9789137155913

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Tomas Tivemark 2021 Omslag: Sofia Scheutz Omslagsbilder: Olly/Depositphotos, eendeckel/Pixabay, jplenio/Pixabay och PopcornSusan/Pixabay.

Tryckt hos Scandbook, EU, 2021 isbn 978-91-37-15591-3

1

Vera Malm slog upp ögonen med den entusiasm man bara kan se hos människor som aldrig drabbats av några mot­gångar.

Nu finns det väl i och för sig inte så många såna människor och Vera Malm hörde verkligen inte till dom heller, hon hade upplevt sånt som ingen människa ska behöva uppleva men hon försökte, trots det, se sitt eget liv som en present.

Hon satte sig upp i sängen och såg sig omkring i rummet som såg exakt likadant ut som det hade gjort den där fasansfulla morgonen för så länge sen.

Dom ljusgula tapeterna, det vitmålade skrivbordet borta vid fönstret, tavlan med det röda farbrorsansiktet som blundade mot solen, hennes mammas förvridna trehjuling i hörnet och träknotan från den döda eken som tjänstgjorde som nåt slags konstverk bredvid dörren, sen all bråte hon genom åren hittat i naturen: underliga kvistar som hon tyckte föreställde nåt, torkade svampar och en massa döda insekter som hon, till sin morfars sammanbitna godkännande, under åren släpat hem och sorterat upp i askar.

Vera drog ett djupt andetag, svängde benen över sängkanten och gick bort till den stora väggspegeln. Hennes ansikte ramades in av ett långt, ljust hår och den runda ansiktsform hon som liten vant sig vid att möta i spegeln var förvandlad nu, den var mer oval och kindknotorna hade blivit mer framträdande.

Vera gick bort till fönstret, hakade av hasparna och ­knuffade upp det så att hela rummet fylldes av sommar.

5

Ett moln av humlor surrade i bondsyrenen, den ­nyklippta gräsmattan böljade ner mot det rödmålade staketet som omringade det stora gårdshuset hon stod i och den stora, blå himlen däruppe hade sugit i sig varenda molntuss.

En duva slog sig plötsligt ner på fönsterblecket, den knyckte spattigt på nacken och spände sitt ena, blinkande öga i Vera.

Som vanligt började kärleken strömma ur henne som om nån hade öppnat en gasbehållare, det hände varje gång hon fick känna sig som en del av allt som fanns runt omkring henne.

Morfar Edwin brukade skoja och säga att hon var den enda människa han träffat som verkligen var ett med naturen.

För femton år sen hade morfar Edwin flyttat hem till ­Sverige efter att i hela sitt liv ha bott i andra delar av världen: ­Västindien, Indonesien, hos ursprungsbefolkningen i Alaska och efter det, Peking, sen hos en stam i Botswana och så några länder till som Vera hade glömt bort vilka dom var.

Det första han hade gjort när han flyttat hem för att ta hand om Vera var att köpa gården. Därefter såg han till att skaffa några djur som av ingen särskild anledning råkade bli en ko, tre får, fyra höns och en psykotisk tupp. Tuppen brukade jaga honom som en radiostyrd terrier fram och tillbaka över gårdsplanen dom gånger den lyckades smita ut ur hönsgården.

Vera tittade på sin mintgröna väckarklocka. Kvart över åtta. Morfar hade säkert försovit sig. Alla hennes födelsedagar hade börjat på exakt samma sätt så länge hon kunde minnas: morfars djupa röst utanför dörren som sjöng ”You are the sunshine of my life”, varpå han smög in i rummet balanserande på en bricka med myntate, färska hallon, nybakade scones med krusbärsmarmelad och så maskrosen i den lilla porslinsvasen som han själv hade fått i födelsedagspresent av Veras mamma en gång när hon var liten.

Förväntningarna fladdrade som albatrossvingar i bröstet på Vera, vad skulle morfar ge henne i födelsedagspresent i år?

6

Spelade ingen roll egentligen, när morfar frågade förra veckan vad hon önskade sig hade hon svarat att det enda hon ville var att allt skulle få fortsätta vara precis som det var.

Morfar hade bara skrattat. ”Det önskar jag också, Vera.” Och så hade han lagt sin stora, sträva hand mot hennes kind och sett in i hennes ögon: ”Det önskar jag också.”

Hon hade funderat mycket men kunde inte förstå anledningen till att just hon skulle få fylla år precis när alla blommor slagit ut och alla bär var mogna. Idag fyllde hon arton år – hennes vuxna liv skulle börja, men hon förstod egentligen inte hur det skulle kunna bli annorlunda än det hon redan levde.

Vera fastnade framför sig själv i spegeln igen. Hennes blick kanske ändå såg lite klokare ut, hennes kropp hade såklart blivit längre och halsen var liksom smalare, hon tryckte med fingrarna mot sina höftben, sträckte på sig och visade spegeln sin profil.

Vera tittade på väckarklockan igen. Fem i halv nio. Skulle hon passa på att borsta tänderna innan morfar dök upp?

Nej, ingen bra idé eftersom hon ändå snart skulle äta färska hallon och scones.

Ella råmade ute i hagen. Vera gick bort till fönstret, kon stod och slaskade i sig gräs. Vera vinkade god morgon och i hennes huvud vinkade Ella tillbaka. Vera förstod nämligen inte bara vad hennes ko utan även dom övriga djuren på gården ville och kände, och det hade resulterat i att flera granngårdar hört av sig i förhoppning om att Vera skulle rycka in i händelse av att nåt djur inte mådde bra.

Hon kliade sig i nacken, backade tillbaka mot sängen, ­ställde sig i nåt slags givakt med knävecken pressade mot säng­ karmen och sjönk sen tungt tillbaka ner på sängen, ­hennes ljusa hår flöt ut på kudden.

Hon låg länge och stirrade upp i det vita taket som bytte 7

färg varje gång hon blinkade, senast förra veckan hade hon frågat morfar Edwin om han kunde föreställa sig andra färger än dom som fanns. Det kunde han inte. Men det kunde Vera.

Hon kunde dock inte riktigt förklara för honom vilka färger hon menade.

Klockan nio hade otåligheten besegrat henne och hon smög ut ur sitt rum, stannade till i hallen och lyssnade. Kom det ljud från köket? Skramlades det med kaffekoppar och assietter? Nej. Ingenting hördes. Vera tog ett mjukt barfotasteg uppför trappan som ledde till övervåningen där morfar hade sitt sovrum, hon tittade ner på sin fot och blev stående.

Hon hade stannat så, på trappsteget, sen hon var liten och upplevt hur mycket den förändrats genom åren och varje gång hade hon blivit lika häpen över att det ändå var samma fot.

Vera tog ytterligare ett steg uppför trappan som hon som liten åkt rumpkana på, som morfar brukade säga, och tänkte att hon aldrig upplevt huset så tyst. ”Morfar?” Plötsligt hördes inte ens hönsen och fåren där ute.

Vera tog ett steg till – och ytterligare ett. Till slut stod hon på den blå trasmattan utanför dörren till morfars sovrum.

För ett ögonblick blev hon osäker på om hon drömde eller inte eftersom hon kände igen stämningen från dom gånger hon hade haft mardrömmar.

Dörren stod lite på glänt och Vera knuffade upp den som man gör när man rör vid nåt man egentligen inte vågar röra.

Morfar låg alldeles stilla på rygg i sängen, hans vita hår var lika spretigt som vanligt men hans ansikte såg slätare ut, nästan som på det gamla fotografiet av honom som ung, som så långt tillbaka hon kunde minnas hade stått på nattduksbordet bredvid hans säng.

Vera stod kvar på tröskeln och insåg två saker. Hennes födelsedagsönskan om att allt skulle få fortsätta vara precis som det alltid hade varit skulle inte gå i uppfyllelse. Hon 8

förstod också att det inte skulle bli nåt te eller färska hallon med nybakade scones till födelsedagsfrukost.

Men det var inte därför hon la sig ner på sängen bredvid sin morfar och grät.

9

2

”Och du hittade honom nu i morse …?”

Hovas distriktsläkare var kal uppe på huvudet men hade som kompensation låtit två svarta hårtofsar växa vilt på varsin sida ovanför öronen. Vera blinkade bort några tårar där hon satt vid det runda köksbordet och betraktade honom.

Hon hade aldrig träffat Hovas distriktsläkare förut, däremot tyckte hon att morfar Edwin hade besökt honom ovanligt ofta dom senaste månaderna. ”Vad sa du?” Vera drog bort lite snor från näsan med ena knogen. ”Jo, jag frågade om du hittade Edwin nu på morgonen?”

Vera kastade en blick ut genom köksfönstret. ”Jag fyller år idag . Och morfar brukar fira mig med …” Hon lät blicken falla tillbaka ner på sina händer.

Distriktsläkaren nickade: ”Jag förstår . Men du vet, Edwin fick leva ett långt liv, och ett rikare liv än dom flesta av oss , betydligt rikare än mitt i alla fall.” Han log snett åt sitt eget försök att lätta upp stämningen och Vera kunde se hans gula tänder. ”Vi kommer att behöva ta med oss Edwin nu, du förstår det, Vera?”

Han gjorde en diskret nickning åt nånting bakom henne, hon vände sig om och först nu blev hon medveten om dom två ambulansförarna som satt på varsin stol i sina gula och gröna arbetskläder.

Dom reste sig som på en gemensam signal och försvann 10

ut i hallen. Vera kunde höra hur dom började traska uppför trappan till övervåningen.

Distriktsläkaren satte kulspetspennan mot sin nästipp som om han vore en detektiv som kommit på en intressant ledtråd. ”Hade Edwin nån mer anhörig, Vera?”

Vera tänkte att hela Hova säkert kände sig anhörigt eftersom han var så älskad, men hon skakade på huvudet. ”Nej, det är bara jag.” ”Har du nån som du kan prata med? Nån vän? Nån släkting?” ”Ja …”

Att Vera avsåg en ko som hennes enda förtrogna var inget som Hovas distriktsläkare behövde veta. ”Bra”, nickade han.

Plötsligt brakade det till ordentligt ute i trappan i hallen och distriktsläkaren kom snabbt på fötter. Han skyndade ut från köket.

Dom gulgröna ambulansförarna vinglade nerför trappan med båren mellan sig, ett ljusblått täcke dolde morfar Edwins kropp och den kvinnliga ambulansföraren som gick först kämpade för att hålla upp båren i en så vågrät position som möjligt.

Till slut kom dom ner på hallgolvet där dom, så respektfullt dom kunde, defilerade förbi Vera. Plötsligt kastade hon sig fram, slet bort det ljusblå täcket och la sig över morfar Edwin så att båren rasade i golvet. Vera tryckte sitt ansikte mot morfar Edwins orörliga anlete och grät, hon höll så hårt hon kunde om den livlösa kroppen och kände samtidigt hur nån drog henne bakåt så att det smärtade i handlederna.

Vera såg, som i en suddig film, den kvinnliga ambulans­ föraren svepa tillbaka det ljusblå täcket över morfar Edwins ansikte och tillsammans med sin kollega skynda ut genom ytterdörren. Hon slingrade sig ur greppet och rusade efter ambulanspersonalen ut på gårdsgruset innan hon återigen 11

kände nån kraftfullt hugga tag i henne och hon sparkade bakåt för att komma loss. Morfar Edwin lyftes in i ambu­ lansens bakutrymme och det smällde i dom två bildörrarna när ambulanspersonalen försvann in i sina framsäten.

Vera kunde se den gulgröna ambulansen spinna loss i gruset, göra en tvär sväng och rulla bort på den smala grusvägen som ringlade sig iväg mellan ängarna, hon tyckte det var konstigt att dom inte satte på sirenerna.

Greppet om handlederna släppte och Vera snurrade runt och stirrade på distriktsläkaren som slog ut med armarna, för en millisekund påminde han henne om en fågelskrämma som hon och morfar Edwin hade byggt en gång.

Vera fick syn på Ella som stod i det höga gräset och hon rusade emot henne, föll om hennes hals: ”Han finns inte ­längre, Ella, morfar finns inte mer!”

Vera föll ner på knä i gräset, hon kunde inte andas, hon ville inte andas, den allra viktigaste i hela världen som aldrig fick försvinna var borta.

Vera grät rakt upp mot den blå sommarhimlen men den var inte längre vacker, bara tyst och grå som betong, hon ville att morfar Edwin skulle komma springande från huset och fråga henne vad som hade hänt, vad det var som var fel, hur det var fatt. Men det enda hon uppfattade var Ellas mule som trycktes hårt mot hennes kind, och när Vera såg in i Ellas ögon la hon märke till att hon också grät.

12

3

Veras hand kändes liten i morfar Edwins hand. Dom gick sida vid sida på grusvägen med den gröna randen i mitten, full av högt gräs och maskrosor och Hovasjön som blänkte där framme. Hon tittade upp på honom och han vände sig ner mot henne och log på det där sättet som betydde att man verkligen kunde ha det betydligt värre än dom hade det just nu.

Smärtan högg Vera i magen när hon vaknade och dom lyckliga tårarna från drömmen blandades med dom olyckliga, från verkligheten.

Hovas präst, som hade varit en nära vän till morfar Edwin, hade ringt på och envisats med att sova över på soffan några nätter för att Vera inte skulle behöva genomlida det yttre och inre mörkret ensam.

Han stack försiktigt in huvudet genom dörrspringan. ”Vera?”

Hon satte sig upp i sängen. ”Ja?” ”Jag måste iväg till jobbet nu men vi håller kontakten, eller hur? Lova att höra av dig om det är nåt. Vad som helst.”

Vera nickade och försökte sig på ett tappert leende. ”Absolut. Tack.”

Hovas präst gav henne ett leende, steg in i rummet och sjönk ner på sängkanten. ”Livet är obegripligt, Vera, det är det verkligen, det ­åsamkar 13

oss så mycket lidande. Men du vet … Edwin har faktiskt kommit hem nu.” ”Nej, det har han inte alls, han har åkt! Hemma var här!”

Vera skämdes i samma sekund som hon hade börjat skrika åt den snälle prästen som erbjudit sig att hålla henne sällskap. ”Förlåt.” ”Försök och äta lite frukost. Hur meningslöst det än kan verka ger det oss faktiskt energi. Okej?”

Vera nickade, tog emot kramen från Hovas präst och såg efter honom när han drog igen dörren till hennes rum.

Vera tittade ner på det bruna teet i koppen framför sig, hon hade försökt att dricka det men det gick bara inte. Hon rev av en bit papper från hushållsrullen på köksbordet och torkade bort lite snor från näsan, sen lyssnade hon efter djuren utanför. Inte ett ljud. Hon var inte förvånad, hon visste att dom också hade sorg. Precis allting kändes helt annorlunda, tomt och poänglöst.

Plötsligt knackade det hårt på ytterdörren. Vera reste sig från köksbordet, kikade ut bakom gardinen och fick syn på sig själv i spegelglaset, hennes hår var rufsigt och smutsigt och hon var fortfarande klädd i samma mjukisbyxor och röda t-shirt som för tre dagar sen.

Vera smög fram till ytterdörren, väntade och lyssnade innan hon försiktigt greppade tag om mässingshandtaget och tryckte ner det. ”God morgon, god morgon.” En pojke i för stor kostym stod på farstutrappan och kammade till sitt hår med hand­flatan. ”Erik Lindén från SEB. Är det Vera Malm? Vi har försökt nå dig men hittade inget mobilnummer.”

Vera skakade på huvudet: ”Nej … jag har ingen mobil­ telefon.” ”Det gäller hursomhelst lånebilden av fastighet 3.2 med tillhörande skog, jag vet inte hur mycket du känner till i ärendet.”

14

Vera såg på honom på det där sättet man gör när man inte riktigt förstår vad det är man tittar på. ”I… i… ingenting”, stammade hon.

Bankpojken sken upp som om det var underbara nyheter och marscherade in i hallen. ”Ingen fara, det är därför vi människor har olika yrken, för att vi ska kunna hjälpa varandra!”

Under monologen som följde ansträngde sig Vera för att förstå alla ord som sprutade ur bankpojkens mun, ju mer han pratade desto svårare blev det att trycka bort klumpen som växte i magen. ”Avhysa?” ”Bankens rättighet som borgenär.” Det hade inte snurrat så mycket i huvudet sen den gången hon provkörde morfar Edwins traktor som förvandlades till en karusell ute på fältet eftersom gaspedalen och ratten hade låst sig.

När bankpojken efter femton minuters automatgevärssmattrande om paragrafer och klausuler till sist stängde ytterdörren bakom sig pumpade Veras hjärta som ett olje­ raffinaderi. Hon kunde inte andas. Skulle hon inte få bo kvar, skulle dom ta morfar Edwins hus ifrån henne? Vart skulle hon då ta vägen?

Hennes blick fastnade på morfar Edwins sönderslitna träskor som alltid stod parkerade intill dörren. Hon klev i dom, gick rakt in i garderoben och ramlade ihop i det skumma ljuset bland morfar Edwins jackor och gamla rockar. Hon borrade in sitt ansikte i det röda fodret i hans vinterrock och den luktade precis som om han fortfarande fanns och så började hon gråta igen. Det lät inte alls som om det kom från henne själv, utan mer som från den där skadeskjutna räven hon och morfar Edwin hade stött på en gång under sina skogspromenader.

Bankpojken hade överräckt ett kuvert till henne som banken åtagit sig att överlämna i händelse av morfar Edwins död. Hon tittade på sin morfars sirliga handstil: ”Till min Vera.” Hon öppnade brevet, tittade ner i det och såg ett visitkort sticka upp ur det hopvikta, tunna brevpappret. Hon petade upp det, den 15

upphöjda texten på visitkortet informerade: ”Georg ­Falkner.

Karlavägen 28. 114 31 Stockholm. Tel. 08/644 08 23.”

Dagen därpå satt Vera med morfar Edwins resväska i knäet och tittade ut genom bussfönstret. Hon hade, till sist, duschat, bytt om till jeans, en vit t-shirt och tagit på sig dom limegröna jympaskorna hon hade fått i present av morfar på sin namnsdag och sen lämnat gården bakom sig. Hon torkade tårarna ur ögonen. Gråten dök alltid upp när hon var som minst förberedd: när hon skulle visa upp biljetten för busschauffören, när hon inte hade hittat sin sittplats och en äldre, snäll man med samma vita hår som morfar hade hjälpt henne – och det hade brustit för henne igen när hon bestämt sig för att det inte skulle få brista för henne nåt mer.

Hon var dessutom orolig för Ella. Visst kunde hon klara sig själv några dagar, hon hade varit självständig ända sen den gången hon försvunnit iväg på en egen promenad dom fem kilometrarna till Älgarås och därefter dykt upp hemma på gården igen lagom till skymningen. Efter det hade hon tagit regelbundna promenader i trakten och blivit ett uppskattat inslag i Hovabefolkningens vardag.

Vera tittade ut genom bussfönstret och såg sitt ansikte i det, håret var äntligen genomborstat. Hon såg rädslan i sina ögon.

Det spelade ingen roll hur ofta morfar Edwin hade sagt att ”livet är inte farligt, Vera, det är en present”, hon kunde ändå inte göra sig av med känslan av att det när som helst kunde hända nåt som bevisade motsatsen.

Blickarna från pojken i hennes egen ålder på andra sidan mittgången, som i och för sig såg snälla ut, kändes ändå obehagliga. Hon vände sig tillbaka mot fönstret och försökte skärpa blicken. Hela hennes gamla värld svischade förbi där ute: den nedlagda spånplattefabriken, den igenväxta fotbollsplanen, bensinstationen, Runes Livs. Allt som hade utgjort hennes liv lämnade hon plötsligt bakom sig. Georg Falkner?

16

Morfar hade aldrig nämnt nåt om nån Georg Falkner i Stockholm.

Vera drog upp blixtlåset på sin morfars väska och det brast igen – hur många gånger hade hon inte sett hans händer kämpa med väskans blixtlås som alltid tjorvade, herregud, hur skulle hon klara sig? Hon lyfte ut den ljusblå plastlådan som låg överst, under den låg hennes väckarklocka, några mjukisbyxor, t-shirts, trosor, strumpor och en gul, stickad tröja. Hon bände loss locket och vecklade ut den blommiga pappersservetten, invikt i den låg knäckebrödsmackan hon själv hade skapat av det som fanns kvar i kylskåpet – pastej, blåbärssylt och saltgurka. ”Oj, den var innovativ.”

Vera vände sig mot kvinnan som satt bredvid henne. Hon hade rödbrunt, tjockt hår uppsatt med en vit plastklämma, jeans och en blå t-shirt. Ett par röda läsglasögon satt längst ut på den runda nästippen. ”Alltså … jag menar, påhittig, nyskapande. Ser god ut. Bor du i Hova?”

Vera betraktade oroligt kvinnan men lugnades av hennes leende. ”Jag vet faktiskt inte. Alltså, jag menar, jag bodde med min morfar, men han dog för några dagar sen …”

Kvinnan i den blå t-shirten såg förfärad ut. ”Men usch, stackare. Kan jag hjälpa dig med nåt?” ”Tror inte det, jag ska träffa nån i Stockholm som ska hjälpa mig.” ”Nån släkting?” ”Ja, det verkar så. Morfar skrev att det var väldigt viktigt att jag träffade honom.” ”Ja, jag hoppas verkligen att det löser sig.”

Kvinnan drog upp en morgontidning ur stolsfickan framför sig, tidningsomslagets rubrik skrek till framför Veras ögon. ”Gängkriminaliteten allt längre ner i åldrarna.”

17

Kvinnan räckte tidningen till Vera. ”Vill du läsa ?”

Vera tog emot tidningen och började läsa tyst för sig själv: ”Ännu ett överfall skedde sent igår kväll i Humlegården i Stockholm då ett sällskap var på väg hem. Polisen har ännu inga spår efter den ungdomsliga som tros ligga bakom dom senaste veckornas attacker där mobiltelefoner, klockor och andra värdeföremål stulits från förbipasserande i området.”

Kvinnan lutade sig närmare Vera för att också kunna ta del av artikeln. Hon suckade. ”Ja, du ser hur dom resonerar i media, men jag brukar tänka vad jag själv skulle göra om det låg till så, inget jobb och ändå försöka överleva utan hjälp, man blir ju desperat till slut?” ”Men man får inte stjäla.” ”Nej, men man måste få hjälp innan man börjar göra det!”

Kvinnan tog tillbaka tidningen och tryckte ner den i stolsfickan framför sig. ”Morfar hjälpte dom.” ”Jaså?” ”Ja, han hade en skola hemma på gården, för dom som inte kunde gå i den vanliga skolan.”

Kvinnan skrattade till. ”Jaså, så din morfars skola var … ovanlig?” ”Några av hans ämnen var lite hemliga.” ”Jaså, det låter spännande? Vilka ämnen då?” ”Det kan jag nog inte berätta, morfar sa att skolöverstyrelsen skulle bli arga om dom fick veta.” ”Kom igen, säg några.” ”Fotboll, orättvisor, klimatet, djurhållning, empati …”

Kvinnan höjde på ögonbrynen. ”Oj? Ja, det var verkligen spännande ämnen.” ”Han tyckte att skolämnena borde förändras i takt med samhällets förändring, att det inte längre var så viktigt att 18

veta hur många landskap Sverige har, han sa att vi har annat vi måste lära oss.” ”Det kan jag verkligen ge honom rätt i.”

Vera bestämde sig, hon kände att kvinnan gick att lita på. ”Han brukade säga att om man inte får vara med kan man bli arg.” ”Jaha, hur tänkte han då?”

Kvinnan i den blå t-shirten vände sig mot Vera. ”Han menade egentligen som Bamse och Vargen, först var Vargen elak men när Bamse lät honom få vara med så blev han snäll, jag tycker det är ett bra exempel. Morfar brukade säga att man måste förklara allting från början så att alla kan förstå.” ”Så han menade att Vargen egentligen aldrig var elak?” ”Nej, precis.”

Kvinnan skulle just till att fråga nåt ytterligare när dom bånkade in med sina huvuden i sätena framför.

Bussen tvärnitade med tjutande däck, en äldre herre i kos­ tym rasade ner på golvet i mittgången men fick genast hjälp av några medresenärer att komma på fötter och sjönk åter ner på sin plats. ”Rådjur på vägen!” ropade chauffören i högtalarna. ”Hemskt ledsen för inbromsningen!”

Mitt på landsväg 80 stod rådjuret och betraktade den nyss tvärnitade bussen, fullkomligt likgiltig inför det faktum att den lika gärna kunnat galoppera omkring i rådjurshimlen.

Chauffören blängde tillbaka en stund och tryckte sen på tutan men rådjuret var lika likgiltigt inför det som inför döden. ”Jamen, vafaaan, kom igen!” lät det i högtalarna innan det sprakade till och dom stängdes av. ”Förlåt, jag ska bara titta vad det är”, sa Vera plötsligt till kvinnan och trängde sig förbi. Hon fortsatte mittgången fram till chauffören. ”Kan du öppna så kan jag fråga henne vad det är?”

Chauffören stirrade på Vera.

19

”Vadå ’vad det är’?” ”Kan du öppna dörren, snälla?”

Den stackars chauffören tryckte på pysknappen varpå framdörrarna gled isär. Vera gick nerför den lilla trappan och promenerade fram till rådjuret som stod där på det vita mittstrecket utan att göra en ansats att röra på sig.

Samtliga bussresenärer gled ur sina säten och liksom nosade sig framåt i bussen tills dom stod som ett slarvigt formerat fotbollslag och stirrade ut genom den stora vindrutan. Vera rörde sitt pekfinger fram och tillbaka framför rådjurets nos och djuret lät långsamt sina ögon följa det, vänster, höger, vänster, höger.

Till slut upphörde Vera med sina rörelser och tog rådjurets huvud i sina båda händer, sen stod hon så, alldeles stilla. Vera tittade mot fältet som böljade iväg flera kilometer innan det nådde fram till skogsbrynet, sen nickade hon mot rådjuret, vände tillbaka mot bussen och upptäckte alla resenärer som stod och stirrade på henne. Hon kom att tänka på ett akvarium med ovanliga fiskar som hon hade haft en gång när hon var liten. ”Det är ingen fara, dom ville bara gå över.”

Chauffören stirrade på Vera som om han nyss hade bevittnat en återuppståndelse. ”Dom är tretton eller fjorton stycken och dom vill gärna gå över vägen”, förtydligade Vera och borstade bort lite blond lugg ur pannan. ”Förra gången dog en av hennes ungar och hon vill inte att det ska hända igen. Men jag sa till henne att bussen väntar tills alla har gått över, går det bra?”

Vera gick tillbaka till sin plats och satte sig ner. Hon tittade ut genom fönstret och kunde därför inte se ansiktsuttrycken hos sina medresenärer där framme som bevittnade hur rådjur efter rådjur trippade över vägen, noga övervakade av den fyrbenta trafikpolisen. ”Doktor fucking Dolittle …”, sa en pappa för sig själv 20

medan han satte ner sin son på bussgolvet igen.

Efter några minuter kom kvinnan i den blå t-shirten till­ baka. Hennes ansikte var allvarligt när hon satte sig ner. ”Det var faktiskt fjorton stycken rådjur jag räknade”, sa hon. ”Vad bra. Då är alla med.” ”Hur kunde du veta det?” ”Hon sa det.”

Kvinnan tryckte upp sina röda glasögon på näsroten. ”Men djur kan inte prata?” ”Inte svenska, men djur pratar lika mycket som vi, på sitt sätt.”

Resten av resan satt Vera och tänkte på mariekex som var morfar Edwins favoritkex. Ja, inte riktigt hela resan men väldigt länge. Det gick inte att tänka på mariekex utan att tänka på att vissla och det gick inte att tänka på att vissla utan att tänka på morfar Edwin som var den som hade lärt henne.

Varenda tanke hon tänkte ledde till honom och hon visste att tanken var den enda plats där dom i fortsättningen skulle kunna få vara tillsammans, så hon fortsatte tänka hela vägen till Stockholm.

Den enda tanke som inte riktigt nådde fram till morfar Edwin utan bara gjorde henne vettskrämd var det där som den lille pojken i för stor kostym från banken hade förklarat.

Vera hade förstått att hon inte längre hade nånstans att bo och att hon som nyss fyllda arton år blivit hemlös. Hon kände panik samtidigt som hon visste att morfar Edwin aldrig skulle överge henne, kanske hette svaret Georg Falkner?

Vera lutade tinningen mot bussfönstret och inom två minuter sjönk den hemska klumpen i magen undan och hon befann sig plötsligt på djungelsafari med kungafamiljen där hon var nån sorts guide utan att ha en aning om var dom befann sig eller vart dom skulle. Kungaparet var märkbart irriterade och drottningen undrade hela tiden var alla elefanter hon 21

hade blivit lovad att se höll hus. Vera kände sig mer och mer skräckslagen över sin oförmåga att leda kungaparet rätt förbi alla bananplantor och palmer som sträckte sig mot himlen.

Orangutangerna föll plötsligt ner som stora, håriga fallfrukter runt dom och sträckte sig efter Vera när hon … ”Vi är framme.”

Vera ryckte till av pekfingret som knackade henne på axeln, kvinnan i den blå t-shirten log mot Vera som tittade ut genom fönstret där skymningen över Stockholm hade börjat falla.

Hon fick syn på ett enormt, blänkande rymdskepp av silverpinnar. ”Vad är det där för nåt?” ”Stockholm Waterfront Congress Center”, svarade kvinnan. ”Vissa tycker om det, andra hatar det.”

Vera tyckte det såg hotfullt och konstigt ut, det fanns inget som liknade det hemma i Hova. ”Klarar du dig nu, då? Är du säker på att jag inte kan hjälpa dig med nåt?”

Vera tittade upp och mötte kvinnans varma blick. ”Nej, jag klarar mig, men tack.”

Snart hade alla passagerare runnit nerför busstrapporna och försvunnit in i folkmyllret vid Cityterminalen. Vera stod kvar med sin morfars väska bredvid sig på marken. Hon plockade upp sin portmonnä och tittade ner på dom sexhundra kronorna som han hade gömt i O’boy-burken ovanför spisen.

Hon vek sedlarna åt sidan och lyfte upp visitkortet som den lilla bankpojken hade gett henne. Hon läste noggrant inskrip­ tionen. Georg Falkner. Karlavägen 28. ”Vart ska du nånstans, förresten?”

Kvinnan i den blå t-shirten tittade ut genom bilfönstret.

Vera läste högt från kortet i sin hand. ”Karlavägen 28.” ”Jag kan skjutsa dig, om du vill. Jag åker ändå den vägen.”

22

Veras ögon for fram och tillbaka som pilar när hon tittade på myllret på Stockholms gator medan kvinnan i den blå t-shirten kryssade sig fram i trafiken. Människor överallt, bilar som tutade, butiksskyltar i neon som skrek ut vad som fanns att konsumera, den stora parken som böljade sig ner mot det orange palatset som tornade upp sig som ett enormt, kubistiskt lejon under trädkronorna. ”Humlegården och Kungliga biblioteket”, informerade kvinnan i den blå t-shirten när hon såg hur Veras huvud följde med den mäktiga anblicken.

Vera hade aldrig sett så mycket människor i hela sitt liv.

Hade verkligen det här kaoset existerat samtidigt som allt varit alldeles lugnt hemma i Hova? Hade det inte varit för den varma sommarkvällen hade allt känts ännu mer hotfullt. ”Där”, sa plötsligt kvinnan i den blå t-shirten och pekade ut genom fönstret medan bilen ljudlöst bromsade in.

Vera tittade på siffran 28 som hängde ovanför en stor entréport till ett gult tvåvåningshus som liksom stod lite avskilt från dom övriga sekelskiftesbyggnaderna. Det verkade inte riktigt passa in i omgivningen med sin alldeles egna trädgård som var inhägnad av ett högt, svart järnstaket. Ett gigantiskt äppelträd stod på den välklippta gräsmattan, huset såg på nåt sätt inte alls ut att höra hemma där.

Kvinnan i den blå t-shirten bromsade in framför entrén. ”Okej, hoppas det går bra nu, ska jag kanske ta ditt mobilnummer och kolla så att allt är okej?” log hon. ”Jag har ingen mobiltelefon”, svarade Vera.

Kvinnan i den blå t-shirten såg en aning överraskad ut. Hon drog upp ett litet kort ur sin svarta handväska och överräckte det till Vera. ”Jenny heter jag. Lova att höra av dig om du behöver hjälp.”

Vera tog emot kortet, läste kvinnans namn: Jenny Silkestam.

Hon tryckte ner kortet i portmonnän bredvid det andra kortet.

Det var konstigt att så många människor verkade gå omkring 23

och bära på kort som berättade vilka dom var.

Därefter steg hon ur bilen, slog igen dörren och gick bort till entrén med morfar Edwins resväska i sin hand, hon vände sig om och vinkade hej då till Jenny som svängde vänster i korsningen.

Vera borstade undan sin lugg, upptäckte att hon hade spillt nåt på sitt bröst och försökte skrapa bort fläcken med nageln, utan framgång. Snart hittade hon dom elegant ingraverade bokstäverna på den lilla mässingsskylten som kort och gott bildade namnet ”Georg Falkner”. Hennes hjärta bultade när hon tryckte in den lilla mässingsknappen.

24