9789144120621 by Smakprov Media AB

Forskningsetik Vägval i samhällsvetenskapliga studier Sara Eldén

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39654 ISBN 978-91-44-12062-1 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2020 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: Shutterstock.com Bild s. 21, 61 och 147: Outi Tuomaala Printed by Dimograf, Poland 2020

GREPPBAR METOD är en serie böcker om olika sätt att bedriva forskning. Från forskningsfråga till slutsats. Skrivna av erfarna forskare. För dig som är nyfiken. På nya tillvägagångssätt och gamla beprövade metoder. På nya insikter om samhället och hur man kan göra det komplexa och oöverskådliga greppbart.

Fler titlar i Greppbar metod: Netnografi: Att forska om och med internet, av Martin Berg Visuella metoder, av Vaike Fors & Åsa Bäckström Från stoff till studie: Om analysarbete i kvalitativ forskning, av Jens Rennstam & David Wästerfors Fallstudier, av Tommy Jensen & Johan Sandström Enkäter: Att formulera frågor och svar, av Magnus Hagevi & Dino Viscovi Fokusgrupper, av Synneve Dahlin-Ivanoff & Kristina Holmgren Intervjuer, av Anette Hallin & Jenny Helin Problemformulering, av Johan Alvehus Diskursanalys, av Peter Svensson Etnografi: Sjösätt, navigera och ro i land ditt projekt, av Kristina Göransson För uppdaterad lista och mer information, se www.studentlitteratur.se/greppbarmetod

Seriens redaktörer Peter Svensson är docent i företagsekonomi och forskar och undervisar på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Hans forskning handlar oftast om språkets roll i organiseringen av relationer, utbyten och arbete. Sara Eldén är docent i sociologi och forskar och undervisar på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes forskningsintressen är familj och nära relationer, som hon studerar utifrån ett intersektionellt perspektiv. Ola Håkansson är förläggare på Studentlitteratur och ansvarig för serien Greppbar metod. www.studentlitteratur.se/greppbarmetod

Innehåll

Förord 7 Inledning 9 Del I Forskningsetik i historien och i dag 1 Forskningsetikens historia 23 2 Forskningsetiken i Sverige 29 Koder och riktlinjer 29 Etikprövningslagen 33 Studentundantaget 37 Datasäkerhet och datahantering 40 Motsägelsefulla regelverk 44 En kritisk reflektion 48 3 Filosofi och etik 51 Deontologisk etik och konsekvensetik 51 Dygdetik och omsorgsetik 53 Teorier, regler och praktiker 56 Del II Forskningsetik i praktiken 4 Vad ska vi forska om? 63 Att förbereda för det oförutsägbara 64 Substantiella och vetenskapliga föreställningar 66 Vem är forskaren? 70 Att visa respekt för andras forskning 71

I nn e h å ll

5 Hur ska vi forska? 75 Forskningsdesign 75 Urval – vem och vad ska vara med? 78 Informerat samtycke 84 Kontinuerligt samtycke och rätten att dra sig ur 95 6 Att vara på fältet 99 Enkäter 99 Intervjuer 101 Observationer och etnografi 108 Forskning på internet 117 Kreativa metoder 121 Att lämna fältet 124 7 Etik i analysen och skrivandet 127 Att sortera, reducera och argumentera 128 Att avkoda och anonymisera 130 Anonymisering som oetisk? 138 Att hantera, förvara och dela data 139 Livet efter publiceringen 141 Del III Avslutningsvis 8 En forskningsetik för samhällsvetenskapen 149 Referenser 155 Person- och sakregister 163

Inledning Sex på offentliga toaletter I slutet av 1960-talet rörde sig en ung man bland Washingtons offentliga toaletter. Han utgav sig för att vara voyeur och så kallad watch queen för de män som ägnade sig åt tea-rooming, det vill säga som möttes och hade sex där. En watch queens uppgift var att hålla utkik efter och varna för oönskade åskådare. I själva verket var mannen, som hette Laud Humphreys, doktorand i sociologi vid University of Washington och i full färd med att samla in data till sin kommande avhandling. Utifrån sin position som watch queen kunde han i detalj studera tea-roomingens praktik. Han antecknade också registreringsskyltarna på männens bilar och kontaktade dem vid en senare tidpunkt, under förespegling att han arbetade som hälsoinspektör och att männen valts ut slumpmässigt för att delta i en studie om hälsa. Han mötte männen igen, undgick att bli igenkänd eftersom han hade ändrat sitt utseende, och kunde på så sätt samla bakgrundsinformation om etnicitet, civilstånd, yrke med mera. Männen visste varken om att de blev observerade, eller för den delen att intervjun skulle kopplas samman med deras deltagande i tea-roomingen. Laud Humphreys anses av många vara en pionjär inom forskningen kring homosexualitet. Boken som publicerades utifrån studiens resultat, Tearoom trade: Impersonal sex in public places (1970), vann prestigefyllda pris och slog hål på flera av dåtidens stereotyper och myter om manlig homosexualitet. Bland annat visade Humphreys att mer än hälften av de män som ägnade sig åt tea-rooming levde i heterosexuella relationer. Humphreys knöt detta fynd till sociologiska diskussioner om motsägelser mellan det privata jaget och det sociala jaget, och visade hur männen ofta antog ett socialt jag präglat av politisk konservatism för att dölja sina sexuella praktiker och undgå att framstå som avvikande. Humphreys har dock kommit att bli nästan mer berömd för sina

I nl e dning

forskningsmetoder och för de livliga debatter dessa gav upphov till än för sina faktiska forskningsresultat. Hans val av metoder väckte stor uppmärksamhet och kritiserades hårt för att vara oetiska när hans bok publicerades. Humphreys hade brutit mot flera forskningsetiska deviser, inte minst mot det informerade samtycket: männen som deltog fick varken information om studien eller möjlighet att ge sitt samtycke. Och inte nog med det, förutom att observationerna var dolda ljög Humphreys medvetet i sina möten med männen i intervjusituationerna. Humphreys menade att han genom sitt förfaringssätt respekterade männens önskan om att få hålla sina hemligheter dolda, givet det samhälleliga stigma som fanns kring homosexuella aktiviteter. Hade han varit öppen med sin roll som forskare hade han inte fått möjlighet att vare sig observera eller göra uppföljningsintervjuer, och männens val att dölja sina aktiviteter korresponderade på så sätt väl med Humphreys val att fortsätta låta dem vara dolda. Efter att studien slutförts förstörde Humphreys alla uppgifter som kunde knyta männen till studien, för att inte riskera att de skulle gå att identifiera när studien publicerades. Kritiken var dock massiv. På Humphreys hemuniversitet var flera så upprörda att de försökte få hans doktorsexamen underkänd. Vissa forskare på sociologiska institutionen valde att lämna sina positioner i protest. En journalist på Washington Post skrev om studien och konstaterade att samhällsvetenskapliga forskare inte var att lita på (von Hoffman 1970). Studien blev så omdebatterad att Humphreys valde att inkludera flera av de kritiska texterna i en nyutgåva av boken, som med sina 300 000 exemplar för övrigt fortfarande är en av de mest sålda sociologiska studierna genom tiderna (Schacht 2004). Vissa försvarare av Humphreys menar att kritiken var politiskt motiverad och att ämnet i sig var det som upprörde snarare än de forskningsmetoder han använt (Babbie 2004 s. 13). Humphreys själv hävdade att det inte fanns en etisk kod för sociologer på hans tid, och att frågan om informerat samtycke aldrig hade diskuterats under hans forskarutbildning (Humphreys 1980 s. 714). Och faktum är att trots att forskningsetiska koder och deklarationer hade börjat formuleras och spridas under tiden efter andra världskriget så hade dessa framför allt berört medicinsk 10

I nl e dning

forskning. Det amerikanska sociologförbundet formulerade sin första etiska kod år 1970, alltså samma år som Humphreys publicerade sin bok och flera år efter att han genomfört sitt fältarbete. Samtidigt är det svårt att tro att etiska frågor inte diskuterades i Humphreys institutionella miljö. Debatten om psykologen Stanley Milgrams behavioristiska experiment om lydnad (som jag återkommer till i kapitel 1), som också det innehöll element av både döljande och lögn, var exempelvis i full gång ungefär samtidigt som Humphreys utförde sitt fältarbete (Milgram 1963, Baumrind 1964). Humphreys gjorde dessutom själv etiska reflektioner kring sin studie i originalutgåvan av sin bok och kan också sägas ha tagit etiska hänsyn exempelvis genom att inse att öppenhet skulle försätta forskningsdeltagarna i större fara än om studien var dold, liksom i sitt val att förstöra alla personliga data som kunde göra det möjligt för en utomstående att identifiera männen i studien. Han berättar också i efterföljande skrifter att flera av männen han studerade – liksom män som varit involverade i liknande praktiker på andra platser – kontaktade honom när studien publicerades och uttryckte sin tacksamhet över det han gjort (Humphreys 1980). Humphreys fall pekar därmed mot en diskussion som vi kommer att återkomma till flera gånger i denna bok: att universella etiska koder med generaliserade regler om ”informerat samtycke” och ”konfidentialitet” ibland kan vara svåra att omsätta i den faktiska forskningspraktiken, och att avsteg från dem i vissa fall faktiskt kan anses mer etiskt än att slaviskt följa desamma. Med dagens etiska regler hade Humphreys troligen aldrig kunnat genomföra sin studie och därmed inte heller kommit fram till det banbrytande resultat han gjorde. Dolda observationer – och av sexuella handlingar dessutom – avsaknad av informerat samtycke och till och med lögner för att få den information han behövde hade aldrig passerat dagens etiska grindvakter: de olika instanser och etikkommittéer som finns – ibland knutna till enskilda universitet, i andra fall till myndigheter, som är fallet i Sverige. Betyder det då att hans studie var förkastlig? Eller betyder det i stället att dagens regler är fel? Svaren på dessa frågor är inte enkla.

I nl e dning

Vipeholms-kolor Ett par decennier innan Humphreys agerade watch queen på offentliga toaletter i Washington utfördes en helt annan typ av forskning på en plats betydligt närmare oss: på Vipeholmsanstalten utanför Lund tuggade de intagna patienterna kola (Petersson 1993, 1994, Bommenel 2006). Liksom var fallet med Humphreys studie skulle denna forskning komma att revolutionera sitt fält, odontologin. Försöken och experimenten, som pågick åren 1945–1955, initierades av Medicinalstyrelsen, som fått i uppdrag av Sveriges riksdag och regering att utreda vad som orsakar karies och hur man kan förebygga det. I den framväxande välfärdsstaten blev det tydligt att karies var ett enormt problem: nästan alla unga män som mönstrade hade karies, och angreppen var ofta omfattande. Politikerna behövde legitimitet för en genomgripande tandvårdsreform och vände sig till forskningen (Bommenel 2006 s. 18 ff.). Man beslutade att så kallade humanexperiment skulle utföras, det vill säga experiment på levande människor som – för att resultaten skulle bli trovärdiga – måste befinna sig i en kontrollerad miljö under lång tid. Valet föll på en av den tidens anstalter för ”obildbara sinnesslöa”. Kategoriseringen är viktig, menar vetenskapshistorikern Elin Bommenel (2006), eftersom den synliggör grundläggande värderingar i dåtidens samhälle. I en tid då alla skulle bidra till den framväxande välfärden fanns ingen plats för individer utan arbetsförmåga, individer med ”låg begåvning”, som dessutom enligt den då populära rashygieniska ideologin sågs som ett hot mot den framväxande befolkningens kvalitet. För att förhindra att dessa ”förökade sig” genomfördes äktenskapslagstiftningar, sterilisering och också, i de svåraste fallen, isolering på anstalt (Bommenel 2006 s. 52). Denna grupp framstod nu som ideal för experiment: samtliga befann sig på institutionen under lång tid – i de allra flesta fall på livstid – många matades, och flertalet kunde inte kommunicera med sin omgivning. Experimenten var till en början jämförelsevis harmlösa, då endast vitaminerna i patienternas kost reglerades, i linje med en av dåtidens hypoteser om att karies skulle kunna vara orsakat av vitaminbrist. Men 12

I nl e dning

resultaten uteblev, inget samband kunde påvisas (mer än att patienterna verkade må bättre av den nyttiga kost de nu fick), så forskarna övergick till kariesprovokation: forskningsdeltagarna skulle serveras olika typer av sötsaker. En grupp fick choklad, en kolor, en särskilt klibbiga kolor. Vissa serverades kontinuerligt, andra med intervaller etcetera. Godiset fick forskarna genom sponsring av sötsaksindustrin, som också under experimentens senare skeden fick inflytande över hur forskningen skulle utformas. Resultatet var tydligt: försökspersonerna som åt sötsaker, och särskilt de som matades kontinuerligt, fick mängder med hål i tänderna. Trots det tydliga resultatet redan efter att försöken pågått under ett och ett halvt år fortsatte forskarna med experimenten, utan att försökspersonernas tänder lagades. Man bedömde att en längre tidsperiod behövdes för att helt säkerställa resultaten. Vid experimentens slut konstaterades att 2 000 tänder behövde dras ut på de intagna, och långt fler lagas. Resultaten var revolutionerande för den tidens odontologi. Genom Vipeholmsstudien kunde kopplingen mellan socker och karies änt ligen beläggas, med en omstrukturering av hela tandvården som följd. Från att primärt ha lagat tänder blev nu tandläkarens främsta uppgift att jobba förebyggande och upplysa om kostråd, och staten lanserade också omfattande informationskampanjer om farorna med sötsaker (Bommenel 2006 s. 282 ff.). Vipeholmsstudien anses än i dag, också internationellt, utgöra en av de viktigaste milstolparna i tandvårds vetenskapens historia. Det var ”en av de mest eleganta kariesförsök som någonsin har gjorts, så välkontrollerat, så välplanerat, så välorganiserat”, säger en professor i odontologi i en radiointervju om försöken. Samtidigt som han i dag självklart fördömer de metoder som användes är han också ”stolt över att Vipeholmsundersökningen har gjorts i Sverige för att det har satt vårt land på världskartan när det gäller kariesundersökningar” (Sveriges Radio 2010). Det blev visserligen debatt om experimenten när resultaten började publiceras, men denna kom inledningsvis främst att fokusera frågan om sötsaksindustrins inblandning och forskningens oberoende. Först i ett

I nl e dning

senare skede framkom kritik om oetiskt förfarande (Bommenel 2006 s. 277). Synen på människor med funktionsnedsättning började gradvis att förändras i samhället, och en lundastudent som arbetat som skötare på anstalten skrev i tidningen om missförhållanden och förnedrande behandling av intagna. Kritiken handlade först om generella förhållanden på anstalten, men kom sedan också att beröra experimentstudien, och även så småningom att nå riksdagen, i form av en motion med efterföljande debatt år 1953. Bland annat riktades kritik mot att man inte inhämtat någon form av samtycke från försökspersonerna, och inte heller från deras anhöriga (Petersson 1994 s. 245–246). Kan vi i dag säga att Vipeholmsstudiens forskare – och de som stöttade den – handlade fel? Att förfarandet var oetiskt med dagens mått mätt råder det ingen tvekan om. Men till forskarnas försvar brukar framhållas att det – precis som i fallet med Humphreys – inte fanns några etiska koder eller nämnder för forskarna att förhålla sig till. Det är, som filosofen Bo Petersson (1994) konstaterar, inte helt korrekt: både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Nürnbergkoden, som är en forskningsetisk kod för experiment på människa, kom till under precis den tid då experimenten påbörjades och var välkända bland västvärldens forskare. Nürnbergkoden formulerade ett mycket starkt krav på informerat samtycke. Den första paragrafen fastslog: The voluntary consent of the human subject is absolutely essential. This means that the person involved should have legal capacity to give consent; should be so situated as to be able to exercise free power of choice without the intervention of any element of force, fraud […] or coercion; and should have sufficient knowledge and comprehension of the elements of the subject matter involved as to enable him to make an understanding and enlightened decision. (The Nuremberg Code, citerad i Petersson 1994 s. 252)

Koden slår också fast att den som deltar i forskning på förhand ska få vetskap om ifall, och i så fall hur, forskningen kan komma att påverka personen, fysiskt och psykiskt. Därtill slår den fast att det åligger forskaren att omedelbart avbryta forskningen om misstanke om att

I nl e dning

forskningsdeltagarna kan ta skada finns eller uppstår under studiens gång. Vipeholmsundersökningen bröt mot både Nürnbergkoden och skrivningarna i FN:s mänskliga rättigheter, menar Petersson (1994 s. 253), exempelvis rätten att slippa förnedrande behandling. Inget informerat samtycke inhämtades, försökspersonerna påverkades negativt av behandlingen, och när detta blev uppenbart under studiens gång avbröts den inte utan tilläts att fortsätta. Svaret på varför försöken ändå kunde genomföras måste, menar Bommenel (2006), sökas i samhällets grundläggande värderingar under denna tid, i hur man såg på det vi i dag kallar människor med funktionsnedsättning/funktionsvariation. Försökspersonerna sågs helt enkelt inte som helt fullvärdiga människor av forskarna, och alltså behövdes inte samma hänsyn tas till vare sig samtycke eller fysiskt eller psykiskt lidande. Samtidigt kan det vara vanskligt att uttala sig generaliserande om ”en tids moral” – ”det är inte självklart att moraliska principer är så relativa till tid som man ibland föreställer sig”, påpekar Petersson (1994 s. 249). Det kan finnas konkurrerande moraliska ställningstaganden i samma historiska period, och i detta fall höjdes de facto flera kritiska röster när omständigheterna kring studien blev kända. Vår syn på vem som är ”forskningsbar” har förändrats drastiskt sedan Vipeholmsstudien. I dag regleras medicinsk forskning av flera lagar, exempelvis läkemedelslagen och biobankslagen,1 och etikprövningslagen (EPL, SFS 2003:460) innehåller skrivningar om människor som anses vara särskilt utsatta, exempelvis personer som på grund av ”sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande” inte själva kan ge samtycke. På denna grupp får forskning utföras enbart om den kunskap forskningen förväntas generera inte är möjlig att få tillgång till på annat sätt, och om det är så att ”forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för forskningspersonen”, och att den endast ”innebär obetydlig risk för skada och ett obetydligt obehag för forskningspersonen”. Samtycke måste därtill inhämtas från anhöriga, och hänsyn måste tas till forskningspersonens vilja 1 Eftersom boken vänder sig till samhällsvetare och humanister diskuteras dock inte dessa här.

I nl e dning

så långt det går: ”Forskningen får inte utföras om forskningspersonen i någon form ger uttryck för att inte vilja delta eller om någon av dem som samråd har skett med motsätter sig utförandet” (EPL 20–22 §). Liksom var fallet med tea-roomingstudien hade Vipeholmsstudien aldrig kunnat utföras i dag. Att en forskningsstudie ger viktig kunskap innebär inte att den alltid bör genomföras. Båda studierna visar också hur viktig den samhälleliga och historiska kontexten är för både hur forskning utförs och hur vi i efterhand värderar forskning. Det som upprör i dag kan ha ansetts logiskt i en annan tid och ett annat samman hang, samtidigt som ”den tidens moral” inte heller oproblematiskt kan användas som ursäkt för övergrepp. Klart är i vilket fall som helst att etiska regler och reglementen, då och i dag, ofta formuleras som enkla, tydliga och universellt giltiga, men överförda till en specifik forskningspraktik behöver de nästan alltid kontextualiseras, tolkas och debatteras. Det är detta som är fokus i denna bok.

Mot en forskningsetik för samhällsvetare Forskningsetik har på senare år fått en mer central plats i den svenska offentliga debatten, inte minst efter den så kallade Macchiarini-skandalen, där en toppforskare och kirurg anställd vid Karolinska institutet visade sig ha brutit mot flera etiska regler med förödande konsekvenser för forskningspersonerna i hans projekt (KI 2019). Att forskningsetik är viktigt torde vara uppenbart för var och en, och skandaler som dessa leder ofta till skärpningar av lagar, så också i det nämnda fallet (Skarsgård 2019). Samtidigt har en negativ attityd mot forskningsetiska granskningar växt fram det senaste decenniet i många forskarsammanhang, både internationellt och nationellt, och särskilt inom samhälls vetenskap och humaniora. Framför allt har kritiken handlat om de etiska nämnder med samhällsrepresentanter såväl som representanter från forskarsamhället som prövar forskning som ”avser människor och biologiskt material från människor” (EPL 1 §) och som alltså omfattas av etikprövningslagen. Forskare har uttryckt frustration över långdragna handläggningstider med krav på kompletteringar och förtydliganden, 16

I nl e dning

över formulär som ska fyllas i som inte är anpassade till den faktiska forskningspraktiken, och över bristen på möjlighet till dialog mellan forskaren och nämnden. Inte minst gäller detta kvalitativ forskning, och särskilt etnografisk sådan (Katz 2006, Thor Tureby 2019, Wästerfors 2019). Som i många andra sammanhang har medicinen, naturveten skapen och den kvantitativa forskningen fått stå modell för hur forskning ska bedömas, menar man (Edwards & Mauthner 2002, Israel & Hay 2006, Thor Tureby 2019, Frisk m.fl. 2020). Denna negativa attityd hos forskarna avspeglas ibland även i undervisning och i uppsatsskrivande, där studenter uppmanas av handledare att skriva ett stycke om etik, ”för det måste ju finnas där”, utan någon egentlig diskussion om etikens faktiska betydelse i det projekt studenten har genomfört. Den här bokens ambition är att utmana denna negativa attityd och visa att forskningsetik är viktigt och innebär mycket mer än att i sin uppsats plikttroget upprepa Vetenskapsrådets etiska riktlinjer om information, samtycke, nyttjande och konfidentialitet, att lägga in en referens till publikationen God forskningssed (Vetenskapsrådet 2017) eller att få en godkänd-stämpel från en etikprövningsnämnd. Etiska frågor och etiska problem är ständigt närvarande i all forskningspraktik, från formulering av forskningsproblem till publicering av resultat, och faktiskt även tiden efter, det vill säga i hur ens forskningsresultat kan komma att tolkas och användas av andra. Boken tar som utgångspunkt forskningsetiken i forskningspraktiken och beskriver och diskuterar hur forskare ska hantera, och har hanterat, etiska regler och riktlinjer, och framför allt fokuseras konkreta frågor och dilemman som ofrånkomligen dyker upp i samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning som på något sätt involverar människor och mänsklig aktivitet. Min ambition är att lyfta diskussionen om etik i forskning till att bli en diskussion om levande etik: hur etik och etiska ställningstaganden inte går att skilja från frågor om vad som är kunskap eller kunskapens och vetenskapens roll och plats i samhället. Som Vetenskapsrådets expertgrupp för etik skriver i God forskningssed kan forskningsetiken aldrig ses som statisk: ”[n]ya etiska problem aktualiseras när nya vetenskapliga frågor ställs, när nya metoder används och när

I nl e dning

nya material analyseras” (Vetenskapsrådet 2017 s. 7). Forskningsetiken och vetenskapen hänger också ofrånkomligen samman med samhälls utvecklingen i stort, med människosynen och synen på kunskap, som de inledande exemplen i denna bok visade. Vad vi forskar om, hur vi forskar och hur vi ser på oss själva som forskare och ”kunskapsproducenter” är frågor med etiska dimensioner som är nödvändiga att reflektera kring. God forskning kräver därmed kontinuerlig etisk reflektion, något som de flesta forskare är väl medvetna om, men som rimmar illa med det sätt på vilket vi i dag hanterar forskningsetik. De svåraste etiska frågorna uppkommer i mötet med fältet och har ofta ganska lite att göra med den etikredogörelse som fått ”godkänt-stämpel” på förhand av den etiska nämnden eller av uppsatshandledaren. För att hantera dem krävs en god och fortlöpande diskussion med forskaromgivningen: handledare, medstudenter, medforskare, äldre och erfarna mentorer etcetera, med förmåga att se den specifika kontexten och situationen. Det är denna typ av samtal boken vill uppmuntra och inbjuda till, och förhoppningsvis också ses som en inspirerande språngbräda för. Boken är därmed också ett försök att formulera forskningsetik från en annan utgångspunkt än den som är gängse i dag, nämligen från samhällsvetar- och humanistforskarens praktiska forskningsvardag, snarare än från de regler och lagar som i sitt utformande ofta oproble matiskt utgått från biomedicinen som norm för hur vetenskaplig kunskapsproduktion går till. På så sätt hoppas jag kunna bidra till en kritisk diskussion av rådande forskningsetiska ramverk, men också till en positiv formulering och reflektion kring de specifika etiska frågor som uppkommer i samhällsvetenskap och humaniora. Så några ord om vad boken inte handlar om. Eftersom boken riktar sig till studenter och forskare i samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner kommer frågor om medicinetik inte att diskuteras, ej heller frågor om djurförsök. Vidare, även om boken erbjuder en introduktion till de huvudsakliga filosofiska etikmodellerna så får du som letar efter en mer djuplodande filosofisk diskussion om etik och moral vända dig till annan lektyr eftersom det primära intresset i denna bok är etiska frågor i forskningens praktik och vardag. Jag kommer inte heller att 18

I nl e dning

beröra frågor om fusk och vetenskaplig oredlighet i forskning, en diskussion som är nog så viktig men som framför allt berör forskaretik, det vill säga forskarens ansvar gentemot forskningen, forskarsamhället och samhället i övrigt (Vetenskapsrådet 2017 s. 12–13). I praktiken hänger de självklart samman, och som jag kommer att argumentera för i relation till olika etiska teorier är reflektion kring forskarens position och roll i allra högsta grad en viktig ingrediens i forskningspraktiken. Men huvudfokus i denna bok är forskningsetiken, det vill säga de etiska frågor som berör dem som medverkar i forskningen, och relationen mellan dessa och forskaren.

Sara Eldén är docent i sociologi och forskar och undervisar på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Hennes forskningsintressen är familj och nära relationer, som hon studerar utifrån ett intersektionellt perspektiv.

Forskningsetik Vägval i samhällsvetenskapliga studier ”Och så måste du ha ett avsnitt om etik också …” Forskningsetiken blir alltför ofta en pliktskyldig och standardiserad deklaration om att man följer regler. Studenten som skriver uppsats intygar om sin moraliska förträfflighet, och forskaren som söker anslag eller prövar sin forskning i en etisk nämnd gör likadant. Etiken i forskningspraktiken, det vill säga alla de etiska dilemman som uppkommer när man genomför en studie, hamnar lätt i skymundan. Den här boken framhåller vikten av reflektion och diskussion om etik genom hela forskningsprocessen: från idé och problemformulering, till planering av forskningsprojektet, i fältarbetet, och vidare in i forskningsprojektets slutrapportering. Boken ger också en kort introduktion till forskningsetikens historiska utveckling och presenterar olika forskningsetiska perspektiv samt de etiska regler och riktlinjer som gäller för forskning i Sverige i dag.

Art.nr 39654

studentlitteratur.se