9789137155005

cold case: väg 9

tina frennstedt

Cold Case:Väg 9

Tidigare utgivning Cold Case: Försvunnen 2019

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Tina Frennstedt 2020 Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsfoto framsida: Getty Images, Depositphotos Omslagsfoto baksdia: Sofia Wikman Foto på för- och eftersättsblad: Depositphotos Tryckt hos ScandBook EU, 2020 isbn 978-91-37-15500-5

2004 MAX KASTADE en hastig blick bakåt, trampade på och lyssnade efter motorljudet. Hällregnet blev mer intensivt för varje minut.

Så länge inga billyktor syntes till var allt bra. Lugnt. Pulsen gick långsamt ner i mer normal takt.

Kanske var det bara några ungdomar på fyllan som var ute efter att skrämma honom. Annars var det märkligt få bilar ute på vägarna denna lördagskväll.

Han hörde sin egen andning i det kompakta mörkret. Pedalerna gnisslade. Från skogen intill susade tallarna av blåsten som grep tag i dem.

Den ödsliga vägen krökte sig just när ett kraftigt ljussken dök upp bakom honom igen. Han tittade över axeln. Behövde inte vara samma bil, tänkte han. Precis som förra gången körde den upp och lade sig tätt intill hans cykel men visade inget tecken på att vilja köra om. Sikten kanske var för dålig.

Det gick en minut. Bilen låg fortfarande kvar, tre fyra meter bakom, med helljuset på. Vad var det här för katt och råtta-lek?

Genom regnet fick han syn på något som lyste vid sidan av vägen. Ett hus, äntligen ett hus. Han borde kanske stanna till där? Nu var han nästan framme och såg in i köket. Samtidigt kom bilen så nära att han höll på att tappa balansen. Max ökade farten istället, spejade mot fönstret, tyckte sig se en silhuett av en kvinna därinne. En bild av mamma Gunnel dök upp för hans inre. Han skulle träffa henne och pappa på onsdag, på uppspelningen.

5

Vägen svängde igen. Gruset som funnits i de trötta ögonen tidigare under kvällen var borta. Han var klarvaken.

Motorljudet avtog och när han vände sig om och kisade i mörkret såg han att bilen hade stannat. Och släckt ljuset. Max bromsade in, satte ner foten i marken och stod stilla och betraktade den.

Hans långa svarta ullhalsduk var tung av regnet och skavde runt nacken. Han kastade upp den över axeln. Knäna på de orange byxorna var genomblöta, skinnhandskarna började också bli våta. Det här var inte bra för hans fingrar. Händerna var stela och han längtade efter att komma in i värmen och få av sig kläderna.

De isande regnstänken stack som små nålar i kinderna.

Gatubelysningen upphörde en bit längre fram men sedan var det bara en kort sträcka innan han tänkte svänga av och fortsätta strandvägen tillbaka hem till huset. Han sneglade bakåt mot bilen och hoppade upp på cykeln igen och gav sig iväg.

Stora droppar rann ner för hans ansikte, det blonda halvlånga håret var plaskblött och han huttrade. Cykelns ålderdomliga belysning vid framhjulet spred en svag strimma ljus på asfalten framför honom. Dynamon surrade svagt när den vreds mot däcket.

Vad kunde klockan vara? Han hade skilts från de andra vid torget strax efter ett, när puben stängde. Det hade varit stökigt och bråkigt. Vännerna skulle vidare, på efterfest i Malmö. Han borde kanske ha följt med istället för att cykla här ensam i mörkret. Men han ville känna sig i toppform inför uppspelningen, annars skulle alla timmar vid pianot vara förgäves.

Det rasslade till från cykelkedjan. Han hade inte hunnit lämna in cykeln för att få den fixad, skulle ändå snart köpa en nyare med växlar.

Regnet tilltog och han slickade bort några svettblandade droppar från läppen. Han var nära att tappa balansen när han hörde det dova motorljudet bakom sig på nytt.

6

Strålkastarna fångade in honom och träden. Max vände sig om, trampade snabbare. Hjärtat slog hårt. Bilen kröp fram, lade sig några meter bakom. Det kunde inte vara samma bil, inte en tredje gång. Den blinkade till, två snabba med helljuset, som om föraren signalerade något till honom. Det blev tyst.

Bilen hade stannat, släckt ljuset igen. Max fortsatte framåt, trampade så snabbt han bara kunde. Hjärtat slog som en uppskruvad metronom. Två ljuskäglor kom emot honom. Änt­ ligen ett möte, en lastbil. Han bromsade, hoppade av, kastade cykeln till marken. Lastbilen kom körande mot honom på den motsatta körbanan och han viftade med armarna, hoppade upp och ner och skrek.

– Stanna! Stanna!

Men lastbilen saktade inte in. Max fortsatte att vifta, såg den honom inte?

– Stanna! Hallå, stanna då! skrek han uppgivet.

Lastbilen försvann runt kröken och det blev återigen kolsvart runt honom. Tänderna hackade av kylan. Max blundade och drog upp armen som skydd när två vita stora klot bländade honom. Stirrade rakt på honom och blinkade igen.

Han höll blicken fäst vid billyktorna, beredd på att fly medan han reste cykeln.

Han hoppade upp på sadeln, böjde sig fram över styret och cyklade på allt vad han kunde. Regnet begränsade sikten. Han spanade ut i mörkret efter avfarten men överallt runt honom såg han bara svart asfalt och trädstammar. Max ställde sig upp, trampade stående för att få mer kraft.

Benet slant till. Pedalerna gick alldeles för lätt. Runt, runt.

– Fan också, svor han.

Kedjan hade hoppat av igen. Samtidigt hörde han det bekanta motorljudet öka i styrka bakom sig. Nya blinkningar i ryggen.

Skulle han verkligen klara sig ur det här?

Det ryckte till i kroppen och han pressades framåt på sadeln när bilen stötte in i pakethållaren.

7

Men det var först vid andra smällen som han for av cykeln och ramlade ner i diket. Ansiktet trycktes neråt mot det blöta gräset. I ögonvrån såg han det upplysta cykelhjulet som långsamt snurrade i luften.

8

TISDAG 16 APRIL 2019

Det var ganska få saker som gjorde kriminalinspektör Tess Hjalmarsson nervös. När det stormade som värst brukade hon stå stadigt med båda fötterna i den skånska myllan. Men att sitta i soffan och vänta i ett ljust och harmoniskt väntrum med levande ljus och någon sorts meditativ musik som strömmade ut från högtalarna fick det att krypa i kroppen.

Hon drog med handen över den grå fårskinnspälsen på soffan.

På hyllan intill låg leksaker och barnböcker. Än kunde hon gå, resa sig upp och bara försvinna ut genom dörren. Ingen skulle kunna säga något, ha någon åsikt eller protestera. Hon hade inte avlagt några löften till andra människor som hon var tvungen att hålla. Bara till sig själv. Och det var just det som var så oerhört jobbigt och skrämmande. Det var bara sig själv hon skulle svika.

En kvinna kom ut från ett rum längre ner i korridoren. Tess betraktade henne, hon log och verkade helt innesluten i sin egen värld.

Tess tänkte på sin syster Isabel, kanske borde hon ändå ha bett henne att följa med. Men Isabel visste inte ens att Tess var här, ingen visste det. Hon hade behövt vara säker på att det här beslutet var helt och hållet hennes eget.

Kvinnan gick fram till receptionen, kanske betalade hon.

Var det hennes tur nu? Ytterdörren öppnades i andra änden av korridoren, ljuset som föll in på mattan utifrån kändes lockande.

Tess drog in den friska utomhusluften.

Om det kändes så här, att hon bara ville öppna dörren och 11

springa iväg, då var det kanske inte rätt beslut ändå? Hon sträckte sig mot den svarta skinnjackan som låg på soffan bredvid henne.

Fem meter, längre än så var det inte till dörren. Hon skulle precis resa sig upp när en blond kvinna i vit rock kom emot henne.

– Therese Hjalmarsson?

Tess tvingade fram ett leende. Hon kom inte undan.

12

TESS vände sig om och såg upp på det sandfärgade sekel­ skifteshuset där kliniken låg.

– Oväntat drag, sa hon tyst till sig själv och drog in den friska tidiga vårluften i Köpenhamn.

Hon gick gatan fram mot Kongens Nytorv och försökte undvika att fundera på det märkliga i att hon hade en okänd människas DNA i sig. Det var ju helt barockt om man tänkte efter.

Hon kände en konstig blandning av glädje och kaos. Det här var precis det hon bestämt sig för att hon inte ville göra.

Men samtidigt var hon stolt över sig själv, att hon hade tagit sin barnlängtan på allvar och gjort något åt den på egen hand. Det enda möjliga i nuläget. Problemet var bara att hon inte kunde se sig själv som gravid.

Idén hade ändå vuxit sig starkare de senaste månaderna och till sist hade hon förvånat sig själv med att lyfta på luren och boka en tid på kliniken i Köpenhamn. Gjort alla tester och fyllt i de formulär som krävdes, som att bestämma donatorns längd och färg på ögonen, och sedan väntat tills kroppen sa till henne att det var dags.

Det knappt en timme långa besöket på fertilitetskliniken hade trots allt känts varmt och välkomnande. Rummet där inseminationen gjordes var hemtrevligt inrett, påminde inte alls om någon sjukhusmiljö. Ingen hade fått henne att känna sig konstig 13

eller annorlunda över att hon hade kommit dit ensam, utan vare sig någon partner eller vän.

– Här är vi vana vid alla möjliga konstellationer, hade barnmorskan, som på danska hette jordemor, förklarat och visat upp den rykande behållaren med nedfrysta spermier som snart skulle placeras i Tess kropp.

Jordemor hade berättat att för Tess, som nu fyllt fyrtiotvå, kunde det krävas minst tio inseminationer innan hon eventuellt skulle lyckas. Efter ett snabbt överslag insåg Tess att det kunde landa på runt femtiotusen kronor. När hon lämnade kliniken hade hon och sköterskan varit överens om att det bästa vore om de aldrig mer skulle behöva ses.

Det var tisdag eftermiddag och många av Köpenhamnsborna gjorde sig redo inför påskhelgen på någon av alla uteserveringar som nu öppnat. Tess såg ner mot Nyhavn och raderna av stolar och bord längs kanalen och båtarna.

Nu skulle det vända, det hade hon bestämt sig för. Efter att Annikas försvinnande klarats upp hade hon haft lite svårt att hitta tillbaka till motivationen i jobbet.

Det senaste året i polishuset hade varit rörigt. Deras chef för Grova brott, Per Jöns, hade drabbats av en hjärtinfarkt. Bristande motion och ohälsosam livsstil och kost hade tagit ut sin rätt.

Och som på alla andra arbetsplatser uppstod det omedelbart oro och omgrupperingar, nya personer klev fram och passade på att positionera sig.

Hon hade en gnagande känsla av att något var på gång. Oron sa att det nya inte var helt positivt för hennes egen del. Tess brukade kunna lukta sig till när förändringar var på väg. Det var en förmåga som hon hade ärvt av sin avlidna gammelmoster Thea och som visat sig vara mycket pålitlig. Ett inre varningssystem som, om man lärde sig att lyssna på det, kunde rädda en från mycket jobbigt. Men just nu visste hon inte hur hon skulle agera för att dra någon fördel av sin förmåga.

Däremot visste hon att hon egentligen borde ha utmanat 14

Makkonen om kommissarietiteln, tagit chansen att utöka sitt ansvarsområde som gruppchef. Hon skulle ha utnyttjat framgångarna och fått upp lönen några tusenlappar. Men problemet var att hon inte var särskilt intresserad, hon ville inte upp i chefshierarkin och fastna i en massa maktkamper. Hon var helt enkelt för dålig på att spela det lismande spelet som krävdes.

Hon vill ägna sig åt det riktiga polisarbetet, möta anhöriga, läsa utredningar med nya ögon och åka ut på förhör. Men innerst inne retade det henne ändå lite att hon hade lämnat målet helt öppet för Makkonen.

I privatlivet hade hon försökt komma vidare och bygga upp en ny tillvaro efter separationen från Angela. Och ovanpå det föräldrarnas oväntade skilsmässa där hon hade fått ta ett stort ansvar för den förkrossade pappan. Hon hade gömt sig i jobbet istället för att ta hand om sig själv ordentligt.

Kanske var det därför som hon var här i Köpenhamn nu och precis hade inseminerat. Ett försök att hitta en ny mening, att komma vidare och att ge sig själv en chans när det gällde något som var viktigt för henne.

Hon passerade Hotel D’Angleterre och bestämde sig för att sätta sig på uteserveringen en stund. Den tidiga vårsolen värmde skönt och hon behövde inte stressa tillbaka till polishuset i Malmö.

Hon försökte känna efter om något var annorlunda i kroppen. Men det var väl inget som hände så snabbt.

Det här var tillfället då hon borde ha ringt en bästa vän och berättat den stora nyheten, det helt osannolika som hon hade tagit sig för. Hon hade en lista på runt fyra personer som hon stod riktigt nära, en av dem hade hon knappt någon kontakt med längre, tänkte hon och såg Angelas ansikte framför sig. Det var väl gånger som den här som man tänkte på det som verkligen spelade roll, de där människorna som betydde något mer än andra.

Tess fick in sitt te i en liten silvrig kanna samtidigt som telefonen surrade till i skinnjackan.

15

”Marie”, stod det på displayen.

Kanske fem ändå. Kollegan, kriminalinspektör Marie Erling, var nog med på listan.

– Alltså, så jävla meningslöst.

Marie bemödade sig sällan med kallprat.

– Var är du? frågade Tess.

– På Möllan, går runt och håller förhör efter skjutningen i torsdags. Helt fläckfri kille som var hemma för att slå in presenter till sin mammas födelsedag när han blev skjuten.

– Mm, säkert.

Marie fortsatte: – Hans belastningsregister är så långt att man skulle kunna klä hela Kronprinsen i det.

Tess såg Marie framför sig. Den här typen av gängskjutningar var det värsta hon visste att åka ut på. Tess klandrade henne inte, chansen att klara upp dem var liten och skjutningarna hade nu även krupit närmare centrum, det ”finare” Malmö. Då spelade det mindre roll att själva brotten, gänguppgörelserna, väldigt sällan hade något med allmänhetens vardag att göra.

– Och, fortsatte Marie, det här innebär att jag ingår i ett team som fått ett färskt mord på halsen. Kan du få loss mig? Jag går snart i bitar av Makkonen.

– Ja, jag hoppas det börjar röra på sig nu, sa Tess.

Marie Erling, som i vanliga fall ingick i CC-gruppen, hade blivit tillfälligt utlånad till den ordinarie mordutredningsgruppen på Grova brott, under ledning av nyblivna kriminalkommissarien Ola Makkonen. En typ av omfördelning av resurserna som, till Tess irritation, blivit allt vanligare när Cold Case-gruppen inte hade något skarpt fall att arbeta med.

– Vad gör du? Kommer du in idag?

Tess kände sig som en skolkande liten skolflicka där hon satt med sin stora hemlighet på en stol i solen utanför Hotel D’Angleterre.

– Kanske senare. Jag är egentligen ledig.

16

– Är du sjuk?

– Nej, bara ledig, hade lite annat att fixa med.

– På tal om annat, vill du veta hur dejten gick? Åh nej, tänkte Tess, inte igen.

Sedan skilsmässan var Marie sannolikt en av södra Sveriges flitigaste Tinderdejtare. Fingrarna riskerade snart att behöva spjälas av allt svajpande. Och hennes bravader och erfarenheter var inget som hon kände stort behov av att behålla för sig själv.

– Har jag något val?

– Nej. Men nu kommer du bli nöjd, jag gick inte dit. Lilltjejen hade fått feber och Tomas klarar inte av alla tre själv när någon av dem blir sjuk. Men den här Sebbe som jag träffade i onsdags …

Marie började skratta.

– Alltså, jag vet att du inte kan sådant här, men har du möjligen hört talas om fenomenet nervös kuk?

Tess sneglade mot bordet bredvid, Marie väntade inte på något svar.

– Han var verkligen jättegullig och känslosam, men det gick bara inte. Nu har jag läst på och förstått att det kanske var just därför, det kan låsa sig helt om det kommer känslor med i bilden.

Märkligt, så där verkar inte jag fungera i alla fall.

Marie pratade på och Tess förlorade sig i egna tankar. Blicken landade på ett par med barnvagn som passerade serveringen.

– Så två misslyckanden på en vecka. Men även en inställd dejt är en dejt, eller hur var det nu Lundell sa? Nä du, nu har jag inte tid att prata mer här. Glad påsk!

Hon är helt otrolig, tänkte Tess när de hade lagt på, fick det att låta som om det var hon som hade ringt upp och tjatat för att få veta det senaste om Maries dejter.

Tess betalade, reste sig upp och började promenera bort mot Ströget och Rådhusplatsen för att ta tåget hem till Malmö.

17

Hustrun En glada flög över ängen. Det milda aprilvädret höll i sig och snödrivorna som skar av och isolerade Österlen från resten av världen kändes äntligen avlägsna. Den nyckfulla snöstormen som hade lagt sig som ett tjockt vitt täcke över hela bygden förra påsken fanns kvar i allas minnen.

Hon vandrade planlöst på landsvägen, drog in doften av ängar, hav och nyplöjda åkrar i ett djupt andetag. Den friska härliga lantluften fanns åtminstone kvar. Det mesta annat runt omkring henne hade förändrats.

Det var deras fjärde vår på Österlen. Nu kom tiden då avkroken levde upp och husen i byn började fyllas på. Hon hade lärt sig livet med årstiderna och rutinerna som man följde här. Efter en lång, hård och blåsig vinter började man hälsa på varandra igen. Förväntningarna och förhoppningarna inför påsken och sommaren dallrade över bygden. Små rödgula bollar hängde i korsningarna och visade vägen till konstnärernas hem och gallerier. Nu skulle turisterna vallfärda hit och delar av årsinkomsten säkras.

Själv kände hon sig tom.

Sliten och instängd. Livet, deras spännande projekt, drömmen om ett lugnare liv på egna villkor, hade inte alls blivit som de hade tänkt sig. Inte på långa vägar.

Det var maken som hade propsat på att de skulle flytta ut hit, just till Österlen. När de hade sett huset, det perfekta drömköpet, fanns det ingen återvändo. Minnena, kanske de enda 18

någorlunda uthärdliga som han hade från barndomen, var från denna del av Skåne. Den korta period då hans familj hade bott här, innan pappan hade packat sina väskor, lämnat dem och flyttat tillbaka norrut. Och innan mamman hade blivit sjuk, börjat skada både sig själv och familjen och hamnat på psyket. Innan allt hade slutat som det brukade, i kaos och nya omplaceringar.

Själv hade hon varit skeptisk till flytten. För henne var Österlen bara ett ödsligt hörn av Sverige som levde upp några veckor om året. En plats där konstnärerna tävlade om att fånga det speciella, uttjatade ljuset. Hon hade blivit varnad för vemodet som kunde välla in över den här landsdelen i november. Då gällde det att livet fungerade på alla plan.

Men han hade varit övertygande, lovat att de skulle leva ett lugnare och rikare liv än i stressiga Malmö. Nära naturen, mer tid att vara en familj. Han skulle hitta ro att börja måla igen, förverkliga sin livsdröm om en mer kreativ vardag.

Hade hon inte känt sig så vilse skulle hon nästan kunnat skratta nu när hon tänkte på deras naiva drömmar. För det hade blivit precis tvärtom. Den där bilden som de hade sett framför sig: renovera ett gammalt hus, gå runt i fina gummistövlar och leva ett ännu mer ekologiskt, miljövänligt liv bland stockrosorna och de pittoreska glasverandorna. Hon hade aldrig kört mer bil än nu och till sist hade de även tvingats skaffa två bilar för att få ihop vardagen.

Avstånden höll på att bryta ner henne, oavsett vart man skulle var det en timmes bilkörning. Kommunikationerna var dåliga, det krävde noggrann planering och barnen måste skjutsas till sina olika aktiviteter. Och så mörkret, tystnaden och vildsvinen som bökade upp trädgårdarna.

Trots att både han och hon arbetade oftare och mer hade de sämre ekonomi än någonsin. På sistone hade hon insett att han verkade ganska nöjd med att gömma sig bakom arbetet. Medan hennes oro istället hade eskalerat. I höstas hade hon ”gått in i väggen”, som det hette. Fått hög feber och åkt in på akuten i 19

Kristianstad. Det var ingen enskild händelse som orsakat det, bara ständiga små stresspåslag. Innerst inne visste hon att en av orsakerna var de separata liv som de hade börjat leva.

Hon hade börjat ana att flytten bara var ytterligare ett led i hans inre resa tillbaka till barndomen. En sorts upprättelse, ett sätt att återerövra minnena och göra dem ljusare. För varje dag hade hon känt sig mer och mer som en sorts rekvisita i hans livsprojekt. Det enda hon kunde tänka på nu var hur hon skulle ta sig ur det. Inte ännu en vinter till här, det hade hon lovat sig själv.

20

MALMÖS GATOR BÖRjaDE avfolkas inför långhelgen. Genom taxifönstret såg Tess tre små påskkärringar som hade tjuvstartat firandet. Taxin stannade till vid ett övergångsställe. Över chaufförens axel såg Tess två kvinnor som höll varandra i handen och gick över gatan.

Det tog ett par sekunder innan hjärnan registrerade vilka de var. Sedan blev hela hon iskall inombords.

Det här var första gången efter deras separation som hon sett Angela tillsammans med en annan kvinna. När taxin körde iväg vred hon på huvudet och följde dem med blicken genom bakrutan.

En blond kvinna gick vid Angelas sida. Det verkade inte vara någon som Tess kände, åtminstone inte väl, så pass mycket tyckte hon sig ha sett.

Hon blundade, drog en lång suck och lutade sig tillbaka i det svarta skinnsätet. Fokusera på ditt eget liv, intalade hon sig och funderade samtidigt på hur Angela skulle ha reagerat om hon fått veta att Tess hade varit och inseminerat i Köpenhamn.

Förvånad var nog en underdrift.

Vårsolen speglade sig i kanalen under Carolibron när de svängde in till polishuset på Porslinsgatan.

– Är du polis? frågade taxichauffören när de stannade utanför.

– Ja. – Ni måste göra något nu, det går inte längre.

– Vad menar du?

21

– Allt, allt våldet. Jag vågar inte ta några kvällskörningar längre. Har blivit rånad två gånger den senaste månaden.

Chauffören som hette Yassin pekade på sin nacke.

– Här. De sätter kniven här. Och det är bara att ge dem pengarna. Det går inte längre.

Tess förklarade att det var flera insatser på gång för att förbättra situationen. Vad mer kunde hon säga?

Yassin skakade på huvudet.

– Ja, vi får hoppas det hjälper, för annars måste jag sluta och göra något annat.

När hon gick genom snurrdörren in till receptionen tänkte hon på hur hon knappt längre kunde berätta vad hon arbetade med när hon vistades utanför polishuset.

Det var något som hade förändrats under det senaste året.

Trots att Malmö enligt en ny undersökning var en mycket tryggare stad nu än för några år sedan, med färre brott som drabbade allmänheten, så hade medvetenheten om våldet ökat och flera uppgörelser mellan gängen hade utspelat sig närmare ”de vanliga människorna”. Många högljudda Malmöbor hade fått nog.

Tess tog hissen upp till Grova brott på andra våningen där hon förväntade sig att helglugnet skulle ha börjat infinna sig.

Till sin förvåning mötte hon flera kollegor som fortfarande höll ett högt tempo genom korridorerna.

Vid ett skrivbord i Cold Case-rummet satt Rafaela Cruz, den nyaste medlemmen i CC-gruppen. Tess kom ofta på sig själv med att nästan glömma bort henne. Det var först när hon reste sig upp som hon, med sina 185 centimeter, tog ordentligt med plats. Det Tess visste om henne kunde räknas på ena handens fingrar. Men överarmarna skvallrade i alla fall om en sak, att Rafaela hade ett personbästa på hundratrettio i bänkpress och hade vunnit polis-SM i grenen. Tess, som själv låg på sjuttio och varit ganska nöjd med den siffran, kunde inte bli annat än imponerad när de möttes i polishusets gym.

22

I övrigt var Rafaela en tystlåten latinamerikansk kvinna som Tess aldrig fått något riktigt grepp om. Svårläst som få men som ändå hade stått på sig och verkligen ansträngt sig för att få en plats i Cold Case-gruppen. Tess hade först inte riktigt förstått varför men sedan hade hon fått veta att Rafaela hade personlig erfarenhet av ouppklarade fall. Hennes storebror sköts till döds på en pizzeria i Lund på nittiotalet och ingen hade dömts för dådet. Privata erfarenheter som drivkraft kunde vara både negativa och positiva, i Rafaelas fall hade Tess svårt att avgöra vilket. Samtidigt tackade Tess inte nej till ytterligare resurser när de kom flygande rakt mot henne.

Efter att preskriptionstiden togs bort 2010 ökade antalet Cold Case som kunde utredas för varje år. Bara i Skåne var man uppe i över hundra fall nu, flera av de gängrelaterade brotten riskerade också att hamna i den kategorin med tiden. Många skulle man aldrig kunna klara upp men Tess hade en lista på ett tjugotal gamla ärenden där man skulle kunna göra avgörande framsteg med hjälp av nya DNA-analyser. Och varje vecka gjorde de framstötar i flera av dem utifrån en lista.

Hennes egen drömlista såg annorlunda ut. Den förvarade hon i den gröna skinnklädda bok som hon brukade bära med sig för att kunna skriva ner tankar och idéer som kunde dyka upp på de mest oväntade platser och tidpunkter. Det brutala mordet på paret Liedberg på Råå utanför Helsingborg fanns med där, precis som Lena Bergholm-fallet och ett par andra.

Den tekniska utvecklingen var till deras fördel. Sedan årsskiftet hade en ny lag gjort det möjligt för NFC att göra familjesökningar på DNA i de fall där man inte hade någon misstänkt.

Hennes mål att bli först i Sverige med att testa hade grusats.

Kollegorna i Göteborg hade hunnit före och lyckats klara upp ett äldre grovt våldtäktsfall på en flicka. Tess gladdes åt deras framgång och hoppades att hon själv snart skulle få möjlighet att använda den nya metoden.

Rafaela Cruz hade ägnat dagarna åt febril läsning av gamla 23

utredningar sedan hon kom med i gruppen. Tess var imponerad av hennes engagemang. Den nya utredaren hade också visat sig ha känsla för hur man bäst närmade sig de gamla fallen, sökte efter rätt detaljer och outforskade sammanhang.

Tess gick bort till hennes skrivbord.

– Hur går det med Liedbergfallet? Hittar du någon öppning?

Rafaela såg lite skrämt upp från pappershögarna, som om hon inte uppfattat att någon kommit in i rummet.

– Tror att jag kan ha hittat en bil här som har missats tidigare och som nog borde kollas upp igen. Från ett av vittnesförhören.

Tess böjde sig ner och tittade på utskriften där den blå bilen nämndes.

– Mm, de där bilarna borde ha kontrollerats för länge sedan.

Bravo. Gör en slagning i fordonsregistret för att hitta ägaren till den vid den aktuella tiden.

Rafaela sträckte på sig.

– Jag har faktiskt lite svårt att släppa det här. Det går liksom inte att följa tidslinjer i datorn hemifrån, när alla pärmar är här och … Ja, jag kommer nog att sitta här en del i helgen.

Tess nickade och tänkte att hon aldrig hört kollegan säga så många ord i följd förut.

– Förstår precis. Jag ska själv hämta en ordentlig lunta.

Rafaela gjorde en grimas.

– Och så är jag inte mycket för påskfirande, trots att jag är från Paraguay.

Tess tog Bergholmakten under armen.

– Inte jag heller, trots att jag bor i Västra hamnen, sa hon och log.

När hon lämnade rummet såg hon hur deras nya chef, Sandra Edding, stängde dörren efter sig längre bort i korridoren. I handen höll hon en liten svart resväska. Tess hade aldrig sett henne klädd så, utan kavaj. De vita gympaskorna, jeansen och den tjocka svarta tröjan gav henne ett betydligt yngre utseende än de fyrtiofem som hon var.

24

Tess kände sig osäker i hennes sällskap och det var något hon var ganska ovan vid. Hon anade att Edding hade placerats här för att städa upp och strukturera om. Och Tess visste inte hur den nya chefens inställning till de gamla kalla fallen var. Men det hon visste var att Edding varit en riktig stjärna på sin förra avdelning i Stockholm och även här verkade hon betraktas som det.

När hon hade introducerats för Grova brott som vikarie för Per Jöns för ett par månader sedan hade de yngre männen sneglat på varandra i rummet. Tess gissade att Edding var van vid att folk tyckte att hon såg bra ut. Hon verkade helt oberörd av blickarna de gav henne. Tess hade hört att hon hade man, en dotter och en bonusson i Stockholm som hon pendlade till under de flesta veckosluten. Sandra hade arbetat med internationell brottslighet i flera olika länder, bland annat i Frankrike. Och det var där, i Le Havre, som hon hade träffat sin make. Han skulle enligt rykten vara släkt med den stora penntillverkaren Edding på långt håll, och var sannolikt ganska välbärgad.

Tess mötte hennes blick och hälsade. Samtidigt dök Marie Erling upp.

Hon såg efter Sandra som gick in i hissen.

– Möte med Merkel?

Tess skakade på huvudet.

– Har du fått loss mig? fortsatte Marie.

– Så snabbt går det inte.

– Jag åker inte ut på en skjutning till, nästa gång sjukskriver jag mig.

Tess följde Marie till hissen.

– Igår satt jag tyst hela dagen. Sa inte ett pip. Makkonen höll på att gå bananas på mig. Jag skyllde på att jag fått nötallergi, att halsen hade svullnat upp och blockerat stämbanden. Fan, vet inte ens om det är möjligt, måste googla.

Tess såg på Marie. Skilsmässan hade satt synliga spår. Varje graviditetskilo efter dottern Tildes födsel, och mer därtill, var 25

borta. Och om hennes humör i vanliga fall var oberäkneligt hade det blivit än värre det senaste halvåret. Tess misstänkte att hon fortfarande befann sig i chockfasen. Och alla de här dejterna som hon avverkade varje vecka, hon misstänkte att det egentligen var en sorts flykt.

Det var Marie själv som tagit initiativ till skilsmässan efter att i flera år gått och känt att de levde på halvfart. Kanske hade hon kallt räknat med att maken Tomas skulle vilja stanna kvar, att han skulle böna och be om att de skulle försöka reparera förhållandet. Men han hade istället skyndat sig ut genom dörren som öppnats på glänt. Uppenbarligen, och utan att ha gett minsta vink om det tidigare, också missnöjd med deras äktenskap. Allt hade gått snabbt och kvar stod Marie med en förvånad min och ett varannan vecka-liv som hon avskydde.

Tess var på väg att berätta att hon nyss sett sitt eget ex Angela utanför polishuset, hand i hand med en annan kvinna, men hejdade sig. Hon orkade inte prata om det.

– Vad ska du göra i påsk? frågade hon Marie istället.

– Är den redan här?

– Om två dagar. På skärtorsdag brukar de flesta tycka att den börjar.

Marie lyfte handen i en avvärjande gest och gick in i hissen.

– Vi pratar inte om det.

Tess såg Marie försvinna bakom dörrarna som gick igen.

Själv hade hon inte heller några storslagna planer inför långhelgen. Hon var hembjuden till sin syster Isabel och hennes familj, förmodligen gick hon dit. Hennes pappa, som hon tillbringat de senaste högtiderna med för att han skulle slippa vara ensam, hade blivit blixtförälskad i en kvinna som hette Eva och hade fullt upp. Och mamman var med väninnorna på vinresa till Sydfrankrike. I övrigt var de flesta andra runt henne upptagna med sina familjer, så som det var när man fyllt fyrtio, och någon egen hade hon ju inte. Inte än.

Tess undrade hur hennes liv skulle se ut nästa påsk. En lätt 26

panikkänsla kom över henne. Kanske hade hon ett barn att försörja. Hennes vanliga utväg, att hon alltid kunde säga upp sig om något gick fel, såg inte ut som någon vidare bra lösning för tillfället.

27