9789137157030

karin wik

Skolan

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Karin Wik 2021 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt hos ScandBook, EU 2021 isbn 978-91-37-15703-0

Måndag Jag hinner undra var katten är innan jag inser att jag förmodligen inte har någon katt längre. Den har försvunnit. Flyttat ut ? För några veckor sedan, kanske mer, men burkarna med kattmat står kvar i kylskåpet, numera så gott som ensamma på de kala hyllorna.

Mina egna burkar ser suddiga ut där de står på pinnstolen bredvid sängen. Jag ska inte ta något nu, behöver vakna till först. Kanske till kvällen. Inte tidigare än klockan fem i alla fall.

Under några sekunder blir jag liggande i den glömska som ibland dröjer sig kvar från sömnen. Ett mjukt vakuum, ett litet barns oskuldsfulla existens i föräldrarnas famn. Känslan av en dag där allt är möjligt. Har jag drömt något som gjort att endorfinkranarna fortfarande står öppna ? Nej, min kudde består inte av rosa fluffiga drömmar, den är vit och platt med en skåra i mitten. Väckarklockan har inte ringt än, men ibland vaknar jag fortfarande i tid till jobbet, som en rest från ett mer fungerande liv.

Har jag sovit hela helgen ? Det verkar så. Jag ligger på mage med huvudet vridet i en skarp vinkel åt sidan och nacken värker. Sängkläderna är inte rena, det är alltför tydligt i den skarpa ljuskägla som tränger sig in mellan rullgardinen och fönsterkarmen. Årets sista harkrankar dunsar mot väggarna som piloter utan navi­ geringssystem innan de kraschlandar och dör bland dammtussarna i hörnen.

Utanför mitt fönster, jag bor på andra våningen, hörs trafikens optimism inför en ny arbetsvecka. Jag reser mig men tvingas snabbt ner på sängen igen av yrsel och illamående som båda inställer sig 5

likt plikttrogna soldater i samma stund jag sätter fötterna i golvet.

Det finns bara en sak som hjälper mot mitt tillstånd, men den är utesluten eftersom jag inte får somna igen. Sakta kravlar jag mig ner på golvet och fortsätter fram över mattan på alla fyra. Jag kryper vidare ut från sovrummet, slår knät i tröskeln på väg in i bad­rummet och lyckas med toalettstolen som stöd nå handfatet, vrida på kranen och dricka några klunkar vatten. Jag skjuter sakta vredet mot blått och gnuggar mig hårt i ögonen. Det kalla vattnets magi har fortfarande en viss verkan även på mig.

Ett paket kaffe hukar uppgivet bredvid kattmaten i kylskåpet och efter två svarta koppar som pressat sig alldeles för långsamt genom bryggarens igenkalkade ledningar skingras den döda massan i huvudet.

Förutom lite knäckebröd som jag sköljer ner med ljummet vatten finns ingen mat men det gör ingenting. Är sällan hungrig längre, kanske är det åldern. Man behöver ingen proviant på resan mot graven, säger jag till diskbänken.

Lundell snurrar på kaffeglaset i väntan på att hans undersåtar ska ta plats. Han dricker alltid sitt kaffe ur glas. Lundell är ung, inte ens trettio, tror jag. Inte min favoritperson. Så förbannat självsäker hela tiden, och nybliven pappa.

Vi samlas och sjunker ner på skrivbordsstolar och i fåtöljer.

Ingen är pigg på den här decimerade kvällsredaktionen, som just nu består av mig själv, Lundell och två vilsna nyanställningar vars namn jag inte för mitt liv kan komma ihåg. De har inte imponerat så här långt. ”Det visar sig att vi har tur”, säger Lundell och gör en konstpaus.

Lundell arbetade på kvällstidningarna innan han började hos oss och han pratar fortfarande allra helst som han skriver. Korthugget och dramatiskt. Förutom att jag vet att han tycker om att dricka kaffe ur glas och att prata som en ingress vet jag inte vad Lundell gillar.

Men jag vet att han inte gillar småstäder som vår. Här händer för lite. ”Rektorn på Axelsons har fått nya direktiv. En oenig styrelse har 6

trots allt bestämt sig för att den moderna tid vi lever i kräver mer öppenhet och därför släpps vi in. En reporter, ingen fotograf.”

Lundell blickar skeptiskt ut över oss och jag vet precis vad han tänker : Jag har bara nollor att jobba med. Jag vet också precis vad han ska säga härnäst. I ett sådant här läge väger erfarenhet tyngre än entusiasm och en fungerande tillvaro. ”Ida. Du åker.” ”Gabriel och Nadya”, fortsätter han till nyanställningarna, och jag glömmer återigen deras namn så snart han sagt dem, ”ni stannar här. Kommunfullmäktige har omröstning ikväll om den nya grundskolan. Och det vill vi ju inte missa, eller hur ?”

De lommar iväg till sina skrivbord och Lundell tittar på mig. ”Går det bra ?” frågar han.

Jag tror att jag nickar. ”Det här är en riktig guldgruva. Folk älskar internatskolor”, fortsätter Lundell. ”Prata med så många lärare och elever som du kan.

Jag vill ha familjebakgrund, förmögenheter, pennalism, hemliga sällskap, lerduveskytte eller vad fan de håller på med där uppe. Jag vill ha personliga berättelser om de två killarna. Hade de bra betyg ?

Hur sörjer deras vänner ? Hur livet går vidare. Alltihop.”

Lundell snurrar ett varv på skrivbordsstolen, uppspelt som ett barn på tivoli. ”Rektorn avskyr kvällstidningarna, som lokaltidning har vi en fördel. Det är lika bra att du sticker direkt innan styrelsen ångrar sig. Det är väl några timmars körning så du får sova där. Hittar du ?”

Jag håller andan. Tvekar en kort stund innan jag bestämmer mig för att säga som det är. ”Ja. Jag kommer därifrån”, säger jag.

Lundell ser förvånad ut. ”Jag trodde inte att någon var därifrån. Vad finns det mer än skolan ?” ”Inte mycket. Ett litet samhälle som heter Holm. Har varit en bruksort men det mesta är nedlagt”, säger jag.

Jag skulle tro att antalet invånare i Holm fördubblades i ett slag 7

i början av juni. När två sextonåriga pojkar, elever på internat­ skolan Axelsons, hittades mördade samlades landets journalistkår i skogarna runt skolan snabbare än myggor runt bara fotleder på midsommarafton. Reportageteamens hyrbilar och minibussar blockerade snart i stort sett varenda skogsväg. Det fanns inte en själ i Holm som inte fick erbjudanden om att låta sig intervjuas för att ge sin bild av orten och vad som hänt. Redaktionerna tävlade om att få fram detaljer om morden, pojkarna och skolan.

Men Axelsons svarade med tystnad. Varken skolledning, elever eller föräldrar sa så mycket som ett knyst till någon journalist. Inte heller polisen släppte särskilt många detaljer som passade rubrikernas högljudda typsnitt.

Taktiken verkade fungera. När Axelsons stängde för terminen och sommaren kom med sina ovanligt omfattande skogsbränder fanns inte längre tillräckligt med syre för att hålla mediebrasan i Holm vid liv. Gränsen för hur många bakgrundsreportage som kunde göras i väntan på verkliga nyheter var nådd och landets nyhetsnäsor riktades åt annat håll.

Under sommaren meddelade polisen att de hade spår som pekade mot en gärningsman utan några direkta kopplingar till vare sig Axelsons eller Holm, och som nu eftersöktes i utlandet, men informationen platsade inte längre på bästa nyhetsplats.

Lundell undrar inte om jag har gått på Skolan. Han tycker väl att frågan är överflödig. Det är uppenbart att jag inte är en sådan som ingår i de kretsar man associerar med lerduveskytte, förmögenheter och hemliga sällskap. Han har naturligtvis helt rätt. De allra flesta elever på Axelsons kommer antingen från anrika släkter av adel eller storbönder, eller har föräldrar (pappa) med höga poster inom näringslivet. Men sedan har vi det fåtal elever som rent geografiskt hör till skolans upptagningsområde och som skolan inte har rätt att säga nej till, trots att de inte betalar terminsavgiften eller gör stora privata donationer.

Vi är inte lika spännande eller viktiga, men vi finns vi också. Vi finns nätt och jämnt.

8

Lundell har lämnat sin plats. Jag ser honom en halv trappa ner i det öppna landskapet, inbegripen i en livlig diskussion med sportchefen. Han räknar nog med att jag redan är på väg. Men det är nästan två år sedan jag åkte ut på ett jobb av den här typen. Åkte ut på något jobb alls, om man ska vara ärlig. Två år sedan jag gick från att vara en orädd reporter och tidningens stjärna till det jag är idag.

Första tiden stannade jag mest hemma. Sedan tog jag mig faktiskt till redaktionen där det snabbt blev tydligt att jag passade bäst vid mitt skrivbord. Numera förtjänar jag min lön, som facket med imponerande energi har slagits för att jag ska behålla, genom att korta ner telegram och göra rewrites på nyheter från utländska tidningar. Ibland ringer jag något enkelt samtal och mer än en gång har jag somnat vid skrivbordet. Det är förmodligen därför jag fick välja mellan att ta sommarsemester i början av juni eller i september.

Jag är inte säker på att Lundell har förstått vidden av mina utmaningar, han är ny och rastlös. Han vet bara att han sitter med två gröna provanställningar och en arbetstränande föredetting och ska få ihop en tidning.

Jag känner svetten bryta fram på överläppen och pulsens till­ tagande åskväder i öronen. Måste besöka damernas innan jag åker. Med väskan tryckt mot bröstet svänger jag förbi pentryt och kaffeautomaten in på toaletten. Stoppar huvudet under kranen och låter vattnet skölja hela ansiktet. Torkar mig med toalettpapper och tittar på människan i spegeln. Håret är tunnare än det borde vara, ögonbrynen tjockare. Skjortan är skrynklig och hänger över axlarna. Hela jag ger ett skrynkligt intryck.

Jag spänner blicken i spegelbilden och försöker se ut som någon.

Någon att räkna med. Ida Rossi, respekterad journalist, alltid orädd och först på bollen. Men nej, den personen befinner sig inte inne på den här toaletten. Jag är ganska övertygad om att hon inte döljer sig i en medicinburk heller, men helt säker kan man inte vara.

9

När jag sätter mig i bilen slår hjärtat hårt. Dundrande hjärtslag på högsta volym är mina ständiga följeslagare. Ett frenetiskt bankande och brusande som finns med mig från morgon till kväll.

Det var så jag började med Flunitrazepamen, och tack vare de välsignade tabletterna hörs slagen oftast bara på avstånd.

Lundell ringer innan jag hunnit ut från parkeringshuset. ”Du behöver stanna där uppe ett par nätter. Jag vill inte att du slösar tid med att åka fram och tillbaka, vi vet som sagt inte hur länge den här nya transparenta inställningen håller i sig. Jag kollar efter någonstans du kan bo.” ”Jag vill helst inte vara borta för länge”, säger jag så tyst att det knappt hörs.

Lundell tar ett djupt andetag i andra änden. Jag hör hur han laddar. ”Ida”, säger han.

Paus. ”Det är det här jobbet som finns för dig på tidningen för tillfället”, säger han. ”Dessutom har jag läst det du har skrivit tidigare, alltså för några år sedan, och det är riktigt bra. Åk nu. Det är en skola i skogen, det värsta som kan hända är att ingenting händer och att ingen kommer att vilja prata med dig.”

Har Lundell en mjuk sida ? Inte någon han vill visa mer av här och nu i alla fall, han lägger på luren innan jag hinner säga något mer. Kanske känner han på sig att jag skulle försöka få honom att ändra sig. Jag funderar på att ringa upp och förklara. Berätta varför jag inte kan åka, vem jag är, varför det inte kommer att bli bra. Men jag är så inbäddad i sömnmedel att jag inte orkar pressa fram tillräckligt mycket energi. Dessutom gav han mig väl en komplimang, visst hörde jag rätt ? Det är inte något jag är stolt över, men några väl valda ord om mina förmågor eller mitt utseende rubbar mitt omdöme. Jag får vara tacksam för att det händer så sällan.

Istället kör jag lydigt hemåt för att få till någon sorts packning, om jag kommer ihåg hur man gör. Vad som nyss verkade vara en 10

dagstur har förvandlats till en längre utflykt. Hur många nätter kommer jag att behöva vara borta och vilket innehåll ur min torftiga garderob är rent nog för att få följa med ? Och viktigast av allt : finns det något apotek i Holm numera ? Förmodligen får den som behöver medicin beställa den till närmaste bensinmack där en finnig tonåring i kassan berättar för alla som vill lyssna att den galna journalisten från stan knaprar piller. Nej, det är inget alternativ, det ser ut som om jag får packa ner ett rejält lager.

I ett skåp i hallen hittar jag en bag från den tid jag var ett väl­ bekant ansikte på gymmet, men i samma stund jag slänger ner ett par strumpor i den vräker sig hjärtat mot bröstkorgen med en intensitet som borde få skjortan att hoppa. Är det nu slutet kommer, är det nu jag kommer att förlora mitt jobb ? Jag vet att det här är min sista chans, vet att det är kört om jag inte får vara kvar på tidningen. Då kommer jag att stanna kvar i den här lägenheten för alltid, sova för alltid.

Jag känner hur jag börjar tappa kontrollen över mina andetag när ringsignalen från telefonen som ligger i bakfickan på jeansen skär genom huvudet.

Det är Lundell. Igen. Han ringer såklart för att kontrollera att jag har tagit mig iväg. Han försöker flera gånger och telefonens enträgna signal ruskar om mig, får mig att samla mig lite grand. Jag tittar på skärmen men förmår ändå inte svara. Till slut ger han upp och efter några sekunder kommer istället ett textmeddelande : Du får bo på Axelsons. Jag har ringt och sagt att du är på väg. Ring när du är framme. /L Han är lömsk, Lundell. Han kommer inte att släppa mig förrän han vet att jag är på plats och kan leverera hans reportage. Jag tar ett bestämt tag i bagen och lyckas fylla den med de kläder som ligger längst fram i garderoben. Med min packning över axeln lämnar jag lägenheten, går något ostadig ner för trapporna och ut genom porten till Saaben.

I handskfacket lägger jag de välfyllda apotekspåsarna. Och så 11

biter jag ihop. Accepterar mitt öde, åtminstone tillfälligt, och vrider om tändningen. Jag kör ut ur stan, vidare mellan glesnande hus och mot en plats jag trodde att jag hade lyckats lämna för gott. Ett mjukt duggregn har börjat falla mot vindrutan.

12

Med undantag för ett stopp vid vägkanten då jag dåsar till i bilen och vaknar av att jag fryser, kör jag till Holm i ett sträck.

Trots alla år som gått behöver jag aldrig ens snegla på gps :en när jag färdas genom mil efter mil av oändlig värmländsk granskog.

Jag tror att vägarna har blivit sämre, på vissa sträckor har asfalten förvandlats till grus. Saaben skumpar över sprickor och potthål och det slår mig att jag inte vet när den besiktigades eller lämnades in på service senast. Jag vet också att den som råkar ut för ett motorhaveri eller punktering här förmodligen får vänta länge på en bärgningsbil.

Skymningen faller i det ihållande regnet. Granarna växer med avståndet till staden. Högre och högre sträcker sig trädens taggiga silhuetter och verkar suga i sig ljuset så att vägen försvinner i mörkret. Fast jag kör långsamt kastas jag hit och dit av gropar och gupp som jag inte ser förrän jag passerar dem.

Ett rådjur dyker upp på vägen och jag bromsar in. Djuret stirrar på mig med ögon som två vita speglar.

Det lämnar inte lyktornas ljuskägla förrän jag stannar och släcker dem.

Vid den här tiden för två år sedan var jag också på väg ut på en resa, men åt andra hållet. Mot Stockholm. Adam hade varit lite vemodig där han gick och plockade bland våra pinaler. Han var då som alltid oförmögen att slänga någonting, levde helst tryggt bland hoprullade posters från högstadiet, cd-skivor som ingen längre 13

spelade och trasiga kopior av Rolexklockor han köpt i Thailand bara för att det var roligt att pruta. Jag brukade bråka om allt skräp han samlade på sig. Nu finns ingenting kvar.

En stor tidning hade hört av sig och erbjudit mig jobb som profilerad kriminalreporter. De hade läst mig de senaste åren, sa en nattchef. Hon konstaterade att det var ovanligt med någon som gjorde min typ av jobb på lokaltidningarna, som skrev som jag skrev.

Jag visste att hon hade rätt. Det fanns något maniskt över mitt sätt att aldrig släppa taget om en story innan jag vridit ur den sista droppen. Saker händer i småstäder också. Misshandel, drog­ uppgörelser, fruar och flickvänner som blir till slagpåsar innanför hemmets väggar. Flexibla strippklubbar och mc-gängen som äger dem. Nynazister, hatbrott och läraren som smiter med klass­kassan dagarna innan 6A ska betala sin skolresa till Visby. Det gäller bara att inte tröttna, att inte ge sig förrän den andra verkligheten fram­träder : den som kanske inte handlar om brottet alls. Den som handlar om uppväxten, familjen, mobbningen och tryggheten i de kriminella gängen. Om den korrumperade, desperata, makthungriga, skadade och ensamma människan. De berättelserna finns alltid, och jag var typen som inte slutade förrän jag hade hittat dem. Jag trivdes på min tidning, men ville framåt och uppåt, mot ett lönelyft inte minst, och till kollegor som brann för samma saker som jag.

Så vi skulle flytta, Adam och jag. Det var aldrig tal om att jag skulle göra en sådan resa utan honom. Det var så självklart att det alltid skulle vara vi. Adam väntade på att vi skulle bilda familj, få ett barn eller två, helst tre. Snart, sa jag. Jag ville också – ge det bara några år till. Bara några år och nu när jag skulle börja på ett nytt jobb kunde jag ju inte bli mammaledig med en gång.

Adam väntade. Väntade och förstod. Ända tills han inte gjorde det längre.

Efter en timmes skumpande genom mörkret skymtar jag silhuet­ ten av tornet på Holms kyrka över grantopparna. Det har alltid varit den högsta byggnaden på orten, förutom under en tid då 14

det övertrumfades av pappersbrukets skorstenar. Men bruket tystnade och skorstenarna är sedan många år nedmonterade.

Efter en brand beslutade sig den koncern som köpt fabriken bara några år tidigare – med löften om en blomstrande framtid – för att slut­giltigt avveckla verksamheten. Kyrkan, vars koncernchef har ett mer långsiktigt perspektiv, står segrande kvar på sin kulle även om kyrk­tuppen numera blickar ut över fler gravstenar än levande själar.

Hur länge är det sedan jag var i Holm senast ? Ett tag räknade jag månaderna, bockade av åren i tankarna. Kom tillbaka för korta besök och fick starta om räkneverket från noll igen. Pappas sjukdom och begravning. Mammas flyttlass. Sedan dess har jag inte varit här, inte många barndomsvänner bor kvar.

Inte heller nu kör jag hela vägen fram. Vägen delar sig strax före kyrkan och jag hinner bara se skymten av de första hyreshusen innan vägen svänger och för mig in i skogen igen. Mot målet för min resa.

Strax utanför Holm ligger sedan slutet av 1800-talet internatskolan Axelsons. Placerad djupt inne i skogen, mitt i ingenstans, av affärsmannen och hobbypedagogen Arild Axelson, som med inspiration från de klassiska pojkinternaten i Storbritannien ville grunda en skola för ”framtida samhällsbärare och ledargestalter”. En plats att drillas för kommande uppgifter utan distraktioner som familj eller nöjen. Skolan tar emot tvåhundratrettio elever i högstadiet och gymnasiet, numera både pojkar och flickor, varav de flesta bor på något av de fem elevhemmen.

I trygghet, väl skyddade från det omgivande samhället.

Och med några få undantag har platsen fyllt sitt syfte. Det är lätt att tro att morden som har fört mig hit är den första händelse av allmänt intresse som någonsin har inträffat i Holm. Men det är inte riktigt sant.

På 1950-talet hittades en flicka i älven, död med krossad skalle.

Hon var dotter till brukets direktör, och det visade sig att en av arbe15

tarna hade slagit ihjäl henne. Mördaren var en ung man, bara några år äldre än offret. En lördagskväll slog han flickan medvetslös med en sten och kastade henne sedan i strömvirvlarna. Han förklarade i polisförhör att det inte var på grund av att hon inte ville ha honom.

Han hade blivit avvisad av flickor förr, men den här gången hade han blivit blind av raseri eftersom hon inte tyckt att han var fin nog.

Hon var dotter till en direktör, han var en arbetare som släpade stockar, och det var därför hon inte ville ha med honom att göra.

Det i sig var så förnedrande att han tappat kontrollen.

Sedan dess har det inte hänt något av samma dignitet i Holm.

Befolkningen har minskat stadigt i takt med arbetstillfällena.

Utbildningsnivåerna är låga, brottsligheten obefintlig om man undantar hembränning, fortkörning och otillåten jakt. Och tur är väl det, eftersom polisen sällan är närmare än två veckor bort.

Men tillvaron går i cykler. Och även om bruket aldrig kommer tillbaka så har en mördare hittat till orten igen.

En torsdag i början av juni saknades de två sextonåriga pojkarna William Brodin och Gustaf Hansson vid morgonväckningen på Axelsons. Man misstänkte att de hade druckit alkohol – vilket är strängt förbjudet på skolan och kan innebära relegering – och antingen somnat någon annanstans än i sina sängar eller höll sig undan för att undvika att bli avslöjade. Efter några dagars letande hade de fortfarande inte återfunnits, trots att efterlysningar med namn och bilder och föräldrarnas bedjande uppmaningar fyllt alla tidningar i landet.

Så till slut, efter att en skallgångskedja med frivilliga organiserats, hittades de båda pojkarna, döda, i en husvagn vid utkanten av skolområdet. Husvagnen tillhörde en snickare från Polen som arbetade med mindre ombyggnationer och reparationer på skolan.

En omfattande polisutredning inleddes men mycket lite har läckt ut om dess arbete. Snickaren presenterades i mitten av sommaren som huvudmisstänkt men har ännu inte hittats av polisen.

I samband med morden reste han hem till Dobre Miasto för att hälsa på sin fru och två små barn men där har han inte synts till.

16

Under tiden som jakten på snickaren pågått har Axelsons ledning, skolans elever och pojkarnas föräldrar lojalt hållit dörren stängd för media.

Tills nu då, om jag får tro Lundell.

17

Saaben rullar in över det knastrande gruset på gårds­planen.

Regnet hamrar fortfarande mot rutan och mellan vindrute­ torkarnas gnälliga fäktande ser jag skolbyggnadens svarta sil­huett.

I några fönster lyser ljuset och de gula rektanglarna ser ut att sväva fritt i mörkret. Längre bort mellan träden skymtar fler ljus och jag vet att det är elevhemmens lampor som får vara tända en stund till. Klockan 21.30 kommer de alla unisont att släckas och en halv­ timme senare ska även allt prat ha tystnat.

Jag känner hur illamåendets kalla tentakler suger tag i mellan­ gärdet och händerna darrar när jag släpper ratten och öppnar bil­ dörren för att bättre kunna se mig om efter en plats att parkera.

Regnets kraft får mig att vackla till när jag kliver ut och runtomkring skakar granskogen av vinden.

Ur mörkret lösgör sig en gestalt som med snabba steg kommer närmare. En svart poncho fladdrar i vinden och i ena handen lyser en ficklampa. När ljuskäglans flackande cirkel når fram vill jag springa undan och gömma mig. ”Bilen kan stå här”, säger en djup röst där något av ålderns strävhet kan anas. Det är svårt att urskilja ansiktet under den stora svarta huvan och ögonen döljs i sina mörka hålor. ”Har du inget paraply ?” fortsätter hon med en uppfostrande ton. ”Jag fick inte med mig något”, mumlar jag och känner mig som ett fumligt barn som skäms för att jag gjort fel trots att det inte drabbar någon annan än mig själv.

Jag öppnar bagageluckan och sliter ut min sparsmakade pack18

ning, lutar mig sedan in över förarsätet och försöker skymma hennes sikt när jag rafsar ut apotekspåsarna ur handskfacket och trycker ner dem i bagen. Sedan följer jag min vägvisare över gårdsplanen, förbi huvudbyggnaden och bort mot bostäderna.

Det finns fem elevhem för internateleverna – Sjögården, Soldaten och Berg för pojkar, Grönis och Stina Lustig (efter en uppskattad husfru) för flickor – men vi går mot den sjätte och minsta byggnaden, fantasilöst kallad för Läraren eftersom det är där de få lärare huserar som under terminen väljer att bo på Axelsons. De var förstås många fler förr. Nu för tiden består inte lärarkåren i lika hög grad av ogifta fröknar som viger sina liv åt att förbereda utvalda ungdomar för det ansvar det innebär att bära landets framtid på sina axlar.

Jag är genomblöt när vi kliver in genom ekdörren. Min värd tar av sig ponchon för att omsorgsfullt hänga den på en galge under hatthyllan. Hon rätar på sig och stryker osynliga slingor av ett gråblont hår ur ansiktet. Knuten i nacken är redan perfekt. Så räcker hon mig sin hand i ett fast handslag samtidigt som hon granskar mig. Ögonen är blå, en vattendroppe hänger från spetsen på näsan. ”Jag heter Ann-Sophie Berzelius och jag är internatchef här på Axelsons.”

Hon ser ut att ha kunnat kliva ut ur vilket årtionde som helst.

En vit skjortkrage runt en smal hals under en mörkgrön tröja av merinoull. Kjolen är beige och går precis till knäna. De ankelhöga gummistövlarna som hon ställer längs väggen – för att kliva i ett par lika tidlösa svarta loafers – hade lika gärna kunnat sitta på hennes egen mormor som på någon av eleverna på skolan. Om hon skulle säga att hon arbetat på Axelsons de senaste hundra åren hade jag varit beredd att tro henne. ”Och det är du som är Ida Rossi, förstår jag”, säger hon och vänder sedan på klacken för att gå in genom hallen. Hon ber mig inte att stiga på, men att stå kvar verkar inte vara ett bättre alter­nativ.

Jag följer efter henne förbi tunga fåtöljer och snidade träbord, upplysta av det mjuka skenet från veckade lampskärmar. Mattan 19

under mina blöta skor är mjuk, tapeterna vackert blommiga. Det är den perfekta balansen jag inte tål. Ingenting är nytt, ingenting är för slitet.

Vi kommer in i ett allrum, där brasan sprakar och ett litet bord till min förvåning är dukat med en tekanna, två koppar i blommigt porslin, ljust och mörkt bröd, smör, ost och marmelad. Ann-Sophie Berzelius sätter sig på en stol och pekar på den andra, utan att titta på mig. ”Jag väntade med kvällsmaten tills du kom. Ta på dig något torrt och slå dig ner.”

Hennes ton lämnar inget utrymme för protester så jag gör som hon säger. Rotar i bagen och vänder henne ryggen när jag byter om. Jag känner mig inte upplagd för något umgänge, särskilt inte av den här sorten, och skulle allra helst vilja gå och lägga mig. Men eftersom jag inte vet var jag ska sova sätter jag mig ner mitt emot henne och sörplar samarbetsvilligt ur min tekopp. ”Jag har förstått att vi måste ha dig här men jag ska vara ärlig och säga att du inte är välkommen. Eleverna är redan skakade av det som har hänt och att du springer runt och ställer frågor kommer bara att sprida oro.”

Rösten är lugn och bestämd men handen som håller smörkniven darrar när hon brer en mörk brödskiva.

Eftersom jag inte heller vill vara på Axelsons känner jag ingen längtan att övertyga henne om mitt ädla syfte. Men min tid på skolan kommer inte att bli lättare av att hon motarbetar mig. ”Jag stannar bara så länge jag behöver för att få ihop de texter min redaktör vill ha. Ju mer hjälp jag kan få, desto snabbare blir ni av med mig.”

Lågorna i den öppna brasan fladdrar och elden har värmt upp rummet så mycket att det nästan är outhärdligt. Jag känner hur svetten börjar tränga igenom den torra skjortan jag bytt om till, men Ann-Sophie ser fortfarande sval ut i sin merinoull.

Hon överväger vad jag har sagt. ”Jag förstår inte hur du tror att du skulle kunna komma hit och 20

lösa det … att ta reda på vem den här människan är som har … Du kommer bara att störa undervisningen.” ”Jag är inte här för att ta reda på vem som har dödat pojkarna”, säger jag, väl medveten om vilka knappar jag ska trycka på. ”Jag är här för att försöka beskriva vilka de var. Jag vill berätta om den starka sammanhållningen på skolan, om banden mellan lärare och elever och om hur ni går vidare.” ”Den här skolan är unik”, säger Ann-Sophie. ”Jag bor här året runt. Det är mitt yrke och mitt kall att ge Axelsons elever ett hem.

Eleverna här ska få en uppväxt som ger dem band till varandra för all framtid.”

Hon darrar till på rösten och pausar, kanske rörd av sina egna ord. Kinderna har fått små röda fläckar. ”Det är inte alltid omvärlden förstår oss”, tillägger hon.

Jag förstår, men kanske inte på det sätt hon tror. Jag minns.

Dessutom cirkulerar rykten och rapporter om Axelsons undervisningsmetoder, med kamratuppfostran i centrum, med jämna mellanrum. Ändå tycks det inte avskräcka föräldrar från att skicka ut sina ungdomar till den isolerade skolan i skogen. Hot inifrån verkar sällan farligare än hot utifrån, av någon anledning. ”Jag har själv gått här”, säger jag i ett försök att få henne vänligare inställd.

Hon höjer på ögonbrynen. ”Jaså, när då ? Då borde du finnas på något examensfoto, jag sparar allihop.”

Hon tar ett steg åt sidan och gör en ansats att gå mot dörren.

Mitt försök har misslyckats. ”Det är sjutton år sedan. Men jag tog inte studenten här.” Ögonbrynen sjunker ner igen och hon får sina misstankar bekräftade. Jag är inte av rätta virket. ”Sammanhållningen här är stark och den kommer att hjälpa oss att gå vidare. Vi misslyckades med att skydda de två pojkarna och därför kommer jag att vara extra noga med att skydda eleverna nu.”

Dags att byta ämne.

21

”På vilket sätt har polisutredningen påverkat er ? Är polisen här ofta ?” fortsätter jag, med en vag förhoppning om att kunna få några detaljer om utredningen som ännu inte är allmänt kända. ”Inte nu längre. Men till en början var de här hela tiden. De har förhört varenda elev och alla lärare flera gånger om. Vi får hoppas att de hittar snickaren så att vi kan få ro och börja om.” ”Så polisen är säker på att det är snickaren som är skyldig ?” säger jag och kletar någon sorts röd marmelad på en brödkant. När jag för smörgåsen mot munnen glittrar marmeladen mot mig i skenet från brasan och för ett kort ögonblick ser den ut som en blodklump.

Jag lägger ner brödet så hastigt på assietten att det landar upp och ner. Ann-Sophie sneglar på mitt kladdiga fat. ”Det får du naturligtvis fråga polisen om.” ”Men vet man något om varför snickaren skulle ha dödat pojkarna, vilket motiv han hade ?” ”Vem vet vad han var för en typ egentligen”, säger hon och rycker på axlarna. ”Hur som helst kan du intervjua mig och vår rektor.

Och lärarna, om du hittar någon som vill prata med dig. Bland ung­ domarna … det är väldigt olika hur de hanterar den här situationen.”

Hon ger mig en blick som om jag var en förstaårselev hon läste ordningsreglerna för och fortsätter : ”En del är traumatiserade och kanske pratar på för att det får dem att känna sig lugnare. En del tycker säkert att det är roligt att synas och det tar jag för givet att du inte kommer att utnyttja. Polisen avgör naturligtvis själva hur mycket de vill säga.”

Jag gillar inte känslan av att hon försöker kontrollera mig och diktera mitt arbete. Det väcker minnet från min tid som elev här.

Kontroll och uppfostran. Jag undrar om det är samma sak fort­ farande. ”Vad tror du själv då ?” säger jag. ”Du som bor här året runt och har tät kontakt med eleverna kan ju ha sett eller märkt något. Du måste ha känt de dödade pojkarna.”

Hon skjuter bak stolen och går bort mot fönstret. Tittar ut på regnet. Men händerna slätar hon hårt ut obefintliga veck i kjolen.

22

Jag har passerat en gräns. En gräns jag förmodligen hade sett om jag inte hade varit så trött och suddig.

När Ann-Sophie vänder sig mot mig igen är det inte för att svara på min fråga. ”När jag fick veta att du skulle komma hit tänkte jag att jag skulle undersöka vem du är”, säger hon istället. ”Jag hittade ganska mycket information.”

Hon har haft sitt vapen dolt och nu drar honom fram det. Punkterar mig och ser triumferande hur jag sjunker ihop. Jag blir torr i munnen. Brödsmulor fastnar i gommen när jag gapar utan att kunna säga något. ”Jag är förvånad över att din tidning alls låter dig arbeta. Med tanke på hur det gick för några år sedan.”

Ja. Det var mitt fel. Jag lever med minnet varje dag. Ann-Sophie Berzelius sätter bara ord på vad jag redan vet. Men jag är schackmatt. Tom och blank. ”Du förstår säkert att jag tycker att en person med din bakgrund är olämplig. För elevernas skull.”

Jag säger fortfarande ingenting. Tror att jag nickar.

Hon står med armarna i sidorna och ser på mig. ”Jag kan inte föreställa mig vad det måste göra med en människa.

Att ha varit med om en sådan sak.”

Det gör ont. Inga konstigheter. Bara smärta. ”Nu är vi nog färdiga för ikväll. Det är sent och du behöver säkert vila.”

Hon sveper iväg genom rummet, så perfekt i harmoni med huset att hon hade kunnat vara en mobil del av inredningen. Jag hasar efter med min bag.

Ann-Sophie har placerat mig i en av de lärarbostäder som står tomma. Det är ett stort hörnrum med fönster norrut, mot skogen, och österut, mot elevhemmen. Jag har ingen egen ingång, så för att gå ut behöver jag ta mig genom korridoren, förbi både allrummet där vi just suttit och några andra dörrar, varav en måste leda till hennes egen bostad.

23

Så att jag inte ska smita ut på kvällen utan att hon märker det, tänker jag.

Min tillfälliga bostad har ett litet badrum och ett pentry, och är inrett i samma stil som allrummet. Sängen har en mörk träram, den djupa och stadiga soffgruppen är diskret randig i ljusgrönt linnetyg.

På väggarna hänger inga posters utan tavlor i olja och akvarell som avbildar sjöar och skogar. Jag får behärska mig för att inte riva ner dem allihop och hjärtat travar allt snabbare i bröstet.

Ann-Sophie går fram till fönstren och drar för gardinerna med ett vant ryck innan hon lämnar mig. ”Rektorn vill träffa dig när du har vaknat i morgon”, säger hon, kliver över tröskeln och stänger dörren.

Jag andas sakta. Egentligen vet jag det redan. Jag är medveten om sakernas tillstånd, vet vilka vikter som står på gungbrädan. Jag mot Axelsons, återigen. Samma kamp så många år senare. Kan jag vinna den här gången ?

Jag sjunker ner på golvet bredvid sängen. Jag måste få hjälp.

Vem kan jag ringa, vem kan trösta mig ? Jag är ensam men som tur är finns det en lista. En kontaktbok med flera olika nummer till räddare i nöden. Min egen privata samling öron som lyssnar på mig, som inte har hjärta att värja sig mot min ömkliga berättelse och oförmåga att få rätsida på mitt liv. Det gäller att välja dem rätt.

En del av dem låter mig prata för att de hoppas på annat, men de flesta kan helt enkelt inte säga nej. De tröttnar naturligtvis efter ett tag, men i ett halvår brukar de flesta hålla ut innan det är dags att fylla på boken med nya nummer. Jag vet detta, men ändå tänker jag ringa. Vem är mest mottaglig ? Jag har tappat fokus den sista tiden, minns inte riktigt vilka som har gått vidare, vilka som är på gränsen och vilka som är kvar. Jag skrollar i kontaktboken och får flisor i tummen av den trasiga skärmen. Det hade jag kunnat läsa som ett varningens tecken, men gör det inte.

Han heter David, vi träffades första gången för ungefär fyra månader sedan, tror jag, och han har varit en av mina bästa lyss24

nare. David är fyrtiofyra år, någon sorts ekonom på ett stort företag, ofrivillig singel sedan så gott som alltid, med ett stort behov av att rädda kvinnor i nöd. Han är en aktiv användare av i stort sett alla digitala dejtingtjänster och, är jag ganska säker på, en välkänd kund på de strippklubbar som erbjuder extra allt när showen är slut.

Efter ett sådant besök får han dåligt samvete och är då en särskilt bra lyssnare.

I fosterställning och med telefonen mellan örat och golvet lyssnar jag på signalerna som går fram. Just när jag tror att han inte ska svara hörs rösten i den andra änden. ”Ida.” Med en suck. ”Stör jag dig ? Jag skulle verkligen behöva prata.” ”Har det hänt något ?” säger han, men även i min dimma kan jag höra att något saknas. Känsla. Medkänsla. ”Jag tror jag håller på att förlora jobbet.” ”Okej.” ”Då vet jag inte vad jag gör.” ”Jag trodde att du bara gjorde meningslösa saker på jobbet nu för tiden ?”

Jag hör hur han går, han går iväg från något eller iväg från någon som inte får höra. Det är så det vanligtvis slutar. ”Jo, men …” ”Då kommer du väl att få fortsätta göra dem.” Tonen är kort. ”Jag tänker på dig. Saknar dig”, säger jag och hatar mig själv i samma stund som det är sagt. Det är ett billigt knep, ett desperat försök att hålla kvar någon som inte behöver mig, som sakta förtorkar medan jag girigt suger i mig av honom som en själens vampyr.

Men David har gått över till andra sidan gränsen. Han har genom­ skådat mig. Och när jag hör en kvinnoröst i bakgrunden förstår jag att han har hittat någon annan. Någon som kanske faktiskt kan ge honom något. Efter att David i månader har jobbat hårt för att hålla mig flytande borde jag kunna unna honom det. Men nu hör jag inte

25

längre kvinnorösten eller om David säger någonting eftersom min dundrande puls dränker alla ljud. ”Adam”, säger jag.

Då trycker han bort mig. Här finns ingen hjälp att få.

26

Två år tidigare Isma kunde inte sitta stilla. Han gick fram och tillbaka i den skräpiga lägenheten. Sjönk ner än på soffan, som var så nedsutten att knäna nästan snuddade vid hakan på honom, än på någon av de två repiga pinnstolarna i köket. Han rökte oavbrutet. Plockade upp nya fimpar från golvet eller från det överfulla askfatet på diskbänken och kastade dem ifrån sig när de blev så korta att han brände sig.

Läpparna var redan fulla med små mörkröda märken. Han pratade hela tiden och drog än av sig, än på sig, huvan på den svarta tröjan. ”Nu har de fan gått för långt, för långt, hör du ? De har riggat alltihop för att pumpa oss på pengar, men det säger jag dig, de vet inte vilka de har att göra med. Tror de att de kan köra över oss hur som helst ? Fan. De har ingen respekt. Var ska vi få pengarna ifrån ?

Vi ska fan inte betala. Inte ens om vi hade pengarna skulle vi betala.

Vi ska visa vilka de jävlas med.”

Jag hade varit i lägenheten några gånger tidigare, men kunde ändå aldrig riktigt vänja mig vid hur stökig och smutsig den var.

Här fanns ingenting som jag var lockad att sätta mig på så därför stod jag mitt på golvet i vardagsrummet. Bland pizzakartonger, fimpar och trasiga möbler låg högar med nya telefoner och märkes­ kläder, främst sportkläder. Isma själv hade på sig ett par nya sneakers som lyste vita på honom där han studsade runt. Ofta låg här också skokartonger och bagar tätt packade med mindre påsar kokain och marijuana, men idag syntes inga sådana till, och det hängde ihop med Ismas problem. ”Skulle vi ha snott från dem, Jacob och jag ? Hur länge har vi 27

jobbat för dem ? Fem år har vi jobbat för dem och det har aldrig fattats ett öre. Aldrig. Och nu anklagar de oss. Det är de själva som har klantat till det, det kan jag svära på.”

Jag hade hört den här tiraden många gånger, och för varje gång blev han mer och mer desperat. Isma och Jacob sålde droger åt Skull Crew MC, och skötte ett relativt stort geografiskt område, som sträckte sig över flera städer både här och på andra sidan norska gränsen. Om det stämde som Isma sa, att de gjort samma sak de senaste fem åren, måste de ha skött sig bra, och framför allt diskret. Anledningen till att jag, en reporter, stod på golvet i deras lägenhet var ett tydligt tecken på att affärerna inte gick så bra längre.

Ett stort parti kokain hade försvunnit från Ismas och Jacobs lager, och de hävdade själva att de blivit bestulna. Hos Skull Crew MC rådde däremot uppfattningen att Isma och Jacob själva sålt alltihop men behållit vinsten. Nu krävde gänget pengarna tillbaka med ränta, annars skulle Isma och Jacob få betala på något annat sätt, och dessutom få tjäna som exempel för andra i samma bransch.

Om Isma inte kunde vara stilla så gällde det motsatta för Jacob.

Han satt i soffan och stirrade ner i golvet med huvudet mellan händerna. Då och då tittade han upp, följde Isma med blicken en stund och strök handen hårt över det korta, mörka skägget eller skruvade nervöst på armbandsklockans rostfria ring. De två var lika varandra som bröder, även om jag förstått att de inte var det.

Smala och seniga, med det tjocka håret i en hästsvans. Stora klockor på taniga handleder och naglar nedbitna nästan till roten. Isma och Jacob hade kontaktat mig eftersom det var den sista utvägen de kunde se. ”Du skriver om oss, om hela den här grejen, och då vågar de inte röra oss.” ”Varför skulle de inte göra det ?” ”De gillar att ligga lågt, vill inte synas för mycket. De fattar att polisen kommer att hålla koll på oss och då drar de sig undan.” ”Vill ni att polisen ska hålla koll på er då ?” ”Det är bättre. Jag lovar dig, det är bättre.”

28

Erbjudandet var alltför lockande för att jag skulle säga nej. Det skulle ge mig en chans att få en inblick i den yrkeskriminella världen. Tankarna på att det skulle vara farligt inte bara för Jacob och Isma utan för mig också, trängde jag undan, även om Adam försökte få mig att låta bli. ”Det är inte värt det”, sa han, men jag lyssnade inte.

Så jag skrev en artikel som fick stor uppmärksamhet. Jag beskrev Ismas och Jacobs bakgrund, situationen de befann sig i. Tecknade deras liv hela vägen till den eländiga barndomen och tillbaka, följde dem längs vägen till pengar och framgång i samhällets skugga. Efter det hade ingenting hänt på flera månader. Kanske hade Isma haft rätt, Skull Crew MC ville ligga lågt.

Men nu var de oroliga igen. Gänget hade hört av sig, sagt att de ville ses och diskutera. ”Du måste skriva mer. Visa att vi inte är bortglömda, visa att det märks om någon ger sig på oss.”

Men för att skriva mer, ville jag också ha mer.

29

Tisdag På morgonen har det slutat regna och istället har luften fyllts av en tjock dimma. När jag tittar ut genom mina fönster ser jag knappt elevhemmen, och granskogen skymtar bara som ett diffust mörker. Men i det mjölkaktiga diset ser jag de urvattnade formerna av elever som rör sig, som spöken på väg från sina elevhem till dagens första lektion. Jag hör dem också, unga röster som pratar och skrattar, till synes oförskräckta inför ännu en dag på Axelsons.

I mitt pentry finns allt som behövs för att äta frukost, Ann-Sophie slarvar inte med detaljerna. Jag sköljer ner en liten vit beskyddare med svart kaffe och lyckas få i mig ett löskokt ägg.

Natten har inte gett mig nya krafter och jag är lika trött som om jag aldrig sovit. Kan jag åka hem ? Parkera bilen utanför redaktionen, knalla upp till Lundell och lämna walkover, säga till honom att skicka Nadya istället ?

Och bli sjukpensionär i samma andetag.

Jag har inget annat val än att stanna kvar och åtminstone göra ett försök. Rummet gungar lätt, de gröna och vita ränderna i soffan böjs och flyter ihop. Jag fiskar upp telefonen ut fickan och tittar på klockan. Jag kan inte minnas att Ann-Sophie sa någon exakt tid då jag behöver infinna mig hos rektorn, och jag borde hinna med en kort promenad för att samla mig först. Med små steg lämnar jag rummet och går försiktigt genom korridoren och förbi Ann-Sophies dörr.

30