9789140691378

Ewa Kalea Ekdahl Den ondskefulle trollkarlen Arktibus härjar i Det Gamla Landet. Han suger in solljuset i sina ögon och lägger sin svärta över himlen.

Utan sol, inget liv. Människor, djur, växter, allt i landet dör, bit för bit.

Ewa Kalea Ekdahl

Arktibus ögon

Räddningen finns i ett förtrollat skärp, men av en olyckshändelse Emelie, hittar det och blir skärpets ägare. Är Emelie den rätta att möta ondska, förräderi och varelser hon inte visste fanns? Är hon smart nog att övervinna Arktibus? Kan hon rädda Det Gamla Landet och alla vännerna hon lär känna?

Arktibus ögon är ett läs- och arbetsmaterial för årskurs 1.

Den gemensamma högläsningen är grunden i materialet. Elevböckerna lyfter bl.a. berättande, ordförståelse, lässtrategier, läsförståelse och egen läsning.

I serien ingår:

Högläsningsbok

Min bok åk 1 ht

Min bok åk 1 vt

Lärarhandledning

Arktibus ögon väcker starka känslor och stort engagemang i fantasins kittlande värld!

ISBN 978-91-40-69137-8

9

789140 691378

Arktibus ögon

hamnar skärpet utanför Det Gamla Landets gränser. En helt vanlig tjej,

Ewa Kalea Ekdahl

Innehållsförteckning

Prolog 5 Kapitel 1 Ett magiskt skärp och två onda ögon 8 Kapitel 2 Emelie vet inte vad hon ger sig in i 14 Kapitel 3 Vackert kan också vara farligt 20 Kapitel 4 Något riktigt hemskt, fast ännu värre 26 Kapitel 5 Kan man bli en gammal sko? 34 Kapitel 6 Väck inte en drake som sover 40 Kapitel 7 Två gula ögon i en svart tunnel 47 Kapitel 8 Nära, men ändå så långt borta 53 Kapitel 9 Lurade! 60 Kapitel 10 I Arktibus klor 68

Kapitel 11 Fängslad i Djupgrottan 76 Kapitel 12 Fly! Fly! Fly! 83 Kapitel 13 En helt ny värld 95 Kapitel 14 En varm tass i en kall grotta 107 Kapitel 15 Det som inte får hända, händer 118 Kapitel 16 Förrädare! 127 Kapitel 17 Ett farligt humör 138 Kapitel 18 Närmare förrädaren? 148 Kapitel 19 Den som luras, kan också bli lurad 158 Kapitel 20 I Arktibus borg 170 Kapitel 21 Som i en mardröm 180 Kapitel 22 En sista hjälp av vännen 191

Epilog 200

Berikande ord 202

Förord

Gemensam upplevelse som går rakt in i hjärtat!

Arktibus ögon är ett läs- och arbetsmaterial som bygger på att fånga elevernas nyfikenhet och läslust med hjälp av spänning – en härlig fantasy­ saga med en hel del kusligheter och vändningar. Sagans och fantasyns värld enga­gerar, inspirerar och lockar elevernas fantasi och därmed lust att lära.

Och det är viktigt att eleverna får en härlig inspirationskälla när de i början ska upptäcka och utvecklas i läsningens underbara värld!

Högläsningsboken består av 22 kapitel samt en kort prolog och en avslutande epilog. Ni läser tio kapitel på hösten och tolv på våren. I boken finns ”berikande ord”, svårare ord som bygger och utvecklar elevernas ordförråd.

Orden är markerade med fet stil i sagan och finns samlade sist i boken.

Varje kapitel avslutas med en härlig illustration. Samma illustration, fast i färg, återfinns i arbetsböckerna.

Med Arktibus ögon får eleverna fundera över glädje och sorg, tillit och svek, vänskap och fiendskap samtidigt som de möter gigantiska spindlar, udda fåglar, ammer, myrfolk, svampfolk och såklart Arktibus! Klassen får en upplevelse som går rakt in i hjärtat!

Mycket nöje!

Ewa Kalea Ekdahl

Prolog

E

melie sprang på lätta steg i skogen. Hon var så lycklig! Hon hade hittat en ny vän! Tillsammans tog de sig snabbt mellan de höga träden i skogen. Emelie kände det vajande gräset slå mot benen och vinden smeka hennes kind. Hon sprang så att klänningen fladdrade och håret böl­ jade bakom henne. ”Ja, ja, jag kommer”, ropade hon med ett skratt.

Fåglarna kvittrade, ån porlade och blommorna doftade underbart. Skogen var precis som den skulle vara … … ända tills Emelie kom in på marker där hon aldrig varit förut.

Här tätnade skogen. Den blev mörk. Den blev kuslig.

Varför stannade inte Emelie? Varför fortsatte hon att springa? Jo, hon var all­deles för glad och lycklig. Hon var inte det minsta trött, hon hade krafter som hon aldrig haft förut. Och hon var upptagen med att följa efter sin nya vän. Det pirrade i hennes mage. Åh, vad hon njöt! Hon sprang. Och sprang.

Och sprang.

Men plötsligt var Emelies nya vän borta! Vart tog han vägen? Hon såg sig omkring. Nu såg hon att skogen inte var som den brukade längre. Var befann hon sig? Hon stod i en glänta mitt i en mörk och otrevlig skog. Känslan i henne förändrades totalt. Nu var det varken roligt eller spännande längre. Först blev hon alldeles tom inuti. Sedan växte en stark oro i henne.

Hon blev riktigt rädd.

Blicken jagade förtvivlat över landskapet. Hon kände inte alls igen sig.

Hon mindes inte ens från vilket håll hon hade kommit. Hur var det möjligt, att hon inte kände igen skogen? Hon kände ju sin skog utan och innan!

Men denna skog var inte hennes skog. Denna skog var främmande. Och skrämmande. Den var mörk och kuslig. Dessutom var den alldeles tyst. En skog ska inte vara tyst!

Emelie började springa igen – hit och dit. Hon letade efter sin vän e­ ller­ åtminstone någonting hon kunde känna igen, men vart hon än sprang hit-

5

tade hon inget av det. Till slut satte hon sig tungt ner på en sten mitt i gläntan. Hon lade huvudet i händerna och grät. Om hon ändå inte hade varit så ensam!

Emelie var inte ensam. Inne i skuggorna glodde två gula, onda ögon på henne. Ögonen tillhörde en man. Mannen höll sig i skuggorna och smög från träd till träd rakt mot Emelie. Hade Emelie bara tittat upp och inte hållit ansiktet gömt i händerna hade hon sett hur mannen sakta närmade sig henne.

Det brann en eld i mannens ögon. En kall eld. Ögonen stirrade oavbrutet på Emelie.

Emelie försökte sluta gråta. Nu snyftade hon bara, men hon hade fortfarande huvudet tungt vilande i händerna. Hon hade ingen aning om att mannen nu hade börjat smyga sig närmare och närmare henne. Från träd till träd.

Skogen var fortfarande tyst.

Plötsligt bröts tystnaden av ett högt fågelkvitter alldeles intill henne.

Emelie hoppade till och vände sig om för att se vad det var. Bakom henne, på samma sten som hon själv satt, låg ett bär. Ett odon. Vem hade lagt det där? Var det till henne? Hon vågade inte röra det utan vände fundersamt tillbaka huvudet igen.

Nu hoppade hon till en andra gång!

Framför henne stod en man. Han var fullständigt svartklädd. Hur hade han hamnat där?

Hans ögon! Emelie betraktade hans fasansfulla ögon. En hetsig eld brann där inne, ändå var ögonen kalla som is. Hur hon än försökte, kunde hon inte ta blicken ifrån dem. Hjärtat slog dubbelslag och hon fick svårt att andas. Där fanns en ondska i mannen som fick Emelie att känna sig som förlamad. Hon ville springa därifrån, men hon kunde inte röra sig ur fläcken, knappt ens andas. Hennes blick var fångad i de brinnande ögonen.

Då hörde hon någon tala. Rösten var tunn, men ändå kraftfull och den var riktad till henne.

Mannen tycktes inte höra något när rösten sa: ”Ät upp bäret! Ät upp bäret! Det är din enda chans!”

Emelie satte sig rakt upp i sin säng.

Hjärtat slog hårt och hon var andfådd. Hon var alldeles kallsvettig.

Hon var inte i skogen! Där fanns ingen man med onda, gula ögon. Hon var inte förlamad. Var det bara en dröm? Ja, det var en mardröm.

Emelie pustade ut. Hon var glad att det inte var på riktigt … men det var en sak som irriterade henne. Hon fick ju aldrig reda på vad som skulle ha hänt om hon hade ätit upp det där bäret på stenen. Hon lade sig ner igen

6

och försökte somna om för att drömma vidare. Men morgonens klara solstrålar sken in genom de vita gardinerna i hennes lilla rum. Det gick inte att somna om nu. Dessutom kurrade magen lite. Hon var hungrig. Det var lika bra att stiga upp och äta frukost.

När kvällen kom den dagen, hade Emelie glömt bort drömmen.

7

Kapitel 1

Ett magiskt skärp och två onda ögon

L

ångt inne i den stora, härliga skogen låg en liten röd gård med vita knutar. Där bodde Emelie tillsammans med sin mamma och pappa. Familjen bodde i boningshuset, som hade ett litet sovrum till Emelie, ett lite större sovrum till mamman och pappan och ett ganska stort kök. Vid ena sidan om boningshuset fanns ett stall. Där bodde familjens två hästar, tjuren och de två korna. Vid andra sidan om stugan fanns en stia.

Där höll grisarna till. De var tre stycken. Och så hade familjen ett uthus också. I uthuset fanns alla verktyg och andra saker som måste finnas på en gård. På uthusets kortsida bodde hönsen.

Emelies mamma och pappa hade byggt gården en gång. Alla byggnader var röda med vita knutar och byggda av trä från skogens egna träd. På gårdsplanen hade familjen lagt kullersten, för att det inte skulle bli så lerigt på vårarna och höstarna. Emelie hade också hjälpt till.

Givetvis fanns där ett litet utedass också, för det fanns ingen toalett inne i huset. Det var det gulligaste huset på hela gården, tyckte Emelie. Utedasset låg en liten bit in i skogen och hade trädekorationer under taket och runt fönstret och så hade det en alldeles egen liten terrass med blommor också.

I fönstret hängde rutiga gardiner. En väl upptrampad stig gick dit bort.

De flesta barn hade säkert velat bo på en gård som Emelies, men det var inte många barn som någonsin såg den. I själva verket var det inga, mer än hon själv förstås.

Emelie bodde nämligen helt ensam med sina föräldrar eftersom hon inte hade några syskon och någon granne fanns inte på flera mils avstånd. Det fanns inte ens en skola som Emelie kunde gå till.

Som du förstår, var Emelie en ensam flicka.

Men Emelie var inte ledsen för det. Hon kände inte till något annat liv än det hon levde. Hon hade skogen. Skogen var Emelies lekplats och djuren

8

var hennes vänner. Hon kände skogen utan och innan. Hon visste var varenda stock och sten låg, var alla rävars lyor fanns, hur många ungar varje kaninfamilj hade fått och när varje skatunge lärde sig flyga.

Emelie hade ett favoritställe. Det var älven. Dit gick hon ofta. Nere vid älven bodde en av hennes bästa vänner. Det var en bäver som Emelie hade lärt känna väldigt bra. Emelie kallade honom för Burre. Han bodde där i älven med sin familj.

En dag fick Burre tandproblem, så Emelie lagade till en medicin som skulle hjälpa honom. Det var Emelies mamma som hade lärt Emelie vilka örter och växter som kunde fungera som medicin. När medicinblandningen var klar och upphälld på en flaska, stoppade hon den i fickan och gick ner till älven. Emelie såg inte ­Burre, så hon satte sig i gräset för att vänta.

Det var då hon fick syn på Skärpet. Skärpet, som skulle komma att förändra så mycket i Emelies liv. Det var rött med vita inslag och låg uppsköljt i en slarvig hög vid strandkanten.

Så fort Emelie hade fått ögonen på Skärpet, kände hon att hon inte kunde ta blicken ifrån det. Hon reste sig upp och fötterna verkade gå mot skärpet av sig själva. Det var som om en magisk kraft drog henne dit.

Skärpet var ungefär fem cm brett och en meter långt, vävt av de finaste trådar i de vackraste mönster. Emelie plockade varsamt upp det. Utan att veta hur det gick till, stod hon på en stor sten med skärpet högt upp i luften mellan sina båda händer. Det var riktat rakt mot solen och hon ropade: ”Jag ska alltid ha det på mig och ingen ska någonsin få ta det ifrån mig!”

Därefter knöt hon skärpet runt midjan och en underlig, magisk kraft strömmade genom hela hennes kropp. Hon kände sig väldigt stark och väldigt orädd. Hon stod som förstenad och verkade inte vara medveten om någonting. Till slut väcktes hon av några underliga läten.

Det var bävern Burre som pratade bäverspråk. Han stod så gulligt framför henne och drog med framtassarna på hennes gröna klänning. Emelie skakade på huvudet för att bli sig själv igen. Då fick hon syn på Burre och satte sig ner för att klappa honom. När hon skulle ta upp flaskan med örtblandningen, råkade hon röra vid skärpet runt midjan och återigen kände hon den magiska kraften. Hon sa: ”Har du sett ett så vackert skärp jag har hittat? Det är alldeles fantastiskt och jag kommer verkligen att vara mycket rädd om det.”

Burre lade huvudet på sned. Sedan gapade han bara. ”Javisst ja”, sa Emelie med ett litet fniss. ”Tänderna var det ju.”

Hon smetade försiktigt medicinblandningen på Burres tandkött. Burre satt alldeles still tills Emelie var klar. Då spottade och fräste han lite. ”Nej, nej, Burre!” sa Emelie. ”Du måste låta det sitta kvar om det ska hjälpa.”

9

Burre slutade att spotta och Emelie klappade honom på huvudet. ”Nu var du duktig.”

Burre gosade in sin nos i Emelies klänning och sedan simmade han ut i vattnet igen. ”Hälsa familjen!” ropade Emelie. Burre slog med stjärten och dök.

Emelie drog en djup suck, kände på skärpet och log. Sedan gick hon hem.

----Det var dags för Emelie att stiga upp, tuppen hade galt sin morgonsång för tredje gången och både mamma och pappa hade kommit in till henne och pussat henne på kinden. Konstigt att hon var så trött idag. Det brukade hon inte vara. Gröten var säkert färdig.

Hon drog sig upp ur sängen och tog på sig den gröna klänningen. Det rödvita skärpet som hon hittade vid älven hade hon haft under kudden hela natten. Det hade nästan gått en vecka sedan hon hittade skärpet. Hon hade det alltid under huvud­kudden när hon inte hade det på sig. Det kändes så speciellt när hon rörde vid det. Hon hade inte haft det ens en vecka, men det kändes som om hon haft det hela sitt liv. Det hade blivit en del av henne liksom … Äsch, det var väl bara som hon inbillade sig. Hon knöt det snabbt runt midjan. Genast kände hon sig pigg igen.

Med raska steg gick hon ut till sin mamma och pappa i det lilla köket.

Hon satte sig på en brun pinnstol och åt av den varma gröten som hennes pappa ställde fram åt henne. Han gav henne en klapp på kinden och gick ut.

Emelie tittade på honom genom fönstret när han gick in till korna. När hon tog den sista skeden gröt i munnen fick hon höra ett underligt knäppande ljud vid ena sidan av fönstret. Hon böjde sig framåt och såg en liten fågel sitta och picka med näbben på fönsterblecket.

Vad var det för en fågel? Åh, en nykomling! Den hade Emelie aldrig sett förut. Den hade verkligen en annorlunda färg. Det var samma färg som gräset i bakgrunden. Emelie log och bestämde sig för att bjuda på lite brödsmulor.

Emelie lade huvudet på sned och tittade på fågeln. Fågeln viftade så gulligt med vingarna. Emelie nickade till fågeln och menade: ”Jag förstår, jag kommer snart ut med lite mat.”

Då blev plötsligt fågeln alldeles stilla och tittade Emelie rakt in i ögonen.

En magisk känsla kom över Emelie igen. Samma känsla som hon fick när hon rörde skärpet. Hon rös. Fågelns blick var genomträngande och nästan talande. Vad ville den?

Emelie ställde tallriken på diskbänken, nappade tag i en skorpa som låg vid spisen och sprang snabbt ut.

När hon kom fram till fönstret, där fågeln suttit, fanns den inte kvar

10

längre. Emelie såg sig förvirrat omkring. Hade hon bara sett i syne? Hon mosade skorpan och lade hälften av smulorna på fönsterblecket och resten på marken. Hon skulle just vända på klacken och gå tillbaka in i köket, då magin pirrade i henne på nytt. Blicken vandrade över gårdsplanen och hamnade på en sten vid skogsbrynet. Något glittrade till. Emelie gick bort till stenen. Vad kunde det vara som glittrade?

Där satt fågeln! Hon såg den inte förrän hon var alldeles nära, för den hade precis samma färg som stenen. Konstigt, förut var den grön som gräset. Emelie såg fågelns ögon. De talade till henne igen, men Emelie förstod inte vad den ville. Plötsligt glimmade det till och fågeln lyfte från stenen.

Emelie försökte följa fågeln med blicken, men hon kunde knappt se den.

Den verkade försvinna. Bara en glimmande prick syntes i luften. Det måste vara fågeln. Pricken stannade i ett träd en bit in i skogen och Emelie gick dit. Där var den. Nu hade fågeln samma färg som trädet. Fågeln ändrade alltså färg efter bakgrund. Den glimmande pricken satt på hjässan. Den glimmade som om den vore av guld. Ögonen. De talade. ”Ja”, sa Emelie och nickade. ”Jag följer med dig”.

Fågeln kvittrade till och försvann in i skogen. Emelie följde efter den glimmande lilla pricken.

Med jämna mellanrum satte sig fågeln ner för att vänta på Emelie. Varje gång bytte fjädrarna färg efter bakgrund och varje gång talade ögonen till Emelie på ett vänligt och bestämt, men ändå obegripligt sätt.

Emelie var så upptagen med att följa fågeln, att hon alldeles glömde bort att se vart hon sprang. Till slut var de långt inne i skogen, där hon aldrig hade satt sin fot förut.

Skogen tätnade mer och mer. Den blev allt mörkare och kusligare, men Emelie märkte ingenting. Än så länge var hon bara glad och lycklig. Det pirrade i hennes mage, så nyfiken var hon på att se vart hon skulle. Därför fortsatte hon att springa trots att hon inte borde. Hon koncentrerade sig på att inte tappa bort fågeln. S­ ådana här spännande saker fick Emelie minsann inte vara med om varje dag!

Plötsligt hände något fruktansvärt. Fågeln var borta!

Emelie tittade åt alla håll, men hon kunde inte se fågeln någonstans. Då märkte hon att hon inte riktigt kände igen sig. Vad var det här för en skog?

Hon tittade efter något hon kunde känna igen, men såg inget. Då lyssnade hon istället efter ljud som hon kunde känna igen, men det enda hon hörde var vindens sus i grenarna. Var fanns alla djurläten? Hon hörde inga. En tyst skog? En skog skulle inte vara tyst! Emelie blev misstänksam. Något var fel.

Hon såg sig omkring. Hon stod mitt i en glänta. Runt omkring henne fanns ­skogen, mörk och otrevlig. Träden tycktes omringa henne. Hon svalde hårt. Hjärtat började bulta i kroppen. Emelie blev rädd. Mycket rädd.

11

Hon blev stel som en pinne, bara blicken jagade desperat efter fågeln eller något annat igenkänningstecken. Men hon hittade varken fågel eller något hon kände igen. Nu mindes hon inte ens från vilket håll hon hade kommit.

Hur kunde detta ha hänt? Hon som kände sin skog utan och innan!

Känslan av overklighet och skräckslagenhet kom över henne. Hon blev så rädd att hon blev alldeles tom inombords. Till slut satte hon sig tungt ner på en sten och stirrade tomt ut i luften. En tår rann nerför ena kinden.

Emelie lade huvudet i händerna och grät hejdlöst. Åh, om hon ändå inte varit så ensam.

Emelie var inte ensam! Inne i skuggorna satt en man, helt klädd i svart, och tittade på henne. Emelie såg honom inte. Han höll sig i skuggorna och smög sig försiktigt från träd till träd, tills han nådde sista buskaget innan gläntan. Där stannade han. Han hade gula, onda ögon. Det brann en eld i mannens ögon. Eldens flammor var hetsiga. Men trots elden, var ögonen kalla som is.

Emelie märkte ingenting. Hon hade slutat gråta nu, men hon höll fortfarande huvudet gömt i händerna. Skogen var tyst. Mannen kom närmare.

Plötsligt bröts tystnaden av ett starkt fågelkvitter bakom Emelie. Emelie hoppade till och vände sig om för att se efter. Där var den lilla fågeln igen! Åh, så glad ­Emelie blev, nu slapp hon vara ensam. Fågeln satt så nära henne att hon skulle kunna klappa den om hon ville.

Men vad var det med den? Något hade hänt med ögonen. De var förändrade. Oroliga. Rädda. Fågeln böjde ner huvudet. Den försökte säga henne något. Emelie följde fågelns blick. Där låg något på stenen alldeles bakom henne. Ett bär. Det var blått. Var det ett blåbär? Nej, det var för avlångt för att vara ett blåbär. Det var ett odon! Hur hade det hamnat där?

Det kändes som om Emelie hade varit med om detta förut. Men ? Hur? ”KNAAAK!” Vad var det? Emelie vände snabbt tillbaka huvudet och hoppade till en andra gång. Det gick en man i gläntan bara en bit därifrån. Han var stor och hade en svart slängkappa över axlarna. Slängkappan fladdrade lätt när han gick. Kragen var hög och nuddade vid den svarta, höga hatten. Han höll huvudet nerböjt, så Emelie kunde inte se hans ansikte.

Mannen verkade vara på väg mot henne. Kanske han kunde hjälpa henne att hitta hem igen?

Emelie skulle just ropa på honom, då nästa tanke for genom huvudet.

Tänk om det var honom som fågeln var rädd för?

I det samma lyfte mannen blicken och Emelie såg hans ögon. De var alldeles gula och lysande! De var onda! De stirrade rakt in i hennes.

Emelie ville ta blicken ifrån dem, men det gick inte. Blicken verkade ha

12

fastnat i hans ögon. Hjärtat slog dubbelslag och hon fick svårt att andas.

Emelie ville springa därifrån, men hur hon än försökte, kunde hon inte röra sig ur fläcken. Hon var som förlamad. Och mannen kom närmare.

Emelie såg elden flämta till i mannens ögon för varje steg han tog. Plötsligt ­mindes­Emelie. Ögonen! Drömmen! Detta var drömmen hon hade haft! I drömmen hade en röst sagt henne något. Vad var det den hade sagt? ”Ät upp bäret! Ät upp bäret! Det är din enda chans!”

Med stor ansträngning lyckades hon vända bort blicken från mannens onda, brinnande ögon. Det kändes som om allt hände i slowmotion när hon vände på huvudet. Odonet låg kvar. Hon tog fumligt upp det och såg på det.

Skulle hon våga äta det? Tänk om det var förgiftat! Hon knöt handen om det.

Mannen var nästan framme hos henne.

Emelie synade honom nerifrån och upp. Hans höga stövlar var svarta och blanka. Byxorna var i skinn, också svarta och blanka. Han hade ett brett, svart bälte. Bältets spänne var av guld. Den svarta slängkappan rörde sig lätt i vinden. Hatten skuggade ansiktet, men hon såg ändå munnen. Den var smal och formad till ett snett leende. Och ögonen! De brann! Ändå var de iskalla. Onda. Hon ville inte titta in i dem igen.

Mannen skrattade högt och sträckte ut händerna för att ta henne.

Då öppnade Emelie sin knutna hand och stoppade odonet i munnen.

Kapitel 2

Emelie vet inte vad hon ger sig in i

S

å fort Emelie hade svalt odonet, hörde hon en röst: ”Skynda dig nu!

Flyg, medan du har chansen!”

Det var fågelns röst. Hon kunde förstå vad han sa! Bäret hade för­ vandlat henne till en fågel. Blixtsnabbt bredde hon ut sina små vingar och lät luften bära henne högt upp i luften bort från den ondskefulla mannen.

Underifrån hördes ett vrål. Ett vrål som skar genom märg och ben och fick Emelie att skaka och knipa ihop ögonen så hårt att det nästan gjorde ont.

Det var mannen som skrek. Han hade misslyckats med att fånga Flickan med Skärpet.

Emelie snabbade på vingrörelserna för att komma ifatt den andra fågeln.

När hon nästan var ikapp honom ropade hon: ”Vem är du?” ”Jag är Pollutus”, svarade fågeln. Emelie tyckte att rösten lät som att det var ett barn, en fågelunge, som hon själv var nu. ”Vem var den där hemska, svarta mannen?” frågade Emelie i nästa andetag. Hon mindes hans gula, lysande ögon framför sig och blev uppskrämd igen. Hon skakade på huvudet för att få bort synen. ”Det var Arktibus, trollkarlen”, svarade fågeln. ”Vad hette han, sa du?” ”Arktibus. Låt honom inte komma nära dig i onödan.” ”Nej, fy! Det kan du vara säker på! Arktibus! Bara namnet låter hemskt!

Jag vill inte ens tänka på honom mer.” ”Då ska du inte göra det heller”, sa Pollutus. ”Kom! Följ efter mig, om du kan!”

Med en störtdykning svischade fågeln rakt ner mot marken, så att det såg ut som om han skulle krascha, men i sista stund vände han upp igen. ”Det är väl klart att jag kan”, sa Emelie tufft och störtade efter.

Pollutus flög vidare och Emelie flög efter. Oj, vad de trixade! De flög tätt

14

inpå marken och högt upp mot skyn. Pollutus visade allt han kunde. Och Emelie var minsann inte så tokig på att följa efter. Han blev riktigt förvånad. ”Det var inte dåligt fluget för någon som just hade fått vingar”, tänkte han.

Ibland var Emelie till och med så snabb att han själv inte kunde hänga med riktigt, utan faktiskt halkade efter lite. De jagade varandra, skojade, skrattade och hade så roligt tillsammans.

När de kom fram till ett berg var de härligt trötta. De måste stanna och vila en stund. Berget var stenigt och fullt av utstickande klippblock. Det såg ut som om berget rasat, gått sönder liksom. Det låg trasiga klippblock och stenar och grenar huller om buller längst där nere. På ett klippblock högt upp på berget, ett som ännu satt fast, satte sig Emelie och Pollutus och pustade ut. De var väldigt trötta, men skrattiga, båda två. Emelie tittade lyckligt på Pollutus och sa: ”Det var länge sedan jag hade så här roligt.” ”Det var länge sedan jag också hade det så här roligt”, svarade Pollutus.

De tittade på varandra en sekund. Sedan sa Pollutus: ”Okey, försök att ta mig om du kan!” Han slängde sig ut i luften på nytt. ”Ha! Som om det där skulle vara så svårt!” svarade Emelie och dök efter.

Men hon hejdade sig tvärt mitt i fallet. ”Nej, men, vänta, stopp nu!” ropade hon. Hon satte sig på ett klippblock en bit längre ner. ”Hördu! Kom tillbaka! Vem är du egentligen?” Äntligen gick det upp för Emelie att hon verkligen var en fågel. Hur hade det gått till? Och vem var han egentligen, den andra fågeln? Och vart var de på väg förresten?

Pollutus kom glatt tillbaka och satte sig bredvid Emelie. ”Vem jag är? Tja, jag heter Pollutus”, sa han. ”Det sa du innan.”

Fågeln nickade stolt. ”Pollutus, det är jag det!” ”Ja …”, sa Emelie lite osäkert. ”Jag heter Emelie.” ”Emelie. Ja, det vet jag.” ”Hur kan du veta det?” Emelie lät överraskad.

Pollutus nickade stolt igen. ”Det är ju du som har hittat Skärpet.”

Emelie tittade genast ner på sitt skärp. Hon kunde givetvis inte se det nu när hon var en fågel, men hon kunde faktiskt känna det ändå. Det måste finnas där inne bland fjädrarna någonstans. Emelie tittade på den lilla fågeln som satt bredvid henne. Hur kunde han …? Han var ju bara en fågel.

Ja, det var ju förstås hon också … Nu alltså … Men …

Emelies tankar bröts av ett underligt ljud bara en bit ifrån där de satt.

Det lät som ett ynkligt gnyende. Emelie spetsade öronen … Ljudet igen …

Hon såg sig omkring. Ljudet verkade komma från sidan, där berget hade gått sönder mest.

15

”Hörde du?” frågade hon Pollutus. ”Hörde vad då?” Pollutus såg undrande ut. ”Det lät som om någon hade ont. Det gnydde liksom.” ”Jag hörde ingenting”, sa Pollutus. ”Där var det igen”, sa Emelie och flög ner mot ljudet. Det verkade komma längst nerifrån, där berget slutade och där nästa berg började.

Pollutus följde efter. ”Akta dig! Det kan vara en fälla!” utropade han, men det brydde sig Emelie inte om. Hon flög en bit till.

Nu hörde även Pollutus gnyendet. Raset hade haft en hemsk effekt. Här nere hade stenarna krossats mot varandra. Emelie tänkte att någon kanske hade hamnat under en sten och höll på att klämmas ihjäl! Hon satte sig ner för att lyssna ordentligt efter var ljudet kom ifrån. Pollutus satte sig bredvid henne. ”Ljudet kommer därifrån”, sa Emelie och pekade med näbben.

Då såg de den som gnydde. Den var svart, smal och lång och hade mycket riktigt hamnat under en sten och kunde inte komma loss. ”Det är en snok!” utbrast Pollutus ”Flyg härifrån!”

Emelie fnissade till. ”En snok är ju inte farlig. Den behöver du inte vara rädd för.”

Pollutus vände bort huvudet. ”Men snokarna tillhör Arktibus”, sa han.

Han flög en bit därifrån, men Emelie satt kvar.

Emelie hade inte riktigt hört vad Pollutus sagt. Hon kände så många snälla snokar i sin skog och ropade efter Pollutus: ”Men Pollutus, kom tillbaka. Snoken har ju fastnat och kommer inte loss. Om vi inte hjälper den, kommer den att plågas till döds.”

Pollutus stannade och vände sig om. Emelie tittade väldigt bestämt på honom. Han funderade. Egentligen borde han ta Emelie därifrån. Verk­ ligen! Med våld om så behövdes. Men något inom honom sa att han borde lita på Emelie. Han flög tillbaka och satte sig bredvid henne. ”Vi får väl hjälpa den då”, sa han lite osäkert. ”Självklart!” sa Emelie desto säkrare.

De letade efter en stadig gren och bar den i luften mellan sina näbbar. ”Om vi pressar grenen under stenen”, sa Emelie, ”så kan vi lyfta stenen lite och snoken kan slingra sig ut.”

Pollutus nickade osäkert. Han tittade på Emelie. Gjorde de verkligen rätt?

Emelie tittade på ormen. De flesta snokar hon kände var ganska svarta.

Denna snok var kolsvart. Och precis som andra snokar hade den två gula prickar i nacken. Men dessa prickar var annorlunda på något sätt. Vad var det som var annor­lunda? Nu såg hon! De här prickarna såg precis ut som den där trollkarlen Arktibus ondske­fulla, gula ögon! Emelie rös till.

16

Sen skrek hon: ”Nu pressar vi allt vad vi kan! Inte ska en stackars snok få dö på det här viset!”

Pollutus tvekade en kort stund, men nickade sedan. De pressade och pressade, tills stenen till slut gav vika och snoken kunde kravla sig ut och bort från stenen. Väl ute i friheten drog snoken en djup suck och lade huvudet tungt på marken.

Både Pollutus och Emelie backade försiktigt undan lite.

Utan att lyfta huvudet, väste snoken utmattat: ”Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er.” Hon pustade lite till. ”Om inte ni hade hjälpt mig, hade jag legat under stenen och dött.”

Emelie hade lärt sig förstå djuren i sin skog, men hon hade aldrig kunnat prata med ett djur förut. Emelie kunde verkligen förstå orden som snoken sa. Fantastiskt! Hon var glad att de hade räddat henne. ”Det är väl klart att man hjälper någon som har hamnat i nöd”, sa ­Emelie. ”Hm …” Snoken blundade. ”Vad heter ni?” ”Emelie”, svarade Emelie glatt.

Pollutus tvekade lite innan han mumlade fram sitt namn.

Snoken reste mödosamt huvudet och tittade på sina räddare. ”Jaså, du har fått tag i din Emelie nu, Pollutus?”

Pollutus stelnade till. ”Hur kan du veta vem vi är?”

Snoken lade ner huvudet på marken igen och blundade. Hon svarade inte på Pollutus fråga, utan sa istället: ”Ni har gjort så att jag har kunnat bestämma mig. ” ”Bestämma vad då?” undrade Emelie. ”Om ni någonsin hamnar i fara, så ska ni veta att jag kommer att göra allt för att hjälpa er. Förr eller senare kommer ni att behöva det.”

Med de orden lämnade snoken Pollutus och Emelie. Hon ringlade så gott hon kunde bort från platsen.

Emelie flög efter Pollutus under tystnad. Solen höll på att gå ner och himlen färgades alldeles rosa. Många tankar for genom huvudet på Emelie. Samtidigt som hon kände sig väldigt lycklig över att ha träffat en så rolig och snäll kompis som Pollutus hade hon en känsla av att något hemskt skulle hända.

Hon tänkte på snoken. Hon hade sagt något som fick Emelie att bli orolig och bekymrad. Snoken hade sagt att Emelie och Pollutus förr eller senare skulle behöva hjälp. Vad hade snoken egent­ligen menat? Var det Arktibus de behövde hjälp mot? Usch, Arktibus! Hon kunde se honom framför sig.

Hans ögon … Nej, hon ville inte tänka på honom.

Skärpet då? Snoken hade nämnt det också. Visst hade Emelie känt att skärpet var speciellt, men vad var det för speciellt med det? Det kunde väl

17

aldrig vara ont? Emelie tyckte att skärpet gjorde henne stark, och modig.

Kunde det vara ont då?

Pollutus gjorde henne också stark och modig. Han var väl inte ond i alla fall? Nej, det var han absolut inte! Det var hon säker på. Men vart förde han henne?

Hon hade frågat honom flera gånger vart de skulle, men han hade bara svarat ”Du får se” och ”Det är en hemlighet än så länge” och varje gång tittade han så vänligt på henne. Han log, men såg han inte lite sorgsen ut i ögonen också?

Borde hon flyga tillbaka? Lämna Pollutus? Ja, kanske, men hon kunde inte. För det första skulle hon inte hitta hem och för det andra var det något som höll henne kvar. Ja, höll henne kvar och sa åt henne att följa efter Pollutus. Hon ville inte ens hem. Inte än …

Hon flög närmare Pollutus. ”Jag undrar vad snoken menade”, sa hon. ”Vad då?” undrade Pollutus. ”Ja, vad hon menade med att vi förr eller senare skulle behöva hennes hjälp.”

18

Om du bara visste vad som väntar dig, så skulle du nog förstå vad hon menade, tänkte Pollutus. Men det sa han inte, för han ville inte oroa Emelie.

Istället sa han: ”Äh, hon menade nog inget särskilt med det.”

Emelie tittade på Pollutus. Han verkade så obekymrad. Hon undrade om det verkligen stämde, men hon valde att inte fråga mer. Inte nu.

Hela natten gick och Emelie och Pollutus bara flög och flög. Allt Emelie kunde se av Pollutus i mörkret var en liten ljusprick. Guldfläcken som de båda hade på hjässan kunde omvandlas till en ljuslykta, fast bara om de ville. När fjädrarna ströks åt ena hållet lyste fjädrarna på hjässan som en lykta.

Ströks de åt andra hållet syntes inte ljuset alls. Då var Emelie och Pollutus så gott som osynliga.

De fortsatte att flyga hela natten. De nästan sov samtidigt som de flög.

När solens första, värmande strålar väckte dem båda, sa Pollutus: ”Nu är vi snart framme, Emelie!”

19

Kapitel 3

Vackert kan också vara farligt

N

”

u är vi framme Emelie”, sa Pollutus lite mjukt och försiktigt. ”Va? Eh, va?” mumlade Emelie och öppnade försiktigt ena ögat.

Emelie hade flugit och sovit samtidigt, så när Pollutus väckte henne var hon jättetrött.

Pollutus fnissade lite åt Emelie. ”Du måste ju vakna nu när vi närmar oss”, sa Pollutus vänligt.

Emelie gäspade stort. ”Närmar oss vad då?” undrade hon innan gäspen var riktigt slut. ”Långfallet!” sa Pollutus finurligt. ”Långfallet?” undrade Emelie samtidigt som hon gäspade en gång till. ”Ja, det heter så, dit vi ska”, förklarade Pollutus. ”Jaha, Långfallet! Så vi är på väg någonstans i alla fall.”

Emelie blev genast klarvaken.

Pollutus skrattade högt. ”Det är klart att vi är på väg någonstans!”

Framför dem hördes ett mörkt, mullrande ljud. Ju närmare de kom, desto starkare blev ljudet. Emelie flög upp ovanför trädtopparna så att hon kunde se var ljudet kom ifrån. Pollutus följde efter.

Långt bort såg de höga berg. Bergen var omringade av dimma och i denna dimma fanns ett sken, ett ljussken som gjorde att dimman såg förtrollad ut. Det var fantastiskt vackert! Emelie fick blinka flera gånger innan hon trodde att det hon såg var sant.

De flög ännu en bit. Mullret blev starkare och starkare. Ljudet uppslukade dem nästan. Emelie sträckte på halsen mer och mer för varje vingslag hon tog. Hon ville så gärna se Långfallet. Men allt hon såg var den vackert glittrande dimman, som såg så magisk och förtrollad ut.

Nu flög de rakt in i den dimman och luften blev riktigt fuktig. Och så … ”Nu ser jag det, Pollutus!” skrek hon. ”Nu ser jag Långfallet. Det är … det är … så underbart!”

20

Ja, det hade Emelie sannerligen rätt i. Långfallet var precis vad namnet sa att det skulle vara, ett långt, långt vattenfall.

Vattnet kom högt uppifrån berget och fullkomligt rasade ner fruktansvärt fort, som om varenda vattendroppe tävlade om vem som skulle komma ner först. När dropparna väl kom ner, hade de en sådan hög hastighet att de krossades sönder till ännu mindre vattendroppar, som kastades upp igen. Det var dessa små, små vattendroppar som tillsammans skapade dimman runt Långfallet. När nu solstrålarna trängde in i dimman, bildades tusentals regnbågar över hela vattenfallet. Det var inte underligt att Emelie tyckte att skenet såg förtrollande vackert ut.

Pollutus och Emelie slog sig ner i ett träd och tittade på den underbara utsikten. Emelie hade aldrig sett något vackrare förut. Hon satt först bara och gapade. Efter en lång, tyst stund bredvid Pollutus sa hon: ”Vad det är vackert! Skulle vi göra något speciellt här eller?”

Pollutus blev allvarlig. Nu var leken slut, allvaret började. Han hade känt av den hårda verkligheten hela natten. Det knöt sig i magen på honom.

Han hade inte anat att han skulle lära känna Emelie så väl på denna korta tid. Men han visste att han måste göra det han hade lovat. Men det kändes jättesvårt. ”Jo … eh …”, försökte han, men han avbröt sig. Hur skulle han börja?

Vad skulle han säga? Emelie var tvungen att gå igenom ett prov i Lång­ fallet, ett jätte­svårt prov. Provet skulle visa om hon var rätt person att bära Skärpet. Klarade hon provet var allt frid och fröjd. Men klarade hon det inte … om hon misslyckades … då skulle hon dö och den som hade skapat Skärpet skulle bli tvungen att förstöra Skärpet.

Pollutus tittade i smyg på Emelie och svalde hårt. Provet var så farligt!

Det värsta var att han inte fick berätta för henne att hon skulle gå igenom ett prov. Han suckade.

Han tittade lite på henne igen. Här satt hon i lugn och ro och visste ingenting om det som skulle hända. Han såg hur lycklig Emelie såg ut när hon tittade ut på Långfallet. Pollutus vände bort blicken från Emelie. För honom kändes det bara jobbigt!

Pollutus funderade. Tänk om Emelie inte skulle våga försöka sig på provet alls! Att hon bara skulle flyga därifrån istället. Visserligen skulle han då aldrig få se henne igen. Men hellre det, än att hon skulle dö. Om Emelie skulle flyga därifrån, skulle hans folk söka upp henne och hjälpa henne tillbaka till sina föräldrar och sitt hem igen. Hon skulle glömma allt om Långfallet och Skärpet och … hon skulle glömma honom.

Pollutus skakade på huvudet. Nej, om han kände Emelie rätt, skulle hon aldrig bara flyga därifrån! Men var hon smart nog att klara provet? Långfallet var våldsamt. Det kunde dra ner vem som helst i döden. Usch! Vad skulle han säga till henne? Vad kunde han berätta för att göra det lättare för

21

henne? Ingenting! Han hade lovat att absolut inte berätta att det var ett prov hon skulle gå igenom. Då skulle provet inte visa om Emelie var den rätta att bära Skärpet. Och det var fler liv än Emelies som stod på spel. Många fler skulle komma att dö om Emelie inte var tillräckligt smart och modig …

Tankarna gick runt i huvudet på Pollutus och magen verkade vändas ut och in. Nej, nu måste han säga något så att han kunde sätta igång provet! ”Jo, alltså … Visst är det fint här …” började han. Åh! Vad dum han var.

Det var ju inte det han skulle säga!

Emelie märkte inte att Pollutus inte var sig själv, utan sa glatt: ”Ja, verkligen! Jag är jätteglad att du tog mig hit!”

Emelie pekade och berättade om allt hon såg, men Pollutus hörde inte vad hon sa. Hans tankar fortsatte att mala. Han mindes hur stark Emelie var när de räddade snoken. Tänk att hon hade fått honom att rädda en snok! Pollutus log. Jo, hon skulle nog klara provet, tänkte han. Han försökte hålla rösten stadig när han sa: ”Du, Emelie … eh … Ser du den lilla kvisten där mitt i fallet?” ”Ja, men det är ju den jag har pratat om hela tiden. Det är ju helt fantastiskt! Tänk att en så liten och späd kvist kan stå emot ett så kraftfullt vattenfall! Den bara sitter kvar där, medan vattnet river och sliter i den.

Kan du förstå hur det går till?”

Hon vände sig om och tittade på Pollutus. Vad nu? Han såg inte ut som sig själv. Han verkade nästan sjuk. ”Vad är det Pollutus? Mår du inte bra?”

Pollutus sträckte genast på sig och låtsades som ingenting. ”Va, jag? Jo, nej, det är inget fel på mig. Lite trött bara.”

Emelie såg först lite misstänksam ut, men sedan log hon. Det såg ut som om hon skulle fortsätta prata så Pollutus bestämde sig, han måste säga det först. Nu gällde det! ”Emelie! Du ska bestämma dig för om du vill följa efter mig eller inte.

Om du vill det, ska du göra som jag.”

Pollutus sa orden så snabbt, att Emelie hade svårt att hänga med i vad han egentligen hade sagt. Vad menade han? Hon tänkte fråga vart de skulle, men då var Pollutus redan borta. Nu såg hon bara stjärten på honom. Han var på väg rakt mot Långfallet.

Något fick Emelie att sitta kvar. Hon följde honom bara med blicken. ”Nej, vänta Pollutus. Det kan vara farligt därborta!” skrek hon.

Pollutus fortsatte flyga tills han kom bort till mitten av fallet, precis där den lilla kvisten stack ut. Där satte han sig! På den lilla späda kvisten satte han sig! Mitt i vattenfallet! Vattenmassorna rasade runt honom. Vinden blåste i fjäderdräkten och höll på att dra honom med sig ner i djupet. ”Ja, ja, du är modig Pollutus! Kom tillbaka nu.” Emelie vrålade så högt hon kunde.

22

Pollutus satt kvar. Han kunde nog inte höra henne där i dånet. Emelie skrek igen: ”Kom tillbaka nu, Pollutus! Det är inte roligt längre!”

Pollutus hörde fortfarande inte. Emelie blev alldeles nervös. Äntligen tittade han på henne. Nu lyfte han vingarna. Nu skulle han komma tillbaka.

Nej! Vad hände? Han hamnade upp och ner. Han liksom hängde i fötterna från kvisten. ”Pollutus! Håll i dig! Jag kommer!” Emelie flög så fort hon kunde bort mot Pollutus.

Plötsligt var Pollutus bara borta! Emelie blinkade och blinkade. Vart tog han vägen? Vattnet måste ha fått tag i honom! De vilda virvlarna dansade våldsamt runt den alldeles tomma kvisten.

Emelie trodde inte sina ögon. Hon blundade hårt. Det fick inte vara sant!

Hon ropade så högt hon kunde. ”Pollutus!”

Inget svar.

Hon flög nervöst kors och tvärs, medan hon väntade på att en livlös fågelkropp skulle flyta upp i vattnet. Det kom ingen. Ingen kunde väl klara ett sådant fall?

Kunde han ha fastnat nere på botten? Nej. Det var inte möjligt i dessa strömmar. Han hade kanske spolats upp längre bort? Emelie flög som tokig fram och tillbaka. Ingen Pollutus.

Emelie letade överallt, men Pollutus var lika försvunnen som förut. Hon hade ju knappt lärt känna honom förrän han var borta. Hon satte sig tungt ner vid vattenkanten. Hon grät och hon skrek. Det fick inte vara sant!

Plötsligt släppte paniken. Hon tänkte tillbaka på det som hade hänt. Det var något som inte stämde. Vad var det Pollutus hade sagt innan han flög iväg? Han hade bett henne bestämma sig för om hon ville följa efter eller inte … … och hon ville det, skulle hon göra som han.

Först hade han sett väldigt sjuk ut. Det mindes hon. Men sen, när hon frågat hur han mådde, hade han försökt låtsas som ingenting. När han till slut flög iväg, hade han verkat så säker på sin sak, inte alls rädd.

Emelie såg på saken på ett helt annat sätt nu. Tänk om det inte var en olycka … Tänk om det var meningen … Ville han att hon skulle följa efter?

Kunde han ha varit orolig för henne? Hade han varit orolig för om hon skulle klara det?

Emelie tittade på det vilda fallet och den ynkliga lilla pinnen där mitt i virvlarna. ”Det gäller att göra det snabbt …”, sa Emelie högt för sig själv ”… så att jag inte hinner ångra mig!”

Hon sträckte på sig, precis som Pollutus hade gjort.

23

”Antingen kommer jag att dö nu eller så finns det en lönngång där bakom vattenmassorna. Jag tänker ta reda på vilket det är!”

Emelie lyfte vingarna och tog sikte på kvisten mitt i fallet. Hjärtat dunkade hårt. Blicken var fokuserad på kvisten. De små fågelfötterna tog fast i kvisten. Vinden drog och slet i fjädrarna och vattnet forsade och virvlade och verkade vilja dra henne med sig ner i avgrunden. Hon fick hålla hårt om kvisten för att kunna vara kvar. Luften var så fuktig att hon var alldeles genomblöt där hon satt, och ljudet dånade så högt att öronen blev alldeles bedövade och hon kunde knappt höra sig själv tänka.

Hon försökte minnas hur Pollutus hade gjort och såg framför sig hur Pollutus lyfte vingarna och sedan vände sig upp och ner. Han hade hållit sig kvar i kvisten ett tag innan han släppte den. Precis så skulle hon också göra. ”Må Långfallet bli min död eller räddning!” skrek hon så högt hon kunde.

Sedan lyfte hon vingarna, vände sig upp och ner, hängde ett tag och störtade slutligen rakt in i de livsfarliga vattenmassorna.

Det blev mörkt. Emelie rullade runt. Vattnet kändes kallt mot hennes kropp och det verkade bita sig fast i henne. Hon visste inte vad som var upp och vad som var ner. Plötsligt slog hon in i något med hela sin ena sida. Luften gick ur henne, men hon fick inte andas in. Hon var under vatten. Inte andas in! Rädslan kom över henne. Hon måste tillbaka till det hon slog i. Hon måste få tag om något med klorna. Där var det igen! Snabbt! ”Ta tag! Dra dig upp Emelie, dra dig upp!” tänkte hon för sig själv. Och till slut gick det.

Hon tog hjälp av näbben också. Hon kämpade sig upp, använde alla sina krafter. Det gjorde ont i sidan där hon slagit sig, men hon lyckades. Hon kom upp och plötsligt var vattnet borta. Då drog hon in ett djupt andetag.

Hon stod med fast mark under fötterna. ”Haha! Här fanns en lönngång, precis som jag trodde!” skrek hon av glädje.

Men vad mörkt det är, tänkte hon. Kolsvart. Hon ropade på Pollutus, men han svarade inte. Det var riktigt mörkt. Så mörkt att hon inte kunde se någonting, inte ens vingen framför sig. Hon ropade igen. Inget svar.

Vad skulle hon göra? Om inte Pollutus var här måste han ha gått vidare.

Vart? Åt vilket håll? Det var ju så mörkt. Det gick inte att se något överhuvudtaget! Hon vände sig mot ljudet av vattenfallet. Aj! Hon hade ont i sidan. Nej, inte ens vattenfallet gav en gnutta ljus. Det spelade ingen roll att Emelie öppnade ögonen så mycket det bara gick, hon kunde inte se något ändå.

Mörkret höll på att göra henne tokig. Hjärtat slog hårt i bröstkorgen, det var tungt att andas in den fuktiga luften och det värkte i sidan. Emelie fick nästan panik. Hon måste ha ljus!

24

Plötsligt kom hon på hur hon skulle göra. Fläcken på hjässan! ”Hur dum får man vara”, tänkte hon. ”Jag har ju ett inbyggt ljus i mig själv!” Hon strök fjädrarna åt andra hållet uppe på hjässan och plötsligt kändes livet så mycket lättare. Hon kunde se marken framför sig. Taket. Väggarna.

Allt var av sten. Hon befann sig i en tunnel. Hon lyfte vingarna och flög försiktigt framåt. Det gjorde förskräckligt ont i ena vingen. Hon måste landa och vila vingen en stund. Istället promenerade hon sakta framåt. Benet värkte också. Hon haltade när hon gick. Efter ett tag flög hon en bit igen.

För att kunna ta sig framåt, fick hon gå ibland och flyga ibland.

Smärtan blev värre och värre, men Emelie gav inte upp.

Till slut såg hon ett ljus. ”Jag visste det!” sa hon. ”Jag visste det! Slutet av tunneln.”

Hon gick utmattad den sista biten. Hon hade klarat det!

Emelie tvärstannade. Där stod en människa! Hjälp! Hon måste fly! Men hon hade absolut inga krafter kvar. Hon stod som fastvuxen i marken.

25

Kapitel 4

Något riktigt hemskt, fast ännu värre

E

melie stod som fastvuxen i marken. Hon hade väldigt ont i sidan.

Och i benet. Hon var trött, enormt trött! Hon orkade helt enkelt inte bli rädd för människan där framför henne i slutet av tunneln. Hon orkade inte flyga iväg.

Det var kanske inte så farligt. Den där människan var bara en pojke. Han såg snäll ut dessutom. Vilka underbara ögon! Bruna. Vänliga. Han hade mörkt hår, lite rufsigt. Och han hade ett stort leende över hela ansiktet. ”Jaså, du vågade flyga efter mig i alla fall”, sa pojken. ”Jag visste att du skulle klara provet. Jag visste det!”

Vad nu? Han talade! Hur kunde en pojke tala så att en fågel förstod? Vem var han? Han verkade till och med känna henne. Men hon hade då aldrig sett honom förr! Det var hon säker på!

Emelie kände sig alldeles yr. Huvudet nickade till och hon tittade ner i marken. Då såg hon … sina fötter … sin klänning … och skärpet. Hon kände på ansiktet. Hon hade förvandlats tillbaka till människa igen.

Pojken som stod framför henne måste alltså vara … Pollutus!

Försiktigt tittade hon upp. Han log fortfarande. Han måste vara ungefär lika gammal som hon själv. ”Ja, jag är Pollutus”, sa han. ”Det är ljuset som förvandlar oss tillbaka till män­niskor. Jag är ledsen att jag var tvungen att bjuda in dig i Långfallet på det här viset. Var du mycket rädd?”

Emelie skakade på huvudet.

Pollutus ville förklara för Emelie att han inte hade velat henne något illa och sa: ”Det är väldigt viktigt att Skärpet har den rätta ägaren, förstår du.

Därför fick du gå igenom provet. Och du klarade det! Du är både modig, smart och stark. Du är helt enkelt perfekt!”

Pollutus bet sig i underläppen och tittade på Emelie. Försiktigt sa han: ”Du ska veta att det var hemskt att inte berätta för dig om lönngången. Jag hade lovat förstår du … Jag hoppas att du någon gång kan förlåta mig.” ”Äsch!” tänkte Emelie. Hon kunde minsann ta hand om sig själv! Det var

26

väl ingenting att förlåta. Det var ju bara häftigt att få klura ut lönngången själv. Hon ville säga det till honom, men hon orkade inte. Hon var helt slut och ont hade hon också. Istället log hon så gott hon kunde.

Först nu såg Pollutus att Emelie var skadad. Han rusade fram till h ­ enne. ”Oj! Hur är det? Du slog dig visst i sidan.” Han tittade bekymrat på Emelies ena arm.

Emelie tittade, hon också. Armen var uppskrapad och det blödde ganska mycket. Höften gjorde ont. ”Du måste få hjälp, Emelie”, sa Pollutus. ”Och vila. Jag ska ta dig till ett rum där du får sova ut. Och så ska du få salva på såren. Imorgon kommer du att känna dig mycket bättre. Då ska vi gå till Klara Salen. Där får du svar på dina frågor. Jag vet att du undrar över väldigt mycket.”

Pollutus hade rätt. Emelie hade ont och hon hade många frågor som hon ville ha svar på, men just nu var hon så trött att hon inte ens orkade öppna munnen. Hon bara nickade tacksamt.

Emelie fick luta sig mot Pollutus som nästan bar henne genom långa sten­korridorer.

På väggarna hängde facklor med jämna mellanrum. De spred ett varmt och hemtrevligt ljus. Flera människor kom fram och välkomnade henne, men Emelie såg dem knappt.

Till slut var de framme vid den rätta dörren. Pollutus öppnade den och ledde Emelie till en säng. Hon kröp ner mellan fårskinnen och somnade direkt. Hon märkte inte ens när Pollutus plåstrade om hennes sår.

När Emelie vaknade efter en ljuvlig sömn satt Pollutus på sängkanten och väntade på henne. Han log. ”Gomorron!” sa han glatt. ”Hoppas att du har sovit gott!” ”Mmmm, mycket”, svarade Emelie och gäspade. ”Har du ont?”

Emelie kände efter. ”Ne-ej …” Hon blev väldigt förvånad. Tänk, det kändes inget! Hon tittade på armen. Det syntes nästan ingenting heller. ”Blödde inte min arm igår?” undrade hon. ”Jo, ganska mycket faktiskt, igår alltså”, svarade Pollutus. ”Men jag är skicklig. Jag kan det mesta!” Han såg lurig ut.

Emelie tittade på honom som om hon inte riktigt trodde honom. ”Jaha?”, sa hon bara. ”Nåja, det kanske inte var helt och hållet min förtjänst. Jag fick viss hjälp med tillverkningen av salvan … Men det var jag som lade på den!” ”Då får jag tacka så mycket”, sa Emelie. ”Äsch, kom, så går vi till Klara Salen. Du har väl en del frågor som du undrar över.”

Emelie tittade på Pollutus och nickade bestämt.

27

Pollutus ledde Emelie genom nya stenkorridorer med nya dörrar. Trots att allt var av sten, fanns här en värme. Här kändes hemtrevligt och mysigt. På många ställen stod dörrarna öppna. Inifrån hördes sång eller skratt. Ibland tittade människor ut genom dörrarna eller mötte dem i gångarna. Emelie fick alltid ett trevligt leende av dem eller ett ”Välkommen Emelie!”. Emelie hälsade tillbaka och nickade åt höger och vänster.

Plötsligt tog korridoren slut. Det var väldigt högt i tak här och Emelie och Pollutus stod framför en jättestor port av trä. Den var delad i två dörrar. ”Nu är vi framme vid Klara Salen”, sa Pollutus. Han öppnade långsamt den ena gigantiska dörren. Den verkade tung.

Ljusskenet, som strålade ut ur dörröppningen, var så starkt att det stack Emelie i ögonen. Omedvetet åkte armen upp framför ögonen för att skydda dem. Hon fick blinka flera gånger innan ögonen hade vant sig vid det intensiva ljuset. Pollutus tittade på Emelie. ”Är du redo?” frågade han.

Emelie nickade och de steg in tillsammans.

Salen som de kom in i, var enorm. Den var alldeles rund och taket, högt däruppe, var kupolformat, som insidan av en boll. I mitten av rummet stod ett bord. Det var stort och runt, precis som salen. Vid bordet satt ett antal människor. Det var både män och kvinnor. Emelie räknade dem till elva stycken. Alla tittade mot Pollutus och Emelie när de gick fram till bordet.

Pollutus bockade och sa: ”Jag kommer med Emelie.”

Emelie tittade på dem, en efter en. Alla log och såg vänliga ut. Emelie log till­baka och nickade och neg.

Pollutus ledde Emelie från den ena personen till den andra, så att hon fick hälsa ordentligt på dem. De sa sina namn allihop, men namnen var så annorlunda, Emelie hade inte hört ett enda av dem tidigare, så hon mindes bara ett. Merius. Det var honom hon hade hälsat på först.

Merius såg både gammal och ung ut på samma gång. Och klok. Mycket klok. Och så hade han vänliga ögon. Ja, det hade de faktiskt allihop, precis som Pollutus.

Merius sa: ”Emelie, var snäll och sätt dig här bredvid mig. Pollutus, du också förstås.”

Emelie och Pollutus blev bjudna på var sin kopp te. Under tiden teet plockades fram, viskade Pollutus i Emelies öra, att alla runt bordet var konungar och drottningar. Emelie tittade förvånat på honom. Var de konungar och drottningar? Emelie gjorde stora ögon, men det märkte inte Pollutus. Han fortsatte att viska i hennes öra att Merius hade blivit utsedd att vara dessa konungars och drottningars Konung, vid de tillfällen det behövdes. Och nu var en tid då det behövdes.

Innan Emelie hann fråga varför, började Merius tala igen.

28

”Emelie, vi välkomnar dig varmt, inte bara till Långfallet, utan även till vårt land, som du inte ens visste fanns.”

Emelie nickade. ”Vårt land är Det Gamla Landet och vi tillhör Det Gamla Folket. Vi har funnits så länge som det har funnits människor på jorden. En gång var vi ett lyckligt folk. Vi försökte alla att vara goda och snälla människor. Livet var härligt att leva …”

Merius tog en paus innan han fortsatte. ”… ända tills den dag då en kvinna vid namn Aria hittade en liten nyfödd pojke i skogen. Det var något ovanligt med denna pojke. Hans ögon var annorlunda. De hade inte det lugn, den glädje och den vänlighet vi alltid har sett i varandras ögon. Nej, hans ögon var något vi aldrig hade sett förut. Aria tog barnet till sitt hjärta och blev hans mamma. Den lille pojken fick namnet Arktibus. Vi gav honom alla av vår kärlek, men den som gav honom mest, var förstås hans mamma Aria. Lille Arktibus var allt för henne. Trots det förblev Arktibus alltid annorlunda.” Merius suckade. ”Livet i vårt land blev sig aldrig mer likt sedan Arktibus kommit till oss. Han tyckte att det var roligt när det gick illa för andra människor och han skrattade när andra människor grät. Vi gjorde verkligen allt vi kunde för att få honom på andra tankar, på goda tankar, men det var alldeles omöjligt.”

Emelie tittade på drottningen som satt närmast Merius. Hon såg sorgsen ut och när hon såg att Emelie tittade på henne, nickade hon sakta.

Merius fortsatte: ”När Arktibus var liten, var han mest elak mot djur.

Han drog av benen på spindlar, han drog av vingarna på fjärilar. När han blev lite äldre, band han fast katter, hundar och andra djur i träd så att de inte kunde komma loss. Där fick de sitta tills de svalt ihjäl, om ingen av oss andra hittade dem.”

Emelie tyckte att det lät fasansfullt och fick svälja flera gånger för att inte må illa. ”Hur kunde han?” sa Emelie. ”Dra av ben och … binda fast små oskyldiga djur!” ”Jag är ledsen att jag behöver tala om det här för dig Emelie, och jag tänker inte berätta allt, men när Arktibus blev ytterligare några år äldre, gav han sig på människor också. Det var de mest fruktansvärda saker man kunde tänka sig. En gång låste han till och med in Aria i ett källarutrymme.” ”Låste han in sin egen mamma? Varför det?” undrade Emelie. ”Ja, om vi bara kunde förstå oss på honom, då hade vi kanske kunnat hjälpa honom och löst våra problem lite tidigare.” ”Hur gick det för mamman då?” ”Jo, vi saknade henne i byn förstås, vi trodde att hon låg sjuk där hemma.

Vi gick hem till henne, för att se om vi kunde hjälpa till med något, men

29

upptäckte istället att hon inte var där. När vi frågade Arktibus var hon var, sa han att han inte visste.”

Merius tog en klunk ur sitt te innan han fortsatte. ”Jag hittade henne så småningom. Långt ute i skogen hade Arktibus byggt en källare. I den hade han stängt in sin mamma. Där var kallt och inte en ljusstråle kunde söka sig ner till henne. När jag bröt mig in och fann henne, hade hon suttit i den kalla källaren i nästan två veckor, utan varken mat eller dryck. Hon låg hopkrupen som en boll i en hörna och skakade.

Hon var så sjuk, att hon aldrig blev frisk igen. Hon dog efter ytterligare en vecka.” ”Dog hon?! Dödade Arktibus sin egen mamma?” Emelie blev så upp­ rörd att hon ställde sig upp.

Merius suckade tungt. ”Ja, han dödade den enda människa som faktiskt älskade honom.”

Emelie förstod inte. Kunde det verkligen finnas någon som var så elak?

Hon kunde inte tro sina öron. Hon satte sig långsamt ner igen samtidigt som hon tittade förvirrat på de andra. Deras blickar sa att det var sant, det Merius berättat. Vartenda ord var sanning. ”Som du förstår, Emelie, ville vi inte ha Arktibus kvar hos oss längre. Vi jagade ut honom ur landet. Det var så skönt just då, det kan du tro. Livet återgick till det normala.”

Merius suckade. ”Så här efteråt har vi förstått, att det var det dummaste vi kunde göra.

När Arktibus inte längre befann sig i vårt land, kunde vi inte heller ha någon koll på honom. Under denna tid lärde han sig sina trollkonster. Efter det har han gjort allt för att döda oss. Han har förgiftat vattnet, förgiftat maten, han har skapat stormar och snöoväder och skickat ut sjukdomar över oss. Det har varit hemska tider, men varje gång har vi lyckats övervinna honom. Varje gång, ända tills nu. Denna gång kan vi inte besegra honom … inte utan din hjälp, Emelie.” ”Min hjälp? Men hur ska jag kunna hjälpa till?” Emelie såg både för­ vånad och förtvivlad ut.

Merius suckade tungt och lade sin hand på Emelies hand. ”Lyssna här, Emelie”, fortsatte han. ”Det Gamla Landet är stort. Därför har vi delat in det i nio mindre delar. Varje del har sin kung eller drottning.

Alla ledare har samlats här idag, alla utom en. Vi saknar drottning Lestria.” ”Varför är inte drottning Lestria här idag då?” undrade Emelie. ”Man kan säga att Arktibus har tagit henne.” Merius suckade på nytt. ”Jag vill att du tittar upp i taket, Emelie. Vad ser du?”

Emelie knep ihop ögonen. Jaså, det var därifrån det klara ljuset kom. ”Ååååh! Jag ser diamanter. Hela taket är fyllt av diamanter! De lyser ­allihop. De lyser så starkt och vackert!”

30

”Ja, de är verkligen vackra”, sa Merius ”… men lyser alla?”

Emelie tittade noga efter. ”Nej, där borta har de slocknat. Varför har de slocknat, Merius?” ”Ser du vad de liknar? Ser du vad diamanterna bildar?” ”Ja, det ser ut som en karta”, svarade Emelie. ”Det är en karta, en karta över vårt land, Det Gamla Landet. Just nu håller Arktibus på att släcka solen över landet. Du vet, finns det ingen sol, kan ingen leva. Ingenting kan leva om inte solen finns. Allt dör och blir till is.

Emelie funderade oroligt. ”Men hur … hur går det för människorna som bor där då? ”Det går illa. De förvandlas till is.” ”Till is …?” Emelie såg sig om runt bordet. Kungarna och drottningarna såg också bekymrade ut.

Merius skakade plågat på huvudet när han sa: ”Men Arktibus är smart.

Han låter varje döende människa få göra ett val. När kylan och mörkret tränger in i landet, kan man överleva. Vill man inte bli en istapp kan man istället förvandlas till snok. Som snok klarar man av både mörker och kyla, men man väljer då också att hjälpa Arktibus.”

Emelie tänkte genast på snoken som hon och Pollutus hade hjälpt i bergssprickan. ”Hur då? Hur kan en snok hjälpa Arktibus?” ”Emelie …”, sa Merius och tittade intensivt på henne, ”… Pollutus berättade att du var nära att tas tillfånga av Arktibus.”

Emelie nickade. ”Såg du hans ögon?”

Om hon gjorde! De ögonen skulle hon aldrig glömma. Arktibus ögon var onda och de lyste. Flammade gula lyste de, som om en eld härjade där inne. Ändå var de kalla. Kalla som is.

Emelie nickade igen. Nog såg hon hans ögon, alltid. ”Arktibus suger upp solljuset i sina ögon. Därefter sprider han ut sin svärta över landet. Svärtan lägger sig som en ogenomtränglig hinna över himlen. Inga sol­strålar kan nå landet. Och utan solljus – inget liv.” ”Men du sa att snokarna hjälper Arktibus. Hur då?” ”Vanliga snokar är vänliga djur. De är oftast ganska svarta eller så är de grå. De flesta har två gula fläckar i nacken. Arktibus snokar är becksvarta och de har alltid två gula fläckar i nacken. De innehåller samma onda svärta som Arktibus själv och deras gula prickar har samma form som Arktibus ögon och samma förmåga att suga upp solljus. Väljer man att förvandlas till snok, får man visserligen behålla livet, men man suger upp solljus i de gula prickarna och lägger ut ond och kall svärta på himlen. Vill man leva vidare väljer man samtidigt att hjälpa Arktibus att frysa ner vårt underbara land till is och död.”

31

Merius vände blicken mot taket. ”Som du ser, har flera diamanter slocknat. Det är en hel landsdel som har dött. Lestria var drottning över den landsdelen. Du förstår varför hon inte kan vara med oss idag. Hon och många med henne har förvandlats till istappar.”

Emelie hade svårt att förstå att Merius ord var sanning och verklighet … och att hon själv hade blivit en del av det. Hon vände sig mot Merius. ”Du sa att ni inte kan besegra Arktibus utan min hjälp. Jag vill gärna hjälpa till. Jag förstår bara inte hur.” ”Du kan hjälpa till, Emelie. Du och ingen annan. Men det kommer att bli farligt. Det kan bli fara för ditt eget liv.”

Emelie svalde. ”Tala om för mig vad jag ska göra.” ”Skärpet som du hittade i älven är ett förtrollat skärp. Om det läggs över Arktibus ögon strömmar allt solljus, som han har samlat in, ut ur hans ögon igen och tillbaka till himlen. Skärpet suger samtidigt åt sig all svärta som Arktibus har spritt ut över himlen och ser till att svärtan går tillbaka in i hans egen kropp igen. Så mycket svärta kommer att förgöra honom.”

Emelie tittade på skärpet och rörde försiktigt vid det med fingertopparna. Hon kände genast styrkan och magin.

32

”Hur hamnade skärpet i mitt land?”

Merius log lite besvärat ursäktande. ”Ja, det var ju inte riktigt meningen egentligen. Vår trollkvinna Rissla har tillverkat skärpet. Meningen var att hon skulle bära skärpet, att hon skulle lägga det på Arktibus ögon. För att skärpet skulle få sina magiska krafter, var det tvunget att hänga ute i solen under tre dagar. Den kvällen, då skärpet var färdigt, tog en vind tag i det och förde det långt bort, långt utanför Det Gamla Landets gränser. Det var förstås Arktibus som hade sänt vinden. Han trodde nog att skärpet skulle försvinna, att ingen någonsin skulle hitta det och kunna använda det. Men du hittade det och nu är det bara du som har makten över det.” ”Jag ska alltså lägga skärpet över Arktibus ögon?”

Merius nickade.

Emelie blev alldeles kall av rädsla. Det var som om hon frös till is redan nu. Men från skärpet strålade en värme och en kraft som fick henne att bli alldeles lugn och orädd igen. ”Jag ska göra mitt allra bästa. Det lovar jag”, sa hon. ”Vi är alla väldigt tacksamma över att du är här och att du vill stanna. Vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig. Det lovar vi.”

Alla runt bordet tittade på Emelie och nickade. Emelie tittade bara rakt fram medan tankarna snurrade runt i huvudet. Så vände hon blicken mot Pollutus. Han log försiktigt mot henne. Hon tänkte: ”Vad har jag gett mig in i?”

33

Kapitel 5

Kan man bli en gammal sko?

E

melie och Pollutus satt på Pollutus rum. Emelie satt på sängen och Pollutus på golvet. ”Du, Emelie … Ska vi inte gå och besöka Rissla?” frågade Pollutus. ”Åh, hon som har gjort mitt skärp?” ”Ja, just hon. Hon är en riktig lajban-tant.” ”Lajban-tant?” undrade Emelie. Sängen var hög, så fötterna räckte inte riktigt ner till golvet. Hon dinglade med benen. ”Ja, en lajban-tant, en kul tant, liksom”, förklarade Pollutus. Han satt på ett fårskinn som låg på golvet nedanför sängen. ”Man vet aldrig vad hon tar sig till. Ett, tu, tre, så gör hon så här”, sa Pollutus och tog ett skutt upp på sängen där Emelie satt, böjde lite på knäna, satte händerna i armhålorna och låtsades klia sig. Tungan hade han under underläppen. Sedan blev det en väldig fart på honom. Han hoppade omkring i sängen som en vilde, så att Emelie studsade upp och ner där hon satt. Pollutus skuttade ner från sängen med vilda tjut och sprang omkring i hela rummet istället.

Då kunde inte Emelie hålla sig still längre. Hon flög upp, hon med. ­Under höga ap-skrik sprang de omkring och skuttade och jagade varandra ända tills det inte längre hördes några ap-skrik, utan bara skratt. Det gick helt enkelt inte att skutta omkring längre. De måste lägga sig ner och hålla sig för magen.

När de hade lugnat ner sig lite, knuffade Emelie till Pollutus lite och sa: ”Du menar inte att Rissla håller på så här?” ”Jodå, det menar jag visst, sa Pollutus och nickade bestämt.” ”Ja men … Hur gammal är den där Rissla egentligen?” ”Tja, vad ska jag tippa på …? En sådär tusen år ungefär …” ”Tusen år!? Och håller på så här?” ”Ja … Det är bara det, att hon inte låtsas vara en apa. Hon blir en apa på riktigt förstår du. Hon förvandlar sig alltså. Och vill hon inte vara en apa, så kan hon bli en drake eller en liten råtta.”

34

Emelie undrade om hon skulle tro på Pollutus eller inte. ”Nej, det kan man väl inte bli, sa hon och fnyste lite.” ”Nej, inte vem som helst … Men Rissla kan! Hon är en häxa, förstår du, fast en god häxa förstås. Och hon kan inte bara förvandla sig till djur. Hon kan förvandla sig till vad som helst. Vill hon bli en gammal sko, kan hon bli det också.” ”En gammal sko? Du, Pollutus, jag tror att jag skulle vilja träffa den där Rissla.”

Pollutus visade vägen genom nya, långa, och på vissa ställen mörka, stenkorridorer. Ju längre de gick, desto mörkare och ensligare blev korridorerna. De var nästan framme hos Rissla när det hände!

Både Pollutus och Emelies ögon blev stora av skräck. Emelie började skaka i hela kroppen. Arktibus stod rakt framför dem! Han måste ha listat ut hur man tog sig in i Långfallet. Nu stod han här, svart och hemsk. Hans onda, gula blick naglade sig fast vid Emelies skärp. Han hånlog och började långsamt gå mot dem. Pollutus ställde sig beskyddande framför Emelie.

De var så rädda, att de skakade i hela kroppen. Och Arktibus kom bara närmare.

Han öppnade munnen något och Emelie trodde att hon skulle få höra samma fasansfulla vrål som hon hade hört i skogen den gången när hon förvandlades till en fågel. Men inget vrål hördes.

Istället hördes … en liten pipig och söt röst som sa: ”Jaså, här är flickan som hittade mitt skärp.” ”Vad då hans skärp?” tänkte Emelie. Skärpet var hennes nu! Hon lade händerna över det. Ingen skulle få ta det ifrån henne! Varför pratade Arktibus så konstigt, förresten? Emelie förstod ingenting.

Men det gjorde tydligen Pollutus. Han började skratta för fullt. Den söta och pipiga rösten hördes igen: ”Välkomna Pollutus och Emelie!” ”Rissla! Du är inte klok!” sa Pollutus och slog sig för knäna. Han kunde inte sluta skratta. ”Du skrämde ju nästan livet ur oss. Vi trodde verkligen att det var Arktibus som var här.” ”Ja, det var liksom det som var meningen”, svarade Rissla och höjde ena ögonbrynet.

Det gick fullkomligt runt i skallen på Emelie. För en halv minut sedan hade hon och Pollutus stått stela av fasa. Den skräckinjagande Arktibus hade gått rakt emot dem. Ja, han stod ju fortfarande framför dem, men inte fullt så hemsk längre. Rösten stämde inte med utseendet och nu lade han dessutom huvudet gulligt på sned och vinkade lekfullt med ena pekfingret. ”PUUUFFFFFF!” sa det.

Emelie hoppade till. Ett stort rökmoln bildades i korridoren.

När röken var borta, var även Arktibus borta. Istället stod där en liten,

35

mullig, söt och gammal tant. Håret var vitt och uppsatt i en knut där bak.

Munnen log. Det gjorde ögonen också. Gamla, vänliga, men lite finurliga ögon hade hon. ”Emelie, lilla vän”, sa hon. ”Du ser alldeles chockad ut. Du får ursäkta, men jag kan inte låta bli att skrämmas lite. Det var inte meningen att du skulle bli så rädd.”

Rissla ställde sig mellan Emelie och Pollutus och tog dem båda bakom ryggen. ”Såja, nu ska vi inte stå här ute längre. Kom in till mig, vetja’!”

Hon ledde in dem genom sin dörr. Emelie var lite mindre chockad.

Det var alldeles kolsvart inne hos Rissla. ”Vänta här!” sa hon. ”Jag har nämligen en liten överraskning åt er.” Hon försvann rakt in i mörkret.

Nu ljusnade det lite längre in i rummet. Rissla kom emot dem med en silverkandelaber i handen, en ljusstake i silver, med fem höga stearinljus.

Lågorna på de långa, vita ljusen fladdrade när hon gick. ”Kom mina vänner! Följ med mig!”

Pollutus och Emelie tog varandra i hand och gick efter Rissla genom det gamla, stora stenrummet. Rummet var fullt av arbetsbänkar. På varje arbets­bänk stod stora kittlar och puttrade. Alla möjliga vätskor i alla möjliga färger fanns i glasrör, som stod i ställningar och var fastsatta med varandra genom slangar. Konstiga ljud hördes. Sa det ”puff ” någonstans, så sa det ”paff ” någon annanstans. Sedan hördes ett ”brrrrr” och ett ”schhh” och ett ”fffsss”. Emellanåt rök det ur ett rör eller en kittel. Det var rök i regnbågens alla färger. Det var vackert och spännande på samma gång.

Längs hela ena stenväggen stod en hylla från golv till tak. Den var full med glasburkar, nästan överfull. På varje burk satt en lapp som talade om vad som fanns i burken. Emelie läste tyst för sig själv medan hon gick förbi. ”… råttsvans, björntand, gristryne, lilltå från en ödla, tyg från en älvas klänning …” Och det bara fortsatte och fortsatte.

Rissla stannade vid ett runt och vackert dukat bord. På den rosa duken stod tre höga kristallglas fyllda med saft, tre vita tallrikar och ett fat med jättemånga varma och gyllenbruna sockerbullar på. Rissla ställde ner ljusstaken. ”Sätt er ner nu barn! Och var så goda. Ät så många bullar ni bara orkar och lite till.”

Pollutus, Emelie och Rissla drog ut stolarna nästan samtidigt och satte sig. Sedan började de äta. Oj, oj, oj! Alla tre åt som om de inte hade sett mat på en vecka. De åt och drack, pratade och skrattade, berättade historier och sjöng. Ja, de hade så roligt.

När det bara fanns fyra sockerbullar kvar, klappade sig Pollutus på magen och sa: ”Nej, nu orkar jag inte en smula till. Då spricker jag.”

36

”Detsamma här”, sa Emelie. ”Det var faktiskt de godaste bullar jag någonsin ätit. De var till och med godare än mammas.”

Emelie tystnade direkt när hon insåg vad hon sagt. Mamma … och pappa! Hon spärrade upp ögonen. Med ett ryck ställde hon sig upp och sa: ”Min mamma och pappa! De vet inte var jag är. De måste vara jätte­oroliga!

Jag har ju bara försvunnit ifrån dem. Vad ska jag göra? Jag har ju lovat ­Merius att jag … Men … Och då skulle …” ”Lugna dig, lilla Emelie.” Rissla ställde sig hos Emelie och lade armen runt hennes axlar. ”Du kan var fullständigt lugn”, sa hon. ”Nu ska du lyssna noga på vad jag säger. Från den stund som du satte foten i Det Gamla Landet, och det gjorde du redan innan du mötte Arktibus, står tiden helt still i ditt land. Du behöver inte alls oroa dig för det. Din mamma och pappa vet inte ens att du är borta.”

Emelie tittade på Rissla. Rissla log och klappade Emelie på kinden.

Emelie drog en djup suck. Men hon längtade ändå efter mamma och pappa. Fingrarna letade sig upp till skärpet. Något sa åt henne att det var meningen att hon skulle stanna. Hon kände styrkan från skärpet och fick nya tankar. Hon tänkte att hon faktiskt hade det väldigt bra här. Här fick hon träffa så många människor … och Pollutus. Och hon hade faktiskt ­lovat Merius att hjälpa till. ”Jag har ju lovat Merius att jag ska stanna”, sa hon. ”Är det säkert att mamma och pappa inte oroar sig?”

Rissla sa: ”Kära lilla Emelie. Man kan inte alltid lita på mig, jag är full av dumheter, ska du veta. Men en sak kan jag lova dig, din mamma och pappa har inte en aning om att du är borta.”

Emelie bet sig i underläppen och log. ”Men då är ju allting bra!” Hon tittade sig runt i Risslas underliga rum. När hon mötte Pollutus ögon log hon. När hon såg de sista bullarna på fatet sa hon: ”Egentligen är jag proppmätt, men jag tror jag tar en bulle till”. Hon satte sig ner igen och hon och Pollutus skrattade.

Rissla tittade vänligt på Emelie. Hon önskade att hon kunde berätta hela sanningen om Emelies föräldrar, men det var omöjligt. Hon suckade djupt och satte sig ner hon också. Det glada och finurliga leendet var borta från Risslas ansikte. Hon sa: ”Det är nog bäst att vi talar allvar en stund.”

Både Emelie och Pollutus rätade på ryggarna och väntade på vad Rissla skulle säga. ”Emelie, du vet att för att få slut på Arktibus, måste du lägga skärpet på hans ögon …”

Emelie nickade. ”… men för att klara av det måste du ta dig in i hans borg och vänta tills han har somnat. Du behöver inte vara ensam. Pollutus har lovat att vara med dig.”

37

Emelie tittade på Pollutus. Pollutus nickade.

Rissla fortsatte: ”Ni ska ta er in i hans allra heligaste, hans sovrum. Det finns bara två nycklar som går dit. En bär han alltid på sig. Den andra finns i Mirsilbergen.”

Rissla tog en klunk saft, innan hon fortsatte: ”Mirsilbergen ligger österut.” Hon tittade på Pollutus. ”Du har aldrig varit där, Pollutus. Bergen består av två höga, spetsiga berg. De är kolsvarta. Oftast skyms topparna av tunga moln, men vid klar himmel ser man snön ligga tjock där uppe. Snön på Mirsilbergen är inte längre vit. Den är gul. Ni förstår nog vem Mirsilbergen tillhör.”

Emelie och Pollutus viskade samtidigt fram namnet. ”Arktibus.” ”Alldeles riktigt”, sa Rissla. ”Där de två bergen möts finns en grotta, en mycket svart grotta. Någonstans där inne finns nyckeln till Arktibus sovrum.” Rissla tittade nästan strängt på Emelie och Pollutus. ”Nu måste jag varna er. Det lär finnas något fruktansvärt där inne. Ingen som har gått in där, har någonsin kommit ut och kunnat berätta vad det är. Därför har jag gjort något som ska hjälpa er fram till nyckeln. Det är jag säker på!” Hon log igen.

Rissla reste sig från bordet och gick in bakom ett mörkrött draperi. När

38

hon kom tillbaka hade hon två par skor i händerna. ”Detta var det allra bästa jag kunde komma på. De kommer att vara er till god hjälp.”

Rissla ställde skorna mitt på bordet bland kristallglas och bullsmulor.

Barnen såg tveksamma ut. ”Låt mig förklara. Om ni trycker tårna hårt mot golvet, kan ni gå var som helst utan att det syns, hörs eller märks. Trycker ni hälarna mot golvet, växer klackarna och ni kan få skorna att bli hur höga ni vill. Och slutligen, om ni knyter skosnörena, blir ni fullständigt osynliga i ett kick.”

Rissla lade det ena paret skor i Emelies knä och det andra i Pollutus. ”Ja, mina barn, jag kan inte göra mer än så här för er just nu. Jag önskar er förstås lycka till.”

Hon log ett underbart och rynkigt leende. Sedan försvann hon i ett rökmoln.

Pollutus tog sina skor i handen, reste sig upp och blinkade till Emelie: ”Vi provar dem i Klara salen!”

Det pirrade till i Emelies mage. Ögonen nästan lyste så ivrig blev hon. ”Ja, det gör vi!” svarade hon. Hon var inte van vid trollerikonster.

Emelie och Pollutus nästan sprang ut ur Risslas rum.

39

Kapitel 6

Väck inte en drake som sover

M

”

irsilbergen”, sa Emelie. ”Det låter nästan lite skrämmande.”

Emelie och Pollutus hade tagit sig ut ur Långfallet på samma sätt som de kommit in. Med var sitt odon i magen var de fåglar igen. Nu hade de siktet inställt på Mirsilbergen. ”Jo, nog låter det lite skrämmande, alltid”, svarade Pollutus. ”Och det blir inte mindre skrämmande när man tänker på vad som kan gömma sig i de där bergen.”

Trots alla skrämmande tankar, strålade solen på dem. Emelie och Pollutus hade flugit länge. Himlen var blå och luften klar, men längre bort var himlen mörk. Riktigt mörk. Nästan svart. Det var mot det svarta de flög.

Plötsligt kunde de se Mirsilbergens silhuetter i horisonten. Än så länge låg bergen så långt bort att de bara såg topparna. Två gula toppar lyste ondskefullt mot den mörka himlen. Emelie rös. De påminde om Arktibus ögon.

Det kändes som om Arktibus tittade på dem långt där borta. Hon rös igen och tittade bort.

Tjocka, svarta moln växte fram. Emelie och Pollutus flög vidare. De flög närmare och närmare mörkret. Snart skymde de svarta molnen solen. Det blev kallare. Emelie och Pollutus bestämde att de skulle flyga på lägre höjd.

Det var lite varmare där.

Himlen och bergen hade samma svarta färg, så det gick inte att se vad som var berg och vad som var himmel. Det var bara de gula topparna som lyste som två otäcka ögon i skyn.

I samma ögonblick som de kom så nära Mirsilbergen att de såg bergens svarta yta, förlorade odonen sin förtrollningskraft. Emelie och Pollutus förvandlades till människor igen. Båda två låg väldigt förvånade på marken och tittade på varandra.

Det enda Pollutus kunde säga var: ”Hoppsan då! Vilken tur att vi inte flög så högt upp. Äventyret börjar visst redan.”

40

Emelie bet ihop tänderna.

Nu hade de inget annat val än att gå den sista biten. Först var marken ganska mjuk och fortfarande såg de gräs och mossa, men ju närmare Mirsilbergen de kom, desto stenigare och svartare blev marken. Ännu en bit närmare bergen försvann bladen från träden och buskarna också. Kvar fanns bara deras nakna grenar. Det såg ruskigt ut och flera gånger snubblade de på kantiga stenar eller rev sig på vassa grenar, men Pollutus och Emelie fortsatte envist framåt. Hela tiden hade de blickarna på de två svarta bergen. I mitten, där bergen gick samman, skulle alltså grottöppningen ligga och någonstans där inne i grottan skulle nyckeln till Arktibus sovrum finnas. Men vilka faror hotade därinne?

Nu såg de grottöppningen. En lång och stenig uppförsbacke hade de framför sig, sedan skulle de vara där.

De var andfådda när de var framme. Underliga väsande ljud hördes från grottan, men det var så mörkt därinne att det var omöjligt att se vad som dolde sig där.

Pollutus stoppade ner handen i byxfickan och grävde lite. Ur fickan tog han fram en kraftig pinne! Emelie tittade med stora ögon. ”Hur fick den stora pinnen plats i din ficka?” undrade hon.

Pollutus log. ”Rissla …” ”Här!” sa han. ”Håll den!”

Emelie tog pinnen. ”Vad ska jag göra med den?” ”Håll ena handen över toppen på pinnen och räkna till tre. Sedan tar du snabbt bort handen.”

Emelie gjorde som Pollutus sa. När hon tog bort handen blev hon så förvånad att hon alldeles höll på att tappa pinnen. Pinnen brann där hon nyss hade hållit handen! ”Var så god en fackla”, sa Pollutus. ”Oj, så … så bra”, var det enda Emelie kunde få fram.

Pollutus log stolt. ”Jepp!” sa han.

Emelie tog ett steg in i grottan med facklan först. Genast såg hon varför det väste därinne. Flera tusen ormar krälade på marken. De slingrade sig på, under och runt varandra. En del kröp till och med upp en bit på väggarna. Emelie studsade snabbt tillbaka ut igen. ”Ormar”, sa hon. ”Jag är med dig”, sa Pollutus. ”Håll facklan framför dig, nere vid marken.”

Emelie gjorde som han sa. När ormarna såg elden blev de rädda och arga. De reste upp huvudena och väste mot Emelie och Pollutus. ”Giftormar”, viskade Pollutus. Emelie nickade. ”Vad ska vi göra?” viskade Emelie.

41

”Vi har fått förtrollade skor av Rissla. Det är väl dags att använda dem på riktigt nu”, föreslog Pollutus. ”Det är ordentligt högt i tak. Vi kan trycka hälarna mot marken så att klackarna växer och blir riktigt höga. Då kan vi gå över ormarna utan att de kommer åt oss.”

Ett leende spreds i Emelies ansikte. Smart!

Ormarna väste och högg mot klackarna, men de kunde inte nå varken Pollutus eller Emelie. ”Det är tur att man är duktig på att gå på styltor”, sa Emelie. ”Ja, det är ju riktigt kul, det här”, sa Pollutus.

Men så tog grottan slut! Vad nu? Skulle inte Mirsilbergens grotta vara jättestor? ”Det måste finnas en spricka någonstans”, tänkte Emelie. ”En ingång till något så att vi kan komma vidare”. Hon drog facklan fram och tillbaka så att de kunde utforska salen, ormarnas sal.

Till slut såg de något. Högt uppe, en bit till höger, fanns en extra mörk del i stenväggen. En skugga. De gick närmare. Den mörka skuggan var en liten trång öppning. Här var det! Vägen vidare in i berget.

Emelies ansikte sken upp. ”Vilken tur att vi har Risslas skor. Annars hade vi aldrig upptäckt hålet så här högt upp”, sa hon stolt. ”Ja, nu när vi redan är här uppe, är det bara till att kliva in”, svarade Pollu­ tus lika stolt.

Sedan tänkte de: ”Förtrollning försvinn”, knäppte lätt på skon och skorna blev precis som vanligt igen.

Sprickan var trång, så de fick krypa på alla fyra. Emelie tog sig in först och höll i facklan. Allt eftersom de kröp vidare började det blåsa mer och mer och de kunde höra ett dovt brus långt borta.

Pollutus ropade fram till Emelie: ”Det finns nog vatten härinne. Vi får hoppas att det inte ska bli ett hinder för oss.”

Emelie nickade bara och fortsatte.

De kröp vidare och ljudet blev allt starkare och vinden allt blåsigare.

Men det blev också högre till tak och snart kunde de gå upprätta. Det var skönt, för både knän och händer värkte efter allt krypande. Men gången var fortfarande smal, så Pollutus fick hålla sig efter Emelie. ”Vi är nog snart framme vid en ny sal”, ropade Emelie över axeln. ”Hoppas att den inte är fylld med vatten bara”, påpekade Pollutus.

Ljudet var så högt att öronen nästan kändes bedövade. Vinden slet i deras kläder. Facklan höll på att slockna flera gånger. Gången blev bredare och Pollutus gick upp bredvid med Emelie. Då tvärstannade Emelie. Pollutus fortsatte. ”Akta dig!” skrek Emelie och drog tillbaka Pollutus. ”Här är ett stup rakt ner!”

Pollutus tittade ner och gapade. En bit nedanför dem korsade en flod deras väg. Hade han tagit ett enda steg till, hade han trampat rakt ut i ingen­

42

ting och fallit ner i floden. Och vilken flod det var! Ingen skulle klara av att hamna i den. Vattnet fullkomligt rasade nedanför dem. Vågtopparna verkade slåss om att komma först. Ibland blev floden så vild att vattnet inte fick plats i fåran. Då slungades det högt upp mot bergsväggen.

Emelie och Pollutus hade kommit till en korsning, kunde man säga.

Tunneln, som de gick i, fortsatte vidare in i berget framför dem, fast långt borta på andra sidan floden.

Hur skulle de komma över? De tittade ut till vänster. Det var därifrån floden kom. De kunde inte se något slut. Facklan fladdrade så häftigt, att den höll på att slockna flera gånger. De tittade ut åt andra hållet. Det var lika mörkt åt det hållet.

Men vänta lite … Där syntes något! ”Där finns en bro!” ropade Pollutus och pekade ut åt höger på något stort som låg tvärs över floden.

Emelie ansträngde sig för att se och log när hon upptäckte bron. ”Vi måste ta oss dit”, ropade hon. ”Men hur?” funderade Pollutus. ”Det är ju rena rama väggen dit bort.

Det finns ingenting att gå på.”

De lyste på väggen med facklan för att se om det inte fanns något litet att gå på. Det gjorde det. Något litet … En meter ner ungefär fanns det en liten, smal hylla av sten i berget. Den kanske ledde ända bort till bron. Om de tog det riktigt försiktigt skulle de möjligtvis kunna gå på den.

De tittade ner på den smala hyllan och svalde hårt. ”Jag kan ta facklan”, ropade Pollutus och placerade den i munnen.

Han klättrade försiktigt ner och väntade på Emelie. Hyllan var inte ens så bred att hela foten fick plats. Han stod med magen mot berget. Tårna stod på hyllan, medan hälarna var utanför. Han lutade huvudet så långt ut det gick utan att falla. Röken från facklan fick ögonen att tåras.

Nu kom Emelie. Hon ställde sig bredvid honom. Hon nickade leende.

De började den farliga vandringen. De pressade kropparna hårt mot stenväggen och höll händerna brett isär. Fingrarna sökte efter något att hålla sig fast vid. Under dem forsade vattnet i snabba strömmar. Vågorna kastade sig upp mot Pollutus och Emelie, som om de ville dra ner dem i djupet och slita sönder dem.

Utan att våga säga det högt, önskade både Pollutus och Emelie att hyllan under dem skulle hålla. Rasade hyllan skulle de inte ha en chans.

När de hade kommit halvvägs till bron försökte Pollutus prata trots att han hade facklan i munnen: ”Bron ser så tjock ut”, sa han.

Emelie fnissade. Det lät tokigt när han pratade med facklan i munnen.

Hon sa: ”Du måste varna mig nästa gång du tänker prata med en fackla i munnen. Tänk om jag får ett skrattanfall och ramlar i vattnet!”

Pollutus morrade på skoj.

43

”Men du har rätt”, fortsatte Emelie. ”Bron ser verkligen konstig ut. Vi måste komma närmare, så att vi kan se vad det är.”

Hyllan, som Pollutus och Emelie gick på, blev lite bredare och snart fick hela foten plats så att de slapp ha hälarna utanför kanten. Pollutus tog tacksamt facklan ur munnen. Han hade bitit så hårt i den att han nästan hade kramp i käkarna. ”Så där ja”, sa han. ”Nu kan jag snacka utan att du får ett skrattanfall.”

Emelie fnissade igen.

De tog sig sakta, men säkert, närmare bron. Det var en bit kvar då Emelie såg vad som gjorde att bron såg så tjock ut. ”Åh nej”, tänkte hon. ”Nu kommer vi aldrig över.” Hon tvärstannade och ropade så högt hon vågade att Pollutus inte skulle ta ett steg till.

Pollutus stannade och tittade på Emelie. Emelie bara pekade på bron.

Pollutus ögon blev klotrunda. Han viskade: ”Oj! Vi måste akta så att vi inte väcker den!”

På bron låg en stor, rödbrun drake och sov. Han var så stor och så bred att han täckte precis hela bron. Det fanns inte en centimeter över för Pollutus och Emelie att gå på. Emelie kände sig uppgiven.

Pollutus funderade. ”Det kan gå”, sa han. ”Kan det? Hur då?” undrade Emelie.

Pollutus såg finurlig ut. ”Rissla sa ju att om vi pressar tårna hårt mot marken, så kan vi gå var som helst utan att det syns, hörs eller märks att vi går där. Då kanske vi kan gå rakt över draken utan att den vaknar. Vi går ovanpå den helt enkelt. Vad tror du om det?” ”Jag vet inte riktigt …” Det märktes att Emelie inte gillade tanken riktigt. ”Rissla sa ju inte direkt att man skulle kunna gå på drakar …”

Emelie letade efter en annan lösning men kom inte på någon, så hon sa: ”Har vi kommit så här långt, så får vi inte ge upp. Det är klart att vi måste försöka.”

Draken hade huvudet åt deras håll och nu stod de intill drakens ena framfot. Den sov fortfarande tungt. Drakens huvud var större än hela Emelie och Pollutus tillsammans. Näsborrarna vibrerade när de andades. De var så stora att Emelie lätt skulle kunna få in en hel knytnäve i hålet. I skenet av facklan syntes några av hans tänder. De var långa och vassa och gula. Ögonen syntes inte. Han blundade ju, tack och lov.

Emelie tittade på Pollutus. Hon visade att hon ville gå först. Pollutus förstod och nickade. Han gav henne facklan. De sa inte ett ord.

Emelie lyfte ena foten för att ta det första steget upp på drakens framfot.

Hela tiden höll hon koll på drakens ögon för att se att den inte vaknade.

Hon pressade tårna hårt mot skosulan. Nu nuddade hon vid drakens skinn.

Draken sov. Hon tryckte försiktigt ner foten. Draken sov. Så klev hon upp.

Draken fortsatte att sova.

44

Emelie pustade ljudlöst ut. Nu stod hon på drakens framfot. Försiktigt tittade hon på Pollutus. Han log och nickade. Det fungerade! Nu var det hans tur. Det fungerade lika bra för honom.

De gick så försiktigt de kunde. Tiden gick långsamt, men snart skulle de vara över. När Emelie såg hur bergshyllan på den andra sidan såg ut, jub­ lade hon tyst för sig själv. Den var bred. Det skulle inte bli något problem att ta sig bort till tunnelöppningen. Sedan var det bara att fortsätta. Lätt som en plätt!

Men än var de inte där. De måste ta sig ner från draken också. Svansen var hög. De skulle inte kunna kliva ner från den. De måste hoppa.

Emelie stod på drakens yttersta svansspets och tittade ner. Ett litet hopp bara, ett ljudlöst hopp, sedan skulle de snart vara säkra. Emelie svalde. Hon tittade på Pollutus, tryckte tårna extra hårt mot skosulorna, höll andan och hoppade … Ja, hon klarade det! Ljudlöst!

Men nej! Facklan …! Facklan råkade stöta vid drakens svans när hon hoppade.

Draken ryckte till. Pollutus tappade balansen och trillade baklänges ner på andra sidan svansen. Floden! Emelie rusade fram för att se hur det gick.

45

PUH! Pollutus hade inte ramlat ner i floden! Pollutus var snabbt på fötter igen, men det var en hel draksvans mellan honom och Emelie.

Draken öppnade ögonen och fnyste. Både Emelie och Pollutus såg röken som kom ut ur näsborrarna. Draken vände blicken och såg rakt på ­Emelie. Drakens ögon! De var gula! Så klart. Draken fnös igen, lyfte huvudet och skakade det, som om den skulle skaka bort sömnen. Emelie lade sig snabbt på mage över svansen och sträckte sin hand mot Pollutus. Pollutus tog hand­en. I samma ögonblick lyfte draken på svansen. Både Emelie och Pollutus följde med svansen högt upp i luften och sedan tungt ner. Väl nere slängde sig Pollutus kvickt över till Emelies sida och de började springa mot tunnel­öppningen för allt vad de var värda. De måste hinna in i tunneln innan draken var ikapp dem!

Oj, vad de sprang! Draken öppnade gapet och vrålade av ilska. Den reste sin stora, tunga kropp och började backa ut från bron. Bron knakade u ­ nder tyngden. Pollutus och Emelie hade hunnit springa mer än halva vägen när draken gick av bron. Med tunga steg, som skakade berget, satte draken också fart. ”Vi måste hinna fram! Vi måste! Vi måste!” skrek Emelie.

Draken bakom dem ville något helt annat. Hans gula, stora ögon stirrade fokuserat på dem som sprang framför honom. Munnen var halvöppen och ur näsborrarna kom det svartgrå rök. Plötsligt öppnade den munnen helt.

Det var ett fruktansvärt stort gap med hundratals vassa, gula tänder. Emelie och Pollutus såg tunnelöppningen. Då stannade draken och tog ett djupt andetag …

Emelie och Pollutus sprang för livet. Det var verkligen inte långt kvar.

Ut ur drakens gap kom en stor och våldsam eldsflamma.

46

Kapitel 7

Två gula ögon i en svart tunnel

D

rakens eldsflamma nådde fram till tunnelöppningen precis efter att Pollutus och Emelie kastade sig in i den. De klarade sig, men de stannade inte för att pusta ut. De visste att om bara några sekunder skulle draken vara framme vid öppningen och stå flämtande utanför den.

Den skulle inte kunna följa efter dem in i tunneln, öppningen var för liten, men den skulle säkert spruta eld mot dem så långt den kunde.

Pollutus och Emelie hade tänkt alldeles rätt. Det dröjde inte länge förrän eldsflammorna slog in i tunneln. Elden var inte långt ifrån att bränna dem båda, men lyckligtvis nådde den inte riktigt ända fram. Vilken tur att tunnel­öppningen inte var större …

Pollutus och Emelie kunde äntligen stanna upp och pusta ut. Tungt satte de sig ner. Drakens eldsflammor lyste upp tunneln med ett skarpt, gult sken gång på gång. Emelie och Pollutus slöt ögonen. Deras hjärtan slog så hårt och fort att det nästan gjorde ont.

När Emelie öppnade ögonen igen såg hon ingenting! Hon skrek i förtvivlan: ”Pollutus, var är du? Jag kan inte se dig. Jag ser ingenting! Jag har blivit blind!” ”Ta det lugnt, Emelie. Jag är här. Ta min hand”, sa Pollutus lugnande. ”Jag kan faktiskt inte heller se någonting. Men jag tror inte att vi har blivit blinda. Det är bara mörkt. Vi har ingen fackla längre.

Emelie hoppade till. ”Åh, jag måste ha tappat den när vi flydde!” Hon suckade tungt. ”Jag skulle ha hållit bättre i den.” ”Det är inte ditt fel”, sa Pollutus. ”Det var den där hemska drakens fel.” ”Fy, vilken drake!” sa Emelie och ryste. ”Tänk att vi klarade det!” ”Ja-a! Tänk att vi gjorde det! Vi klarade det!” ”… fast det är läskigt att inte se någonting”, fortsatte Emelie. ”Här är kol­ svart. Hur ska vi kunna hitta Arktibus nyckel om vi inte ser någonting?”

Emelie kände Pollutus hand i sin. Den var varm. Och trygg. Plötsligt

47

pirrade det till runt midjan. Det var som om skärpet skickade ut sin styrka i hennes kropp. Hon förde upp andra handen till skärpet. Genast blev hon vid gott mod. Hon sa: ”Vi har ju varandra och vi har lyckats komma undan en farlig drake. Och har vi kommit så här långt, så ska inte ett mörker stoppa oss. Så lätt ska inte Arktibus få det!”

Pollutus tryckte Emelies hand och svarade: ”Nej, så lätt ska minsann inte Arktibus få det … Lite mörker! Pfh! Vad gör väl det? Vi får väl känna oss fram när vi går.” ”Ja, vi får väl känna oss fram”, sa Emelie och reste sig upp.

Pollutus gjorde detsamma. Sedan började de försiktigt att gå. De höll fortfarande varandra i handen. Den andra handen använde de till att känna med över bergväggen, både högt och lågt. De ville förstås inte gå in med huvudet före i någon sten som stack ut, men det viktigaste var ändå att känna så att de inte missade en ny tunnelgång som kunde föra dem till Arktibus nyckel. De var också noga med att känna med fötterna, så att de inte störtade rakt ner i någon avgrund eller så.

Emelie och Pollutus tycktes ha gått i flera timmar innan något förändrades. Tunneln blev bredare. Det märktes eftersom de inte längre kunde nå bergväggen på båda sidor och samtidigt hålla varandra i hand. ”Hur gör vi nu då?” undrade Pollutus. ”Vi måste känna bergväggen, annars vet vi inte om vi missar en annan tunnel eller så … och jag vill inte släppa din hand.” ”Jag vet!” sa Emelie. ”Vi håller skärpet mellan oss. Då kan vi gå längre ifrån varandra och ändå hålla kontakten.”

Pollutus stannade och sa bestämt: ”Nej tack, du! Skärpet får du ha för dig själv, men det var en bra idé. Jag har ett snöre i fickan. Vi kan ta det istället.” ”Vad är det för fel på mitt skärp?” undrade Emelie. ”Det är inget fel på det. Det var bara något som Rissla sa … att skärpet bara var ditt nu. Andra skulle passa sig noga för att ta det, sa hon. Jag vet inte, men jag har lärt mig att aldrig röra något som Rissla har gjort för att bekämpa Arktibus – om jag inte själv har fått det av henne förstås.” ”Hm!” var det enda Emelie kunde säga när hon tog snöret som Pollutus räckte henne.

Tunneln slingrade sig fram. Ibland svängde den åt vänster, ibland åt höger.

Emellanåt blev tunneln bred, sedan blev den smalare igen, men hela tiden kunde Emelie och Pollutus gå upprätta … ända tills nu. De kände hur taket blev lägre och lägre för varje steg de tog. De var tvungna att böja på huvudet.

Marken förändrades. Den var inte slät längre. Där låg en massa småsten. Till slut blev taket så lågt, att Pollutus och Emelie tvingades att böja på ryggarna och till slut krypa fram på alla fyra genom gången. Att krypa var inte skönt för knäna. Småstenarna blev större och det började bli riktigt besvärligt. Båda två önskade att de snart kom förbi denna jobbiga bit av tunneln.

48

Då tog tunneln slut! Framför dem fanns bara en bergvägg. Det var Pollutus som märkte det först, för han slog huvudet rakt i väggen. Han rufsade om i håret lite, där han slagit i, och rynkade på näsan. ”Aooo!” Han kände på berget framför sig igen. Nej, tunneln tog verkligen slut här. ”Vad nu?” sa han. ”Har vi missat något?”

Både han och Emelie kände förtvivlat överallt på stenväggen framför sig.

Men de hittade inget. Taket? Väggarna? Nej, de hittade ingenting som kunde ge dem någon ledtråd.

På marken låg små och stora, obehagliga stenar, som var så lätta att snubbla över och göra sig illa på. Hade de missat något på vägen?

Stenar, ovanpå varandra, förresten?! Båda två fick samma idé samtidigt. ”Vi får lyfta bort några stenar och se vad som gömmer sig där under.” De sa det exakt samtidigt så att de började skratta åt sig själva.

De lyfte bort en stor sten, de lyfte bort två och när de lyfte bort den tredje stora stenen, såg de det – ljuset! De såg ett svagt ljus där nere i en smal spricka.

Nu blev de ivriga. De hade gått rätt i alla fall!

De fortsatte att plocka bort stenar tills de fick fram en öppning som var så stor att de skulle kunna ta sig ner genom den. Pollutus och Emelie satt på var sin sida om hålet och tittade ner. Ljus! Vad skönt att få använda ögonen igen!

Där, under dem, öppnade sig ett rum. Fast ljuset verkade komma längre bortifrån. Vad fanns där nere egentligen? Och vem hade tänt ljuset?

De tänkte så klart på samma person. Arktibus. De tittade på varandra. ”Han kanske är där nere nu”, viskade Emelie. ”Vi lyssnar om vi hör honom”, viskade Pollutus tillbaka.

De lutade sig ner och lyssnade. Inte ett ljud. ”Den här gången går jag först”, sa Pollutus.

Emelie tittade på honom och nickade. ”Var försiktig!”

Pollutus nickade tillbaka. ”Du med!” sa han. Emelie log.

Pollutus pressade sig försiktigt ner i hålet och blev hängande i armarna ett tag, för att se sig omkring. Han pressade tårna så hårt han kunde mot skosulorna innan han släppte taget. Det hördes ingenting när han landade på bergsgolvet där nere.

Emelie tittade ner genom hålet för att se hur det hade gått. Pollutus pekade på sina tår och gjorde tummen upp. Emelie förstod. Hon skulle också hoppa ljudlöst.

Pollutus stod där nere och såg Emelies fötter dingla ner genom hålet.

Han gick undan ett steg, blundade och höll andan. Det hördes inget. Och båda var nere. De log mot varandra.

Här nere var det varmt. Emelie började svettas. Var det av värmen eller av nervositet?

49

Längre bort i det lilla rummet, som de hoppat ner i, fanns en till öppning.

Det var därifrån ljuset kom. Pollutus och Emelie gick tätt tillsammans. De tryckte hela tiden tårna mot marken. Öppningen ledde till en ny tunnel. Skulle de ta till vänster eller höger?

Ljuset kom från höger. De valde höger.

Nu såg de vart tunneln ledde. Där tunneln tog slut fanns en stor sal och mitt i salen brann en enorm eld.

Snabbt tryckte Emelie och Pollutus ryggarna mot bergväggen för att inte synas ut i salen. Var Arktibus där? Med ryggarna mot tunnelväggen smög de sig närmare salen, steg för steg. Pollutus gick först. När de var ända framme vid öppningen kikade han försiktigt in i salen med ena ögat.

Emelie höll sin ena hand i ett stadigt grepp i hans tröja, som om hon skulle kunna rycka tillbaka honom i säkerhet om något hände.

Till slut vände han sig till Emelie och viskade: ”Det finns inte en män­ niska här. Jag tror att vi ska passa på att leta efter nyckeln.”

De tog ett steg in i salen. Sedan stod Emelie alldeles stilla. Hon stirrade upp mot mitten av den stora salens tak och sa ingenting.

Pollutus blev bekymrad. ”Vad är det, Emelie?” ”Jag vet var nyckeln är”, viskade hon med blicken fortfarande riktad mot taket. ”Den hänger i en kedja över elden.”

Pollutus tittade upp. Han såg också nyckeln. Den hängde så retligt synlig i en kedja. Felet var bara att kedjan hängde över elden, mitt över elden, och elden var gigantisk. Lågorna nästan slickade nyckeln som om de ville äta upp den. ”Hur ska vi få ner den?” frågade han Emelie. ”Ja, hur ska ni få ner den?” ekade en kall röst i rummet.

Emelie och Pollutus hoppade högt. Den mörka, iskalla rösten kom från tunneln. Bådas ögon spärrades upp av skräck. De hade känt igen rösten – Arktibus. De vände sig snabbt om!

Det var för mörkt där ute i tunneln. De såg honom inte! Men de hörde honom. De hörde hans steg komma närmare. Tunga steg. Arktibus kom alltså från samma håll som de själva just hade kommit!

Sakta backade de bort från rösten. Då dök ett par gula, lysande och ondske­fulla ögon upp där inne i mörkret. Arktibus ögon. Pollutus och Emelie blev stela av skräck. Deras ögon fastnade i hans och de kunde inte slita blicken ifrån dem. De gula, onda ögonen närmade sig mer och mer …

Slutligen kom hela Arktibus ut i ljuset. Han såg lika hemsk ut som Emelie mindes honom. Hon rös och fick svårt att andas.

I handen höll han en lång, gul stav med tre vassa spetsar på, en eldgaffel, en enorm eldgaffel!

Då vaknade Pollutus till. ”Spring för livet!” skrek han och höll på att dra omkull Emelie när han ville få henne sluta titta i Arktibus ögon.

50

Emelie fick fart, hon med. De sprang! De sprang förbi elden och bort till andra sidan av salen. De tittade sig omkring och valde att springa mot en vägg som var full av upphängda svärd. Kanske kunde de ta ner ett av dem.

På vägen dit, var de tvungna att springa runt en tjock, svart pelare som gick från golv till tak. Just när de skulle springa runt pelaren hoppade Arkti­ bus fram bakom den.

Emelie och Pollutus tvärstannade. Arktibus ställde sig bredbent med eldgaffeln riktad mot dem. Han flinade och skrattade högt och hans gula ögon flammade till.

Pollutus och Emelie tog varandra i händerna. De vågade inte blinka och knappt ens andas. Men Arktibus, han bara log. ”Ställ er mot väggen där!” skrek Arktibus och gick med hotfulla steg mot dem. Eldgaffelns vassa spetsar blänkte i eldens sken.

Emelie och Pollutus backade långsamt ända tills de kände bergväggen mot sina ryggar. ”Nu har jag er”, sa Arktibus. ”… och det förtrollade skärpet fick jag på köpet!” Ögonen flammade till igen. ”Här kan ni sitta tills ni svälter ihjäl!”

När han hade sagt det, tog han sats med eldgaffeln och körde den rakt mot Pollutus och Emelie. De trodde att deras sista stund var kommen. ”KLING!” Eldgaffelns spetsar kördes in i bergväggen mitt emellan och på var sida om Pollutus och Emelie. Eldgaffeln satt hårt, mycket hårt. Pollutus och Emelie kunde inte röra sig ur fläcken. De var fångade i eldgaffeln. ”Ha! Ha! Ha!” skrattade Arktibus.

Den stora elden brusade upp och en extra hetta spred sig i salen.

I Arktibus ögon var elden kall. Iskall. Med ett ryck vände Arktibus ryggen åt Emelie och Pollutus så att slängkappan böljade. Han gick stolt bort mot elden. Det märktes på hans sätt att röra sig att han tyckte att han hade lyckats. Han kände makten. Han kände segern.

Han stod länge och tittade in i elden, men till slut vände han sig hastigt om. Slängkappan nuddade elden utan att börja brinna. Han satte sig ner på en av de största stenarna som låg runt elden.

Pollutus och Emelie följde varenda rörelse han gjorde. Deras ryggar var hårt pressade mot bergväggen. Trots att elden i salen värmde luften, var bergväggen fortfarande kall. Mirsilbergens kyliga bergväggar – Arktibus kyla.

Emelie mådde illa när hon såg på Arktibus. Hon var rädd för honom.

Han satt där, bredbent och obehaglig, med ett snett leende på läpparna och händerna bestämt på knäna. De höga stövlarna blänkte i eldskenet och hatten var nertryckt i pannan, så att bara lite av de gula ögonen syntes.

Emelie svalde. Hon ville inte vara rädd för honom! Hon började sparka, trycka och slå sig fri och Pollutus gjorde detsamma. De tog i så mycket de

51

orkade, men inget hjälpte. Eldgaffelns spetsar var instuckna i berget och den satt verkligen fast. Den gick inte att rubba.

Arktibus tyckte att det var roligt att titta på deras hjälplösa försök att bryta sig loss. Han skrattade igen. ”Det hjälper inte hur mycket ni än anstränger er”, sa han. ”Ni kommer ingenstans. Jag har er nu!”

Han var så nöjd med sin fångst. Äntligen hade han skärpet, det enda som eventuellt hade kunnat stoppa honom.

52

Kapitel 8

Nära, men ändå så långt borta

A

rktibus var mycket nöjd med att han hade skärpet. Han satt kvar på stenen vid elden och funderade. Han verkade inte alls bry sig om att han nyss hade fångat två barn och att de satt fast mot bergväggen utan att knappt kunna röra sig. Nej, han var bara nöjd. Fast lite bekymrad var han också. Han visste att det var Rissla som hade gjort skärpet. Därför vågade han inte förstöra det. Han kunde inte veta hur Rissla hade skyddat skärpet. Tänk om skärpet fick eget liv om han försökte förstöra det …?

Det kunde alltså vara farligt att förstöra det … Arktibus tänkte vidare. Han ­visste också hur Rissla brukade använda sin trollkonst. När hon gett en person en förtrollad sak hörde den saken och personen ihop. Han vågade alltså inte förstöra flickan heller … Det var ett problem, tyckte han. Men pojken då? Skärpet kunde väl inte höra ihop med honom också? Nej, men däremot verkade det som att flickan tyckte mycket om honom. Det var bra. Om han dödade pojken skulle flickan säkert bli ledsen.

Emelie och Pollutus tittade emellanåt med avsky på Arktibus. Den vidrigaste mannen som man bara kunde tänka sig satt där, inte alls långt ifrån dem. Han hade hela makten i sina händer. Vad skulle hända med dem? Vad skulle han göra med dem? Emelie hade svårt att se på honom. Hon mådde illa så att hon ville kräkas när hon tittade för länge. Men plötsligt såg hon något som nästan såg roligt ut: Arktibus satt väldigt nära elden utan att börja brinna …? Eldslågorna smekte hans rygg ibland, men Arktibus tog inte eld, nej han verkade inte ens märka det. Hur var det möjligt? Emelie blev nästan lite fnissig och viskade till Pollutus. Då såg Pollutus det också. Han gapade tyst. Han förstod inte heller hur det var möjligt.

Arktibus märkte att något hände borta vid eldgaffeln och tittade strängt upp. Han grymtade något som Emelie och Pollutus inte förstod, men de tystnade direkt. Emelie mådde illa igen, hon började andas snabbt och

53

hennes kropp skakade. Pollutus tog försiktigt hennes hand och tryckte den lugnt och försiktigt. Han tittade på henne tills hon tittade på honom. Han log tyst. Till slut kunde Emelie andas normalt och känna sig lugn igen. Vad skulle hon göra utan Pollutus?

Arktibus fortsatte att fundera. Vad skulle han göra med flickan? Ta henne med sig? Låsa in henne? Det enklaste vore att bara slänga båda två i ­elden …? Nja, för enkelt förmodligen. Kanske om han tog skärpet från flickan utan att skada varken skärpet eller flickan … skulle det fungera?

Arktibus orkade inte tänka mer. Han hade bestämt sig och reste sig långsamt upp och gick fram till Pollutus och Emelie med lugna steg. Han ställde sig precis framför dem och sa silkeslent: ”Såja, Emelie lilla, du behöver inte vara rädd. Jag ska bara hjälpa dig att bli av med skärpet som du har runt midjan.”

Arktibus lade sin ena hand på Emelies axel och tryckte henne mot bergväggen. Emelie försökte genast att bita honom. Arktibus andra hand närmade sig skärpet. Emelie lade snabbt båda sina händer på skärpet för att skydda det, men hon hade inte en chans. Arktibus verkade inte märka att hon försökte bita honom eller att hon sparkade honom så mycket hon bara orkade. Det enda Arktibus tänkte på var att skärpet skulle bli hans.

Han slog undan Emelies händer och ryckte tag i skärpet … men i samma ögonblick som han rörde vid skärpet, drog han snabbt tillbaka handen igen. Han brände sig! Han släppte genast skärpet för att hålla om sin hand, vände ansiktet mot taket och skrek! Ja, han skrek så att elden flämtade och svärden på väggen skakade. Han tog några steg bakåt, fort­farande skrikande, och spärrade upp ögonen.

Emelie och Pollutus kunde tydligt se elden i ögonen. Det var det stulna solljuset som brann där inne. Arktibus skrik verkade aldrig upphöra och Pollutus och Emelie visste inte vad de skulle göra. De kunde inget göra. De satt fast.

Helt plötsligt slutade Arktibus skrika. Med långsamma steg gick han kyligt fram till Emelie. När han var ända framme böjde han sig ner, så att hans ansikte nästan rörde vid hennes. Ögonen brann hetsigt och ljuset bländade Emelie så att hon var tvungen att vrida bort ansiktet. Arktibus tog hennes haka i ett hårt grepp och vände tillbaka det. Ljuset i hans ögon var så starkt att hon var tvungen att blinka flera gånger medan ögonen tårades. Arktibus andedräkt var kall som is. Hans långsamma ord kändes som knytnävsslag. Han sa: ”T a a v d i g s k ä r p e t!“ Luften tycktes gå ur Emelie. Vartenda ben i hennes kropp skakade. Hjärtat verkade sluta slå. Ögonen stängdes. Allt blev svart. Hon höll på att svimma.

Pollutus såg vad som höll på att hända och utan att egentligen veta varför, tog han Emelies hand och förde upp den till skärpet. Genast strömmade

54

styrkan genom Emelies kropp och hon fyllde åter lungorna med luft. Sakta öppnade hon ögonen och fäste blicken rakt in i Arktibus eldögon. Handen höll hon hårt om skärpet. Hon blinkade inte en enda gång när hon nästan omärkbart skakade på huvudet. Hon sa hest, men bestämt: ”Aldrig!”

Elden i Arktibus ögon flammade till när han hörde Emelies ord. Han höll fortfarande blicken stadigt rakt in i hennes ögon. Emelie väntade på hur han skulle reagera. I hennes huvud malde orden: ”Snart händer något, snart händer något, snart händer något …”

Men inget hände. Tiden verkade stå still.

Till slut rätade Arktibus på ryggen, utan ett ord. Han vände sig om och gick därifrån. Emelie såg hans svarta rygg lämna henne. Slängkappan fladdrade irriterat bakom honom. För första gången på en lång stund blinkade hon. Ögonen var torra och hon fick blinka flera gånger. Hon släppte skärpet och pustade ut.

Just då vände sig Arktibus blixtsnabbt om. ”Nåja, även om jag inte håller skärpet i min hand, så har jag det ändå. Så länge som jag har dig!” Han pekade på Emelie. ”Och du ska ALDRIG bli fri!” Han sänkte handen.

Med de orden lämnade han dem. Pollutus och Emelie stod ensamma kvar.

De kunde se nyckeln. Den hängde där, så retfullt, över elden. Tänk, så nära och ändå så långt borta!

De var helt tysta en lång stund. De var chockade. Det var Pollutus som till slut bröt tystnaden: ”Vi måste lura Arktibus på något sätt.”

Emelie tittade på honom. ”Tack för att du räddade mig”, sa hon.

Pollutus såg oförstående ut. ”Gjorde jag?” ”Ja, du satte handen på mitt skärp. Det gav mig styrka.” ”Jag visste inte vad jag gjorde …” ”För att inte veta vad du gör, så gör du det bra!” Emelie skrattade och skakade på huvudet.

Pollutus skrattade han med. Sedan blev han allvarlig igen och upprepade vad han hade sagt förut: ”Vi måste lura Arktibus på något sätt.” ”Ja, det är klart. Men hur?” fortsatte Emelie. ”Vi kan ju inte röra oss ur fläcken.” ”Vet du vad vi inte gjorde?” sa han. ”Vad då?” ”Vi knöt aldrig skosnörena.” ”Ne-ej! Men det är ju bara inte sant!” sa Emelie. ”Hur kunde vi glömma det? Hade vi gjort det, hade vi blivit osynliga … Arktibus hade aldrig fått tag på oss … Hur kunde vi? Vi hade inte stått här … Arktibus hade inte sett oss … Hur …”

Emelie blev så upprörd, arg, ledsen, förtvivlad … Ilskna tårar sprutade ur ögonen på henne.

55

”Ta det lugnt, Emelie”, försökte Pollutus. ”Vi blev överrumplade, vi kunde inte tänka klart. Det enda vi tänkte på var att fly.” ”Men det hade ju varit så enkelt! Vi hade bara behövt knyta …”

Pollutus sken upp. ”Jag vet!” sa han med ett illmarigt leende. ”Vi knyter skorna nu. När Arktibus kommer tillbaka syns vi inte. Vi finns inte!” ”Haha!” skrattade Emelie. ”Så klart! Han kommer att tro att vi har smitit.”

Både hon och Pollutus försökte böja sig ner. De lyfte upp fötterna, på det ena och andra sättet, men det var så svårt att nå skorna och ännu svårare att nå skosnörena. Nej, det var inte svårt. Det var omöjligt! Det spelade ingen roll hur de försökte vrida fötterna och armarna. Det gick bara inte att knyta skosnörena! ”Ne-ej! Det går inte!” sa Emelie till slut med glansiga ögon. Jag börjar nästan tro att det är trolleri att vi inte kan nå våra fötter.

Pollutus tog hennes hand och tryckte den hårt. ”Var inte ledsen Emelie.

Det viktiga är att vi lever”, sa han. ”Skorna har vi kvar, vi måste behålla förståndet också. Vi ska nog klara av det här ändå.” ”Men det hade ju varit så enkelt om vi bara hade nått ner till våra skor, men den dumma eldgaffeln är i vägen hur vi än vrider oss …” ”Vi måste alltså ta oss ur eldgaffeln …” fortsatte Pollutus.

Båda funderade så att det knakade. ”Arktibus får hjälpa oss med det”, sa Pollutus.

Emelie suckade. ”Och varför skulle han hjälpa oss med det?” ”Vi måste lura honom på något sätt.”

Emelie lade huvudet på sned. ”Det var ju det du sa från början.” ”Ja, det var det visst”, sa Pollutus och skrattade till.

Emelie log. ”Pollutus, vi kan inte tänka nu. Vi är för trötta. Vi behöver vila. Något säger mig att du har rätt. När chansen kommer, ser vi den. Vi kommer att klara det!”

Pollutus log tillbaka. ”Ja, när chansen kommer, ser vi den! Vi behöver bara kraft först.”

De blundade båda två, lutade axlarna och huvudena mot varandra och stod snart och halvsov i eldgaffeln. Det enda ljud som hördes, var spraket från elden och deras egna andetag. Tiden gick långsamt.

Nu hördes ett annat ljud. Det var fotsteg, tunga fotsteg, Arktibus fotsteg.

Han kom tillbaka! I det samma blev Emelie och Pollutus klarvakna. Nu gällde det!

Arktibus gick direkt fram till dem. Han ställde sig bredbent framför dem. Han lade armarna i kors. Plötsligt slog han ut med ena armen och pekade på Emelie. ”Du!” skrek han, så att Emelie hoppade till. Hon väntade på vad han skulle säga och rös. ”Du ska få leva”, fortsatte han. Han tystnade en stund.

56

Lika hastigt som förra gången, slog han ut med andra handen. Denna gång pekade han på Pollutus. ”Men du, däremot … Du kommer aldrig någonsin att få se solens ljus mer … Och du kommer aldrig att få se henne där bredvid dig heller. Aldrig! Någonsin! Ha-ha-ha-ha!”

Pollutus svalde hårt. Det där lät inte så trevligt. Men han fick inte tänka på det. Han måste tänka klart. Det var ju nu de hade chansen att smita! Och de fick nog bara en chans.

Arktibus tog tag i eldgaffelns handtag. Han viskade en trollformel och eldgaffeln gled ljudlöst ut ur berget. Både Emelie och Pollutus reagerade med att andas in ett djupt andetag i sina lungor, trots att de inte hade haft svårt att andas förut. De rörde sina armar som hade varit stilla så länge. ”Stå still!” skrek Arktibus. Han höll fortfarande eldgaffeln hotfullt riktad mot dem, så att de inte kunde smita. ”Du!” sa Arktibus till Pollutus. ”Ta ett steg åt sidan!” ”Jag vill inte lämna Emelie”, svarade Pollutus och stod kvar. ”Du gör som jag säger! Eller vill du kanske hellre att jag ska ta Emelie?” ”Nej, nej!” sa Pollutus. ”Jag gör som du säger.”

I det samma som Pollutus tog ett steg åt sidan, trampade han också på sitt skosnöre, så att det gick upp. ”Oj, mitt skosnöre gick upp”, sa han. ”Jag ska bara knyta det. Jag lovar att göra det väldigt sakta. Han tittade så snällt han kunde på Arktibus.

Arktibus rörde inte en min. Hans ögon blev frostiga, trots elden där inne. Sedan sa han: ”Stå still! Trodde du verkligen att du kunde lura mig så lätt?” Arktibus log i ena mungipan. ”Tror du inte att jag såg hur du trampade på skosnöret med flit? Jag visste att något skulle vara förtrollat. Nu vet jag att det är skorna. Jag tackar dig för att du visade mig!” Han skrattade ett kort, rått skratt. ”Stå inte där och gapa! Ta av dig skorna! Nu! Men våga inte att röra dem med händerna!”

Emelie blev skräckslagen. Åh, nej! Vad hade han gjort? Hon tittade på Pollutus med förfäran i blicken. Utan skor var han chanslös. Han fick inte ta av dem. Då skulle han dö. Dö! Jag måste göra något, tänkte hon. Jag måste göra något!

Arktibus märkte att Emelie blev nervös och körde snabbt tillbaka eldgaffeln i väggen. Hon fick inte göra något dumt. Nu stod hon ensam fast i eldgaffeln. Pollutus stod utanför. ”Jag vill inte vänta hela dagen! Ta av dig skorna!” röt Arktibus.

Pollutus började svettas. Fanns det inget han kunde göra?

Emelie svettades hon också. Hon måste hitta på något. Hon förde handen till skärpet.

Arktibus tog ett steg mot Pollutus.

Pollutus tänkte och tänkte, men han hittade ingen lösning. Han satte

57

den vänstra foten bakom den högra, tårna mot hälen, för att ta av den ena skon.

Arktibus log. Snart skulle skon vara av.

Då skrek Emelie! Ja, hon skrek för allt vad hon var värd!

För en kort sekund vände Arktibus blicken mot henne och då passade Pollutus på. Han dök snabbt ner på huk, knöt skosnöret och – vips – var han osynlig och sprang ljudlöst därifrån.

När Arktibus insåg sitt misstag, började han vifta med armarna för att leta i luften efter Pollutus. ”Var är du? Vart tog du vägen?” skrek han. ”Tro inte att du kan komma undan så lätt!” Arktibus sprang runt som en vilde i salen. Den svarta slängkappan fladdrade efter honom. ”Kom tillbaka hit!

Kom genast tillbaka!”

Plötsligt blev Arktibus tyst och stilla, för nu hördes ett annat skrik i salen. Det var Pollutus som skrek. Emelie bet sig oroligt i underläppen. Vad hade hänt? Hon tittade på Arktibus. Han hade inte fångat honom i alla fall.

Men Pollutus hade skrikit som om han höll på att dö! Arktibus såg lika förvånad ut, han. Vad hade hänt?

När Pollutus hade gjort sig osynlig, hade han snabbt förlängt klackarna och gått rakt in i elden för att nå upp till nyckeln. Han hade klarat att hålla balansen, trots att det var mycket svårt att gå på underlaget, och han hade stått ut med värmen från elden under sig, men han hade inte varit beredd på att nyckeln hade blivit så varm av eldslågorna. Nyckeln var brännande het. Trots att den var så varm hade han lyckats få av nyckeln från kroken i kedjan, men han kunde inte hålla den så länge, så han hade lyft upp tröjan som en påse och lagt nyckeln där. Tyvärr var nyckeln så varm att tröjan började brinna. Det var inte lätt att släcka elden i tröjan och hålla kvar den skållheta nyckeln samtidigt som han höll balansen på de höga klackarna med elden brinnande under sig. Pollutus skrek av både smärta och för­ tvivlan. Han försökte kasta nyckeln över elden, men han lyckades inte helt.

Nyckeln hamnade i flammorna i eldens utkant och började smälta innan Pollutus hann dit.

Nu var allt tyst. Så obehagligt tyst. Vad hände?

Då hörde Emelie till slut Pollutus röst igen. Den lät långt borta denna gång: ”Oroa dig inte Emelie! Jag ska hämta hjälp. Jag kommer tillbaka …”

Därefter blev allt tyst igen.

Emelie kände gråten välla upp i halsen. Tårarna rann ner för kinderna.

Pollutus försvann. Han skulle hämta hjälp, men han försvann. Åh, Pollutus … Skynda dig! Jag vill inte vara ensam här, tänkte hon. Hon såg sig om. Var fanns Arktibus? Han var inte kvar längre. Emelie hade inte märkt när han gått, men borta var han. För ett tag i alla fall …

58

Ewa Kalea Ekdahl Den ondskefulle trollkarlen Arktibus härjar i Det Gamla Landet. Han suger in solljuset i sina ögon och lägger sin svärta över himlen.

Utan sol, inget liv. Människor, djur, växter, allt i landet dör, bit för bit.

Ewa Kalea Ekdahl

Arktibus ögon

Räddningen finns i ett förtrollat skärp, men av en olyckshändelse Emelie, hittar det och blir skärpets ägare. Är Emelie den rätta att möta ondska, förräderi och varelser hon inte visste fanns? Är hon smart nog att övervinna Arktibus? Kan hon rädda Det Gamla Landet och alla vännerna hon lär känna?

Arktibus ögon är ett läs- och arbetsmaterial för årskurs 1.

Den gemensamma högläsningen är grunden i materialet. Elevböckerna lyfter bl.a. berättande, ordförståelse, lässtrategier, läsförståelse och egen läsning.

I serien ingår:

Högläsningsbok

Min bok åk 1 ht

Min bok åk 1 vt

Lärarhandledning

Arktibus ögon väcker starka känslor och stort engagemang i fantasins kittlande värld!

ISBN 978-91-40-69137-8

9

789140 691378

Arktibus ögon

hamnar skärpet utanför Det Gamla Landets gränser. En helt vanlig tjej,

Ewa Kalea Ekdahl