9789137148038

caroline kepnes

Gömda kroppar Översättning Manne Svensson

Tidigare utgivning Du 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel: Hidden Bodies Copyright © 2015 by Alloy Entertainment Omslag: Natalie C. Sousa och Kerstin Hanson Omslagsbild: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14803-8

Den här boken är till dig, mamma.

Tack för livet.

1 Jag köper violer till Amy. Inte rosor. Rosor är för folk som har gjort nåt fel. Jag har gjort allting rätt den här gången.

Jag är en bra pojkvän. Jag har gjort ett bra val. Amy Adam lever för stunden, inte i datorn. ”Violen är Rhode Islands statsblomma”, säger jag till expediten som slår in buketten. Hans slarviga, skitiga händer snuddar vid kronbladen, mina kronblad. Fan ta New York. ”Jaså, säger du det?” Han skrattar. ”Varje dag lär man sig nåt nytt.”

Jag betalar kontant och bär ut mina violer till East 17th Street. Det är varmt för att vara maj och jag känner doften av blommorna. Rhode Island. Jag har varit i Rhode Island.

Jag åkte till Little Compton i vintras. Då var jag kärlekskrank och fruktade för min flickväns säkerhet (vila i frid, Guinevere Beck) på grund av hennes labila vän (vila i frid, Peach Salinger).

Nån tutar på mig och jag ber om ursäkt. Jag vet när nånting är mitt fel, och går man rakt ut i gatan förbi blinkande trafikljus är det bara ens eget fel.

Precis som det var mitt fel i vintras. Jag går igenom misstaget i mitt huvud hundratals gånger om dagen. Att jag gömde mig i en garderob på övervåningen hemma hos familjen Salinger. Att jag behövde kissa men inte kunde gå därifrån. Så jag pissade i en kopp – en keramikkopp – och 7

ställde ner den på brädgolvet i garderoben. Jag flydde när chansen dök upp och det går inte att komma ifrån: jag glömde kvar koppen.

Jag är en annan människa sen den dagen. Man kan inte gå tillbaka och ändra sitt förflutna, men man kan gå framåt, bli en person som minns. Nu fokuserar jag på detaljerna.

Exempelvis minns jag med total precision den gången då Amy Kendall Adam kom tillbaka in på Mooney Rare and Used, tillbaka in i mitt liv. Jag ser hennes leende, hennes vildvuxna hår (blont) och hennes cv (lögner). Det var fem månader sen och hon hävdade att hon sökte jobb men både du och jag vet att det var mig hon sökte. Jag anställde henne och hon dök punktligt upp första arbetsdagen med ett spiral­block och en lista över sällsynta böcker hon ville titta på. Hon hade en glasburk med superbär och sa att de hjälper en att leva för evigt. Jag påpekade att ingen lever för evigt och hon skrattade. Hon hade ett behagligt skratt, lätt.

Hon hade dessutom latexhandskar.

Jag plockade upp den ena av dem. ”Vad är det här?” ”Så att jag inte förstör böckerna”, förklarade hon. ”Jag vill ha dig framme i butiken”, kontrade jag. ”Det här är inget avancerat jobb. Det handlar mest om att fylla hyllorna med böcker och stå i kassan.” ”Okej”, sa hon. ”Men visste du att det finns utgåvor av Alice i Underlandet som är värda mer än en miljon dollar?”

Jag skrattade. ”Jag vill verkligen inte göra dig besviken, men vi har inte Alice i källaren.” ”Källaren?” undrade hon. ”Är det där ni förvarar de speciella böckerna?”

Jag ville lägga min hand på hennes ryggslut och leda henne ner i buren, där de speciella böckerna förvaras, i skyddsfodral, räddade. Jag ville slita av henne kläderna, låsa in oss och ta henne. Men jag var tålmodig. Jag gav henne en skatteblankett och en penna.

8

”Du, jag skulle kunna hjälpa dig att loppisfynda gamla böcker”, sa hon. ”Man vet aldrig vad man hittar på loppmarknader.”

Jag log. ”Bara om du lovar att inte kalla det för att loppis­ fynda.”

Amy log. Hennes inställning var att om hon skulle jobba här så skulle hon göra avtryck. Hon ville att vi skulle åka till norra New York och leta igenom dödsbon och bibliotekstömningar och rota i tomma lådor på gatorna. Hon ville att vi skulle jobba ihop och det är så man lär känna nån så väl, så snabbt. Man stiger ner i unkna gamla evakuerade rum tillsammans och rusar ut för att lapa frisk luft tillsammans och skrattar och är överens om att det enda som finns att göra nu är att ta ett glas. Vi blev ett team.

En gammal kvinna som skjuter en rollator framför sig tittar upp på mig. Jag ler. Hon pekar på violerna. ”Duktig pojke.”

Ja, jag är duktig. Jag tackar henne och promenerar vidare.

Amy och jag blev ihop för några månader sen, medan vi fortfarande befann oss på Upper East Side i en död mans finrum. Hon drog i slaget på blazern som hon köpt begagnad till mig för fem dollar. Hon försökte övertala mig att lägga sju hundra på en signerad, medfaren upplaga av ­E aster Parade. ”Amy”, viskade jag. ”Yates är inte stor just nu och jag ser inget uppsving vid horisonten.” ”Men jag älskar honom”, bönade hon. ”Den här boken betyder allt för mig.”

Kvinnor är såna – emotionella. Man kan inte göra affärer så, men man kan inte heller se på Amy med de stora blå ögonen och det långa blonda håret, som hämtat ur en Guns N’ Roses-låt, och säga nej till henne. ”Vad kan jag göra för att få dig att ändra åsikt?” lirkade hon.

9

En timme senare var Easter Parade införskaffad till överpris och Amy sög min kuk på toaletten till ett Starbuckskafé i Midtown och det var mer romantiskt än det låter för vi gillade varandra. Det var ingen avsugning – det var fellatio, mina vänner. Hon ställde sig upp och jag drog ner hennes pojkvänsjeans till golvet och hajade till. Jag visste redan att hon inte gillade att raka sig – hennes ben var ofta sträva av korta hårstrån och hon var väldigt inne på vattenbespa­ ring. Men en buske var jag inte beredd på. Hon kysste mig. ”Welcome to the jungle.”

Detta är orsaken till att jag ler medan jag går och det är så här man blir lycklig. Amy och jag, vi är sexigare än Bob Dylan och Suze Rotolo på omslaget till The ­Freewheelin’ och vi är smartare än Tom Cruise och Penélope Cruz i Vanilla Sky. Vi har ett uppdrag: vi samlar ihop exemplar av Portnoys besvär. Det är en av våra favoritböcker och vi läser om den tillsammans. Hon har strukit under sina favoritpassager med en spritpenna och jag har sagt åt henne att använda en penna med lite finare spets. ”Jag är inte fin”, sa hon. ”Jag hatar sånt som är fint.”

Amy är en spritpenna, passionerad. Hon älskar verkligen Portnoys besvär och jag vill äga alla de mörkgula exemplar som nånsin tryckts och förvara dem i källaren så att bara Amy och jag kan röra vid dem. Det är inte meningen att jag ska dra på mig för stora lager, men jag gillar att knulla Amy intill vår gula vägg av böcker. Philip Roth skulle ha gett sitt godkännande. Hon skrattade när jag talade om det för henne och sa att hon skulle skriva ett brev till honom. Hon har fantasi, hjärta.

Min telefon ringer. Det är elektrikern som hör av sig om luftfuktaren men det kan vänta. Jag har fått ett mejl från Buzzfeed om nån lista över coola indieboklådor men det kan också vänta. Allting kan vänta när kärleken har kommit in i ens liv. När man bara kan gå gatan fram och före10

ställa sig tjejen man älskar naken mot en mur av gulnade Besvär.

Jag kommer fram till Mooney Books och klockan pinglar när jag öppnar dörren. Amy går med armarna i kors och blänger på mig och kanske är hon allergisk mot blommor.

Violer kanske suger. ”Vad är det?” undrar jag och hoppas att det inte är över nu, att detta inte är början till slutet, när tjejen blir en tjatig jävel, när doften av ny bil försvinner. ”Blommor?” undrar hon. ”Vill du veta vad jag vill ha mer än blommor?”

Jag skakar på huvudet. ”Nycklar”, säger hon. ”Det var nån här alldeles nyss som ville köpa Yates men jag kunde inte visa den eftersom jag inte har nycklar.”

Jag slänger blommorna på disken. ”Lugna dig lite. Fick du hans nummer?” ”Joe”, säger hon och stampar med foten. ”Jag älskar den här bokhandeln. Och jag vet att jag är en dum brud och att jag inte borde tala om för dig hur engagerad jag är i den.

Men snälla. Jag vill ha egna nycklar.”

Jag säger ingenting. Jag behöver memorera alltihop, låsa in det i säkert förvar, det låga brummet från musiken – ”Sweet Virginia” med Rolling Stones, en av de bästa enligt mig – och ljuset som det är just nu. Jag låser inte dörren.

Jag vänder inte på öppet-skylten Jag går till andra sidan disken och tar henne i min famn och böjer henne bakåt och ger henne en kyss, och hon besvarar kyssen.

Jag har aldrig gett nån en nyckel. Men det var oundvikligt att det här skulle hända. Det är meningen att ens liv ska vidgas. Man ska ha tillräckligt med plats i sängen för nån annan och när denna andra dyker upp ska man låta henne komma in. Jag tar tag i min framtid. Jag betalar extra för 11

nycklar med fåniga, rosa och blommiga motiv. Och när jag lägger dessa rosa, skramlande saker i Amys hand kysser hon dem. ”Jag vet att det här är väldigt stort”, säger hon. ”Tack ska du ha, Joe. Jag ska vakta dem med mitt liv.”

Den kvällen kommer hon hem till mig och vi tittar på en av hennes hjärndöda filmer (Cocktail, alla har vi våra brister) och vi har sex och beställer pizza och min luftkonditionering går sönder. ”Ska vi ringa nån?” undrar hon. ”Skit i det”, säger jag. ”Det är Memorial Day imorgon.”

Jag ler och tvingar ner henne och hennes orakade ben river mot mina och jag har vant mig vid det nu. Jag gillar det. Hon slickar sig om läpparna. ”Vad har du för planer för helgen, Joe?” ”Åk hem och packa väskan”, säger jag. ”Så hyr jag en liten röd Corvette och så drar vi härifrån.” ”Du är galen”, säger hon. ”Vart ska vi med den där lilla röda Corvetten?”

Jag nafsar henne på halsen. ”Du ska få se.” ”Ska du kidnappa mig?” frågar hon.

Och om det är det hon vill, så visst. ”Du har två timmar på dig. Åk hem och packa.”

12

2 Hon har rakat sig – jag visste att hon hade det i sig. Och jag gjorde som jag sagt. Jag hyrde verkligen en röd cabriolet.

Vi är såna svin och vi glider genom de skogiga delarna av Rhode Island. Vi är de som ni drömmer mardrömmar om.

Vi behöver er inte, inte nån av er. Vi bryr oss inte ett skit om er, vad ni tycker om oss, vad ni har gjort mot oss. Det är jag som kör och Amy är den perfekta tjejen och det här är vår första semesterresa ihop. Äntligen. Jag har hittat kärleken.

Suffletten är nedfälld och vi sjunger med till ”Goodbye Yellow Brick Road”. Jag valde den låten för jag tar tillbaka alltihop nu, alla vackra saker i världen som blev förstörda av min så tragiskt sjuka flickvän Guinevere Beck. (Jag förstår nu att hon var ett borderlinefall. Sånt kan man inte göra nåt åt.) Beck och hennes gräsliga vänner har förstört så mycket för mig. Jag har inte kunnat gå nånstans i New York utan att tänka på Beck. Och jag trodde att jag aldrig skulle kunna lyssna på Elton John igen eftersom det var hans musik som spelades när jag dödade Peach.

Amy knackar mig på axeln och pekar mot en hök uppe på himlen. Jag ler. Hon är inte en sån där idiot som måste sänka volymen på musiken och diskutera fågeln och läsa in nåt i det. Gud, vad bra hon är. Men oavsett hur bra det blir så finns den alltid där, sanningen: Jag glömde att ta med mig koppen.

Den där jävla koppen förföljer mig. Jag fattar att den 13

kommer att få konsekvenser. Jag är inte unik – att leva är att ha en kopp med urin nånstans därute. Men jag kan inte förlåta mig själv för att jag klantade till det så, likt en tjej som råkade ”glömma” sin kofta efter ett engångsligg. Koppen är en avvikelse. Ett fel. Bevis för att jag inte är perfekt, även om jag för det mesta är så noggrann, så minutiös. Jag har inte kläckt nån plan för hur jag ska kunna hämta den, men Amy får mig att önska att jag hade gjort det. Jag vill att världen ska vara ren för oss, acetonrensad.

Nu ger hon mig sina repiga solglasögon. ”Det är du som kör”, säger hon. ”Du behöver dem mer än jag.”

Hon är anti-Beck. Hon bryr sig om mig. ”Tack, Amy.” Hon kysser mig på kinden och livet är en feberdröm och jag undrar om jag ligger i koma, om allt detta är en hallucination. Kärleken jävlas med synsinnet och jag har inget hat i hjärtat. Amy tar bort allt sånt, min helbrägdagörare, min antiseptiska skönhet. Förr i tiden brukade jag bli intensiv – man kunde nästan kalla det besatt. Beck var så trasig att jag blev tvungen att följa efter henne hem och bryta mig in och läsa hennes mejl för att ta hand om henne, och jag var tvungen att bekymra mig över hennes Facebook och hennes Twitter och hennes ändlösa messande, alla motsägelser, alla lögner. Jag gjorde ett dåligt val i och med henne och fick betala priset. Jag lärde mig en läxa. Det funkar med Amy eftersom jag inte kan stalka henne på nätet. Fatta detta: Hon är inte uppkopplad. Inget Facebook, inget Twitter, inget Instagram, inte ens en mejladress. Hon avverkar den ena kontantkortstelefonen efter den andra och jag måste skriva in hennes nya nummer i telefonen varannan vecka. Hon är totalt analog, helt perfekt för mig.

När hon sa det till mig första gången blev jag paff och var lite fördomsfull. Vem fan är inte uppkopplad? Var hon en pretentiös dåre? Ljög hon? ”Men din lön då?” undrade jag. ”Du måste ju ha ett bankkonto.”

14

”Jag har en kompis i Queens”, svarade hon. ”Jag skriver över mina checkar till henne och hon ger mig kontanter.

Det är många av oss som använder henne. Hon är bäst.” ”’Oss’?” ”Ouppkopplade människor”, sa hon. ”Jag är inte ensam om det här.”

Det är idioter som vill vara så jävla unika. Som vill att man ska tala om för dem att ingenting i hela världen går upp mot dem. (Förlåt, Prince.) Alla de där små uppmärksamhetstörstande monstren på Instagram – titta på mig, jag har marmelad på mitt rostade bröd! – och jag har hittat nån som är annorlunda. Amy försöker inte sticka ut. Jag sitter inte ensam och rullar igenom hennes statusupp­dateringar och stirrar mig blind på hennes missvisande foton av iscensatt glädje. När jag är med henne så är jag med henne, och när hon lämnar mig åker hon dit hon har sagt att hon ska åka.

(Självklart har jag följt efter henne och ibland kollar jag i hennes telefon. Jag måste ju vara säker på att hon inte ljuger.) ”Jag tror jag känner doften av salt luft”, säger Amy. ”Inte än”, säger jag. ”Några minuter till.”

Hon nickar. Hon bråkar inte om skitgrejer. Hon är inte arg som Beck. Den där sjuka bruden ljög för människorna som stod henne närmast – för mig, Peach, sina jävla författar­ kollegor på skolan. Hon sa till mig att hennes pappa var död. (Det var han inte.) Hon sa att hon hatade ­M agnolia bara för att hennes kompis Peach hatade den. (Hon ljög.

Jag läste hennes mejl.)

Amy är en bra tjej och bra tjejer ljuger för främlingar av artighet, inte för människor de älskar. Även i detta nu – hon har på sig ett slitet University of Rhode Island-linne. Hon har inte gått på URI. Hon har inte gått nånstans. Men hon har alltid en collegetröja på sig. Hon skaffade en Brown­ 15

tröja åt mig, bara för den här resan. ”Vi kan säga till folk att jag är student och du är min professor.” Hon fnittrade. ”Min gifta professor.”

Hon gräver fram de där tröjorna i välgörenhetsbutiker över hela stan. Hennes bröst skriker ständigt Go Tigers!

Arizona State! PITT. Jag tar hand om bokhögarna och tjuvlyssnar på folk som kommer in och försöker få kontakt med henne – Har du gått på Princeton? Gick du på UMass? Går du på NYU? – och hon svarar alltid ja. Hon är vänlig mot tjejerna och låter killarna tro att de har en chans. (Det har de inte.) Hon gillar att prata med folk. Hon gillar att höra historier, min lilla antropolog, min lyssnare.

Vi närmar oss avfarten till Little Compton och just när jag tänker att livet inte kan bli bättre ser jag blinkande ljus.

En polis kommer efter oss. Snabbt. Blåljusen är på och sirenerna tjuter och musiken tystnar. Jag bromsar in och försöker få benen att sluta darra. ”Vad fan?” säger Amy. ”Du körde ju inte ens för fort.” ”Det tror jag inte”, säger jag, och jag stirrar i backspegeln medan polisen öppnar dörren till sin bil.

Amy vänder sig mot mig. ”Vad har du gjort?”

Vad har jag gjort? Jag mördade mitt ex, Guinevere Beck.

Jag begravde hennes kropp i norra New York och satte dit hennes terapeut, dr Nicky Angevine, för mordet. Dessförinnan ströp jag hennes vän Peach Salinger. Jag dödade henne för fan mindre än en mil härifrån, på en strand intill hennes föräldrars hus, och fick det att se ut som självmord. Jag tog också livet av en droghärjad sodafjant vid namn Benji Keyes. Hans kremerade kropp ligger i hans eget förvaringsskåp, fast hans familj tror att han dog under sina knarkutsvävningar. Och ja, just det. Den första tjej i mitt liv som jag älskade, Candace. Henne satte jag i sjön. Men ingen vet att jag gjorde nån av de här sakerna så det är ju lite som den där frågan ”ifall trädet faller i skogen”.

16

”Jag har ingen aning”, säger jag, och det här är en jävla mardröm.

Amy rotar i handskfacket efter hyrbilsavtalet, tar ut det och drämmer igen facket. Konstapel Thomas Jenks tar inte av sig solglasögonen. Han är kutryggig och uniformen är aningen för stor. ”Körkort och registreringsbevis”, säger han. Han borrar in sin blick i bröstet på mig, på ordet Brown. ”På väg tillbaka till skolan?” ”Ska bara en sväng till Little Compton”, säger jag. Och så parerar jag. ”Så småningom. Har gott om tid.”

Han lägger inte märke till min passivt aggressiva försvarsställning. Jag körde fan inte för fort och jag är ingen jävla skithög från Brown och det här är orsaken till att jag inte har på mig collegetröjor. Han tittar på mitt New Yorkkörkort. Ett sekel passerar, sen ett till.

Amy hostar. ”Ursäkta, vad har vi gjort för fel?”

Jenks tittar på henne, sen på mig. ”Ni blinkade inte när ni svängde.”

Skämtar du med mig? ”Jaså”, säger jag. ”Förlåt.”

Jenks ber oss vänta ”några minuter” och så traskar han tillbaka till sin bil, övergår till att småspringa och det är inget bra tecken. Att han behöver ”några minuter” på sig är inte heller ett bra tecken. När han öppnar dörren till radiobilen och slinker ner i sätet tänker jag på mina tidigare förseelser, mina hemliga aktiviteter, och det knyter sig i halsen. ”Joe, slappna av”, säger Amy och lägger handen på mitt ben. ”Det är bara en mindre trafikförseelse.”

Men Amy vet inte att jag har dödat fyra personer. Jag svettas och jag har hört talas om sånt här. Folk som blir stoppade på grund av nån mindre överträdelse men som på nåt sätt, genom datorernas och systemets magiska sadism, åker dit för all tänkbar annan skit. Jag skulle kunna skjuta mig.

Amy sätter på radion igen. Fem låtar spelas och tjugo 17

minuter tickar förbi och konstapel Jenks sitter fortfarande i sin bil och kollar mina personuppgifter. Om han bara ska ge mig böter för att jag inte blinkade, om det är det enda detta handlar om, varför sitter han då i telefon? Varför sitter han då och knappar på sin dator? Tar min frihet slut just som sommaren börjar, när min Iphone visar sol och himlen däruppe sväller av regn? För jag känner en polis i den här delstaten. Han heter Nico och han tror att jag heter Spencer.

Tänk om han har sett bilden på mig i datorn. Tänk om han har känt igen mig och ringt Jenks och sagt: Jag känner den där killen. Och tänk om … ”Joe”, säger Amy, och jag hade nästan glömt bort att hon var här. ”Du ser ut att ha panikångest. Så illa är det inte. Det är inte ens fortkörning.” ”Jag vet”, säger jag. ”Jag bara hatar poliser.”

Hon klappar mig på låret. ”Jag vet.”

Hon tar fram en persika ur kylväskan. Peach. Det känns förstås förbannat olustigt att kastas tillbaka i tiden. Hon äter persika och jag ältar Peach och min kopp med piss.

Den där koppen.

Jag försöker tro på att den är borta. Jag föreställer mig ett hembiträde som plockar upp den, blir äcklad och diskar den med Klorin. Jag föreställer mig en golden retriever – folk med sommarhus älskar sina stora fina hundar – som sniffar sig omkring, stöter till koppen med tassen så att den välts omkull och så ropar husse och hunden springer iväg och min urin sipprar in i golvbrädorna och jag kan vara lugn. Jag föreställer mig ett av familjen Salingers barn som leker kurragömma. Koppen välts. Jag kan vara lugn. Jag ser en av kusinerna Salinger, fittig jävel, messar, slänger disträ in skor i garderoben, blir skogstokig när den fulla koppen blöter ner hennes kära Manolos, hennes Tory Burch-­ sandaler. Hon slänger skorna i skräpet. Jag kan vara lugn.

Jag hör dörren slås igen. Jenks är på fötter. Han skulle 18

kunna be mig kliva ur bilen. Han skulle kunna ljuga för mig. Han skulle kunna försöka lura mig. Han skulle kunna be Amy kliva ur bilen. Han använder eau-de-cologne, stackarn, och ger tillbaka mitt körkort och hyrbilsavtalet. ”Ursäkta att det dröjde”, säger han. ”Du vet, de här datorerna som de ger oss kraschar ju hela tiden.” ”Teknik”, suckar jag. Fri. Fri! ”Den kommer att bli vår undergång, eller hur?” ”Ännu större anledning för dig att använda blinkers”, pikar han mig.

Jag ler. ”Jag är verkligen ledsen.”

Jenks frågar om vi bor mitt i stan och jag talar om för honom att det är lugnare i Brooklyn och allt kommer att bli bra. Jag har haft tur. Jag känner lukten av Jenks hoppfulla kroppssprej. Jag ser hans ynkliga liv, det går att se i ögonen på honom, ett liv som inte levts, drömmar som han inte jagat, drömmar som han aldrig kommer att jaga, inte för att han är feg, utan helt enkelt för att han inte ser sina drömmar i full skärpa, den sortens skärpa som driver en person att packa sina saker, att flytta. Han blev polis för att det var så enkelt med uniformen – man behövde inte fundera över vad man skulle ha på sig varje dag. ”Ha det så kul då”, säger han. ”Kör försiktigt.”

Jag svänger ut på vägen igen och är lättad över att min dag, mitt liv, inte slutar här. Jag håller en hand på ratten och för in den andra under Amys avklippta byxor. Framför oss ser jag vår avtagsväg, den som leder till Little Compton. Jag vill inte ha nåt med poliser att göra i min framtid och jag accepterar att jag har klantat mig, att jag lämnade en lös ände, och jag ska aldrig, aldrig nånsin göra det igen.

När jag svänger denna gång använder jag mina förbannade jävla blinkers.

19

3 Vi stannar vid Del’s Lemonade, sätter oss ner vid ett picknickbord och skålar i citronslush. Amy rycker på axlarna. ”Det är helt okej”, säger hon. ”Men ärligt talat är det ju inte så gott, eller hur?”

Jag älskar att hon går mot strömmen. ”Folk tror att allt smakar bättre bara för att de är på semester.” ”Landet Yelp”, säger hon. ”De olyckliga vill kalla den för en enstjärnig slush och de osäkra vill att alla ska bli avundsjuka på dem, så då är det ’bästa slushen everrrr’.”

Ibland önskar jag att hon hade kunnat få träffa Beck. ”Oj”, säger jag. ”Du beskrev just mitt ex på pricken.”

Hon slickar sig om läpparna. ”Vilket av dem?”

Det är semester, så jag släpper loss. Jag berättar för henne om Beck även om man egentligen inte ska prata om sina ex med en ny flickvän. ”Så hon var alltså en Ivy League-brud?” undrade hon. ”Var hon snobbig?” ”Ibland”, säger jag. ”Men för det mesta var hon ledsen.” ”Jo alltså, de flesta som går på de där skolorna är psykfall eftersom de tillbringar hela sin barndom med att försöka komma in på de där skolorna. De kan inte leva för stunden.”

Jag ska knulla henne på bordet här med en gång. ”Du har så rätt”, säger jag. ”Har du nånsin varit ihop med nån sån?”

20

Hon skakar på huvudet. ”Du kan visa din, men jag tänker inte visa min.”

Hon är den enda kvinnan som finns kvar som vet att värdera mysteriet. Hon kastar sin slush i en soptunna och vi lägger oss på rygg på bordet och ser hur grenarna vajar ovanför oss. ”Prata”, säger hon. ”Berätta.”

Jag börjar från början, i butiken. Beck utan behå – Amy säger att hon är uppmärksamhetssökande – och Beck som köper sin Paula Fox – Amy säger att det var för att imponera på mig – och det är detta som gör Amy så underbar och speciell. Hon avbryter mig inte för att berätta sin egen historia eller få ett svartsjukt utbrott. Hon lyssnar på mig och suger upp allt som en svamp. Det är renande för mig att beskriva hur hemsk Beck kunde vara, och det är därför man behöver hoppa in i en bil och köra iväg ibland. Jag tror inte att vi hade kunnat ha det här samtalet i New York. Jag känner mig så uppmärksam när jag är med Amy, och hon fattar med en gång när jag berättar om Beck som twittrar från Bemelmans, som måste slå upp solipsistisk i ordboken.

När jag berättar att Beck kallade Little Compton för LC sparkar hon med benen upp i luften. Hon fattar. Alltihop.

Jag är förstådd. Hon vänder på huvudet. ”Ni åkte alltså hit tillsammans?” Hennes röst är högre nu, misstänksam. ”Nej”, säger jag. Och tekniskt sett är det ingen lögn. Jag följde efter Beck hit. Det är viss skillnad.

Jag berättar om hur Beck bedrog mig med sin psykolog. ”Vad hemskt”, säger Amy. ”Hur fick du reda på det?”

Jag höll henne fången och bröt mig in i hennes lägenhet och hittade beviset i en Macbook Air. ”Jag hade bara en känsla”, ljög jag, för det är också på sätt och vis sant. ”Så jag frågade henne och hon berättade och sen var det inte mer med det. Vi gjorde slut.”

21

Hon stryker mig på benet. Jag ber henne googla Nicholas Angevine och hon gör det och tittar på rubrikerna och hon ser skräckslaget på mig. ”Han dödade henne?” ”Japp”, sa jag. Och det är rätt imponerande. Jag satte dit honom för mordet så effektivt att jag inte ens existerar på Wikipediasidan om brottet. ”Han mördade henne och begravde henne i närheten av familjens andra hem i norra New York.”

Hon ryser. ”Saknar du henne?” ”Nej”, säger jag. ”Jag tycker förstås synd om henne. Men det var inte bra mellan oss, du vet? Och när du dök upp, alltså, det låter sjukt, men det var liksom, ja, då saknade jag henne verkligen inte längre.”

Hon stöter sitt knä mot mitt. ”Vad gulligt.” Hon lovar mig att inte vara otrogen med en psykolog. Hon är på sin vakt mot läkare och psykiatriker, ”människor som skor sig på andras smärta”.

Gud, vad jag älskar hennes hjärna, helt skär och mosig och misstänksam. Jag kysser henne. ”Jag kommer snart”, säger hon och lämnar sin handväska hos mig och går över parkeringsplatsen bort till toaletten. Hon svassar för mig och vänder sig om och vinkar, precis som hon brukar göra i butiken. När hon försvinner in på toaletten tar jag hennes telefon ur väskan.

Jag är aldrig rädd för vad jag ska hitta när jag tittar igenom hennes telefon. Jag vill bara veta allt. Det är som snubben i den där gamla filmen med Julia Roberts som älskar att se på medan hon provar hattar och dansar omkring till ”Brown Eyed Girl”. Ingenting i Becks telefon fick mig nånsin att le, men när jag söker igenom Amys mobil blir känslorna för henne alltid bekräftade. Det första som står i hennes sökhistorik på Google är Henderson suger. Hon läser sammanfattningar av F@#k Narcissism, hans pratprogram som hon brukar hatkolla på några gånger i veck22

an, där han sitter i soffan och gästerna vid skrivbordet.

Poängen är att han sitter i soffan för att han är en narcis­ sist som bara vill prata om sig själv, men varenda intervju utmynnar ju ändå i vilka skitfilmer gästprogramledaren håller på att lansera. Hon säger att Hendersons framgång är ett bevis för att vår kultur är på väg att störtas i en kannibalistisk apokalyps. ”Vad gör du?”

Jag rycker till och tappar nästan telefonen. Jag tittar upp på henne med skyldig min medan hennes skugga faller över mig. Hon står med armarna i kors och avsmalnade ögon.

Fan. Jag sväljer. Jag är påkommen. ”Amy”, säger jag och kramar hennes telefon hårt. ”Jag fattar hur det här ser ut men det är inte så.”

Hon sträcker fram handen. ”Ge mig min telefon.” ”Amy”, vädjar jag. ”Jag är ledsen.”

Hon tittar bort. Jag ger henne telefonen och vill att hon ska sätta sig ner med mig, men hon lägger armarna i kors igen. Hon har tårar i ögonen. ”Och jag som alldeles nyss tänkte på hur lycklig jag är med dig.” ”Jag är ledsen”, säger jag igen. ”Varför snokar du?” frågar hon anklagande. ”Varför förstör du det här?” ”Det var inte meningen”, säger jag och försöker lägga armen om henne. ”Nej”, säger hon och viftar undan mig. ”Jag fattar. Du litar inte på mig. Och varför skulle du det? Det var jag som dök upp med ett stulet kreditkort första dagen jag träffade dig. Såklart du inte litar på mig.” ”Men jag litar faktiskt på dig”, säger jag, och så underlig sanningen låter. ”Jag kollar din mobil för att jag är helt jävla galen i dig och när du går på toaletten saknar jag dig.”

Jag går ner på knä och krälar i stoftet. ”Amy, jag svär. Jag har aldrig varit så galen i nån och jag vet att det här är galet.

23

Men jag älskar dig. Till och med när du är på toaletten vill jag bara ha mer.”

Först händer ingenting. Ingen reaktion alls. Men sen suckar hon och griper tag i nackhåret på mig. ”Res dig upp.”

När vi sätter oss ner på bänken stiger en familj ur en minibuss, skränig och sandig. För fem minuter sen skulle vi ha skämtat om dem. Nu har vi nyktrat till. Jag nickar åt deras håll. ”Du och jag växte inte upp så och vi är lite skadade på grund av det”, säger jag. ”Det är svårt för såna som vi att lita på varandra, men jag litar på dig.”

Hon ser hur mamman sprutar solkräm på barnen. ”Okej”, säger hon. ”Det stämmer. Det där med risig barndom och att lita på folk.”

Vi håller varandra i handen och ser på medan pappan försöker resonera med sin oresonlige fyraåring till son. Han säger att han inte kan få mer slush för då kommer det inte att finnas nån plats i magen för korv med bröd på grill­ festen. Ungen skriker. Han vill inte ha korv med bröd – han vill ha slush. Mamman kommer och hukar sig ner och kramar om barnet och säger snälla tala om för mamma vad du vill ha. Barnet skriker slush och pappan säger att mamman skämmer bort ungen och mamman säger att det är viktigt att kommunicera med barnen och respektera deras egen vilja. Det är som att titta på tv och när de hoppar tillbaka in i minibussen är programmet slut.

Amy lutar sitt huvud mot min axel. ”Jag gillar dig.” ”Du är inte förbannad på mig då?” ”Nej”, säger hon. ”Jag är likadan. Ibland kan jag inte fatta hur lika vi är.”

Jag stelnar till. ”Har du tittat i min telefon?”

CandaceBenjiPeachBeckKoppmedpiss.

Hon skrattar. ”Nej”, säger hon. ”Men om du nån gång 24

skulle lämna ifrån dig mobilen så skulle jag absolut göra det. Jag är inte heller så bra på att lita på folk.”

Jag nickar. ”Du. Jag vill inte vara sån. Men vi kan bättra oss.”

Hon kramar min hand. ”Jag skulle kunna sabba allt­ ihop.”

Att vara tillsammans är den bästa känslan i världen, bättre än sex, bättre än en röd cabriolet eller det första jag älskar dig. ”Jaha?” säger jag. ”Jaha”, säger hon, och att härmas är ett tecken på kärlek.

Det var en bra idé, den här resan. Vi köper mer slush för att dricka på vägen och hoppar in i vår ’Vette igen. En härdsmälta har inträffat och vi är de enda människorna kvar på jorden och det är därför som folk inte begår självmord, för en dag kanske man får sitta där i skuggan med nån som är uppfriskande annorlunda! Jag får henne att skratta så våldsamt att slushen rinner ur mungiporna på henne. Och sen åker vi därifrån och hittar ett tyst och avskilt ställe och jag slickar henne och när jag är klar rinner hon ur mun­ giporna på mig. Din semester är inte ”den bästa ever”. Min är det. Jag har förtjänat det. Hon kom på mig när jag snokade runt i hennes telefon och hon särar ändå på benen.

När vi kommer till hotellet kippar hon efter andan: ”Wow.” Och när vi stiger in i rummet och ut på balkongen kippar inte jag efter andan. Jag visste att vi var nära. Fast jag visste inte att jag skulle kunna se det så tydligt – Salingers sommarhus, som gnistrar, upplyst av fyrverkerier, är fyllt med människor, människor som antingen har sett min kopp eller inte. ”Vet du vilka de är?” ”En av dem”, berättar jag. ”Det är familjen Salinger.”

Jag berättar för Amy om Peach och hennes ohälsosamma relation med Beck och oundvikliga självmord. Amy sluter 25

sina armar om mig och om det här var en tecknad film skulle jag kunna sträcka ut min gummiarm över hela stranden, in i huset, uppför de där skrangliga trapporna, in i det där sovrummet, ta tillbaka min kopp med urin och sen, sen skulle jag ha allt.

26