mons kallentoft
se mig falla
Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna 2015 Djävulsdoften 2016 Bödelskyssen 2017 Himmelskriket 2018 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016 Heroine 2017
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2019 Svensk utgåva enligt avtal med Ahlander Agency Omslagsdesign Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsbilder Shutterstock Tryckt hos ScandBook EU, 2019 isbn 978-91-37-15339-1
Beauty is the mystery of life agnes martin
Meddelandet kommer precis när han ska gå ut ur lägenheten, på väg för att köpa blad till en rakhyvel. Han stänger dörren efter sig, står på trappavsatsen och läser samtidigt som han hör Rebecka röra sig bort från honom med lätta steg. Whatsapp Emme, uppkopplad, ingen balkooning pa pa jag lovar På selfien ler hon upp mot kameran. Poserar framför ett glest metallräcke på hotellrummets balkong. Hon är klädd i ett vitt linne och är solsvedd på axlarna och bröstet, har ljusa ringar runt ögonen efter sina svarta Ray Bans. Hennes gröna ögon är blanka och rödkantade. På ett bord i bakgrunden står en flaska Cola light och drinkglas med iskuber som sargats av värmen. Vodkan, liksom annat som måste ha funnits där, är bortplockad, men det går att skönja brända cigarettpapper i en askkopp i bildens nedre kant. Åt sidan syns Medelhavet som en tunn mörk linje mot en kvällshimmel som gett upp sin blånad, blivit tindrande rosa och matt orange. Han förstorar bilden. En pool långt nedanför balkongen. Vitt kakel får vattnet att se isigt ut. En ensam gul badring har ankrat i bassängens mitt och på betongdäcket sover en ung man. Tribaltatueringar verkar klänga sig fast vid hans grova överarmar som något ur en 7
Alienfilm. Bredvid honom lapar en mallorkinsk råtthund i sig av något som troligen är en spya. Bilden är välkomponerad. Han skriver ett svar. Ha, ha. Du skulle bara våga. Ha det kul. Hon svarar. U watch me dad. me do da jump Bilden som sedan kommer är oändliga färger i rörelseoskärpa, som om den som håller i mobilen tumlar genom luften. Emme, sågs senast 20.37
I
Magaluf, femte augusti 2018 Det var en gång en strand, och den stranden är än i dag. Tim Blanck rör sig sakta genom Medelhavsnatten. Vågorna krusar vattenbrynet grått. Spårljusen från Tivoli Nightclubs pendlande karusell når hit ner, och i några sekunder går det att se ett kopulerande par i sanden, deras kroppar i det grönblå skenet. Så försvinner de igen, in i mörkret, in i sina muskler och kön och överhettade, drogade hjärnor, in i de ögonblick som bara är deras, och pendelarmarnas ljus söker sig upp mot bergen, som en kort stund blir synliga i fjärran. Det lyser i rummen innanför hotellens balkonger, och handdukar hänger på tork som självständighetsflaggor. Han flyter fram längs The Strip. De drar runt i grupper här ovanför stranden. De är barn och vuxna i samma inkarnation, bikinis med stjärnor över bröstvårtorna, linnen med urringningar djupa som urskogsraviner, klänningar, knälånga surfshorts, vita jeans och skjortor, händerna i luften mot klubbarnas tak, musiken är en takt, de själva en gemensam rörelse, och just här, just nu, ska vi bli fulla och höga, skratta och vråla och dansa, somna vid busshållplatser och i gränder, allt på en gång. De är här tillsammans. De ser varandra, blir sedda, föds och återföds. Någon såg dig, Emme. Någon måste ha gjort det. I början, det första året, hade Tim alltid med sig bilden, visa11
de den för många, delade ut korten, och snart kände de igen honom överallt, bad honom försvinna. Nu är alla utbytta. De få som känner igen honom bryr sig inte om honom, och de nya registrerar inte ens att han finns, eller så blir de arga, säger åt honom att ge sig av. City lights, Taboo, Pure lounge, Sorry mom tattoo, Chaplin, Bad Girlz, The Secret, Red lion, Crystal, Coco Bongo, Benny Hill och THE STRIP. Kvinnoskrev som rör sig på podier, svällande vakter i svarta trikåer, bara ryggar med svullna, underjordiska steroidfinnar, hustlerna som säljer falska Rolex, falska allt, och de nigerianska prostituerade som väntar i gränderna, i grupp, med knivar i händerna väntar de på att råna de fulla och övergivna, dem som natten spottat ut, färdigtuggade. Polisen ser på. Avvaktar. Kameror vakar över alltihop, men filmer kan försvinna och kameror vara trasiga. Tim skannar av kidsen. Som om hon skulle finnas här. De vill bada i natten, trygga i ljusen från neonet. De simmar åt fel håll, slukas av samma hav som svalde den romerska flottan på väg hem från Kartago i det första puniska kriget. Drick, rök, snorta, skjut upp. Köp weed av någon indier. Den indiern? I morgon är i dag. Som egentligen var igår. Araberna säljer kebab, kineserna billiga strandmattor, sydamerikanerna städar och rumänerna och bulgarerna skruvar. Och stanken av urin och intorkad alkohol, färsk kall öl, söta drinkar och cider grumlar luften, gör myggorna och flugorna yra, längtande, hungriga efter blodet som flyter på trottoarerna efter knivslagsmålen och i tonåringarnas vener. Vem såg dig, Emme? Känner du igen den här flickan? Har du sett henne? Ta det här kortet, visa det för dina vänner. Whatever, man. Ofta har Tim tänkt att Magaluf om natten i augusti bär vitt12
nesmål om både undergången och skapelsen, men där finns ingen sjunde dag för vila. Vid stranden som ännu är, mellan havet och bergen, byggdes hus för att härbärgera lycka och drömmar, för att slå mynt av drömmarna, och då är allt tillåtet, så länge det inte är dåligt för affärerna, och inte ens då orkar någon egentligen hålla emot, för löftet träffade rätt hos både entreprenör och turist. Du är i ett laglöst land. Du kan vara någon annan än den du är. En av de lyckliga. De euforiska. De som har det alla åtrår mest. Ungdomens superkrafter. Det icke kartlagda landet. Så ska det bli, i stället för så blev det. Någon ville ha det av dig, Emme. ”Det här smakar godis! Polkagris! Fiskar, nappar. Har ni någon som smakar sura fiskar?” ”One more, girls, try the green gummibears this time. I make that shot myself. It’s my favourite.” Two for one. Shit, vad det är starkt. Shit, jag börjar bli full nu, shit, vad full jag är, stranden, jag vill dansa, tjoho. ”Give me a drag of that.” Tim ser dem. Hur de försöker lära sig att hantera sig själva, varandra, osäkrade vapen, pekfingret som kramar avtryckare så långt in det bara går. De svävar på asfaltens gråsvarta vågor, neonet krusar strandkanten, och spårljusen fångar de knullandes kroppar igen. Sandkornen skaver mot deras kön, och i morgon har de små sår där det svider som mest, krigsärr att visa upp på the walk of shame och till vodkafrukosten innan det är dags för sol, svedd hy och omtagning nummer fem sex sju. Sedan går planet åt andra hållet. Men de kommer tillbaka nästa år. Så närmar sig människan sitt liv, tänker Tim när han följer en mörk bakgata tillbaka till bilen. Vi smyger först, sedan rusar vi till den kärlek som vi hoppas ska finnas gömd i tiden. Den kärlek som vi i vår längtan leker att den finns. 13
Vi hör människor röra sig bakom stängda dörrar. Det är människorna vi älskar som vi hör. De rör sig mot oss, och vi vägrar att sluta drömma. Om kärlek och frihet och återuppståndelse. Magaluf. Där allt börjar. Där det finns ett rus, där vad som helst kan hända. Magaluf. Allting kan inte ha tagit slut här. Du ska få se tillbaka på ditt liv, Emme. Han ser den röda Benny Hill-skyltens ljus falla in i natthimlen och bli till ett vagt mönster, och han inser att han kanske aldrig har sett något vackrare. Att där de flesta ser fulhet, finns skönheten. Den vi alla en gång var. Skylten mot skyn. Varken vuxen eller barn. En värld redo att bli till. Nu kör vi. Det skiter väl jag i. U watch me dad Whatever. me do da jump Lakritsshot? Jag tycker inte om lakrits. Det vet ni väl. Jag vet det, Emme. Jag vet. Finns det någon som tycker om lakrits? På riktigt? Sura fiskar, sura fuckin’ fiskar, please. Pappa.
14
Tim har kört upp i bergen. Parkerat på en nattsvart utkiksplats och ser ner på Magalufs ljus. Härifrån syns Benny Hill-skylten lysa mörkare röd, och spårljusen från Tivoli Nightclub är fortsatt oroliga. Det extra tåliga liggunderlaget är kvar i bagageutrymmet och han har satt sig direkt på en klippa. Stenen är hård mot svanskotan, och han gillar det, för den obekväma känslan håller honom vaken, får tankarna att vandra. Ett tag trodde han att det fanns en gräns för girigheten även på Mallorca, även i Palma. Men det gör det inte. Fyra professorer på universitetssjukhuset Son Espases startade en fond för cancerforskning. Döende människor betalade tjugofemtusen euro till fonden i utbyte mot behandling med den revolutionerande metod som forskats fram och som skulle rädda deras liv. Patienterna belånade sina hus, tiggde av vänner och släktingar för att bekosta kuren. Metoden var påhittad, pillren socker och fonden en pengamaskin för de fyra. Bilar, båtar, hus, horor. Döda patienter. När Diario de Mallorca avslöjade bluffen spelade invånarna på ön upprörda. Vissa var det säkert också. Ingen vill bli påmind om sin svaghet. Vi är sårbara nära döden. På Las Cruces, hans kvartersbar, förfasades däremot inte klientelet. Man ryckte på axlar och konstaterade att man får 15
inte bli dum i huvudet bara för att man får cancer. Professorerna försökte sälja falsk alzheimermedicin också, medicin som skulle stoppa eskalerande glömska och återskapa det som gått förlorat, en baklängeskur i drömmar. Tim betraktar den röda skylten. lliH ynneB. Han sitter länge på klippan. Ljusen i Magaluf släcks aldrig, de försvinner bara in i gryningen, precis som Emme gjorde. När Tim styr bilen in mot Palma slår han på stereon. ”Maria” med Blondie strömmar ut ur högtalarna. Debbie Harrys röst. Orden hon sjunger om den självsäkra, ouppnåeliga flickan, kvinnan, på väg in i sig själv, som en dröm, frammanar minnet av alltings början. Emme satt vid köksbordet, visade honom charterföretagets hemsida, läste högt, som om hon först allvarligt och sedan ironiskt citerade Rilke, något av det han skrev om konst och unga människors erfarenheter, det råa värdet i dem. ”Mallorca är ett av våra mest älskade resmål. Här finns tapasbarer med skön stämning. Böljande vallmofält, gröns kande olivlundar, hav, berg och ljuvliga stränder. Och så den hett eftertraktade Medelhavsvärmen – från början av april till mitten av oktober.” Hon såg upp. ”Mallorca har allt”, fortsatte hon. ”Från familjevänliga stränder till charmiga byar, fartfyllda badorter, spaanläggningar, träningshotell och storstaden Palma. Hotell i bästa läge för romantiska par, barnfamiljer, kompisar eller hela tjocka släkten.” ”Det räcker”, sa han. ”Jag fattar vad du är ute efter, dummare är jag inte.” ”Pappa, lyssna på det här. Många särdrag gör Mallorca unikt. Som den fjorton kilometer långa stranden i Alcúdia och den gamla spårvagnen mellan Sóller och havet. Eller vingårdarna 16
och serpentinvägarna kring Deià och Valldemossa. För att inte tala om Palma, med sina jugendfasader, designbutiker och sin mäktiga katedral.” Han låter hennes ljusa röst tona ut, minns den som bomullen i lakan som tvättats och åter tvättats, en mjukhet som bara tid, omtanke och drömmar kan ge. Han håller ratten stadigt, musiken dånar i kupén, han måste hålla sig vaken, får inte somna nu. På avstånd ser han katedralen, La Seu, solen klar bakom den nu, och han vill fälla ner bländskyddet men låter bli. Det skarpa ljuset och sången håller sömnen borta. Debbie Harry sjunger om levande ljus, om Ave Maria. Det är högsäsong. Ön vaknar till ännu en dag, och hon sträcker på sig, gäspar, rufsar till håret. Först kom talayoterna, sedan romarna, byzantinerna, sedan morerna och så aragoneserna som byggde katedralen ovanpå en moské. Fascisterna, turisterna. Sangria, vitkalkade resorter, berg som i osynliga rörelser övergår i stup som leder rätt ner i vatten vars svall varje dag skapar nya nyanser av blått. Stränder med sand som damm. Cyklopfria grottor, sirener som lockar med olivolja och vin. Simbyxor på, smorda pedaler, en perfekt sving, backhand. Tjugosex miljoner turister förra året, tre miljoner fler än året innan. Tvåhundratusen starter och landningar på flygplatsen Son Sant Joan. De kommer i horder, en barbarisk invasion av barbarers land, drivna av längtan och rädsla, och han förstår dem. Här finns inga terrorister, inga bomber, inga afghaner i svarta getskägg. Här finns solen, spriten. Det finns inget som egentligen måste ses. Man kan bara luta sig tillbaka i en solstol för tio euro dagen, under ett parasoll för fem, och låta vinterns och vårens arbete falla i glömska. Det här är glömskans ö, och du kan gå bort dig i landskapets skönhet, försvinna in i bergens dolda dalar, och varje gång du tittar upp är himlen blå, inget står mellan dig och din skapare, 17
du ser in i hans ögon och han är inte tyst, han viskar, allt är bra, du har ett bra liv, du väljer rätt. Emme fortsatte läsa. Hennes röst var djupt ironisk nu, bomullen ett skarpt rivjärn. ”Sedan får man inte glömma hur bekvämt ordnat allt är på Mallorca. Välskötta stränder, strandpromenader, smidiga kommunikationer, cykel- och dykföretag, vandringsleder och golfbanor – allt finns till hands.” Han kör längs havet, mot sömnen, ner i staden, förbi de övergivna höghusen vid Calle Martín Costa just innanför ringleden vid Son Dameto. Husens fönster gapar mörka och tomma, men de verkar ändå blicka ut över staden, över ön och bukten, och undra vad det är de egentligen ser, snarare än vatten, himmel och sten. På de tretusensexhundrafyrtio kvadratmeter han delar med två miljoner människor denna morgon, vaknar de flesta en aning lyckliga. Trots att de är bakfulla, besvikna och trötta, nedtryckta i marken av omständigheter och elakheter, av åren som kommit och gått, är de vid liv, nära det som de fått lära sig är lyckans treenighet. Solen, havet, stranden. Är det Emme som sjunger om att gå på luft, sväva fram som en miljonär? Inte somna nu, Tim. Inte somna. Se hur de badar, hur de njuter av solen, människorna. Bli inte galen, pappa, sjunger hon, bli inte galen nu.
18
Stockholm, femte augusti 2015 Ett kallt regn slår mot bilens framruta. Tätt och hårt piskar det på taket och skapar ett ljud som påminner om ett barns iver med tungan. da da da da Fönstren är täckta av rinnande vatten, droppar, och Arlandas Terminal fem är suddig. Människorna skyndar genom regnet med sitt bagage. De hukar och skjuter väskor framför sig, förbannar vädret. Tim slår av motorn. Han ser på henne. Emme Kristina Blanck, Kristina efter hans mamma som dog när han var tolv. Hon har hörlurarna på sig, en sextonåring har alltid det, och vad det nu än är som dånar in i hennes hörselgångar och vidare in i hennes hjärna vill han inte lyssna på det. Det är sommarens låtar, takterna som ackompanjerar den här säsongens glädje och besvikelser. Hon tar av sig lurarna, någon som sjunger lean on försöker tävla med regnets trummande, och hon ser på honom, stilla och tacksamt, och så letar hon i fickan, tar upp ett paket Stimorol, extra starka, sträcker fram det mot honom. ”Vill du ha?” Tim tar paketet, bökar fram ett tuggummi. Emme väntar ut ögonblicket när den starka minten slår till och han kniper ihop ögonen. ”Ta ett till”, säger hon och flinar, men han räcker tillbaka 19
paketet, och hon stoppar ner det i fickan igen efter att först ha tagit ett tuggummi själv. ”Var försiktig så att det inte fastnar i tandställningen.” ”Ha, ha, väldigt roligt.” ”Öppna handskfacket”, säger han. Hon ger upp ett glädjetjut när hon hittar den stora påsen med röda, sura geléfiskar. Regnet ökar i styrka, brölar i några sekunder innan det blir lugnare igen. ”Det blir skönt att slippa det här, va?” Emme nickar, sätter på sig hörlurarna igen, men tar av dem lika fort och stoppar påsen med fiskarna i ryggsäcken hon har i knäet. ”Om du tar ut min väska och kör den till sidan, så kan jag hoppa ur och springa in.” Han ler. ”Eller så öppnar jag inifrån och du tar ut väskan själv.” ”Please, pappa.” Hon drar i ärmen på sin rosa bomberjacka i satin. Ser på den lilla chokladfläcken på den vita mudden. Rynkar näsan. ”Vi borde ha kemtvättat den.” Tar upp sin Iphone, det hudfärgade fodralet verkar försvinna in i hennes hand. Hon skannar av vad som hänt, och i profil bildar hennes panna, hennes lite breda näsa och skarpa haka en perfekt linje, något som bara en välvillig natur kunnat skapa, ett av få bevis för att godheten finns. Hennes blonda, raka hår är tjockare än Rebeckas och slutar nyklippt strax nedanför axlarna. ”Julia och Sofia är redan där inne”, säger hon. ”Jag måste gå.” Han har tusen förmaningar till henne. Var försiktig, bli inte full ensam med killar du inte känner, bli inte full alls, drick ingenting och ta absolut inga droger. Men det är för sent för sådant, hon är den hon är nu och kommer att göra det hon vill, och han litar på henne, lät sig övertalas av henne och över 20
talade sedan Rebecka att hon skulle få åka, en vecka på Mallorca med bästa kompisarna, en vecka för att fira sommaren, de goda betygen och för att glömma att skolan alltför snart kommer att börja igen. Designgymnasium. Formgivning. Var nu den talangen kommer ifrån. ”Vi måste lita på henne.” ”Hon har inte vett nog, och det vet du.” Var försiktig. Men han säger ingenting, ser bara på henne, och hon känner av tystnaden, vänder sig mot honom. ”Vad?” ”Ingenting.” ”Vill du läxa upp mig?” ”Förmana dig, menar du? Ja, det vill jag, men jag tänker inte göra det. Jag ska bara säga en sak, och det är att du ska”, och här låter han orden hänga i luften, ser henne grimasera, och så fortsätter han, ”ha så kul som du någonsin kan.” Hon ler nu, sträcker sig mot honom, kramar honom, och hennes kropp är hård och mjuk på samma gång, inte en vuxens kropp, inte ett barns, utan något annat, ett levande fritt väsen som försöker hitta sin form. Han kramar tillbaka. Varsamt. Som han alltid har gjort och alltid kommer att göra. Han viskar ”gå nu”, i hennes öra, och hon drar sig undan igen, hoppar på sätet, bubblande av förväntan och ren glädje över att vara vid liv, att vara på väg. Han avundas henne, vill vara hon, var aldrig riktigt som hon. Hon är en bättre upplaga av honom själv på alla sätt, hon har en talang för livet som han inte har. Han öppnar dörren på förarsidan, och regnet blir till ett dån. Sidvinden kastar de minsta dropparna in i bilen, kalla mot kinderna, och han kliver ur, lyfter ut väskan ur bagageutrymmet, känner hur skjortan och jeansen blir blöta på bara några sekunder. 21
Han ställer hennes stora svarta väska bredvid passagerar dörren, knackar på rutan och sedan springer han tillbaka runt bilen, tar skydd i kupén, hon skrattar åt honom. ”Se inte så ledsen ut.” ”Jag är inte ledsen.” ”Jag menade som en våt hund.” Han vill fråga om hon har passet med sig, sitt kreditkort, pengar, men hon skulle bli förnärmad om han frågade, så i stället säger han åt henne att fälla ner solskyddet. ”Jag måste gå. Väskan blir blöt.” ”Du hinner. Gör nu som jag säger.” Hon vet vad som vankas, och hon fäller ner skyddet, ser vad som finns instoppat bakom nätet. Snart har hon ett vitt kuvert med försäkringsbolaget If:s logotyp i handen, och hon öppnar det, tjuter igen när hon ser de sex gulbruna femtioeurosedlarna. ”Säg inget till mamma.” ”Promise.” Hon ger honom en andra kram, en kort omfamning. Sedan öppnar hon dörren. ”Vänta, vänta”, säger han. Han tar upp sin mobil, gör det han annars aldrig gör, stjäl ett foto av henne, hennes ansikte mot muren av vatten. Hon hejdar sig, verkar komma på något viktigt. ”Vill du följa med in?” frågar hon. ”Jag vet att du inte vill det.” ”Jag vill bara ha lite private space, pappa.” ”Det är lugnt”, säger han. ”Det tror du?” säger hon. Jag har bara dig, vill han säga. Du är min enda dotter. Mitt enda barn. Var försiktig, vill han ropa, var försiktig. Din mamma har rätt, det här är vansinne, hela resan är en idiotisk idé. Smaken av pepparmint. 22
Doften av segervisst regn. Pengar, fiskar. Hon har klivit ur bilen, springer med väskan framför sig och ryggsäcken i handen mot snurrdörrens tröga gap.
23