9789137156040

abigail dean

Flicka A Översättning: Christina Mansicka

Till mamma, pappa och Rich

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Girl A Copyright © Abigail Dean 2021 All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Omslag: Claire Ward © HarperCollinsPublishers Ltd 2021 Svensk omslagsbearbetning: Maria Sundberg Omslagsfoto: Nina Masic / Stephen Mulcahey / Trevillion Images Tryckt hos ScandBook, EU, 2021 ISBN 978-91-37-15604-0

1 Lex (Flicka A) ni känner mig inte, men ni har säkert sett mig på bild.

På de tidigaste fotona pixlade de oss för att dölja våra drag, ända ner till midjan – till och med håret var för utmärkande för att visas. Men storyn och dess beskyddare tröttnade och i de skummare vrårna av nätet blev vi lätta att hitta.

Fotografiet med flest visningar är taget utanför huset på Moor Woods Road, sent en septemberkväll. Vi troppade ut och radade upp oss, sex stycken i storleksordning och Noah i Ethans armar, medan far arrangerade bilden. Små vita vålnader som chockade vred sig i solen. Bakom oss vilade huset i det sista dagsljuset, och skuggorna spred sig från fönstren och dörren. Vi stod stilla och tittade in i kameran.

Det skulle ha varit perfekt. Men strax innan far tryckte på knappen kramade Evie min hand och vände upp ansiktet mot mig; på fotografiet ska hon just säga något, och leendet drar i mina läppar. Jag minns inte vad hon sa, men jag är rätt säker på att vi fick betala för det, senare.

Jag kom fram till fängelset halvvägs in på eftermiddagen.

Under körningen hade jag lyssnat på en gammal spellista som JP gjort, Have a Great Day, och utan musiken och motorbullret blev det tvärtyst i bilen. Jag öppnade dörren. Trafiken tilltog på motorvägen, brusade som havet.

Anstalten hade publicerat ett kort uttalande som bekräftade 3

mors död. Jag läste artiklarna på nätet kvällen före, de var summariska, och alla avslutades med en variant av samma lyckliga slut. Syskonen Gracie, varav en del avsagt sig sin anonymitet, antas må bra. Jag satt i en handduk på hotellsängen, omgiven av mat från rumsservice, och skrattade. Vid frukosten fanns en hög med lokaltidningar intill kaffet; mor var på framsidan, under en artikel om en knivskärning på Wimpy Burger. En lugn dag.

Det ingick en varm frukostbuffé, och jag fortsatte att äta ända till slutet, när servitrisen sa att köket måste börja förbereda lunchen. ”Kommer folk hit och äter lunch?” frågade jag. ”Om du bara visste”, sa hon. Hon såg ursäktande ut. ”Men det ingår inte i rumspriset.” ”Det gör inget”, sa jag. ”Tack. Det var verkligen gott.”

När jag började jobba sa min mentor, Julia Devlin, att den tiden skulle komma när jag tröttnade på gratismat och gratissprit, när min fascination inför fat med perfekta kanapéer skulle avta, när jag inte längre skulle ställa klockan för att hinna med hotellfrukosten. Devlin hade rätt i en hel del, men inte det här.

Jag hade aldrig varit i fängelset förr, men det var inte särskilt annorlunda mot vad jag föreställt mig. Bortom parkeringen fanns vita murar, krönta med taggtråd, som en utmaning i en saga. Bakom det, fyra torn över en vallgrav av cement, med en grå fästning i mitten. Mors lilla liv. Jag hade parkerat för långt bort och fick gå över ett hav av tomma parkeringsplatser, följde de kraftiga vita linjerna där jag kunde. Det fanns bara en bil till på parkeringen, och i den satt en gammal kvinna och grep om ratten. När hon såg mig höjde hon handen, som om vi kanske kände varandra, och jag vinkade tillbaka.

Asfalten började klibba under fötterna. När jag väl var framme vid ingången var jag svettig i behån och i nackhåret. Mina sommarkläder hängde i en garderob i New York. Jag mindes de engelska somrarna som milda, och varje gång jag gick ut 4

överraskades jag av den klarblå himlen. Jag hade ägnat lite tid den morgonen åt att fundera på vad jag skulle ta på mig, fastnat halvklädd framför garderobsspegeln – det fanns inte en klädsel för alla tillfällen, trots allt. Jag hade bestämt mig för en vit skjorta, löst sittande jeans, butiksrena träningsskor, vedervärdiga solglasögon. Är det för muntert? frågade jag Olivia, och messade en bild, men hon var i Italien, på ett bröllop på stadsmurarna i Volterra, och svarade inte.

Det fanns en receptionist, precis som på vilket kontor som helst. ”Har ni bokat tid?” frågade hon. ”Ja”, sa jag. ”Hos fängelsechefen.” ”Hos chefen?” ”Ja. Chefen.” ”Är det du som är Alexandra?” ”Det är jag.”

Fängelsechefen skulle möta mig i entréhallen. ”Det är reducerad personalstyrka på lördagseftermiddagar”, hade hon sagt. ”Och inga besök efter tre. Det bör ge lugn och ro.” ”Det vore fint”, sa jag. ”Tack.” ”Jag borde inte säga det här”, sa hon, ”men det skulle vara läge för den stora flykten.”

Nu kom hon genom korridoren, fyllde den. Jag hade läst om henne på nätet. Hon var den första kvinnliga chefen på en högsäkerhetsanstalt i landet, och hade gett några intervjuer efter sin utnämning. Hon hade velat bli polis vid en tid då längdkraven ännu gällde, och hon var fem centimeter för kort. Hon hade upptäckt att hon ändå var lång nog att bli kriminalvårdare, ­vilket var ologiskt, men bra för hennes del. Hon hade en knallblå uniform – jag kände igen den från bilderna till intervjuerna – och egendomligt fina skor, som om någon sagt till henne att de skulle mildra intrycket. Hon trodde – helhjärtat – på rehabiliteringens kraft. Hon såg tröttare ut än på fotografierna. ”Alexandra”, sa hon, och skakade hand med mig. ”Jag beklagar verkligen sorgen.”

5

”Det gör inte jag”, sa jag. ”Så oroa dig inte för det.”

Hon gestikulerade åt det håll hon kommit ifrån. ”Jag sitter alldeles intill besökscentret”, sa hon. ”Varsågod.”

Korridoren hade en ljummen gul färg, kantstötta golv­lister och var dekorerad med gamla affischer om graviditet och meditation. I slutet fanns en skanner, och ett rullband för ens tillhörigheter. Stålskåp upp till taket. ”Formaliteter”, sa hon. ”Det är i alla fall ingen kö.” ”Som på en flygplats”, sa jag. Jag tänkte på servicen i New York två dagar tidigare: min laptop och mobil i en grå låda, och den prydliga, genomskinliga sminkväskan som jag ställde bredvid. Det fanns särskilda filer för bonusresenärer, och jag behövde aldrig köa. ”Exakt så”, sa hon. ”Ja.” Hon lade upp innehållet i sina fickor på bandet och gick genom skannern. Hon hade ett passerkort, en rosa solfjäder, och en solkräm för barn. ”Hela familjen är rödhåriga”, sa hon. ”Vi är inte gjorda för såna här dagar.” På fotot på passerkortet såg hon ut som en tonåring, ivrig inför sin första dag på jobbet.

Mina fickor var tomma; jag följde henne igenom.

Där inne fanns inte heller några andra. Vi gick genom besöks­ centret, där plastborden och de fastskruvade stolarna väntade på nästa omgång. I änden av rummet fanns en plåtdörr, utan fönster; någonstans bakom den, antog jag, fanns mor, och det begränsade utrymme där hon framlevt sina dagar. Jag kände på en stol när vi gick förbi, och tänkte på mina syskon som väntade på att mor skulle komma in i det kvava rummet. Delilah måste ha suttit här, många gånger, och Ethan hade besökt henne en gång, fast inte för att vara ädel. Han hade skrivit en artikel för The Sunday Times efteråt, med rubriken ”Förlåtelsens problem”, som var många och förutsägbara.

Fängelsechefens kontor låg innanför en annan dörr. Hon förde passerkortet mot väggen och klappade på fickorna efter den sista nyckeln. Den låg i fickan framför hjärtat och var fäst 6

vid ett foto på en massa rödhåriga barn i en plastram. ”Jaha”, sa hon. ”Här är det.”

Det var ett enkelt kontor, med gropiga väggar och utsikt över motorvägen. Hon verkade ha tänkt på det och bestämt att det inte gick an, för hon hade tagit in ett stramt skrivbord i trä och en kontorsstol, och fått loss pengar till två skinnsoffor, att använda vid känsliga samtal. På väggarna satt hennes diplom och en karta över Storbritannien. ”Jag vet att vi inte har träffats förut”, sa chefen, ”men det är något jag vill säga till dig innan juristen gör oss sällskap.”

Hon visade på sofforna. Jag avskydde formella möten i bekväma möbler – det var omöjligt att veta hur man skulle sitta. På bordet framför oss fanns en kartong, och ett tunt brunt kuvert med mors namn på. ”Jag hoppas att du inte tycker det är oproffsigt av mig”, sa chefen, ”men jag minns dig och din familj från nyheterna på den tiden. Mina barn var små då. Jag har tänkt på de där rubrikerna många gånger sedan dess, redan innan det här jobbet dök upp.

Man ser en hel del i den här branschen. Både sånt som hamnar i tidningarna, och sånt som inte gör det. Och efter all den här tiden är det vissa saker – väldigt få – som fortfarande förvånar mig. Folk säger: Hur kan du fortsätta att förvånas, än i denna dag? Ja, jag vägrar att inte låta mig förvånas.”

Hon tog upp solfjädern ur uniformsfickan. På närmare håll såg den ut att vara handgjord av ett barn, eller en intern. ”Dina föräldrar förvånade mig”, sa hon.

Jag såg förbi henne. Solen skymtade vid fönsterkanten, skulle strax skina in i rummet. ”Det var hemskt, det som hände er”, sa hon. ”Alla vi som jobbar här, vi hoppas att ni kan finna frid.” ”Ska vi kanske prata om varför du ringde mig?” sa jag.

Juristen stod utanför rummet, som en skådespelare i väntan på sin signal. Han var klädd i grå kostym och färgglad slips, och svettades. Lädret gnisslade när han satte sig. ”Bill”, sa han, 7

och reste sig igen för att skaka hand. Översta delen av kragen började bli fuktig, så nu var den också grå. ”Jag har förstått att du också är jurist”, sa han på en gång. Han var yngre än jag hade väntat mig, kanske yngre än jag – vi bör ha gått utbildningen samtidigt. ”Bara företagsgrejer”, sa jag, och för att få honom att känna sig bättre: ”Jag kan ingenting om testamenten.” ”Och”, sa Bill, ”det är därför jag är här.”

Jag log uppmuntrande. ”Okej!” sa Bill. Han knackade på kartongen. ”Här är de personliga tillhörigheterna”, sa han. ”Och här är dokumentet.”

Han sköt kuvertet över bordet och jag rev upp det. Testamentet, skrivet med mors darriga hand, slog fast att Deborah Gracie utsåg sin dotter, Alexandra Gracie, som testamentsexekutor; att Deborah Gracies kvarlåtenskap bestod av, för det första, tillhörigheterna förvarade på HM Prison Northwood; för det andra, omkring tjugotusen pund som hon ärvt av sin make, Charles Gracie, vid hans död; och för det tredje, fastigheten på Moor Woods Road 11, i Hollowfield. Dessa egendomar skulle delas lika mellan Deborah Gracies kvarvarande barn. ”Exekutor”, sa jag. ”Hon verkade ganska säker på att du var rätt person för ­jobbet”, sa Bill. Jag skrattade.

Jag kan se mor i sin cell, som leker med sitt långa, långa blonda hår, som når ända ner till knäna – så långt att hon kunde sitta på det, som ett partytrick. Hon begrundar sitt testamente, övervakad av Bill, som tycker synd om henne, som är glad att kunna hjälpa till, och som svettas, då också. Det är så mycket han vill fråga. Mor håller pennan i handen och darrar av affekterad förtvivlan. Exekutor, förklarar Bill: det är något av en ära.

Men det är också en administrativ börda, och det kommer att krävas kommunikation med de olika testamentstagarna. Mor, som har cancern som gror i magen, och bara några månader kvar att jävlas med oss, vet exakt vem hon ska utse.

8

”Du har ingen skyldighet att åta dig det här”, sa Bill. ”Om du inte vill.” ”Jag vet det”, sa jag, och Bill lyfte på axlarna. ”Jag kan leda dig igenom det grundläggande”, sa han. ”Det är en väldigt liten portfölj med tillgångar. Den borde inte ta upp alltför mycket av din tid. Nyckeln – det jag skulle hålla i minnet – är att ha testamentstagarna på din sida. Hur du än bestämmer dig för att hantera de där tillgångarna bör du få klartecken från dina syskon först.”

Jag var inbokad på ett flyg tillbaka till New York nästa eftermiddag. Jag tänkte på den kalla luften i planet, och de prydliga menyerna som delades ut strax efter start. Jag kunde se mig själv sätta mig till rätta inför resan, med de föregående tre dagarna dövade av drinkarna i loungen, sedan vakna upp till den varma kvällen och en svart bil som väntade på att köra mig hem. ”Jag måste fundera på saken”, sa jag. ”Det kommer inte så lägligt.”

Bill räckte mig ett papper med sitt namn och nummer handskrivna på ljusgrå linjer. Visitkort rymdes tydligen inte i fängelsets budget. ”Jag väntar på att höra av dig”, sa han. ”Om det inte blir du vore det bra om du har några förslag. En av de andra testamentstagarna, kanske.”

Jag funderade på att föreslå det här för Ethan, eller Gabriel, eller Delilah. ”Kanske det”, sa jag. ”Till att börja med”, sa Bill, och höll lådan i handflatan, ”är det här alla hennes tillhörigheter på Northwood. Jag kan överlämna dem till dig i dag.”

Lådan var lätt. ”De är av försumbart värde, är jag rädd”, sa han. ”Hon hade ett antal tillgodohavanden – för exemplariskt uppförande, såna saker – men det har inte mycket värde utanför anstalten.” ”Så synd”, sa jag. ”Det enda i övrigt”, sa fängelsechefen, ”är kroppen.”

Hon gick till skrivbordet och tog fram en pärm med plastfickor, 9

som var och en innehöll ett informationsblad eller en broschyr.

Som en servitör med en meny öppnade hon den åt mig, och jag skymtade dystra typsnitt och några beklagande ansikten. ”Olika alternativ”, sa hon, och vände sida. ”Om ni så önskar.

Begravningsbyråer. En del är lite mer detaljerade: minnesgudstjänster, kistor och såna saker. Och alla är från orten – inom åtta mils avstånd.” ”Jag är rädd att det blivit ett missförstånd”, sa jag. Chefen stängde pärmen om en broschyr med en leopardmönstrad likbil på framsidan. ”Vi kommer inte att begära ut kroppen”, sa jag. ”Åh”, sa Bill. Om chefen blev upprörd dolde hon det väl. ”I så fall”, sa hon, ”begraver vi din mamma i en omärkt grav, enligt fängelseföreskrifterna. Har du något att invända mot det?” ”Nej”, sa jag. ”Jag har inget att invända.”

Mitt andra möte var med fängelseprästen, som begärt att få träffa mig. Hon hade bett mig komma till besökskapellet, som låg på bilparkeringen. En av chefens assistenter följde mig till ett lågt uthus. Någon hade satt ett träkors ovanför dörren och hängt färgat silkespapper i fönstren. Färgat glas för barn. Sex bänkrader stod uppställda framför ett provisoriskt podium med en fläkt och en predikstol, och en skulptur av Jesus på korset.

Prästen väntade på andra bänken bakifrån. Hon reste sig för att ta emot mig. Allt hos henne var runt och fuktigt: ansiktet i dunklet, den vita klädnaden, de två små händerna som höll om mina. ”Alexandra”, sa hon. ”Hej.” ”Du måste undra”, sa hon, ”varför jag ville träffa dig.”

Hon hade den sortens mildhet som måste övas in. Jag kunde se henne i konferensrummet på ett billigt hotell, försedd med 10

namnbricka och i färd med att lyssna på en föreläsning om ­vikten av pauser – att ge folk utrymme att prata.

Jag väntade. ”Jag tillbringade mycket tid med din mamma under hennes sista år”, sa hon. ”Jag hade förstås jobbat med henne längre än så, men det var under de sista åren som jag såg förändringarna hos henne. Och jag hoppades att du, i dag, skulle finna tröst i de förändringarna.” ”Förändringar?” sa jag. Jag kände hur jag började le. ”Hon skrev till dig många gånger under de åren”, sa hon. ”Till dig och till Ethan och Delilah. Jag hörde om er alla. Gabriel och Noah. Ibland skrev hon till Daniel och Evie. För en mamma att förlora sina barn, vilka synder hon än begått … Hon hade förlorat så mycket. Hon brukade komma till mig med alla breven, för att jag skulle kontrollera stavningen och adresserna.

Hon trodde hela tiden att adresserna inte stämde, eftersom ni inte svarade.”

Silkespapperet kastade ett köttrosa sken över mittgången. Jag hade trott att fönstren varit internernas verk, men nu kunde jag föreställa mig prästen stå på en stol och dekorera sitt kungarike när arbetsdagen var slut. ”Jag ville träffa dig”, sa hon, ”för förlåtelsens skull. För om du förlåter andra när de syndar mot dig, då kommer den himmelske fadern också att förlåta dig.”

Hon lade handen på mitt knä. Värmen från den trängde rakt igenom jeansen, som något utspillt. ”Men om du inte förlåter andra deras synder”, sa hon, ”kommer din fader inte att förlåta dina synder.” ”Förlåtelse”, sa jag. Formen på ordet fastnade i halsen. Jag log fortfarande. ”Fick du dem?” frågade fängelseprästen. ”Breven?”

Jag fick dem. Jag bad pappa – min riktiga pappa, förstår ni, inte rötan i benen – att förstöra vartenda ett när det kom. De var lätta att känna igen, för de kom återförslutna, med en s­ tämpel 11

som förvarnade om korrespondens med en intern på HM Prison Northwood. En kort tid efter min tjugoettårsdag, när jag var hemma från universitetet, kom pappa till mig med en bekännelse och en låda, och alla jävla breven låg där i. ”Jag tänkte bara”, sa han, ”att i framtiden … kanske du blir nyfiken …” Det måste ha varit jullov, för grillen stod i trädgårdsförrådet – han hjälpte mig att rulla ut den, och vi stod i jackorna, han med sin pipa och jag med en kopp te, och matade in dem i elden. ”Jag tror att du är i fel berättelse”, sa jag till fängelseprästen. ”Det finns en story – man ser den ofta – som leder fram till ett fängelsebesök. Någon där inne väntar på att någon annan ska hälsa på. För att bli förlåten. Besökaren har grubblat på det i åratal, och kan inte bestämma sig för om han eller hon ska göra det eller inte. Nåja. I slutet gör de det. Det är oftast en förälder och ett barn, eller kanske en förövare och ett offer – det beror på. Men de tar sig dit. Och de har ett samtal. Och även om besökaren inte precis förlåter personen, får de i alla fall ut något av det hela. Men, du förstår – min mamma är död. Och jag kom aldrig på besök.”

Jag fick en förödmjukande känsla av att jag höll på att börja gråta, så jag drog ner solglasögonen för att dölja det. Prästen blev ett knöligt vitt spöke i mörkret. ”Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig”, sa jag, absurt nog, och snubblade tillbaka utmed gången. Solskenet hade äntligen börjat mjukna, och nu var det dags för ett glas. Jag tänkte på en hotellbar och det första glaset som tungt lägger sig över armar och ben. Fängelsechefens assistent väntade på mig. ”Är vi klara?” frågade hon. Våra skuggor var långa och svarta på asfalten, och när jag kom fram till henne bildade de ett enda besynnerligt odjur. Hennes skift var förmodligen slut. ”Ja”, sa jag. ”Jag ska väl åka.”

I bilen kollade jag telefonen. Finns det något sånt, hade Olivia messat, som för muntert?

Jag höll mors pappkartong i knäet och lyfte på locket. En 12

­ rokig uppsättning tillhörigheter. Där fanns en bibel, förutsägb bart nog. Där fanns en hårborste. Där fanns två urklipp från tidskrifter, klibbiga av tejp: det ena var en annons för solsemestrar i Mexiko, och det andra för blöjor, med en rad rena, glada barn som låg på en vit filt. Där fanns ett tidningsklipp om Ethans välgörenhetsarbete i Oxford. Där fanns tre chokladkakor, och ett läppstift som nästan var slut. Som vanligt avslöjade hon ingenting.

Sista gången jag såg mor var dagen då vi blev fria. Den morgonen vaknade jag upp i en nerkissad säng och förstod att min tid var ute, och att om jag inte gjorde något skulle det vara här jag dog.

Ibland besöker jag vårt lilla rum i tanken. Det finns två enkelsängar, intryckta i motsatta hörn, så långt från varandra det bara går. Min säng och Evies säng. Den nakna glödlampan hänger mellan dem, gungar för varje steg i hallen utanför. Den är oftast släckt, men ibland, när far så bestämmer, lämnas den på i dagar. Han har satt en tillplattad kartong för fönstret, för att kunna stoppa tiden, men ett svagt, brunt ljus sipprar igenom och ger oss våra dagar och våra nätter. Bakom kartongen fanns en gång en trädgård, och bortom den, heden. Det har blivit svårare att tro att de där platserna, med sin vildvuxenhet och sitt väder, ännu kunde existera. I det torvfärgade ljuset kan man se det två meter breda Territoriet mellan sängarna, som Evie och jag känner bättre än något annat. Vi har pratat om hur man tar sig fram från min säng till hennes i många månader: vi vet hur man korsar de böljande kullarna av plastpåsar, som buktar av föremål vi inte minns; vi vet att man använder en plastgaffel för att ta sig över Baljträsket, som är svartaktigt och stelnat, och nära att torka ut; vi har diskuterat bästa sättet att ta sig igenom Polyesterbergen för att undvika den värsta lorten: huruvida man ska välja de höga passen och riskera vädrets makter, eller passera genom tunneln av ruttnande material under dem och ställas inför det som lurar där.

13

Jag hade kissat på mig igen under natten. Jag böjde på tårna, vred på handlederna, och sparkade med benen som om jag simmade, som jag hade gjort varje morgon de senaste månaderna.

Två. Kanske tre. Jag sa till rummet det jag skulle säga till den första person jag mötte när jag var fri: Jag heter Alexandra Gracie och är femton år gammal. Du måste ringa polisen. Sedan, precis som jag gjorde varje morgon, vände jag mig om för att se på Evie.

Vi hade en gång blivit fastkedjade åt samma håll, så att jag kunde se henne hela tiden. Nu var hon bunden bortvänd från mig, och vi fick båda vrida på kropparna för att kunna se varandra i ögonen. I stället kunde jag se hennes fötter och knotorna till ben.

Huden grävde sig in i varenda fåra, som om den sökte värme där.

Evie pratade mindre och mindre. Jag lirkade med henne och skrek åt henne, jag lugnade henne och sjöng de sånger vi hade hört när vi fortfarande gick i skolan. ”Din tur”, sa jag. ”Är du beredd på din del?” Inget av det fungerade. Nu, i stället för att lära henne siffror, upprepade jag dem för mig själv. Jag berättade historier i mörkret men hörde inga skratt, eller frågor, eller förvåning; där var bara Territoriets tysta rymd och hennes ytliga andning, som strömmade över det. ”Evie”, sa jag. ”Eve. I dag händer det.”

Jag körde tillbaka mot storstaden genom den tidiga skymningen. Ett tätt gyllene ljus föll mellan träden och över de öppna fälten, men i skuggorna i byarna och bondgårdarna var det redan mörkt. Jag funderade på att köra hela natten för att vara framme i London före soluppgången. Jetlagen gjorde landskapet nytt och konstigt. Det skulle nog sluta med att jag somnade vid vägkanten i Midlands, och det kändes inte som någon bra idé. Jag svängde in på en parkeringsplats och bokade ett hotell i Manchester med lediga rum och luftkonditionering.

Under det första svåra året hade vi inte pratat om annat än att fly. Det här var på Fastbindningstiden, när vi bara bands 14

om natten, och försiktigt, med mjuka, vita tyger. Evie och jag sov i samma säng, var och en med ena handleden fäst i en säng­stolpe, medan vi höll handen med den andra. Hela dagen var mor och far hos oss, men vi fortsatte med våra lektioner (huvudsakligen bibelstudier och lite tvivelaktig världshistoria), och träning (löpturer i trädgården, i undertröja och byxor – vid ett tillfälle var det några barn från Hollowfield som tagit sig igenom nässlorna på baksidan av vår tomt bara för att titta på oss, och gapskratta), och måltider (bröd och vatten, en bra dag), utan några begränsningar alls. Vårt berömda familjefoto togs i slutet av den här perioden, innan Fastkedjandet började och vi upphörde att vara porträttdugliga, ens efter mina föräldrars måttstock.

Vi pratade om att slita av repen med tänderna, eller smussla ner en kniv från köksbordet i en ficka på särken. Vi kunde få upp farten under ett löppass i trädgården, sedan fortsätta springa, ut genom grinden och längs med Moor Woods Road. Far hade en mobil i fickan – den vore lätt att sno åt sig. När jag tänker på den här tiden känner jag en hemsk förvirring, som doktor K – trots allt sitt resonerande – aldrig lyckades lösa. Den fanns i ansiktena på poliserna och journalisterna och sköterskorna, även om ingen av dem kunde förmå sig att fråga. Varför stack ni inte bara när ni hade chansen?

Sanningen är den att det inte var så illa. Vi trivdes i varandras sällskap. Vi var trötta, och ibland var vi hungriga, och då och då kunde far slå oss så hårt att ett öga var blodsprängt i en vecka (Gabriel), eller en spricka uppstod i strupen precis under hjärtat (Daniel). Men vi visste föga om det som skulle komma. Jag har ägnat många nätter åt att finkamma minnena, som en student på ett bibliotek, som dammar av gamla volymer och granskar varenda hylla, i jakt på det ögonblick när jag borde ha vetat: ah – där – det var dags att agera. Den boken undflyr mig. Den lånades ut för många år sedan och lämnades aldrig tillbaka. Far undervisade oss vid köksbordet, förväxlade underkastelse med 15

hängivenhet, och mor kom in till oss det sista hon gjorde på kvällen för att se till att repen var på plats. Tidigt på morgonen vaknade jag bredvid Evie, och värmen från hennes kropp strålade mot mig. Vi pratade fortfarande om vår framtid.

Det var inte så illa.

Jag pratade med Devlin först och bad att få jobba från London i en vecka. Kanske mer. ”Testamentsdrama”, sa hon. ”Så spännande.” Det var tidig eftermiddag i New York, men hon hade svarat på en gång, och var redan på lyset. Runt henne hörde jag surret från en civiliserad lunch, eller en bar. ”Jag vet inte om det är det ord jag skulle använda”, sa jag. ”Nåja, ta god tid på dig. Vi hittar dig ett skrivbord i London.

Och lite jobb, tveklöst.”

Mamma och pappa åt säkert, och kunde vänta. Ethans fästmö svarade i telefon – han var på en vernissage och skulle inte vara hemma förrän långt senare den kvällen. Hon hade hört att jag var i landet – jag borde komma och hälsa på dem – de ville gärna att jag skulle bo hos dem. Jag lämnade ett röstmeddelande på Delilahs telefon, även om jag tvivlade på att hon skulle ringa upp. Sist pratade jag med Evie. Jag hörde att hon var ute, och att någon i närheten skrattade. ”Jaha”, sa jag. ”Häxan är död, verkar det som.” ”Såg du kroppen?” ”Gud, nej. Jag bad inte om det.” ”Men i så fall – kan vi vara säkra?” ”Jag känner mig säker.”

Jag berättade om huset på Moor Woods Road. Om vårt stora arv. ”Hade de tjugotusen? Det var då något nytt.” ”Verkligen? Efter vår barndom i överflöd?” ”Man kan riktigt se far, eller hur? Som gömmer undan det. ’För min Gud kommer att möta alla era behov’ – eller vad det nu var.”

16

”Men huset”, sa jag. ”Jag kan inte fatta att det fortfarande står kvar.” ”Finns det inte folk som gillar såna grejer? Det finns rundturer – i Los Angeles, tror jag – mordplatser, kändismord, såna saker. Riktigt sjukt.” ”Hollowfield är lite avlägset för en guidad tur, tycker du inte det? Dessutom är det knappast Den svarta dahlian.” ”Vi är väl lite mer lågbudgetvarianten, antar jag.” ”De skulle få skänka bort biljetterna.” ”Nåja”, sa Evie. ”Om det blir en rundtur borde vi verkligen gå på den. Vi kommer att kunna bidra med några riktiga pärlor.

Där har du en karriärmöjlighet, om juridiken inte funkar.” ”Jag tror att Ethan redan lagt beslag på den marknaden”, sa jag. ”Men allvarligt. Vad fan ska vi göra med huset?” Än en gång var det någon som skrattade. Närmare, nu. ”Var är du?” frågade jag. ”På stranden. Det är någon sorts konsert i eftermiddag.” ”Du borde gå.” ”Okej. Jag saknar dig. Och huset …”

Vinden tilltog där hon var, svepte solen över havet. ”Någonting glatt”, sa Evie. ”Det borde bli något glatt. Inget skulle störa far mer.” ”Den tanken gillar jag.” ”Okej. Jag ska sluta nu.” ”Njut av konserten.” ”Bra jobbat i dag.”

Planen var denna: Likt undercoveragenter hade vi spårat fars steg. Under Fastbindningstiden hade vi fört anteckningar, nerskrivna i vår bibel med en pennstump från skolan (Första Mosebok, 19:17; på den tiden hade vi fortfarande sinne för det melodramatiska). När vi inte längre kunde nå bibeln präntade jag in fars dagar i minnet, på det sätt som miss Glade lärt mig när jag ännu gick i skolan.

17

”Tänk på ett hus”, sa hon. ”Och i varje rum i huset finns nästa sak du vill minnas. Franz Ferdinand sjunker ihop i hallen – han har just blivit skjuten. Du går in i vardagsrummet, och passerar Serbien på väg ut, som springer. De är förskräckta: kriget kommer. Du hittar Österrike-Ungern i köket, vid bordet med sina allierade. Vilka sitter där?”

Och far bodde i vårt hus – det gjorde det ännu enklare att avkoda hans dagar. Efter så många månader i ett och samma rum kände jag igen ljudet från varenda golvplanka, och visste hur varenda lampknapp lät. Jag kunde se honom röra sig genom rummen.

Vi hade flera gånger spanat hela natten från våra sängar, så vi visste att han vaknade sent. Till och med på vintern var det redan ljust när vi hörde hans första, långsamma steg genom huset. Vårt sovrum låg alldeles i slutet av hallen, och hans var två dörrar bort, så ett nattligt försök vore inget bra – han var lättväckt och skulle hinna fram till oss på några sekunder.

Ibland kunde jag vakna och hitta honom i dörren till vårt rum, eller knäböjande bredvid mig, försjunken i tankar. Vad det än var han tänkte på löste han det alltid, och till slut vände han sig bort, ut i mörkret.

Varje morgon var han med mor och Noah, där nere. Doften av deras mat fyllde huset, och vi hörde dem be, eller skratta åt något vi inte uppfattade. När Noah skrek gick far ut i trädgården. Bakdörren slog igen. Han tränade: stönen bar upp till vårt fönster. Ibland, strax före lunch, kom han till oss, strålande, huden fuktig och röd, som en barbar som återvände från striden, viftande med sin handduk som om det var fiendens huvud.

Nej, på morgonen gick det inte: ytterdörren var alltid låst, och vare sig vi tog oss nerför trappan och genom köket eller rätt ut genom fönstret, skulle far stå och vänta.

Det var en tvistefråga mellan Evie och mig. ”Det måste bli genom huset”, sa hon. ”Fönstret är för högt. Du har glömt hur högt det är.”

18

”Vi skulle bli tvungna att bryta upp låset på vår dörr. Vi skulle bli tvungna att gå genom hela huset. Förbi Ethans rum. Förbi mor och far. Förbi Gabe och D. Nerför trappan. Noah sover där nere – ibland mor också. Det går bara inte.” ”Varför har inte Gabriel och Delilah stuckit?” frågade Evie.

Och viskade: ”Det vore enklare för dem.” ”Jag vet inte”, sa jag. Det var en natt, flera månader tidigare, då jag hörde något tyst och hemskt i andra änden av hallen. Ett misslyckat försök. Evie hade sovit, och jag hade aldrig nämnt det. Nu, med hoppet ovisst svävande mellan oss, tyckte jag inte att jag kunde.

Efter lunch satt far i vardagsrummet, tyst. Det här, trodde jag, var vår chans. När far var stilla kunde hela huset sucka och slappna av. Delilahs viskningar smög genom hallen. Vissa dagar knackade Ethan i väggen, som han gjort när vi var väldigt unga och ville lära oss morsekoden. Andra dagar kom mor till oss.

Det fanns en tid när jag vädjat till henne att göra något, men nu besvarade jag hennes bekännelser i huvudet, och vände mig bort. ”Det är enda alternativet”, sa jag till Evie. ”När han väl vaknar är det uteslutet.” ”Okej”, sa hon, men jag visste att hon såg det här som fanta­ sier, som de andra historierna jag berättade för henne för att få dagen att gå.

Vi hade redan pratat om fönstret. Eftersom kartongen satt för kunde vi inte undersöka möjligheterna. ”Det går att öppna”, sa jag. ”Visst gör det?” Jag kunde inte se framför mig hur handtaget såg ut, eller huruvida marken under var cement eller gräs. ”Jag kanske har glömt det”, sa jag. ”Jag tror inte det gör det”, sa Evie. ”Och nu har det inte varit öppet på evigheter.”

Vi sträckte oss för att kunna se varandra över Territoriet. ”Så om vi måste ha sönder fönstret”, sa Evie, ”hur lång tid har vi på oss?”

19

”Det tar honom flera sekunder att förstå vad som händer”, sa jag. ”Och några till att hinna till trappan. Säg tio för att komma till vår dörr. Och sedan måste han låsa upp.”

Nacken värkte. Jag lade mig ner igen. ”Tjugo allt som allt”, sa jag. Den låga siffran hängde i luften mellan oss. Evie sa något mer, för tyst för att jag skulle höra det. ”Vadå?” ”Okej då”, sa hon. ”Okej.”

Det andra hindret var kedjorna, som en gång varit mitt främsta bekymmer. Men far var klumpig. Efter upptäckten om Myterna, och det som hände efter det, tände han inte lampan när han gick ut ur rummet. Jag ville tro att han inte stod ut med att se mig, men han var förmodligen för full för att hitta knappen – hur som helst spelade det ingen roll nu.

Jag brukade bre ut fingrarna så mycket jag kunde, så att han låste handbojorna runt mina tummar och lillfingrar, i stället för handlederna. Alltså: det måste bli jag, och det måste bli snart. ”Han klantade sig”, viskade jag till Evie, när jag var säker på att alla andra i huset sov. Hennes andetag hördes i rummet, men hon svarade inte. Jag hade väntat för länge. Hon hade också somnat.

Jag planerade kvällen. Det var mörkt, men fortfarande varmt ute. Jag ringde rumsservicen, beställde två gin och tonic och drack dem naken på sängen. Jag hade funderat på att ge mig ut och springa, men hotellet var omgivet av motorvägar och jag ville inte behöva ta mig fram mellan dem. I stället skulle jag dricka och hitta sällskap. Jag tog på mig en svart liten klänning och skinnstövlar, och bad receptionen om en taxi och en drink till.

I bilen tyckte jag att det här var en bra utveckling: tre drinkar uppdruckna, ensam, mors död och den märkliga staden ovanför och runt mig. Jag öppnade bilfönstret så mycket det gick. Folk 20