Anne B. R agde
Dottern Översättning Margareta Järnebrand
Tidigare utgivning Berlinerpopplarna 2006 Eremitkräftorna 2007 Vila på gröna ängar 2008 Arseniktornet 2010 Nattönskningen 2011 Jag ska göra dig så lycklig 2012 En tiger för en ängel 2013 Jag har ett täcke i tusen färger 2015 Det finns alltid förlåtelse 2017 Det är min tur nu 2019
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Datteren Copyright © Anne B. Ragde First published by Forlaget Oktober AS, 2019 Published in agreement with Oslo Literary Agency Omslag: Emma Graves Omslagsfoto: Trevillion/Adobe Stock/Shutterstock Tryckt hos ScandBook, EU, 2021 isbn 978-91-37-15951-5
”Jag behöver en vimpel, har ni det?” sa Torunn. Hon stod framför en gammaldags glasdisk inne på Skibs- & Fiskeriutstyr. Här hade hon aldrig varit förut, ändå hade hon hittat parkering till sin Ford Transit bara några meter från trappan in till butiken. Det var som att vinna på Lotto, det brukade vara hopplöst att hitta parkering på Fjordgata under dagtid, för att inte tala om i hela Trondheims centrum, man borde helst cykla eller åka buss. En lång Audi hade lämnat sin plats just som hon kom körande, tvekande och förhoppningsfullt, medan en irriterad bilkö bilda des bakom henne. Nu stod Transiten rakt utanför och väntade med en femtonminuters p-lapp under vindrutetorkaren och med Anna i sin bur på passagerarsidan. Efter Margidos död hade hon kortvarigt övervägt att sälja sin egen Ford Transit och ta över hans, men Peder Bovim hade fått henne på andra tankar. Margidos Ford Transit var utrustad med allt de behövde vid utryckningar, då de i alla händelser måste vara två. I sin egen Transit hade hon ju låtit ta bort passagerarsätet och monterat in en hundbur i stället, de körde ensitsigt, hon och huskyfröken Anna. Hunden måste Torunn kunna ha med sig överallt och när som helst med tanke på hur opraktiska arbetstider jobbet som begravningsentreprenör kunde innebära. Därför hade Margidos Transit i stället blivit en del av byråns egen lilla bilpool, det var praktiskt och förnuftigt tänkt av Peder Bovim. De hade givetvis också behållit Margidos Chevrolet Caprice, en ståndsmässig bårbil, gammal, men ovanligt välskött. 5
Hon hade haft ett ärende in på sjukhemmet i Ila för att lämna tillbaka ett paket med engångsförkläden som hon hade lånat av dem, och hade tänkt att hon kanske skulle hinna köpa en vimpel; hon hade kollat på nätet och börjat beställa, men blivit fullkomligt förvirrad av det där med längden på vimpeln i förhållande till höjden på flaggstången och avbrutit innan hon kom fram till betalning. Sedan hade hon googlat på vimplar och fått en träff på den här butiken. ”Har ni det? En vimpel?” sa hon. ”Absolut”, sa expediten. ”Till en båt, eller?” ”Nej, till en flaggstång. Jaha, ni har kanske bara vimplar till båtar, ni, det borde jag väl ha förstått på namnet.” ”Nej då, vi har alla slags vimplar, hur lång ska den vara? För den måste nästan stå i proportion till längden på flaggstången, är det en stuga? Eller en villa?” ”En bondgård.” ”En bondgård, jaha. Och du vet inte den exakta längden på stången? Är det kanske en present?” ”Nej, gården är min. Och jag har försökt uppskatta längden, med ögonmått liksom, men …” ”Det vanliga är fjorton eller sexton meter. På stora gårdar även arton.” ”Nej, det här är ingen stor gård”, sa hon och log. ”Definitivt inte.” ”Då gissar jag på fjorton eller sexton”, sa han utan att le tillbaka, han stod och klickade rytmiskt med en kulspetspenna medan han pratade. ”Då ska du ha en fyra eller fyra och en halv meter lång vimpel.” ”Fyra och en halv låter lite häftigt, jag tror att jag satsar på fyra. Hur länge kommer den att hålla sig fin om den sitter uppe för jämnan, utom på flaggdagar?” ”Ett par år, max, det beror på vädret.” ”Den ska hänga på Byneset”, sa hon. ”Ja, där är det mycket väder och vind.” 6
”Det regnar inte så mycket där ute …” ”Det är framför allt sol och vind som sliter på flaggor och vimplar. Men då blir det fyra meter”, sa han och vände sig om och tog ner en förpackning från väggen innan han började slå in priset på datorn, som stod på den gamla disken med glashyllor fyllda med fiskedrag och andra fiskerelaterade attiraljer hela vägen ner till golvet. ”Och det här är prima kvalitet?” sa hon. ”Absolut. Oslo Flaggfabrikk. Äkta vara. Nu kan du sätta in ditt kort.” ”Och så behöver jag ett kvitto.” Det var farfadern som skulle betala. Ville betala. För både ny flaggstång, flagga och vimpel. Och han ville se kvittona, så att hon inte skulle försöka få honom att tro att det var billigare än vad det verkligen var. Anna öppnade nätt och jämnt ena ögat när Torunn satte sig i bilen och slängde vimpeln ovanpå hundburen. Den var prydligt förpackad i en genomskinlig påse, nationalfärgerna lyste starka och klara genom plasten. På ett runt klistermärke längst nere i högra hörnet stod en liten text: Vi har firat stolta norska ögonblick sedan 1903. Hon drog ett djupt andetag, svängde ut i en plötslig lucka mellan passerande bilar och gav gas.
”Jag har fått mitt första barnbarnsbarn”, ropade Olaug borta vid änden av frukostbordet. ”Och jag ska snart få se det på data!” ”På data?” sa Petra, en av de äldre sköterskorna, medan hon ställde ett stort fat med tomat- och gurkskivor mitt på frukostbordet. Gurka och tomat, tänkte Tormod, alltid denna hög med grönsaker som nästan ingen försåg sig av. Varför ställde de fram det på bordet när fatet bars ut i köket igen så gott som orört varje gång? Nu stod det mellan honom och Lillian Albertsen så att det inte gick att komma åt brödkorgen. Gamla människor tyckte inte om grönsaker, i varje fall inte som dekoration på maten, det var något alla visste, att gamla människor föredrog sött. Dessutom skar personalen gurkskivorna för tjocka. Då smakade de bara vatten. Och om man dessutom strödde några saltkorn på tomatskivorna sipprade det genast fram vatten ur dem också, vad skulle de med allt det där vattnet till på frukostbordet, de ville ju äta sig mätta. Anna hade alltid använt osthyvel till gurkan. Men det hade hon inte gjort för smakens skull, snarare av snålhet. Hon hade aldrig gjort något av kärlek eller omtanke sedan Tallak dog. Ändå hade Annas osthyvelstunna gurkskivor smakat mycket bättre än de tjocka stubbarna de serverade här. Det skulle hon ha vetat, 8
tänkte han, att hennes strävan efter en sparsam livsstil faktiskt hade förhöjt smaken. Hur ofta hade inte Tormod suttit vid det lilla laminatbordet nedanför köksfönstret och betraktat Anna bakifrån medan hon kämpade med den stackars gurkan. Verkligen kämpade. Inte minst när hon skulle göra gurksallad och behövde många skivor och hennes grova, spruckna hälar i tofflorna utan bakkappa hade torra och smutsgula guppat upp och ner medan osthyveln och hennes armbåge arbetade som en maskin. Hon föll in i ett slags gungande rytm som fick gurkan att möta osthyveln nästan motståndslöst. En och annan gurkskiva kunde slappt singla ner runt tofflorna på plastmattan, men de trampades bara ner i plastväven, antagligen utan att hon själv märkte det. Annars skulle hon säkert ha plockat upp dem från den smutsiga mattan, sköljt av dem och lagt dem bland de andra. Anna. Hans egen lagvigda hustru som hade tvingats på honom som täckmantel för att hon och hans far, Tallak, skulle kunna leva vidare i sitt kärleksförhållande, producera söner – hans halvbröder Tor, Margido och Erlend – medan han själv gick omkring som en eunuck på gården. Emellanåt kunde han känna korta, intensiva och upplivande stötar av lycka när han plötsligt kom ihåg att hon var död, det kunde komma över honom medan han satt och läste, eller också kunde han vakna tvärt mitt i en otäck och uppskakande dröm om att inte duga, vara för ful, för liten, vara en ung man med anstötliga känslor för en tysk soldat, eller med kramp i benen nere i värmen under täcket, med smärtor som sköt från vaderna och upp genom låren till ljumskarna, så plågsamma att han kvidande och svettig tvingades stiga upp ur sängen, och han tänkte på att det var så folk drunknade om de hade trillat i sjön och drabbades av sådana kramper, just sådana, därför att vattnet var iskallt och musklerna låste sig, det hade han läst om i Vi Menn. Det fanns ingenting att göra mot den sortens smärtor. Ingen ting. Klart att folk drunknade av sådant. Själv kunde han stå 9
barfota med överkroppen in över sängen, svettas och stöna medan han pressade stortårna och knäna och höfterna uppåt eller nedåt, alltefter hur kramperna sköt upp och ner och tillbaka igen. Och mitt under sådana stunder kunde en stark våg av ren lycka dra igenom honom: Ja. Hon var död. Anna var död. Det hjälpte mot smärtorna. Insikten kom alltid som en plötslig stråle av ljus, mitt i allt annat, och dröjde sig kvar i några sekunder, tillräckligt länge för att han skulle hinna känna att han ville unna sig några klunkar apelsinläsk. Han tassade bort till kylskåpet och tog fram en flaska Solo, utan att stänga dörren så att det fortsatte lysa där inne. Det var äldreboendet som betalade elen, så det bekymrade honom inte ett dugg, men om han blev stående för länge och smuttade på läsken kom det ett enträget pipande ljud från kylskåpet. Då skyndade han sig att ställa tillbaka flaskan innan någon ute i korridoren kom störtande för att se vad som stod på. Nattsköterskan Marthe, till exempel. Hon var obehaglig. Men kylskåpet var en lyx bortom allt annat. Det skulle Anna ha vetat. Att medan hon låg stendöd utanför Bynesets kyrka, nedgrävd och förvandlad till fet matjord, så kunde han, livs levande och lycklig, förse sig med läsk ur sitt eget kylskåp. Inte vatten, inte mjölk som hade passerat bäst före-datum och därför var inhandlad till nedsatt pris, utan riktig köpeläsk. Han hade nästan slut på läsk nu, kom han på, han hade bara två flaskor kvar. Om bara Margido hade levt. Margido kom med läskflaskor utan att man behövde be om det. Och han ville inte tjata för mycket på Torunn, hon hade mer än tillräckligt att tänka på. Själv kunde han sitta här och bara bry sig om sitt, utan ansvar för något eller någon, njuta av allt han kunde göra som skulle ha förargat Anna så in i norden. Varenda dag kunde han läsa och läsa, utan att bli ivägkörd, utan att behöva gå ut till den 10
förbaskade vedboden och komma tillbaka med vedträn som Anna eller Tor aldrig blev nöjda med. Vedträna hade varit för grova. Eller för tunna. Eller med för lite eller för mycket bark på. Eller också påstod de att han slösade med fotogenen på sågspånen de använde att tända med i den lilla Jøtulkaminen i köket. Nu var det andra bullar. När han ville och orkade kunde han gå ut ur rummet och äta en god måltid vid ett långbord, med mat av det slag som Anna bara hade packat ner i frysboxarna för att spara. Mat som dog med henne. Margido hade slängt det sista innehållet i de där frysboxarna när gården lades ner och Tormod äntligen fick flytta hit. Han hade frågat Margido om just det, vad det hade blivit av maten som Anna hade sparat, och Margido sa att han hade tagit vara på en del som han hade plats för i den lilla frysen ovanför kylskåpet hemma hos sig men att resten var slängt och att frysboxarna nu stod tomma. Tormod hade inte frågat om Margido var lättad, eller glad. De pratade aldrig om sådant, men han hade tänkt på all maten, allt arbetet, allt som hade gått i soporna. Det gladde honom enormt. Frysboxarna hade gjort sitt storslagna intåg på Neshov på sin tid, först en, sedan en till, och Anna hade bakat till frysboxarna, stekt pannbiffar till frysboxarna, handlat mat till specialerbjudande till frysboxarna, syltat till frysboxarna, samlat på sig rikedomar som guld på en kistbotten utan att de såg till särskilt mycket av den rikedomen på köksbordet. Till vardags åt de enkelt och lite, och ofta sådant som var mögligt. Men frysboxarna hade varit Annas stolthet, mer älskade än någon människa. Och nu hade Torunn gjort rent dem, han hade förhört sig om dem även hos henne sedan hon kom tillbaka hit på senvintern och flyttade in på Neshov. Nu var de hennes, hade hon sagt, men hon hade knappast något behov av den ena, hon var ingen matmänniska. 11
Han såg dem framför sig, de stora, vita frysboxarna som såg ut som höga likkistor där de stod på det kalla, skrovliga betong golvet i källaren på Neshov, den ena torr och tom och med sladden urdragen. Tänk om Anna hade sett det. Och tänk om hon hade vetat att hennes namn hade getts till en hund. Men med gurkan hade hon varit suveränt överlägsen, suveränt. Av rent förbarmande nappade han åt sig en tjock gurkskiva, och han fick tag i en bit knäckebröd, han var inte sugen på någotdera, men det var de faten som fanns närmast, smörbyttan stod för långt bort, och han ville inte be någon skicka den, han fick vänta tills Petra förstod hur det låg till, det var hon som gick runt vid frukostbordet i dag. Antagligen var det minnena från kriget som gjorde att skurna grönsaker inte var populära bland de gamla, tänkte han medan han tog en rejäl klunk kaffe för att mjuka upp det torra knäcke brödet; han tryckte upp värmen mot lösgommen i överkäken medan osten och gurkskivan gjorde det kladdigt i munnen. Vem hade kommit på att baka bröd som skulle knäckas när man hade kunnat äta det mjukt i stället, det måste ha varit en svensk, det var typiskt för svenskar att komplicera saker och ting, norrmän hade en tradition av flatbröd, inte knäckebröd. Flatbröd var lätt att äta, tunt och lättuggat som det var, och det där med att föredra frukt framför grönsaker handlade naturligtvis om kriget, den mat man hade saknat i åratal och därför kastade sig över när det äntligen blev möjligt. Själv hade han levt hela sitt liv utan att kunna njuta av vare sig det ena eller det andra, varken av salt eller sött, allt hade handlat om att så fort som möjligt bli mätt på det som Anna satte på bordet, för att sedan ta sig därifrån och i säkerhet i fåtöljen ute i vardagsrummet. Det var ägget han var ute efter nu. En efterlängtad söndagsföreteelse på Neshov, medan det här alltid fanns ägg till frukost, kokt eller stekt eller som äggröra, en lyx han aldrig kunde ta 12
för given. Han blev lika glad varenda dag vid tanken på detta välsignade ägg, utan att ha nämnt det för någon, utom Margido, som genast hade förstått vad han pratade om. ”Vi får ägg varje dag.” ”Det förtjänar du. Skulle bara fattas”, hade Margido svarat och tittat bort. Men Tormod avslöjade aldrig för någon här inne hur glad han blev över att det liksom var söndagsfrukost varje dag för honom, för det kunde ju mycket väl vara så att norrmän över hela landet åt ägg till frukost varenda dag i veckan, ja, kanske folk över hela världen, att ägg var något vardagligt och tryggt, han visste inte. Så om han visade sin glädje skulle de kanske genast förstå vidden av de påvra omständigheter han kom ifrån och börja tycka synd om honom. Petra var som vanligt den som visste vad han ville ha, utan att ösa sitt medlidande över honom. Som en självklarhet lyfte hon över två ägghalvor på hans assiett, där hon stod lutad över hans högra axel och luktade rent och gott, trots att hon sprang runt bland dem så mycket; det var hon och Hannelore och två nya i dag. Ägghalvorna låg och gungade lätt på det glatta porslinet, två vitglänsande båtar med en matt sol i mitten, så vackra, tänkte han, den där gula färgen liknade ingenting annat. ”Tusen tack”, sa han. Han kunde inte låta bli att le inom sig åt hur han så ofta försjönk i egna tankar, eller rättare sagt lät sig försjunka i egna tankar, där han trivdes bäst. Tankarna var förunderliga och mångskiftande, den första kunde lätt och ledigt glida över i nästa, på Torunn och Tor och Margido och frysboxar och hur glad han var över att vara här, och över att ingen tjatade på honom om någonting, de hade antagligen gett upp eftersom han låtsades höra dåligt och knappt svarade dem. Och eftersom han inte alltid kom ut till måltiderna vid långbordet utan i stället valde att 13
få maten serverad på rummet, var det som om de andra alldeles av sig själva förstod att han ville vara i fred. Eller också brydde de sig inte ett smack, hade nog med sitt eget. Och där var minsann Petra igen, med termoskannan och en brödskiva den här gången. Hon lade två sockerbitar på kaffefatet, brödskivan lade hon på assietten bredvid knäckebrödet och ägget. ”Tusen tack”, sa han och tittade belåtet ner i den nästan tomma kaffekoppen som nu fylldes med brun, ångande vätska som liksom dansade uppför kanterna ur djupet av koppen. ”Tusen tack”, sa han en gång till, och hon svarade med att ge hans axel en försiktig tryckning. ”Men här händer visst något nu”, sa hon innan hon skyndade vidare med kannan. ”Det här får du inte missa, Tormod!”
”Ja, jag ska få se allt på data”, sa Olaug, vickade ivrigt skinkorna till rätta på stolen, flyttade kaffekoppen närmare assietten och nappade åt sig en skiva grovt bröd. ”Därför kommer mitt barnbarn snart”, fortsatte hon. ”Inte hon som har fött barnet förstås, utan hennes syster. Och hon har med sig sin dator. Så att jag ska få se underverket. Direkt. Från Australien. Ja, jäklar. Nu har jag blivit mormorsmor! Så jag är väl tvungen att säga att min ungdomstid definitivt är förbi.” Direkt från Australien … Det lät som rena vansinnet i Tormods öron. Men Olaug var inte den som pratade strunt och inbillade sig saker och ting som flera av de andra, som knappt klarade av att skilja på dröm och verklighet, säkerligen för att de låg och sov dagarna i ända; det brukade ligga någonting i det Olaug sa, och det gjorde det antagligen nu också, om hon inte hade blivit dement i en och samma sekund förstås, men det trodde han knappast, även om hon som vanligt såg rätt rufsig ut, med den skära hårbottnen som blänkte under de få hårtestar hon hade kvar att kamma, och de små silverkulorna hängande som blytyngder i de överansträngda, rynkiga örsnibbarna, de såg ut att kunna brista när som helst. Han hade gillat Olaug från första dagen han kom hit, han hade aldrig tidigare vistats i närheten av någon som hon. Hon uttalade alltid högt och gällt det som alla tänkte eller undvek att prata om, 15
antingen det gällde döden eller andras kroppslukter och dito ljud, hon hamrade nästan in det och fick huvuden att vändas och ögon att spärras upp. ”Nu får du sluta med det där förbannade fisandet!” kunde hon plötsligt säga till bordsgrannen under eftermiddagskaffet. ”Vi är faktiskt fler som ska andas i den här luften!” ”Måste du verkligen låta halva kakbiten rasa ner i knäet? Du är inte död än, även om du ser ut som en fågelskrämma!” kunde hon också säga rätt som det var, eftersom många av de boende befann sig i okoncentrerad halvdvala hela dagarna till följd av att de låg vakna om nätterna. Själv satt han alldeles tyst och spillde knappt en smula över skjortan eller på byxorna när han åt kaka. Och han var bra på att lägga sig till med en min som inte avslöjade någonting. Neshov hade varit en god skola i det avseendet. Det var liksom en fråga om att titta ner, trodde han själv, han hade tänkt en del på det där, hur han gjorde, han trodde att det handlade om att låta ögonlocken hänga lite slappt, inte blinka så ofta och låta mungiporna och underläppen slappna av och sjunka lite, vara i samklang med tyngdkraften. Dessutom att bara svara med enstaviga ord. Då blev han behagligt osynlig och ointressant. Men efter det där med Margido hade de varit lite påträngande. ”Och att han gick och dog mitt framför ögonen på dig, stackars du”, hade Olaug sagt medan flera omkring henne hade nickat instämmande. ”Det måste vara sorgligt för dig att din son är borta”, kunde en annan säga, de hade sagt det många gånger, flera av dem, de hade känt till Margido väl, hans ”son” som hämtade dem som hade dött. Han brukade titta ner, men han hade mest lust att svara att Margido inte var borta, han hade inte åkt till Nordpolen, han var död, han hade dött på golvet inne i hans rum. När de andra boende ansatte honom kom Petra och Hannelore som räddande änglar med kaffe och frågor om mjölk i kaffet och om någon ville ha en bit kaka till, och han kunde äntligen andas igen. 16
Men det värsta hade gått över nu. Nyhetens behag hade lagt sig. Döden var dessutom ett ämne som behandlades och diskuterades intill leda, de väntade ju på att dö hela bunten, så det förhöjda intresset kring Margidos död låg i att han kom utifrån, att han var att räkna som civilist. Plus detta att han hade varit för ung för att dö, han hade nästintill trängt sig före i kön. Och där kom minsann Olaugs barnbarn intågande, en rask och stilig kvinna med mörka, pigga ögon. Under armen hade hon en liten metallplatta som antagligen var den där datan. Hon hade en lång sjal virad flera varv runt halsen; tyget liknade det som de förr i tiden hade haft till sovrumsgardiner på Neshov, blå och gröna trådar hopflätade med varandra huller om buller, han hade tittat mycket på de där gardinerna, i alla slags ljus, även i svartaste mörker. Torunn hade säkert rivit ner dem och slängt dem för länge sedan, och tack och lov för det. Hon hade berättat att hon hade beställt stora sopcontainrar som ställts mitt på gårdsplanen och som hon hade fyllt till brädden, den ena efter den andra, hon hade lett mot honom när hon sa det, för hon förstod hur glad han skulle bli vid tanken på allt det gamla som kastades, ratades, trampades på, hon visste hur han hade haft det under sitt liv på gården. Kanhända utgjorde han ett särskilt stöd för henne tack vare att hon hade hans fulla välsignelse att ändra på allt. Allt. Bygga en framtid av det, skapa sitt eget liv. Han ville gärna tro att hon kände så, men han visste inte riktigt hur han skulle fråga, hur han skulle formulera sig. Därför var han glad över att ha kommit på det där med en splitter ny flaggstång och flagga och vimpel, som ersättning för den gamla som hade rest sig över gården under flera generationer. Men hon förstod det kanske alldeles av sig själv. Han lyfte över ägghalvorna på brödskivan och upptäckte till sin lättnad att kaviartuben låg inom räckhåll. Lillian Albertsen måste ha använt den, för nu låg den här, visserligen tillplattad på 17
mitten, men det var förträffligt i alla fall, då slapp han be någon skicka den. Smöret hade han gett upp hoppet om för länge sedan. Han rullade omsorgsfullt ihop kaviartuben från kortänden medan han lät ägget ta emot små klickar av kaviar innan han skruvade på den vita plastkorken. Nu låg tuben där halvfull och tjockmagad, det var bara att förse sig på rätt sätt, tänkte han, fast det skulle säkert inte dröja länge förrän den var hopklämd på mitten igen. ”Nu måste du titta, Tormod!” Det var Petra igen. ”Vad?” ”Olaug!” Allas blickar var riktade mot barnbarnet, Olaug skrattade ungdomligt och skallande och drog henne ner till sig för att krama om henne, hon reste sig inte, varför i fridens namn skulle hon resa sig? Här kom ett ungt barnbarn med nyheter till en gammal gumma, och stolsitsen var varm och skön under Olaugs rumpa. Olaug ropade till Petra och frågade om hon inte kunde komma med en extra stol eftersom ingen gjorde någon min av att flytta sig ett hack. ”Hannelore ordnar det”, sa Petra. ”Klar!” svarade Hannelore och marscherade mot stapeln med stolar intill väggen, de som ställdes fram när det var munter allsång i matsalen. Det var vad som brukade stå på papperet på anslagstavlan av kork vid receptionen. Munter allsång i matsalen. Hannelore blev tvungen att sicksacka sig fram mellan en armada av rollatorer för att komma fram till stapeln med stolar, men det var hon van vid. Det var säkert bara han själv som förstod att när Hannelore sa klar så betydde det javisst. Hon var ju tyska. De andra trodde säkert att Hannelore hade stått redo och klar att hämta en stol när som helst. 18
”Då skajpar vi. Nu är du ute på nätet, Olaug”, sa barnbarnet och stirrade stint på den lilla metallplattan, som hon hade öppnat som en blank, hård bok på frukostbordet bredvid Olaug. Hennes kaffekopp hade vält på fatet, men ingen verkade bry sig om det. Han stängde öronen och stack in den kaviarprydda äggsmörgåsen i munnen, han älskade kaviar, hur den salta och skarpa smaken rörde sig runt i munhålan innan den seg och fet försvann ner i svalget med hjälp av en rejäl klunk kaffe. ”Är allt som det ska, Tormod?” Det var Hannelore. Hon talade lågt till honom, de andra kunde inte höra det. ”Ja”, sa han. ”Men det är sorgligt att …” ”Vad då?” sa hon och lutade sig närmare. ”Stackars Olaug”, sa han så lågt han kunde, ”som måste träffa sitt barnbarnsbarn på en data …” ”Nu pratar du dumheter, Tormod, det är väl mycket bättre än ingenting, förstår du väl, när de bor så långt bort. Det är som att prata i telefon, bara att de kan se varandra på skärmen samtidigt. Det är ju jättebra, det behövs inget stackars där inte.” ”Hennes kaffekopp har vält.” ”Allt går så fort numera, vet du, Tormod.” ”Det där med kaffet?” ”Nej. Utvecklingen. Allt är möjligt på internet. Men du hänger ju inte med riktigt, vet du, har inte ens en mobiltelefon.” ”Nej, det vill jag inte ha.” ”Varför i hela friden inte, egentligen?” ”Jag har aldrig använt telefon.” ”Aldrig använt mobiltelefon?” ”Nej. Telefon”, sa han. ”Nu förstår jag inte riktigt vad du …” ”Jag har aldrig använt telefon. Men jag har kylskåp.” ”Ja, ja … Vi får prata senare, Tormod. Doktorn kommer snart, vi ska få influensavaccin, allihop.” 19
Hannelore var snäll. Hon hjälpte honom alltid, hon var en sådan som han kunde lita på. När Margido dog hade hon gett honom en sömntablett, den enda han svalt i hela sitt liv. Han hade tänkt på Tor och varit så rädd eftersom Tor tog livet av sig med en hel burk av samma sort, ändå hade han bett Hannelore om att få en halv tablett till eftersom han bara ville in i sömnen, miltals bort från Margidos död på linoleumgolvet innanför dörren. Och hon hade suttit där hos honom, tyskfödd och med födelsedag den 8 maj, Norges befrielsedag. Medan hela landet flaggade för att fira att tyskarna hade fått bita i gräset, då fyllde den snälla Hannelore år. Jag kan ju bara låtsas som om det är mig de flaggar för, Tormod. Han kände sig trygg med den mjuka tyska brytningen i örat. Men nu hade hon påmint honom om den där förbaskade influensasprutan. Det otäcka sticket, svedan i huden, smärtan i axeln så att han inte kunde ligga på högersidan på tre dagar, den som var den bästa sidan att sova på, med ansiktet mot väggen och hjärtat tronande som en kung ovanpå högen med andra inälvor, han hade läst om det i Vi Menn för många år sedan, hur skönt det var för hjärtat när kroppen låg på höger sida; han hade aldrig glömt det. Doktorn fick säga vad han ville. Han skulle be att få sprutan i den vänstra axeln den här hösten. Han tog ett bett av smörgåsen och lyssnade prövande medan han tuggade så försiktigt han kunde för att undvika att lösgommen åstadkom klickande ljud, men den försiktigheten hade han kunnat bespara sig, för rummet kokade av upphetsade röster, en ren kakofoni skapad av åsynen av det där barnbarnsbarnet, så mycket förstod han innan han utestängde alltsammans igen. Australien. Det var ett vackert ord. Men ändå. Det lockade inte. Australien låg lika långt bort som Kina. Det enda han visste om Australien var att de födde upp en kolossal massa får där, att det var väldigt varmt och torrt med 20
skogsbränder stup i ett och att gårdarnas arealer var så enorma att bönderna måste använda flygplan för att inspektera de yttre gränserna av sina ägor. Och mitt i detta: Olaugs barnbarn. Så oändligt glad han var över att vara här, på det här ålderdomshemmet, på Byneset, i kungariket Norge. Stackars Olaug, och stackars, stackars hennes barnbarnsbarn som inte bodde här utan bara hölls upp mot en skärm medan de vuxna pratade i telefon. Han slickade försiktigt på pekfingret och drog det över assietten för att få upp de sista smulorna av äggulan plus en centimeterlång rand av kaviar som hade hamnat ute på kanten. Sedan sög han pekfingret rent samtidigt som han blundade. Som att prata i telefon, bara att de kan se varandra samtidigt. Maken till galenskap och modernt nonsens. Nej, nu ville han tillbaka till sitt rum.