EN PLATS FÖR OSS
En plats för oss
Fatima Farheen Mirza Översättning av Joakim Sundström
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel: A Place For Us Copyright © Fatima Farheen Mirza 2018 All rights reserved Översättning: Joakim Sundström Omslagsdesign: Original av Christopher Brand och Elena Giavaldi, bearbetat av Désirée Molinder Omslagsbild (månen): THEPALMER/DigitalVision Illustration: Getty Images Tryckt hos ScandBook, EU 2021 ISBN 978-91-37-15352-0
I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn
Till mina föräldrar, Shereen och Mohammed, som lärde mig att kärlek är en ständigt växande kraft
Och till mina bröder, Mohsin, Ali-Moosa, Mahdi, som kallar mig hem
Jag ska inte prata med dig, jag ska tänka på dig när jag sitter ensam, eller vakar i natten ensam, jag ska vänta, jag tvivlar inte på att jag ska möta dig igen, jag ska se till att jag inte förlorar dig. – Walt Whitman, »Till en främling«
DEL ETT
när amar såg salen fyllas med gäster som anlände till hans systers bröllop lovade han sig själv att stanna. Det var hans plikt att hälsa dem välkomna den här kvällen. En enkel uppgift som han trodde sig kunna utföra väl, och det var med stolthet han klev fram för att skaka hand med männen eller lägga handen på hjärtat för att betyga sin respekt för kvinnorna. Han hade inte väntat sig att han skulle besvara leendet hos de gäster som verkade glada att se honom. Inte heller hade han kunnat förutse hur märkligt tryggt det skulle kännas att omges av alla bekanta ansikten. Tre år hade gått. Hade det inte varit för att hans syster ringde, så skulle han nog ha låtit ännu fler år passera innan han samlade tillräckligt med mod för att återvända. Han rörde vid slipsen för att försäkra sig om att den hängde rakt och strök handen över håret, som om en vilsen hårtest var allt som behövdes för att han skulle hamna i blickfånget och avslöjas. En gammal vän till familjen ropade hans namn och kramade om honom. Vad skulle han säga om de frågade var han hade varit eller hur han mådde? En shenai ljöd och signalerade att Hadias bröllop hade börjat, och plötsligt blev det liv och rörelse i salen. När han stod där under kristallkronornas varma sken, omgiven av de bjärta färgerna i kvinnornas högtidsdräkter, tänkte Amar att han kanske hade gjort rätt som kom ändå. Han kunde övertyga dem – alla dessa välbekanta ansikten, sin mor som han anade höll ett öga på honom, sin far som alltjämt höll sig på avstånd – han kunde till och med 13
övertyga sig själv att han faktiskt hörde hemma här, att han kunde bära kostymen och spela sin roll, vara den han varit förut, och för kvällen anta rollen som brudens bror. * Det hade varit Hadias beslut att bjuda in honom till bröllopet. Hon såg sin syster Huda göra sig i ordning och hoppades att det inte varit ett misstag. På morgonen hade Hadia vaknat med sin bror i tankarna och hela dagen försökte hon förmå sig själv att tänka precis vad alla andra brudar måste tänka – att hon hädanefter skulle använda orden min man när hon talade om Tariq, att ögonblicket nu var inne, efter alla år som de undrat om det här var någonting de någonsin skulle få uppleva. Det hon aldrig ens vågat hoppas på för egen del höll nu på att bli verklighet: hon skulle gifta sig med en man hon själv valt. Amar hade kommit, precis som hon hoppats. Men när hon blev häpen över att se honom insåg hon att hon aldrig hade trott att han skulle göra det. Det hade gått tre år utan att de hört av honom. Dagen då hon berättade för sina föräldrar att hon bjudit in honom hade hon inte tillåtit sig själv att be Gode Gud, gör så att han kommer, utan bara Gode Gud, låt inte min far förneka mig det här. Hon hade övat in orden tills hon kunde förmedla dem med en så pass stadig och bestämd röst att en utomstående kunde ha trott att hon var en kvinna som helt obesvärat redogjorde för sina önskemål. Huda var klar med läppstiftet och fäste nålen till sin silverfärgade hijab. Hon såg vacker ut, klädd i en marinblå sari med pärlbroderier i silver, samma sari som en handfull av Hadias närmaste väninnor skulle bära. Hennes syster utstrålade en upphetsning som Hadia inte kunde uppbåda för egen del. »Håller du ett öga på honom i kväll?« frågade Hadia. Huda höll upp ena armen och trädde på några tunna arm14
band som klickade mot varandra när de föll ner. Hon vände blicken från spegeln och såg på Hadia. »Varför ringde du till honom om du inte ville att han skulle komma?« Hadia studerade sina händer, som var täckta med mörk henna. Hon tryckte naglarna mot armen. »Det är min bröllopsdag.« Det var uppenbart, men det var sant. Det spelade ingen roll om hon inte hade hört av sin bror på flera år, hon kunde inte föreställa sig den här dagen utan honom. Men med lättnaden över att återse Amar infann sig också den där gamla skuggan av oro för honom. »Kan du be honom komma hit?« sa Hadia. »Och kan du lämna oss ensamma en stund när han är här?« Hon mötte Hudas blick. Och även om Huda för ett hastigt ögonblick såg lite sårad ut så frågade hon inte Hadia vad de, nu som alltid, undanhöll för henne. * Där hon gick runt bland gästerna och allt emellanåt stannade till för att omfamna en kvinna som hon inte hälsat på än, slog det Layla att det kanske var så här hon hade föreställt sig att livet skulle bli en gång i tiden, när barnen var små och hon visste vilka som ingick i familjen, men inte hur livet skulle komma att te sig för dem. Hon gick rak i ryggen, med ett omsorgsfullt leende på läpparna, och hon kände att det här var lika mycket hennes som hennes dotters tillställning. Och Amar befann sig i närheten. Ibland vände hon blicken mot honom medan hon minglade, hon följde hans rörelser genom salen och studerade hans ansikte för att se om hon kunde urskilja några tecken på missnöje. Bröllopet artade sig riktigt väl. De inbjudna anlände i tid. Vid ett bord serverades mango- och ananasjuice och vid ett 15
annat bord bjöds gästerna på aptitretare som fylldes på allt eftersom serveringsfaten tömdes. Vita orkidéer bugade sig djupt ur höga glasvaser på borden. Vid varje kuvert låg en liten presentpåse åt gästerna. Huda hade hjälpt Layla att tillverka dem, de hade arbetat med det ända in på småtimmarna, lågt nynnande för sig själva medan de fyllde varje påse med mandlar och chokladkonfekt. Festlokalen var storslagen – hon hade valt ut den tillsammans med Hadia för flera månader sedan – och när hon gick under valven mot den stora salen kände hon sig nöjd med sitt val. Det hade varit ganska mörkt när de var där och såg sig omkring första gången, men nu såg det närmast ut som en filmkuliss. I det höga taket glittrade kristallkronorna så starkt att de tycktes konkurrera med varandra om att få lysa upp salen. Männen såg mycket eleganta ut i sina mörka kostymer och sherwani, och kvinnorna var klädda i alla tänkbara nyanser, med pärlor och broderier som gnistrade i det varma ljuset. Layla önskade att hennes föräldrar hade fått uppleva det här. Så stolta de skulle ha varit, vilken lycka det hade varit för dem att närvara vid sitt första barnbarns bröllop. Men i kväll kunde inte ens deras frånvaro lägga sordin på allt hon hade att vara tacksam för, och tyst för sig själv upprepade hon gång på gång: Gud är stor. Gud är stor, och allt är Hans förtjänst. Bara en timme tidigare hade hon hjälpt Hadia att ta på sig sin tunga kharra dupatta. Hon viskade böner när hon satte säkerhetsnålarna på plats. Hadia hade inte sagt någonting medan Layla rörde sig i cirklar runt omkring henne, bara tackat henne en gång, lågmält. Hon var nervös, precis som alla brudar, precis som Layla själv en gång för många år sedan. Layla rättade till vecken i klänningen, spände fast en teekah i Hadias hår och tog ett steg tillbaka för att beskåda sin dotter. De intrikata hennamönstren. Hennes smycken som fångade ljuset. Nu letade hon efter sin son i vimlet. Det kändes obegripligt att hon för bara några dagar sedan hade haft svårt att sova 16
när mörkret manade fram hennes skavande oro. I dagsljus kunde hon intala sig själv att det räckte om hon fick se sin sons ansikte på fotografier hon sparat och höra hans röst när hon tittade på familjens gamla videoinspelningar – Amar på en skolutflykt som hon hade följt med på som klassförälder, hans upphetsning när djurskötaren på zooet lyfte upp en gul pytonorm, hur han var den förste som räckte upp handen och frågade om han fick röra den. Det var tillräckligt så länge hon visste att han fortfarande fanns där ute någonstans, med ett hjärta som bultade och med tankar som rörde sig i banor som hon aldrig skulle förstå sig på. Men den här morgonen hade hon vaknat i ett fulltaligt hem. Innan barnen hann kliva upp plockade hon fram sadqa-pengar åt dem, lite extra den här morgonen eftersom det var en stor dag, och så ännu lite till, för beskydd mot kommentarer om hennes sons hemkomst som kunde leda till att den fick ett abrupt slut. Hon åkte och handlade och fyllde kylskåpet med sådant som hon visste att Amar tyckte om: gröna äpplen och körsbär, pistaschglass med mandel, kakor med vit krämfyllning. Allt sådant som hon förr alltid förebrådde honom för att han åt. Var det gement av henne att känna större lycka och lättnad över hans hemkomst än över hennes dotters dag som var anledningen till att han kommit hem? Innan Rafiq gav sig av för att hålla ett öga på förberedelserna i festsalen – borden måste bäras in och ställas på plats, guldband skulle knytas över stolsryggarna, scenen där Hadia och Tariq skulle sitta måste inredas – gick Layla uppför trappan till deras sovrum, där han höll på att göra sig i ordning »Suno«, sa hon, »kan du lyssna på mig? Vill du vara snäll och låta bli att säga något som gör honom arg eller upprörd?« Hon hittade alltid ett sätt att undvika sin makes namn. Först hade det varit av blygsel, sedan av tradition och en djup respekt för honom, och nu skulle det kännas onaturligt; hon kände sig skyldig att undvika hans namn av gammal vana. 17
Han slutade knäppa skjortan och såg på henne. Det var något hon förtjänade. Hon hade inte lagt sig i hans beslut på så länge. Hon insisterade. »Snälla du, för min skull, kan du hålla dig borta från honom i kväll? Vi kan prata i morgon, men låt det vara i dag.« Kvällen innan, när Amar anlände, hade de varit artiga mot varandra. Rafiq hade sagt salaam, varpå Layla tog över och följde med Amar till hans sovrum, innan hon värmde en tallrik mat åt honom. För ett ögonblick undrade hon om hon hade sårat Rafiq. Han knäppte skjortärmarna med långsamma rörelser. »Jag tänker inte gå i närheten av honom, Layla«, sa han till slut och lät armarna sjunka ner längs sidorna. * När han mötte sin fars blick längre bort i folkvimlet, förstod Amar att det fanns en överenskommelse mellan dem: de visste vem de var där för, och varför de inte skulle närma sig varandra för mer än ett obligatoriskt salaam. Amar tittade bort först. Han kände det fortfarande. Ilskan och avståndet som den gav upphov till. Det var som om något hade satt sig på tvären i honom, något som inte ville lossna. Under de första samtalen hade Amar lekt en lek när han fick frågan om vad han sysslat med den senaste tiden. Målare, sa han till en av gästerna, solnedgångar och landskap. Minen i den andres ansikte roade honom. Till en annan farbror hade han sagt ingenjör, men det irriterade honom att han hade blivit så imponerad. En gång sa han att han tänkte utveckla sitt intresse för ornitologi. När mannen blinkade mot honom, förklarade han sig närmare: Fåglar, jag vill studera fåglar. Nu talade han utan att gå in på några detaljer. Han ursäktade sig från varje samtal kort efter att det inletts. Han gick ut genom portvalvet, fortsatte förbi de lekande 18
barnen, förbi hissarna, tills han inte längre kunde höra shenai- tonerna från festsalen. Han hade glömt hur det kändes att röra sig i en folksamling och känna sig som en hycklare bland dem, hela tiden medveten om sin fars granskande blickar, han som tog för givet att Amar skulle genera honom och som förväntade sig att få höra lögner innan han ens hunnit öppna munnen. Han fortsatte att gå tills han kom fram till baren på den andra änden av hotellet. Av alla som blivit inbjudna till Hadias bröllop var det förstås ingen som skulle våga sig hit. Festmusiken var så avlägsen att han bara kunde höra den om han ansträngde sig. Han slog sig ner bredvid två främlingar. I kväll kändes till och med det som ett förräderi. Men att slå sig ner var inte samma sak som att beställa en drink. Han lutade sig framåt tills han kunde vila armbågarna mot bardisken, begravde ansiktet i händerna och drog en djup suck. Han kunde knappt tro att han, bara kvällen innan, hade förmått sig själv att gå fram till dörren till sitt barndomshem och knacka på. Det som förvånade honom var hur lite som hade förändrats – väggarna hade samma nyans efter mörkrets inbrott, samma myggnät saknades på hans gamla fönster på andra våningen. Inga lampor var tända. Breda fönster, fördragna gardiner, ingen hemma. Ingen skulle märka det om han bestämde sig för att vända på klacken och gå därifrån. Det var en trösterik tanke – att han kunde slippa stå ansikte mot ansikte med sin far eller bevittna hur hans frånvaro hade påverkat hans mor. Månen på himlen var nästan full, och precis som när han var barn tittade han först efter ansiktet som hans lärare hade visat honom fanns där, och sedan efter namnet på arabiska som hans mor så stolt hade pekat ut. Snart hittade han både det ena och det andra, och det var nästan så att han log. Kanske skulle han ha gått därifrån om det inte varit för att lampan tändes i Hadias rum. Så fort han såg det blågröna skenet bakom gardinen kände han bröstet dra ihop sig. Hon var 19
hemma. Han hade inrättat sitt liv på ett vis som förhindrade honom från att träffa eller prata med sin syster, eller ens att känna till att hon skulle gifta sig, tills hon ringde honom för en månad sedan och bjöd in honom till bröllopet. Han hade blivit så förvånad att han inte kom sig för att svara. Men han lyssnade på hennes meddelande på telefonen tills alla detaljer var inpräntade i hans minne. Vissa nätter kände han sig säker på att han skulle återvända, andra nätter var han säker på att det inte skulle leda till något gott. Hennes upplysta fönster och hans eget mörka bredvid det. En sommar hade de tryckt ut myggfönstren och upprättat en förbindelse mellan sina rum med en burktelefon tillverkad av ett snöre och två frigolitmuggar. Hadia försäkrade honom om att hon visste vad hon gjorde. Hon hade gjort en i skolan. Han var inte säker på om han kunde höra hennes röst vibrera längs snöret och fylla muggen, eller bäras genom luften, men han sa ingenting till henne. De låtsades att ett krig var på väg till grannskapet. Det var Hadias idé – hon hade alltid varit så bra på att hitta på lekar. De befann sig i ett övervakningstorn och höll uppsikt över området. Blåsångare på en gren, sa Amar, med en hastig blick genom fönstret innan han hukade sig ner igen, kom. Brevbärare på gatan, sa Hadia, massor av brev, kom. På kvällen hade deras far blivit ursinnig när han såg myggfönstren ligga på uppfarten, det ena hade blivit skevt när det föll till marken. Alla tre fick ställa upp sig på rad. Hadia, den äldsta, sedan Huda, och sedan Amar, den yngste, lite gömd bakom sina systrar. »Var det du som hittade på det här?« sa hans far, som bara såg på honom. Det var det. Det hade varit hans idé att skjuta ut myggfönstren. Hadia stirrade ner i golvet. Huda nickade. Hadia sneglade på henne, men sa ingenting. Hans far sa till hans systrar: »Jag hade förväntat mig mer av er två.« 20