9789137159690

MARKOOLIO MÖRKRET OCH DEN ROSA BUBBLAN MARKO LEHTOSALO Berättat för GUSTAV GELIN

FORUM I_Markoolio.indd 3

2022-02-15 20:56

En del namn på personer som förekommer i boken har fingerats.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Marko Lethosalo & Gustav Gelin 2022 Omslag: Nina Leino Fotografier (bildark) s. 3, 5–14, 16 TT NYHETSBYRÅN; s. 1, 2, 4 (nedan), 15 Privata; s. 4 (ovan) Gloria Torres Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2022 ISBN 978-91-37-15969-0

I_Markoolio.indd 4

2022-02-15 20:56

Prolog

min sanning

När de här raderna skrivs har jag varit Markoolio i exakt halva livet. Men ännu längre av mitt fyrtiosjuåriga liv har jag försökt att ducka för sanningen om min livshistoria.

Som Markoolio har jag gömt mig bakom en fasad av humor.

Jag har gått in i en rosa bubbla och gjort allt för att alla andra ska vara en del av den också. Jag har rivit ner skratt, fått folk att dansa, sjunga, tramsa och vara glada.

Det är något som jag är omåttligt stolt över.

Men jag har samtidigt haft ett mörker inom mig. Ett mörker som sakta men säkert har växt sig större och större. Precis som den klassiska clownen har jag ofta dolt mina tårar bakom ett påklistrat skratt.

Till slut måste allt det där mörkret och smärtan bubbla upp till ytan och explodera, likt lava i en vulkan.

När jag 2018 berättade om min uppväxt i Sommar i P1 väckte det starka reaktioner hos folk. Befrielsen att berätta om vad jag varit med om var enorm. Att äntligen få lätta på trycket, öppna ventilen och pysa ut lite. Att visa att utanför den där rosa bubblan har det funnits skam, misär och mörker.

Men sommarpratet var ändå bara fragment, små bitar i det stora pusslet som är berättelsen om mitt liv. När jag nu sitter här, som trebarnsfarsa i min feta villa vid havet, kliar mig i mitt gråa skägg och blickar ut över palmerna, då inser jag att tiden är mogen för att berätta allt.

5

I_Markoolio.indd 5

2022-02-15 20:56

Det här är min resa från Marko till Markoolio och tillbaka igen.

Det här är min sanning.

6

I_Markoolio.indd 6

2022-02-15 20:56

– Akta dig, morsan!

Jag försöker dra ut morsan från vardagsrummet. Panikslagen och livrädd.

Det är jidder, som varenda helg hemma hos oss.

Morsan blir helt förändrad på fyllan. Hon skriker, tjafsar om allt och storgråter. Och hon ger sig aldrig när de börjar diskutera, vilket gör honom jävligt irriterad.

Om morsan blir lite galen av spriten, så blir Jukka fullkomligt vansinnig. Nästan varje helg blir han som förbytt av all den där alkoholen. Med kolsvart blick går han loss med sin stora manskropp, aggressiv och våldsam som en uppstressad tjur, mot morsan och mig.

Jag vet inte ens vad jag hade gjort just den här gången, men han är helt ursinnig oavsett.

Han springer fram till vår vita väggtelefon, en Master med knappsats på själva luren och lång skruvsladd, och slänger den stenhårt rakt i väggen. Den kraschar sönder totalt i tusen bitar.

– Saaaatana perkele!

Hans svenska är så dålig att han uteslutande pratar – och skriker – på finska.

Han skriker något efter morsan igen, som försöker kravla sig upp på benen efter den förra smällen.

– Morsan, var tyst, det blir bara ännu värre om du skriker, bönar jag.

7

I_Markoolio.indd 7

2022-02-15 20:56

Trots att jag darrar av skräck försöker jag lugna ner situationen så gott jag kan.

Det är lönlöst. Han har redan tappat fattningen helt.

Han går fram och sparkar på tv:n. En svart tjock-tv på tjugosex tum från Hitachi, som morsan hade köpt på avbetalning ett par år tidigare.

Med ett brak ramlar den ner från bänken, och hela skärmen spricker. Hundra tankar hinner passera genom mitt huvud. Hur ska vi nu kunna kolla film eller tecknat? Och hur ska jag gömma mig för honom samtidigt som jag måste rädda morsan undan ännu mera stryk?

Morsan har lyckats ta sig upp på fötter, och smugit sig ut i hallen. Men han stormar genast efter och jagar henne ut i trapphuset.

Jag smyger efter och genom glipan i ytterdörren kan jag se hur hon sitter på det iskalla gråa stengolvet. Hennes tröja har fått en stor reva vid halsen och han står böjd över henne och måttar ett slag.

Då är det som om något djuriskt väcks inuti mig, och fast jag egentligen inte alls vågar springer jag rakt ut och hoppar emellan de båda vuxna därute.

Han är mer än dubbelt så stor som jag. Kraftig, inte muskulös direkt, inte heller tjock, snarare klassiskt bondstark.

Det bruna håret, som vanligtvis var kammat i snedbena, är rufsigt och står åt alla håll och mitt i det rödflammiga ansiktet hänger en svettdroppe på väg från den buskiga mustaschen.

Jag försöker putta bort honom. Trycker på hans rygg med all den kraft som ett nioårigt barn kan försöka uppbringa.

Han hånskrattar och rycker tag i min svarta lugg.

Smärtan när han sekunden senare lyfter upp mig i mitt eget hår är ofattbar. Det känns som att hela hårbotten ska lossna.

8

I_Markoolio.indd 8

2022-02-15 20:56

Hans svettiga ansikte är nu bara centimeter ifrån mitt, och när han andas ut den vidriga stanken av en hel fredagskvälls intag av ljummen starköl och gula Blend så sväljer jag ner en kväljning av illamående.

Så kastar han mig brutalt åt sidan, ner på trapphusets iskalla, gråspräckliga betonggolv.

– Aj! Aaaaj! Sluta!

Jag skriker och skriker.

Kanske är det mina skrik som gör att han lugnar ner sig till slut.

Inte för att han bryr sig ett dugg om att ett skräckslaget litet barn gallskriker av rädsla, utan för att han är orolig för att grannarna ska ringa polisen.

– Vänta tills Marko växer upp, hör jag morsan säga till honom. Då kommer du få smaka från han och hans vänner.

Jag längtar till den dagen.

9

I_Markoolio.indd 9

2022-02-15 20:56

1

poliseskort

Privatplanet går ner för landning på flygfältet strax utanför Gävle. Jag skrapar sömngruset ur ögonen och drar på mig kedjan av fejkat guld i tre varv runt halsen. Det uppochnedvända Volkswagen-märket tynger när det slår mot bröstet på den gula landslagströjan och Kangol-hatten sitter klistrad ovanpå den kortklippta svarta luggen.

De stora, gultonade solglasögonen är givetvis på, även om de kanske inte är nödvändiga just nu när eftermiddagssolen tillfälligt har gömt sig bakom ett moln på den i övrigt klarblå himlen. Men solglasögonen behövs den här sommaren, oavsett väder eller tid på dygnet. Min berömda rad om ”fest hela kvällen” har vi sannerligen levt upp till på de över femtio gig vi avverkat under vår succéfärd genom riket.

Det är sommaren år 2000 och vart vi än åker i hela landet så skapar vi kaos. I folkpark efter folkpark slår vi Carolas oslagbara publikrekord från 80-talet. Överallt vallfärdar folk.

Barn, föräldrar och ungdomar står i långa köer på varenda plats vi kommer till: Helsingborg och Varberg, Älmhult och Västervik, Rättvik och Piteå.

Hela Sverige vill se Markoolio. Någon räknade ut att den sommaren såg över trehundratusen svenskar mina konserter.

Och just denna kväll i Furuviksparken når vi den kanske allra högsta peaken på den här sinnessjuka turnésommaren.

Privatplanet vi hyrde var inte jättestort, men inte pyttelitet 10

I_Markoolio.indd 10

2022-02-15 20:56

heller. Kanske trettio till fyrtio sittplatser, så att hela bandet och crewet fick plats utan att behöva trängas. Uppe i luften kunde man göra precis vad man ville. Dricka skumpa, sjunga hur högt man ville, kuta runt och göra galenskaper.

Det var lite anarki och vi hade det alltid sjukt roligt tillsammans i bandet. Ibland brukade jag ställa mig längst fram och ta två såna där laminerade informationsblad med säkerhetsföreskrifterna på.

Så satte jag dem under fötterna och när planet lyfte och började luta kraftigt så surfade jag på dem nerför hela mittgången till planets bakdel.

– WOOOOOOHOOO !

Alla bara garvade.

Den här dagen är bandet är redan på plats i Furuvik. Som så ofta kommer jag efter på egen hand. På väg från någon intervju, tv-inspelning eller skivsignering, i någon helt annan stad. Jag har ingen aning om var. Jag har alltid varit katastrofal på att hålla koll på städer.

Flygplatsen vi går ner för landning till har egentligen stängt, men de har öppnat den uteslutande för min skull den här augustidagen. Jag går upp och hälsar på killarna i flygledartornet, skriver ett par autografer medan de knäpper av några snabba kort med en stor digitalkamera. Flygledarpersonalen ler lyckligt och tackar mig gång på gång för att jag tar mig tid att hälsa på dem.

Jag skäms nästan en smula, över att stå i centrum och vara så hyllad, även om det såklart känns rätt coolt också, att vara populär och omtyckt av alla. Det är nog mest en ovan situation bara.

En vit Rolls-Royce kör fram utanför den lilla flygplatsterminalen. Den klassiska kylarprydnaden, ”The Spirit of Ecstasy”, står decimeterhög längst fram på den legendariska lyxbilen som blänker i solen.

11

I_Markoolio.indd 11

2022-02-15 20:56

– Tackar, säger jag när chauffören kommer ut och öppnar dörren för mig och Dennis, min bokare och agent, som varit med mig sen dag ett.

De gräddvita skinnsätena i baksätet påminner mer om business class-fåtöljer än bilsäten och jag knäcker snabbt kapsylen av en iskall Heineken medan jag sjunker ner och njuter av air condition-svalkan.

Det dröjer inte många minuter innan trafiken tjocknar, bilen saktar ner och snart tvingas vi stanna helt. Vi sitter tvärfast i de milslånga bilköerna av vallfärdande fans på väg till konserten.

– Det här går inte, suckar chauffören uppgivet.

– Vi kommer inte hinna fram till giget. Det kommer bli pannkaka, säger Dennis.

Men han är samtidigt en extremt lösningsorienterad man.

– Vi måste ringa polisen!

Ett snabbt mobilsamtal senare ser vi blåljusen från två polisbilar och lika många motorcyklar. De tar genast kommandot och börjar dirigera om trafiken, för att ta ut oss ensamma i vänsterfilen. Sedan eskorterar poliserna vår bil framåt i motsatt körfält, medan de sakta motar bort all mötande trafik åt sidan.

Det här var ju långt före mobilkamerans dagar, så mig veterligen finns det inga foton eller filmer från det här överhuvudtaget. Det är väldigt synd, för finns det något tillfälle i min karriär som jag skulle vilja ha dokumenterat så är det just det ögonblicket.

Tänk att ha det på Instagram, när jag glider fram i motsatt körfält i en Rolls-Royce, vinkar som en jävla kunglig höghet och med mc-poliser som eskort. På väg till ännu ett stopp på det eviga segertåget.

Men där sitter jag alltså, i en fet Rolls-Royce och vinkar ut till alla tusentals människor som vi glider förbi i bilkön på andra sidan, långsamt så att alla verkligen hinner se att det är jag, Markoolio.

12

I_Markoolio.indd 12

2022-02-15 20:56

Sveriges just nu största artist. Killen som nyss passerade självaste Britney Spears på topplistan och i slutet av juli utses till ”Sommarens kung” av landets tyngsta musikjournalist, Per Bjurman i Aftonbladet. ”Finländarens succé är så monumental, hans popularitet så våldsam, hans dominans där ute på touren så förkrossande total att han bara inte kan förbises i en sån här ceremoni”, skriver Bjurman i sin motivering på ett stort uppslag där jag poserar på bild i röd kungamantel och krona, med spira i högerhanden och ett överlyckligt leende på läpparna. ”Inte sedan Gyllene Tider drog ut på återtåg har en enda akt varit så het, dragit såna publikskaror och mött såna ovationer. Sommaren 2000 är kort sagt Markoolios”, fortsätter Aftonbladet-texten.

Jag står bakom scenen och hör sorlet från de tusentals personerna som förväntansfullt har tagit plats i publiken den här ljumma sommarkvällen. Jag tittar på mitt band, mina fyra dansare och hela det stora crew som jobbar med produktionen, där jag – Marko Lehtosalo från Orminge – är huvudnumret, mannen mitt i centrum.

Det är en skräckblandad förtjusning att veta att så snart jag tagit steget ut på scenen finns det inte längre någon återvändo.

Då är det live och det går inte att avbryta. Då måste du bara ut och leverera.

Jag tar en klunk vatten och går upp för trappan. Pyroteknikerna smäller av bombexplosion efter bombexplosion och kolsyreröken ligger tät över scenen. E-Type-peruken är på, den gröna bomberjackan likaså.

– Åh, Millennium 2! Du är så på! sjunger körtjejerna när jag studsar ut över den stora scenen mot publikens öronbedövande allsång.

Direkt när jag kommit ut på scenen släpper nervositeten och allt är bara ren euforisk glädje. Publikhavet sträcker sig 13

I_Markoolio.indd 13

2022-02-15 20:56

förbi björkarna så långt bort att det knappt går att se slutet.

– Mår ni bra, Furuvik?! vrålar jag och får ett rungande ”JAAA” till svar av tusen och åter tusen åskådare i folkmassan.

Jag hjular, hoppar och springer runt på scenen, kutar upp på den specialbyggda rampen som går i en ställning högt över scenen, där vi har lagt ut ett rullband på golvet som jag kan låtsas gå på. Publiken tjuter av uppskattning.

Jag letar efter den plats i folkmassan där det är allra mest röj och energi, och så fäster jag blicken på det gänget, och bränner av hitlåt efter hitlåt. För varje singel byter jag kläder, går från min gula Adidas-overall till silverdräkten från South Pole som jag har spons av till shorts och den gula landslagströjan till ”Mera mål” och givetvis toppluva och skidglasögon till ”Vi drar till fjällen”.

Det är moshpits och galet röj i publiken, folk svettas, hoppar upp på varandras axlar, dansar armkrok med varandra och ramlar runt i lycka.

Det är sommar och sol och jag lever min dröm. Jag står mitt inne i min rosa lyckobubbla, utan en tanke på något annat än nuet. Det är hundra procent glädje, eufori och positiv energi.

En konsert av tusentals i min karriär, men också en av de där verkliga höjdpunkterna i mitt liv som artist. Ett minne för livet.

Bara ett par år tidigare hade det mesta i livet varit mörkt och uppgivet, fattigt och meningslöst. Nu var jag plötsligt en av Sveriges mest firade artister.

Men det var ännu bara början på den långa resan från Marko till Markoolio.

14

I_Markoolio.indd 14

2022-02-15 20:56

2

flugbacken

Den allra första gången jag var med i tidningen var jag två timmar gammal. Det var lokaltidningen hemma i Lahtis, Etelä­- Suomen Sanomat, som skrev en notis med ett svartvitt foto av mig som pyttelitet nyfött spädbarn.

Detta berodde nu inte på att en finsk lokaltidning kunde se tjugofem år in i framtiden och förutspå att den här lilla bebisen var en framgångsrik svensk artist i vardande. Nej, det var helt enkelt så att jag var det allra första barnet som föddes i Lahtis-området på det nya året.

Klockan 05.35 på morgonen den 1 januari 1975 kom jag till världen.

Marko Kristian Lehtosalo, 3 350 gram.

Inte så tjock, men ganska lycklig ändå.

Morsan har berättat att själva förlossningen inte var särskilt jobbig, men att hon tyckte det var trist att missa nyårsafton.

– Alla andra var ute och söp och hade roligt, medan jag låg själv därinne på ett äckligt sjukhusrum bland en massa konstiga maskiner, berättade hon.

Hon var ensam på sjukhuset och tyckte att hela grejen var rätt läskig. Min pappa var inte med. Han var knappt med annars heller, alltså ens innan det att han lämnade morsan ett drygt år senare.

Min morsa, Irma, var väldigt ung när jag föddes, bara 19 15

I_Markoolio.indd 15

2022-02-15 20:56

år. Till helt nyligen hade hon bott hemma hos sina föräldrar.

Morfar Paavo, som var svetsare och hade varit med och slagits mot ryssen i finska vinterkriget. Han var en rätt hård gubbe.

Och så min älskade mormor Impi, som jobbade med att slipa möbler i en möbelaffär.

De bodde i ett tvåvåningshus på Kärpesämäke, som betyder ungefär ”flugbacken”. Jag fattade aldrig varför det hette så, men det kanske var mycket flugor där. Det var hur som helst ett riktigt slitet gammalt bostadsområde i utkanten av Lahtis. Finlands åttonde största stad, med knappt hundratusen invånare på den tiden.

Både mormor och morfar drack ganska mycket när morsan var liten, framför allt morfar kunde supa rejält hårt periodvis.

De jobbade hårt hela veckan och sen festade de lika hårt på helgerna.

De hade det knapert ekonomiskt, men om de bara inte hade lagt alla pengar på spriten så hade det säkert kunnat vara lite flottare på annat håll.

De fick ansöka om hjälp från skolan ibland, för att få barnkläder och annat så att allt skulle gå runt. En gång fick morsan ett par vinterskor som var flera storlekar för stora, men hon vågade inte säga något eftersom hon kände sig skamsen över att de inte ens hade råd med egna skor.

Ibland kunde mormor och morfar dricka så mycket att de ramlade omkull. Morsan tyckte det var hemskt när hon var liten, hon var ofta rädd och orolig för att det skulle spåra ur ordentligt.

En gång när hon var barn var de ute på båtsemester med hela familjen. Alla vuxna bara söp konstant, och morfar blev så full att han somnade i båten medan den körde vidare in mot land. Morsan skrek och försökte göra allt hon kunde för att stänga av motorn, så att båten kunde stanna innan den krockade mot klipporna. Till slut lyckades hon väcka morfar bara sekunder innan katastrofen.

16

I_Markoolio.indd 16

2022-02-15 20:56

Enligt morsan lärde sig morfar supa på allvar när han var inkallad under kriget, och när han några år senare träffade mormor så lärde han henne att dricka i samma takt också.

Det var en dryckeskultur som fördes vidare som en tradition i vår släkt.

Ofta kunde det vara våldsamt också. Att aga barnen var inget ovanligt alls, och ofta när det blev lite för stökigt på helgerna flydde morsan. Hon bara drog hemifrån, rätt ut i snön i 20 minusgrader, när mormor och morfar blev för fulla och började bråka. Hon sprang hela vägen, två kilometer utan mössa eller vantar, hem till sin storasyster Seija som bodde i ett hus på andra sidan stan. Där hade hon lite av en fristad och kunde vara trygg ett tag. Morsan gillade inte att vara hemma på helgerna, utan brukade ofta stanna hos sin syster från fredag till söndag kväll.

När morsan var ungefär femton år gammal hoppade hon av skolan, och efter att mormor och morfar tjatat om att hon måste sysselsätta sig och tjäna egna pengar så tog hon jobb på en möbelfabrik. Ända sedan tidigt 1900-tal har Lahtis varit en känd möbel- och snickarstad, med flera av Finlands mest kända möbelfabriker och firmor. Morsan och Seija jobbade med att måla möbler på samma fabrik, medan mormor jobbade i en möbelbutik.

En sen sommarkväll på dansbanan, nära där hon bodde, träffade hon min pappa. Han var några år äldre, och rom. Det blev en rätt stor kulturkrock och många grannar och andra i bekantskapskretsen slutade nästan att umgås med henne, bara för att hon hängde ihop med en rom. Det var så det var då. Andra tider.

Jag vet att romerna är en väldigt utsatt grupp i samhället, och att de har fått utstå mycket skit för att en liten klick som är stökiga syns och hörs, medan den stora majoriteten säkert sköter sig bra och är lugna.

Men för min del så var det ju absolut ingenting man stolt17

I_Markoolio.indd 17

2022-02-15 20:56

serade med, att säga att jag har romskt blod i mig. Det fanns definitivt en viss skam i det, även om jag aldrig växte upp med den kulturen.

Det var inte alls något de hade planerat när morsan blev gravid med mig. Det var något som råkade hända, så att säga.

Hon var bara tonåring och några av släktingarna tvivlade på att hon skulle klara av det.

– Hur ska du kunna ta hand om ett barn, Irma? Ska du verkligen behålla barnet? frågade de retoriskt.

– Jo, men jag vill behålla det faktiskt, svarade morsan.

En jävla tur för mig.

Morsan började leta efter något eget ställe att bo på och fick hjälp av sin storasyster Seija med att leta, och ganska snart efter att hon blivit gravid med mig så flyttade hon hemifrån till en pytteliten lägenhet utan el, och med mögel överallt.

Det fanns inte ens rinnande vatten, så de fick hämta med hinkar i en brunn utanför, och det fanns ingen toalett utan utedass. Allt var extremt enkelt och risigt.

Det var så kallt på nätterna den vintern jag föddes att hon var tvungen att sätta på mig en liten mössa och pyttesmå babyvantar när jag sov, och det var is kring listerna längs golvet. Hon fick elda mycket för att hålla oss varma under mina första månader i livet.

Lahtis var en ganska fattig och hård stad på den här tiden.

Lahtis hade ett rykte om sig att vara en tungt kriminell stad.

Smeknamnet ”Finlands Chicago” var kanske inte helt sant, men inte heller helt påhittat. Tveklöst var det en stad som präglades starkt av rotlöshet och social utslagning. Och sprit.

Morsan och farsan prövade att leva ihop ett tag, men min pappa pratade mer och mer om att söka lyckan på andra sidan Östersjön. Att flytta till Sverige. Han sa att det skulle vara lättare att få en bra lägenhet i Sverige och att man fick mycket bättre hjälp av socialen.

18

I_Markoolio.indd 18

2022-02-15 20:56

Morsan berättade inte ens för sina föräldrar att hon skulle flytta till ett annat land. Hon satte upp en lapp på dörren bara, där hon skrivit ”Jag har flyttat till Ruotsi”. Det var allt. Ända sedan andra världskriget hade Finland befunnit sig i en rätt tuff ekonomisk situation, med hög arbetslöshet och stor fattigdom. Samtidigt blomstrade industrierna i Sverige och fabrikerna skrek efter arbetskraft. Under 1950-, 60- och 70-talen flyttade totalt nästan en halv miljon finnar till Sverige som arbetskraftsinvandrare.

Några kom visserligen tillbaka igen efter några år, men nästan en kvarts miljon stannade och bosatte sig i Sverige. Det vällde in finnar i Sverige under de här åren och än idag är finnarna en av största nationaliteterna bland alla utrikes födda i Sverige.

Tre av oss gick i land i Sverige från Viking Line-båten en vacker augustimorgon 1975.

Jag var åtta månader gammal och låg mest och sov i barnvagnen på båtresan över havet, medan morsan vankade av och an ute på däck i sensommarnatten. Hon hade aldrig varit utomlands tidigare och visste i stort sett ingenting om Sverige.

Allt kändes väldigt spännande och exotiskt. Hon trodde på fullt allvar att det skulle vara palmer här.

Så hon blev ju en smula besviken när båten la till vid Stadsgården och Sommarstockholm i morgonskrud vecklade ut sig framför ögonen. Det såg ju ut precis som hemma. Allting var så likt Finland, men ändå annorlunda, tänkte hon när hon lyfte på väskorna på bussen från Slussen.

I barnvagnen låg lilla jag, totalt omedveten om och helt ointresserad av mitt nya hemland.

Den allra första tiden fick vi bo hos pappas syster och hennes familj ute i Gustavsberg på Värmdö, men ganska snart fick vi en egen lägenhet i det nybyggda bostadsområdet Orminge i kranskommunen Nacka, halvvägs mellan Stockholms innerstad och skärgården.

19

I_Markoolio.indd 19

2022-02-15 20:56

Vår tvårummare låg på Edövägen, precis intill det stora förortscentrumet med den enorma Konsumbutiken och den lite mindre Metrobutiken bredvid. Där fanns också leksaks­ affären där jag älskade att gå runt och titta på alla saker som vi aldrig hade råd att köpa. Där fanns det stora biblioteket, där man var tvungen att viska jättetyst när man letade efter alla roliga barnböcker på de dammiga hyllorna. Där fanns frisören där man fick titta på tecknad film i en liten tv-låda medan den gamla danska farbrodern snaggade mitt svarta hår med sina slöa saxar.

Där fanns Ormingegrillen med världens godaste hundrafemtiogramsburgare, sportaffären, några klädaffärer som sålde tantmode, järnaffären, Folkets Hus, Servicebutiken och Videorullen där man hyrde Rambo-filmer och tjuvkikade på omslagen till filmerna på erotikhyllan allra längst in i hörnet.

Och där fanns Boo krog förstås, en trappa upp med dyster utsikt över den stora centrumparkeringen. Där hittade morsan snabbt ett nytt umgänge över ölglasen om kvällarna.

Vi fick lägenheten genom socialen, vilket var superenkelt på den här tiden. Morsan behövde bara gå dit och säga att hon behövde ha nånstans att bo, och så fick vi en liten hyreslägenhet nästan direkt. Hon var precis tjugo år fyllda då, och fick rätt snabbt hjälp med pengar från soc också.

Ganska snart efter att vi hade kommit till Sverige stack min pappa. Han hade träffat en ny kvinna, som var rom precis som han och delade kulturen och de mer traditionella kläderna, som långa svarta sammetskjolar och färgglada skjortor.

Ibland brukade morsan se dem gå omkring tillsammans i Orminge. Han bodde ju kvar där och det är en liten förort där det är omöjligt att inte träffa på varandra då och då, vare sig man vill eller ej.

En gång när morsan var ute och gick med mig i barnvagnen så mötte hon honom, men han hälsade inte ens, utan gick bara förbi med blicken rakt igenom morsan. Det var som om han 20

I_Markoolio.indd 20

2022-02-15 20:56

inte såg oss alls, som om vi var luft för honom. Som om vi var främlingar för varandra. Jag var inte ens ett år gammal.

En pytteliten bebis i ett helt nytt land och utan någon pappa. Även om morsan skulle träffa flera nya män under de kommande åren så skulle ingen av dem bli någon far för mig direkt.

Snarare raka motsatsen.

21

I_Markoolio.indd 21

2022-02-15 20:56

3

sockerbitarna

Alla kallade husen för Sockerbitarna. Fyrkantiga kuber i smutsgrå betong, tre eller fyra våningar höga. Lite längre bort på Ormingeringen låg en annan typ av hus i samma gråbruna betong, men lägre, i bara två våningar, och med rundade plåttak. De kallades Tågvagnarna.

Själv tyckte jag alltid att det såg ut som Sovjet. Det var ofantligt fult.

Vi hade flyttat igen, först till Skarpövägen 33 ett kort tag och sen vidare till Skarpövägen 1. Kungliga ettan. Huset längst bort från centrum sett, eller det som låg allra närmast Myrsjöskolan om man såg det från det hållet.

Det är det huset som jag för alltid ser som mitt riktiga barndomshem, även om jag på många sätt aldrig såg det som ett riktigt hem. Men det var där man åt, sov och försökte hålla koll på morsan och de olika männen som skulle komma att skapa kaos i våra liv.

Det var gråa betongklumpar med senapsgula fönsterkarmar, och balkonger i solblekt rosa korrugerad plåt. Någon berättade att när västra Orminge byggdes i slutet av 60-talet ska tydligen tanken ha varit att de här fula gråa husen skulle påminna om granitklippor i skärgården. Det är lika ofattbart som att husen är k-märkta.

Precis framför vårt hus bredde ett stort parkeringsdäck i två plan ut sig, i exakt samma gråa betong som allting annat.

22

I_Markoolio.indd 22

2022-02-15 20:56