9789137504100

PAULA LICHTAROWICZ

Vinterharen Översättning Lena Karlin

Alla karaktärer i den här boken är fiktiva och alla likheter med verkliga personer, döda såväl som levande, är en tillfällighet.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel The Snow Hare Copyright © Paula Lichtarowicz 2023 Omslagsdesign Kerstin Hanson Omslagsfoto Christian Grab / Unsplash Tryckt hos ScandBook, EU 2023 ISBN 978-91-37-50410-0

Till minne av mina farföräldrar Krystyna och Piotr Lichtarowicz och deras dotter Marta

Lena ser flickan långt i ärran borta på stäppen, springande mot en horisont där en röd sol just går ner. Hennes armbågar boxar i luften som om hon försöker slå sönder den. Damm yr om hälarna.

Lena kan inte slita blicken från flickan. Hon är så liten, barnet, hon borde inte vara ensam därute. ”Vänta!” ropar Lena efter henne. ”Snälla, vänta. Jag har något jag måste säga till dig.”

Men flickan springer vidare mot den sjunkande solen.

5

England En gestalt rör sig i skuggorna inne i Lenas sovrum.

Ett prasslande ljud hörs, plast som rivs itu. En kvinna talar, rösten säger att hon ska få något som lindrar smärtan och hjälper henne att sova.

Högerarmen dras åt sidan och mjuka fingertoppar trevar i armvecket. ”Bara ett litet stick, Magdalena, så kan du sova gott sedan.”

En dörr stängs tyst och varsamt. Lena öppnar ögonen och ser de välbekanta ljusa väggarna i sitt sovrum. Furugarderoben står där den stått sedan dagen då hon och hennes man och JoJo flyttade in. Hon ser konturerna av sina utsträckta ben under täcket, tårnas tältkullar.

Vad är det hon vill säga till flickan?

Lena vänder ansiktet mot det höga fönstret där regnet piskar mot rutan. Himlen där utanför ser bister ut, vädret är av den sort som vet att ingen älskar det. Kanske är det därför vinden hunsar körsbärsträdet mitt ute på gräsmattan, tjutande sliter ner grenar på gräset. Strunt samma, det där trädet har alltid varit en ynklig, löjlig tingest. Hennes mans påfund. Hon spejar mot staketet, idegranen och betongplattan som de så småningom började kalla altan. Koltrasten är knappast ute nu, inte i det här vädret.

Lena vänder sig bort från fönstret och sträcker sig efter bärn6

stenen hon har på sängbordet. Nu för tiden passar den så perfekt i hennes kupade handflata. Hon trycker den mot halsen, gnider den mot platsen där svulsten växer. Huvudet sjunker ner på kudden och rummet upplöses runt henne. Det är något hon måste säga till flickan. Ögonlocken faller igen. Tankarna virvlar i takt med tjutet från den oälskade vinden. ”Men vinden behövs.”

Vem är det som säger detta? Flickan?

Nej, det är Ala. Ala talar till henne. ”Ulka sa det”, fortsätter hennes syster. ”Men det duger inte med vilken liten junifläkt som helst. Det måste vara en sydvästlig vind, en stark en, annars kommer de att hamna någon annanstans. Och de måste landa här, det måste de helt enkelt.”

Var är det Ala säger det här?

Pelargonkrukorna.

Kan det stämma?

Ja, Ala sitter och vinglar mellan pappas rader av röda och rosa pelargoner i en solstrimma i vardagsrumsfönstret. Hon suger på flättofsarna och trycker näsan mot rutan medan hon stirrar ut på den öde vägen.

Och hon, Lena, var är hon?

Det luktar vidrigt – stinker ben och upphettat fett – så hon måste vara vid eldstaden där hon av vetenskapligt intresse kokar ett kaninhuvud i en gryta över de glödande kolbitarna. ”Vilka är det som inte kommer att landa här?” säger hon och petar med hjälp av tången tillbaka ett öra under den sjudande vattenytan. ”Resandefolket, dumbom. Ulka säger att de bara färdas åt sydväst. Och om de inte kommer får jag aldrig veta det.” ”Veta vad?” ”Är du en komplett idiot, stickan? Mitt öde.”

Det är helt ofrivilligt, gapflabbet som slipper ur Lena.

Ala blänger.

7

”Förlåt.”

Både pappa och Ulka har sagt att hon inte får skratta åt Ala. De har tagit upp detta vid olika tillfällen, och gjort det gång på gång, så det är uppenbarligen något som ska tas på allvar.

Lena fokuserar på att nypa i ett öra med tången, ett riktigt obduktionsverktyg som låg i ett paket hon öppnade fastän det inte var hennes födelsedag, och som hon är mycket nöjd med.

Tången är av stål och ger ifrån sig ett tillfredsställande snäpp när man använder den. Man behöver bara dra lätt för att få huden att lossna från skallen. Under soffan blir en fuktig nos synlig, därefter ett par förväntansfullt lysande orangea ögon, och sedan kravlar sig resten av Ivan Pavlov fram. ”Sitt, Pav. Duktig pojke. Titta på skinnet, Pav, duktig pojke. Koncentrera dig på den härliga lukten av kokt kanin.”

Hundens svans dunkar mot mattan. Om Lenas teorier stämmer borde det börja droppa saliv ur munnen på honom. Och i rikligare mängd inför den välbekanta kaninlukten än inför mullvaden hon kokade igår. Hon kanske ska skicka sina nya rön till Moskva så att beteendeforskarna där får ta del av dem.

Vetenskapliga framsteg är beroende av samarbete. ”Du stinker ruttet kött, stickan.” Alas flätor flaxar när hon vänder sig om och fnyser, sedan återgår hon till sitt spanande.

Hon bankar med händerna på fönstret och vinkar åt Ulrich, som vallar sina kor till mjölkning.

Söndagen för med sig de första bekräftade förekomsterna av sydvästlig vind i Lenas stad. Efter mässan ser trehundra personer hur det fläktar i fader Górskis kassock på trappan till S:t Łukasz.

Två dagar senare rullar Ulrich fram veckans mjölkkanna till deras farstutrappa. Han hytter med näven mot himlen.

Det här vädret är fött ur en storm i Karpaterna, muttrar han.

Korna kinkar, så illa är det. Och det gör de bara av oväder från Ukraina.

8

På torsdagen slår blixten ner i den gamla stadsdelen. Det knallar i luften som av en osynlig piska. På klosterskolans gård knäpper Lenas vänner upp sina kavajer och får flaxande vingar. ”Det sägs att de är precis ovanför oss.” Det här berättar änkan Manowska för Ala och Lena när de blåser in i bageriet för att uträtta ett ärende åt Ulka. ”Menar du att de är här?” Ala kramar hårt om Lenas arm. ”Ovanför oss just nu?” Änkan Manowska tar emot Ulkas lista. Hon kastar en blick mot de skallrande fönstren och de svarta molnen som drar fram över taken och sedan gör hon korstecknet. ”Jag trodde inte att de skulle återvända så snart. När de senast kom till stan skulle jag föda när som helst.” ”Har du träffat dem förut?” viskar Ala. ”Spådde de dig?”

Fru Manowska lutar sig tätt intill dem. ”De berättade allt.” ”Dra åt helvete!” hojtar Adam Manowski så plötsligt att Lena hoppar till. Han ligger hopkrupen som en babian på en hög mjölsäckar i en vrå av butiken. Mamma säger att när Lena och Adam var små brukade de krypa in bland säckarna och leka bagare där i timtal. Sedan kom de fnittrande ut, alldeles täckta av mjöl. ”Dra åt helvete allesammans!” ”Hej Adam”, säger Lena. ”Roligt att se dig.”

Fru Manowska suckar. Hon fyller flickornas korg med råglimpor och kumminbröd. Sedan letar hon i en låda under disken och kastar ner en näve gräddkolor med papper på. ”Se till att en eller ett par klarar sig hela vägen hem till er far.”

Lena öppnar dörren till bageriet och kliver ut på gatan med korgen, sänker huvudet och kniper ihop ögonen som skydd mot den bitande vinden. ”Nu får du väl för fanken komma!” ropar hon till Ala som dröjer sig kvar i dörren och tittar på när fru Manowska tar papperet av en kola och ger den till sin son. ”Fru Manowska”, säger Ala, ”när du väntade barn, berättade de för dig att …” ”Allt, flicka lilla. De sa allt.”

9

”Och tror du verkligen att de är här nu?”

Fru Manowska rycker på axlarna. ”De har sydvästvinden i ryggen, så om de har ställt in kursen rätt landar de imorgon.”

Lena har tröttnat på att vänta. Hon gömmer hakan innanför jackan och börjar gå uppför kullerstenarna, framåtböjd för att kunna forcera den grå muren av luft.

Hela fredagsförmiddagen stirrar Ulka surmulet upp mot himlen. Efter lunchen svär hon och knyter på sig sitt förkläde, innan hon klättrar uppför stegen till taket för att se till att takrännorna ligger där de ska. ”Jag kan ha sett en skymt av en slängkappa”, säger Ulka till Ala när hon kommer ner på jorden igen och har hämtat andan.

Hon lyfter förklädesflikarna för att torka sig om kinderna. ”En slängkappa?” ”Kanske det.” ”Åh, Ulka, tror du att …” ”Resandefolket förvarar sina tält och husvagnar och dansande björnar under de flaxande slängkapporna? Kanske det.”

Lena fnyser och Ulka vänder sig om och ger henne en förintande blick. ”Har de dansande björnar?” Ala snurrar runt, runt och klappar i händerna. ”Kanske det. Fast jag har hört att det är de svartaste molnen man ska hålla utkik efter. Bakom de molnen finns resandefolkets säckar. Och det sägs att säckarna innehåller världens alla sorgliga historier. Det är därför bara en riktigt stark vind kan bära med sig dem.”

Lena slår blomman av en vit ros. ”Löjligt.”

Ala slutar snurra och balanserar istället på ett ben. ”Men Ulka, vad händer om resandefolket tappar saker ur sina säckar?”

Ulka kisar mot dem. ”Det tror jag nog att ni kan lista ut lika bra som jag.”

10

Lena sitter på sin säng. Nu är det lördag, lördagen den sextonde juni för att vara exakt, och vinden har dragit vidare. Hon har öppnat paketet med sitt medicinska uppslagsverk och har hela eftermiddagen på sig att läsa i det. Men Ala är här, dansar runt i dörröppningen och säger att hon måste följa med, nu genast, och av någon anledning slutar det alltid med att hon gör som Ala vill. Det är så fånigt, hon har en egen hjärna att tänka med och fullt fungerande stämband som kan bilda orden ”gå din väg”, men det blir ändå så, hon hänger med ner till bottenvåningen och in i konservatoriet där deras mor ligger och vilar med notpapper över ansiktet. Ala står vid schäslongen, mitt i ljuset från dörren ut till trädgården, och stampar med foten. ”Mamma”, säger hon, ”vi måste gå meddetsamma. Francesca gick dit i morse. Alla mina vänner ska dit. Klockan är redan två. Och det är Lenas födelsedag.” Ala puffar till henne med armbågen. ”Det är min födelsedag, mamma.”

Hon har äntligen fyllt sexton. Det är ett faktum som visserligen inte gör så stor skillnad, men det är i alla fall ännu ett steg på vägen. Nu är det bara nio år kvar tills hon kommer att vara färdigutbildad läkare. Vilket endast är tretusen tvåhundraåttiosju dagar, med skottårsdagar inräknade. Det medicinska uppslagsverket har femhundratrettio sidor med i snitt tre sjukdomar per sida. Om hon ska kunna arbeta som läkare när hon är tjugofem finns det ingen tid att förlora.

Ett ark med kantater lyfts och mamma kikar ut under det. ”Heliga Guds moder vad det är varmt idag.” ”Snälla mamma, alla ska dit, precis alla.”

Bakom flickorna, vid dörrarna som står öppna ut mot gräsmattan, börjar krukväxterna prassla och fnissa. Ala glor dolskt på dem och tar sedan nya tag. ”Snälla mamma.” ”Vi är inte alla, älskade Ala.” Lena betraktar sin mor som ligger där på schäslongen i sin

11

vita klänning och med håret – likadant hår som Ala har – utspritt, yvigt och gyllene. ”Du ser ut som om du ligger lik på bårhuset.” ”Sakerna som kommer ur detta barns mun!” ”Mamma”, säger Ala, ”om man missar det är man galen!”

Växterna viskar: ”Jag slår vad om att det inte stämmer.” ”Och jag slår ihjäl dig, Romek, om du inte håller tyst. Med mina bara händer.”

Mammas kantater glider ner på golvet. ”Heliga Maria, den här familjen! Romus, min älskade gosse, du står alldeles för mycket i drag där borta och du vet vad doktor Januszek säger. Det är verkligen bedrövligt av er far att vara borta så mycket inför min mest intensiva period med uppträdanden.

Tänker han inte på sina egna barns utbildning? Lyssna på er mamma, flickor, och gift er under inga omständigheter med skolinspektörer. De är inte bättre lämpade för äktenskap än gårdfarihandlare. Om jag bara hade vetat när han linkade in i klostret att …”

Dörren till konservatoriet slås upp. Det är Ulka med honungssötat te till mamma som behöver det efter alla extranummer i stadshuset igår kväll. Ivan Pavlov gömmer sig i hennes kjolar och tror att han är osynlig där. Ulka säger att hunden tror att han är listigare än han egentligen är, så Lena tänker sätta hans intelligens på prov nu i sommar, med Ulrichs fårhund som jämförelsematerial.

Mamma sätter sig upp för att ta emot teet och Ala slänger med flätorna så att mamma inte kan låta bli att le åt allt detta flygande guld. ”Snälla mamma, till och med Pavlov vill gå.” ”Heliga Guds moder, vilket namn på en hund.” Mamma viftar med handen mot nosen som sniffar efter smulor utmed schäslongen. ”Ulka, vad ska jag ta mig till med de här flickorna?”

Ulka lägger armarna i kors över magen och ger Ala och Lena 12

en blick innan hon vänder sig om för att hyssja åt Romek borta vid växterna. Hon böjer sig ner och viskar i mammas öra. ”Tack så mycket, älskade Ulka. Ta inte på er finskorna, flickor, håll ihop inne i skogen och var hemma igen senast sex så att vi kan fira Lena.”

Mamma blundar och börjar nynna. Ala och Lena kysser henne på varsin kind och springer ut ur rummet.

13

Hon springer. Springer efter flickan, men stäppen tar aldrig slut.

Brunt damm lägger sig i ett tunt lager över hennes ögonglober och klibbar fast vid tänderna. När hon andas drar hon det djupt ner i lungorna. Lena springer tills benen blir till bly och hon snavar, samtidigt som hon spejar ut över ödemarken, mot horisonten.

Luften runt henne dallrar av hetta. Och hettan för med sig en doft: en doft som är för stark för detta uttorkade landskap. Det doftar nyhuggen gran och framsipprande kåda, det är skogsmylla efter regn.

Blodet bultar i öronen. Brusar våldsamt i huvudet.

En viskning intill henne: ”Jag har en fråga till dig, Magdalena.”

Hon snurrar runt och vågar knappt andas. Blodet lämnar huvudet.

Den här gången kanske. Den här gången kommer att vara den som … ”Tror du att det skulle ha gjort någon skillnad för ditt eget livsöde om du inte följt med Ala till resandefolket den dagen?”

Hon snurrar runt och runt igen, men kan inte se honom någonstans. ”Nå, Magdalena, vad tror du?”

Vad ska man kalla det här suget, denna trängtan efter att väcka varje flaga och molekyl av honom till liv? Att mana fram en trasig tumnagel eller tunna, glesa hår på en arm? Begäret finns här i hennes utsträckta och sökande fingrar, en trånad efter att återskapa kurvan av en axel så att hon kan dra med knogarna mot ett nyckelben, vila med tummarna i gropen under en hals med vass skäggstubb. Det är en ständigt närvarande värk som aldrig lämnar henne.

14

”Grigorij?” Blodet strömmar till hjärtat som om det hotar att dränka henne. ”Var är du?”

Tystnad. ”Varför får jag aldrig se dig?”

Bara tystnad.

Hon börjar än en gång att springa.

15

Przemyśl, sydöstra Polen Hon springer och Ivan Pavlov skuttar bredvid henne, med små avstickare in i säven när han fått vittring på en sork. Hon springer och Alas varma näve drar henne med längs stranden av den glittrande San. ”Jag vill ha en greve eller allra minst en officer. Han ska ha ett slott i bergen och en våning i Warszawa”, flämtar Ala. Hon är alldeles rosa om kinderna. ”Du då?”

Lena är för svettig för att orka intressera sig. ”Måste vi springa så fort?” ”Kom igen. Vad vill du ha?” ”Jag vet inte.” ”Du måste veta. Tänk efter.”

Det gör hon. Hon tänker på andning. Björkarnas vita grenar ovanför dem låter som om de väser. När det väser i lungornas förgreningar kallas det astma. Akuta anfall skulle man behandla med adrenalininjektioner, annars räcker det med att ta efedrin oralt.

Ala släpper taget om Lenas hand för att lossa flätorna och skaka ut håret till en vågig gul ridå. ”Min greve kanske har en yngre bror. Jag menar, hans bror är förstås fattigare men han kan ju vara lärare eller någonting. Det skulle väl vara lika bra som en förmögenhet för dig, eller hur?”

Bronchus, bronchi.

16

Latin, med ursprung från grekiskan. Och före grekiskan? ”Kom igen, stickan. Vad skulle du egentligen vilja ha? Och säg inte en kejsare eller en påve eller något annat larvigt.”

Lena stannar tvärt, så Ala vänder sig om med ögonen blänkande av drömmar om grevar och officerare och deras våningar. ”Vad är det, stickan? Vad är det med dig?”

Sanningen att säga är det en ganska stor besvikelse att se Ala så här. För vad är det för mening med en storasyster om man inte håller ihop mot världen så där som systrar ska göra?

Hon ser på Ala, på hennes svallande hår och på ögonen som är fyllda av grevar, och kan som så många gånger förut inte förstå hur de med samma genetiska förutsättningar har blivit så totalt olika. ”Gör som du vill.” Ala rycker på axlarna och sätter av så snabbt att Lena nästan tappar bort henne.

Men bortom en smal stig mellan de äldsta björkarna öppnar sig gläntan. Och Ala väntar, vinkar och bakom henne tronar ett enormt tält som tar upp nästan hela gläntan, blekt som en svamp med en topp som sticker upp ovanför trädkronorna och rep som djungelrötter över gräset. Framför ingången står en björn i paljettväst och vickar på höfterna uppe på en hopsnickrad scen. I mellanrummen mellan tältrepen har man satt upp stånd där man säljer barszcz eller kryddad äppelbål eller skivor av spädgrisen som steks på ett roterande spett. Det finns lekar och spel också: ringar man kan kasta och släggor man kan lyfta, och precis i utkanten av gläntan väntar en kö av män på att få kasta kniv mot ett snurrande hjul.

En skäggig man som är utstyrd som en kosack hoppar upp på scenen bredvid den dansande björnen. Han sänker sitt horn och börjar hojta om dvärgar och starka män och svärdslukande damer – i princip allt fantastiskt man kan ha hört talas om, och en hel del som man aldrig hört talas om – och allt detta kan man få se härinne i tältet nu i eftermiddag för bara fem złoty.

Fem złoty är det enda alla lyckligt lottade damer och herrar 17

behöver betala för att se den mest oförglömliga föreställningen på den här sidan himlen. ”Nej”, säger Ala. ”Aldrig i livet.” ”Jo.” ”Nej, för fanken, stickan.” ”Jo, för fanken. Det är min födelsedag.” ”Vi är här för att bli spådda.” ”Och det är min födelsedag, Ala.” Lena stirrar på henne utan att blinka. Om hon kan göra det länge nog kommer Ala att ge med sig. Hon måste bara härda ut.

* Det är dunkelt inne i tältet, rökigt av de paraffinlampor som står utställda mellan bänkraderna och runt den sågspånsströdda manegen. Lena måste koppla Pavlov för att han inte ska smita ut för att ta sig en tugga av den stekta spädgrisen. Ala klagar på att det stinker svett och öl.

Som tur är får Lena syn på Julia, Alas bästa vän, som sitter på en bänk i mitten av bänkraderna, och ännu bättre är att hon har Danuśka med sig, Julias syster som går i Lenas klass. Fast vad är det som har hänt? När de närmar sig ser de att Julia gråter i näsduken som hon håller för ansiktet.

Danuśka himlar med ögonen åt Lena. ”Min syster blev spådd.” ”Var det bra eller dåligt?” ”Ingen vet. Omöjligt att förstå något genom allt snor.”

Lena slår sig ner bredvid henne. ”Och du, Dan, vad fick du veta?” ”Id quod plerumque accidit. Det man kunde förvänta sig.”

Lena brister i skratt. Danuśka är inte lättimponerad. Dan är bäst i skolan på latin och Lena på naturvetenskap. ”Men Alas framtid ser ljus ut.” Danuśka nickar mot andra sidan av tältet där tre män i mörka uniformer just slår sig ner.

18

Lena fnyser. ”Store tid, vilka blanka bälten, och titta bara så fint deras mammor har pressat mösshörnen åt dem.” Hon knuffar på Ala. ”Officerare rakt fram.” Ala börjar genast slänga med håret likt en häst som försöker sjasa bort flugor, så Lena kan inte låta bli att viska i Dans öra: ”Det är inte bara akrobater som uppträder idag.”

En hornstöt ljuder, tältflikarna stängs och en jonglör springer ut i manegen med brinnande facklor som han kastar upp så att de bildar ett hjul av eld. Lena kupar händerna runt munnen och skriker: ”Håll dem i luften!” Och Ala blundar. ”Han ser åt det här hållet”, viskar Dan. ”Officeren i mitten.

Den med glasögonen tittar hitåt.” ”Han har fått syn på dig”, säger Lena åt Ala. ”Officeren i mitten. Han med glasögonen stirrar.” ”Dra åt helvete, stickan.” ”Jag svär vid Romeks lunga att han gör det. Att döma av glasögonen kan det hända att han öppnar en bok ibland. Ska jag gå dit och upplysa honom om vad du tycker om utbildning? Han ser inte så illa ut så här på långt håll. Jag kan bekräfta att han har två ögon och en komplett uppsättning av ben och armar i funktionell längd. Herregud, vilka blanka stövlar han har.

Mamma kommer att älska dem.”

Från en plattform högt ovanför dem kommer något snurrande som en blixt nedför ett rep och när det har vecklat ut sig visar det sig vara en kvinna i slängkappa av silvertyg. Hon har en värja mellan tänderna. Lena far upp. ”Det här måste jag se!”

Ala rycker henne i kjolen. ”Sitt ner för fanken!”

Svärdslukaren, en ung, smärt och kortväxt kvinna, går utmed de främre bänkarna och visar upp den glimmande klingan. Hon kliver upp på en låda mitt i manegen, ställer sig bredbent, öppnar munnen och lutar sig bakåt, med värjan som ett Damoklessvärd ovanför sig. Klingan sänker sig sakta mot hennes brett gapande mun, sedan börjar den försvinna ner i strupen tills bara parerstången och fästet sticker ut.

19

Lena flyger jublande upp. Ala gömmer ansiktet i händerna och flyttar sig längre bort på bänken. ”Tack och lov att det är över”, säger Ala när världens starkaste man har gjort sitt nummer och tältflikarna dras undan för att släppa in dagsljuset. Hon reser sig och går mot utgången. ”Du kan tacka mig när du gifter dig med din officer”, svarar Lena och följer henne i hasorna.

Men Ala ignorerar henne. Hon är redan på väg bort, springer till gubben Bosko som vänder sina kastanjer på stekhällen och torkar sig i ansiktet som är svettigt av hettan från de glödande kolen. Gamle Bosco vet allt som är värt att veta. Lena ser hur han höjer sleven och pekar åt söder. Ala vänder sig om och vinkar åt henne. ”Myren! Kom igen.”

När de har kommit ut ur skogen stannar Ala och skuggar ögonen med handen för att bättre kunna studera området utmed floden. På en sträcka av ett tunnland är den bruna, skrovliga marken nu bevuxen med vass och säv, den är torr nog för att man ska kunna gå på den under sommaren, men så snart oktoberregnen kommer och San svämmar över sina breddar blir den ett kärr som myllrar av forell och karp. ”Där! Där borta!” ropar Ala. ”Jag ser dem!”

Cirka ett dussin husvagnar med runda stommar står på rad ovanför den smala silverfloden, med raggiga ponnyer fastbundna i fordonens skugga. Det känns mycket tyst och stilla på den här öppna platsen efter allt liv och rörelse i tältet. Små klungor av folk från staden väntar bakom husvagnarna, fläktar sig i ansiktet, röker pipa eller bara tittar på de käbblande gässen eller hägrarnas bon långt borta. ”Vilken, stickan? Vilken husvagn?” ”Spelar det någon roll?” ”Det är klart att det spelar roll. Det kan finnas hur många spådomar som helst därute.”

Lena betraktar husvagnarna, omålade och sjabbiga. Hon

20