9789137149059

Tidigare utgivning MemoRandom 2014 UltiMatum 2015 På annat förlag Geim 2010 Buzz 2011 Bubble 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Anders de la Motte 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslagsdesign Maria Sundberg Omslagsbilder Daniil Kontorovich/Trevillion Images Alessandro Saggio/EyeEm/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2016 isbn 978-91-37-14905-9

Till min far för allt du försökt lära mig

I stood in the disenchanted field Amid the stubble and the stones, Amazed, while a small worm lisped to me The song of my marrow-bones.

Blue poured into summer blue, A hawk broke from his cloudless tower, The roof of the silo blazed, and I knew That part of my life was over.

Already the iron door of the north Clangs open: birds, leaves, snows Order their populations forth, And a cruel wind blows.

Ur �End of summer� av Stanley Kunitz

PROLOG Sommaren 1983 Kaninungen tryckte i det höga gräset. Pälsen var våt och blank av daggen som nyss gjort skymningen sällskap i trädgården.

Egentligen borde han gå in. Mamma tyckte inte om att han var ute ensam, framför allt inte när det skymde. Men han var stor nu, fem år om bara några veckor, och han tyckte mycket om skymningen. Alldeles snart skulle nattdjuren börja röra på sig. Igelkottar skulle försiktigt kika ut under de stora buskarna och sätta av i små lustiga kringelikrokar över gräset. Fladdermöss skulle börja virvla runt mellan de höga träden, och bortifrån kastanjeallén på andra sidan boningshuset kunde han redan höra de första ropen från ugglorna.

Det var kaninerna som han mest av allt ville se. En egen kanin stod överst på önskelistan. En mjuk kaninunge, precis som den som satt där borta i gräset. Det lilla djuret såg på honom, rynkade lite på nosen som om det var osäkert på hans doft. Om han var farlig eller ofarlig. Han tog ett par försiktiga steg mot den. Kaninen låg kvar, verkade inte ha bestämt sig.

Han hade hunnit längta efter sin födelsedag ett par månader redan. Av Mattias önskade han sig en drake. Han hade sett sin storebror ägna timmar åt att bygga drakar nere i pappas verkstad. Hur han noggrant mätt ut rundstavar till stommen, spänt upp snöre mellan ändarna och klätt allt­ ihop med glansigt, tätt tyg som han knyckt ur lådorna uppe på vinden. Kläder som en gång varit deras mormors och 9

som mamma ännu inte hunnit göra sig av med.

Flera gånger den här sommaren hade han tittat på då Mattias och hans kompisar tävlade med sina hemmabygge­n.

Mattias drakar flög alltid högst, varenda gång. Svävade stilla över fälten precis som gladorna.

Kaninen borta i gräset fortsatte att titta på honom, och han tog ännu ett par steg framåt. Stannade upp då djuret lyfte lite på huvudet. Egentligen ville han helst börja springa. Rusa mot kaninen och kasta sig över den, hålla fast den. Men morbror Harald brukade säga att en bra jägare inte förivrade sig, så han stod kvar, stod alldeles stilla och tänkte på önskelistan.

Av sin storasyster önskade han sig en röd bil som han sett i affären nere i byn. Bilen hade eldsflammor på sidorna, och drog man den baklänges och sedan släppte taget körde den av sig själv. Bilen var säkert dyr, men Vera skulle ändå köpa den till honom. Pappa skulle ge henne pengar. Om hon nu bad om det. Han visste inte riktigt om hon hade förlåtit honom för det där som hänt med hökäggen och som han helst inte ville tänka på. Mattias hade gjort det, men med Vera var det svårare att avgöra.

Kaninungen sänkte huvudet lite. Började mumsa på ett grässtrå. Morrhåren rörde sig så gulligt att han var nära att bryta mot morbror Haralds regler. Men han måste vänta lite till. Vänta in ögonblicket då kaninen slappnade av, inte längre såg åt hans håll.

Av mamma och pappa önskade han sig en cykel. Han hade redan börjat öva på Mattias gamla, fast han egentligen inte fick göra det på egen hand. Häromdagen hade han ramlat och skrapat upp ena knäet. Inte mycket, men tillräckligt för att det skulle komma blod. Han hade gråtit, krupit in i trädkojan och gömt sig. Morbror Harald hade hittat honom, gett honom en utskällning. ”Vad ska din mamma säga? Förstår du inte att hon blir orolig?”

10

Jo, han förstod det. Mamma oroade sig för honom mest hela tiden. ”För att du är min lilla mus”, brukade hon säga. ”För att jag inte står ut med tanken på att något skulle hända dig.” Det var därför han gömt sig och inte vågat gå in.

Efter utskällningen hade morbror Harald plåstrat om hans knä och sagt till mamma att han ramlat på grusgången mellan ladan och boningshuset. Lätt hänt när man springer i trätofflor. Lögnen var inte för hans skull utan för mammas.

För att hon inte skulle oroa sig. Och sedan dess fick han inte längre ha trätofflor på sig som Mattias och Vera. Han tyckte det var orättvist.

Plötsligt rörde kaninungen på sig. Tog ett par skutt i hans riktning i jakt på högre gräs. I stället för att springa fram mot den stod han blickstilla. Väntade, precis som morbror Harald sagt.

Morbror Harald var traktens bästa jägare, det viss­te alla. I hans pannrum hängde det nästan alltid döda djur i taket. Fasaner, rådjur, harar, med tomma ögon och stela kroppar. Morbror Harald hade grova händer. Luktade tobak, olja, hund och något annat som han inte viss­ te vad det var. Fast han gissade att det var något farligt.

Många människor var rädda för morbror Harald. Vera och Mattia­s var det helt säkert, även om Vera inte ville låtsas om det. Hon sa emot honom ibland, fast man hörde att hennes röst darrade lite. Mattias sa däremot inget, tittade bara ner i marken och gjorde som han blev tillsagd.

Hämtade morbror Haralds pipa eller matade hans hundar.

Hundarna var inte den sorten man lekte med. De bodde utomhus i stora gårdar och åkte på flaket i stället för inuti bilen. Sträva pälsar, vaksamma, ängsliga ögon som följde morbror Haralds minsta rörelse. Häromveckan hade han varit med pappa och Ma­ttias på badhuset. Suttit i bastun och lyssnat på farbrödernas prat. När morbror Harald kom in flyttade sig alla, till och med pappa. Lät honom få 11

den bästa platsen i mitten. Tittade på honom på samma sätt som hundarna gjorde.

Den enda som inte var rädd för morbror Harald var mamma. Mamma var inte rädd för någon, utom möjligen Gud. Ibland bråkade hon och morbror Harald. Han hade hört dem säga saker till varandra. Svåra ord som han inte riktigt förstod, annat än att de inte var snälla. Ändå var det morbror Haralds födelsedagspresent som han hoppades allra mest på. En liten kanin som bara skulle vara hans, det hade morbror lovat. Kanske en likadan som den som satt bara några meter framför honom. Om han kunde fånga den skulle han ha två. Och morbror Harald skulle bli stolt över honom. Stolt över att han var en riktig jägare.

Han hade väntat länge nog nu, så han tog ett försiktigt kliv framåt. Kaninungen fortsatte att tugga i sig av det höga gräset, märkte inte att han närmade sig. Han tog ytterligare ett steg, sträckte långsamt fram händerna. Det kunde gå. ”Billy, dags att komma in!”

Kaninen höjde huvudet, verkade lyssna på rösten upp­ ifrån boningshuset. Vände sig sedan om och skuttade iväg.

Han kände besvikelsen nypa till i bröstet. Men så stannade kaninen till, tittade bakåt på honom, nästan som om den undrade vart han tagit vägen. Han tvekade. Mamma skulle bli orolig om han inte kom. Ugglorna hoade högre nu, ytterlamporna hade tänts och fått skuggorna nere i trädgården att tätna. Kaninen såg fortfarande på honom. ”Kommer du?” tycktes den säga.

Han tog ett par steg, sedan ännu några. ”Billy”, ropade mamma. ”Billy, kom in nu!”

Jakten var igång. Kaninen kilade iväg framför honom och hade han riktig tur skulle den leda honom till sitt bo. En plats full med små kaninungar med stora ögon och mjuk päls.

Kaniner som han skulle kunna ta med sig hem. Som skulle 12

kunna bo i den där buren som morbror Harald lovat honom. ”Billy!” Mammas rop försvann i fjärran. Kaninungen fortsatte att skutta framför honom och trots att han hade sina bästa springskor på sig skulle den säkert kunna dra ifrån honom hur lätt som helst. Kanske ville kaninen att han skulle fånga den? Krama den, göra den till sin.

Han följde efter den genom raderna av knotiga gamla fruktträd. Sedan vidare in bland de vildvuxna buskarna.

Egentligen tyckte han inte om den bortre delen av trädgården. Tidigare i somras hade hans kompis Isak hittat en käke på marken under de täta grenarna, en vit benbit med fyra gulnade kindtänder. Morbror Harald hade sagt att farfar grävt ner saker där. Sådant han ville bli av med för alltid. Att käken säkert kom från en gris och att man måste begrava vissa saker riktigt djupt om inte rävarna skulle hitta dem.

Han hade bara sett en enda räv i sitt liv. Det var när morbror Harald, pappa och de andra männen lagt ut jaktbytet på gårdsplanen i höstas. Smala ögon, glänsande röd päls, vassa tänder som kikade fram under den blodfläckiga nosen. Hundarna gick omvägar runt den. Verkade oroliga, nästan rädda. Rävar sköt man alltid om man fick chansen, hade morbror Harald sagt. Det var varje jägares plikt de få gånger man fick tillfälle. För rävar var listiga, precis som i sagorna. De visste hur man rörde sig utan att lämna några spår. ”De har fantastiska nosar”, sa han. ”Och rävar älskar lukten av kaniner och små pojkar. Så håll dig innanför staketet, Billy!”

Sedan hade morbror Harald skrattat, det där bullriga skrattet som lät både hjärtligt och farligt på en och samma gång, och efter en stund hade han själv också skrattat. Men han hade inte kunnat låta bli att tänka på rävarna som grävde djupt efter skelett i trädgården. Ibland hade han till och med drömt om dem på nätterna. Vassa tänder, tassar 13

som sprätte i jorden, blanka, fuktiga nosar som vädrade i luften. Vädrade mot boningshuset efter en liten pojke.

Han hade undvikit den delen av trädgården sedan dess, inte protesterat det minsta när Isak velat ta med sig gris­ käken hem, även om den egentligen borde ha varit hans.

Men just nu kunde varken skelett eller rävar hindra honom. Kaninen kilade runt stammarna på de torra buskarna och han följde den allt längre in bland snåren. En låg gren fångade in ärmen på hans tröja och han tvingades stanna upp ett par sekunder. När han kommit loss var kaninen försvunnen.

Han tvekade några ögonblick, funderade på att vända om och gå tillbaka upp till huset. Men han var fortfarande uppfylld av jaktens spänning. Den gav honom mod att fortsätta framåt. Längre in bland buskagen. Som en riktig jägare.

Fler grenar sträckte sig mot honom. Trevade efter hans kläder med taggiga fingrar. Någonstans långt därframme i dunklet tyckte han sig se en vit liten svans som rörde sig.

Kanske var han framme vid boet nu? Tanken fick honom att sätta fart, och han var nära att springa rakt in i det höga staketet där trädgården tog slut.

Han tvärstannade. Bara någon meter bortanför trådstängslet växte fodermajsen tät. Den skulle inte skördas på länge än. Inte förrän den torkat och blivit alldeles gul, hade pappa sagt.

Syrsor spelade inne bland bladverken, flätade ihop sina melodier till en gnisslande ljudmatta som nästan överröstade hans tankar. Kaninen fanns på andra sidan. Satt precis nedanför den gröna väggen av majsplantor och iakttog honom. Väntade på honom.

Staketet var högt. Kanske till och med högre än morbror Harald och i varje fall för högt för att han skulle kunna klättra över det. Jakten var över. Han skulle aldrig få se det 14

där kaninboet. Ändå kände han sig lite lättad. Han hade aldrig varit så här långt bort i trädgården ensam tidigare. Av kvällsljuset återstod bara en svag strimma på himlen, och skuggorna bland snåren hade nästan utan att han märkt det förvandlats till tätt mörker.

Han bestämde sig för att gå hem, var på väg att vända sig om då han fick syn på något. En utgrävd fåra under staketet där en liten pojke mycket väl skulle kunna krypa under.

Han tittade bort mot kaninen. Den satt kvar på samma plats.

En vindstöt rasslade genom majsfältet, fortsatte mellan de rostiga maskorna på trådstängslet och in bland de mörka buskarna bakom honom. Han såg sig om, lade sig på knä, sedan på mage. Ålade sig försiktigt in under de bruna ståltrådarna, reste på sig och borstade bort jorden från knän och handflator. Det pirrade i kroppen av upphetsning.

Han var ute nu, utanför trädgården, för första gången på egen hand. Han skulle berätta det för Isak på måndag. Kanske för Mattias och Vera också. Berätta hur modig han var som fångat en egen kanin, men att de inte fick säga något till mamma.

Det prasslade till bland majsen och först trodde han att det var vinden igen. Så såg han den vita svansen försvinna in bland de höga plantorna. Kaninen skuttade inte längre, den sprang fort, fort. Öronen låg bakåtstrukna över huvudet, jorden sprutade om tassarna. Det var inte förrän kaninen försvunnit utom synhåll som han insåg vad som hänt.

Att djurets känsliga nos fångat upp en doft av någon annan än honom. Någon som enkelt kunde gräva sig under ett staket. Någon med röd päls och vassa tänder som älskade lukten av kaniner. Och små pojkar …

Hjärtat slog fort, fort, rusade som om det tillhörde en skräckslagen liten kanin. Majsplantorna tornade upp sig över honom som mörka, vajande jättar och trängde till15

baka honom mot staketet. Gråten vällde upp i halsen. Ur ögonvrån skymtade han något som rörde sig, något rött.

Han vände sig om och insåg i samma ögonblick att syrsorna hade tystnat.

Mamma! hann han tänka. Mamma …

16

Älskade Det här är början på vår historia. Din och min berättelse.

Jag har försökt hålla emot, försökt hålla dig ifrån mig och inte tillåta mig att falla, men nu släpper jag taget, min älskade, och litar på att du fångar mig. Gör du det? Eller kommer vi att falla båda två?

Jag hoppas inte det. Jag vill så gärna tro att vår berättelse slutar lyckligt.

17

1

Hon är en höstmänniska, har alltid varit det. Eller nästan alltid. En gång önskade hon att sommaren aldrig skulle ta slut. Att ljuset, värmen och den höga, blå himlen skulle vara för evigt. Men det var längesedan nu. På en annan plats, i ett annat liv.

Väggklockan visar att det är elva minuter kvar tills mötet ska börja. Hittills har allt gått bra. Hon och Ruud har hjälpts åt att bre frallor och fylla på kaffe i pumptermosarna. Ställa upp stolarna i en prydlig ring på den grå heltäckningsmattan. Tolv stycken skavda fällstolar av plåt – troligen några fler än vad som behövs, men samtidigt inte så många att det gapar tomt i ringen – med ett paket billiga pappersnäsdukar utlagda på varje sits.

När allt var klart låste Ruud upp dubbeldörrarna ute i foajén. Släppte in två deltagare som kommit tidigt, och tillsammans med dem lukten av regnvåt, varm asfalt. Av alla stadens dofter är det den hon tycker mest om. Kanske för att den har något renande över sig. En ny början. Precis som den här dagen är tänkt att vara.

Den förste deltagaren Ruud släppte in var en man mellan trettio och fyrtio, precis som hon själv. Han har tatuerade armar, skrynkliga kläder och ett huvud som verkar aningen för stort för kroppen. Troligen beror det på skägget. Det är vildvuxet, ovårdat, och ovanför det har han en matt, rödsprängd blick som han inte kommer att vara ensam om i dag.

18

Den andra deltagaren är en äldre gråhårig kvinna, nästan lika gammal som Ruud. Hon bär håret i en lång fläta på ryggen. Ögonen bakom glasögonen är vänligare än den tatuerade skäggmannens, ändå är blickarna besläktade.

Ruud lotsar dem varsamt bort mot kaffebordet, och hon är just på väg att gå fram och presentera sig då den drabbar henne. Känslan av att hon gjort ett stort misstag och att alltihop, allt det här, kommer att gå fruktansvärt snett.

Helvete!

Hon störtar ut i köket, landar på en stol precis innan benen viker sig. Ansiktet i händerna, huvudet mellan knäna, djupa, långsamma andetag.

In Ut Iiiin Uuut Ljudet från Ruuds artiga småprat sipprar in genom svängdörren. Slingrar sig runt hennes hjärna, blandar sig med rytmen mot hennes tinningar. ”Åkte du buss hit?” dunk, dunk, ”Jaså, tunnelbana”, dunk, dunk, ”Och du körde bil som vanligt, Lars? Gick det bra att hitta parkering? Ja, i de här kvarteren får man vara lite försiktig med var man ställer bilen. P-vakterna är nitiska.” Dunk, dunk, dunk.

Hon hör andra ljud nu, fler deltagare som släpar fötterna över den trådiga heltäckningsmattan, hejdar sig, kisar lite upp mot lysrören innan Ruud upptäcker dem och drar in dem i gemenskapen med lockbetet som få människor kan motstå: ”Det finns kaffe och frallor här borta.”

Hasande, tveksamma steg, klicket från plastmuggar som lösgörs från varandra, följt av väsandet från pump­ termosen. Hennes andning blir lättare, men ännu vågar hon inte räta på sig. Hon tittar ner i klinkergolvet. Låter blicken följa en av fogarna som är gråbeige av fett och smuts. Allt 19

härinne är flottigt, till och med luften. Trettio år av inpyrt matos som efterlämnar en salt, kladdig smak i svalget.

Sorlet därute tilltar, ekar lite i den stora lokalen. Buss, tunnelbana, parkering? Skönt med lite regn. Bra för gräsmattorna. Det har annars varit en fantastisk sommar, tycker ni inte det? Nästan som vid Medelhavet. Har ni några planer inför helgen?

Hon ångrar sig. Ångrar att hon inte tog avgångsvederlaget de erbjöd henne och stack. En vettig människa hade gjort just det. Lämnat allt bakom sig och börjat om någon annanstans. Det kvittar egentligen var. En ny stad, en ny landsända. Varför inte ett helt nytt land?

Det är inte för sent än.

Bakdörren är mitt framför henne. Hon har nycklarna i fickan. Utanför dörren finns en cementtrappa och några soptunnor innan man når fram till gatan. Det skulle bara ta någon minut att smita ut. Men hon har skrivit under papper, försäkrat dem om att hon är värd en andra chans. Övertygat sig själv om att det är hennes sista.

Sorlet ute i samlingslokalen växer sig allt starkare. Pumptermosen fortsätter att väsa. Ljudet blir högre i takt med att behållaren töms. Samtalet börjar gå på tomgång.

Jodåra. Man kan verkligen inte klaga på vädret, det kan man inte …

Hon sätter sig upp, sneglar mot bakdörren. Blundar.

Fingrarna söker sig till höger underarm, naglarna river över det vita skjorttyget och får manschetten att börja klättra mot armbågen. Om en minut skulle hon vara ute på den regnvåta asfalten. Ute i friheten. På väg härifrån.

Svängdörren slås upp. Det är Ruud. Han sätter sig på huk. Rör vid hennes knä. ”Är allt som det ska, Veronica?”

Hans stora näve är varm, åldersfläckarna på handryggen syns tydligt. Hur gammal är han egentligen? Troligen 20

närmare sjuttio än sextio. Han har jobbat här i tjugo år, sett och hört allt elände som finns att se och höra. Gjort sig väl förtjänt av sin pension. Ändå stannar han kvar. Varför gör han det? För gratiskaffet, har hon hört honom säga, och skrattet som alltid följer brukar bespara honom fler frågor.

Ett smart knep. Något hon själv borde pröva.

Hon tittar upp på honom, pressar fram ett leende. Drar skjortärmen tillbaka mot handleden. Ruud tror att hon är rädd, och på ett plan har han alldeles rätt. Hon är livrädd.

Skräckslagen. Men det är inte hela sanningen. ”Jadå. Jag försöker bara samla mig lite. Gå igenom rutinerna”, säger hon och knackar lätt på anteckningsblocket i knäet. ”Bra.” Ruud sträcker fram handen, hjälper henne på fötter. ”Hur längesedan var det nu du jobbade sist? Tre månader?”

Trots att de umgåtts nästan en vecka låtsas han fortfarande som om han inte känner till minsta detalj i avtalet.

Som om det inte alls är han som ska kontrollera att hon följer det.

Och precis som tidigare spelar hon med. ”Två månader, två veckor och fyra dagar. Inte för att jag räknar.”

Ruud skrattar till. ”Så ska det låta. Du kommer att märka att det inte är någon större skillnad från din gamla arbetsplats.”

Han leder henne ut i samlingslokalen. Släpper det försiktiga greppet om hennes armbåge precis innan deltagarna hunnit vända sig om.

Nio personer, några fler än hon räknat med en fredags­ eftermiddag. Undvikande blickar, sneda leenden, korta hälsningsnickar. Känslan av hopplöshet ligger som en kletig hinna över rummet, sluter tätt i de mörka hörnen dit ljuset från lysrören inte riktigt når och hindrar syret från att ta sig in.

Hon tvingar fram ännu ett leende, sätter sig på en stol 21

och slår upp anteckningsblocket. Hjärtslagen flyttar upp i svalget, gör henne svagt illamående. Hon känner Ruuds blick bortifrån väggen där han står, men hon tittar inte dit.

Försöker låta bli att tänka på varför han är här.

Ett djupt andetag. Hon känner efter inuti bröstet. Når isen utan problem. ”Hej och välkomna. Jag heter Veronica Lindh och jag är samtalsterapeut med inriktning på sorgbearbetning. Tidigare har jag arbetat på Medborgarcentrum norr i fyra år, men från och med i dag ska jag arbeta med er här i Söderort.”

Hon förvånas över hur stadig rösten låter. Främmande, nästan som om Veronica Lindhs röst inte är hennes, vilket ju på sätt och vis stämmer. ”Den här stödgruppen är till för oss som har förlorat någon som stod oss nära, någon vi älskade.”

Alla blickar är riktade mot henne. Hjärtat bultar mot isen strax under hennes bröstben. Hon föreställer sig hur varje hjärtslag får den att ge efter lite. Slag efter slag ända tills en spricka öppnar sig och det går att ana en strimma svart vatten därunder. ”När jag var fjorton förlorade jag min mamma. En kväll fyllde hon fickorna på sin vinterkappa med stenar och gick ut på isen till en sjö.”

Hon får inte tveka nu. Inte stanna upp, inte titta ner. Ett nytt andetag. Kylan sprider sig sakta i bröstet. ”Det stod en man på andra sidan sjön. Han sa att mamma gick rakt ut, trots att det hördes tydligt hur det sjöng och knakade i isen. När han ropade på henne hejdade hon sig, blev stående mitt ute på isen och tittade på honom.

Sedan var hon plötsligt borta.”

Hon tvingar undan tankarna på vaken. Föreställer sig hur isen åter sluter sig om den, om mamma och om sprickan i hennes bröst. Förvandlas till ett hårt pansar.

Hon harklar sig, kramar försiktigt anteckningsblocket.

22

Ingen hinner märka att händerna skakar, inte ens Ruud. ”Mamma lämnade oss”, säger hon. ”Hon lämnade min pappa, min storebror och mig och vi blev tvungna att klara oss själva. Det tog många år innan jag slutade vara arg på henne. Innan jag slutade ställa samma fråga ni alla ställer.”

Hon sväljer ett par gånger, känner blodet fyllas av något betydligt behagligare än kallt sjövatten. Hon klarade det.

Har uppoffrat sig, och det är dags för hennes efterlängtade belöning. Hon räknar tyst till tio, vänder sig sedan till den deltagare som sitter närmast. Det är den gråhåriga kvinnan med flätan. ”Varsågod.”

Hon nickar mot kvinnan, hör henne dra efter andan. En annan berättelse, ny men ändå välbekant.

Dotter, cancer, hann inte fylla trettio.

Hon sätter på sig den medkännande minen, klottrar ner orden i blocket. Pennan rör sig snabbt, omvandlar sorgen till bläck. Den gråhåriga gråter. Tårarna rullar stilla medan hennes berättelse vecklar ut sig, de stannar till ett ögonblick vid nederkanten på glasögonen innan de fortsätter ner över kvinnans kinder. Fler ord.

Orättvist, hade hela livet framför sig. Saknar henne så.

När den gråhåriga är färdig tar hon av sig glasögonen och torkar av dem med en av de billiga pappersnäsdukarna.

Viker sakta ihop den och stoppar ner den i sin handväska, försiktigt, som om tårarna är gjorda av glas och hon tänker ta med sig dem hem. Lägga dem i ett vitrinskåp som små klara pärlor av sorg.

Tanken har fått Veronica att tappa koncentrationen och nästa person har redan hunnit börja prata. Lars, mannen med skägget. Fler ord, hårdare röst. Hon skyndar sig att anteckna. Suga upp även hans berättelse med pennan.

Hustru, trafikolycka, rattfyllerist, hjärnskada, vanvårdad, aldrig återställd.

23

Inga tårar här. Bara ilska. Bitterhet. Hon fyller på med den i blocket. Handen rör sig lättare över sidan nu.

Hatar, fantiserar om att hämnas, att skada. Öga för öga … De ska få sitt straff, allihop. Rattfyllot, läkarna, alla!

Lars tystnar, drar efter andan. Ser först lättad ut, sedan skamsen. Han mumlar något som Veronica inte uppfattar och tittar ner på sina nävar. De är grova, valkiga, sprickorna i huden så djupa att smutsen och oljan inte går att tvätta bort. Pappas händer, morbror Haralds. Hennes egna händer är släta och mjuka. Långa fingrar som passar bäst om en penna. Skrivande händer. Mammas händer. Hon skjuter bort tankarna och nickar åt nästa deltagare att börja sin berättelse.

Ordet rör sig vidare medurs i ringen. Följs av snyftningar, tårar, prassel från näsdukarna. Hennes penna raspar över papperet, snabbare och snabbare, precis som pulsen som pumpar runt belöningshormonerna i kroppen.

Tragedi, vår familj kommer aldrig över det. Aldrig någonsin.

Minutvisaren rör sig mekaniskt runt den gulnade urtavlan borta på väggen. Var femte minut hakar nålen upp sig en aning, blir hängande några sekunder innan den lossnar med ett högljutt klick.

När alla historier är berättade står det där längst ner på sista sidan, i versaler, ordet som alla upprepar. Frågan som svävar över rummet och som ingen av dem kan besvara oavsett hur många gånger de berättar sina historier.

Varför?

Veronica stryker under det, fyller i bokstäverna och fråge­tecknet gång på gång tills pennan går igenom papperet. Slutar inte förrän minutvisaren på väggklockan klickar till en sista gång och tiden är ute.

Lättnaden är enorm, blandar sig med endorfinerna som 24

redan tagit över hennes hjärna. Vänsterhanden söker sig återigen mot höger underarm, river lite förstrött över skjorttyget och det långa ärret som döljer sig därunder. Är det redan över? tänker hon. Och sedan: När kan jag få mer?

25

2 Sommaren 1983 Det var egentligen ett bra regn. Ingen åskskur som fick de mogna grödorna att lägga sig, utan ett mjukt, stilla regn som försiktigt fuktade marken och skulle sluta vid soluppgången så att ax och blad hann torka lagom till lunchtid.

Tröskeregn, som bönderna i trakten sa. Ett bra regn, och vilken annan sommarnatt som helst hade polischef Kriste­r Månsson och männen runtomkring honom på Backa­ gårdens gårdsplan välkomnat det.

Han sköt båtmössan bakåt och drog handryggen över pannan. Trots att han lättat på slipsen för en bra stund sedan klibbade den blå uniformsskjortan mot nacken.

Han hade gjort eftersök förut, intalade han sig. Eller i alla fall övat på det då han gick befälskursen för några år sedan.

Allt handlade om planering, organisation och ledning. Om att metodiskt beta av varje tänkbart alternativ tills man hittade den man letade efter. Men i mörker och regn var det betydligt lättare sagt än gjort.

Några av männen hade lämnat sina bilar med tändningen på, parkerat i en cirkel runt honom på gårdsplanen framför Nilssons hus. Strålkastarna lyste upp den växande klungan av människor. Förvandlade dem till skuggfigurer, med tydligt upplysta ben och underkroppar och spöklika ansikten vars drag knappt gick att urskilja. Det behövdes ändå inte.

Alla kände igen varandra. Alla kände varandra.

Månsson märkte deras blickar. Han drog lite i den skrynkliga, aningen för åtsittande uniformsjackan, som var 26

på god väg att kapitulera inför regnet, satte båtmössan på plats och höll upp handen över huvudet. ”Lystring!”

Varken ropet eller handrörelsen lyckades få bruset av röster runt honom att tystna. Han övervägde om han skulle klättra upp på flaket till pickupen intill honom, men insåg att metallkanten var både för hög och hal och att det här inte var rätt tillfälle att riskera sin värdighet. Så han prövade i stället att höja rösten och försökte låta myndigare än tidigare. ”Lystring, allihopa!” Resultatet var bara marginellt bättre. ”Så håll då käften, för helvete. Månsson har något att säga. Tiden rinner iväg medan ni snackar skit.”

Den skarpa rösten kom från en gänglig man som med lätthet svingat sig upp på flaket bakom Månsson. Harald Aronsson, pojkens morbror. Pratet tystnade omedelbart, och klungan kring Månsson och bilen tätnade.

Han harklade sig, gav Aronsson en uppskattande nick utan att få någon tillbaka. ”De flesta av er har redan hört vad som hänt och jag förstår att ni är ivriga att komma igång med letandet”, började han. ”Men för att vi allihop ska ha samma utgångspunkt kommer här en kort sammanfattning av vad vi vet i nu­läget.”

Han gjorde en kort paus för att de som anlänt sist skulle komma tillräckligt nära. ”Vi letar alltså efter lille Billy Nilsson, snart fem år gammal. Han sågs senast av sin mor strax efter åtta, vilket betyder att han varit borta i …”

Månsson såg på sitt armbandsur. En fyrkantig digitalklocka som Malin gett honom i tjugoårig bröllopspresent.

Den enda av de fyra utstickande metallknapparna han begrep sig på var den som fick den lilla skärmen att lysas upp, vilket kom väl till pass i mörkret.

27

”… knappt fem timmar nu. Familjen letade igenom trädgården, boningshuset, ladan och ladugår..., jag menar kostallet”, rättade han sig snabbt, ”innan man slog larm vid elvatiden. Strax före midnatt påbörjades spårning med polishund i trädgården.”

Han pekade med hela handen mot boningshuset i bort­ re änden av gårdsplanen, vilket till hans belåtenhet fick de flesta att vrida på huvudet. ”Hunden spårade fram till en fåra under staketet ut mot majsfältet längst bort i trädgården. Därefter blev det dessvärre spårtapp, troligen på grund av regnet, eller för att Billys föräldrar och syskon redan rört sig där.”

Han sänkte handen, väntade tills alla tittade på honom igen. ”Det verkar alltså som om pojken krupit under staketet och villat sig ut bland grödorna. Som alla vet står majsen drygt manshög, så det är lätt att tappa bort sig därute på fälten, inte minst i mörkret. Det är alltså här vi behöver er hjälp. Vi kommer att bilda fyra skallgångslag …”

När Månsson var klar med genomgången såg han lättat att alla på gårdsplanen lydigt följde hans instruktioner. De delade snabbt upp sig i söklag och lämnade platsen antingen till fots eller i sina bilar, varje grupp anförd av en av hans uniformerade poliser.

Alla ville komma igång så fort som möjligt. De flesta hade egna barn och kunde utan svårigheter sätta sig in i det helvete som familjen Nilsson måste gå igenom. Men det handlade också om den kollektiva lättnad hela bygden skulle känna då lille Billy kunde återföras till sin mamma, blöt, frusen och rädd – men oskadd. För så skulle det självklart bli. Alla räknade med det, och vissa njöt kanske till och med av spänningen, tänkte Månsson. De såg rentav fram emot möjligheten att bli den som hittade pojken. Per28

sonen som hittade Billy Nilsson skulle aldrig mer behöva betala för sig, vare sig nere på bykrogen eller i folkparken, det skulle Harald Aronsson garanterat se till.

Månsson hade varit polischef i Reftinge i fyra år nu. Flyttat hit ner med familjen då han tröttnat på nattpassen, fylleristerna och psykfallen i Norrköping. Ledsnat på att hela tiden bli omsprungen i karriären av yngre, hungrigare poliser. I Reftinge, precis i kanten av den skånska slätten, slapp han allt det där. Här var han chef över tolv poliser och två civilanställda damer som svarade i telefon, tog emot anmälningar och utfärdade vapenlicenser.

Han var själv uppvuxen i en liknande jordbrukstrakt ute på Östgötaslätten och visste hur saker och ting fungerade på landet, vilket säkert var ett av skälen till att han fått jobbet. Enligt hans erfarenhet arbetade folk på landsbygden hårt och ställde upp för varandra. De höll sig mestadels till tio Guds bud, vilket innebar att Reftinges brottsstatistik i huvudsak omfattade inbrott, tjuvjakt, rattfylleri eller olovlig körning. Vad gällde de två senare visste han att hans personal hellre friade än fällde. En sorts tyst överenskommelse mellan invånarna och ordningsmakten som tillkommit långt före hans tid. Ute på landet behövde man sin bil.

Utan den inget jobb och därmed ingen mat på bordet. Och han ville inte vara den som berövade en familj både försörjning och föda. Att vara utböling var svårt nog, inte bara för honom utan även för Malin och barnen. Det tog tid att passa in och bli accepterad, inte minst när man hade en annan dialekt.

Han hade verkligen gjort sitt bästa. Vant sig vid att till­talas Månnsenn i stället för Måånsson. Bytt ut Gevaliakaffet mot Skånerost och lärt sig att kalla lunch för middag. Han hade skrivit in både sig själv, barnen och Malin i fotbollsklubben och han besökte punktligt badhuset klockan sju varje torsdagskväll för att umgås med gubbarna i bastun. Ansträng29

ningarna hade lönat sig. Förra säsongen utsågs Malin till vicekassör i klubben och han själv till huvudtränare för pojkarnas P14-lag. Tidigt i våras hade han dessutom blivit erbjuden en plats i ett av de större jaktlagen. Han såg fram emot hösten. Längtade rentav dit.

Innan dess skulle det troligen hetta till en aning, inte minst nu mot slutet av skördesäsongen när männen var slitna och lättirriterade. Slagsmål, fylla och skadegörelse, någon enstaka misshandel om det ville sig illa. Vanligen blev det inte värre än så. Faktum var att under hans fyra år som polischef hade det inte förrän i kväll uppkommit något ärende som krävt någon större insats från hans sida, vilket passade honom utmärkt. Han föredrog att hålla sig i bakgrunden. Dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro medan han läste lokaltidningen, Land och Svensk jakt. Gå på möten med företagarföreningen, Röda korset och kommunstyrelsen. Bränna lite hasch på Hem och skola-mötet så att alla föräldrar skulle veta hur det luktade ifall någon företagsam ungdom lyckades få med sig en klump hem från Danmark.

Hålla i den årliga cykel- och trafiksäkerhetsdagen på kommunens skolor. Det var den sortens polisarbete han föredrog. Den sorten han var bra på.

Insikten om att alla blickar nu var riktade åt hans håll hade drabbat honom i samma ögonblick som alla de ditkallade hemvärnsmännen börjat fylla gårdsplanen. Blivit till en sur klump i magen som växt sig allt större i takt med klungan omkring honom. Alla iakttog honom, litade på att han skulle hjälpa dem att göra slut på familjen Nilssons mardröm.

Månssons blick drogs upp mot det stora boningshuset, där varenda lampa nu verkade vara tänd. I ett av fönstren skymtade han två siluetter. Två barn, en flicka och en pojke i samma ålder som hans egna. Han letade i minnet efter namnen på Billys storasyskon. Att deras pappa hette 30

Ebbe visste han sedan länge. Ebbe Nilsson var en mild och samlad man som inte gjorde mycket väsen av sig, en av dem som brukade sitta tyst på de nedre bänkarna i bastun medan andra skötte snacket. Hans svåger Harald Aronsson till exempel.

Och barnens mamma, Magdalena Nilsson, född Aronsson, kände alla förstås till. Traktens allra första miss Ärta, vars svartvita kröningsfotografi fortfarande hängde kvar i foajén till kommunhuset, trots att bilden vid det här laget var över tjugo år gammal. Det berodde säkert lika mycket på Magdalenas skönhet som hennes efternamn. Familjen Aronsson hade mycket att säga till om i bygden, vilket knappast gjorde den här situationen enklare.

Månsson fortsatte att gräva i minnet efter namnen på barnen däruppe i fönstret, men trots att han ansträngde sig kom han inte på vad de hette. Utan att veta riktigt varför höjde han handen i en vinkning, men inget av barnen gjorde minsta ansats att besvara den. De stod bara helt stilla däruppe i fönstret och iakttog honom. Väntade på att han skulle hitta deras lillebror. Göra allting bra igen.

31