9789137159034

josefin schygge

Allt för dig

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Josefin Schygge 2021 Omslag: Anna Henriksson/Pixelpiraya Omslagsfoton: Shutterstock Tryckt hos ScandBook, EU 2021 isbn 978-91-37-15903-4

Stormen De senaste dagarna hade varit oerhört varma med gassande sol och temperaturer strax över trettio grader, vilket var raka motsatsen till det väder som öborna upplevde i detta nu. Värme­ böljan hade hastigt brutits ner och ersatts av ett omfattande lågtryck bestående av kraftig blåst och ihållande regn samt en temperatur på knappa tio grader. Det var ovanligt med stormar i Sverige så här års och de få som då och då uppstod drabbade normalt bara kustområdena, men den här dagen var ett undantag. Vindbyar på upp emot tjugosex sekundmeter rev över den långsmala ön och Vätterns vågor både skummade och röt.

SMHI gick klockan åtta på kvällen även ut med en varning för orkanbyar och på grund av detta diskuterade Trafikverket kontinuerligt huruvida man skulle ställa in färjorna mellan Gränna hamn och Visingsö fram till dess att ovädret lagt sig. Ännu så länge trafikerades rutten som vanligt och vädret utgjorde inget hinder för den man som tillhörde den handfull personer som nu ville ta sig ut till ön.

Mannen hade påbörjat sin resa ett par timmar tidigare men egentligen hade alltihop börjat någon helt annanstans och vid en helt annan tidpunkt. Han slängde ett öga på den redan skrynkliga turistkartan över ön och blicken drogs per automatik till Näs slottsruin. Det var där han skulle ställa bilen, med gångavstånd till hans egentliga destination. En plats som länge gäckat honom.

Som alltid slogs han av hur enkelt det var. Det fanns bara en 5

enda väg att ta, en enda udde med ett enda hus som låg mellan uddens spets och bebyggelsen in mot ön. Huset hade han kunnat studera tusentals gånger utan att någonsin förut ha satt sin fot där. Det var simpelt och på samma sätt fullkomligt genialt.

Färjan befann sig nu nästan mitt emellan ön och fastlandet.

På säkert avstånd passerade som brukligt en mötande färja, full av människor som ville ta sig bort från ön. De hade inte varit beredda på väderomslaget som kommit så plötsligt att ingen riktigt kunnat förutspå det. Ön som under varma sommar­ dagar på alla sätt var ett paradis med sin fängslande historia, sina turistmål där pittoreska caféer, hummande alpackor och naturnära hantverk var vanliga inslag, hade nu förvandlats till raka motsatsen. De vidsträckta fälten ner mot Vättern gav vinden fritt utrymme och alldeles snart skulle det börja regna.

Han log för sig själv. Inom loppet av en timme skulle han vara framme vid resans slutmål. Det som skulle hända sedan hade den jävla horan förtjänat.

6

Malin på ön Kameldjurets mule är bara några centimeter ifrån Malins ansikte. Instinktivt vill hon backa undan, men hon vill samtidigt undvika att skrämma djuret vars intensiva blick stirrar rakt in i hennes. De spetsiga öronen står rakt upp från hjässan som i sin tur är täckt av en tät, mörkbrun ull. Sammantaget har djuret ett fyrkantigt men charmigt utseende, något som gör det lätt att förstå den fascination det väcker hos öns turister. Trots det vill Malin inte stå kvar längre än nödvändigt. ”Blir det bra ?” frågar hon, vilket får till följd att djuret framför henne ryggar något. ”Men mamma”, protesterar Elis. ”Den skulle ju pussa dig.”

I en yvigare rörelse än Malin känner sig bekväm med räcker Elis fram sin mobil och visar henne de bilder han tagit. Hon konstaterar snabbt att han har rätt. Det ser mycket riktigt ut som att alpackan är på väg att trycka sin mule mot hennes mun.

Hon slås av att de hade gjort rätt som valt en av de dyraste mobilerna till Elis när de köpte en ny. Med den kan han ta fotografier som nästan ser professionella ut. Därför kan hon utan att vänta på svar från Joen, som också står utplacerad för att föreviga dagens utflykt, ta ett par steg bort från djuret. Med Elis hjälp har hon oavsett vad Joen lyckas åstadkomma åtminstone en bild att lägga ut på bloggen. Resterande bilder måste inte föreställa henne själv. Omgivningen och den alltid så iögonfallande utsikten över ängarna och ner mot Vättern är magi även en dag som denna när vädret är gråmulet och färgerna dova.

7

Den enkla lilla gårdsbutiken vid vägkanten har ännu inte öppnat för säsongen, men alpackorna går ute året om. Egent­ ligen är det konstigt att Malin och hennes familj aldrig varit här tillsammans förut trots att de passerar djuren varje dag. De är för all del inte kompletta den här gången heller, eftersom den äldre sonen, Gunnar, valt att stanna hemma framför datorn.

Malin vänder sig mot Joen som utan att hon behöver säga något lämnar tillbaka kameran. Hon tar den och höjer den genast. Knäpper ett par snabba ögonblicksbilder medan han försiktigt närmar sig alpackan som nyfiket dröjt sig kvar. Först nu vågar Malin vända ryggen åt djuret och skynda tillbaka mot staketet. Det är någonting med djur som gör henne obehaglig till mods oavsett om de är inhängnade och till synes kärvänliga som de här.

När hon kommit i säkerhet på andra sidan staketet andas hon ut. Hon känner hur kall hon är och drar hastigt på sig den stickade tröjan hon hängt av sig för att få rätt färger i bilden.

Det har varit en ovanligt kylig vår, men till mitten av maj har SMHI lovat stigande temperaturer.

Malins blick faller på den gula sekelskiftesvillan som ligger knappt hundra meter längre ut mot udden. Den är i alla avseenden hennes drömhem. Till en början hade hon varit tveksam till det isolerade ölivet men nu kan hon inte tänka sig någon plats på jorden där hon hellre vill bo. Huset på ön är dessutom en bidragande orsak till att hennes blogg ”Malin på ön” under de senaste åren etablerat sig som en av Sveriges största inrednings- och livsstilsbloggar. Det som började som en hobby är idag hennes arbete och även om hon värnar om vissa delar av sitt privatliv njuter hon av att dela med sig till andra. Bloggen är en plats att landa mjukt i, både för henne själv och för hennes läsare.

Från hagen hör hon Elis och Joen prata och skratta. Hon vänder sig mot dem och ser att de är fullkomligt uppslukade av alpackan. Hon lyfter kameran och tar ytterligare ett par bilder.

Den här gången har hon inte i första hand bloggen i åtanke utan 8

de här bilderna tar hon för sin egen skull. Hon vill spara just det här ögonblicket. Två av hennes tre pojkar, lyckliga tillsammans.

Möjligen är det just det idylliska i situationen som får signalen från mobilen att låta ovanligt skarp. Malin känner pulsen rusa och ser sig hastigt omkring. Bortsett från Joen och Elis finns inga andra människor i närheten. Trots det kan hon inte förmå sig att plocka upp telefonen ur fickan. Hon låter det ringa ut. När de kommer hem ska hon kolla upp numret. Om det var någon som hon känner kan hon själv ringa personen ifråga.

Hon lägger undan kameran igen. Hon huttrar till och längtar plötsligt in till värmen i deras vackra hem. När hon tittar mot hagen igen ser hon till sin lättnad att Joen och Elis är på väg mot henne. Ju närmre de kommer, desto tydligare blir Joens leende.

Elis har redan plockat upp sin mobil och går med ansiktet tätt intill skärmen.

Till sist är de framme vid henne. ”Är du nöjd ?” frågar Joen. ”Super”, svarar Malin. Hon tar Joens hand och flätar in sina fingrar i hans. ”Tack för att ni följde med.”

Så. Nu är han äntligen nära. ”Skönt att komma ut lite”, svarar han samtidigt som en kall bris drar över ön.

Hon skrattar till. ”Jo, verkligen.” ”Fast jag menar det faktiskt”, säger han och drar henne intill sig. ”Jag tycker om när vi gör saker ihop.”

Det gör hon också. Förmodligen mer än han kan tro, men hon säger det ändå. ”Jag också.”

Elis som har gått i förväg hemåt vänder sig om och ropar : ”Kommer ni eller ?”

De börjar gå tillbaka mot huset.

9

När de är nästan ända hemma ringer hennes mobil igen. Signal efter signal går fram. Medan Elis snabbt tappar intresset och återvänder till sin egen telefon, tittar Joen frågande på henne. ”Ska du inte svara ?”

Hon tar upp mobilen och stirrar på skärmen. Samma nummer som tidigare.

Hon försöker le. Av någon anledning känns det viktigt just nu. Vinden är plötsligt obarmhärtigt kall och dessutom fuktig.

Till sist förmår hon sig ändå att svara. ”Ja ?” ”Förlåt att jag ringer.”

Trots att Malin inte har hört rösten på många år, känner hon genast igen den. Det är Johanna. ”Vänta lite bara”, säger Malin.

Förmågan att förställa sig är en konst som finns inpräntad i henne. Hon tecknar åt Joen att fortsätta in medan hon själv går runt till baksidan av huset. Här är det oftast lä och så även idag, men trots det skyndar hon vidare genom trädgården bort till växthuset där hon kan stänga om sig. ”Varför ringer du ?”

Rösten är distanserad på det där sättet som hon inte vill att den ska vara. ”Jag måste be dig om en tjänst”, säger Johanna utan att tveka det minsta.

Malin är ganska säker på att hon inte vill höra det här. Hennes finger gör ett streck över bordet med vacker patina, formar ett spår genom fjolårslöv och jord. De hade höstat i all hast i fjol. Något som också syns på golvet som är fullbelamrat av bråte som de hastigt slängt in bland noggrant utvalda omaka stolar. ”Är du kvar ?” ”Javisst.”

Hon önskar att hon inte var det. ”Det handlar om en kvinna.”

10

Så klart handlar det om en kvinna. Johanna skulle aldrig ringa henne om något annat, inte efter så här lång tid. ”Hon behöver någonstans att bo.”

Malin sväljer hårt. ”Här ?” frågar hon. ”Jag skulle inte be dig om det inte var viktigt.”

Johanna gör en paus. Hennes ansikte framträder lika tydligt som ett fotografi framför Malin. De mörka ögonen, den raka luggen, läppstiftet som var det enda glammiga mitt i all all­daglighet. En enkel t-shirt och jeans, en vit mugg med kaffe. ”Visst är gårdshuset inrett ?” fortsätter Johanna.

Malin är väl medveten om att hon har publicerat ett inlägg om gårdshuset på bloggen. Alla som läser den vet att gårdshuset visserligen är spartanskt, men fullt beboeligt under sommarhalvåret. ”Jag kan inte”, säger Malin. ”Det behöver inte vara mycket. Vad som helst är bättre än …”

Ordet som inte sägs rakt ut blir ändå hängande mellan dem en stund.

Omedvetet vänder Malin ansiktet mot gårdshuset. Mot den röda ytterväggen står en bänk där hon alltid dricker sitt kaffe innan arbetsdagen drar igång. Gårdshuset är inte stort, men där finns allt som man behöver för ett liv som undangömd. ”Bara över sommaren”, säger Johanna.

Hade hon inte själv fått hjälp så hade hon aldrig stått här idag, det vet Malin. Det minsta hon kan göra är att låta någon bo här. ”Jag har barn”, svarar Malin. ”Jag vet det.” ”Jag kan inte utsätta dem för någonting.” ”Det skulle du inte.” ”Hur skulle hon få mat ?” ”Hon är van vid att leva väldigt enkelt.”

Ingen på ön skulle avslöja dem. Det är hon egentligen ganska säker på. Det skvallras visserligen en del, som i alla mindre sam11

hällen, men det är också en trygghet. Om någon skulle komma och ställa frågor skulle det sprida sig blixtsnabbt över ön.

Malin är mjuk i benen nu. Hon måste sätta sig ner. Stolen skrapar över golvet när hon drar den till sig. Fortfarande stirrar hon mot det lilla huset. ”När ?” frågar hon. ”Så snart som möjligt.” ”Jag kan inte lova något. Jag måste kolla med Joen.”

Hon vill lägga till att han är bra, men hejdar sig. Hon måste inte bevisa någonting för Johanna. Johanna har inte ringt för att kolla hur hon klarar sig, hon har ringt för att hon behöver hjälp.

De lägger på.

Först nu sjunker hon ner på stolen. Gömmer huvudet i händerna. Bara tanken på att ta emot den här kvinnan får illamåendet att skjuta upp inom henne. Ändå måste hon.

Hur lång tid som har passerat när Joen öppnar dörren till växthuset vet hon inte. Mobilen ligger kvar i handen. ”Vad var det om ?” frågar han.

Hon försöker säga något, allra mest för att lugna honom. Det är inte så farligt. Det är bara en kvinna. Ändå kommer inte mer än en pust när hon försöker öppna munnen.

Joen skyndar sig fram och drar in henne i famnen. ”Du är alldeles kall”, säger han och börjar genast gnida henne över armarna.

Hon gör ett nytt försök med käken. Den här gången knäpper den till och så kan hon prata igen. ”Det var Johanna”, säger hon. Igenkänningen är inte ögonblicklig men han verkar ändå förstå vad det hela rör sig om. ”Okej ?” ”Hon behöver vår hjälp.” ”Det är ingen bra idé.” ”Det finns ingen annan.”

De stirrar på varandra. Joen drar handen genom håret.

12

”Vi kan inte …”

Hon avbryter honom. ”Jag tror vi måste.”

Han tittar på henne. ”Om hon är jagad …”, säger han. ”Om någon hittar henne här.” ”Det kommer inte att hända.” ”Hur kan du vara så säker ?”

Frågan blir hängande i luften. Joen vill ha bevis. Fakta. Säkerhet. ”Malin”, säger han. ”Vi har barn. Två pojkar.” ”Just därför”, säger hon. ”För att visa dem att man hjälper dem som behöver det. Inte bara säga, utan faktiskt göra.” Ännu en gång stirrar de på varandra. ”Dessutom”, fortsätter hon. ”Vem skulle leta här ?”

Joen skakar på huvudet. ”Jag vet inte.” ”Vi kommer knappt märka av henne. Hon handlar sin mat själv, vi behöver kanske bara köpa någon extra mjölk ibland eller något sådant.”

Han nickar eftertänksamt. ”Inget kommer att hända”, säger Malin.

Hon låter helt säker nu. ”Okej”, säger Joen.

Malin plockar upp mobilen. Snabbt skickar hon ett sms till senast inkommande nummer och skriver att det är okej. Nästan direkt får hon tillbaka ett meddelande med dag och tid. ”Inte den här veckan men nästa”, säger Malin. ”Då är jag i Tyskland.”

Hon svarar inte. Han behöver inte vara hemma. Det här kommer att gå bra.

13

Malin på ön Malin kisar mot solen. Hon har bara öppnat bloggen alldeles kort för att säga hej till sina läsare och påminna dem om att slå på radion om några minuter. Bilden som sakta laddas upp på skärmen föreställer henne själv, exakt som hon ser ut just nu med den nyklippta och spretiga luggen som hon inte riktigt känner igen sig i.

Bortsett från den är allt som vanligt. Hon sitter på bänken utanför gårdshuset, har löst sittande linneskjorta med matchande chinos, en stor mugg med kaffe och dator eller mobil i högsta hugg. Tatueringen på handleden som föreställer ett känt motiv från ön sticker fram vid ärmslutet. Kort sagt är hon sinnebilden av en kreativ kvinna mitt i livet och det är en av de saker som hennes stora läsekrets älskar henne för, att hon inte gör avkall vare sig på familj eller arbetsglädje.

Hon kollar klockan. Det är exakt sju minuter kvar innan Sveriges radio P4 :s mest folkkära programledare ringer upp henne för att ta tempen på Visingsö så här när det äntligen har blivit försommarvarmt i hela landet. På rekordkort tid har vädret slagit om och växtligheten fullkomligen exploderat. Den hårda vintern har äntligen släppt taget om ön, nu vill alla höra om idyllen, allt det vackra och sagolika, och det är exakt vad Malin tänker ge dem. Hon behöver bara komma i rätt stämning först, tvinga bort den där skavande känslan av otillräcklighet som de ensamma morgnarna med barnen ger. Som tur är kommer Joen hem från sin jobbresa redan ikväll.

14

Så snart inlägget är publicerat stänger hon datorn och sätter sig bekvämt till rätta. Hon tar ett par djupa andetag, tvingar sig själv att se tankarna och därefter släppa dem. Exakt tre minuter senare öppnar hon ögonen igen och blinkar mot solen. Det stickande ljuset tvingar henne att skugga med handen över ögonen medan blicken rör sig över växthuset. Där det står täcker det delvis ett tråkigt plåtskjul som de borde ha rivit för länge sedan. Skjulet och studsmattan som barnen tjatat sig till är det enda i trädgården som inte är bildskönt. Det höga säkerhets­ nätet gör studsmattan störande trots att hon låtit gräva ner den.

Något som det vackra gamla äppelträdet tack och lov delvis råder bot på. Trädet har mossa på grenarna, och hon tänker att hon borde göra ett inlägg om skötsel av äppelträd. Det passar extra bra nu när trädet strax går i blom, då kan hon passa på att be läsarna om skötselråd. De älskar att lära henne saker så det kommer garanterat att bli en succé.

Hon tar upp mobilen och gör en anteckning, samtidigt lägger hon också in en påminnelse om att leta upp badkläderna och cykla bort med dem till Kumlabybadet till klockan tio över ett när skolan är slut för dagen. Att de inte hittat dem på morgonen hade lett till ett intensivt utbrott från Elis där han hade kallat henne saker som han annars aldrig brukade göra. Hon har egentligen flera närliggande deadlines men alla öns ungar tillbringar av tradition eftermiddagen på Kumlabybadet den första öppna dagen för säsongen. Hon vill inte låta dem gå dit själva och med hennes jobb kan hon ju lösa det bara hon jobbar på lite nu under förmiddagen. Dessutom måste hon se till att vara hemma igen klockan fyra när Johanna och kvinnan ska komma.

Malin ställer ner kaffekoppen i grusgången där ogräset tagit fart. I samma stund som mobilen ringer knottrar sig huden på hennes armar. Hon måste stålsätta sig för att kunna svara och andningsövningarna till trots låter hon andfådd när hon tar till orda. Något som reportern inte är sen att snappa upp.

15

”Jag förstår att det är bråda dagar inför turistsäsongen”, inleder han.

Malin spelar med. De senaste årens framgångar med bloggen har gjort henne till något av en talesperson för den långsmala ön som är placerad i den södra delen av den lika avlånga insjön Vättern.

Efter att ha småpratat om sommarens stora tilldragelser på ön, midsommar och medeltidsfestivalen, byter programledaren plötsligt ämne. ”Du har fått en del kritik för att vara för perfekt”, säger han. ”Hur ställer du dig till det ?”

Hon har fått frågan förut, ändå hårdnar greppet om mobilen.

För ett ögonblick känns det som att käken har låst sig, som att hon inte kommer att kunna svara. Hon hinner bli rädd för att det enda som ska komma ur henne är en pust och lite ljud, ett ouff. Först därefter kommer vreden. ”Jag vet inte vad det skulle innebära att något är för perfekt”, svarar hon och programledaren gör en ansats att bryta in men Malin låter honom inte komma emellan. Tvärtom skärper hon rösten något, inte så att hon låter otrevlig men tillräckligt skarp för att visa att hon inte behöver ta någon skit. ”Jag kämpar med saker precis som alla andra men bloggen är min tillflykt. Den är ett vackert rum dit alla som behöver vackra rum är välkomna.”

Som tur är kommer det inga följdfrågor, inte från reportern i alla fall. Inuti Malin själv ekar frågorna som alltid. Hade hon låtit otrevlig nu, verkat bossig, inte varit tillräckligt tillmötesgående ? Nej, det finns delar av henne som ingen annan än hon själv har rätt till. Så måste det få vara. Det betyder inte att hon inte är bjussig, det betyder bara att hon måste få ha något som är privat. Hon har rätt att sätta gränser.

Programledaren gör en övergång till nästa programpunkt som är sommarplågor. ”Om du får välja en låt som betyder sommar för dig, vilken är det ?” frågar han.

16

Kanske är det för att Malin redan är i obalans som hon svarar utan att tänka. ”Everything I do …” Hon ångrar sig genast, inte så mycket för att programledaren skrattar till utan för att hon överhuvudtaget inte tål Bryan Adams, men bollen är redan satt i rullning. ”… I do it for you”, fyller programledaren i och lägger till : ”Det var ett oväntat val.” ”Nej förlåt, jag menade inte …”

Ett antal andra sommarplågor rusar genom huvudet på henne. Hon famlar efter en av dem, vilken som helst. ”Barnen gillar Dansa pausa”, får hon till sist ur sig.

Barnen är bra. Sommaren är trots allt till största delen deras årstid. ”Ja, just det”, säger programledaren. ”Dansa pausa med Panteoz, den stora plågan under sommaren 2012. Då ska vi se om vi inte kan spela den om några minuter.”

Medan programledaren rundar av samtalet får Malin anstränga sig för att inte tappa fattningen. Utåt sett har hon inte gjort något fatalt misstag, tvärtom är det många som uppskattar att en kändis visar sig mänsklig, gärna lite korkad. Hon får sällan så många likes eller så mycket trafik till sina sidor som när hon avslöjar att något inte gått helt som hon tänkt sig. Yrkesmässigt är intervjun fortfarande helt okej. Det är på ett privat plan som allt just kan ha gått åt helvete. Hon går igenom det hon sagt om och om igen, önskar bort sitt svar. Överväger för en kort stund att ringa upp Sveriges radio P4 och be dem att inte lägga ut intervjun på hemsidan, men det kan hon inte göra utan att avslöja för mycket. Hon är Malin på ön med hela svenska folket och hennes liv är en idyll. Allt måste fortsätta precis som vanligt.

17

Flykten Regnskuren hade kommit överraskande och nu var de vita tygskorna genomblöta. Han hade alltid hatat dem eftersom han tyckte att de var för ungdomar och dagen då hon köpt dem hade Layla stannat kvar i tvättstugan. Bara suttit där i mörkret och väntat, innan hon smög tillbaka igen. Barnen satt vid teven trots att det var sent. De var ensamma hemma, han hade försvunnit ut igen medan hon var borta, och hon stoppade dem i säng, alla utom den stora pojken. Han tittade bara på henne när hon sa åt honom att gå och lägga sig, sexton år gammal och allt mer pappas pojke.

Hon lät honom vara och gick ut i köket där diskmaskinen behövde plockas ur och bänkskivan torkas av. Senare när hennes man kom hem ville han ligga. Hon särade på benen utan att säga något men han hade bara hållit på en liten stund innan han rullade av henne, slak och arg. ”Din fitta är för slapp. Det hjälper inte att du köper skor för barn, du är äcklig och ful ändå”, sa han. ”Jag ska hitta någon som verkligen passar i de där skorna och då behövs du inte längre.”

Efter det somnade han men inte Layla. Hon kunde aldrig riktigt lita på att han inte skulle göra något mer. Det hade hänt att hon vaknade av att han band henne eller att han tvingade henne att ta honom i munnen. Det mesta hade faktiskt redan hänt men det där med att man inte behövde vara rädd för det som redan hänt stämde inte.

18

Hon hade varit rädd så länge hon kunde minnas.

Nu var det tisdag och hon skulle bara hem lite snabbt, regnet och de blöta skorna förändrade inte det. Stina från soc väntade på henne i bilen. Om mindre än tio minuter skulle de hämta de två yngsta barnen, de barn hon kunde ta med sig. Med Ali var allt redan för sent.

Hon blinkade hastigt några gånger och strök väta ur ansiktet med baksidan av handen. Hon fick inte tänka på det nu. Inte tänka på Ali. Aldrig mer tänka på Ali. Hon koncentrerade sig på att sätta en fot framför den andra och fortsätta gå.

Hon hade alltid älskat radhuset, trots allt som hänt älskade hon det fortfarande. För sista gången svängde hon in på den lilla gatan med likadana fasader, samma låga häckar och samma svarta brevlådor. Hon gick till nummer fjorton, plockade upp nyckeln och brydde sig för första gången någonsin inte om att ta av sig skorna när hon klev in. I sovrummet packade hon några trosor, en behå, två par jeans och några tröjor. Sedan gjorde hon samma sak i Bushras och Amers rum. Det tog inte ens tio minuter men just som hon skulle gå ut genom dörren igen stannade han bilen på gågatan utanför.

Hon tänkte att det måste vara ödet. Ödet ville att han skulle komma hem tidigare just idag, just när hon bestämt sig för att överleva. Men om hans öde ville det så ville hennes något annat.

Hon kikade ut på honom genom titthålet i dörren. Han satt fortfarande kvar i bilen, rökte och spelade musik. Bredvid honom satt Ali och gjorde sitt bästa för att vara precis som sin pappa. Handen var svart av olja eftersom han, istället för att gå i skolan, hade ägnat förmiddagen åt att jobba på verkstaden.

Hon låste försiktigt ytterdörren, backade in i köket och försökte tänka. Hon kände dem. De följde alltid samma mönster.

De brukade gå in och tvätta av sig i badrummet för att sedan gå ut i köket och se vad som fanns till lunch. Tallrikarna stod redan framdukade på köksbordet. Hon dukade alltid innan hon gick hemifrån på morgonen och det hade hon gjort även idag.

19

Egentligen kunde hon inte ens svara på varför det var just idag som hon sa det där ordet, det som fick lärarna på Folk­ universitetet att omedelbart ringa efter hjälp och hjälpen i sin tur att direkt ordna en plats på ett jourboende. Hon kunde ha sagt det varje dag så långt bak i tiden hon kunde minnas, men det blev just idag, trots att inget särskilt hade förändrats. Allt var precis som det alltid hade varit.

I samma stund som han satte nyckeln i låset och vred om öppnade hon köksfönstret och slängde ut väskan. Han steg in i hallen och nynnade på en sång. Ali kom efter honom. Ute tilltog regnet i styrka och hon tänkte på att hon inte hade packat ner några andra skor till barnen och att hon inte mindes vilka skor som de hade tagit på sig på morgonen. Sedan väntade hon.

Med blicken fäst på väskan försökte hon hålla inne den skenande rädslan. Hon hade ingen aning om vad hon höll på med.

En kvinna lämnade inte sin man, vad mannen än gjorde. Hon bet ihop, tvingade undan tankarna. Hon skulle bort härifrån.

Han klev in i hallen. Allt som skiljde dem åt nu var lite gipsskivor och några reglar i den tunna väggen mellan hall och kök.

Istället för att gå direkt till köket drog hennes man ner blixtlåset i byxorna, tog två steg in på toaletten och släppte på.

Ali dröjde i hallen, förmodligen pillade han på mobilen. Det kunde han inte låta bli att göra så fort han fick chansen, även om hans pappa egentligen inte tyckte om det.

Det här var hennes chans. Hjärtat slog hårt i bröstet när hon så ljudlöst som möjligt kröp ut genom fönstret. Hon hade bråttom iväg och när hon slog bakhuvudet i fönsterkarmen trodde hon för ett ögonblick att det var han som hade klippt till henne.

Nu händer det, nu slår han ihjäl mig, hann hon tänka. Men inget mer hände och hon lyckades komma ut. Fötterna sjönk ner i gräsmattan och hon sköt tyst igen fönstret bakom sig, greppade väskan och sprang.

Hon sprang som hon aldrig hade sprungit förut.

Ut genom häcken sprang hon, förbi hans svarta BMW där 20

regnet lagt sig i stora droppar på motorhuven. Förmodligen hade Ali polerat den igen. Ali. Han som hon nu offrade för de andras skull. Hon hade aldrig gjort det om hon inte vetat att det redan var för sent med honom. Han hade redan lärt sig att förakta henne och han använde ord och tystnad som våld bättre än någon vuxen. Snart skulle säkert slagen också komma och hon kunde inte låta dem göra det. Hon kunde dö för sin makes hand men inte för sin sons.

Hon sprang de knappa hundra meterna till bilen som väntade. De åkte därifrån och fortsatte direkt till skolan där de två andra barnen gick.

En av lärarna stod redan vid parkeringen. Hon var tyst och blek som om hon mer än någon av de andra förstod stundens allvar. Officiellt gick barnen hem för att de hade ont i magen.

Inofficiellt upphörde deras liv som de kände det här och nu. De skulle aldrig komma tillbaka. Deras namn skulle bytas ut, deras stad bli en annan och de skulle inte längre ha någon storebror. ”Mamma, du blöder”, sa Bushra.

Hon pekade mot bakhuvudet. ”Det är ingen fara”, svarade Layla och varken Bushra eller Amer ifrågasatte det. De hade sett sin mamma blöda många gånger fram till idag. Det var normalt.

Tysta lutade de sig mot ryggstödet och tittade ut genom fönstret, medan de vuxna gång på gång kontrollerade back­ spegeln. Ingen förföljde dem. De hade flytt.

21

Malin på ön Barnen är trötta och solröda när de släntrar in på grusgången framför huset. Malin har tagit flera riktigt bra bilder under eftermiddagen. Senare på kvällen ska hon redigera dem och lägga upp dem men just nu är det bråttom. Elis behöver äta för att inte helt tappa humöret. Dessutom kommer Johanna att vara här när som helst. Faktiskt syns en bil borta på vägen redan nu.

Gunnar och Elis dröjer sig kvar, nyfikna på deras gäst. Malin känner svetten klibba över kroppen, hennes ytliga andning har inte med värmen att göra. Hon bordet ställa allt i ordning, kanske till och med plocka fram fika. De blev kvar på badet lite längre än vad som var tänkt. Vattnet, solen och alla kompisar gjorde det lätt att glömma bort tiden. Nu är allt upp och nervänt. Inte minst hon själv.

I samma stund som bilen svänger in på uppfarten ler Malin stort och vinkar. Den parkerar i höjd med soptunnorna som hur hon än gör inte vill harmoniera med resten av trädgården utan sticker ut som fula gröna bölder.

Johanna kliver ur.

En kort stund står Malin som fastvuxen. Johannas glammiga läppstift är borta men i övrigt är hon sig helt lik.

Så skyndar Malin sig fram och ger Johanna en kram. ”Välkomna”, säger Malin.

I bilens baksäte sitter kvinnan kvar. ”Hur har hon det ?” frågar Malin.

22

”Det kommer att ordna sig”, svarar Johanna.

Osäkerheten växer i Malin, inte bara för hur hon ska göra härnäst utan mer för att hon inte har någon aning om vad hon har gett sig in på. ”Jag plockar fram lite fika”, säger hon. ”Ni kan väl gå runt huset så länge. Det är inte svårt att se var hon ska bo. Om det behövs kan pojkarna visa er.”

Hon klarar inte detta. Det är helt enkelt för svårt. ”Jag behöver komma iväg”, säger Johanna. ”Jag är bokad på färjan tillbaka.”

Det är bara för att vara helt säker på att få plats på färjan som man behöver boka i förväg. Oftast går det bra att ställa sig i chansarfilen.

Malin har redan påbörjat sin reträtt in i huset. ”En liten kopp”, säger hon.

Händerna skakar när hon låser upp ytterdörren och kastar sig in. Bakom sig hör hon Gunnar och Elis prata med Johanna.

Hon hör också med en stunds mellanrum en bildörr öppnas och slå igen. Försiktigt tittar hon ut genom fönstret. Kvinnan är helt klädd i svart och går med huvudet nedsänkt. Malin höjer handen som för att vinka, men kvinnan tittar aldrig upp. Stillsamt följer hon med Gunnar, Elis och Johanna runt hörnet till baksidan av huset. Åsynen av henne är både omedelbar igenkänning och ett instinktivt avståndstagande. Hon är inte den personen längre. Hon är Malin på ön.

Malin stökar runt i köket. När den första paniken har lagt sig kommer känslan av skam. Det är en kvinna i nöd där ute och Malin kan inte ens förmå sig att hälsa på henne. Hon vill försöka gottgöra det genom att duka upp ett riktigt mysigt fikabord.

Allt hon hittar i fikaväg är resterna från en vallmokaka som hon bakat för bloggens räkning. Det är några dagar sedan nu, men max en vecka. Hon lägger den på en assiett och startar kaffe­ bryggaren. I väntan på kaffet plockar hon fram en handvävd 23

duk och ett par söta små kaffekoppar. Hon häller mjölk i en liten kanna och placerar alltihop på en bricka.

Johanna sitter redan vid trädgårdsbordet. Pojkarna är i studsmattan. Kvinnan från baksätet syns inte till. ”Vad fint du har gjort”, säger Johanna.

Av någon anledning är det en mening som hon aldrig trott att hon skulle höra Johanna säga. De hade aldrig anledning att säga den då. Nu borde Johanna inte ens vara här. ”Elma behövde vara ifred”, säger Johanna. ”Det kommer att bli jättebra i gårdshuset.”

Malin tittar mot det lilla huset. Malin hade städat ur det som hastigast under helgen, tänkt att hon skulle bära in lite filtar och blommor för att göra det hemtrevligt men sedan hade andra saker kommit emellan.

Dörren till gårdshuset är stängd, det finns ingenting som avslöjar att en människa faktiskt gömmer sig där inne.

Johanna reser sig upp. ”Jag är ledsen”, säger hon. ”Jag måste verkligen bege mig.”

Malin nickar. Det är förmodligen lika bra. Bara tanken på att försöka sätta sig ner för att dricka kaffe och småprata får det att vända sig i magen. ”Jag fixar en termos”, säger hon.

Tillbaka i köket letar hon fram en loppisfyndad termos som hon häller över kaffet i. Hon lägger kakan i en plastburk och placerar alltihop i en av många tygkassar från olika mässor.

Kroppen är i ett autopilotläge som hon så väl känner igen. Inte tänka, bara göra. Bara låtsas som ingenting. ”Jag vill inte verka otrevlig”, säger Johanna när hon tar emot påsen. ”Eller för den delen otacksam.”

Som om Johanna förstår kaoset som hennes närvaro väcker stirrar hon för ett ögonblick rakt på Malin. Hon ser ut som att hon tänker säga något mer men Malin hinner före. ”Tänk inte på det”, säger hon och ler. ”Det var kul att se dig.”

24

Johanna besvarar leendet med ett tvivlande ansiktsuttryck.

De går sida vid sida under tystnad mot framsidan av huset. ”Jag är glad att det går bra för dig”, säger Johanna innan hon låser upp den mörka Audin som är gulbrun av pollen och damm, lutar sig in och ställer fikakassen på passagerarsätet. Hon häver sig halvvägs in på sätet, vänder sig sedan tillbaka mot Malin. ”Jag är oerhört tacksam över att du gör det här.”

Johanna höjer handen till avsked, drar igen bildörren efter sig och lämnar därefter Malin ensam med barnen och kvinnan i gårdshuset. Malin huttrar till som om en av vinterns iskalla vindar dröjt sig kvar för att påminna henne om hur utsatt livet på ön kan vara. Sakta vänder hon tillbaka in mot baksidan av huset.

Hon har inte hunnit mer än ett par steg när mobilen ringer.

Först tror hon att det är Johanna som har glömt att säga något men numret på displayen tillhör någon helt annan. Någon som gör henne betydligt lättare till sinnet. Karin Kariné. ”Ojojoj, hon svarar”, skrattar en varm röst innan Malin ens har hunnit säga hej. ”Fast det är knappt. Jag hinner egentligen inte prata.” ”Nej, vem gör det”, svarar Karin och himlar med största säkerhet med ögonen. Inte ett hånande himlande utan ett igenkännande. ”Så många samtal har jag väl inte missat ?” försvarar sig Malin. ”Inte ? Ska vi kolla ?” ”Jag är glad att vi pratar nu”, avbryter Malin och vet med sig att hon aldrig skulle klara den typen av granskning. ”Jag med. Jag tänkte vi skulle ta ett glas vin någon kväll, om du känner för det ?” säger Karin.

Malin vet att hon borde svara ja. Ett glas vin med en branschkollega borde vara en självklarhet. Ändå kommer inte svaret direkt. I ärlighetens namn har det inte bara att göra med att Malin är en offentlig person och att många sökt sig till henne 25

med en dold agenda de senaste åren. Det har snarare mycket lite att göra med just det, speciellt när det gäller Karin. Karin är både alldeles för duktig på sitt jobb och alldeles för genuin som människa för att vara sådan. Hon behöver egentligen inte Malin, hennes sociala kanaler sprider värme och mjukhet genom bild och ord där allt andas samma övertygelse om att bara göra det som känns rätt. Karin hör av sig till Malin för att hon vill det, inte för att hon måste. Det är det som får Malin att tveka. Vänskap är en av de saker som hon har offrat till förmån för karriär och familj, men framför allt för att hon vet med sig att hon är svår att vara vän med. ”Vi måste inte”, fortsätter Karin. ”Om du känner att det är för mycket.”

Malin tar ett snabbt beslut. Hon har kommit långt med sig själv, det kan vara dags att våga ge vänskapsgrejen en chans. ”Klart vi ska dricka vin”, säger hon. ”Får jag visa dig ett mysigt ställe i Gränna ?”

De byter ytterligare några repliker. För varje mening, varje tyst leende, blir Malin mer säker på att det här är rätt. Hon behöver försöka umgås på djupet, inte bara mingla med influencers och småprata med andra öbor och barnens kompisars föräldrar.

I samma stund som hon helt slappnar av hörs ett vrål inifrån trädgården. Malin trycker bort samtalet och springer allt vad hon kan mot baksidan av huset. Där hittar hon Gunnar upp­ krupen i äppelträdet medan Elis står nedanför och slår sin nya mobil rakt in i trädstammen. Han skriker högt och entonigt.

Malin springer fram och drar mobilen ur händerna på honom.

Den är sprucken men fungerar fortfarande. Hon hinner se en sms-konversation flimra förbi innan Elis kastar sig över henne och rycker tillbaka mobilen. ”Den är min”, skriker han. Armarna fortsätta veva men nu är det inte längre trädstammen som får ta emot smällarna utan Malin. Han slår henne i magen och över revbenen och trots att han är både tunn och tämligen kortväxt är slagen hårda. Malin 26

försöker värja sig men Elis bara slår och slår, ända tills Gunnar lyckas koppla ett grepp om honom bakifrån.

Elis ögon är vilda av panik. Han andas ytligt och skriker alltjämt rakt ut. Malin slår armarna om honom och ropar åt Gunnar att släppa taget. Han gör som hon säger och en kort stund rycker Elis för att komma ur hennes grepp. Hon håller honom så hårt hon vågar och det gör ont i henne över att behöva hålla fast honom. Men det hjälper. När han märker att han inte kommer någonstans lugnar han ner sig. Malin behåller ändå sitt fasta grepp, vyssjar och stryker honom över ryggen. ”Allt är bra”, säger hon. ”Allt är bara bra.”

Först ett par minuter senare vågar hon släppa taget. ”Vad var det som hände ?” frågar hon. ”Inget.”

Elis ser både skamsen och arg ut samtidigt. Malin fingrar på handryggen där mobilen har träffat henne. Där finns en ilsket röd reva i huden. ”Jag vill gå till mitt rum”, säger Elis och Malin orkar inte protestera. Utbrottet har dränerat henne på energi. Hon är helt tom och helt uppe i varv på samma gång. Om och om igen går hon igenom händelseförloppet i sitt inre. Vad var det som hände ? Kunde hon ha agerat annorlunda ?

Hon tar ett steg fram för att ge Elis en kram, men han knuffar undan henne och springer därifrån. ”Bra jobbat”, säger Gunnar med en kyla och sarkasm som är i överkant till och med för ett barn på väg in i tonåren. ”Men snälla”, säger hon.

Han höjer på ögonbrynen. ”Vad ?”

Hon svarar inte, klarar för en stund inte ens av att se på honom. Istället tittar hon ut över trädgården och tar några djupa andetag.

Gunnar står kvar och stirrar på henne. Hon överväger att 27

fråga honom vad det är men hon orkar faktiskt inte höra vad han har att säga. Han kan vara den gulligaste, mjukaste och mest hjälpsamma unge men lika snabbt övergår han i raka motsatsen när hormonerna rusar åt det hållet.

Dessvärre låter han henne inte komma undan. ”Fattar du inte ?” säger han. ”Fattar vad ?” ”Vad som hände.”

Malin känner pulsen stiga igen. Hon var inte ens på den här sidan av huset, hur skulle hon kunna veta vad som hände ? ”Nej, men jag är säker på att du kan berätta för mig”, säger hon.

Hon ångrar sig genast, men det är förstås redan för sent. Nu kommer hon aldrig att nå fram till honom. Hon är både varm och hungrig och de har en gäst i gårdshuset som de kanske inte borde ha och hon har varit ensam med dem i flera dygn.

Hon försöker igen. ”Tänker du på mobilen ?” säger hon. ”Det var tråkigt, den som var både ny och dyr men det är sådant man får räkna med.”

Gunnar tittar föraktfullt på henne. ”Du fattar verkligen ingenting.”

Därefter går han efter Elis in i huset. Hans rörelser är fulla av frustration och ilska, men även något annat. Något som påminner om rädsla eller kanske osäkerhet. Hon förstår honom.

Något åt det här hållet brukar det bli när de är ensamma med varandra under Joens tjänsteresor. Hon vill för mycket, planerar för mysiga stunder och utflykter men sedan faller det ändå platt. Igår hade de till exempel haft ett informationsmöte inför skärgårdsskolornas nätverksträff som hon varit sekunder från att missa eftersom hon istället dragit med barnen på ett iskallt dopp från Rökinge brygga. Tack vare att Joen lagt in mötet i deras gemensamma kalender hade hon fått syn på påminnelsen och kastat sig iväg. Att hinna lämna av pojkarna hemma hade inte varit att tänka på och de fyrtiofem minuter som de blivit 28

tvungna att vänta på skolgården hade nästan fått dem att dö av tristess. Vad värre var. Det hade sått ett frö av tvivel i dem, som så många situationer kring henne så ofta tycktes göra. ”Du har rätt”, ropar hon efter Gunnar som inte har hunnit hela vägen in än. ”Det var säkert mitt fel.”

Han stannar till, vänder sig om och tittar på henne.

Nu ser han inte lika arg ut längre, men han är fortfarande avståndstagande. Han står med armarna hängande utmed sidorna och ett allvarligt ansiktsuttryck. Till skillnad från Elis är han ganska lång, men de har samma ljusa hår och breda näsa.

Karakteristiskt för hennes släkt.

Malin ångrar de negativa tankar som hon just har gett efter för. Det är klart att det är jobbigt att vara förälder ibland. Självklart.

Hon tar ett steg mot Gunnar, men rörelsen får honom att vända om igen och snabbt försvinna in i huset. ”Jag fixar något att äta”, ropar hon trots att dörren redan har slagit igen bakom honom.

29

Gömda Rummen på kvinnocentret någonstans i Göteborg var små och opersonliga. Allt som fanns var deras tre sängar på en rad under ett gallerförsett fönster. Den mittersta sängen var bara en tältsäng. Där sov hon. Så fort hon rörde på sig knarrade den, låg hon på sidan stack något hårt in i axel och höft.

Hon låg på rygg. Blundade men sov inte, lyssnade till husets alla ljud nätterna igenom. Reagerade blixtsnabbt om något av­vikande hördes. Men det gjorde det sällan. Det kom aldrig någon till deras rum, eller ens till boendet fast det var fullt av kvinnor i samma situation som hon själv. Ingen hittade dit.

Trots det kände hon sig aldrig trygg. Det enda som lugnade henne något var att ha barnen nära sig, speciellt om nätterna.

Då både hörde och kände hon dem. Amer suckade ofta i sömnen, utdragna ljud som visade att han sov gott. Bushra däremot hördes knappt alls, och Layla kom ofta på sig med att vända ansiktet emot henne. Hon kollade att hon var okej, trots att hon i grund och botten förstås inte kunde vara det.

Det var dit som de behövde komma, till att vara okej, men det skulle inte kunna ske här. Det förstod hon ganska snart.

Det här var ingenting annat än en tillfällig förvaring. De hade fortfarande inga andra kläder än dem hon packat när de flydde.

De första dagarna tillbringade de i samlingsrummet, eller i sina sängar. Alla tre tätt intill varandra.

Nu låg hon allt som oftast ensam i sängen. Hon visste i ärlighetens namn inte alltid var barnen var, mer än att de befann sig 30