9789137151274

lina bengtsdotter

Beatrice

Tidigare utgivning Annabelle (2017) Francesca (2018)

Textrader ur följande sånger och litterära verk har citerats i romanen: ”Antikrists mirakler” (roman av Selma Lagerlöf) ”Den gudomliga komedin” (diktverk av Dante Alighieri, här i engelsk översättning) ”Lyckans minut” (dikt av Erik Lindorm) ”Now Go” (text och musik av Erato) ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” (text av Börje Carlsson och musik av Karl-Gerhard Lundkvist)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Lina Bengtsdotter 2020 Omslag: Sofia Scheutz Design Omslagsbilder: Ingela Ärlevik, Makovsky Art/Adobe Stock och Sofia Scheutz Tryckt hos ScandBook, EU 2020 isbn 978-91-37-15127-4

Till Enna och Elmira. HĂĽll ut.

De satt i en ring på golvet, alla i nattlinnen, tofflor och hibernalhattar. Min första tanke var att de var ett gäng dårar som dröjt sig kvar på fel sida av livet, olyckliga själar som inte fått ro efter behandlingar med snurrstolar, falluckor och lobotomi. ”Är det nån där ?” sa en röst. ”Stig fram ur mörkret, främling.” ”Det är jag.” ”Kom in, Sara”, sa Lo. ”Vi skulle just höra en saga.”

Jag gick in i rummet, i mitten av ringen med flickor stod flaskor med tända stearinljus. Lågorna kastade skuggor i deras bleka ansikten under hattbrättena. ”Vad händer om nån kommer på oss ?” sa jag. ”Ingen kommer på oss”, sa Lo och gjorde plats bredvid sig. Hon tog emot en flaska från Nicki.

Själaro, brukade pappa kalla starkspriten, en flaska själaro. Och det hade han rätt i, tänkte jag när jag lät den brännande vätskan rinna ner i strupen och trycket i bröstet lättade. ”Fortsätt, Nicki”, sa Lo. Nicki sänkte huvudet och fortsatte. ”Det var en gång en flicka …”

Hon tittade upp och bad oss blunda allesammans.

Jag blundade och önskade att jag var en flicka som trodde på sagor och solskenshistorier. Jag ville att det skulle finnas hopp för oss någonstans, att vi skulle komma ut från Vansinnet som friska starka personer och få normala liv, inget extraordinärt, vanliga liv bara.

7

1 Ljudnivån i baren hade höjts. Det susade i Charlies huvud. Hon borde ha gått hem för längesedan, men så hade hon fått sällskap, en ringlös man i kostym slog sig ner bredvid henne och gav henne hopp om att kvällen skulle sluta som hon ville.

De hade pratat en stund när mannen, som hette Jack, frågade var hon kom ifrån. ”Stockholm”, sa Charlie. ”Jag menar från början. Har du inte lite dialekt ?” ”Det var längesen nån kommenterade min dialekt”, sa Charlie. ”Jag trodde den var borta.” ”Det är den inte. Är det östgötska ?” ”Nej, det är en blandning av västgötska och värmländska. Jag växte upp precis på gränsen.” ”I vilken stad ?” ”Det är bara ett litet samhälle. Du kommer inte att känna till det.” ”Det tror jag nog.” ”Gullspång.”

Jack rynkade pannan. ”Du hade rätt”, sa han. ”Jag känner inte till det. Förlåt.” ”Du behöver inte säga förlåt.” ”Så berätta för mig då”, sa Jack, ”berätta om Gullspång.”

Charlie skulle just säga att det inte fanns något mer att berätta, men de fyra ölen hade gjort henne pratsugen. ”Jag bodde på en liten gård på landet långt utanför centrum.”

8

Hon pausade och tog en klunk ur glaset. ”Där fanns en körsbärsskog och en snickarbod och en glittrande sjö.”

Jack log och sa att det lät som en Astrid Lindgren-saga. ”Lyckebo”, sa Charlie. ”Va ?” ”Det kallades så, huset där jag bodde. Lyckebo.” ”Var du lycklig då ?” ”Ja”, sa Charlie. ”Det var jag verkligen.”

Hon hade läst någonstans om att det aldrig var försent att skaffa sig en lycklig barndom. Kanske var det precis så här man skulle göra. Överdriva det vackra och ta bort det fula, ljuga och försköna tills man trodde på det själv.

Jack frågade om hon hade syskon och Charlie tänkte på pojk­ rummet som aldrig blev färdigt, på bilarna som Betty målat på väggarna, sängen som skulle platsbyggas. ”Ja”, sa hon, ”en bror. Vi är väldigt nära.”

Var, tänkte hon. Vi är ingenting längre. Hon såg Johans ansikte framför sig, oron i det när misstankarna om deras familjeband kommit upp.

Jag hoppas verkligen att jag inte är din bror.

Och hennes svar : Jag trodde att du önskade dig en familj.

Johan. Första tiden efter hans död kunde hon inte stänga av bildspelet som rullade på repeat genom huvudet : Hans blick när hon kom upp från sjön utan kläder, motellsängen, körsbärsvinet i Lyckebo. Och sedan: allt det som aldrig blivit. ”Jag har en syster”, sa Jack, ”men vi umgås knappt. Vi lekte inte ens tillsammans när vi var barn fast det bara är två år mellan oss.

Kanske för att vi inte tyckte om att göra samma saker.” ”För mig och min bror var det tvärtom. Vi gillade att göra samma saker. Vi byggde kojor i skogen bakom vårt hus och lekte nere vid sjön.” ”Hade ni sjötomt ?”

Charlie nickade. Det kunde man säga. ”Vi brukade ro ut på sjön

9

med vår egen lilla eka”, fortsatte hon, ”och så hade vi en räv. Vi hade en räv som var tam som en hund.” ”Går det ens ?” sa Jack. ”Att tämja en räv ?”

Charlie tänkte på blodbadet i hönsgården, på Bettys ord om att man aldrig kunde få bort det vilda ur de vilda : Dom kan verka hur tama som helst, men förr eller senare tar dom djuriska instinkterna över. Och sedan, när katastrofen var ett faktum : Vad var det jag sa ? Sa jag inte att det skulle gå åt helvete alltsammans ? Se nu hur det blev. ”Ja”, sa Charlie. ”Vår räv var from som ett lamm.”

Jack lutade sig närmare. ”Det låter som en idyll.” ”Det var en idyll. En riktig drömtillvaro. Vill du ha mer ?” Hon nickade mot hans tomma ölglas. ”Jag fixar”, sa han och reste sig och trängde sig bort mot baren.

Charlie såg efter honom när han gick. Han var lång och välbyggd, men det var inte det som fått henne intresserad. Det var något med självsäkerheten i hans rörelser, nyfikenheten när han tittade på henne, balansen mellan möjlighet och motstånd. ”Berätta lite om dig nu”, sa hon när han var tillbaka med ölen. ”Berätta mer om ditt jobb.” Hon hade redan glömt vad han arbetade med. ”Det finns inte så mycket att säga”, sa Jack. ”Ekonomi är inte särskilt spännande. Egentligen ville jag bli skådis. Men mina föräldrar sa att det inte var ett riktigt jobb så … och jag antar att jag kanske inte skulle ha lyckats med det men …” ”Men vadå ?” ”Ibland önskar jag att jag hade provat, jag menar vad hade det kostat att försöka ? Nu får jag aldrig veta om det kanske skulle ha varit nåt för mig.” ”Det är väl aldrig försent ?” sa Charlie och tänkte att hon snackade skit, att det nog var precis det, försent. ”Skål då”, sa Jack och höjde sitt glas. ”Skål för att det aldrig är försent.”

10

”Det är tråkigt ändå”, sa Charlie, ”med föräldrar som begränsar sina barn.” ”Gjorde dina det också ?” ”Nej, verkligen inte. Min mamma sa alltid att jag kunde bli allt jag ville, allt utom dansare.” ”Så vad blev du ?” sa Jack. ”Dansare”, sa Charlie. ”Jag blev en dansare.”

Klockan var kvart i ett. Stället skulle snart stänga. ”Vad gör vi nu ?” sa Charlie. ”Jag är … gift”, sa Jack. ”Jag är ledsen om jag …” ”Inga problem”, sa Charlie och försökte dölja sin besvikelse. Hon kände sig lurad. Varför hade han ingen ring ? Om man inte tänkte låta sig raggas upp av kvinnor som man frivilligt slagit sig ner hos, så borde man i alla fall ha en ring på sig. ”Vänta”, sa Jack när hon reste sig. ”Jag menar vi kan väl …” ”Jag måste hem”, sa Charlie. ”Jag ska jobba imorgon.” ”Dansa ?” ”Va ?” ”Jag undrar om du ska dansa ?” ”Ja.” ”Kan jag följa dig en bit på vägen ?” ”Jag klarar mig.” ”Jag följer dig gärna en bit om du vill.”

Hon ryckte på axlarna. Det var max femhundra meter till hennes lägenhet och han kunde väl få följa med den biten om han tyckte att det var så viktigt.

Det var i mitten av april. Doften av grus och torr asfalt fick Charlie att känna sig fri, lycklig och sorgsen på samma gång. Hon önskade att tiden kunde stanna på våren, att hon skulle slippa kollegornas detaljerade semesterplaner och känslorna av tomhet som alltid kom när hon var ledig.

11

”Här är det”, sa hon när de var framme vid hennes port. ”Här bor jag. Tack för ikväll.” ”Tack själv”, sa Jack. ”Det var intressant att prata med dig. Du är … annorlunda.”

Men det är inte du hoppas jag, tänkte Charlie när hon såg att han verkade överlägga med sig själv. ”Jag följer gärna med upp en sväng …”, fortsatte han. ”Jag … är egentligen inte typen som gör så här, men …”

Jag vet, tänkte Charlie när de gick uppför trapporna. Ingen anser sig vara den typen, ändå är ni så förbannat många.

Hon missade nyckelhålet och gjorde ett litet jack i dörren. Snart skulle det bli som med hennes förra lägenhet där det såg ut som om någon försökt hacka sig in. ”Så fint”, sa Jack när de kom in i hallen. Han tittade upp mot taket som om han försökte bedöma hur högt det var dit.

Charlie hade köpt bostadsrätten på Östermalm för en del av arvet efter sin pappa. Först hade hon inte velat ha några pengar efter Rikard Mild men en envis advokat hade rått henne att svälja stoltheten, annars skulle allt gå till hans övriga barn och till hans änka. Och då hade Charlie tänkt på halvsysterns enorma hus i Djursholm och bestämt sig för att ta emot det som hon hade rätt till.

Det var Anders som hade övertalat henne att investera i en ny bostad. Charlie hade protesterat först. Det var inget fel på hennes boende. Och Anders hade förklarat att han inte menade så men att hon kanske borde tänka lite framåt, även om hon inte brydde sig för egen del så kunde det väl vara bra om hon tänkte bilda familj en dag.

Det ska jag inte, hade Charlie svarat.

Sedan började hon ändå följa med Anders på visningar eftersom han letade boende efter sin skilsmässa. Och det var någonting med den här vindsvåningen som hon fallit för. Kanske var det den öppna spisen och takbjälkarna, eller den stora balkongen som fick det att kittla i magen när hon tittade ner. Det var därute som hon hörde 12

en av de andra spekulanterna viska till sitt sällskap att den tidigare ägaren hängt sig i lägenheten. Efter visningen sa Anders att det säkert var ett trick för att få andra köpare att tappa intresset. Folk kunde ta till de mest sjuka knep för att hålla en budgivning nere.

För Charlie hade det fått motsatt effekt. Hon trodde inte på tecken men någonting i ryktet om en hängning hade ändå fått henne att känna mer för lägenheten. Hon tänkte på det Betty brukade berätta om Lyckebo, om hur hon fått köpa det billigt efter den förre ägarens självmord. Den enes bröd, den andres död …

En vecka senare hade hon vunnit budgivningen och våningen på Grev Turegatan var hennes. ”Vilken tavla !” sa Jack och pekade på den stora målningen i serveringsgången. ”Vem har gjort den ?” ”Susanne”, sa Charlie, ”Susanne Sander. Hon är en vän. Hon är … okänd.” ”Det borde hon inte vara”, sa Jack. Han gick närmare målningen. ”Jag älskar detaljerna.”

Charlie nickade och tänkte på hur glad hon blivit när hon fått tavlan av Susanne. Hon älskade allt med den, det virvlande svarta vattnet, den blommande körsbärsskogen, och så, det gamla röda trähuset, kvinnan i klänning och träskor på farstutrappan, flickan i hennes famn, en mamma med sin dotter. Hon och Betty. ”Hon är verkligen begåvad”, fortsatte Jack. ”Jag tycker om kontrasterna. Mörker och ljus, djup och yta. Det är två årstider.”

Han pekade på tavlans högra hörn i dovare färger. ”Dom är mer påklädda”, sa han och syftade på de två ryggtavlorna som tillhörde en vuxen man och en liten pojke. Mattias och Johan.

Charlie tänkte att Jack missat det sorgligaste på tavlan, de små barnen till vänster om huset, en liten babyflicka och en lite större pojke intill varandra, båda med slutna ögon. Hon hade själv inte sett dem först för deras kläder var i samma färger som blommorna och gräset omkring dem, och man fick titta väldigt noga för att urskilja deras kroppar och ansikten. ”Vill du ha en öl ?” sa Charlie och vände sig mot Jack.

13

Jack nickade. ”Jag visste inte att dansyrket var så … välbetalt”, sa han när de kom in i det rymliga nyrenoverade köket.

Charlie svarade inte. Hon bara stannade, vände sig om, drog av sin tröja i en enda rörelse och kysste honom. ”Hur vill du ha mig ?” viskade han när hon drog honom med sig in till vardagsrummet. De snubblade till och hamnade på den tjocka mattan. ”Tycker du om det här ?” sa han när de krånglat av sig alla kläder och han börjat kyssa insidan av hennes lår.

Det kittlades, men Charlie viskade ändå ja och önskade att han snart skulle komma till saken. Hon satte fingrarna i hans hår och hasade ner för att skynda på alltsammans. ”Så du är ivrig”, mumlade han. ”Du är väldigt ivrig av dig.”

14

2 När de var färdiga lirkade sig Charlie ur Jacks grepp. Lika mycket som hon velat vara nära för en halvtimme sedan, lika mycket önskade hon att han bara skulle försvinna nu. Men Jack var inte den inkännande typen, tänkte hon när han lade armen över henne igen. ”Du har inte bott här så länge va ?” sa han. ”Nej, hurså ?” ”Jag tänkte bara att du inte har gardiner och ganska lite saker.” ”Jag tycker inte om gardiner och saker”, sa hon och tänkte på vad Betty brukade säga.

Jag reser inte med tunga bagage. Jag färdas med lätt packning.

Men till slut hade Bettys packning ändå blivit för tung och dragit ner henne mot botten. ”Är det okej om du … går hem nu ?” sa Charlie och lyfte bort hans arm från sitt bröst. ”Skojar du ?” Jack satte sig upp. ”Nej. Jag ska jobba imorgon och du är väl … gift ?” ”Min fru är bortrest. Jag har inte bråttom. Men visst. Jag går om du vill.” ”Det är okej”, sa Charlie. ”Du får gärna sova på soffan.” ”Är du allvarlig ?”

Charlie tänkte att det var precis det här som var problemet med att ta hem män till sig, att man hade ingen kontroll över när de skulle gå. ”Jag sover helst ensam”, sa hon. ”Det är inget personligt.”

15

”Det känns väldigt personligt.”

Jack reste sig och började samla ihop sina kläder med snabba aggressiva rörelser. ”Vill du veta vad jag tror ?” sa han när han var påklädd.

Charlie tänkte att hon nog skulle få höra det vare sig hon ville eller inte. ”Jag tror inte alls att ditt liv varit så fantastiskt. Du är … det känns som om du är skadad på nåt sätt.” ”Är det inte en lite väl överdriven analys bara för att jag gillar att sova ensam ?” Hon satte sig upp. ”Det är inte bara det. Det är nåt annat också. Det är nåt som inte stämmer. Jag känner det bara.”

Charlie lade sig ner igen och blundade. Det var väl typiskt att hon fått med sig en lättkränkt amatörpsykolog hem. Själv hade hon inte tänkt så mycket på att hon inte klarade av att sova tillsammans med andra människor. De korta perioder när hon haft någon typ av förhållande så hade hon undvikit övernattningar så ofta hon kunde eftersom hon blev trött av att ligga vaken hela nätterna.

Charlie tänkte på festerna i Lyckebo, på hur Betty somnade någonstans och var omöjlig att väcka, känslan av att vakna i sitt flickrum med en alkoholstinkande andedräkt över sig. Sover du ?

Sover du, lilla vän ? ”Du har fel”, ropade Charlie efter Jack när han gick mot hallen. ”Jag är inte mer skadad än nån annan.” ”Jag tror dig inte”, sa han, och så, innan ytterdörren slog igen : ”Och jag tror inte ett skit på att du är dansare heller.”

16

Sara ”Jag fattar inte varför jag måste till det där stället”, sa jag och vände mig mot Rita. Hon satt alldeles för nära ratten och varvade motorn varje gång hon växlade. ”Det skrämmer mig”, sa Rita, ”att du inte ens förstår det. Vet du inte hur du har varit det senaste året ?”

Jag svarade inte. ”Som en vilde”, fortsatte Rita, ”som en mentalsjuk. Ja, det är inget att flina åt. Jag har ju knappt kunnat jobba för alla samtal och ordningar runt dig. Jag har också ett liv, en familj att ta hand om. Förstår du vad jag menar ?”

Jag nickade fast jag inte förstod, för allt Rita hade var en märklig särbo som hon aldrig verkade träffa. Vi två var varandras närmaste släktingar och det var dåligt att hon, efter allt som hänt, kunde säga så hemska saker till mig, sin egen brorsdotter. Vem av oss var det egentligen som var mentalsjuk ? ”Allting är inte bara mitt fel”, sa jag. ”Sluta skylla ifrån dig”, sa Rita. ”Du har själv satt dig i den här situationen. Inte ?” fortsatte hon när jag himlade med ögonen.

Jag tänkte att det var mycket i den här situationen som jag inte hade satt mig i själv. Det var inte mitt fel att pappa var död, att mamma inte kom hem och att Rita inte erbjudit mig att bo hos henne. ”Öppna handskfacket”, sa Rita.

Jag öppnade handskfacket. ”Ta fram cigaretterna.”

17

Jag vevade runt bland förbandslådor och instruktionshäften, men hittade inga cigaretter. ”Fan”, sa Rita. ”Nu har det aset tagit mina cigg igen. Det är därför det inte går att bo med honom. Han förstår inte skillnaden mellan ditt och mitt.” ”Jag har”, sa jag.

Vi stannade vid en rastplats. ”Fryser du inte ?” sa Rita och nickade mot min tröja som visade halva magen. Hon hade försökt övertala mig att ta på mig något annat, vad som helst som inte fick mig att se ut som en glädjeflicka, men de fick ta mig som jag var på det där stället. ”Du ska inte på sommarsemester”, fortsatte Rita.

Jag sa att jag visste det. Sedan kom jag att tänka på pappas alla semesterplaner. Han brukade prata om hur han skulle ta mig till vita stränder och palmer, till kokosnötter och kristallklart vatten.

Det var längesedan jag slutade tro på att vi skulle komma iväg någonstans, men jag hade ändå älskat att höra honom prata om det. Han gjorde det med en sådan inlevelse att det nästan kändes som om jag varit där. Du och jag under en palm. Jag dricker en kall öl och du … nåt annat. Vit sand och turkost vatten och inte en människa så långt ögat når. ”Jag kommer att sälja huset”, sa Rita och fimpade. ”Ja, men det finns ingen anledning att ha det kvar. Det finns säkert nån tysk eller norrman som kan köpa det för ett överpris. Men jag måste rensa upp först och det kommer att ta tid med allt som han samlat på sig.”

Jag såg framför mig hur Rita och hennes vänner skulle tömma huset. Hur de skulle skratta åt de gamla julgardinerna som suttit i köksfönstren i åratal, äcklas av pisslukten på toan och himla med ögonen åt all den bråte som pappa vägrade slänga. Hur fan kan man bo så här ? Tankarna gjorde mig rasande. ”Han var nästan som en sån där samlare på slutet”, sa Rita. ”Han hade bara svårt att slänga saker”, sa jag och tänkte på burkarna med kapsyler, trasiga tändare och gamla mynt. ”Precis”, sa Rita, ”och nu får jag ta hand om allt.”

18

”Jag är ledsen att han ställde till det så mycket för dig genom att dö.” ”Det var inte så jag menade”, sa Rita.

Jag sa att jag bara ville åka hem igen, att jag ville sköta mig själv.

Men det fick jag inte, sa Rita. Jag kunde inte fortsätta leva som ett Pippi Långstrumpbarn. Någon måste ta hand om mig.

Varför ?

Av två anledningar. Ett : Jag var destruktiv. Två : Jag ägde ingen kappsäck full med guldpengar.

19

3 Charlie vaknade innan klockan ringde. Hon låg naken på soffan med bara en tunn filt över sig. Halsen var torr och luftrören trånga.

Hon reste sig, drog på sig tröjan som låg på golvet och gick till köket.

På fläkthyllan låg alkoholmätaren. Hon blåste och kände sig lättad när utslaget på 0.0 kom. För några månader sedan hade hon fastnat i en kontroll dagen efter en utekväll och det var rena turen att hon klarat sig. Hon tänkte inte chansa mer.

Hon tog fram burken med sertralin och svalde fyra tabletter med en stor klunk vatten. För ett och ett halvt år sedan hade hon dubblat dosen från hundra till tvåhundra milligram och avståndet till världen utanför hade blivit större. Hon stod på en maxdos nu, hade läkaren som skrev ut receptet sagt. Hjälpte inte det så …

Hon hade inte frågat : Så vadå ? För hon visste vilka metoder som användes när ingenting annat hjälpte.

Biverkningarna hade blivit värre efter ökningen. Hon svettades, hade svårt att sova och tyckte sig ha fått sämre minne, men allt detta kunde hon stå ut med bara hon slapp den värsta ångesten.

I kylen stod en drickyoghurt som hon tvingade i sig för att illamåendet skulle lägga sig. Det var först när hon kände den konstiga eftersmaken som hon tittade på bäst-före-datumet och insåg att det var passerat med nästan en vecka.

En kvart senare stod hon i hissen ner till garaget och tänkte på hur mycket lättare livet trots allt var när man hade pengar. Hon behövde inte leta efter parkeringsplatser på fulla gator eller skrapa 20

rutor på vintern. Tillfredsställelsen i att ha mer än man behövde låg verkligen i detaljerna. ”Charline ?”

Fan, tänkte Charlie när hon hörde den gnälliga rösten. Hon vände sig om mot sin granne. Dorothea var, våren till trots, klädd i en päls som räckte ner till fötterna. ”Om det handlar om papperssakerna som jag ställde utanför min dörr så är dom borta nu”, sa Charlie. ”Det handlar inte om det.” ”Kan vi ta det senare ?” sa Charlie. ”Jag är på väg till jobbet.” ”Det här med att du … drar hit främmande män om nätterna”, fortsatte Dorothea. ”Många i föreningen tycker att det är ett problem.”

Charlie blev kall, sedan varm. Hon var Betty. Det spelade ingen roll att kulissen var en annan. Hon var Betty och Dorothea var blickarna på byn, hembesöken från skolan, ropen från bedragna fruar.

Vi bryr oss inte om dom, älskling. Vi ser dom inte, hör dom inte.

Upp med hakan bara och titta rakt fram. ”På vilket vis ?” sa Charlie och mötte Dorotheas blick. ”På vilket vis är det ett problem ?” ”Ja, det kan du nog förstå själv”, sa Dorothea. ”Det känns helt enkelt inte tryggt med att ha en massa spring i trappuppgången och löst folk som har portkoden.” ”Hur vet du att det är löst folk, att det inte är mina vänner ?” ”Jag vet inte hur det är med dig, Charline, men jag för min del tycker inte att det är så lämpligt. Kanske är det bäst att umgås med dom här vännerna på dagtid i så fall. Jag för nog alla i föreningens talan här.” ”Då kanske du kan vidarebefordra en hälsning från mig till alla i föreningen”, sa Charlie.

Dorothea nickade. ”Jag bjuder hem vilka människor jag vill, när jag vill. Och jag bryr mig inte om vad folk som jag inte känner tycker om mig. Jag bryr mig inte. Kan du hälsa alla det ?”

21

”Du kan väl prata med dom själv på nästa möte.” ”Jag kan inte komma”, sa Charlie. ”Jag har fått förhinder.” ”Hur kan du veta det ? Vi har ju inte ens bestämt ett datum än.”

Charlie tänkte på det förra bostadsrättsföreningsmötet, timmarna av tjat om cyklar i förråd, koder och städföretagets slarv i trappuppgången. Det var barn med för gälla röster på innergården, främlingar som setts stryka runt porten och en häck som inte vattnats så som den skulle. ”Alla måste komma, Charline, vi är en liten förening som …” ”Är det en lag ?” sa Charlie. ”Att alla måste komma på mötena ?”

Dorothea gav henne en blick full av avsmak och sa att i den här föreningen så var alla med på mötena, så hade det alltid varit. Sedan vände hon sig om och gick med arga steg mot sin bil.

Charlie tänkte på Betty igen.

Vi bryr oss inte. Vi hör inte, ser inte. Upp med hakan bara.

Charlie hade sett blickarna och hört viskningarna. Ibland tyckte hon sig till och med kunna läsa tankar, tankar om att dottern skulle bli lika galen som sin mor.

Charlie hade försökt få Betty att vara mer som andra mammor, en sådan som inte bjöd hem vem som helst och hade fest. Det kunde faktiskt vara farligt. Men Betty skrattade bara. Hon förstod inte hur hon kunnat få ett sådant kritiskt och misstänksamt litet barn ?

Och sedan, när kontanter och sprit var borta och Bettys uppskruvade gladlynthet mynnat ut i dysterhet och hon låg i soffan och stirrade, så kallade hon till sig Charlie och sa att hon skulle ha lyssnat på henne. Hon skulle ha lyssnat för Charlie var världens klokaste människa och Betty var en idiot. Din mamma är tyvärr en idiot, Charline.

Dorothea körde förbi, gasade till och gav henne en sista blick.

Charlie log. Jag är immun, tänkte hon. Jag bryr mig inte. Och så var känslan där igen, en liten gnista av tacksamhet över att vara Betty Lagers dotter.

22