9789137149264

Jan-Philipp Sendker

Viskande skuggor Översättning Lisbet Holst

Tidigare utgivning Konsten att höra hjärtslag 2014 Hjärtats innersta röst 2016

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Whispering Shadows Copyright © Karl Blessing Verlag 2007 All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Originally published in German as Das Flüstern der Schatten in 2007 by Random House Germany Translation copyright © Christine Lo 2015 Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Arcangel Images, Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-14926-4

Till Anna, Florentine och Jonathan

prolog Han var liten. Till och med för att vara nyfödd. Tvåtusen nio­ hundrafemtio gram. Knappt mer än en för tidigt född, trots att han stannat i sin mors kropp en vecka över tiden. Men det fanns ingen anledning till oro, hade läkarna försäkrat dem.

Han skulle ta igen det.

Hans hud var blek, nästan genomskinlig, och ännu tunnare än andra nyföddas. Små, små, blåskimrande ådror på tinningarna, hakan och händerna ännu efter de första veckorna då spädbarn vanligtvis förvandlats till knubbiga bebisar.

Hans skrik var mindre gälla, mindre genomträngande än de andras. Han blev lätt trött, även som tre- och fyraåring. Medan de andra barnen på lekplatsen vid Bowen Road, eller senare på stranden vid Repulse Bay, nästan inte visste vad de skulle göra med sin energi – de klättrade, rusade omkring eller sprang vilt skrikande ut i vattnet – satt han i sanden och tittade på. Eller också klängde han upp i sin fars knä, lade huvudet mot hans axel och somnade. Hans rörelser var försiktiga, som om han kände att han var tvungen att spara på krafterna, att hans tid var begränsad. Ingen anledning till oro, trodde läkarna. Alla barn är olika.

Han förblev ett ömtåligt barn. Spinkiga armar och ben utan muskler, som pinnar. Vid sex års ålder var han fortfarande så lätt att hans far kunde lyfta honom med ena armen och kasta honom upp i luften. I skolan var han en av de mest stillsamma 7

i klassen. När den energiska mrs Fu gav honom frågan visste han nästan alltid svaret, men han sa aldrig någonting självmant. På rasterna lekte han helst med flickorna eller satt för sig själv på skolgården och läste. På eftermiddagarna, när de andra pojkarna antingen spelade basket eller sparkade fotboll, dansade han balett. Hans föräldrar hade protesterat. Var han inte tillräckligt avvikande ändå? En särling utan några nära vänner. Men han hade inte behövt tjata sig till det. Den tysta besvikelsen i hans ansikte hade utgjort en innerlig bön som hans far inte kunnat avslå.

Det var några veckor senare som han första gången klagade över att han hade ont. Armar och ben värkte, i synnerhet benen.

Det var helt normalt, sa balettläraren tröstande. Många barn upplevde samma sak när de började dansa, i synnerhet när de kastade sig in i det med en sådan hängivenhet som han gjorde.

Muskelkramp som ett resultat av rörelser han inte var van vid, misstänkte hans far. En ortoped i bekantskapskretsen lugnade dem. Troligen var det fråga om växtvärk: spända muskler, smärta. Det var inget ovanligt, och det skulle gå över. Inget att oroa sig för. Sedan kom den oförklarliga tröttheten. Han somnade på lektionerna, hade svårt att koncentrera sig och tillbringade för det mesta eftermiddagarna i vardagsrumssoffan.

Skulle de ha sökt läkare tidigare om de inte hade kunnat skylla smärtan på baletten? Om han varit en pojke som strålat av hälsa, en pojke hos vilken varje viktminskning eller längre period av trötthet genast skulle ha verkat underlig? Borde de ha tagit hans klagan på större allvar? Hade de varit ouppmärksamma eller försumliga? Det skulle i vilket fall som helst inte ha haft någon betydelse. Onkologerna tog varje tillfälle i akt att understryka den saken. Paul visste inte säkert om de sa det bara för att lugna honom – så att han förutom den panikartade skräck han kände för sin sons liv inte skulle plågas av sitt eget samvete – eller om det var sant. Läkarna sa gång på gång att till skillnad från andra typer av cancer betydde en tidig diagnos 8

ingenting när det gällde leukemi. Som om de utgick från att han hade skuldkänslor. Som om de känslorna var berättigade.

Men även om de hade rätt, även om det inte skulle ha förändrat någonting i fråga om sjukdomen, behandlingen, prognosen eller chansen till överlevnad ifall de sökt läkare tidigare, vad var det för mening med det? Förmodades han bli tröstad av det?

Paul och Meredith Leibovitz hade misslyckats som föräldrar.

Det tvivlade han inte på en sekund. De hade fått sin son för att de skulle ta hand om honom. De var ansvariga för hans väl­befinnande, hans hälsa, och de, Paul och Meredith Leibovitz, hade inte kunnat skydda honom från denna sjukdom. Vad skulle en far och en mor vara till för, om de inte kunde värna sitt barn mot detta? ”Klandra inte er själva. Klandra Gud, om ni så vill. Klandra ödet. Klandra livet, men inte er själva. Ni kan inte göra någonting åt det”, hade chefsonkologen doktor Li sagt till dem vid ett samtal strax efter det att diagnosen ställts. Meredith tog rådet på allvar och hade under de kommande månaderna förmått göra sig fri från den skuld hon känt i början. Men det hade inte Paul. Han trodde inte på Gud, han trodde inte på karma. Det fanns varken något eller någon som han kunde ställa till svars för sjukdomen, som han kunde skylla den på. Ingenting utom sin egen absoluta otillräcklighet.

Paul stod vid fönstret och tittade ut. Det var tidigt på morgonen. Mitt framför sjukhuset fanns flera tennisbanor och fotbollsplaner. Några joggare passade på att utnyttja den fortfarande drägliga temperaturen så här dags för att ta sina rundor. De mörkgrå skyar som hängt lågt över staden de senaste dagarna hade försvunnit och lämnat plats för en molnfri, blå himmel. Monsunregnen hade sköljt bort smogen ur luften och sikten var klar, vilket var ovanligt i Hongkong. Han kunde tydligt se Victoria Peak, International Finance Centres höga smala byggnad och framför den Bank of China. Mellan östra Kowloons och Hung Homs skyskrapor blänkte hamnens 9

silver­grå vatten som korsades av dussintals färjor, bogserbåtar och pråmar. Trafiken på Gascoigne Roads och Chatham Road Souths vägbroar stod redan stilla. Han tänkte på stranden vid Repulse Bay och på havet och på alla gånger han gått ut dit tillsammans med Justin för att bygga sandslott under veckosluten ungefär så här dags medan Meredith fortfarande sov. Bara de två, far och son, insvepta i tropikernas varma och fuktiga sommarluft, förenade av ett samförstånd som ingen av dem behövde uttrycka i ord. Han tänkte på hur han låtit Justin ösa våt sand på honom, mindes hur de skrattat när de gått tillbaka hem och att Meredith alltid blivit lite sur på grund av deras goda humör och hade behövt lite tid och två koppar kaffe för att kunna delta i deras glädje.

Han vände sig om. Rummet var mycket litet, knappast större än en garderob. Han kunde korsa det i två eller tre långa steg.

Justins säng var placerad intill den rosa väggen. Bredvid den stod droppställningen, en stol, ett sängbord och en bäddbar fåtölj där Paul tillbringade nätterna. På sängbordet låg två böcker som Paul ofta läste högt ur och en trave kassetter som Justin tyckt om att lyssna på till bara för ett par dagar sedan.

Nu orkade han inte ens det. Paul betraktade sin sovande son.

Hyn var lika blek som lakanen, ansiktet hade förlorat all färg. Ögonen var insjunkna och ett mjukt, ljusblont fjun täckte huvudet. Andningen var ytlig men lugn.

Paul satte sig ner och slöt ögonen. Tyvärr måste jag berätta … Det var nio månader sedan barnläkaren med låg röst och sorgsen min meddelat dem svaret på det första blodprovet.

Sedan den dagen hade dessa ord ringt i hans öron. De hade tagit makten över honom och ekade fortfarande i hans huvud nio månader senare. Skulle han någonsin bli fri från dem?

Skulle han någonsin höra något annat? Tyvärr måste jag berätta …

Varför min son? hade han velat skrika, men han hade tigit och lyssnat medan läkaren pratat om myeloisk leukemi, hemoglo10

binvärden, benmärgsprover och åtgärder. Varför Justin? Varför ställde sig inte Meredith den frågan längre?

Lättnad infann sig bara de korta ögonblick på natten då Paul vaknade med ett ryck och trodde att han hade drömt alltihop. Då satt han på sin säng några sekunder med en känsla som om han haft en mardröm. Det var inte sant. Blodvärdet var alldeles normalt. Justin hade sin lockiga, rödblonda kalufs kvar. Han hade inte tappat håret. Han låg i rummet bredvid, i sitt rum, i sin säng, och sov. Då erfor Paul en sådan lättnad, en sådan obeskrivlig glädje. Kände sig nästan idiotiskt lycklig, som aldrig förr. Därför blev störtdykningen mot verkligheten några ögonblick senare desto värre.

Var höll Meredith hus? Varför var hon inte hos dem? Hon satt på ett plan. Antagligen tolvtusen meter ovanför Pakistan och Indien just nu. Eller över Kazakstan och Uzbekistan, det berodde på om planet tagit den nordliga eller den sydliga flygvägen från London. En mycket viktig konferens, hade hon sagt. Om bankens nya strategi i Kina. Om investeringar och aktieinnehav värda miljarder. Som chef för Hongkongkontoret var Meredith tvungen att delta. Högst två eller tre dagar skulle hon vara i Europa. De skulle kunna hålla Justins tillstånd stabilt till nästa vecka. Det hade läkarna försäkrat henne. Och morfinet hade slagit ut honom. Han sov praktiskt taget hela dagarna, så han skulle i alla fall inte märka om hans mor var där eller inte, tänkte hon. Hon hade tittat på Paul och de hade sett varandra i ögonen helt kort, för första gången på länge.

Skulle han säga emot henne? Skulle han säga att han var så gott som säker på att Justin mycket väl visste om hans far eller mor fanns i rummet, om de satt hos honom, höll hans hand, strök honom över huvudet eller talade till honom även om hans kropp inte längre visade några yttre tecken på det? Det var anledningen till att han knappt lämnat det lilla rummet på en vecka nu. Det var därför han satt där, tillbringade nätterna på den lilla provisoriska bädden som var minst tio centimeter 11

för kort för honom och där det var otänkbart att han skulle kunna sova. Det var anledningen till att han läste högt, sjöng vaggvisor, vandringssånger och julsånger – allt som dök upp i minnet – tills hans röst tog slut. Han visste att Meredith inte hade haft några problem med sitt beslut och att hon inte skulle ha låtit sig förmås till att ändra sig, att hon inte ens väntade sig att han skulle förstå henne längre.

Merediths arbetsbörda hade tilltagit i takt med att Justins hälsa försämrats. Han hade läst någonstans att detta inte var ovanligt beträffande föräldrar till barn som var döende i cancer.

Det ovanliga i deras fall var att det var kvinnan som tog sin tillflykt till arbetet. Två dagar efter det att de fått diagnosen hade hon oväntat flugit till Tokyo. Och alltsedan dess hade hon pendlat ännu oftare mellan Beijing, Shanghai och Hongkong, och hennes långa arbetsdagar följdes av kundmiddagar som drog ut till långt inpå natten.

Paul hade lagt märke till att det fanns två typer av par på den onkologiska avdelningen. Den första kategorin såg fortfarande varandra i ögonen. Deras barns sjukdom svetsade samman dem. De talade om sin rädsla, sina tvivel och sina skuldkänslor.

De stöttade varandra, skänkte varandra styrka eller klamrade sig fast vid varandra. Den andra kategorin smög genom korridorerna med böjt huvud, stirrande i golvet. De var rädda för att se den andre i ögonen, för att där få se det de inte ville se: en spegelbild av sin egen rädsla, sitt ursinne och sin omätliga sorg.

De förstummades av den hotande döden. De vände sig från varandra. De drog sig inom sig själva i allt djupare förtvivlan medan de sökte efter en plats som de hoppades skulle vara fri från smärta. Paul och Meredith Leibovitz var ett av dessa par.

När de fattade det svåraste av alla beslut, för bara tre dagar sedan, hade de inte längre förmått se varandra i ögonen. De hade suttit som främlingar bredvid varandra, ingendera hade kunnat finna vare sig styrka eller stöd hos den andre. Läkarna sa att det inte fanns något hopp. Den plötsliga försämringen 12

för sex veckor sedan hade varit lika oväntad som allvarlig.

Cancercellerna förökade sig explosionsartat. De två cellgiftsbehandlingarna hade inte haft någon effekt. Allt som kunde göras medicinskt hade gjorts. Nu handlade det bara om att hålla Justin så fri från smärta som möjligt. Och frågan var om hans liv skulle förlängas till varje pris. Det fanns olika alternativ. Det pratades om intensivvård och respirator. På det sättet kunde de förvisso vinna lite tid, kanske en vecka, kanske två. Medicinskt sett var det inget problem.

Vi utgår från att ni vill detta, mr och mrs Leibovitz?

Meredith sa ingenting. Hon hade slutit ögonen och satt tyst.

Läkarna såg på honom. De väntade. De väntade på ett beslut.

Har ni några andra frågor? Ska vi gå igenom det igen? Meredith teg. Paul skakade på huvudet.

Ska vi flytta Justin till intensivvården?

Paul skakade åter på huvudet. ”Inte?” undrade läkarna. ”Nej!” hörde han sig säga. ”Nej.” Han hade fattat beslutet.

Meredith sa inte emot honom.

Det måste ha varit strax efter två på eftermiddagen som hjärtat slutade slå. Doktor Li kunde i efterhand bara gissa sig till det exakta dödsögonblicket.

En sköterska hade varit inne i rummet klockan ett för att hämta brickan med den nu kalla soppan och det lika kalla teet som hon kommit med en timme tidigare och som stod orörd på ett litet bord. Hon hade tagit pojkens puls, som var svag men regelbunden, och kontrollerat droppet och katetern samt sett efter att Justin fick tillräckligt mycket morfin. Paul Leibovitz hade suttit tyst bredvid sängen med sonens hand i sin. Han hade bett att man skulle stänga av EKG-apparaten, så rummet var ovanligt tyst, till skillnad från resten av avdelningen.

Doktor Li kom in i rummet fem i tre och trodde först att far och son hade somnat tillsammans. Paul Leibovitz hade fallit 13

framåt och vilade med överkroppen på sängen. Höger arm var utsträckt och vänster hand kramade sonens tunna fingrar.

Justins huvud hade sjunkit djupt ner i kudden och var vridet åt sidan. Först när doktor Li tittade närmare insåg han att pojken inte längre andades, att hans ögon stirrade vidöppna och att fadern inte sov utan grät. Inte högt, inte jämrande. Det var inte smärtan han grät ut, så som ofta var fallet. Dessa snyftningar var fruktansvärt tysta, knappt hörbara. De gick på djupet och var därför ännu mer förtvivlade.

De senaste trettio åren hade doktor Li, trots alla medicinska framsteg, sett många barn dö. Ett barns död var en traumatisk upplevelse för alla föräldrar, men i de flesta fall fanns det syskon som krävde uppmärksamhet, gamla föräldrar som man måste ta hand om, arbete som skulle utföras och bostadslån som bankerna krävde månatliga amorteringar på. Livet gick vidare, trots att familjerna inte kunnat föreställa sig det under de första veckorna och månaderna. En del, ett fåtal, krossades av förlusten. De lät sig förtäras av skuldkänslor eller sjönk ner i självömkan. De orkade inte med tomheten eller vägrade helt enkelt låta sina barn dö. Hittade aldrig tillbaka till livet.

På dem tänkte doktor Li när han lyssnade till Paul Leibovitz snyftningar.

14

ett Paul låg stilla på sängen, höll andan och lyssnade. Allt han hörde var fläktarnas monotona surr. Han lyfte huvudet en aning från kudden. Lyssnade. Var det inte den första fågeln som sjöng? Ljudet kom från andra sidan av den lilla dalen. Ett svagt, ensamt kvitter, så tvekande att Paul häpnade över att det inte dött bort på vägen till honom. Det var ett bra tecken.

Det betydde att dagen snart skulle gry, att den första tuppen i byn skulle gala och följas av andra med några sekunders mellanrum. Det betydde att fåglarna i hans trädgård också skulle börja sjunga om några minuter, att han skulle få höra skramlet från sin grannes porslin och kastruller. Att natten var slut. Att han inte längre var tvungen att stå ut med mörkrets röster.

Livet går vidare, Paul!

Merediths skarpa röst. Om och om igen. Paul väntade tills de första ljusstrålarna föll in genom springorna i fönstrens träluckor och hennes röst hade tystnat helt. Då sköt han moskitnätet åt sidan och steg upp.

Han bäddade, rullade ihop tältet som skyddade honom mot myggen, stängde av fläktarna, gick ner till köket, satte igång vattenkokaren, gick upp till badrummet och vred på duschen.

Vattnet var för varmt för att vara riktigt uppfriskande. Det hade varit en typisk sommarnatt i tropikerna, varm och fuktig.

Han hade svettats mycket trots de båda fläktarna som stod vid fotändan av sängen. Hans grannar trodde att han var galen 15

eftersom han vägrade installera luftkonditionering ens i sovrummet. Bortsett från gamle Teng var han den ende på berget som frivilligt avstod från denna lyx.

Livet går vidare.

Han avskydde de orden. De var ett uttryck för dödens outsägliga orättvisa och förfärliga, monstruösa banalitet. Allt inom Paul värjde sig mot den. Det fanns dagar när det kändes som om varje andetag han tog utgjorde ett svek mot hans son. Dagar när skuldkänslorna hotade att krossa honom och han inte förmådde göra något annat än ligga i hängmattan på terrassen.

Rädslan för att glömma någonting över huvud taget. Justins sömndruckna ansikte på morgonen. Hans stora blå ögon som kunde stråla så klart. Hans leende. Hans röst.

Paul ville göra allt han kunde för att hindra världens larm från att dränka minnena. De var allt han hade kvar av sin son.

Han måste hålla fast vid dem till livets slut. De var inte bara oändligt dyrbara utan också mycket sköra. Man kunde inte lita på dem. Minnen var bedrägliga. Minnen bleknade. Nya intryck, nya ansikten, dofter och ljud lade sig i lager över de gamla som gradvis förlorade sin styrka och intensitet tills de var glömda. Till och med när Justin fortfarande levde hade Paul känt denna förlust: en smärta som han upplevt nästan varje dag. När hade hans son sagt sina första ord? Var hade han tagit sina första steg? Var det vid påsk på klubbens gräsmatta eller två dagar senare på resan till Macau, på torget framför katedralen? När det hände hade han trott att han aldrig skulle glömma det, men två år senare var han redan osäker på detaljerna. Denna förlust var uthärdlig enbart därför att nya minnen av Justin skapades varje dag allt eftersom de gamla försvann.

Men nu? Han var tvungen att förlita sig på de minnen han hade. Ibland kom han på sig med att under några ögonblick söka efter Justins röst. Då blundade han och koncentrerade sig tills Justin trädde fram för honom.

För att hindra att minnena utplånades försökte han skydda 16

sig från allt nytt – så långt detta var möjligt. Att glömma skulle vara ett svek. Det var därför han hade flyttat till Lamma en kort tid efter skilsmässan, och det var därför han sällan lämnade ön, och bara mycket motvilligt när det hände. Lamma var en lugn plats. Där fanns inga bilar och mindre folk än någon annanstans i Hongkong, nästan ingen som han kände. Han bodde i Tai Peng, en husklunga på en bergknalle ovanför Yung Shue Wan, tio minuters väg från färjeterminalen. Den doldes av en väldig mur av gröna buskar och en tät bambudunge vid slutet av en smal stig.

Han hade skapat sig en daglig rutin: vaknade i gryningen, drack exakt en kanna jasminte under parasollen på terrassen – aldrig mer, aldrig mindre – övade tai chi på taket i en timme, gick ner till byn för att göra sina inköp och åt på samma restaurang i hamnen – alltid samma mix av grönsaker och räkknyten dim sum och två ångkokta kinesiska bullar fyllda med fläsk.

Därefter bar han hem sina inköp, varpå han tog en promenad som varade i tre fyra timmar. Varje dag förde den honom förbi de små jordlotter där gamla män och kvinnor rensade ogräs, vände upp jordkokor eller sprutade sina tomatplantor och andra grönsaker med insektsgift. De nickade till hälsning och han svarade med en nick. Det skulle aldrig falla dem in att tilltala honom, än mindre inleda ett samtal. Han fortsatte till Pak Kok vid havet, gjorde en vid sväng tillbaka till Yung Shue Wan och gick sedan över halva ön till Lo So Shing-stranden som nästan alltid var tom, utom under några få veckoslut på sommaren. Paul simmade i exakt tjugo minuter. Sedan satt han i skuggan en halvtimme, ibland längre om vädret var vackert, och såg på havet. Den välbekanta scenen fick honom alltid att känna lättnad. Eller också slöt han ögonen och mediterade.

Här fanns inget oväntat att frukta.

På vägen tillbaka gick han över krönet på en lång ås varifrån han kunde se den smala East Lamma-kanalen som skilde ön från Hongkong. Bara sällan stannade han till på denna stig, 17

tittade på de väldiga containerfartygen med sina fulla laster och frågade sig vad dessa laster kunde bestå av och vart de kunde vara på väg. Hans enda följeslagare var kringstrykande hundar eller en och annan hemlös katt. Resten av dagen tillbringade han i trädgården eller på takterrassen där han skötte sina växter, eller ägnade sig åt att laga mat och städa.

Han läste ingen dagstidning och hade ingen TV utan lyssnade bara på BBC World Service på radion från sju till halv åtta på morgnarna. En dag då han inte växlade ett ord med någon var en bra dag. En vecka när ingenting hände som satte spår i hans minne var en bra vecka.

Han visste att den här dagen skulle bli svårare. Det var tredje årsdagen av Justins död, och han planerade att åka till Hongkongön, som han gjorde varje år, och bestiga The Peak.

Det var ingen bra dag för en fotvandring. Den andra september i Hongkong var aldrig en bra dag för en promenad.

Termometern vid dörren visade en temperatur på 36 grader och luftfuktigheten var 98 procent. Staden svettades. Den stönade i värmen. Under den här perioden gömde sig alla som kunde i rum med luftkonditionering.

För säkerhets skull hämtade Paul en tredje flaska vatten ur kylskåpet och stoppade ner den i ryggsäcken. Han var klädd i grå shorts och en tunn, kortärmad skjorta. För att svetten inte skulle rinna ner i ögonen och få dem att svida hade han knutit en bandana runt pannan. Hans muskulösa långa ben utgjorde ett bevis på att han promenerade varje dag, och han hade en ung mans platta, hårda mage, men i detta väder skulle klättringen ändå kräva all hans styrka. Han tog sin vandringsstav och gick i maklig takt nerför kullen till byn. Svetten lackade redan innan han kommit till färjan.

Det var minnet av en nödlögn som drev honom att besöka staden och bestiga The Peak två gånger om året: på hans sons födelsedag och på hans dödsdag. Det var en ritual som han inte kunde förklara ens för sig själv. Att hålla fast vid den 18

hade blivit ett slags tvång. Som om han måste sona någonting.

Inte långt innan Justin dog hade han frågat sin far om han trodde att de skulle ta sig upp på The Peak tillsammans någon mer gång. Att besöka det högsta berget på Hongkongön hade varit en av deras favoritutflykter. Vandringen runt toppen, varifrån man hade utsikt mot staden, hamnen och Sydkinesiska havet hade gjort ett djupt intryck på Justin redan när han bara var två år. Det föreföll Paul som om Victoria Peak var en plats där hans son kände sig trygg. Det var en sorts utsiktsplats mot världen som Justin krävde att de skulle besöka varje årstid: på sommaren då den tack vare höjden erbjöd en liten lättnad från stadens tryckande värme och fuktighet. På vintern, då blåsten var så kall att Justin bar yllemössa och vantar och de var så gott som ensamma om att promenera där. Ja, till och med på våren, då molnen många dagar svepte in toppen och man inte såg någonting annat än dimman. De hade ofta suttit på en bänk och ätit medan Paul förklarat för sin son hur flygplan kunde flyga och fartyg flyta, varför de stora dubbeldäckarbussarna plötsligt verkade små som leksaker och varför stjärnor kallades stjärnor och inte solar trots att även de avgav ljus.

Skulle de kunna gå dit upp igen? ”Ja, naturligtvis”, hade Paul svarat. Hans son hade lyft lite på huvudet, sett honom i ögonen och leende frågat: ”Säkert?”

Paul hade mött blicken i sin sons trötta ögon och inte vetat vad han skulle säga. Ville Justin veta sanningen? Ville han höra att nej, Justin, nej, jag tror inte det. Du är alltför svag och jag orkar inte bära dig nästan en kilometer i uppförsbacke. Det finns inget hopp längre. Vi kommer aldrig mer att stå tillsammans på The Peak och räkna flygplan och fartyg och drömma om att glida genom luften som fåglar och bajsa på huvudet på folk.

Självklart ville han inte höra det. Självklart hade ingen som var vid sina sinnens fulla bruk kunnat förmå sig att säga det till en tioåring. Varför skulle han göra det? Men, å andra sidan, vad kunde han göra?

19

”Ljug inte nu, pappa. Säg sanningen”, hade Justin varnande sagt strax efter att de fått diagnosen då Paul i sin hjälplöshet hade försökt bagatellisera sin sons tillstånd och pladdrat på om en besvärlig influensa. Inte ljuga. Säga sanningen. Han, Meredith och läkaren hade hållit sig till den, i så stor utsträckning som ett barn kunde förstå det slags destruktiva kraft som rasade i hans lilla kropp. Men detta? Kommer vi att kunna gå upp på berget igen? Detta handlade inte om vita blodkroppar och blodplättar, inte om hemoglobinvärden och nästa blodtransfusion. Det var en enkel fråga som väntade på ett enkelt svar: ja eller nej? Justin såg på sin far, blicken krävde sanningen. ”Javisst”, svarade Paul lugnande för andra gången och nickade. Justin log hastigt och sjönk tillbaka mot kudden. Det var en liten vit lögn, det rätta svaret – vem skulle bekymra sig för det? Men Paul kunde inte förlåta sig själv. Ännu i dag, exakt tre år efter Justins död, kände han hur det sved. Han hade svikit sin son. Han hade låtit honom invaggas i en illusion, ett dumt, fånigt fullkomligt löjeväckande hopp i stället för att säga honom sanningen, dela den med honom och på så sätt göra den mer uthärdlig. En känsla av skam hade smugit sig över honom, och den hade inte blivit mindre hur ofta han än ältat sin lögn och rättfärdigat den inför sig själv. Förtvivlan dröjde kvar och med den känslan av att ha betett sig som en ynkrygg när det verkligen gällde.

20

två Paul var den siste passageraren som klev av färjan, och en helvetisk scen mötte honom: två tryckluftsborrar bearbetade asfalten och bredvid dem spydde brummande bussar ut svarta avgasmoln. Bakom ett byggplank hördes så höga och skarpa skrällar och brak att det gjorde ont i öronen, och det chock­ artade ljudet fick honom att krypa ihop. Runt omkring honom rusade folk hit och dit, alla hade bråttom och sprang hela tiden mitt framför fötterna på honom, och så snart han stannade blev han knuffad. Han tog sin tillflykt till en taxi och åkte till ändstationen för spårvagnen som gick till Victoria Peak. Därifrån utgick en gångväg till toppen. Höjdskillnaden var cirka femhundra meter, men den här sträckan hade han tillryggalagt utan besvär tidigare. Ibland med Justin på ryggen, till och med.

Han tog en stor klunk ur sin vattenflaska, lyfte upp ryggsäcken och började gå. Den smala vägen passerade May Tower 1, May Tower 2 och Mayfair: sanslöst dyra bostadsområden som såg ut som anonyma satellitstäder, men där en lägenhet kostade många miljoner Hongkongdollar. Meredith och han hade ägt två stora Mayfairvåningar som de sålt för mer än tre gånger det ursprungliga priset på toppen av fastighetsboomen 1997. En del av vinsten hade han använt för att köpa huset på Lamma, och nu levde han på den avkastning som resten gav.

Paul tog av in på Chatham Path, som ledde bort från vägen in bland den tropiska vegetationen. Det var en brant stigning 21

och han kände hur det frestade på såväl vader och fötter som lår och knän när de bar hans sjuttio kilo uppåt. Ett tjockt molntäcke, grått som aska, hade hängt över staden i veckor, men på morgonen hade det tunnats ut något. Nu bröt till och med solen igenom då och då och gjorde vandringen uppåt till en förflyttning genom ett hett ångrum. Träden stod så tätt att det var som att försöka titta genom en kompakt, grön vägg. Här hördes trafiken bara som ett dämpat brus långt borta. I stället för bilar hörde han fåglar och gräshoppor. Han stannade för att vila, drack ur det som var kvar i den första literflaskan med vatten och gjorde en ansträngning att tömma medvetandet.

Han tog sig upp på lite mindre än två timmar. De sista trehundra meterna längs Findlay Road var lätta, och han nådde sitt mål med långsamma men rytmiska, nästan fjäderlätta steg.

Innan han gick runt toppen på Lugard Road ville han dricka en kopp kaffe och äta en bit citronkaka, en ritual som Justin infört.

Det var förskräckligt kallt på kaféet. Han avskydde iskylan som luftkonditioneringen åstadkom. Det kändes som om man knuffat in honom i ett kylrum och han behövde alltid några minuter för att vänja sig vid den nya temperaturen.

Det var ovanligt lite folk på kaféet. Två personer satt hopkurade i ett hörn: en ung man med hörlurar och en flicka som pratade i sin mobil. En äldre man läste South China Morning Post och en kvinna, som satt en liten bit ifrån det bord där Justin och han nästan alltid brukade sitta, studerade en karta över staden. Paul hämtade en kopp kaffe och en bit kaka, sedan slog han sig ner på den plats som var så full av minnen. Här uppifrån hade utsikten mot staden något surrealistiskt över sig.

Ibland slogs han av en flyktig tanke att den omättliga staden där nere bara fanns i hans inbillning. De där bikakorna till hyreshus som man så oförskräckt uppfört på de branta sluttningarna, skyskraporna i distrikten Center och Causeway Bay, hamnen med sina hundratals farkoster som pilade fram och tillbaka likt flitiga myror. För att vara säker på att de existerade måste 22

han lita hundraprocentigt på sina ögon. Det tjocka fönsterglaset förvandlade utsikten till ett stumt och luktlöst spektakel.

Bilarna, båtarna, helikoptrarna och flygplanen förflyttade sig som i en stumfilm. Paul mindes när han kommit dit för trettio år sedan. Då hade han varit övertygad om att kronkolonin bara var ett tillfälligt uppehåll på hans väg till Folkrepubliken Kina. Han hade velat stanna högst ett eller två år. Beijing var hans egentliga destination. Så snart den politiska situationen lugnat ner sig efter kulturrevolutionen skulle han flytta dit.

Att han stannat i Hongkong berodde först på att kampen i Kina hade varat mycket längre än han väntat sig, sedan på att staden vunnit hans sympati. Utan att han egentligen insett det hade Hongkong blivit hans hem, det enda som han någonsin haft. Han tyckte om den här staden som byggts av flyktingar för flyktingar. Brådskan hos folk som blivit bortdrivna från sina hemländer bestämde dagarnas och nätternas ton. De hemlösas oro, de förföljdas skräck. Innan han dragit sig tillbaka till Lamma hade varken det oavbrutna jäktet och flänget eller avsaknaden av lugn och ro stört honom. Tvärtemot hade de till en del avspeglat hans egen rastlöshet och – bra dagar – gett honom en känsla av tillhörighet, att han var en del av någonting. Så hade han aldrig tidigare i sitt liv känt. ”Bor ni här?”

Paul fattade först inte var rösten kom ifrån. Han blev så överraskad att han nästan tappade citronkaksbiten från gaffeln. ”Eller är ni här i affärer?”

Det var kvinnan vid bordet intill hans. Hon måste vara amerikanska, tänkte Paul. Ingen annan skulle utan vidare inleda ett samtal med en främling på allmän plats. Hur ofta hade han inte varit tvungen att försvara sig mot hej-var-kommer-ni-ifrån?pratigheten hos en amerikansk passagerare som satt bredvid honom på ett flygplan. ”Nej, jag bor här”, svarade Paul.

23

”Så intressant. Får jag fråga om ni har bott här länge?” ”Trettio år”, svarade han korthugget. Han ville inte att någonting han sa skulle ge intrycket att han var intresserad av att prata. ”Trettio år! Du store tid, hur står ni ut med alla dessa människor?” Paul tittade bort mot kvinnan. Att döma av hennes svaga men omisskännliga accent var hon antagligen från Mellanvästern. Hon var slank, den sportiga typen, klädd i ljusbrun byxdress, vit blus och pärlhalsband. Hennes händer darrade när hon lyfte kaffekoppen. Det var spröda, utsökta händer med långa fingrar som pryddes av guldringar, en med små diamanter. Men inte ens ädelstenarna som glittrade i ljuset var tillräckligt distraherande för att dölja hur händerna skakade.

Paul kunde inte gissa hur gammal hon var. Ansiktet såg mycket yngre ut än händerna. Det var slätt och förbryllande fritt från rynkor, men på halsen hängde små påsar av hud, som på en äldre kvinna. Hon kunde lika gärna vara runt fyrtiofem som något över sextio. Ansiktet var av den där väldigt släta sorten som bemödade sig om att avslöja så lite som möjligt, som var skickligt på att dölja smärta och oro, de spår som livet lämnade efter sig. På fötterna hade hon sneakers, men byxorna, blusen och framför allt jackan var alldeles för varma för årstiden. Hon var uppenbarligen van vid luftkonditionering. Antagligen hade hon tagit en taxi direkt från hotellet till The Peak och ännu inte ens lagt märke till hur varmt och fuktigt det var. Han sa ingenting i förhoppning om att hans tystnad skulle sätta punkt för samtalet. ”Tycker ni inte det är besvärligt med allt folk? Eller vänjer man sig med tiden?”

För att inte verka ohövlig tog han ett djupt andetag och svarade. ”Jag bor på Lamma, en liten ö. Det är lugnare där.”

Hon nickade, som om det förklarade allt. ”Ni måste resa ganska mycket i Kina, eller hur?” ”Förr gjorde jag det, ja. Men inte så mycket nu. Och ni?”

24

Han ångrade genast att han frågat. Vad i all världen tog han sig till? Hur hade han kunnat vara så dum att han ställde en sådan fråga? Troligen var det den öppning hon väntat på. Nu skulle hon berätta om sina resor till Kina eller om sin väninnas eller sin mans resor, om måltiderna med det märkliga bordsskicket, om rapandet och fjärtandet och det ljudliga ätandet. Om småbarn som inte hade blöja utan helt enkelt uträttade sina behov på gatan genom en springa i byxorna. Eller om skyskraporna i Shanghai och de dyra Mercedes-Benz- och BMW-bilarna på gatorna, vilket hon inte hade väntat sig i ett kommunistland.

Och så småningom, tänkte Paul, skulle hon fråga om kineserna verkligen slog hål på apors skallar medan djuren fortfarande levde och sedan njutningsfullt sög ut hjärnan. Men i stället för att släppa fram den ordström som Paul fruktade förblev kvinnan tyst och såg honom för första gången rakt i ansiktet.

Han ryckte till. Kände de varandra? Han fick en känsla av att han hade sett henne någonstans. Han var faktiskt ganska säker på det. De stora blå ögonen. Den där genomträngande blicken. Det nervösa hos henne. Darrningarna. Rädslan. Hon föreföll honom så välbekant att det var som om han sett henne föregående dag. De hade träffats tidigare. Men var? ”Känner vi varandra?” ”Jag tror inte det.” ”Ni förefaller mig bekant. Arbetar ni på en bank? Kanske ni känner min före detta hustru, Meredith Leibovitz?” ”Nej.” Paul tänkte efter. Kanske hon hade bott i staden förr och de hade träffats i Justins skola? ”Har ni barn?” ”Ja, en son.” Kvinnan tittade bort och reste sig upp, men det var som om krafterna övergav henne mitt i rörelsen. Hon höll andan ett ögonblick och sjönk tillbaka ner på stolen. Så gjorde hon ett nytt försök, höll sig fast i bordet, svajade till och satte sig igen.

25

”Mår ni inte bra?” ”Bara lite yr”, svarade hon med svag röst. ”Dålig blodcirkulation. Jag klarar inte det här klimatet något vidare.” ”Kan jag hjälpa er? Vill ni ha lite vatten?” ”Vatten vore bra. Tack.”

Paul reste sig och gick bort till disken. Plötsligt hörde han skrap av stolsben och en dämpad duns bakom sig. När han vände sig om var kvinnan borta. Det var först när han tittade mer noga som han såg henne ligga på golvet mellan de två borden.

Trots att det dröjde bara några minuter innan ambulansen från Matilda Hospital kom, hade Elizabeth Owen vaknat ur svimningen när ambulanspersonalen var på plats. Dödsblek satt hon stödd mot väggen och drack lite vatten. Paul stod på knä bredvid henne. Hon ville inte till sjukhuset. Inte under några omständigheter. Hon ville tillbaka till sitt hotell. Hennes man väntade där. Hon hade lågt blodtryck, hade haft det i många år, och helt enkelt glömt ta sina tabletter på morgonen.

Värmen och den höga luftfuktigheten hade blivit för mycket för henne. Hon skulle må bättre så snart hon tagit sin medicin.

Fanns ingen anledning att lägga in henne på sjukhus. Ambulanspersonalen packade ihop sin utrustning och Paul ropade till sig en i den långa raden av taxibilar som väntade på kunder där på The Peak.

Elizabeth Owen bodde med sin man på hotell InterContinental i Tsim Sha Tsui på Kowlonsidan av hamnen. Taxiresan verkade ta en evighet. På Peak Road blev de sittande i en trafikstockning orsakad av ett vägarbete. Trafiken kröp fram i promenadhastighet på den smala gatan ner till Central. Nerfarten till Cross-Harbour-tunneln var igenproppad, men det blev den så gott som dagligen. De sa knappt ett ord till varandra. Elizabeth Owen satt med slutna ögon större delen av tiden. Då och då rann en tår nerför hennes kind, men Paul hörde inte att hon 26

grät eller snyftade. Han undrade om han borde fråga varför hon var ledsen och om han kunde hjälpa henne, men avfärdade genast tanken som en reflex från ett annat liv. Varför skulle han låta sig bli indragen? Vad betydde den här kvinnan för honom?

Han skulle se till att hon kom tillbaka till sitt hotell och försäkra sig om att någon där tog hand om henne och meddelade hennes man. Och han skulle ge henne sitt telefonnummer ifall hon skulle komma att behöva det. Det fick räcka. Han orkade inte göra mer, även om han hade velat. Den senaste timmen hade tagit på honom, det kändes. Han hade pratat mer än han normalt gjorde på en hel vecka. Han ville tillbaka till Lamma.

Hem till sitt hus. Hem till sina minnen.

Elizabeth Owen. Namnet sa honom ingenting. Hade hon förväxlat honom med någon annan? Eller hade de verkligen träffats tidigare? Men var? Och varför betedde hon sig i så fall som om hon inte kände honom?

27