9789137146799

Simona Ahrnstedt

En enda risk

Tidigare utgivning Överenskommelser 2010 Betvingade 2012 De skandalösa 2013 En enda natt 2014 En enda hemlighet 2015

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Simona Ahrnstedt 2016 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslag: Anders Timrén Omslagsfoto: Getty Images, Shutterstock, A. Timrén Tryckt 2016 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-14679-9

Prolog Det fanns så mycket att vara rädd för i det här huset. I alla fall om man var ett barn. Den konstiga maten. De arga rösterna. Att aldrig veta vad som skulle hända, när hon skulle få stryk.

Men källaren var ändå värst.

Den var kall och luktade illa.

Hon kröp ihop mot väggen, lutade pannan mot knäna, kände övergivenheten som en klump i magen. Som ett sår i hjärtat. Det gjorde ont att vara ensam och avskydd. Hon var van, men så här illa hade det aldrig varit förut.

Det var mörkt också. Och hon var hungrig.

Hon snörvlade mot knäet. Var så rädd, fastän hon försökte vara modig.

Hon skulle inte gråta.

Vad de än gjorde med henne så skulle hon inte gråta.

5

1 Ambra Vinter tittade ner i anteckningsblocket. Artikelidéer, ett telefonnummer till en person hon intervjuat samt en påminnelse till sig själv att hon måste köpa kaffe. Det sista hade hon strukit under med två streck. Hon hade inte många krav på livet, men att dricka kaffe på morgonen var ett av dem. ”Ambra, lyssnar du?”

Jag försöker låta bli.

Men eftersom det var hennes närmaste chef på Aftonbladet, nyhetsredaktören Grace Bekele, som ställde frågan, svarade Ambra med så mycket diplomati hon kunde uppbåda: ”Du får hemskt gärna skicka någon annan. Jag var på knäcket i Varberg förra veckan. Och jag kom just in från branden i Akalla.”

Ambra försökte sig på en vädjande blick. Det måste ju finnas någon annan reporter som Grace kunde skicka ut på just det här skitjobbet. En ung, hungrig journalist som inte hunnit bli riktigt lika cynisk som hon och som skulle uppskatta att få lämna sitt skrivbord. ”Fast jag skulle vilja att du åker dit.” Grace gjorde en svepande gest med sin smala hand och de långa, spetsiga naglarna glimmade till. Hon såg ut som en supermodell, men det var för sitt framgångsrika ledarskap hon var känd. Och Ambra visste att Grace skulle vinna den här maktkampen, precis som hon oftast gjorde. ”Vart var det nu igen?” frågade Ambra. Kläderna luktade rök. Hon vande sig aldrig vid hur snabbt en brand spred sig.

Tre minuter, sedan hade det varit övertänt. Inga döda, vilket var en dålig vinkel men ändå skönt. Familjer skulle inte behöva dö i bränder tre dagar före jul. ”Norrland, sa jag ju.” ”Norrland är stort. Kan du specificera?” Ambra hade starka skäl att inte vilja åka norrut, skitjobb eller inte skitjobb. ”Norrbotten då. Jag har orten här någonstans.”

Ambra väntade medan Grace rotade runt på det överbelamrade skrivbordet. De satt vid Breaking News-desken, själva 6

hjärtat i det maskineri som var Aftonbladets redaktion. Klockan var två på eftermiddagen och det var becksvart ute. Underkylt regn och stormbyar. Självklart hade de vädret på ettan.

Ovanligt bra eller ovanligt dåligt väder låg alltid på förstasidan på webben eftersom det alltid sålde. Det var dagens mest lästa nyhet med nästan tusen klick i minuten.

Ambra bläddrade fram en tom sida i sitt block och sa så tillmötesgående hon mäktade med: ”Exakt vad är det jag ska göra i Norrbotten då?”

Grace lyfte på några papperstravar och lyckades nästan välta en mugg med gammalt kaffe. Ingen hade ett eget skrivbord, inte ens redaktionscheferna. Grace var en av fyra nyhetsredaktörer som bemannade bordet, dygnet runt, året runt. De övriga redaktionerna, allt från Sport, Nöje och Krim, till Utrikes, Gräv och Kultur låg utspridda kring desken, som satelliter kring ett aldrig sovande nav. ”Jag hade lappen nyss. Kalix, har jag för mig”, sa Grace.

Alltid något att vara tacksam för. Lydigt skrev hon Kalix i blocket. ”Och du ska intervjua Elsa, nittiotvå. Du får ringa och boka ett möte. Jag ska ha numret också. Det kom via tipsa-tjänsten.

Jag fick en känsla att det kunde vara något.” ”Så bra då”, sa Ambra och lyckades låta bli att göra en min. Tipsa-tjänsten var Aftonbladets digitala plats där vanliga människor kunde lämna nyhetstips och tjäna en tusenlapp om tipset gav något. I 99,99% av fallen gjorde det inte det, men Ambra skrev fogligt ner även Elsa och gnuggade sig sedan i pannan. ”Är det en människa åtminstone?” frågade hon. Frågan var inte irrelevant. En gång hade hon skickats ut för att intervjua Sixten Berg, tjugo år. Sixten hade visat sig vara en vittofsad kakadua som kunde sjunga och dansa till ”Hooked on a feeling”. Det hade blivit en underhållande notis med ett roligt filmklipp på webben. Dock kanske inte riktigt det Ambra drömt om under journalistutbildningen.

Grace drog fram en neongul post-it-lapp. ”Här. Elsa Svensson, född 1923. Hon hade en affär med en av våra statsministrar och har tydligen fått ett hemligt kärleksbarn med honom.”

Det fick Ambra att titta upp. ”Nyligen?” frågade hon skeptiskt.

7

Grace höjde på ett elegant ögonbryn. ”Damen är nittiotvå år, som sagt, så nej, inte under det här årtusendet. Men hon har aldrig pratat med media förut och hon är tydligen ett riktigt Norrbottensoriginal. Det kan bli en bra story. Spännande och långt livsöde, exotisk plats, du vet. Och det passar perfekt till julen, många kommer vilja läsa.” ”Mhm”, sa Ambra helt utan entusiasm. ”Vilken statsminister?” ”En av de döda. Du får dubbelkolla.” ”Hade de inte alla en massa oäkta barn?” Ambra ville verkligen inte göra det här. Hellre dubbelmord och trafikolyckor. ”Kom igen, Ambra. Det är som gjort för dig, precis sådant som du är bra på. Det blir garanterat många klick och jag har fått order att göra mer sådant här, det säljer som fan. Dessutom ville tanten gärna att just du skulle göra det.” ”Säkert”, sa Ambra. Men det hände ibland. Att läsare ville träffa en specifik reporter.

Hon tittade bort mot fönstret igen. En adventsljusstake blinkade oregelbundet mot henne. Hela branschen vilade på många klick, eftersom det innebar annonsintäkter. Och det gick inte att ignorera det faktum att hon i praktiken antagligen var en omorganisation från att bli av med jobbet. Hennes karriär befann sig sedan ett par år tillbaka i något som bara kunde beskrivas som en nedåtgående kurva. Passade hon sig inte skulle hon hamna på nattskiftet. Natt var återvändsgränden, de som aldrig kom ut, som levde som bleka nattdjur, översatte värdelösa engelska artiklar och dog en själslig död. Hon gav upp. ”Fotograf?” frågade hon.

Grace nickade. ”Lokal frilans. Du får kontakta honom på plats.” ”Okej.” Ambra reste sig ur stolen. Det var ingen idé att åka hem nu. Hon skulle hämta kaffe, köpa en iskall macka i personalmatsalens kylskåp, ringa Elsa nittiotvå och stanna på redaktionen och göra research. Hurra. ”Skickar du mig den info du har?” bad hon. ”Jag vill ha en första text så snabbt du kan. Om det är riktigt bra så kanske vi kör flera rep. Norrländsk jul, renar och snömys och sådana där grejer.”

Ambra vägde lite på fötterna. ”Var det något mer?” frågade Grace.

8

Ambra tvekade. ”Jag vet att det är kort varsel och långt bort. Men du ska se att du hinner hem innan jul.” Graces ton var stressad men vänlig och Ambra visste att hennes chef menade väl, men det var inte riktigt julfirandet som var problemet. Ambra hade exakt en släkting – sin fostersyster Jill – och Jill och hon hade inte firat jul ihop de senaste åren. Det handlade inte heller om att det skulle vara under hennes värdighet att prata med en ex-älskarinna åt en död kändis. En journalist fick visserligen aldrig åläggas förnedrande uppdrag (en regel som ingen brydde sig om), men Ambra hade jobbat på Nöjet och gjort betydligt värre saker än så. Det här handlade om att hon hade allvarliga problem med att resa norrut. ”Jag fixar det”, sa hon med en återhållen suck. Hennes privat­ liv var inget som rörde någon annan. ”Det vet jag att du gör.” Grace såg stadigt på henne över skrivbordet.

Med sina trettio år var Grace bara två år äldre än Ambra.

Hon var redan en rutinerad nyhetsredaktör på en av de tuffaste arbetsplatserna i branschen. Som om relativ ungdom och kön inte var handikappande nog var Grace dessutom svart. Född i Etiopien, invandrad till Sverige som barn och någon sorts akademiskt geni. Grace Bekele var en legend i branschen och när Grace gav henne den där blicken, då var Ambra beredd att gå över glödande kol. Eller åka till Kalix. ”Tack.” ”Och du, jag vet att du vill ha det där jobbet på Grävredaktionen. Jag har inte glömt det. Jag ska lägga ett gott ord för dig till Dan Persson, om jag får möjlighet.”

Nu visste inte Ambra vad hon skulle säga, tacksamhet var en sådan besvärlig känsla. Men det var hennes dröm. Att jobba på Aftonbladets Grävredaktion, leta scoop och skriva längre reportage. Ryktet sa att de snart skulle få en ledig tjänst där.

Det var sällsynt och naturligtvis skulle många slåss om tjänsten. Alla hennes kollegor och konkurrenter förmodligen. Men om hon inte klantade sig de närmaste veckorna kanske hon hade en chans ändå. Och om hon lyckades låta bli att förolämpa chefredaktören Dan Persson alltför mycket. Kanske lika bra att åka bort, när hon tänkte efter.

9

”Tack. Jag åker imorgon.” I huvudet hade hon redan börjat fundera på olika vinklar samtidigt som hon automatiskt gick igenom packning och utrustning hon måste få med sig. ”Vänta”, sa Grace. Hon höll upp ännu en post-it-lapp, en orange den här gången, formad som en pil. ”Här är den. Jag sa fel. Det är inte Kalix, ser jag nu. Hemskt ledsen.”

Bara det inte är Kiruna, hann Ambra tänka innan Grace sa: ”Tanten bor visst i Kiruna. Jag blandar alltid ihop de där två.

Jaja, det är väl nästan samma sak.”

Hon yttrade orden med nonchalansen hos den som ansåg att Stockholm var ungefär så långt norrut som civilisationen sträckte sig. Norrland med dess enorma landmassa var som ett blankt papper även för allmänbildat storstadsfolk. Men Ambra visste bättre. Det fanns trots allt grader i de flesta helveten.

Kiruna. Såklart det var Kiruna.

Hon ryckte lappen ur Graces hand och lämnade desken.

Varför måste det vara just Kiruna? En stad som hon aldrig hade tänkt besöka igen. En plats där hon frusit, gråtit och hatat mer än på någon annan plats i universum.

Ambra passerade webb-tv-studion och Krim. Hon gick förbi Gräv, kikade längtansfullt in på deras redaktion, en av få som fick sitta med stängda dörrar, hämtade en mugg kaffe och sin laptop, lyckades precis undvika sin nemesis Oliver Holm och sjönk ner i en ledig soffa. Hon startade datorn och loggade in igen. Mejlprogrammet drog igång. Tjugo mejl på tio minuter.

Nitton av dem var hatmejl med anledning av att hon skrivit en artikel om sextrakasserier på ett gym imorse. Hon scrollade genom dem, visste att hon borde skicka de allra värsta vidare till säkerhetsavdelningen men iddes inte. Hon hade jobbat för länge för att orka bry sig om anonymt kvinnohat. Idag skulle hon skriva om oäkta barn i Kiruna istället.

Hon slog numret till Elsa Svensson och suckade trött medan hon väntade på svar. Hon anade att det skulle dröja innan hon fick komma hem till sin lägenhet, sin tv och sin soffa.

10

2 Tom Lexington slängde in ett vedträ i den öppna spisen. Även om huset var välisolerat gav elden välkommen extravärme. Det var minus tjugo ute och snön vräkte ner. Fast när vräkte snön inte ner i Kiruna? Han skulle bli tvungen att skotta sig ut om han ville lämna huset.

Tom tittade in i elden. När han fokuserade på flammorna och de knäppande ljuden kände han sig nästan normal. Han sträckte sig efter ännu ett vedträ. Samtidigt som han la in det hörde han det tysta surret från telefonen borta på soffbordet. Han reste sig för att kolla vem det var. Lodestar Security Group, växeln. Jobbet.

Han kliade sig i skägget, borde svara, det kunde vara viktigt, men han orkade inte idag heller. Istället hasade han sig ut i köket men mindes sedan inte varför han gått dit. Han blev stående, stirrade ut genom köksfönstret på snön och skogen.

Väntade på radions väderleksrapport. Plötsligt hördes ett högt, smällande ljud från radion. En reklamjingel för nästa program som handlade om jakt. Toms händer började skaka. Sedan låren. Synfältet krympte och han fick svårt att andas. Det gick fort, mindre än en sekund från det att han hört ljudet till att det kändes som om han höll på att rasa ihop.

Han famlade efter diskbänken för att ta stöd. Hjärtat rusade som om han var i strid. Plötsligt var han inte alls i huset. Inte i skogen utanför Kiruna, i ett vinterlandskap med minusgrader och snö. Han var i öknen. I hettan. I hålan där de förhört och torterat honom. Hjärtat och blodet dånade så att det kändes som om hela marken skakade under honom. Minnesbilderna vällde fram som en film framför ögonen. Han tvingade sig att andas in genom näsan, ut genom munnen, men det hjälpte inte.

Han var där.

Han tog sats och slog handen i diskbänken med all sin kraft.

Smärtan sköt upp genom armen och ut i kroppen, och det hjälpte faktiskt. Det gjorde ont som satan och värken skar igenom ångestattacken och så var han tillbaka i huset igen.

11

Tom drog ett djupt, skakigt andetag. Flashbacken hade inte varat i mer än ett par sekunder men han var genomdränkt av svett. Benen var ostadiga när han gick de få stegen till skafferiet och tog fram en whiskyflaska. Han lät bli att tänka på hur många tomma flaskor som redan stod under diskbänken, stjälpte i sig spriten och vred sedan på vattenkranen. Kiruna låg norr om polcirkeln, vattnet i rören under huset var kallt och han drack girigt. När han ställde ner glaset tyckte han sig höra telefonen igen. Han gick in i vardagsrummet och plockade upp mobilen från soffbordet.

Mattias Ceder läste han på skärmen. Nu igen. Mattias hade ringt hela hösten. Tom hade inte svarat en enda gång. Han tryckte bort samtalet och tog med sig telefonen tillbaka ut i köket där han hällde upp en whisky till. Efter två sekunder ringde det på nytt. Han tittade. Det var förstås Mattias Ceder igen. Den mannen hade alltid varit en envis jävel. En gång hade Mattias och Tom varit bästa vänner och vapenbröder. På den tiden skulle de utan att tveka ha gett sitt liv för varandra. Men det var länge sedan. Mycket hade förändrats sedan dess. Tom tittade på telefonen tills den tystnade. Ett mess plingade till.

Kan du svara någon jävla gång.

Han tog en rejäl klunk, hällde upp mer, snurrade på glaset.

Han hade inte pratat med Mattias på många år. När de var unga män hade de kunnat prata om allt, men det var innan Mattias förrådde honom.

Tom blickade ner i diskhon. Den var full med muggar, tallrikar och bestick som han inte orkat ställa in i diskmaskinen.

Kvinnan som städade skulle komma imorgon så han lät det vara, väl medveten om att han aldrig förut varit en sådan som lät andra ta hand om hans skit.

Han tog med sig glaset, flaskan och telefonen och gick in i vardagsrummet igen. Han hade haft ptsd förut eftersom han varit soldat på ett eller annat sätt sedan han var arton år. Då visste man vad posttraumatiskt stressyndrom var. Han hade varit i strid, sett kamrater dö, blivit skadad. Det lämnade spår och han hade haft både ångest och flashbacks förut, efter särskilt svåra upplevelser. Men inget som det här. Minnesbilderna kom som 12

från tomma intet. Ett oväntat ljud eller ljus eller en lukt, nästan vad som helst, kunde utlösa dem och så plötsligt var det som om han var där, i fångenskapen igen. Detta var helt utanför hans kontroll. Om saker och ting hade varit annorlunda skulle han kanske kunnat tänka sig att prata med Mattias om det. Mattias var också soldat, hade varit i skarpt läge, visste hur det kunde vara. Sådant som civilister aldrig kunde begripa.

Tom tömde glaset. Huvudet snurrade en aning. Han tog upp telefonen och skrev till Mattias: Dra åt helvete.

Det kändes skönt att skicka det, faktiskt. Han stirrade på skärmen för att se om han skulle få något svar, men inget kom. Om Mattias ringde igen kanske han skulle svara, bestämde han.

Han var berusad nu, kände det, visste att hans omdöme var grumlat, att han inte borde ringa alls, inte när han mådde så här. Men han knappade ändå fram ett nummer. Inte till Mattias. Till någon annan. Han dråsade ner i soffan och lyssnade på signalerna. ”Hallå?” svarade Ellinor. ”Hej, det är jag”, sluddrade han. ”Tom.” Hon lät ledsen när hon sa hans namn. ”Jag ville bara höra din röst”, sa han och försökte prata så normalt han kunde. ”Du måste sluta med det här. Du plågar bara dig själv. Du borde inte ringa mig.” ”Jag vet.” Han borde duscha. Raka sig, skärpa sig. Inte hålla på och ringa till sitt ex vecka ut och vecka in. ”Men jag saknar dig”, mumlade han. ”Jag måste lägga på.” Svaga ljud hördes i bakgrunden. ”Är han där?” ”Hejdå, Tom. Sköt om dig.” Ellinor la på.

Tom stirrade rätt ut i luften. Det hade förstås varit ett misstag att ringa Ellinor, det hade han vetat i förväg. Men hur skulle han orka fortsätta utan henne? Han begrep det faktiskt inte. Alla hans år av militär träning hade handlat om just det. Att orka pressa sig själv till att göra det omöjliga. Att tvinga sin kropp att fortsätta, trots att den bara ville ge upp, trots hopplösa utsik13

ter och förödande förluster. Det handlade om att inte tänka på något annat än det som var uppgiften.

Han la sig med huvudet på ena armstödet och glodde upp i taket, kände hur minnena från fångenskapen började skölja över honom igen. När han satt fången var det tankarna på ­Ellinor som höll honom uppe. Minnena av hennes leende, längtan efter att få vara med henne igen.

Det var idiotiskt att han hade ringt henne. Han var full och tänkte inte klart. Men att komma hit upp hade varit rätt. Det var i Kiruna Ellinor var och han ville vara nära henne. Han skulle göra allt för att vinna tillbaka henne. Allt.

14

3 Det var verkligen svinkallt i Kiruna, tänkte Ambra medan hon huttrande gick från planet till flygplatsbyggnaden. Vinden slet i hennes jacka och hon halvsprang efter sina medpassagerare. De hade passerat polcirkeln långt innan de landade och här uppe hade solen gått ner den tionde december och väntades inte tillbaka upp över horisonten förrän i januari. Nu, mitt på dagen, var det någon sorts skymningsliknande ljus, men om någon timme skulle det vara mörkt.

Hon hade bara handbagage så hon skyndade sig genom ankomsthallen, mot utgången och flygbussen. Obehagskänslan växte för varje steg. Snön låg i meterhöga vallar, marken var täckt av snö och hon halkade i sina alldeles för tunna stövlar.

Ett spann med ivriga slädhundar ylade bakom ett ståltrådsstängsel. Fortfarande huttrande klev hon ombord på bussen, köpte en biljett in till Kiruna och satte sig vid ett fönster. Snö, snö, snö. Obehaget var nästan fysiskt nu. Bussen startade.

Hon hade varit tio år när hon kom till Kiruna första gången. Det var några dagar före jul då också, kanske gjorde det allt extra jobbigt nu. En stressad socialsekreterare med krulligt ljust hår och flackande blick hade pratat med henne, berättat att Ambra inte längre kunde vara kvar hos familjen hon för tillfället bodde hos. Hon mindes hur hon hade suttit där med sin nalle i famnen. Hon visste att hon egentligen var för gammal för att ha ett gosedjur, men han hade varit hennes trygghet. ”Vad heter din nalle?” hade socialsekreteraren frågat, med den där tillgjorda rösten som vuxna alltid använde. ”Bara Nalle”, viskade Ambra. ”Du och Nalle ska resa till en annan familj. Ni får åka buss själva, men du är så stor nu, Ambra, det kommer gå jättebra.

Det blir som ett äventyr”, sa hon käckt.

Ambra gick på bussen med Nalle och sin enda lilla kartong efter mamma och pappa. ”Kommer du att bli mött?” frågade busschauffören. Ambra nickade, vågade inte säga att hon inte visste.

15

Busschauffören var snäll, bjöd henne på starka, beska hals­ tabletter och pratade med henne under hela bussresan. Men när de kom fram växte oron. Hon hade aldrig sett så mycket snö förut. Trots att hon hade satt på sig alla varma kläder hon hade så frös hon. Hon höll sig nära busschauffören medan han hjälpte de andra passagerarna att lyfta väskor ur bagageutrymmet. Tänk om ingen mötte henne? Vad skulle hon göra då? ”Är du fosterbarnet?” hörde hon en kall röst bakom sig.

Redan innan hon vände sig om visste hon att det inte skulle bli bra. ”Skulle du av här?”

Ambra ryckte till och återvände till nutid.

Busschauffören såg uppfordrande på henne i backspegeln. De var framme vid hennes hållplats.

Ambra reste sig, tog sitt bagage och skyndade av bussen. Hon pulsade fram och lyckades ta sig till hotell Scandic Ferrum utan att stå på näsan i snömassorna. När hon kom in i värmen stampade hon av sig snön, hälsades välkommen av en ung receptionist, checkade in och åkte upp till sitt rum på första våningen.

Det var iskallt där inne och hon drog upp en fleecetröja ur väskan, innan hon tog datorn under ena armen och åkte ner till receptionen igen. ”Det är väldigt kallt i mitt rum”, sa hon. ”Vi har haft problem med värmen”, förklarade receptionisten vänligt. ”Vi arbetar på att lösa det, tyvärr har jag inget annat rum att erbjuda.”

Ambra bestämde sig för att jobba i hotellrestaurangen och satte sig vid ett bord med datorn uppfälld framför sig. Det var fullt med lunchgäster, helt normala människor, antog hon, men det kröp ändå i henne. Hon svepte med blicken runt rummet, om och om igen, höll ögonen på ingången, rädd att möta någon ur sitt förflutna, hur osannolikt det än vore.

De hette Esaias och Rakel Sventin, de som blev hennes nya fosterföräldrar. Esaias var lång och sträng, Rakel blek och tyst med håret i en tjock fläta långt ner på ryggen. De hade fem söner, fyra äldre som var Esaias från ett tidigare äktenskap och en gemensam, ett år äldre än Ambra. Esaias var familjens överhuvud. ”Sätt dig där bak”, hade han sagt när han till slut hämtat hen16

ne vid bussen. Han pekade på en gammal bil och Ambra klev in, hade ju inget val. Esaias Sventin sträckte sig efter henne, tog Nalle som hon kramade i famnen, kastade den i en papperskorg och slog igen bildörren.

Någon tappade en bricka och Ambra rycktes tillbaka till lunchrestaurangen. Hon såg sig om, hjärtat bankade och hon rös till när en lång mager man kom in i restaurangen. En våg av olust, nästan skräck, for genom henne, innan hon såg att det förstås inte var Esaias, bara någon som vagt liknade honom.

Men kroppen mindes.

Hon smuttade på kaffet och la handen på telefonen. Jag är vuxen, upprepade hon. Det var hennes ständiga mantra. Värnlösa barn for illa över hela världen varje sekund. Alldeles för många levde ett liv som var mycket värre än det hon själv fått utstå. Fick hon bara lämna Kiruna skulle allt vara frid och fröjd.

Skärmen blippade till. Dygnet runt kom nyheterna. Hon skummade igenom det senaste, delade en länk på Twitter, la ut en bild på Instagram. Hon arbetade som den nya tidens reporter, den man pratade om på alla redaktionsmöten och vid alla omorganisationer, den som skulle vara ”ute bland läsarna”.

Många av hennes journalistkollegor knorrade, en del ansåg sig för fina för att skriva på sociala medier, men henne passade det faktiskt perfekt och hennes plattform i de sociala medierna var nog en av anledningarna till att hon fortfarande var kvar. Så hon såg till att sticka ut digitalt. ”Är du möjligen Ambra Vinter?”

Hon tittade upp på mannen som stannat till vid hennes bord.

Ung, smal och väldigt snygg. Förnuftiga vinterkläder och rejäla kängor. En stor Nikonkamera i en bred rem över ena axeln. En väska med objektiv över den andra. ”Du är frilansaren”, konstaterade hon. ”Tareq Tahir”, bekräftade han. De skakade hand och han slog sig ner mittemot henne. Ambra synade honom i smyg me­dan han la upp sin kamera på bordet. Tareq var väl tjugo, kanske tjugoett. Många fotografer var unga, de bästa började tidigt i branschen. Tareq hade tjocka ögonfransar, mörkbruna ögon. Manlig, sexig mun. Känsliga starka fingrar som pillade med kameran.

Tareq brände av ett vitt leende mot servitrisen som skyndat 17

fram till bordet för att fråga om han ville ha något. Ambra hade fått hämta lunch, kaffe och påtår själv borta vid kassan. Inte en enda servitris hade varit intresserad av att ta hennes beställning.

Men så såg hon inte ut som en pojkbandsstjärna heller. ”Så, hur går det?” frågade Tareq när servitrisen ilat iväg. ”Får du inte tag på henne?”

Ambra skakade bekymrat på huvudet. Hon hade stött på problem. Hon hade pratat med Elsa Svensson igår. Nittiotvå­ åringen hade haft en oväntat klar och pigg röst och verkat mer än pratglad, sagt att hon såg fram emot att träffas. Men när Ambra klivit av planet hade hon fått meddelandet att Elsa ville skjuta på deras möte. ”Jag har ringt henne flera gånger men får inget svar.” ”Vad vill du göra?” frågade Tareq.

Ambra hade Elsas adress och hade funderat på att helt sonika åka dit, men sådant kunde ge en rekyleffekt. Folk var knepiga på det viset. Inte alla gillade att journalister dök upp utanför deras hem och bad att få komma in. Strängt taget visste hon inte ens om Elsa var hemma. Tanten kanske hade packat ihop och dragit från Kiruna. Det hände. Att personer som lovat att tala ut ändrade sig i sista stund. Det hade de naturligtvis rätt till, men det hindrade inte att det var frustrerande som fan. ”Känner du henne?” frågade hon.

Tareq gav henne en road blick. ”Du menar att alla känner varandra i Kiruna? Så litet är det faktiskt inte.”

Det var inte det hon menat, det var bara en desperat fråga, för att på något sätt lösa problemet med det saknade intervjuobjektet.

Hon visste ju precis hur det fungerade i Kiruna. Självklart kände inte alla varandra. Faktum var att man var ganska bra på att låta alla sköta sitt. Ett fosterhemsbarn kunde till exempel komma till skolan med blåmärken, misskötta öroninfektioner och frakturer utan att någon tycktes se det. Fast hon var orättvis förstås. Det var inte så bara i Kiruna, så var det nästan överallt eftersom det var en skitvärld de levde i.

Ambra kliade sig i hårfästet. Mössan hon tryckt ner över håret stacks men det var så jäkla kallt att hon behöll den på. ”Är du härifrån?” frågade hon Tareq, fastän hon misstänkte svaret, han hade i stort sett ingen dialekt.

18

”Nej, jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag flyttade hit med min mamma efter gymnasiet. Hon träffade en Kirunabo och förälskade sig i både honom och trakten. Jag är bara här och hälsar på, jag ska tillbaka till Stockholm efter nyår, börja på en fotoutbildning.” ”Men du jobbar redan för Aftonbladet?” ”Jag har haft tur och fått en del frilansuppdrag.”

Hon tolkade det som att Tareq var jäkligt duktig. Han såg ut att ha sitt ursprung i Mellanöstern. Irak, gissade hon. Om hans föräldrar var invandrare hade han förmodligen inte haft något nätverk som hjälpt honom in i branschen, och att då få fotografjobb på en rikstäckande tidning var en närmast omöjlig bedrift, men han hade lyckats. ”Du gjorde något knäck för Nöjet, eller hur?” sa hon eftersom hon mindes vad Grace sagt. ”Hur trivdes du där?” frågade hon så neutralt hon kunde. Enligt henne var Nöjet en jäkla kloak. Man rapporterade från societetsevenemangen, befann sig i utkanten av journalistyrket, kunde inte vara kritisk reporter och behandlades illa av alla – kändisarna, sina egna chefer. Det var förfärligt. Om man inte trivdes med att jaga dokusåpakändisar och bevaka Instagramkonton förstås.

Tareq strök över kamerans blanka linjer med fingrarna. Korta rena naglar, svarta hårstrån, maskulina händer. Och så den där milda, artiga rösten. Han var oerhört sympatisk. Och attraktiv. ”Du var där också förut?” frågade han. ”Ja”, svarade hon utan att utveckla. Det hade varit hennes värsta år som reporter. Det var bara att hoppas att hon aldrig mer skulle behöva ligga i en buske och vänta på att en otrogen kändis skulle lämna sin älskares eller älskarinnas lägenhet. ”Så illa”, skrattade han med en empatisk blick i de vackra ögonen. ”Jag tyckte det var helt okej. Men kanske inte det jag vill göra i längden”, la han till.

Snygg, trevlig och diplomatisk. Tareq skulle gå långt. Ambra fick en opassande impuls att dra av sig mössan och puffa till håret.

Servitrisen kom tillbaka med Tareqs beställning. Han fattade om det immiga glaset med apelsinläsk. ”Fanta är min last”, sa han och log mot servitrisen som såg ut att vilja bilda familj med honom på stört.

19

Efter att servitrisen motvilligt lämnat dem tittade Ambra på telefonen för ungefär tionde gången. Rastlösheten kröp i henne.

Rent krasst kostade hon pengar här uppe om hon inte producerade text. I huvudet letade hon redan alternativa knäck. Något om snö, kanske. Eller flytten av hela stan.

Tareq svepte läsken och ställde ifrån sig glaset. Han reste sig, drog på sig kamera och objektivväska. ”Jag ville bara komma in och hälsa. Är det okej med dig om jag går ut en sväng? Jag har en del grejer jag kan göra medan vi väntar. Messa så fort du hör något.”

Ambra nickade, såg honom försvinna med långa, snabba steg och lät sedan blicken svepa över restaurangen igen. Scandic Ferrum låg mitt i stan och verkade fungera som någon sorts knutpunkt. Affärsmän och businesskvinnor huttrade i alldeles för tunna kavajer vid ett bord. Småbarnsmammor i praktiska vinterkläder matade sin avkomma med puréer och frukt vid ett annat. Borta vid beställningsdisken stod en grupp brandmän.

Hon studerade dem en stund innan hon tittade på telefonen igen. Tryckte fram sitt senaste mess till Grace, väntade otåligt för att se om en bubbla med prickar möjligen skulle dyka upp och indikera att ett meddelande var på väg. Hon ville veta vad hon skulle göra om inte Elsa Svensson dök upp.

Inget.

Hon klickade upp Instagram istället, funderade på om hon skulle ringa Jill, men så blinkade och vibrerade telefonen till i hennes hand. Äntligen hörde Grace av sig: Hört något mer?

Ambra svarade med snabba, vana knapptryckningar: Nej. Ska jag vänta?

Hon nästan hoppades att Grace skulle beordra hem henne. Men nejdå: Ja, vänta. Har Tareq dykt upp?

Japp.

20

Grace avslutade med: Håll mig uppdaterad.

Ambra la ner telefonen igen. Frustrationen fick henne att trumma med fingrarna i bordet. Dessutom hade hon druckit alldeles för mycket kaffe och kände sig darrig och lätt illamående.

Hon tittade bort mot kassan igen. Brandmännen var borta. En ensam man stod och köpte kaffe. Han bar en tjock uppknäppt vinterjacka, rutig öppen skjorta och så en t-shirt under.

Medan Ambra funderade på vad hon skulle göra härnäst studerade hon mannen. Han hade en närvaro hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Han stod där ensam och tyst, storvuxen som ett bergsmassiv. Breda skuldror. Långhårig och skäggig dessutom. Han såg ut som en buse, en riktig Norrlandskliché, det var bara skotern och geväret som fattades. Ambra vände sig bort, hade alltid haft svårt för den biffiga machotypen.

Mannen kom gående med en mugg kaffe mot hennes bord och hon kastade ännu en snabb blick på honom. På tröjan under skjortan läste hon: FBI. Hon kisade mot texten under.

Female Body Inspector stod det med mindre bokstäver. Men fy satan, vad osmakligt. Hon gjorde en äcklad grimas och kunde inte låta bli att muttra ”Trevlig tröja”, precis när han gick förbi. ”Vad?” Mannen stannade till, rösten var dov och hes och han såg på Ambra som om hon dykt upp ur tomma intet, som om han varit djupt inne i egna tankar och inte ens märkt att han var bland folk.

Hon avläste noll sinne för humor i vad som måste vara de svartaste ögon hon sett. Alla hennes varningssystem gick igång.

Han såg läskig ut. ”Sa du något till mig?” frågade han och gav henne en smalnande blick. De svarta ögonen var rödsprängda och skägget såg ovårdat ut. Och så tröjan med den mansgrisiga loggan till det.

Den var ett skämt, det fattade hon ju, men saken var den att hon hade skrivit många artiklar om trafficking, barnprostitution och hedersmord. Om unga kvinnor som behandlades som objekt eller värre ändå. Om alldeles vanliga män som svartsjukt mördade flickvänner eller fruar bara för att de tyckte att de ägde 21

dem och deras kroppar. Tröjan var vidrig, även om den skulle föreställa skämtsam.

Hon borde ursäkta sig, hålla tyst, ignorera honom. ”Du är inte rolig, om du nu trodde det”, sa hon istället. Jävla typ.

Mannen stelnade till och hon spände sig. Ta det jävligt lugnt nu, Ambra. Han ser livsfarlig ut. Mannen fortsatte stirra på henne, som om han inte fattade vad hon sagt. En rysning genomfor henne. Den där blicken alltså. Han såg ut att vara på väg att säga något, men sedan skakade han bara på huvudet och gick vidare.

Ambra sjönk tillbaka mot ryggstödet. Blodet börja rinna i ådrorna igen. Hon vågade inte vända sig om och titta efter honom. Det hade varit något med hans ögon, något med hans hållning som sa henne att han inte var en man att provocera.

Nackhåren reste sig och hon anade att han slagit sig ner någonstans bakom henne. Fan, vad hon hatade den här stan.

22

4 Tom sneglade bort mot ryggen på kvinnan som snäst åt honom.

Han hade varit så inne i sina tankar att han inte hört vad hon sa, bara noterat att hon verkade arg. Nu satt han så att han kunde studera henne snett bakifrån, och med ryggen mot väggen, med bästa möjliga överblick över lokalen. Han gjorde ett snabbt svep över restaurangen innan han tittade på kvinnan igen. Det lilla som syntes av henne mellan lagren av kläder, halsduk och mössa var några mörka lockar. När hon fräst till hade han automatiskt noterat blek hy, mörka ögonbryn och nästan lysande gröna ögon.

Hon var inte härifrån, det syntes både på kläderna och attityden. Och på något mer svårdefinierat, i hållningen och rörelsemönstret. Kirunaborna hade sällan bråttom och rörde sig i ett helt annat tempo, inte med den där aggressiva hetsigheten.

Hon var en storstadstjej, det var han nästan säker på, satt och knappade på datorn, kollade telefonen hela tiden. Då och då skannade hon av rummet samtidigt som hon hastigt tog en kaffeklunk. Allt hon gjorde gick fort och det var som om en stressad energi omgav henne.

Tom tog också en klunk. De hade gott kaffe här på Ferrum och han gillade att restaurangen var så pass stor. Sedan fångenskapen hade han svårt med att känna sig trängd. Hotellet var en central mötesplats i Kiruna. Lunch- och fikaställe på dagarna, barhäng på kvällarna; förr eller senare kom de flesta Kirunabor hit.

Han gjorde ett svep igen. Det gick helt automatiskt, att inventera omgivningen. Att notera vem som satt och väntade på någon, och vem som skulle kunna utgöra ett hot. Han gjorde det utan att ens tänka. Läste av ansikten för att se om det fanns en avsikt att skada, skannade händer för vapen. Kvinnor som män.

Det var rätt mycket folk, så här två dagar före julafton.

Under vardagar pågick konferenser, nu var det mest turister och semesterfirare. Kiruna var en populär ort på det viset. Man åkte hundspann, spanade efter norrsken och åkte skidor. Eller 23

tog en nattlig skoterfärd över den djupfrysta Torne älv och sedan fika vid en eld. De stora bilfabrikanterna skickade hit folk för att testköra nya modeller i vinterväglag och många bilreklamfilmer hade spelats in runt omkring Kiruna. Och så fanns förstås Esrange, rymdstationen, en bit bort. Forskare, både svenska och internationella, drogs hit. Men den mörkhåriga kvinnan med de intensiva ögonen var varken testkörare eller rymdforskare, det var Tom säker på.

Hans blickar drogs till henne hela tiden, han var osäker på varför. Men hon hade varit så fientlig och taggig att det på något sätt trängt igenom den dimma han befunnit sig i och nu kunde han inte riktigt släppa henne. Av hennes rygg att döma hamrade hon på tangenterna nu. Var hon författare då? Nej, de brukade väl inte vara så där ilskna? Tvärtom, de få författare Tom mött gjorde inte mycket väsen av sig, satt mest och dagdrömde. Egentligen borde han inte bry sig, men det var bara det att han inte riktigt fattade vad hon blivit så arg på. Det hade verkat riktat direkt mot honom. Som om han gjort henne, personligen, något. Men han hade ett gott öga för ansikten, och de hade aldrig träffats förut.

Han såg henne kolla telefonen igen och så slog det honom: journalist. Inte en lokal reporter, utan en från någon av storstadstidningarna. Allt stämde. Men vad gjorde hon här? Vad kunde vara så viktigt att en reporter från huvudstaden – han var nästan säker på att det måste vara från Stockholm hon kom – reste ända hit ett par dagar före jul?

Fast hon kanske hade släkt här uppe och passade på att jobba mellan släktsammankomsterna? Stockholmsjournalister hade ofta sina rötter i småorter. Tom visste det, för han hade träffat många journalister genom åren. Utbildat och instruerat dem i säkerhet. Det drällde alltid runt en massa reportrar i konflikthärdar och i utkanter av krig, galna sensationssökare. Han hade tjafsat med många av dem för journalister tjafsade jämt.

Retat sig på dem och deras beskäftiga övertygelse om att de var de enda som stred för demokratin på riktigt. Blivit intervjuad och felciterad. Sett dem hänga ut människor för att få höga läsarsiffror. Vinklat fakta och skapat drev. Nä, han gillade inte journalister.

Tom tittade ner i bordet, kände fortfarande efterdyningar 24

av den ångestattack han fått imorse. Det här var en av hans sämre dagar. Det var obegripligt att det kunde variera så, och helt utan logik. Han visste aldrig när ångesten skulle slå till, när ett ljud skulle få honom att överreagera. Inte blev det bättre av alla smällare som ungarna sprang omkring med. Det var över en vecka kvar till nyår, smällare var förbjudna och ändå small det titt som tätt.

Häromdagen hade han kastat sig ner i en snödriva, helt reflexmässigt, när det exploderat bakom honom. Hjärtat dånade och han hade tunnelseende och det var först när han sansade sig som han hade insett att han hade kastat sig över ett barn, för att skydda det med sin kropp, och att det nu låg under honom medan en hysterisk mamma stod bredvid och slog på hans rygg. Barnet hade storgråtit, mamman hade skrikit och själv hade han mumlat en ursäkt och skyndat därifrån.

Journalisten reste sig upp. Hon pratade i telefon och passade på att sträcka på sig, tänja nacken och rulla med axlarna. Hon gjorde en grimas, som om rörelserna smärtade. Hon hade långa ben men i övrigt såg han ingenting av hennes kropp under alla kläder. Inte för att han satt och spanade in henne. Han bara noterade det. Hela tiden medan hon pratade vakade hon över datorn som en hök.

Och sedan förändrades allt.

Tom glömde journalisten och allt annat.

För hon kom in i restaurangen och han slutade nästan andas.

Ellinor.

Herregud, det var verkligen hon.

Hade han gått hit för att om alla förr eller senare kom hit, så skulle kanske Ellinor också göra det? Ärligt talat visste han inte längre. Hans hjärna fungerade inte som den brukade. Ibland undrade han faktiskt om han höll på att bli galen. Men han var i Kiruna på grund av Ellinor, hoppades att hon trots allt som hänt fortfarande behövde honom, att hon saknade honom så som han saknade henne.

Han följde hennes rörelser borta vid kassan. Hon var ljus och rakryggad. Sund och glad, en sportig tjej som älskade att åka skidor och simma, älskade ungdomar och djur – hela världen tydligen, utom just honom, Tom Lexington.

25

Hon gjorde sin beställning och såg sig sedan om i lokalen.

Blicken vandrade över gästerna.

Tom satt alldeles stilla.

Och så fick hon syn på honom.

Hon frös till mitt i en rörelse. Tom bara stirrade. Ellinor tittade tillbaka. Alla andra ljud försvann. Det bildades som en korridor mellan dem. Tom höll andan, vågade inte röra sig. Snälla, gå inte, var det enda han tänkte.

Han hade begått så många misstag när det gällde Ellinor.

Om hon stannar, då tar jag det som ett tecken. Snälla, gå inte.

Ge mig en chans till.

Hon tvekade.

Han fortsatte hålla andan medan minnena sköljde över honom.

Han hade träffat Ellinor Bergman i Kiruna när han var tjugoett.

Ellinor var arton, med flygigt blont hår och en mun som nästan alltid log. De sågs på en bar. Hon satt vid ett bord med några kompisar, han satt vid ett annat med sina. ”Bor du här?” frågade han när de stötte ihop vid bardisken. ”Ja. Och du?” ”Jag utbildar mig till officer, jag är här och gör praktik på min gamla bataljon.” ”Jägare?” Hon log.

Tom nickade. Hade kanske förväntat sig att hon skulle se imponerad ut. De flesta tjejer gjorde det när man var jägare och officerare. ”Min pappa är militär”, förklarade hon. ”Och vad gör du?” ”Jag går i gymnasiet. Jag fyller arton idag. Vi är här och firar.” ”Då får jag kanske bjuda på en födelsedagsdrink?” frågade Tom och kände sig oändligt världsvan.

Det fick han.

De pratade hela kvällen. Ellinor blev både rätt berusad och flirtig, och Tom försökte hänga med fastän han aldrig varit den flirtiga typen.

De låg inte med varandra den kvällen. Han kände direkt att Ellinor var mer än en tillfällig flirt, så han ville gå långsamt 26

fram. Dessutom bodde hon fortfarande hemma. Han uppvaktade henne under de följande veckorna. Bjöd ut henne på bio och på middag. Snart var han kär. Det var inte konstigt alls, Ellinor var lätt att umgås med. Glad och positiv, lättsam och ljus till sinnet. En snäll och okomplicerad tjej. Och snygg dessutom.

De hade sex första gången hemma hos henne, en kväll när hennes föräldrar var bortresta. Han var inte oskuld och det var inte hon heller. Det var fint och han visste att hon var Den Rätta. Inget var komplicerat med Ellinor. När han var tvungen att plugga sysselsatte hon sig utan problem på egen hand. Hon hade mängder med vänner, en massa aktiviteter och var full av energi. Studierna och utbildningen sände honom över hela landet, men så ofta han kunde åkte han till Kiruna för att vara med henne. ”Jag vill inte bo i Kiruna i hela mitt liv”, sa Ellinor när hon gått ut gymnasiet.

Han pussade hennes nästipp. ”Var vill du bo då?” ”I Stockholm. Med dig.”

Så när Tom var färdig kapten flyttade de ihop i Stockholm.

De köpte en lägenhet och kände sig vuxna. Ellinor pluggade på universitetet och jobbade extra ibland. Tom arbetade oerhört mycket. Det kunde gå veckor när de knappt hann ses.

De hade sina svackor förstås, men vilka par hade inte det?

När de hade varit ihop i fyra år köpte de förlovningsringar. ”Det känns så rätt, Tom”, sa hon när han trädde ringen på hennes finger. För honom handlade det om att det skulle vara de två för alltid.

Livet tickade på. Ellinor fick jobb som lärare på en innerstadsskola, gick olika kurser och vidareutbildningar, bytte jobb.

Han jobbade hårt. Åren gick och bortsett från att han var mycket utomlands på hemliga operationer var de som vilket stabilt storstadspar som helst. Hade han trott i alla fall.

En junidag förra året hade Ellinor stått med huvudet lutat mot dörrkarmen till köket som de just låtit renovera. Tittat på honom och suckat. ”Tom, vi måste prata.”

Först reagerade han knappt på hennes märkliga tonfall, han hade tankarna på annat håll. Han tittade upp från morgontidningen och frågade: ”Kan vi ta det sen? Jag har mycket på jobbet.”

27

Hon korsade armarna. ”Du har alltid mycket på jobbet. Jag vill prata. Nu.” Hon såg ut att ta sats och han kände en föraning av katastrof. ”Jag har varit med en annan man.”

Chocken var som ett slag. ”Med vem?” frågade han medan han kämpade mot overklighetskänslan. ”Det spelar ingen roll.” ”För mig spelar det rätt stor roll. Är det allvarligt?” ”Att jag har legat med någon annan? Ja, det är väl ganska allvarligt.”

Och sedan började hon gråta. Tom kände sig märkligt avstängd. Han hade verkligen mycket på jobbet. Hans firma, Lodestar Security Group, expanderade i rekordfart, de höll på med komplicerade upphandlingar och en av deras kunder i ­Bagdad hade just förlorat personal i en självmordsattack. ”Jag vet inte vad jag ska säga”, sa han vanmäktigt. ”Är du inte arg? Känner du inget? Något?” ”Jag älskar dig, Ellinor. Vad kan jag mer säga?”

Hon skakade på huvudet. ”Men säg inget då. Det är ändå din bästa gren. Jag vill göra slut, Tom, det funkar inte längre.” ”Men vad är det som inte funkar? Berätta. Snälla. Jag gör vad som helst.” ”Fast det spelar ingen roll längre.”

Han fattade inte hur det hade gått till. Det kom verkligen från ingenstans för honom. Fortfarande var den starkaste känslan den av overklighet. ”Jag vet att jag jobbat mycket.” ”Det handlar inte bara om det. Jag har bestämt mig.” ”Snälla, Ellinor. Du kan väl vänta, vi kan väl prata?” ”Jag vet inte om det är någon idé.”

Hans telefon ringde. Det var från Irak. ”Jag måste ta det här”, sa han automatiskt.

Hon gav honom en blick men sa inget mer, lät honom bara gå.

Han arbetade som en maskin i två dagar. Ellinor messade att hon skulle åka till sina föräldrar och tänka. Ellinors föräldrar gillade honom, han gillade dem, Tom tyckte att det var en bra idé, kanske de kunde prata med henne. Men det var faktiskt sista gången de hördes på flera månader. Skulle han agerat annorlunda om han vetat vad som skulle hända?

Dagen därpå fick Tom ett telefonsamtal från sin vän David, 28

ett samtal som gjorde att han reste till Tchad, ledde en beväpnad operation, kraschade med sin helikopter i öknen och togs till fånga. Hemma trodde de att han var död. Resan som bara skulle ha tagit några dagar, som skulle ha varit en avledning från krisen de hade, förändrade allt. Han hade återvänt till Sverige efter fyra månader, först i oktober. Då hade Ellinor redan hyrt ut deras lägenhet, flyttat tillbaka till Kiruna och gått vidare.

Vilket jävla uttryck.

Gått vidare.

De hade inte setts sedan den där dagen i köket i juni, insåg han nu medan de fortsatte att titta på varandra tvärs över hotellrestaurangen.

Han hade ringt henne så snart han var fri och hemma i Sverige. Hon hade varit glad över att han levde. Men han hade inte velat att hon skulle besöka honom på sjukhuset och sedan hade hon inte kommit ner till Stockholm överhuvudtaget, hade sagt att det var bättre att de inte sågs.

Nu tog Ellinor sin tekopp från disken och började långsamt, nästan tveksamt, gå mot honom. Tom vågade knappt andas.

Han letade i hennes ansikte efter ett tecken på … något. Hon såg ut precis som vanligt. Det måste ju betyda någonting att hon var här, att hon var på väg mot hans bord, att de äntligen sågs.

Om Ellinor bara gav honom en enda chans till, då skulle han reparera det han förstört, bli den man hon ville ha, den man hon förtjänade. Att se henne igen … Han nästan höll andan.

Hon kom fram till bordet, la huvudet på sned, betraktade hans bröst och sa: ”Men den tröjan, Tom. Det trodde jag faktiskt inte om dig.” Hon höjde på ögonbrynen och Tom fattade först ingenting. Sedan kopplade han och tittade ner. Tydligen bar han en rutig skjorta, han hade inget minne av att ha satt på sig den. Och under skjortan en svart t-shirt som han ryckt åt sig utan att titta. Upp och ner läste han den vita texten på det han utgått från var en av hans vanliga svarta tröjor. FBI med stora bokstäver. Female Body Inspector under.

Jaha. Ja, det förklarade ju en del. Både Ellinors häpna blick och även den taggiga journalistens reaktion tidigare. Snabbt sneglade han bort mot hennes bord, men hon verkade djupt försjunken i sin laptop. ”Den är inte min”, sa han förklarande till Ellinor, fastän de 29

inte borde prata om tröjor. ”Kvinnan som städar och tvättar åt mig har en slusk till son. Det måste vara hans. Hon har väl tvättat dem samtidigt.”

Ellinor granskade honom. ”Du ser trött ut”, sa hon till slut. Hon stod upp fortfarande.

Han önskade att hon skulle sätta sig ner, dricka sitt te mittemot honom som hon brukat göra och säga att hon ändrat sig, att hon inte alls gått vidare.

Men hon förblev stående, fortsatte inspektera honom. ”Och du har gått ner i vikt”, la hon till.

Tom drog med handen över pannan. ”Jag är okej”, ljög han. ”Du dricker för mycket”, fortsatte hon.

Han såg frågande på henne. Hur kunde hon veta det?

Hon log igen, ett mjukt leende som Tom haft som inristat innanför pannbenet när hans fångvaktare gjorde outhärdliga saker med honom. ”Du kan inte hålla någonting hemligt här”, sa hon med en ursäktande axelryckning. ”En av tjejerna som jobbar på Systembolaget är med i min bokcirkel. Du har träffat henne. Hon sa att du handlat en massa sprit, upprepade gånger.

Du har väl aldrig haft problem med alkohol förut?” ”Nej”, höll han med om. Men det var förstås innan han i månader misshandlats dagligen av fångvaktare som hatade honom och allt han representerade. Väl hemma hade han fått diverse tabletter utskrivna, men han drog faktiskt gränsen där, vid psykofarmaka. Han självmedicinerade med alkohol istället.

Jätteintelligent. ”Du måste sluta ringa mig så där”, sa hon lågt.

Det var så pinsamt, att han hade reducerats till någon som fylleringde sitt ex. Men det var det som var problemet. Han såg henne inte som sitt ex. ”Vad ser du i honom?” Orden kom från ingenstans och han ångrade dem omedelbart.

Hennes axlar sjönk ihop. ”Tom …” ”Förlåt. Kan du inte sätta dig ner en stund?”

Hon såg sig om, sedan gled hon ner på en stol och ställde sin tekopp på bordet. ”Jag är så ledsen, jag vet att det är mitt fel att du mår så här.” ”Det är inte ditt fel.” Inte bara i alla fall. ”Men du vet vad jag menar.” Hon blåste på sitt te.

30

”Du gjorde slut innan jag åkte. Du kunde inte veta vad som skulle hända.” ”Jag trodde du var död. Det var det besked vi fick.” ”Så du flyttade tillbaka hit.” ”Ja.” ”Hur länge var du ihop med honom, innan du berättade det för mig?” Dagar? Veckor? Månader? Han hade ingen aning.

Ville han ens veta? Hon hade gjort slut, han hade åkt och medan han försmäktade i Tchad hade hon byggt upp sitt nya liv.

Ellinor rörde med fingret längs med koppens kant. ”Vad spelar det för roll?” ”Ingen, antar jag.” ”Jag är ledsen. Det sista jag ville var att såra dig. Och det var hemskt att tro att du dött. Särskilt efter …” Hon tystnade och tittade ner i sitt te. ”Efter att du krossat mitt hjärta?” Tom försökte låta skämtsam men misstänkte att han misslyckades rejält.

Ellinor såg plågad ut. ”Förlåt”, sa hon. ”Det var aldrig min mening. Men det var dåligt mellan oss så länge. Det måste du hålla med om.”

Tom höll inte med om det alls. Han hade trott att de hade det bra, det hade varit som en blixt från en klar himmel, att hon var missnöjd. ”Är du verkligen lycklig med honom?” Det kändes helt omöjligt. Hur kunde hon vara lycklig med någon annan? ”Ja, det är jag. Jag är lycklig. Med Nilas.”

Nilas. Vad var det för ett jävla namn? ”Du ser verkligen inget vidare ut. Borde du inte prata med någon?” ”Jag har pratat med någon. En psykolog.”

Hennes ansikte lyste upp. ”Vad bra. Vad skönt att höra.”

Han gjorde en grimas. Han gillade inte psykologer.

Sammanbrottet hade kommit en av de första dagarna som han var tillbaka på jobbet. Direkt när han återvände till Sverige blev han inlagd på sjukhus. Han var undernärd och infekterad.

Dagen efter att han blev utskriven från sjukhuset åkte han in till kontoret. Det enda han ville var att jobba. Det regnade och löven var gula. De första två dagarna gick bra. Men den tredje dagen satt han i ett möte. En svensk affärsman var kidnappad i 31

Pakistan. De hade diskuterat om de skulle ta sig an uppdraget att försöka frita honom. Det var inget ovanligt. Sådana förfrågningar kom hela tiden och det hörde till deras expertisområde.

De pratade om vapen och olika strategier när han plötsligt blev kraftigt illamående. Först trodde han att han var akut magsjuk, att han ätit något. Sedan började hans kropp skaka våldsamt.

Han hade aldrig upplevt något liknande.

Samtidigt började han svettas och han tänkte att det var ju för jävla ironiskt att han skulle dö i en hjärtinfarkt nu, när han överlevt så mycket. ”Tom?” sa en av hans kollegor oroligt.

Frågan lät som om den kom genom vatten.

Efter det mindes han bara fragment av höga röster, telefonsamtal och en ilfärd i ambulans till sjukhuset. En stressad akutläkare gjorde EKG, tog prover och lyssnade på hans andning. ”Det är en panikattack, inget farligt”, meddelade läkaren och hastade sedan vidare, förmodligen till någon som var sjuk på riktigt.

Eftersom Lodestar hade en svindyr, privat sjukförsäkring insisterade deras HR-chef på att Tom skulle gå till en psykolog för uppföljning. ”Akut stressreaktion, panikångest och förmodligen ett odiagnos­tiserat posttraumatiskt stressyndrom”, sa psykologen och tittade på honom över sina stålbågade glasögon. ”Inget värre”, sa han med ett tillkämpat skratt. ”Det är rätt allvarligt, skulle jag säga.” ”Men det går väl över?”

Psykologen tittade länge på honom. ”Det beror på.” ”På vad?” frågade Tom. ”På dig själv.” Typiskt psykologer. ”Vad ska jag göra då?”

Psykologen skrev något i sitt block. ”Vad vill du?” frågade hon. Det var som om hon inte kunde ge råd. ”Jag vill bli botad, det trodde jag var underförstått.” ”Naturligtvis. Men vad tänker du att du ska göra när du mår bättre? Vad vill du?”

Och Tom hade suttit där på den dyra psykologmottagningen och vetat att det enda han ville var att försöka få Ellinor tillbaka.

32

Veckan därpå tog han en timeout från jobbet, från Stockholm, från allt, och drog till Kiruna. Men Ellinor var envis. Hon hade inte velat träffa honom, hade inte sett någon mening med det. Fast nu var hon här. Det måste ju vara ett tecken. Kanske hade allt bara rört sig om en försenad trettioårskris. Eller någon annan kris, de hade ju varit ihop så länge, han klandrade henne inte i så fall. ”Jag saknar dig”, sa han nu.

Ellinor rörde snabbare med skeden. ”Tom …” Hon tittade bort, bet sig i läppen. ”Kan du inte ge mig en chans till?” sa han. Om han bara fick tillbaka Ellinor, då skulle allt bli bra. Han var helt säker på det. ”Jag måste gå nu.” Hon reste sig upp, kramade sin handväska. Han tittade på hennes fingrar. Hon hade tagit av sig ringen.

Förstås. Hon såg hans blick. ”När dödsbeskedet kom så fick jag gå igenom dina saker. Våra saker. Jag skickade din ring till din mamma. Det var fruktansvärt för henne förstås, att tro att du dött. Vill du ha tillbaka min ring förresten? Du betalade för den.” ”Nej, den är din”, sa han kvävt.

Hon såg ut att tveka, som om hon inte visste hur hon skulle säga hejdå. Gå inte, ville han säga. Stanna. Lämna mig inte. ”Ta hand om dig nu”, sa hon.

Han såg henne gå. Blev sittande, dränerad på all den energi han ändå tyckt att han skrapat ihop idag.

Vad skulle han ta sig till?

Han sneglade bort mot bordet där den hetsiga journalisten suttit, men hon hade försvunnit medan han pratade med Ellinor.

Datorn var borta. Bara en vit kopp med en svag rand av läppstift stod kvar efter henne.

33