9789137505619

Rosie Walsh

För kärleks skull

Översättning Ann Björkhem

Tidigare utgivning

Dagarna med dig (2019)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm

www.forum.se

Copyright © Rosie Walsh Ltd, 2022

Omslag Sara R. Acedo

Omslagsfoto Dilyara Ramazanova/Eyeem/Getty Images

Tryckt hos ScandBook EU, 2023 isbn 978-91-37-50561-9

Till Sharon

Prolog

Vi gick norrut, skilda från den egentliga stranden av kelpvallar och klippdammar med krusiga vattenytor. Havet var fullt av vita gäss och de få molnen på himlen rörde sig snabbt och kastade spiralformade skuggor på sanden.

Det kändes bra för oss två att vara här, på tröskeln mellan land och hav. Det här riket var inte vårt. Det tillhörde sjöstjärnorna och skålsnäckorna, anemonerna och eremitkrabborna. Ingen lade märke till att vi var här tillsammans. Ingen brydde sig om det.

När det började regna satte vi oss i en tom sjöbod inne bland dynerna och åt smörgås. Där låg högar av fårlort i hörnen och regnet trummade som gevärseld mot taket. Det var en perfekt fristad. Som gjord för oss.

Vi småpratade med varandra medan regnet piskade över stranden under oss. I mitt hjärta växte hoppet.

Krabbskelettet hittade vi längst bort på stranden, kort efter vår picknicklunch. Medelstor krabba, död, ensam på stranden mellan högar av drivved och torkad spiraltång. På buken satt knivvassa skalfragment, en solblekt bit fisknät satt fastkrokad runt en livlös antenn och på kroppen och klorna hade den egendomliga, signalröda fläckar.

Trött som jag var satte jag mig ned för att undersöka den ordentligt. Fyra tydliga taggar syntes på ryggskölden. Klorna var täckta av borst.

Jag såg in i de oseende ögonen och försökte räkna ut varifrån den hade kommit. Jag hade läst att krabbor kunde färdas många mil på alla sorters flytetyg – plastsjok, sjögräsklumpar, till och med långhalsarna på skrovet på ett lastfartyg. Vad jag visste kunde den här krabban ha kommit hit från Polynesien, färdats tusentals kilometer bara för att dö på en strand i Northumberland.

Jag måste ta några bilder. Mina lärare skulle veta vad den hette.

Men när jag böjde mig ned för att ta upp kameran ur väskan svartnade det plötsligt för ögonen. Yrseln sänkte sig ned över mig som tjocka på havet och jag måste stå stilla, fortfarande dubbelvikt, tills den försvann igen.

”Lågt blodtryck”, sa jag när jag kunde räta på mig igen. ”Haft det sedan jag var liten.”

Vi återgick till krabban. Jag lade mig på alla fyra och fotograferade den från alla håll.

Yrseln kom tillbaka när jag stoppade ned kameran igen, men den här gången böljade den fram och ebbade ut igen för att åter bölja fram, precis som vågorna. Det började värka i ryggen och en annan, starkare smärta gjorde sig påmind under bröstkorgen. Jag sjönk ned på knä igen och stoppade in händerna mellan knäna, och yrseln blev bara värre.

Jag räknade till tio. Tröstande ord med en underton av rädsla fladdrade över mitt huvud. Vinden ändrade riktning.

När jag slutligen öppnade ögonen hade jag blod på handen.

Jag tittade noga. Det var inte att ta miste på. Färskt, rött blod i en bred rand över höger handflata.

”Det är okej”, hörde jag mig själv säga. ”Det är ingen fara med mig.”

Paniken vällde in med tidvattnet.

Hennes ögonfransar är ofta våta när hon vaknar, som om hon badat i ett hav av sorgsna drömmar. ”Det är bara en sömngrej”, säger hon alltid. ”Jag drömmer aldrig mardrömmar.” Efter en avgrundsdjup gäspning torkar hon ögonen och kliver ur sängen för att kolla att Ruby lever och andas. Det är en vana hon inte har förmått bryta, fast Ruby är tre år gammal nu.

”Leo!” säger hon när hon kommer tillbaka. ”Vakna! Kyss mig!”

Det tar några ögonblick för mig att glida upp i dagen ur det långsamt böljande djupet. Gryningen nalkas från öster i bärnstensfärgade skuggor och vi kryper in i varandras famn och Emma pratar så gott som utan avbrott – utom ibland, då hon hejdar sig mitt i ordflödet för att kyssa mig. 06.45 kollar vi Wikideaths för att se vilka som har dött under natten, och 07.00 fjärtar hon och skyller ljudet på en moped ute på gatan.

Jag minns inte hur länge vi hade varit tillsammans när hon började göra det här: förmodligen inte länge nog. Men hon visste redan då att jag var ombord i båten och att det var lika

troligt att jag skulle simma tillbaka till stranden som att jag skulle få vingar och flyga dit.

Om vår dotter inte har kommit och klättrat upp i vår säng vid det här laget går vi och lägger oss i hennes. Hennes rum doftar ljuvt och varmt och våra tidiga morgonsamtal om Ankan hör till de lyckligaste stunder jag upplever. Ankan, som hon håller hårt i famnen när hon sover, upplever otroliga nattliga äventyr.

Jag brukar klä på Ruby medan Emma går ned ”för att laga frukost”, fast för det mesta blir hon distraherad av de marina data som samlats över natten i hennes labb och det blir Ruby och jag som får ta hand om käket. Min fru kom fyrtio minuter för sent till vårt bröllop eftersom hon stannade på vägen för att fotografera tidvattenmärkena i Restronguet Creek, iförd brudklänning. Ingen utom vigselförrättaren var förvånad.

Emma sysslar med litoralzonens ekologi, vilket betyder att hon studerar de platser, djur och växter som är översvämmade vid högvatten och synliga vid lågvatten. Där finns jordens mest förunderliga och spännande ekosystem, säger hon, och hon har snokat i tidvattendammar sedan hon var liten, hon har det i blodet. Hon forskar huvudsakligen på krabbor, men andra kräftdjur är lika intressanta. Just nu har hon ett gäng små Hemigrapsus takanoi i speciella saltvattentankar inne på jobbet. Jag vet att det är en invasiv art och att den har en speciell sorts morfologi som hon har försökt få grepp om i åratal, men sedan förstår jag inte mer. Mindre än en tredjedel av de ord biologerna använder kan begripas av en vanlig genomsnittsmänniska: att fastna i en grupp biologer på en fest är rena mardrömmen.

I dag på morgonen sjunger Emma för John Keats när Ruby och jag kommer ut i köket, där solen faller i strimmor över köksbänkarna och våra flingor som stelnar i tallrikarna. Hennes laptop, med skärmen full av obegripliga ord och spretiga diagram, spelar en låt som heter ”Killermuffin”. När vi hämtade John Keats på hundhemmet sa de att jungle på låg volym hade en lugnande inverkan på honom, och hans soundtrack har blivit vårt. Nu är jag van vid det, men det tog ett tag.

Jag står i dörren med Ruby på höften och ser på min fru som sjunger för hunden. Hon sjunger falskt. Trots att hon har en massa musiker i släkten är Emma inte i stånd att sjunga ens ”Happy Birthday” rent, men det har aldrig hindrat henne. Det är ett av de många drag hos min fru som jag älskar.

Hon får syn på oss och kommer dansande, fortfarande sjungande för full hals. ”Mina älsklingar!” säger hon, kysser oss båda och drar Ruby ur min famn. Sedan virvlar hon iväg med vår dotter och sjunger allt högre och falskare.

Ruby vet att mamma har varit sjuk. Hon har sett henne tappa håret på grund av den där särskilda medicinen hon fick på sjukhuset, men hon tror att Emma är bättre nu. Sanningen att säga vet vi inte säkert ännu. Behandlingen är avslutad, igår gjorde man en PET-röntgen, och i nästa vecka har vi tid för att diskutera resultatet med doktorn. Vi är hoppfulla, vi är rädda. Ingen av oss sover bra.

Efter en kort dans med sin mamma, med Ankan flygande runt huvudet på dem, sprattlar Ruby sig fri för att uträtta ett brådskande ärende.

”Kom tillbaka!” ropar Emma. ”Jag vill krama dig!”

”Hinner inte just nu”, säger Ruby beklagande, och till den lilla plantan som hon vårdar åt förskolan viskar hon: ”Hej! Nu ska jag ge dig lite att dricka.”

”Något nytt?” frågar jag med en nick åt laptoppen. För några år sedan presenterade Emma ett naturprogram på BBC och hon får fortfarande mejl från en del knäppgökar fast hon inte har varit i TV sedan dess. I vanliga fall skrattar vi åt det, men igår kväll medgav hon att på sista tiden hade hon fått några mejl som berörde henne illa.

”Bara ett par stycken. En tam kille och en lite vildare. Men honom har jag blockat.”

Jag iakttar henne noga medan hon häller upp vatten i våra glas, men hon verkar inte bekymrad. Utan tvekan tar jag mycket hårdare vid mig av de där mejlen än hon. Jag har försökt få henne att stänga sin officiella Facebooksida, men det vill hon inte. Tydligen skickar folk fortfarande in naturobservationer till henne, och hon vill inte stänga ned den källan ”bara på grund av några ensamma män”.

Jag hoppas att ensamhet är deras enda problem.

”Jag gillar din runa om Kenneth Delwych”, säger Emma, med ett öga på Ruby som håller på att klättra upp på diskbänken med sin vattenkanna. Min tidning ligger på bordet med familjesidan uppslagen.

Jag går fram till John Keats och virar ett av hans flaxiga silkesmjuka öron runt fingret i väntan på hennes men. Hunden luktar kex och svedd päls efter en färsk kollision med strykjärnet.

”Men?” säger jag uppfordrande.

Hon hajar till, avslöjad. ”Inga men.”

”Kom igen, Emma. Försök inte.”

Efter ett ögonblick brister hon i skratt. ”Okej. Jag gillar den verkligen, men den om den kvinnliga prästen tar priset. Hallå, Ruby, nu är det nog med vatten.”

John Keats suckar djupt när jag böjer mig fram för att läsa mina texter. Kenneth Delwych, en pär som var berömd för de

legendariska orgier han arrangerade i sin vingård i Sussex, delar sidan med en RAF-navigatör och en kvinnlig präst som fick en hjärtinfarkt mitt under en vigsel förra lördagen. ”Du är bäst när du är så där gravallvarlig”, säger Emma och lägger in brödskivor i brödrosten. ”Den där skådisen du skrev om i förra veckan – en skotte, vad var det han hette nu igen?

Snälla Ruby, dränk inte den stackars växten …”

”David Baillie?”

”David Baillie. Just det. Den var perfekt.”

Jag läser om min nekrolog över Kenneth Delwych medan

Emma tar hand om den oundvikliga översvämningen av vatten och jord från Rubys planta. Hon har förstås rätt. Den kvinnliga prästens betydligt kortare minnesruna är bättre

än min.

Olyckligtvis har Emma ofta rätt. Min redaktör, som jag misstänker för att vara förälskad i min fru, säger ofta skämtsamt att om hon någonsin släpper marinbiologin skulle han sparka mig och anställa henne i stället. Jag finner det faktiskt riktigt stötande, för om han inte i hemlighet har läst hennes

vetenskapliga artiklar har han bara den där saken hon skrev för Huffington Post att gå efter.

Emma forskar på marinbiologiska institutet i Plymouth två dagar i veckan, och resten av tiden är hon hos oss i London och undervisar i bevarandet av det marina ekosystemet vid flodmynningar, på UCL. Hon är en briljant skribent, hennes instinkt är ofta bättre än min, och hon gillar verkligen att kolla Wikideaths, men det beror mera på att hon har näsa för en bra story än på en önskan att sno mitt jobb.

Ruby och John Keats går ut i trädgården, där solen silar in genom grenverket i grannens sykomor och översållar vår miniatyrgräsmatta med guld. Dofterna från tidig sommar i storstaden väller in genom dörren: daggvått gräs, kaprifol, varm asfalt.

Jag försöker återfukta våra flingor medan hunden skällande rusar runt vår damm. Så här års är den full av små grodor, vilket han tydligen inte vill finna sig i. ”John Keats, tyst med dig”, säger Emma i dörren. Hunden ignorerar henne. ”Tänk på grannarna.”

”John!” gastar Ruby. ”Tänk på grannarna!”

”Ssch, Ruby …”

Jag plockar fram skedar och bär ut frukosten i trädgården.

”Förlåt mig”, säger Emma medan hon håller upp dörren för mig. ”För alla mina obedda kommentarer om ditt jobb. Det måste vara irriterande.”

”Det är det.” Vi sätter oss vid trädgårdsbordet som fortfarande är täckt av daggpärlor. ”Men för det mesta är du ju artig. Problemet är att oftast har du rätt.”

Hon ler. ”Jag tycker att du skriver fantastiskt bra, Leo. Jag läser dina runor det första jag gör på morgonen innan jag tittar på mina jobbmejl.”

”Hm.” Jag håller ett öga på Ruby, som är lite för nära dammen.

”Jag menar allvar. Din författarförmåga är ett av dina sexigaste drag,”

”Äh, lägg av, Emma!”

Hon tar en sked flingor. ”Jag skojar inte. Du är den bäste skribenten på familjeredaktionen, punkt och slut.”

Pinsamt nog kan jag inte undgå att bli smickrad. ”Tack”, säger jag till slut, eftersom jag vet att hon menar vad hon säger. ”Men det är ändå irriterande.”

Hon suckar. ”Ja, jag vet.”

”Av en massa olika anledningar”, lägger jag till och då måste hon skratta. ”Du har alldeles för många åsikter om alldeles för många saker och ting.”

Hon sträcker fram handen över bordet och sluter den om

min tumme och säger att jag är hennes favorit och då skrattar jag också – sådant är vårt samspel. Sådana är vi. Vi har varit gifta i sju år och tillsammans i nästan tio, och jag känner henne utan och innan.

Jag tror att det var Kennedy som sa att vi är bundna vid havet – att när vi återvänder dit för att sporta eller vila eller vad vi nu hittar på, återvänder vi till vårt ursprung. Det är så jag känner det för oss. Att vara nära min fru Emma är för mig som att återvända till min källa.

Så när jag under de dagar som följer efter den här morgonen – denna oskyldiga, vardagliga morgon med hundar och grodor och kaffe och avlidna präster – upptäcker att jag inte vet någonting alls om den här kvinnan, knäcker det mig.

”Jag kommer att klara det här”, upprepar jag ut i mörkret i vårt sovrum. Jag har tappat greppet om tiden. Timmarna har smält samman och runnit ihop med varandra och först när Leo inte svarar inser jag att han inte ligger i sin säng. Jag måste ha dåsat till.

Jag ser på klockan: 03.47. Dagen för mitt läkarbesök är äntligen inne.

Jag väntar på att få höra toaletten spola och det mångstämmiga knarrandet från brädgolvet i hallen, men det hörs ingenting. Då är Leo nästan säkert nere i köket och äter något i det gula skenet från det öppna kylskåpet. Troligtvis lite av skinkan han har som nödproviant. Han har sagt att om min

cellgiftsbehandling inte fungerar ska han bli vegan för att

stötta mig. Jag blev vegan när jag fick min diagnos för fyra år sedan, fast mer än en gång har jag slukat cheddarost direkt ur

förpackningen på snabbköpsparkeringen i Camden.

Jag kliver ur sängen. Innan jag träffade Leo tyckte jag inte om att kramas i sängen, men när han inte är där saknar min kropp honom.

Han är inte i badrummet, så jag går ned i köket. I trappan låter jag handen glida över väggen som känns tjock och ojämn efter många års lager på lager av ny färg. Jag sjunger

”Survivor” tyst för mig själv.

Jag gör en omväg kring en hög boktrave. Ovanpå den tronar en emaljerad skål med saker vi aldrig använder – nycklar till okända lås, gem och en ekonomipack snabbfållningslappar. Leo brukar flytta ut traven mitt på hallgolvet för att få mig att göra något åt den, och jag brukar flytta tillbaka den.

Lösningen är en bokhylla till, men jag är inte bra på att sätta upp hyllor.

Problemet är att det är inte Leo heller, och vi har låst oss i våra respektive positioner.

”Leo?” viskar jag.

Ingenting. Bara det dramatiska knarrandet och knäppandet i trappan, som barnvakterna tycker är så skrämmande att ingen av dem någonsin vill komma tillbaka.

Jag har ärvt huset av min mormor. Hon var inte bara parlamentsledamot och amatörviolinist utan också en medelsvår hoarder, och de sista tio åren av sitt liv avlägsnade hon inte någonting från huset. Leo tycker att jag visar alla tecken på att ha ärvt hennes problem, och min psykoterapeut håller tyvärr med. När man har upplevt flera förluster än man står ut med, säger hon, håller man fast vid allt man har.

Huset ligger i en liten georgiansk husrad på en smal tvärgata längst upp på Heath Street där Hampstead Village ger plats åt den fantastiska, böljande Hampstead Heath. Det är fallfärdigt och fasansfullt trångt, och sanningen att säga

skulle vi förmodligen få en liten förmögenhet för det om vi sålde. Men dessa fyra väggar är i så hög grad en del av mitt liv, en del av min överlevnad, att jag inte kan förmå mig att lämna dem.

I förra veckan visade Leo mig prospektet på ett rymligt hus med tre sovrum i Tufnell Park. ”Titta, så stora sovrummen är!” viskade han med hoppfullt lysande ögon. ”Vi skulle få ett gästrum! Och en toalett på bottenvåningen!”

Jag fick dåligt samvete. Men vad kan jag göra? Sälja min enda trygga tillflyktsort för en gästtoalett?

Leo är inte i köket. Och inte heller i vårt minimala arbetsrum, vilket är en lättnad. Ett ögonblick trodde jag att han kanske satt där inne och skrev en preliminär nekrolog över mig, vilket jag inte skulle stå ut med. Alla dagstidningar på hela jorden har ett förråd av färdigskrivna runor över celebriteter: redaktörerna fasar för att bli tagna på sängen vid ett betydelsefullt dödsfall. Visserligen är jag ingen kändis, men förmodligen skulle hans tidning ändå vilja publicera en. Jag fortsätter att sjunga ”Survivor” och tittar in i det lilla matrummet, fast ingen av oss någonsin går in där. Det är komplett oanvändbart, fullt av ojämna travar av mormors sparade prylar och gamla violinnoter, men jag har lovat Leo att jag ska röja upp där inne bara jag har betygsatt årets masterstudenter.

”Leo?” Min röst låter precis som den alltid har gjort. Den har inga spår av cancer. Min föreställning om att malignitetsrisken fortfarande cirkulerar i kroppen som billigt vin håller inte streck och övertygar inte.

Sedan kommer en dimmig rädsla krypande från ingenstans: tänk om Ruby också är borta? Jag springer uppför trappan så fort att jag snubblar och landar på händerna, men hon är kvar i sin säng.

Naturligtvis är hon det. Och naturligtvis, när jag går fram och kollar, andas hon.

Jag söker efter Leo i vädringsskåpet, där skjutdörren till vår livsfarliga takbalkong finns. Han är inte där.

Nu börjar jag bli nervös. Tänk om någon av de där knäppskallarna på internet har tröttnat på att jag blockar hans meddelanden och bestämt sig för att straffa min man?

Det är ju löjligt, säger jag mig, men tanken har slagit rot. Leo som öppnar ytterdörren och omedelbart blir slagen medvetslös. Leo som släpper ut John Keats för att nattkissa och blir ihjälslagen med ett tillhygge av någon ensam galning som tror att han äger mig, eftersom han gillade att höra mig berätta om doppingar på TV.

Så illa är det naturligtvis inte, men det har varit otrevligare än jag har velat medge. En del män blir rasande när jag inte svarar. Jag har blockat dem allihop, men några stycken har helt enkelt skapat nya profiler för att kunna skälla på mig ännu en gång. Jag har lyckats slå ifrån mig det där ganska länge, men nu står jag faktiskt inte ut längre. Rädd är jag inte, men fullkomligt utled.

Fast jag tror faktiskt att någon stod och väntade på mig när jag lämnade labbet i Plymouth i förra veckan. Det satt en man uppe på den gräsbevuxna kullen bredvid infartsvägen och det konstiga med honom var att han vände ryggen åt havet. Vem sitter och stirrar på en privat infart en solig eftermiddag när han bara behöver vända sig om för att se ut över det glittrande Plymouthsundet? Dessutom gillade jag inte hans sätt att dra ned kepsen över ögonen när jag kom gående på vägen och vända bort huvudet när jag gick förbi.

Det var förmodligen ingenting, men det störde mig.

Jag sätter mig på min säng och försöker koncentrera mig. Min första prioritet just nu är att hitta min försvunne man.

Jag kollar mina mobilmeddelanden. Någon gång, med mycket långa mellanrum, händer det att Leo måste ha tag i sin arbetsdator mitt i natten. Kanske har det hänt något omvälvande, som att drottningen eller premiärministern har avlidit? Kanske har han blivit tvungen att åka in till redaktionen?

Jag har inga meddelanden från honom i mobilen. Bara min googlesökning på mannen jag inte borde ha sökt efter, det sista jag gjorde innan jag somnade i går kväll.

Minnet av morgonens telefonsamtal sipprar fram igen som vattnet under dörren till ett översvämmat rum. Jag vill bara prata med dig, sa han i slutet av samtalet. Vi måste träffas. På tu man hand.

När han sa det där lade jag på luren.

”Leo?” viskar jag nu. Inget svar. ”Leo!” upprepar jag med högre röst. ”Jag kan fortfarande ha cancer! Du kan inte gå ifrån mig nu!”

Och efter en paus: ”Jag älskar dig. Var är du?”

Inget svar. Han är totalt försvunnen.

Slutligen hittar jag honom i trädgårdsskjulet. För omkring fem år sedan blev han så rasande på allt skräp i huset att jag skaffade en man som kom och tömde skjulet. Sedan lät vi isolera det och ledde dit en elkabel så att Leo kunde arbeta där ute om han ville. Jag möblerade det med en soffa och en matta och en bokhylla och lovade att inte ställa in någonting där när jag väl började sortera mormors grejor. Leo blev överförtjust och glömde sedan omedelbart bort dess existens. Men nu sitter han där inne och hostar ut cigarrettrök.

”Leo.” Jag stannar i dörren. ”Vad gör du?”

Han ser generad ut. ”Tar en nödcigg.” Bredvid honom ligger ett paket cigarretter, slarvigt upprivet. Bredvid ligger