9789137146546

JAG V E T A LLT DET HÄR

A N NIK A PA LDA NIU S

En internmedicinsk roman FO RU M

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Annika Paldanius 2016 Omslagsdesign Sara R. Acedo Omslagsbild (pärm) Ahmad Kavousian/Moment Open/Getty Images Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2016 isbn 978-91-37-14654-6

Ordförrådet: ett centimetertunt snötäcke i en lackask och runt omkring är hela världen obeskriven. eva ström, ur ”revbensstäderna”

kapitel 1 I vilket höstterminen startar, och lungcancern äter liv till förmån för död

jag vet hur man upprätthåller ett liv nu, men jag vet inte om jag ser fram emot att göra det.

ABCD – Airway Breathing Circulation Disability.

Det vore kanske fint att göra det på någon som har något att leva för. Själv lever jag nog mest för att det är mitt grund­ tillstånd, en inslagen väg som är lätt att fortsätta på.

Airway Breathing Circulation Disability. Det verkar viktigt, ändå. Jag håller mig vaken under föreläsningen och ställer frågor. Ingen upphör någonsin att förvånas. Över mig. Över sig själva.

Jag vet någonstans att jag är i mitt rätta element. Kramar, leenden, jag blir plötsligt rörd under professorns omständliga föreläsande och får en känsla av att han bryr sig. Pms. Kan behandlas med p-piller, SSRI eller spironolakton. Eller munkpeppar eller pollen­extrakt, om man är lagd åt det hållet. Jag är inte lagd åt det hållet.

Jag argumenterar inte om något som inte är evidensbaserat, för det finns inga argument, jag vet att det är det enda rätta.

Jag bara andas den torra föreläsningsluften, jag har andats den i tre år nu. Första gången den snuddade mina andningsvägar var jag arton år och kräktes på toaletten i pausen. Det gör jag inte nu. Jag fortsätter andas. Den torra luften mot mina slemhinnor, mot mitt luftvägs­epitel, ner i bronkerna bronkiolerna landar i alveolerna.

Det landar en lapp i mitt anteckningsblock, den kommer 9

snett bakifrån, men jag behöver inte vrida på huvudet för att veta att den kommer från Anna. Hennes handstil är ingen läkarhandstil, är en miljon gånger finare. Hon har guldhår och utstickande nyckelben, revben som häver sig när hon andas, hon andas på ett annat sätt än jag. Hela världen får plats mellan två lungor. Jag läser lappen, kan inte längre skilja på dubbel­ ironi och genuin lycka. De ska lägga sina händer på sjuka och göra dem friska. Vänder på papperet, skriver något på andra sidan. Skriver något om ikväll. Det kan vara uppriktig glädje, det kan vara dubblerad cynism. Jag skickar lappen vidare, till platsen bredvid mig, till Filippa. Hon har det vackraste leendet i världen, det rödaste lockigaste håret i universum och de finaste klänningarna i Göteborg. Hon läser lappen, ler emot mig och det kan vara ett äkta skratt, eller möjligen inverterad sarkasm.

Jag kan inte skilja på det, alls. Kanske är det inte heller viktigt. Det viktiga är det som kan bevisas, det som kan visas upprepade gånger, i dubbelblindade prospektiva randomiserade studier. Jag vet att det är det som är det viktiga. Det riktiga.

10

jag vet att hon kommer att dö snart, men jag är inte säker på om det är det som är det sorgliga. Det kan vara något annat också. Som att vi andra fortsätter att leva, till exempel.

Svullnaden i ansiktet, ögonen som ser ut som om de snart ska tränga ut ur huvudet, huvudet som i sin tur hotar att explodera, den tjocka hesheten, stämbandens hörbara svullnad. De små kärlbristningarna i huden och allt annat som snart ska brista. Allt som redan brustit och alla bägare som för länge­ sedan runnit över. Hon heter Maria.

Vena cava superior-syndrom? skriver jag och min handledare på röntgenremissen. Rökare i 40 år, skriver vi och bokstäverna formar våra ord på papperet. Tumör? skriver vi och bokstäverna formar en massa, tumörmassa, formulerar en fråga till ett svar som ändå kommer att vara detsamma. Oberoendet av våra ord och bundenheten till de bilder som kommer att tas av hennes kropp, massan. Tumörmassan. Våra ord ändrar inte på den. Våra ord ändrar ingenting. Vi undertecknar remissen med båda våra signaturer.

Hon frågar inte om cancer, vi svarar inte på frågor som inte ställs, svaren ska komma senare, på avdelningen, imorgon, på dagtid med anhöriga närvarande.

Vi har inte uttalat ordet ”död” när jourpasset är slut, vi har inte uttalat ordet ”tumör” när jag lämnar akutmottagningen strax efter midnatt. Vi har format våra läppar kring ordet ”lungcancer” när jag beger mig mot omklädningsrummet, men vi 11

har gjort det tyst, inne på läkarexpeditionen mellan fyra ögon.

Nu skyndar jag på stegen, andas in källarfukten i sjukhusets kulvert, mörkret omkring mig, förbannar att jag fått skåp i omklädningsrummet allra längst bort: Sibirien. Någon ska dö och jag vet det och jag är precis lika mörkrädd som vanligt.

Jag vet att den är fånig, skräcken för att någon ska komma ikapp mig, gripa mig om axlarna, skräcken för att mörkret ska hinna ifatt mig, invadera mig; jag tänker att mina tankar är fåniga, saknar grund, inte anstår mig, skyndar på stegen alltmer, tänker att jag borde gå långsammare, borde möta min rädsla, försöker tänka på annat, det är ett undvikande beteende, jag skrattar till åt tanken på mig själv som undvikande, blir rädd igen, skyndar mig ännu mer, fumlar med nyckeln till det gröna plåtskåpet, får av mig läkarpyjamasen och träskorna, kliver direkt över i mina kängor för att undvika det iskalla källargolvet, drar mina vanliga kläder över kroppen och den mögliga luften ner i lungorna. Händerna om cykelhjälmen och ryggsäcken, fötterna mot stentrappan upp ur källaren, snabba steg, ut i nattluften, fredagsnatten, lättnaden, dörren som slår igen efter mig, gatlamporna, ljuset. Fötterna mot pedalerna, nattluften ner i lungor som med all sannolikhet är friska, staden som aldrig blir helt svart, staden som är min klippa, den trogna ljusföroreningen som jag kan andas in dygnet runt. Ljuset som är en våg eller en partikel eller mest av allt min vän.

Jag vet att jag borde sova snart, att dagen varit lång, att veckan varit lång, att natten är sen att natten är här att jag borde sluta ögonen i min säng. Men under mina ögonlock finns ett par andra ögon när jag blundar, ett par som är på väg ut, där finns mina fingrar över hennes kärlsprängda hud, där minns jag den vita massan på röntgenbilderna. Mina ögon behöver nya intryck, andra intryck, andra ordmassor, behöver en fredagskväll utan död, behöver liv, people who are young and alive, behöver Anna, skickar sms till Anna, får svar: ”Vi är på Yaki-da, kom hit!” och huvudet slutar spränga, 12

ögonen sjunker tillbaka, luften rinner i ordinär takt ner i lungorna. Staden omkring mig slutar pressa mot min hud, slutar ta plats, börjar pulsera vänligt, normofrekvent, andas. De breda gatorna som bronker, de mindre som bronkioler, vi människor som alveoler, vi syresätter staden och slukar dess syre.

Jag har den här andan, jag håller den hårt.

13

jag vet att jag är ett ryggradsdjur en vertebrat, att jag har trettiotre kotor i ryggen och över tvåhundra ben i kroppen och jag borde kunna hålla mig uppe själv, det borde vara någon styrsel, men jag tror att det är fel, jag behöver Anna, jag behöver Jari jag behöver Filippa jag behöver Robert och jag behöver vänlighet och kyssar och sprit och jag tänker att allt det är ett exoskelett, jag är ett leddjur och jag blundar och ser mig själv som en skalbagge. Jag blundar och i deras sällskap blir skalbaggen en människa en amason någon som kan skratta eller kriga.

Människor, värme, kramar, kyssar. Vi är på Orgia för allt annat är stängt nu och vi är unga och levande. Ett gäng, och produkten och kontentan av det mesta är destillerad sprit och jag går mot baren, inte för att komma ikapp men för att börja eller sluta. ”Hej, jag heter Tobias. Vad heter du?”

Ganska trevligt tänker jag, spjuver tänker jag, enkelt och fint tänker jag, och jag säger ett annat namn än det jag brukar säga.

Hans hår är alltför välvårdat, för mycket produkter, för jämnt klippt. Skjortan för nystruken. Man ser ingenting avteckna sig, jag kan inte se hur snabbt hans hjärta slår. Han ser inte mina bortduschade tårar han ser inte det översminkade blå under mina ögon han ser ingenting, helt säkert ser han ingenting och när han frågar vad jag gjort tidigare ikväll berättar jag en saga, berättar att jag varit på fest. Själv berättar han att han jobbat länge och ska möta upp några polare, jag lyssnar inte längre, 14

jag har min öl, jag har min anda, jag är på väg tillbaka till mitt gäng men han hinner fråga vad jag annars gör och jag fortsätter på min saga, säger att jag är förskollärare, jobbar på dagis. ”Jag är läkare”, säger han då. ”Jag jobbar på hjärttransplantation.”

Jag är inte påkommen men det känns ändå så, jag ger honom mitt riktiga nummer, jag har ingen självbevarelsedrift, jag vet inte om jag är värd att bevara eller vara, jag återvänder till bordet där de som är mina står, där jag är trygg, med Anna och Jari och Robert och Filippa och jag ser mest på Robert, ser som vanligt på ryggradsdjuret vertebraten Robert.

Jag vet att hans händer alltid är varmare än mina, hans händer och hans kropp som är hemma, som är känd, välbekant, som inte behöver utforskas eller undersökas. Densamma, konstant. En klippa eller mer ett berg, något som det växelvarma leddjur som är jag och min cykel kan luta oss mot i Göteborgsvinden, höstblåsten, gryningen, varsomhelst. Ett stenblock en bergvägg att värma sig mot. En självklarhet när ingen annan står emellan. Vi möter tidningsbudet på Stigbergstorget, får en GP, sätter den på min pakethållare, jag välter nästan, Robert skrattar åt mig och jag vet hur hans skratt låter långt innan det träffat mina trumhinnor, jag vet hur stora hans pupiller kan bli innan de har börjat expandera. Jag vet att han aldrig har svar, jag vet att inte förvänta mig ord, jag vet exakt hur många prickar han har bakpå vänstra låret, jag vet att ett av dem är ett compoundnevus som ser lite otäckt ut men som inte är malignt. Jag vet hur hans svarta hår lockar sig vid tinningarna och när han svettas vet jag hur svetten luktar innan den trängt ut ur hans apokrina körtlar.

Senare har solen gått upp, senare blickar jag ut över de orange­färgade lakanen, över de mönstrade väggarna, bensinmacken med neonsnäcksskylten utanför fönstret, Roberts fönster i Roberts lägenhet, Roberts kropp. Mina vakna ögon blickar ut över Roberts sovande kropp och jag tänker: normala 15

andningsrörelser. Jag lägger örat mot hans bröstkorg och tänker: normala andningsljud. Normala hjärtljud. Hans kropp är jämn och slät, frisk och stark. Välbekant. Solen lyser på den, fotonerna studsar, den ser slätare ut än någonsin. Jag blundar och ser den från insidan, tänker att jag ser den från insidan, en bild, blodig, igensatt med tumörer, förruttnelse, öppnar ögonen igen, hans friska släta hud, hans andningsrörelser, vi andas i samma takt. Jag passar in min kropp tätt intill hans, följer hans andetag. Andas. Andas sovrumsluft spritångor närhetsos hudmolekyler. Andas med mina förmodat fullkomligt friska lungor.

16

jag vet att samhället som sådant finns, jag vet att det organiserar till exempel sjukvård, jag vet att det vill vara till för sina medborgare. Jag går in och tittar i journalerna på de patienter som jag hade på min senaste jour, vill kolla hur det gått för dem, vill lära mig något. Särskilt vill jag se hur det gått för Maria, jag slår in hennes personnummer i journalsystemet, andas ut när jag ser att hon fortfarande lever. Hoppas att också hon har kunnat andas ut, läser att hon fått kortison och att man lagt in en stent i stora hålvenen, vena cava. Jag klickar mig in i röntgensystemet, läser svaret på den röntgenremiss jag skrivit, där står det att lungförändringen växt sedan föregående undersökningstillfälle, och jag scrollar förvånat bakåt, har hon gjort en tidigare undersökning? Visste man att hon hade en lungtumör, varför har man inte gjort något åt den?

Jag förstår ingenting, hittar inget mer i journalen. Loggar ut från datorn, börjar gå mot sjukhusets fik för att köpa något att äta före eftermiddagens gruppundervisning. ”Nej, men HEJ igen!”

Där är läkaren jag gick med under förra jouren, hon ser piggare ut nu, hennes askblonda hår mer nytvättat. Hon ställer sig nära mig, viskar: ”Vet du vad? Vår kvinna med vena cava superior-syndrom?

Man hade ju sett en tumörmisstänkt förändring på hennes lungor redan för flera år sen och planerat att utreda den med datortomografi, men eftersom hon inte hade asyl då, eftersom 17

hon var asylsökande, var det någon sköterska som stoppade röntgenremissen. Och nu står vi här ett par år senare, patienten har fått uppehållstillstånd, men inte katten hjälper det henne, för nu har hon spridd lungcancer och kommer att dö. Fattar du att man kanske hade kunnat BOTA henne om man gått vidare för ett par år sen? Bli aldrig en sån där paragrafryttare, Hanna, eller, det fattar jag ju att du inte blir!”

Och så klappar hon mig på axeln och klapprar iväg i sina träskor, med sitt gråblonda hår flygande kring huvudet, i riktning mot akuten. Själv stapplar jag vidare mot sjukhuscaféet.

Men jag är inte hungrig längre.

18

jag vet att centrum enligt statistiken är Göteborgs farligaste område, men jag känner mig trygg där, stadsljusen som leder mig hem till Johanneberg. Det finns annat som jag är oroligare för, som förorter, nya platser, ställen där jag inte varit och jag vet att det är vanligt att man upplever rädsla på platser som man inte känner till. Rädslan för det okända och männi­ skans irrationalitet, vår ovilja att tro på det statistiskt visade.

Men jag lutar mig mot Filippa på spårvagnen, ser in i Annas ögon, skrattar. ”Vi får hålla hårt i varandra”, skrattar vi. ”Hisingen kan vara farligt.”

Hisingen där jag bara varit när jag sprungit Göteborgs­varvet, låtit mina fötter löpa längs Norra älvstranden. Andra sidan älven, jag har hört att det kan vara finare än man tror, att det kan vara lugnt och tryggt. Det är där någonstans på ön som kvällens fest går av stapeln.

Spårvagnen skakar och härjar, regnet rinner nedför rutorna, svart vatten som färdas mot en grå bakgrund. ”Jag hatar hösten”, säger Filippa och hennes fräkniga ansikte ser plötsligt skämtsamt allvarligt ut, om det finns något sådant. ”Seasonal affective disorder?” säger Anna. ”Hm, underligt.

Du som matchar de röda löven så perfekt med ditt hår.”

Hon tar på sig en bekymrad min. ”Jag gillar inte heller hösten”, säger jag. ”Mörkret skrämmer mig. Man borde flytta utomlands.”

19

Anna håller med, hon föreslår Spanien, föreslår flamenco och sangria och latino lovers. Jag säger att jag snarare tänkte mig Kalifornien, tänkte sol och surf och dekadens. ”Fast vi vill väl knappast vara doktorer där”, säger jag. ”Man måste ju jobba typ hundra timmar i veckan och blir stämd hela tiden.” ”Eh”, säger Anna. ”Vi kan väl göra något annat? Starta ett band eller något.” ”Italien”, säger Filippa bergsäkert, pratar om det sexigaste språket, det bästa vädret, den godaste maten och de vackraste stränderna. ”Och maffiabossar”, flikar Anna in och vi skrattar. ”Du kommer aldrig att få en maffiaboss”, säger Filippa. ”Då måste man kunna laga god mat.”

Hon skrattar och jag vet att det är Filippa som lagar den godaste maten och har de bästa maffiabosshustruegen­skaperna.

Vackra flirtiga Filippa som alla vill ha, men som redan är upptagen, och vars skratt porlar som ingen annans. Det faller som små dyra diamanter runt om i den gamla spårvagnen.

Jag skrattar igen och det går lätt. Det är lätt att producera skratt och ord när lördagen pulserar i mitt blod.

20

”jag vet knappt vem någon här är”, säger jag till Filippa och ser mig omkring i vardagsrummet. Vi har hälsat på festens värdinna som vi inte riktigt känner, och på några andra männi­ skor som vi inte alls känner. Nu står vi och kollar in utbudet av killar. Åt mig, eftersom Filippa har sin Filip därhemma. Lyckliga Filip som fått Filippa och som dessutom har ett komiskt matchande namn, som om det vore meningen. Anna står en bit bort, har redan hamnat i samspråk med några andra. ”Hm, nä, inte jag heller”, säger Filippa. ”Eller jo. Där borta är ju Fredrik.”

Hon nickar mot en kille med lockigt hår, han står i vardagsrummets bortre del och pratar med en kort svartklädd tjej, det är något mjukt över honom, en hinna, han lyfter blicken och lyser upp när han ser Filippa, säger något till tjejen, kommer fram till oss, ger Filippa ett tryggt leende och en kram, hälsar på mig. Filippa berättar att de är gamla skolkamrater, att de gick i högstadiet tillsammans, han har mjuka ögon, jag sjunker in i dem, andas genom hans ögon och han frågar Filippa vad hon gör nuförtiden, hon säger att hon läser till läkare, att hon ska bli gynekolog och obstetriker och jobba där hon bäst behövs i världen och göra så att färre kvinnor dör av osäkra förlossningar och aborter. Hon låter så säker och stark, som vanligt.

Fredrik berättar att han är pianist och går på musikhög­ skolan, jag säger att jag en gång i tiden spelade fiol, men nu 21

går jag i Filippas klass och vill bli ortoped och laga brutna ben och brustna muskler.

Jag drar efter andan, frågar honom vilken hans favoritkompositör är, han säger Rachmaninov. Jag säger att jag älskar hans andra pianokonsert och att c-moll är min favorittonart. Sedan andas jag ut, kanske träffar lite av min luft hans hud kanske drar han in lite grann av den i sina lungor innan han säger att Rachmaninovs tekniskt svåra överromantiska stycken är som att komma hem. Han säger att han själv är svår och över­ romantisk, han säger det allvarligt, jag är inte säker på vad han menar, men jag ser hans andning, undrar om han andas mellan fraserna när han spelar, hur han ser ut när han spelar, tittar ner på hans händer som håller i ett ölglas, undrar hur de ser ut när de rör sig över tangenter, han undrar varför jag spelar fiol och jag säger att alla gör det i Dalarna.

Han frågar fler saker och jag berättar, tycker om att få frågor av honom, vi slår oss ner, pratar, ställer oss upp, pratar, går till köket för mera vin, pratar andas vill aldrig sluta prata och när Filippa kommer tillbaka inser jag att hon varit iväg, att tiden gått, hon vill åka hem och Anna dyker upp, ”la fille aux cheveux de lin”, säger Fredrik, han ler mot henne, distanserat, som genom en mjölkig hinna, jag ser hennes nyckelben röra sig när hon andas, och Fredrik frågar om jag vill prata mer om musik eller spela lite någon dag, han ger mig sitt nummer, jag lägger in det i telefonen. På vägen ut ser jag den korta svartklädda tjejen, hon ger mig en arg blick men det spelar ingen roll, för jag har flickan med blont hår och flickan med rött hår och vi har varandra och luften som vi andas.

22

jag vet att en nyhet uppfattas som mer engagerande och relevant om den har beröringspunkter med ens eget liv, kanske är det därför som måndagens tidningsord tränger in i mig.

Kvinna avdragen från spårvagn och dödad på Hisingen under lördagsnatten. Jag blir lättad över att det inte var jag, att det inte var Filippa inte var Anna, får dåligt samvete över lättnaden, men det är säkert en naturlig reaktion.

Döden skrämmer mig mycket mer än livet.

Livet vet jag ibland var jag har.

Jag ringer mamma på vägen mot dagens föreläsning, hon är på väg till jobbet, jag berättar för henne att jag varit på Hisingen på fest i helgen men att hon kan vara lugn om hon hör om någon som mördats där, för jag lever. Jag vill att hon ska bli orolig, vill att hon ska vara rädd om mig, men hon frågar bara vad vi ska ha för föreläsningar idag. ”Om lungfibros”, svarar jag då. Det är någon sorts sanning, för det står på mitt schema, men allt känns som ljug idag, känns som lögn i förhållande till världen, till verkligheten.

Jag vet att ingen kan återge den absoluta sanningen, så jag kan lika gärna ljuga.

Mamma berättar att hon ska vara dagbakjour idag, jag vet att hon tycker det är stressigt, hon pratar om dålig organisation, om att hon och hennes kollegor borde protestera. Vi säger: ”Ha en bra dag” till varandra, sedan lägger vi på och går mot varsitt sjukhus. I varsin värld, som telefonsamtalet bara särat lite ytterligare på.

23

jag vet att man måste försöka för att lyckas, jag vet att lyckas är något bra, jag vet att man ska läsa för att lära, repetera för att minnas, det är mycket man ska minnas, jag minns alldeles för mycket, det finns så mycket jag inte vill minnas.

Jag läser i min internmedicinbok, jag sitter stilla på min stol på Medicinarbergets café, är stilla och koncentrerad, fokuserar på det jag vill minnas, tänker bort allt annat, allt som tar plats, det är så mycket som tar plats. ”Är den här platsen ledig?”

Någon frågar, någon har runda glasögon och ett BMI som nog är i överkant, kanske kring tjugosex tjugosju i alla fall, lätt övervikt, men den ser ofarlig ut, den är jämnt spridd över kroppen, under huden. Underhudsfett, ingen bukfetma, och man kan ana ett lager muskler under. Under fett och en rutig skjorta och bakom en kaffekopp, svart. Jag nickar mot någon och han sätter sig, det vilar något gammaldags över honom, något vuxet, en trygghet, jag föreställer mig småbarn därhemma. Jag undrar om vi går samma utbildning och det gör vi, jag har slutat läsa i min bok, jag pratar med honom. Sedan blir han tyst en stund, han kan vara tyst, jag kan vara tyst med honom, tar inte upp min bok igen, det är något märkligt, det är hans nästan vinande försiktiga andning genom näsan, hur hans andning är artig och försynt, försiktigt färdas luften genom hans näsa, genom pharynx, trachea, bronker, bronkioler, alveoler, tillbaka genom bronkioler, bronker, trachea, pharynx och med 24

ett litet vinande puff ut genom näsan. Näsan som är söt, försynt. Ögonen tittar på mig, munnen frågar varför jag ska bli läkare, ifrågasätter mitt yrkesval. ”Jag vet inte”, mitt svar är tvärsäkert, jag vet att jag inte vet, en oxymoron en paradox, jag vet att jag inte vill veta. Är helt ovan vid frågan varför, hatar frågan varför och kanske finns svaret där, att det är ett val som ska stå för sig självt, som inte behöver samma motivering som något annat. Han vill ha en motivering, jag speglar frågan mot honom, spegel tillbaks, glim och blänk i glasögonglas. Han är söt och luktar parfym, säger: ”Jag tänkte att jag hade ett kall. Först av ett annat slag, jag började läsa till präst. Men sen insåg jag att jag inte skulle kunna vara sann i min tro om jag alltid skulle anpassa mig till kyrkans rådande uppfattningar. Så jag började tvivla, tänka att jag var kallad till något annat. Att jag ändå skulle använda det … använda mig … för att göra något för mänskligheten.”

Rodnar. ”Naiv, du vet.” Fortsätter: ”Nu hoppas jag mer på att göra något alls för någon alls. Någon liten insats, du vet.

Vara där vid bortgång och födelse, lindra, bota, trösta. Ja, du kommer ju också att få vara med vid stora tillfällen. Liv och död, det är en ynnest att få vara där. Att få försvara livet, vår största gåva.”

Han har fläkt upp sig, jag rodnar, han lägger sin själ på cafébordet, jag tänker att den ser ut som en lever fast mindre, men samma färg och konsistens, samma lätt rundade lobära form, han lägger fram den för oss att kasta pil på, att förgöra, men jag ser att den har en kärna av stål, ett lager emalj, den skulle klara vadsomhelst. Jag frågar inte varför livet är en gåva, varför det inte är ett straff eller en nödvändighet. Hans röst är välartikulerad, artig i sitt tonfall: ”Nu måste jag gå. Hoppas att vi ses igen … ja, vad heter du?”

Och jag säger det, och han upprepar sedan mitt namn precis som jag vill att det ska sägas, den långa suckande utandningen, hans lungor som klämmer till lite hårdare, utandningen genom 25

munnen när han säger mitt namn, att han inte bryr sig om trivialiteter ytligheter lägger fram sin själ. Och jag sitter kvar, undrar om det finns någon, om jag har någon.

Jag vet ingenting om själar.

Så vänder han sig om. ”Förresten. Jag är elevrepresentant i en grupp som håller på att jobba fram en gemensam etikkurs för studenter inom humaniora och vård. Det är bara jag som pluggar medicin i den gruppen, vi behöver en läkarstudent till, vill du vara med? Du kan väl ta mitt nummer, jag kanske kan få ditt med? Och ja, jag heter förresten Gustav.”

Jag ger honom mitt namn och nummer. Mitt hela riktiga namn och helt rätta nummer.

26