9789137154565

Geir Tangen

Död mans tango Översättning Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn

Tidigare utgivning Maestro 2018 Ett krossat hjärta 2019

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Norska originalets titel: DØd manns tango Copyright © Geir Tangen 2018 Published by agreement with Ahlander Agency Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Tryckt hos ScandBook, eu 2020 isbn 978-91-37-15456-5

Till min kära Agnes.

Utan dig hade bĂśckerna aldrig blivit skrivna.

”Du frågade mig en gång vad som fanns i rum 101. Jag sa att du redan visste svaret. Alla vet svaret. Det som finns i rum 101 är det värsta i världen.” george orwell : 1984

Den döde mannen vinkade till mig från grusvägen vid den gamla skolan.

Handen var lyft till en hälsning. Han stod nonchalant lutad mot bildörren, så som jag hade sett honom många gånger förut.

Den solblekta luggen hängde ner i ögonen. Så påtagligt när­ varande.

Jag sprang i samma sekund han ringde. Ut genom dörren och uppför den lilla stigen. Den vita linnekjolen flaxade kring benen när jag sprang. Jag blickade upp mot en vidsträckt blå himmel och lät solens strålar träffa mig. Jag hade vägrat tro på döden när han försvann och nu singlade räddningen ner mot mig som en fjäder från himlen.

Där, mitt framför mig, stod han.

Lite kraftigare. En aning grövre. Lång, bredbent och med ett snett leende på läpparna. En antydan till vemod, som ett eko av ett liv som hejdats halvvägs i en sång. Jag sträckte fram mina darrande händer och lät mig omfamnas. Jag hade vågat hoppas.

Hade väntat när tiden stannade. Men tiden är ingen tjuv, den är en gåva … och nu var han här. Här hos mig.

– Förlåt mig, sa jag när han med säker hand ledde mig in i skuggan bakom den nedlagda skolan.

Han tittade ner på mig. Log mot mig. Strök mig över håret innan han svarade : – Nej …

9

”I mötet med smärtan finns inga hjältar” Den döde mannen tyckte inte om tango, men dansa kunde han.

Rörelserna var inte lika smidiga längre, men för att vara död var han förbluffande spänstig och snabbtänkt. Det finns döda människor i alla möjliga varianter. De stendöda. De sedan länge begravda. Eller sådana som han själv, de levande döda. Döda människor som fortfarande tar någon enstaka promenad bland de levande.

Den här dagen skulle han ha föredragit en sval kista långt från solens mördande värme. I den sömniga lilla byn Fjæra längst in i Åkrafjorden, en dryg timmes bilfärd österut från Haugesund, närmade sig temperaturen trettiogradersstrecket.

Han satt i en ranglig plaststol och torkade bort salta svettdroppar ur ögonen. Väldiga berg reste sig på båda sidor av fjorden.

Monumentala jättar som fångade varenda solstråle och tvingade ner dem i den branta dalgången. Asplöven på vårdträdet rörde sig knappt och man såg inte en levande själ vid den nedlagda skolan. Inga döda heller, förutom honom själv. Trakten verkade avfolkad, men var det inte. En bondgård nere i dalen såg ut att vara i drift, och en del av husen längst ner såg ut att vara väl underhållna. Utöver det verkade frånvaron av liv vara det mest utmärkande för den lilla byn. Fjæra var en bortglömd liten avkrok i en liten vrå av universum. Hit kom ingen.

Den döde mannen satte ner de bara fötterna i gräset, sträckte lite på benen och spretade med tårna. Han betraktade Marine Harvests fiskodlingsanläggning nere i Åkrabotn. Det var indu10

strisemester och därför var bemanningen minimal. Det hade varit tyst där i flera timmar. Mannen smorde in sig med ännu en rejäl klick solkräm på överkroppen och såg att den likbleka huden började få en rödaktig nyans.

Han lyfte på huvudet och lystrade, kunde nätt och jämnt höra hennes jämrande men fäste inget avseende vid det.

Mannen lutade huvudet bakåt och andades in. Luften var så varm att det stack i lungorna och sved i näsborrarna. Han försökte rensa huvudet genom att dricka upp den sista skvätten av det ljumma vattnet i flaskan som stod bredvid stolen, innan han torkade sig i ansiktet med en flik av handduken, reste sig och tog tillfället i akt att titta in genom fönstret och ner på det levande liket som låg på trägolvet därinne.

Min älskade. Ditt svek är min smärta.

Hon vred på huvudet och lågmälda kvidanden letade sig ut mellan sprickorna i väggen. Det var dags att föra henne hem, men än så länge njöt han av fristen. I hans värld existerade inte tid och han kunde unna sig att stanna kvar i ögonblicket. Han sträckte på sig, vände sig om och betraktade utsikten över den glittrande fjorden och bergen.

Sveket. Hon var den första. Bakom henne stod resten av syndarna och gömde sig i hörnen. Förnedringen. Fegheten.

Föraktet. Falskheten och Högmodet. Som en offergåva bar de honom fram till Korachs altare. Så här i efterhand borde de förstås ha kremerat honom. Då är det alltid svårare att uppstå från de döda. Den döde mannen reste sig, ställde sig på stolen och ropade ut över den folktomma dalen : Om Korach och hans män står det skrivet : ”De störtade levande ner i dödsriket med allt vad de ägde, jorden slöt sig över dem och de var utplånade ur församlingen.”

Ljudet ekade från kala bergknallar. När det sista ekot tonade bort i evigheten, klev han ner från stolen och bugade sig högtidligt mot publiken.

Rastlöst gick han omkring på skolgården innan han än en gång 11

hamnade framför fönstret till slöjdsalen. Mannen lät blicken vila på sin älskade. Såg hur de kraftiga spikarna genom handflatorna gjorde det omöjligt för henne att skydda sig. De spretande benen var hårt surrade och fästa vid fastskruvade järnringar. Ingen skulle sakna henne. Det fanns knappt några grannar. Inga barn, ingen nära familj. Hon hade aldrig haft någon annan än honom.

Sveket var därför ett naturligt första val. Utan henne skulle han ha klarat sig. Han skulle ha kämpat sig upp och fram, och krävt sin plats bland de levande.

Han knäppte upp översta knappen på det slitna blåstället, gick bort till bilen, lastade ur de sista rullarna isolering och tog med sig dem in i skolhuset. Det var ingenting som brådskade.

Risken att någon skulle passera skolan i slutet av juli och samtidigt kunna höra en kvinna i munkavle jämra sig i dödsångest var minimal. Den lilla strimma hopp hon rent statistiskt hade skulle han undanröja genom att befinna sig i rummet. En stor och bekväm Stresslessfåtölj stod i ena hörnet av slöjdsalen.

Han sjönk ner i fåtöljen och kände den sköna klädseln omsluta honom.

Hon kunde inte se honom, men han visste att hon hörde.

Han reste sig och satte sig försiktigt på knä bredvid henne.

Tillräckligt nära för att hon skulle kunna känna att han var där.

Lukten, närvaron … Hon kippade efter luft och ryckte undan huvudet. Den döde mannen böjde sig fram, lutade sig tätt intill hennes öra och viskade : – I mötet med smärtan finns inga hjältar …

12

Fjæra, Etne kommun Natten till söndag, den 26 juli 2015 Signe Røyrvik blinkade mot mörkret. Huvudet dunkade. Hon hade ingen känsel i överarmarna, men smärtan från handflatorna trängde in i henne och fick henne att flämta till. I ögonvrån såg hon att hennes händer var fastspikade mot trägolvet. Benen låg utfläkta åt varsitt håll och var fastbundna. Det sved till i under­livet. Något nafsade på henne därnere, som stickflugor vid väder­omslag. Det började klia. Små klapprande ljud fick henne att tro att det fanns ett djur någonstans i rummet.

Hon hade munkavle för munnen. Strupen var kruttorr. En flik av munkavlen satt precis under näsan och rörde sig varje gång hon andades. Hon kände lukten av sin egen rädsla. Tårarna hade torkat till stela klumpar i ögonvrårna. Nya tårar av räd­sla letade sig ner över öronen och fuktade det långa håret som klibbade ihop sig i nacken.

Hon andades i korta stötar. Blicken riktades mot taket.

Vita lysrör var det enda hon kunde se. Hon försökte tränga undan rädslan och koncentrera sig. Hon hade låtit sig luras och varnings­klockorna hade inte ringt. Inte en enda gång. De ömma kyssarna i nacken när han kramade henne. Handen som strök över hennes hår. Den lugna och trygga rösten som var så välbekant. En honungsfälla …

Kvällsluften drog in i rummet genom en öppen dörr eller ett fönster, och en sval bris for över de nakna låren. Hon darrade i hela kroppen, men det värsta var ändå kylan som kom från henne själv.

13

Rädslan kom i vågor. Förlamade henne. Fick henne att hyperventilera. Skrika under munkavlen. När hon försökte spänna kroppen för att ta sig loss högg det till av smärta i händerna. På sätt och vis var det nästan att föredra.

Ur ögonvrån skymtade hon fyra hyvelbänkar. Hon blundade och såg en glimt av sig själv på ögonlockens insida, så som hon måste se ut uppifrån. Så som han såg henne. Han var där någonstans. För det mesta dold i mörkret, men hon kände lukten av honom.

Signe hade inte tvekat när han ringde. Det var verkligen han.

Rösten som hade besökt hennes drömmar i snart tjugo år. I dessa drömmar hade hon bett om förlåtelse och fått den, men hon borde ha vetat bättre. Hon borde ha fattat att ingenting var som det skulle. Döda män ringer inte upp …

Hon hörde att han reste sig, gick runt henne och blev stående ett ögonblick utom synhåll för henne. Sedan riktade han en arbetslampa mot henne. Ljuset skar i ögonen och hon vred undan huvudet. Plötsligt kände hon hur något vasst, iskallt och hårt pressades mot magen. Hon skrek under munkavlen, men ljudet nådde knappt ut i rummet.

Signe kämpade mot vansinnet. Ställde in sig på att dö, så som vi människor gör precis innan vi träffar marken efter ett högt fall eller när vi stirrar rätt in i strålkastarna på en mötande lastbil efter att ha somnat till bakom ratten. Du står vid vägs ände. Det absoluta. Du funderar aldrig på vad du möter på andra sidan.

Inga funderingar om himmel eller helvete. Inga förväntningar om ett ljus i slutet av tunneln. För Signes del spelade det ändå ingen roll. Helvetet fanns just här – just nu.

Det bländande skenet från lampan försvann. Mannen stod med ens framför henne och höll upp något som slingrade sig i hans grepp om den långa svansen. Hennes hjärta slutade slå, luften kunde inte tränga ner i lungorna och hon förlorade medvetandet i några sekunder.

Råttor ger inte ifrån sig mycket ljud, men åsynen av dem 14

avslöjar det du behöver veta. Smygande, sniffande, krafsande varelser som rotar efter något att livnära sig på.

Mannen ruskade i anordningen som var fastspänd runt hennes mage. Kände efter att den satt fast ordentligt. Signe rev och slet för att dra loss händerna från spikarna. Skriken kom inte längre från strupen, utan från de innersta skrymslena av mänsklig rädsla. Anordningen som placerats på hennes mage låg bortom alla mänskliga begrepp om ondska. Ett utdraget ylande slapp ur henne när hon kände de kravlande benen krafsa mot magen.

När hon lyfte på huvudet såg hon djävulstyget. En bur utan botten med tre feta inspärrade råttor. Håriga, vuxna råttor som inte hade någon annan väg ut till friheten än att tugga sig rakt igenom henne.

Mannen satte sig till rätta bredvid henne och började slå på buren med en järnstång. Rädslan fick råttorna att pipa, klösa och bita. Signe skrek och skrek tills det enda som hördes var tysta viskningar från söndertrasade stämband.

15

Mediehuset Haugesunds Avis Fredag eftermiddag, den 31 juli 2015 Journalisten Viljar Ravn Gudmundsson gnuggade sig i sina svidande ögon. Utanför panoramafönstren på Mediehuset Haugesunds Avis snirklade sig fredagstrafiken långsamt fram, medan sommarklädda ungdomar skyndade förbi på cykel. Han hörde skratt från helgglada kolleger som hade fem minuter kvar av arbetsdagen. Många av dem skulle gå på semester. Journalisterna som var födda och uppvuxna i staden valde alltid augusti.

Oddsen för att juli skulle regna bort i Haugesund låg någonstans mellan 1,2 och 1,3. Vartenda år.

Själv hade Viljar tänkt skita i allt vad semester hette. Fyra månader tidigare hade han blivit skjuten i knät av en nynazist och rehabiliteringen på sjukhuset hade varit ett rent helvete av smärta. Viljar Ravn Gudmundsson var bara 42 år, men det kändes som om dementorer varit framme och sugit själen ur honom den där kvällen på Valhall Pub. Han blev räddad i sista sekunden. Ändå hade tankarna, ångesten och rädslan nästan slitit sönder honom efter den ödesdigra kvällen.

I mediehuset fick han vara ifred och kunde sopa tankarna under mattan. Folk höll sig klokt nog på avstånd och han hyste inga planer på att bjuda in någon för att sitta och kallprata i första taget. Förutom sonen, sjuttonåringen Alexander, var ”Jossen” en av de få Viljar orkade umgås med. Johannes Sevland var en utfestad före detta narkoman, sjaskig radiopratare på Radio 102 och långhårig kvarleva från den tid då män med breda polisonger sjöng klart bättre än de såg ut. Jossen hade suttit i rullstol ända 16

sedan han slutade med heroinet för femton år sedan, och han var betydligt mer skärpt än vad folk trodde.

Under de fyra veckor som gått sedan Viljar kom haltande tillbaka till jobbet hade han och Jossen varit igång både dag och natt.

Titeln på radions nya podcastserie blinkade mot Viljar på skärmen. ”Spårlöst försvunnen”. Inte världens mest kreativa namn utan ett resultat av att chefredaktör Johan Øveraas hade missförstått innebörden i medieföretagets satsning på ”en inkluderande arbetsplats”. Han trodde att det innebar att han som chef skulle involvera sig mer i det dagliga arbetet.

Chefredaktörens fantasilöshet hade dock inte inverkat menligt på kanalens största nätsuccé på flera år. Podden där Jossen och Viljar grävde i gamla fall med försvunna personer från Haugalandet hade under den senaste månaden fått sagolika streamingsiffror – även i andra delar av landet.

Konceptet var oerhört enkelt. Plocka upp ett mystiskt olöst fall från de senaste tjugo åren, kartlägg den saknades liv och leverne, återskapa dramat, intervjua släktingar och polisutredare. Gräv sedan fram något som verkar vara nya upplysningar i fallet, publicera på nätet och i papperstidningen samma dag som podden sänds.

För att använda Jossens egna ord : ”Det är om möjligt ännu slappare journalistik än det ursprungligen slöa polisarbetet.”

Han hade rätt. Det var spekulativt och inte särskilt finkänsligt, men det lockade lyssnare och sålde tidningar.

Inte konstigt att den korpulente chefredaktören hade förälskat sig i Jossen. Viljar visste att Jossen innerst inne brann mer för de här fallen med försvunna personer än han gav intryck av att göra. En del av de här människorna hade varit hans vänner på den tiden han hade gratis logi under Risøybron och en schäfer som täcke. Själv var Viljar inte helt säker på vad han tyckte om konceptet. Han var bara glad över att slippa jobba ihop med någon av de andra journalisterna i huset.

17

Tio veckor – fem olösta fall. Arbetsbördan skulle ha tagit knäcken på de flesta, men för Viljar var arbete dygnet runt det enda som skingrade tankarna. En sak var att han hade blivit skjuten och att Alexander nästan hade dött samma kväll. Betydligt värre var tanken på att han själv förvandlats till mördare.

Sent på natten vid Lillesunds skola hade Viljar dödat nynazisten Geirmund Bakken. Det hela utreddes fortfarande, men polisen hade inte synat honom närmare i sömmarna, något han kunde tacka kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll för. Hon riskerade hela sin karriär för att rädda hans usla skinn.

Jossen visste ingenting om det dramat, men han tålde vaknätterna bättre än de flesta. Mannen påstod styvnackat att han inte hade sovit en hel natt sedan Neil Young lämnade Crosby, Stills & Nash 1975. Då var unge herr Johannes Sevland tre år gammal och ett stort fan.

Podden och tidningsreportagen fick stor uppmärksamhet redan från dag ett. Mycket tack vare Jossens envishet. Redan i första programmet gav han lyssnarna ett smakprov på de fall som de skulle fördjupa sig i under sommaren och hösten.

Responsen blev omedelbar. Mediehuset blev nedringt med tips och upplysningar.

Mediehusets öppna landskap tömdes så sakteliga på folk och övergick i ett sömnigt helgtillstånd med någon enstaka sommarvikarie som hade jour, plus en frustrerad sportjournalist från Jæren som var tvungen att skriva en massa bedrövligt tråkiga reportage om fotbollsturneringen Norway Cup innan han kunde stämpla ut. Den enda som satt kvar i desken utöver Jossen och Viljar var kulturjournalisten Henrik Thomsen. Det var bara fem dagar kvar till Sildajazzen och den storvuxne mannen satt framåtböjd i en alltför liten kontorsstol och smattrade för fullt på något som troligtvis var förhandsskrivna konsertrecensioner.

Viljar hade inte ätit sedan föregående kväll. Han kände hungern gnaga hål i tarmarna på honom och tog sitt cigarettpaket.

Jossen rullade efter honom mot hissen. De hade utvecklat ett 18

arbetsschema som fungerade utmärkt för båda två. Fyrtio minuters jobb, tjugo minuters rökpaus. Så där kunde de hålla på i 16–18 timmar varje dag. Mat- och kisspauser hade nedprioriterats.

I hissen luftade Viljar en tanke som hade legat och grott under dagen : – Folk ringer fortfarande om vårt första fall, Jens Eivind Brekke. Det är flera som påstår att de har sett honom efter att vi publicerade fantombilden i tidningen. Hans familj har anlitat en privatdetektiv. Borde vi inte vända oss till tecknaren för de andra fallen också ?

– Den där teckningen som liknade Angela Merkel ? Den kan ju för fan föreställa vem som helst. Av bägge könen, faktiskt.

Att vara först med det här fallet var en riktig fullträff. Brekke, landslagsaktuell fotbollsspelare i FK Haugesund när han försvann 1998, var fortfarande ett känt namn nationellt och hans försvinnande framstod som rena gordiska knuten. VG och Dagbladet slog upp storyn stort dagen efter Haugesunds Avis.

Jossens podd fick servrarna i mediehuset att gå på högvarv.

Ute på parkeringen gassade solen och Viljar försökte utan framgång sätta upp det halvlånga blonda håret i en hästsvans. Tunna hårslingor föll genast ner i ansiktet. Det ångade från asfalten och luktade svalt av sommar, syrener och tobak.

– Viljar … Den där illustratören går ju helt klart på syra. Vi har bra fall på lager och behöver inte hans huvudfotingar för att få uppmärksamhet. Du vet vad du har att göra i helgen, eller hur ?

Viljar suckade och körde ner händerna i fickorna på shortsen.

Cigaretten vippade upp och ner i mungipan medan han pratade, aska föll av och landade precis ovanför naveln.

– Ja, jag vet. Jag ska få Lotte att yttra sig om Hollekimfallet, men det är fan inte så enkelt som du tror. Hon befinner sig i ett svart hål i universum som jag helst inte vill komma i närheten av.

Sigve Hollekims försvinnande 1998 var ett av de fall som 19

de nästan var färdiga med, men det återstod några intervjuer.

Kommissarie Lotte Skeisvoll hade vägrat blankt att vara deras fasta polisrepresentant i serien och kallsinnigt avvisat Viljars försök att ta kontakt. På sistone hade hon dragit sig inom sig själv. Tryckte bort alla telefonsamtal. Dök inte upp på möten, svarade inte på sms.

Viljar hade förståelse för att hon drog sig undan, men Jossen visste ingenting om det som hade hänt vid Lillesunds skola. Han hade ingen aning om vilka demoner som ansatte henne.

– Du måste försöka, Viljar. Vi behöver henne i det här fallet.

– Jag kan inte garantera någonting alls, Joss. Hon skyr mig som pesten.

Jossen kastade med det långa grå håret och andades ut tung rök ur näsborrarna.

– Om du vill ha garantier får du köpa en brödrost. Kan du inte göra ett försök bara, Viljar ? Ni är ju vänner ?

Viljar böjde lite på huvudet, lät fimpen i mungipan falla till marken och trampade på den. Det fanns inget annat att göra än att försöka en gång till och hoppas på att det hade ljusnat lite över hennes horisont sedan sist. Han kunde i vilket fall som helst inte berätta för Jossen vad det var som egentligen plågade henne.

Viljar höll ena handen på käppen och den andra på rullstolen.

Han lutade sig fram och viskade orden han visste att Jossen satt och väntade på.

– Det där med brödrosten … ? Är det Clint Eastwood ? The Rookie. 1991 ?

Jossen grymtade nöjt och flinade mot solen.

– Bra, Viljar. Det tar sig. Men det var i Norge den hade premiär 1991. I USA släpptes filmen året innan.

20