9789137146904

phaedr a patrick

Arthur Peppers diskreta charm Översättning Emö Malmberg

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Phaedra Patrick 2016 Omslag: Nils Olsson, Katslosa Design Engelska originalets titel: The Curious Charms of Arthur Pepper Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2016 isbn 978-91-37-14690-4

Överraskningen i garderoben

Arthur klev upp ur sängen prick halv åtta varje dag, precis som han gjorde medan hans hustru Miriam levde. Han duschade och tog på sig de grå byxorna, den ljusblå skjortan och den senapsgula slipovern som han hade lagt fram redan kvällen före. Han rakade sig och gick sedan ner för trapporna.

Klockan åtta gjorde han i ordning sin frukost, en skiva rostat bröd med margarin, och satte sig vid furubordet med plats för sex men där det nu bara satt en person. Halv nio diskade han upp efter sig, torkade bort smulorna från diskbänken med ena handen och avslutade med två citron­ doftande våtservetter. Sedan kunde dagen börja.

Hade det varit en vanlig dag i maj, hade han kanske känt glädje över att solen redan var uppe. Han kanske hade gått ut och påtat i trädgården och rensat lite ogräs.

Solen skulle värma honom i nacken, han skulle bli solbränd på skallen och det skulle svida lite i skinnet. Det skulle vara en påminnelse om att han fortfarande var kvar.

Och vid liv.

Men i dag, den femtonde dagen i månaden, var det annorlunda. Det var årsdagen han hade bävat för i flera veckor. Datumet hade lyst mot honom varje gång han gick förbi sin Underbara Scarborough-kalender som hängde på väggen. Han brukade stirra på det en stund och sedan försökte han komma på något att göra för att skingra tankarna. Han vattnade sin ormbunke Frederica eller så öppnade 5

han köksfönstret och sjasade bort grannkatten innan den använde stenpartiet i trädgården som toalett.

Det var årsdagen av hans hustrus död.

Gått bort, var uttrycket som de flesta ville använda. Som om död var en svordom. Arthur hatade orden gått bort. De lät trevliga, som en söndagspromenad under en blå himmel längs en solglittrande å. Hennes död hade inte alls varit sådan.

Efter mer än fyrtio års äktenskap var han nu ensam i huset med de tre sovrummen och det nya badrummet som deras vuxna barn Lucy och Dan hade föreslagit att de lät bygga för sina pensionspengar. I det nyrenoverade köket med skåpluckor av äkta bok stod en spis som såg ut som kontrolltornet på Nasas rymdcenter, och Arthur använde den aldrig av rädsla att den skulle skjuta iväg som en raket.

Som han saknade skratten i huset. Han längtade efter ljudet av fötter i trappan och till och med de smällande dörrarna. Han ville se högar med tvätt på trappavsatsen och snubbla över leriga stövlar i hallen. Ensamhetens tystnad var mer öronbedövande än familjens alla ljud han förr brukade klaga över.

Arthur hade just gjort rent diskbänken och var på väg mot vardagsrummet när ett högt ljud plötsligt skar i öronen. Han tryckte sig instinktivt mot väggen och fingrarna spretade över strukturtapeten. Svetten började klia på underarmarna. Genom den prästkragemönstrade glasrutan i ytterdörren skymtade han en stor, blåröd skugga. Han var fånge i sin egen hall.

Dörrklockan ringde igen. Det var otroligt att hon kunde få den att låta så högt. Som ett brandlarm. Han sköt upp axlarna som för att skydda öronen och hjärtat bankade.

Bara några sekunder till, sedan måste hon väl ge upp och gå därifrån. Men så öppnades brevinkastet. ”Arthur Pepper. Öppna! Jag vet att du är där.”

6

Det var tredje gången på en vecka hans granne Bernadette kom förbi. De senaste månaderna hade hon försökt göda honom med sina olika hemgjorda köttpajer. Ibland gav han upp och öppnade dörren, men oftast inte.

Förra veckan hade han hittat en inbakad korv i hallen, den kikade ut ur en papperspåse som ett skrämt djur. Det hade tagit honom evigheter att städa upp smördegssmulorna från jutevävsmattan.

Han måste hålla nerverna i schack. Om han rörde sig det minsta skulle hon begripa att han bara gömde sig. Då måste han hitta på en ursäkt – att han hade varit ute med soporna eller vattnat pelargonerna i trädgården. Men han var för trött för att hitta på saker, särskilt en dag som denna. ”Jag vet att du är där, Arthur. Du måste inte klara av allt ensam. Du har vänner som bryr sig.” Brevinkastet skramlade till. En tunn, syrenlila folder med titeln ”Vänner i sorg” landade på hallmattan. En fult tecknad lilja prydde framsidan.

Trots att han inte hade pratat med en människa på en hel vecka, och trots att det enda han hade i kylen var en liten bit cheddar och en flaska utgången mjölk, hade han sin stolthet kvar. Han tänkte inte bli en av Bernadette Pattersons ”hopplösa fall”. ”Arthur.”

Han knep ihop ögonen och låtsades att han var en staty i någon slottsträdgård. Han och Miriam brukade ofta göra utflykter till olika byggnadsminnen och sevärdheter – parker och hus och gårdar som ingick i National Trust – men bara på vardagarna när stället inte var knökfullt med andra besökare. Han önskade att de hade varit där tillsammans nu, trampat fram på en grusväg i någon park, beundrat kål­fjärilarna som fladdrade bland rosorna och sett fram emot te och en bit sockerkaka med grädde och jordgubbar i slotts­serveringen.

7

Han fick en klump i halsen när han tänkte på sin fru, men han rörde sig inte ur fläcken. Han önskade att han faktiskt hade varit en stenstod så att han skulle slippa den här smärtan.

Till slut slogs brevinkastet igen. Den blåröda skuggan rörde sig bort. Arthurs fingrar slappnade av, sedan armbågarna. Han ruskade på axlarna för att få bort stelheten.

Han var inte helt säker på att Bernadette inte stod kvar vid grinden, så han öppnade dörren ytterst försiktigt och bara en liten bit. Han tryckte ögonen mot glipan och kikade ut. I trädgården mitt emot såg han Terry, med dreadlocksen sammanhållna av en röd bandana, på väg för att baxa ut gräsklipparen ur förrådet för att ägna sig åt sin favorit­ sysselsättning. De två rödhåriga ungarna från huset bredvid sprang barfota på gatan. Vindrutan på hans oanvända gamla Micra var full med fågelskit. Arthur började lugna ner sig. Allt var som vanligt igen. Ordningen återställd.

Han läste foldern och lade den sedan prydligt bland de andra som Bernadette hade kommit med: ”Sanna vänner”, ”Föreningen för boende i Thornapple”, ”Mansgrottan” och ”Tågets dag på North Yorkshire Moors Railway”.

Sedan tvingade han sig själv att gå ut i köket och sätta på tevatten.

Bernadette hade stört hans morgon, rubbat balansen. I förvirringen lät han inte tepåsen dra tillräckligt länge. Han luktade på mjölken, ryggade till av lukten och hällde ut den i slasken. Han fick lov att dricka teet utan mjölk. Det smakade järnfilspån. Han suckade djupt.

I dag skulle han inte våttorka köksgolvet eller dra dammsugaren så hårt över den redan trådslitna heltäckningsmattan att de kala fläckarna blev ännu större. Han skulle inte putsa badrumskranarna eller vika handdukarna i prydliga högar.

Han sträckte ut en hand och rörde vid en rulle svarta 8

sopsäckar som han hade lagt på köksbänken. Motvilligt grep han tag i rullen. Det var tjocka påsar. De skulle duga.

För att göra det hela lite enklare läste han igenom foldern från katträddarna ännu en gång: ”Katträddarna. Alla gåvor säljs till förmån för misshandlade och hemlösa katter och kattungar.”

Han var själv ingen stor kattvän, särskilt inte när de förstörde hans stenparti, men Miriam tyckte om dem trots att de fick henne att nysa. Hon hade sparat foldern under telefonen och Arthur tog det som ett tecken på att det var den välgörenhetsorganisation som skulle få hennes tillhörigheter.

Han gruvade sig för uppgiften och drog ut på det med flit, gick långsamt upp för trapporna och vilade på den första trappavsatsen. Att sortera och tömma hennes garderob var som att behöva ta avsked av henne en gång till. Han skulle rensa bort henne ur sitt liv.

Med en tår i ögonvrån tittade han ut genom fönstret, ner mot trädgården på husets baksida. Om han stod på tå kunde han nätt och jämnt se toppen av York Minster; katedralens högsta tinnar stack upp som fingrar i skyn. Thornapple, byn han bodde i, låg i utkanten av staden. Körsbärsblommorna hade redan börjat falla från träden, de virvlade som rosa konfetti genom luften. Trädgården omgavs på tre sidor av ett högt trästaket och skänkte avskildhet; det var för högt för att grannarna skulle sticka in huvudet och småprata i tid och otid. Han och Miriam föredrog varandras sällskap.

De gjorde allt tillsammans och det var så de ville ha det.

Det fanns fyra upphöjda odlingsbäddar som han byggt av gamla järnvägssyllar där det växte rader av rödbetor, morötter, lök och potatis. I år kanske han till och med skulle försöka sig på pumpor. Miriam brukade laga en fantastisk kyckling- och grönsaksgryta och hemgjorda soppor av deras egenodlade produkter. Men han var ingen kock.

9

De fina rödlökarna som han hade skördat förra sommaren hade blivit liggande på köksbänken tills de var lika skrynkliga som han själv och han hade fått kasta dem i komposten.

Till slut gick han de sista trappstegen upp och stod sedan flåsande utanför badrummet. Förr kunde han jaga Dan och Lucy upp och ner för trapporna utan problem, men nu gick allting långsammare. Det knakade i knäna och han var övertygad om att han höll på att torka ihop. Hans en gång svarta hår var nu kritvitt (men fortfarande så tjockt att det var svårt att få det att ligga slätt) och näsan tycktes bli rödare för varje dag. Han kunde inte minnas när han slutade vara ung och blev en gammal man.

Han mindes vad hans dotter Lucy hade sagt sist de pratade med varandra för ett par veckor sedan. ”Du borde rensa huset, pappa. Du kommer att må bättre när mammas saker är borta. Då kan du gå vidare.” Dan ringde ibland från Australien där han numera bodde med sin fru och sina två barn. Han var inte lika taktfull. ”Kasta allt. Förvandla inte huset till ett museum.”

Gå vidare? Vart fan då? Han var sextionio år, inte en tonåring som kunde välja att plugga vidare eller ta ett sabbats­ år. Gå vidare. Han suckade och gick in i sovrummet.

Långsamt öppnade han de spegelklädda garderobs­ dörrarna.

Brunt, svart, grått. Han möttes av en rad kläder i jordfärger. Konstigt, han hade inget minne av att Miriam hade så tråkiga färger. Han fick en bild i huvudet. Hon var ung och höll Dan i ena armen och ena benet och snurrade honom runt – som ett flygplan. Hon hade en blåprickig sommarklänning på sig och en vit scarf om håret. Hon hade huvudet bakåtkastat och hon skrattade, hennes mun bad honom att vara med i leken. Men bilden försvann lika fort som den hade dykt upp. Hans sista minnen av henne hade samma färg som kläderna i garderoben. Grå. Hon hade stålgrått 10

hår som en hjälm på huvudet. Hon hade vissnat på samma sätt som lökarna på diskbänken.

Hon hade varit dålig i några veckor. Först var det en luftrörskatarr, något hon brukade drabbas av varje år och som innebar att hon blev sängliggande i två veckor och fick äta penicillin. Men den här gången ledde det till lunginflammation. Doktorn ordinerade sängvila och hans hustru, som aldrig ville vara till besvär, gjorde som han sa.

Arthur hittade Miriam i sängen, livlös med stirrande blick. Först trodde han att hon tittade på fåglarna i trädet utanför, men när han ruskade på henne vaknade hon inte.

Halva hennes garderob bestod av koftor. De hängde oformliga på galgarna, ärmarna dinglade som om koftorna hade burits av en gorilla och sedan hängts upp igen. Sedan var det Miriams kjolar: marinblå, grå och beige. Vadlånga.

Han kände doften av hennes parfym, något med rosor och liljekonvaljer, och han önskade att han kunde borra ner näsan i hennes nacke, snälla Gud, bara en gång till. Om allt bara hade varit en ond dröm, om hon ändå satt där nere med sitt korsord eller skrev ett av sina brev till vänner de träffat på någon semester.

Han tillät sig att sätta sig på sängen och försjunka i ett par minuters självömkan, sedan drog han ut två plastsäckar och skakade dem så att de öppnades. Han måste ta itu med detta. Den ena säcken var för sådant som skulle kastas, den andra till välgörenhet. Han lyfte ut kläder och knölade ner dem i välgörenhetssäcken. Miriams tofflor, slitna och med hål vid tån, åkte ner i sopsäcken. Han arbetade tyst och snabbt, lät inte känslorna hindra honom. När han hunnit halvvägs hittade han ett par grå Hush Puppies knytskor som han lade i välgörenhetssäcken, sedan ett par nästan identiskt likadana Clarks. Han drog fram en stor skokartong och hittade ett par praktiska, pälsfodrade bruna mockakängor.

11

Han mindes något som Bernadette hade berättat, om hur hon hade köpt ett par kängor på en loppmarknad och hittat en lott (nitlott) inuti ena skon. Han stack automatisk ena handen först i ena kängan (tom), sedan i den andra. Till sin förvåning stötte fingrarna emot något hårt. Märkligt. Han lirkade tills han fick upp det.

Det var en hjärtformad ask. Den var klädd med rött, präglat skinn och låst med ett hjärtformat hänglås. Det var något nästan oroväckande med färgen. Etuiet såg dyrbart ut, lättsinnigt. En present från Lucy, kanske? Nej, det skulle han ha kommit ihåg. Och själv hade han aldrig köpt något sådant till sin fru. Hon tyckte om enkla eller användbara saker, som små silverörhängen eller söta grytvantar. De hade haft det knapert med ekonomin hela sitt äktenskap, gnetat och sparat för att ha en buffert. När de till slut slog på stort och byggde om kök och badrum hade hon bara kunnat njuta av det en kort stund. Nej, hon skulle aldrig ha köpt den här asken själv.

Han undersökte nyckelhålet till det lilla hänglåset. Sedan började han rota runt på garderobens botten, han sköt Miriams skor åt sidan och blandade ihop paren. Men han hittade ingen nyckel. Han tog en nagelsax och började pilla i låset, men det gav inte vika. Nyfikenheten växte. Han vägrade se sig besegrad och gick ner till bottenvåningen.

Femtio år som låssmed, och så får han inte upp ett förbaskat hjärtlås. Ur nedersta lådan i köket tog han fram en tvåliters glassförpackning som tjänade som verktygslåda: hans trolleri­låda.

Väl uppe igen satte han sig på sängen och tog fram en ring med dyrkar. Han stack den minsta i hjärtlåset och lirkade runt. Det hördes ett litet klick och locket gick upp några millimeter, som en mun som just ska viska en hemlighet. Han vred bort hänglåset och öppnade asken.

Etuiet var klätt med svart, krossad sammet inuti. Det 12

kändes exklusivt och dekadent. Men det var berlockarmbandet som nästan fick honom att tappa andan. Det var i guld med kraftiga länkar och ett hjärtformat lås. Ännu ett hjärta. Ännu märkligare var berlockerna som satt fast på armbandet och låg arrangerade som solstrålarna i en barnboks­ illustration. Det var åtta stycken sammanlagt: en elefant, en blomma, en bok, en palett, en tiger, en fingerborg, ett hjärta och en ring.

Han lyfte upp armbandet. Det var tungt och berlockerna skramlade när han lekte med det i handen. Det såg antikt ut, eller i alla fall gammalt, och var ett vackert arbete. Detaljerna på varje berlock var knivskarpa. Men hur mycket han än försökte, kunde han inte minnas att han någonsin sett Miriam bära det eller visa det för honom. Hon kanske hade köpt det i present till någon. Men vem? Det såg dyrbart ut.

De enda smycken han såg Lucy bära var moderna saker med silvertrådar och bitar av glas och snäckor.

Han funderade på att ringa barnen och fråga om de viss­te något om ett undangömt berlockarmband i sin mors garderob. Det var en legitim anledning att ringa dem. Men sedan påminde han sig själv om att barnen var fullt upptagna med sitt och inte hade tid med sådana här saker. Det var ett tag sedan han ringde Lucy, då hade han som svepskäl frågat hur spisen fungerade. Och det var två månader sedan han pratade med Dan. Det var svårt att tänka sig att Dan redan var fyrtio år och Lucy trettiosex. Vart hade tiden tagit vägen?

De hade sina egna liv nu. En gång i tiden hade Miriam varit solen i deras liv och han månen. Nu var de som avlägsna stjärnor i sina egna galaxer.

Armbandet var i alla fall inte från Dan. Garanterat inte.

Arthur ringde sin son varje år för att påminna honom om hans mors födelsedag. Dan hävdade alltid att han inte alls 13

hade glömt, att han just hade tänkt skicka något litet till henne. Och det var verkligen alltid något litet: en kylskåpsmagnet i form av Sidneys operahus, ett foto på barnbarnen Kyle och Marina i en pappram, en liten koala med knip­ armar som Miriam nöp fast i gardinen i Dans gamla rum.

Om hon var besviken på hans presenter så visade hon det inte. ”Åh, så söt”, utbrast hon alltid, som om det var den bästa present hon kunde tänka sig. Arthur önskade att hon någon gång kunde vara ärlig och säga att deras son faktiskt hade kunnat anstränga sig lite mer. Men han hade aldrig, inte ens när han var liten, varit särskilt medveten om andra människor och deras känslor. Han var som allra lyckligast när han fick plocka isär och meka med bilmotorer, nedsmetad av olja. Arthur var stolt över sin son som ägde tre bilverkstäder i Sidney, men han önskade att han kunde ägna andra människor samma omtanke som han ägnade sina förgasare.

Lucy var mer omtänksam. Hon skickade tackkort och hon glömde aldrig en födelsedag. Hon hade varit tystlåten som barn, så till den grad att Arthur och Miriam började undra om hon hade språksvårigheter. Men nej, deras doktor förklarade att hon bara var känslig. Hon kände saker djupare än andra. Hon var en tänkare och hon utforskade sitt känsloliv. Det var säkert därför hon inte hade kommit på sin mors begravning, tänkte Arthur. Dans anledning var att han var på andra sidan jordklotet. Men trots att Arthur hittade på ursäkter för sina barn, sårade det honom mer än de någonsin skulle kunna föreställa sig att de inte hade varit närvarande för att ta farväl av Miriam. Och det var därför, de få gånger de pratade med varandra på telefonen, som det kändes som om de hade en mur mellan sig. Han hade inte bara förlorat sin hustru, han höll på att förlora sina barn också.

Han klämde ihop fingrarna till en strut, men armbandet 14

ville inte glida över knogarna. Han tyckte bäst om elefanten. Den hade en liten snabel och små öron – en indisk elefant. Han log ironiskt åt att den var så exotisk. Han och Miriam hade ibland övervägt att resa utomlands på semester, men det slutade alltid med att de åkte till samma bed & breakfast vid kusten i Bridlington. Om de någonsin köpte souvenirer så var det ett paket med perforerade vykort som man kunde riva isär eller en kökshandduk, inte en guldberlock.

På elefantens rygg fanns en bärstol med en baldakin och inuti den gömde sig en mörkgrön, fasettslipad sten. Han vred på den. En smaragd? Nej, naturligtvis inte, det var väl en glasbit eller en imitation. Han drog fingret längs snabeln, sedan längs elefantens rundade bakdel och lilla svans. På sina håll var metallen helt slät, på andra ställen kändes ytan skrovlig. Ju noggrannare han granskade berlocken, desto suddigare blev den. Han behövde sina läsglasögon men hittade aldrig ett par när han behövde. Han måste ha minst fem par liggande runtom i huset. Han tog upp verktygs­ lådan och plockade fram sin lupp. Den kom till pass någon gång om året. Efter att ha klämt fast den i ögonvrån kikade han närmare på elefanten. Han höll berlocken omväxlande nära och längre bort för att fokusera, och han upptäckte att det skrovliga på ytan i själva verket var en inskription. Han läste, och sedan läste han det igen.

Ayah. 0091 832 221 897 Hjärtat började slå fortare. Ayah. Vad betydde det? Och siffrorna? Var det kartkoordinater, eller en kod? Han tog fram en liten penna och ett block ur nattduksbordet och skrev ner texten. Han tappade luppen på sängen. Han hade sett ett frågesportprogram på tv:n i går. Programledaren med det yviga håret hade frågat efter riktnumret om man skulle 15

ringa från Storbritannien till Indien – och svaret var 0091.

Arthur satte tillbaka locket på glasspaketet och tog med sig armbandet en trappa ner. Han tog fram pocketversionen av Oxford English Dictionary, men förklaringen till ordet ”ayah” gjorde honom inte klokare: indisk el. östasiatisk amma eller tjänsteflicka.

Han brukade sällan ringa någon på ren impuls, han föredrog att inte använda telefonen överhuvudtaget. Samtalen till Dan och Lucy var oftast en besvikelse. Men nu lyfte han ändå på luren.

Det tog lång tid för signalerna att gå fram och ännu längre tid innan någon svarade i andra änden. ”Hos familjen Mehra. Vem söks?”

Den artiga kvinnliga rösten hade en indisk brytning och den lät väldigt ung. Arthur darrade på rösten när han svarade. Det här var så befängt. ”Jag ringer angående min hustru”, sa han. ”Hon hette Miriam Pepper, eller Miriam Kempster innan vi gifte oss. Jag har hittat en berlock i form av en elefant med det här numret graverat på det. Det låg i hennes garderob. Det var när jag skulle rensa bland hennes …” Han tystnade, undrade vad han egentligen höll på med, vad han sa.

Kvinnan var tyst en liten stund. Han var säker på att hon skulle lägga på luren eller skälla ut honom för att han busringde. Men sedan svarade hon. ”Ja. Jag har hört talas om miss Miriam Kempster. Ett ögonblick, så ska jag hämta mr Mehra. Han kan säkert hjälpa er.”

Arthur tappade hakan.

16

Elefanten

Arthur kramade luren hårt. En röst inombords sa åt honom att lägga på luren, strunta i det här. För det första var det kostnaden. Han pratade i telefon med Indien. Det var säkert inte billigt. Miriam var alltid så försiktig med telefonkostnaderna, särskilt med tanke på Dan i Australien.

Sedan var det en gnagande känsla av att han spionerade på sin fru. Tillit hade alltid varit en av grundstenarna i deras förhållande. När han reste land och rike runt och sålde lås och kassaskåp och var borta i flera dagar, hade Miriam uttryckt en farhåga att han kanske skulle låta sig charmas av en snygg pensionatsvärdinna någonstans. Han hade försäkrat henne att han aldrig skulle göra något för att riskera sin familj och sitt äktenskap. Dessutom var han inte typen som kvinnor föll för. En före detta flickvän hade jämfört honom med en mullvad. Hon sa att han var blyg och en smula ängslig. Men till sin förvåning hade han faktiskt mötts av en del närmanden (en gång till och med av en man). Men det berodde antagligen mer på ensamhet eller tillfälle än hans oemotståndliga sex appeal.

Ibland hade arbetsdagarna varit långa. Han hade rest runt hela landet. Han tyckte om att demonstrera nya instickslås, förklara cylindrar, riglar och fall. Det var något med lås som han fann fascinerande. De var stabila och pålitliga. De var ett skydd och erbjöd trygghet. Han tyckte om lukten av olja i bilen och han gillade att prata med sina kunder ute i deras butiker. Men sedan kom internet och nätbeställningar.

17

Låstillverkarna behövde inte säljare längre. De butiker som överlevde gjorde sina inköp på nätet och Arthurs arbete förvandlades till ett skrivbordsjobb. Han pratade med kunderna på telefon i stället för öga mot öga. Han hade aldrig gillat att prata i telefon. Man såg inte om folk log och man kunde inte möta deras blick när de ställde frågor.

Det var svårt att vara borta från barnen också, ibland låg de redan och sov när han kom hem. Lucy förstod och var glad när hon träffade honom morgonen därpå. Då brukade hon kasta sig om halsen på honom och säga att hon hade saknat honom. Det var svårare med Dan. De få gånger han kunde komma hem tidigt från jobbet var det snarare som om pojken ogillade det. ”Jag vill hellre vara med mamma”, sa han en gång. Miriam bad Arthur att inte ta illa upp. Vissa barn tydde sig helt enkelt mer till den ena föräldern. Det hindrade inte att Arthur hade dåligt samvete för att han arbetade så mycket för att försörja sin familj.

Miriam hade svurit på att vara honom trogen, oavsett hur mycket eller sent han arbetade, och han litade på henne.

Hon hade aldrig gett honom skäl att inte göra det. Han såg henne aldrig flörta med andra män eller hittade några tecken på att hon någonsin varit otrogen. Inte för att han hade letat. Men ibland när han kom hem från arbetet undrade han om hon hade haft sällskap. Det måste ha varit tufft att vara ensam hemma med två barn. Inte för att hon någonsin klagade. Hon var en riktig kämpe, hans Miriam.

Han svalde klumpen i halsen som han fick när han tänkte på sin familj och skulle just sänka luren. Hans hand skakade.

Bäst att låta saker och ting bero. Lägga på luren. Men sedan hörde han en tunn röst på andra sidan: ”Hallå? Det här är mr Mehra. Ni ringde visst angående Miriam Kempster?”

Arthur svalde. Han var alldeles torr i munnen. ”Ja, det stämmer. Mitt namn är Arthur Pepper. Miriam är min hust­ ru.” Det kändes fel att säga att Miriam var hans hustru, för 18

även om hon inte längre var här, var de ju fortfarande gifta, eller hur?

Han berättade att han hade hittat ett armband, han berättade om elefantberlocken och inskriptionen. Att han inte trodde att någon skulle svara i telefonen. Sedan berättade han att Miriam var död.

Mr Mehra blev tyst. Det dröjde gott och väl en minut innan han sa något. ”Jag är verkligen hemskt ledsen, sir.

Hon var min barnsköterska när jag var en pojke. Det är väldigt många år sedan, men jag bor kvar i samma hus. Det händer inte så mycket i min familj. Och vi har kvar samma telefonnummer. Jag är läkare, liksom min far och min farfar före mig. Jag har aldrig glömt Miriam och hur vänlig och snäll hon var. Jag hoppades att jag en dag skulle hitta henne. Jag borde ha ansträngt mig mer.” ”Var hon er barnsköterska?” ”Ja. Hon var min ayah. Hon tog hand om mig och mina yngre systrar.” ”Barnsköterska? Här i England?” ”Nej, sir. I Indien. Jag bor i Goa.” Arthur fick inte fram ett ljud. Hjärnan var helt tom. Det här visste han inget om. Miriam hade aldrig sagt något om att hon hade bott i Indien. Hur var det möjligt? Han satt i hallen och stirrade på en genomskinlig tygpåse med potpurri som hängde i ett tunt snöre. ”Jag kanske ska berätta lite om henne?” ”Ja. Gärna”, mumlade Arthur. Vad som helst, något som visade att det var en annan Miriam Kempster han talade om.

Mr Mehras röst var mjuk men auktoritär. Arthur tänkte inte ens på telefonräkningen längre. Det enda han ville var att lyssna på någon som också hade känt Miriam och älskat henne, även om det var en främmande person. Ibland kändes det som om minnet av henne bleknade när han inte hade någon att prata med om henne.

19

”Vi hade flera ayahs innan vi fick Miriam. Jag var ett bråkigt barn och gjorde livet surt för dem. Jag stoppade vattenödlor i deras skor och chiliflingor i deras soppa. Ingen stannade särskilt länge. Men Miriam var annorlunda. Hon åt den heta soppan utan att säga något. Hon tog ut ödlorna ur skorna och släppte ut dem i trädgården. Jag granskade hennes ansikte, men hon var en duktig skådespelerska. Hon visade aldrig något och jag visste aldrig om hon var arg eller road. Efter ett tag slutade jag att reta henne. Det var ingen vits. Hon kunde ju alla mina knep. Jag minns att hon hade en fantastisk påse med kulor. De glänste som månen och jag minns en som såg ut som ett riktigt tigeröga. Och hon drog sig inte för att sitta på huk och spela kula på de dammiga gatorna.” Han skrattade till. ”Jag var lite förälskad i henne.” ”Hur länge stannade hon hos er familj?” ”Några månader, i Indien. Jag var förkrossad när hon lämnade oss. Det var helt och hållet mitt fel. Jag har aldrig berättat det här för någon. Men ni förtjänar att höra sanningen, mr Pepper. Det är en skam jag har burit på i alla dessa år.”

Arthur bytte nervöst ställning i stolen. ”Får jag berätta det för er? Det skulle betyda mycket för mig. Hemligheten fortsätter att tära på mig.” Mr Mehra väntade inte på ett svar, utan fortsatte att berätta. ”Jag var bara elva år, men jag älskade Miriam. Hon var den första flicka jag lade märke till. Jag tyckte att hon var vacker och hon hade alltid så fina kläder. Och hennes skratt … det lät som små klockor. Hon var min första tanke varje morgon och när jag gick och lade mig på kvällen längtade jag till nästa dag. Nu vet jag att det jag kände inte var äkta kärlek, inte som när jag träffade min hustru Priya, men för en ung pojke var det i allra högsta grad äkta. Hon var så annorlunda mot flickorna i min skola. Med sin alabastervita hy och 20

sitt valnötsbruna hår var hon exotisk. Och hennes ögon var som akvamariner. Jag sprang antagligen efter henne lite för mycket, men hon fick mig aldrig att känna mig dum.

Min mor dog när jag var liten och jag bad ofta Miriam att sitta med mig i hennes rum. Vi brukade ta fram min mors smyckeskrin och titta i det. Hon älskade elefantberlocken.

Vi brukade titta in i smaragden och se hela världen i grönt.”

Då är det en äkta smaragd, tänkte Arthur. ”Men sedan började Miriam gå ut på egen hand en eller ett par gånger i veckan. Vi tillbringade allt mindre tid tillsammans. Jag var tillräckligt gammal för att klara mig utan en ayah, men mina systrar behövde en. Hon var mest där för deras skull och inte för min. En dag följde jag efter henne och hon träffade en man. Han var lärare på min skola.

En engelsman. Han kom och hälsade på hemma hos oss och han och Miriam drack te. Jag märkte att han tyckte om henne. Han plockade en hibiskusblomma i trädgården och gav henne.

Mr Pepper, jag var bara en ung pojke. Jag höll på att växa upp och mina hormoner rusade fritt. Jag blev så arg. Jag sa till min far att jag hade sett Miriam kyssa den här mannen. Min far var väldigt gammaldags av sig och han hade redan förlorat en ayah på grund av liknande omständigheter. Så han avskedade Miriam utan vidare och sa åt henne att flytta. Hon var förvånad men hon packade ihop sina saker med värdighet.

Jag var förtvivlad. Det var inte min avsikt att hon skulle bli avskedad. Jag tog elefanten ur smyckeskrinet och sprang till byn för att få den graverad. Jag smög ner den i ett fack på hennes resväska när den stod vid ytterdörren. Jag var alldeles för feg för att våga ta farväl av henne, men hon hittade mig där jag låg och tryckte och gav mig en puss. ’Adjö käraste Rajesh’, sa hon. Och sedan såg jag henne aldrig mer.

Från och med den dagen har jag försökt att aldrig ljuga.

21

Jag säger som det är, det är enda sättet. Jag bad om att hon skulle förlåta mig. Berättade hon det?”

Arthur visste inget om den här delen av sin frus liv. Men han visste att de hade älskat samma kvinna. Miriams skratt hade verkligen låtit som små klockor. Och hon hade en påse med vackra spelkulor som hon hade gett till Dan. Han var fortfarande chockad, men han hörde en längtan i mr Mehras röst. Han harklade sig. ”Ja, hon förlät er för länge sedan. Hon talade varmt om er.”

Mr Mehra skrattade högt. Det var ett kort ha-ha! ”Mr Pepper, ni anar inte hur glad jag blir att höra det. Det har varit en tung börda i många år. Tack för att ni tog er besväret med att ringa. Och jag är så hemskt ledsen över att Miriam är borta.”

Arthur kände en glöd i magtrakten. Det var en känsla han inte haft på länge. Han kände sig nyttig. ”Ni är lycklig som har varit gift så länge. Att ni har haft en hustru som Miriam. Säg mig, levde hon ett lyckligt liv?” ”Ja. Ja, det tror jag att hon gjorde. Det var ett stillsamt liv. Vi har två fina barn.” ”Då måste ni försöka att vara glad. Hon skulle väl inte vilja att ni var ledsen?” ”Nej. Men det är svårt att låta bli.” ”Det förstår jag. Men det finns mycket att vara tacksam över.” ”Jo.” Männen tystnade.

Arthur vred och vände på armbandet. Nu kände han till elefantens hemlighet. Men vad betydde de andra berlockerna? Han hade inte känt till Miriams liv i Indien, vilka hemligheter bar de andra på? Han frågade mr Mehra om han visste något om armbandet. ”Jag gav henne bara elefanten. Hon skrev till mig en gång och tackade, det var några månader efter att hon hade rest.

22

Jag är en sentimental gammal man och har fortfarande kvar brevet. Jag sa alltid att jag skulle höra av mig till henne, men jag skämdes för mycket. Om ni vill kan jag se efter vilken avsändaradress hon uppgav.”

Arthur svalde. ”Det skulle verkligen vara vänligt.”

Han fick vänta i fem minuter innan mr Mehra återkom.

Han sträckte ut handen och petade till påsen med potpurri.

Han bläddrade igenom foldrarna som Bernadette hade kastat in genom brevlådan. ”Så där ja … här är det. Graystock Manor i Bath. 1963.

Jag hoppas att det kan vara till hjälp i ert sökande. Hon skrev att hon bodde hos några vänner. Och hon skrev något om att det fanns tigrar där.” ”Det finns en tigerberlock på armbandet”, sa Arthur. ”Se där. Då kanske det är nästa anhalt. Ni kanske får avslöja berlockernas hemligheter en i taget.” ”Nej, det här är inget sökande”, sa Arthur. ”Jag var bara nyfiken …” ”Nå, om ni någonsin kommer till Indien hoppas jag att ni vill söka upp mig. Jag ska visa er alla de ställen som Miriam tyckte om. Och hennes gamla rum. Det har inte förändrats mycket under åren. Skulle ni vilja se det?” ”Det är ytterst vänligt av er. Men jag har aldrig varit utomlands. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin skulle resa till Indien.” ”Någon gång ska ju vara den första, mr Pepper, och det är aldrig för sent. Mitt erbjudande står fast.”

Arthur tackade för erbjudandet och sa adjö. När han lade på luren hörde han mr Mehras röst i huvudet. Nästa anhalt … avslöja berlockernas hemligheter …

Och han började fundera.

23