BÖDELSKYSSEN
MONS KALLENTOFT
BÖDELSKYSSEN
Tidigare utgivning Vattenänglar 2012 Food Junkie. Livet maten döden 2013 Vindsjälar 2013 Jordstorm 2014 Eldjägarna 2015 Djävulsdoften 2016 På annat förlag Pesetas 2000 Marbella Club 2002 Food noir. Mat, mord och myter 2004 Fräsch, frisk och spontan 2005 Midvinterblod 2007 Sommardöden 2008 Höstoffer 2009 Vårlik 2010 Den femte årstiden 2011 Zack 2014 Leon 2015 Bambi 2016 Heroine 2017
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Mons Kallentoft 2017 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency, Malmö Omslagsbild: Eva Lindblad, 1001bild.se Omslagsdesign: Niklas Lindblad, Mystical garden design Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2017 isbn 978-91-37-14617-1
Prolog
Jag tog vid där han slutade. Det var vad som återstod för mig. Man har lyssnat på mig. Jag kan se det. Miljontals har lyssnat. Jag håller ett piller i min hand. Din mun är stängd, läpparna krampaktigt sammanpressade. Kanske undrar du liksom jag hur det känns att dö? Hur det känns när organ efter organ ger vika, som en frontlinje som faller samman i djupaste smärta, där varje kropp som lemlästas är din. Hur det känns att pressas, krossas, brytas sönder, överges. Att vara ensam. Riktigt ensam, när kärleken är hat, när man inte har någonstans att fly. Jag vet hur det känns. Jag har skrikit, högre än någon annan. Vad tjänade det till? Ingenting. Ingen hörde mina protester. Ingen lyssnade till mina klagorop. Jag har känt den här världens skönhet, och jag har hört det vackra i orden: ”Jag älskar dig.” Men så rycktes allt ifrån mig. Igen och igen och igen, och man kan drömma om rättvisa men allt är slump, tärningskast, lotteri. Nu har jag valt dig. Du ska dö. 5
Han valde dig först, och det fanns flera skäl för mig att ta vid efter att han misslyckades. Ingen har egentligen rätt att göra det valet. Inte de, inte du, inte jag. Men ändå gör vi det. Jag återtar kontrollen nu. Så öppna munnen, flicka lilla. Känn mina fingrar slita i dina mungipor. Du är trött. Jag kan se det. Alla kan se det. Och ingen kommer för att rädda dig, de kan omöjligt veta var vi är. Min sändning och mina länkar är i princip omöjliga att spåra. Ta emot döden. Den kanske vill dig väl. Polismannen jämrar sig på golvet, men han kommer inte att klara sig. Det ena ledde honom dit, det andra genom tusen och åter tusen val hit, till detta stengolv. Du undrar varför jag gör det jag gör. Det finns ett skäl, men ändå? Låter den här världen sig förklaras så enkelt? Allt jag vet är detta: När människan ska dö är en smekning plågsam, medan ett fast tryck på en enda punkt är lugnande. Som om vi samlar ihop vårt liv, innan det överger oss.
6
Del 1 En morgon som alla andra
1 Måndag den tionde april 2017 Planets valliknande buk är målad i grått. Ett marinblått streck separerar magen från dess övre del, som är målad babyblå och får hela farkosten att se ut att vilja sträva uppåt, som om den med bara en aning motorkraft kan trotsa fysikens och aerodynamikens lagar och bli ett med himlen. Men idag finns ingen himmel, bara ett tjockt, grått töcken, som om någon öppnat en gigantisk fårskalle och hällt ut innehållet över jorden. Grymma april, med en kvardröjande vinterkyla som får benen i kroppen att skälva. Planet rör sig långsamt längs den asfalterade väg som leder till startbanan på Linköping City Airport. Dimman ligger tät över de omgivande fälten, och flygplanskroppen är blank av ett knappt kännbart duggregn. KLM Flight KL982 mot Amsterdam, en Boeing 737-700 med kapacitet för etthundratrettiotvå passagerare, kommer av allt att döma att avgå i tid, klockan 07.10, och fyrtio av sätena är fyllda. Mot de blå tygryggarna lutar sig affärsmän som ska slussas vidare till andra, mer betydande finansmetropoler än Amsterdam, och turister som ska vidare till solen och havet, nära och fjärran. Någon ska besöka coffeeshops och red light districts, en nittonårig flicka ska till ett au pair-jobb i Shanghai, ett par rastlösa barn som inte har en aning om vart de är på väg, en bebis som har bestämt sig för att det här är helvetet på jorden, och dess mamma, på väg till sin man i Qatar, håller med. I cockpit tar kapten Tim De Hoynt en klunk av sitt kaffe. Han känner värmen mot tungan och det får honom att må bra, men kaffet är inte tillräckligt varmt och tillräckligt gott för att känslan av välbefinnande 9
ska vara länge. Flygvärdinnan, hette hon Beatrice?, vet uppenbarligen inte hur han vill ha sitt kaffe. Igår bodde de på hotell, en konkav byggnad vid Stångån, och besättningen drack några glas vin i baren innan de gick till sängs tidigt. Tim skulle inte vara här egentligen, han bytte en flygning till New York med en yngre kollega som behöver flygtimmar på nya Airbus för en eventuell välbetald flytt till Singapore Airlines. Bytet ger Tim nästan en hel dag extra med sonen, vilket kan behövas eftersom de ses alldeles för lite. Pojken verkar inte tycka det, men för Tim är det en sanning, att han och Wim tillbringar för mycket tid för långt ifrån varandra. Han håller handen om kaffemuggen, och den blir till hans sons varma nacke en morgon då solen ligger på genom balkongfönstren och pojken ännu inte har vaknat. Tim nickar mot styrman och uppifrån tornet hörs flygledaren säga ”Clear to go”, och Tim vrider reglaget framåt och planet lyder. Med accelererande hastighet tar de sig förbi tre parkerade stridsflygplan av märket JAS, Sveriges hybrisprojekt. Tim började som stridspilot i holländska flygvapnet, och när han ser planen längtar han efter att slungas bakåt av G-krafter så häftiga att de suger andan ur en. Men det var i en annan tid. I ett annat liv. På avstånd ser han de grå hangarerna och hur Saabs vapenfabriks håglösa, veckade struktur försöker bryta sig igenom dimmans töcken, men bara blir till ännu en skiftning av grått. I kabinen har en del passagerare redan somnat, andra är förväntansfulla, längtar efter semesterns första öl, vill komma i luften så fort som möjligt. Flygvärdinnorna, Beatrice Eriksson och Isabelle Sander, har intagit sina platser, Beatrice där fram, Isabelle där bak, och Beatrice drar ner kjolen så att ingen av affärsmännen på de första raderna ska få se för mycket lår. På rad femton gnider en man fingrarna mot varandra, hårt och långsamt. Så blir han stilla, förutom en ryckning i ena benet som han inte kan kontrollera hur mycket han än försöker. Han fumlar med säkerhetsbältet, men det måste upp. 10
Det här måste göras. Han drar spännet i fel riktning först, men så kommer han på sitt misstag, har gjort det här hundratals gånger, och drar åt rätt håll och bältet går upp. Han reser sig. Flygvärdinnan vid cockpit ser honom, en blond yngre kvinna med långt hår uppsatt i stram tofs och ett läpplöst streck till mun, och han hör henne ropa: ”Sit down, sit down.” Men han tänker inte sitta ner. Mannen sträcker upp armarna mot bagagefacket, tar tag i handtaget och trycker det nedåt, känner plasten, hur den är ljummen och artificiellt sträv, och med en långsam rörelse går luckan upp för att snart stanna i en väl avvägd höjd. ”Sit down!” Flygvärdinnan säger något i interntelefonen nu, han kan se det. Väskan. Den stora svarta, nylonbagen som är hans, inköpt på Ö&B för en månad sedan. Han drar i den, måste få ner den på sätet. Hon pratar i högtalaren nu. Saktar planet in? Någon närmar sig honom bakifrån, han känner vibrationerna från stegen i kabinens golv genom skosulorna. Är det den andra flygvärdinnan? Han vänder sig om, och hon kommer emot honom, i marinblå uniform, han måste vara snabb nu, och utanför fönstret är gräset vått, världen ett grått massivt intet som han inte har några problem med att lämna om det kommer till det. Passagerarna runt omkring. Bebisen har äntligen slutat skrika. Några har vänt sig mot honom, andra är paralyserade, en man på andra raden vrålar med mörk röst: ”Sätt dig ner, för helvete!” Men ingen gör någon ansats att resa sig. Hon är nära nu. Flygvärdinnan med rött hår. Han sliter ner väskan på sätet, drar upp blixtlåset och hon är bara några rader bort, men han hinner. 11
Han tar upp knippet med handgranater. Sju stycken, gröna och glänsande, elaka att se på, sammanflätade till en enda kraftfull bomb med ståltråd, sprintarna sammankopplade så att bara ett litet ryck med ett litet finger kan utlösa dem alla. Planet stannar, den rödhåriga flygvärdinnan blir stilla när hon ser de otäcka frukterna i hans hand, hur han höjer dem mot taket, och han ser att hela hennes organism frågar sig: Är det i denna sekund mitt liv upphör? Han håller granaterna över huvudet med ena handen, pekfingret i en av säkringsringarna. ”Kapat”, skriker han. ”Planet är kapat. This is a hijacking. Nobody fucking moves. Och ser jag er med mobiler eller någon sådan skit flyger ni i luften direkt.”
12
2
Granaten som bär de andra sex granaterna är kall mot min hand, som ett plommon ännu kvar på ett träd en höstkulen morgon. Plommonträdet var vuxet redan när vi köpte huset, planterat någon gång för länge sedan, i det västra hörnet av den vildvuxna trädgården. Jag brukade hålla dig, Josefine, upp mot frukten om hösten, när plommonen gick från surt och gult till rött och sött, se dig sträcka armen uppåt, som jag gör nu, famla, försöka bli längre, och jag lyfte dig lite högre, långsamt, så att du skulle nå. Jag tänker på hur jag härmar din rörelse nu, hur våra rörelser härmar varandra, förvånad över hur klara tankarna känns, hur adrenalinet måste göra hjärnan fri att utnyttja en större del av sin kapacitet än vanligt. Plommon, äpple eller granat. Finger i en säkringsring. Skulle jag få en kraftig hostattack skulle planet sprängas i bitar, för åker ringen med sprinten ut och jag släpper greppet om säkerhetshandtaget, finns ingen återvändo, då kommer atmosfären tätna, dra sig samman och sedan slitas isär i ilska. Kabinens ljusgrå väggar tycks vibrera för mina ögon och jag hör människor gråta, viska, men ingen skriker, ingen säger något som jag kan uppfatta, och flygvärdinnorna har retirerat till sina platser. Hon utan läppar längst fram. Den rödhåriga bakom mig igen. Jag vet att de ser på mig. Flygvärdinnorna, flera av passagerarna. Jag försöker strunta i deras blickar, men det går inte. Vet att jag måste 13
hålla kvar tanken på dem som kött. Jag ser hur de hukar i de blå sätena, deras axlar dras uppåt, och en mamma försöker lugna ett barn, en femårig flicka i rosarandig tröja som inte vill sitta still, som inte förstår vad som händer, som känner att mamma är nära gråten och undrar vad som är fel. Den lilla flickan i rosarandig tröja blir tyst, stirrar ner i en tidning, och du hade en liknande tröja när du var liten, Josefine, och jag vet varför jag gör det här. Vet att jag måste lämna den här världen och allt den innehåller bakom mig. Vi är ingenting, Josefine. Det var vad de visade dig, att du var ingenting. Och därför måste jag göra det här. Jag gör det för din skull. Du kommer till mig i drömmarna. Ber mig hålla upp dig mot plommonen, men jag kan aldrig hålla dig tillräckligt högt och du lämnar mig med en besviken min och jag är ensam, mer ensam än jag trodde att en människa kunde bli. Jag vill egentligen inte döda de oskyldiga om jag inte verkligen måste, men det här var det sätt jag kunde komma på. Dörren till cockpit är stängd, omöjlig att forcera, men jag behöver inte komma förbi den, inte nu i alla fall. Om de lyfter, om de försöker lura mig, så kan jag försöka, men det går säkert inte. Efter den galna Germanwingspiloten är dörrarnas lås kraftigare än de på mördarnas port till himlen. Flygplanet står stilla på startbanan. Minuterna går och jag ska ringa polisen snart, säga vad jag vill. Jag har deras nummer, hennes nummer. Hon kommer att komma hit, hon dras till döden som en fluga dras till socker. Jag ska säga att jag spränger mig själv och alla ombord om jag inte får som jag vill. Jag kanske inte kan göra det. Men de måste lyssna, de måste göra en avvägning, de kan väl räkna? Vad är fyrtio liv mot tre? Fyrtiofyra liv mot tre om man räknar med pilot, styrman och flygvärdinnor. Jag känner hjärtat slå innanför revbenen. Det skenar inte, som det gjorde först, utan går som en stadig maskin, 14
en muskel som framhärdar för att den inte vet bättre. Jag borde ha panik och visst är jag rädd, men det är alla som snart kanske ska dö och ta andra med sig. Någon måste lyssna. De tog andetagen ur mitt bröst, och de kom undan med det. De dödade den jag älskade mest och kom undan med det. Arrogansen. Hänsynslösheten. Du orkade inte leva, Josefine. Det enda som lever är saknaden efter dig, för alla bilderna, alla de jag försöker ordna till en ordning, hitta en kronologi för, en kärlekens kronologi, blir inte till något mer än saknad. En insikt om att känslor inte låter sig rangordnas, sammanfogas till något som har betydelse. Säkringsringen. En vridning med pekfingret, så är allt över på några sekunder, och kanske får vi vara tillsammans då. Men jag tror inte det. Jag tror att allt bara blir tyst och svart. Det är helt stilla i kabinen nu, och jag undrar hur det är i cockpit, om de står i direktkontakt med flygledartornet, vad piloten tänker på, vilket han ser som sitt ansvar i en situation som denna, vilka människor som kommer sakna honom om det värsta sker. Gör dem inte till människor. Gör som de gjorde med Josefine. Dimman lättar utanför fönstren nu, och gräset är fylligt av framtidstro. För den som har sorg är världen ett hån. Vad spelar det för roll om alla de rädda människorna runt mig försvinner, utplånas? Kanske är det vad de innerst inne vill, kanske är det mänsklighetens mål? Internet, Twitter, Whatsapp, streaming, Periscope och Snapchat och drönare och privata rymdfärder, nya demagoger. Kanske är detta människans första dödsryckningar, som nervsjukdomen ALS för hela vårt dysfunktionella släkte. Vi går långsamt sönder, och förstår att vi gör det, men kan inget göra åt det. Men jag vill inte att det ska gå så långt. 15
Plommon, granat. Jag vrider på fingret, känner säkringsringen, den är som en illasittande förlovningsring, hur den glider över fingret.
16