denise mina
Blod salt vatten Översättning Boel Unnerstad
Tidigare utgivning Död i Garneth Hill 2001 Exil 2002 Den sista utvägen 2002 Den heligaste 2003 Blodsarv 2006 Vargtimmen 2007 Sista andetaget 2008 I midnattens stillhet 2009 Getingsommar 2011 Gudar och odjur 2012 Red Road 2013
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Denise Mina 2015 Omslag: Wickholm formavd. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14553-2
Till Luke, Liam och Wolfie
I ådrorna har vi alla exakt samma procentandel salt som det är i havsvattnet, och därför har vi salt i blodet, i svetten, i tårarna. Vi är knutna till havet. Och när vi återvänder till havet – om för att segla eller för att betrakta det – återvänder vi till vårt ursprung. John F. Kennedy
1
Hon hade varit foglig som en kossa under de två dagar som gått. Inte protesterat när de hämtade henne med skåpbilen. Hon bad inte om något, bönföll inte om nåd medan de väntade på att Lille Paul skulle fatta beslut: döda henne eller släppa henne. Till en början var Iain glad över att hon var så passiv. Han hade aldrig förut tvingats bruka våld mot en kvinna. Sen började han fråga sig varför. Hon verkade inte det minsta rädd, hon till och med log ibland. Hon sa ingenting utom en enda gång då hon frågade: Hur länge till dröjer det? Långsamt insåg de att hon totalt hade missförstått vad som pågick. Tommy flinade belåtet när han kom på det, nickade till Iain bakom hennes rygg, skrattade åt henne. Iain tyckte inte alls att det var roligt. Ju längre det pågick, desto sämre kände han sig. Det var skamligt, men han kunde inte gärna varna henne eller släppa henne. Sveket gjorde honom så illa till mods att han flera gånger, under den långa senaste natten, hade varit frestad att bara stiga upp och gå. Men det gick inte. Han var tvungen att genomföra jobbet för att kunna betala skulden. Bita ihop och fixa det. Iain förmådde inte se på henne mer sen Lille Paul ringt på morgonen och meddelat Tommy sitt beslut. De stängde in henne i skåpbilen igen och körde från Helensburgh till Loch Lomond. Ut ur skåpbilen under den regntunga himlen. Låga grå moln som dämpade bergens alla färger. De gick i gåsmarsch 9
mellan de höga sanddynerna, Tommy först, hon i mitten, Iain sist, och följde en sicksackstig fram till sjöstranden. Sanddynerna var industriavfall, avsedda för en golfbana, självlysande gula och mycket höga. Hon vred på huvudet för att titta på den glimmande sanden och Iain såg hur kinden rundades till ett litet leende. Vad tänkte hon på? Varma semestrar på gula stränder, kanske. Blått hav. Solbränna. Hon fattade fortfarande ingenting. Iain stack handen i fickan och rörde vid blydaggen. Han skulle inte skada henne i ansiktet, hon hade ett fint ansikte. Han skulle se till att det gick så fort som möjligt. När hon kom fram till stranden värjde hon sig mot den skarpa vinden från vattnet. Sen tittade hon upp. Stannade till när hon fick syn på båten. Knäna vek sig, hon böjde huvudet bakåt och skrek, hest, djuriskt, det skar i öronen eftersom hon stod så nära. Tommy snodde runt och sträckte ut handen mot hennes mun för att tysta henne, men hon fäktade vilt med armarna och kraxade ”NEJ!” i små flåsande andetag. De häpnade över hennes stridsvilja. Hon vände sig om och i sitt försök att ta sig förbi Tommy gav hon honom en knuff mot axlarna så att han tappade balansen. Men Tommy for runt på hälarna och fick grepp om henne just som han föll. Handen gled längs hennes höft, han låg på knä och hon lyckades komma undan. Hon tog två långa steg förbi honom på väg bort på bryggan, sprang mot det täta skogsbrynet. Iain var en storvuxen man med långa armar. Han tog tag i hennes överarm, drog fram blydaggen ur fickan och vände henne mot sig. Han slog henne på käkbenet så hårt han kunde. Huvudet for bakåt. Ögonen vände sig. Hon gled ner på marken, slapp som en sandsäck. Där låg hon på bryggan oskönt dubbelvikt över ena benet. Ett gammalt fängelsetrick. Man kanske hade slagit till någon hårt, men träffat fel och då kunde mannen vända sig 10
mot en, arg och redo. Skulle en knockout lyckas måste huvudet snabbt kastas bakåt. Då slogs hjärnan mot skallens insida. Om man bara fick huvudet att röras tillräckligt snabbt kunde man praktiskt taget garantera ett fall. Iain och Tommy stod och tittade ner på henne. Tommy andades häftigt, han var rädd. Iain häpnade över att han inte kunde dölja det bättre. De kände varandra inte så bra, hade inte samarbetat tidigare. De höll fortfarande på att markera sina gränser. Tommy spelade rollen som teveskurk och svor och morrade. Iain var fängelsets mest skrämmande man: en uttryckslös hårding som inte varnade före överfallet. Han såg ner på den medvetslösa kvinnan och tänkte på sådana män. Han avundades dem. De tycktes aldrig känna någonting. Nu undrade han om deras tomma ögon dolde en förtvivlan så djup att den klämde luften ur lungorna. Om självföraktet tyngde som en tegelsten i magen. Antagligen inte. De såg hur en äggformad svullnad växte på käken. Bröstets rörelser försvagades. Ögonen ryckte bakom ögonlocken. Medvetslös men inte död. Planen hade varit att komma hit, köra henne till båten, kanske till och med få iväg båten ganska långt ut på vattnet innan de dödade henne. Tommy morrade: ”Låt henne inte bara ligga där. Avsluta jobbet för helvete.” Han hade rätt. Hon skulle kunna vakna och det vore mer än grymt för jobbet måste ändå göras, men då skulle hon veta. Medkänsla fick Iain att hastigt böja sig ner. Det var ett misstag. Ett brännande hugg som av en glödande nål träffade nedre delen av ryggraden och han stönade till. Han rätade generat på sig. Med ryggen rak gjorde han ett nytt försök och sänkte sig ner på ena knäet som om han skulle dubbas till riddare. Han kom ända ner och intog rätt ställning, flyttade bäckenet lite i taget, fram och tillbaka, prövade gränserna. Den onda ryggen var något nytt, smärtorna slumpartade, ännu inte kartlagda. 11
Han bet ihop när han höjde blydaggen över huvudet och dängde ner den om och om igen på samma sätt som han brukat göra när han slog ihjäl fisk som barn. Han siktade mot hjässan, genom håret, så att han inte skulle skada ansiktet. Det var den enda barmhärtighet han kunde visa henne. Hon förtjänade att få ha ansiktet kvar vad hon än hade gjort och hur mycket Iain än behövde uppdraget. Tommy tittade bort och låtsades vara likgiltig, stirrade på båten. Han pekade mot den färgflagande lilla båten, knappt fyra meter lång, som guppade vid bryggan i sjöns oroliga vågor. Sea Jay II såg inte mycket ut för världen. ”Kolla så den ser ut”, sa han och överdrev sitt intresse för båtens skick eftersom han inte stod ut med att se på. ”Färgen håller ju på att flaga av, för fan.” Tommy visste inte ett skit om båtar. Båten var bra. Det var gjort. En mörkröd gloria slog ut runt hennes huvud. Iain märkte att han flåsade och att det gjorde hemskt ont i knäet. Det vilade direkt på bryggans knaggliga betong och bar hans hela kroppsvikt. Han lutade sig över kvinnans kropp och åstadkom ett vindskydd över henne när han tog stöd för att kunna skjuta ifrån och resa sig. I stillheten kastade han en blick på hennes ansikte, så nära att han såg henne utan den svullna käken eller det blodiga såret på hjässan. Helt plötsligt såg han henne som kvinna, kanske en kvinna han en gång känt, eller älskat, han kunde inte placera henne, men det förvandlade henne till en människa, och det hade hon inte varit förut. Hittills hade hon varit en besvärlig uppgift. En sådan där sak som man måste göra men inte kunde förmå sig att tänka på. Med böjd armbåge stödde han sig mot handen för att kunna resa sig, och därför kom han ännu närmare henne. Han kände värmen som strålade från kinden. Moderlig dagg från andedräkten lade sig på hans ögonlock. Örat var bara några centimeter från hennes mun. Annars skulle han inte ha 12
hört henne. Från någonstans djupt inne i henne kom ett ljud: Sheila. Så hette hans mor. Med munnen jämte hennes flämtade han till och sög in hennes varma, fuktiga, sista andetag. Han drog in det djupt ner i lungorna. Förfärad ryggade han tillbaka och kom på fötter. Han gick undan med händerna uppsträckta, som om han gav upp. Nej. Det där var dumt. Shee-lah. Inte hans mors namn. Bara ljud. Från ett lik. Inte Sheila. Shee-lah. Inte på riktigt. Men hans läppar var fuktiga av henne, hans luftvägar fulla av hennes skrik. Vågorna krafsade mot bryggan. Högt ovanför skrek måsar ut sin gälla sång. En handfull sand lyftes av den klagande vinden och smattrade mot hennes ansikte. ”Är det klart?” Tommy höll blicken fäst på båten. ”Har du fixat det?” Iain öppnade munnen för att svara men stängde den igen. Han ville inte prata för han visste inte vad som skulle komma ut. All stridslystnad som hon hade haft kvar i sig, allt det som var hon hade gått in i honom. Det hade stigit upp, lämnat hennes kropp, och han hade absorberat det. Hennes själ. Nu var hon fjättrad inom honom. Hon vred sig hit och dit, hon var arg och fäktade med armarna och hon skulle bränna sig ut genom hans mage.
13
2
Alex Morrows jobbtelefon ringde högt och gällt där den låg på passagerarsätet. ”Roxanna är försvunnen, ma’am”, sa McGrain, en av hennes kriminalassistenter. ”Vi tappade visuell kontakt när hon kört till skolan i går och vi har inte hittat henne igen. En anonym person har just ringt och rapporterat att hon saknas.” ”Va? Vem då?” ”Vi vet inte. Det var ett barn. Engelsk accent.” ”Ett av hennes barn?” Morrow höll mobilen mot ratten och talade med hög röst. Hon bröt mot lagen, men det var inte därför hon talade så högt. Hon hade engagerat sig personligen i Roxanna Fuentecillas öde. ”Han har gjort det, va? Fan också. Den jävla pojkvännen.” ”Jo, men vi vet inte vem det var som ringde. Det låter som ett av barnen.” ”Jag kommer om tio minuter.” Hon avslutade samtalet och ökade farten genom morgontrafiken till polisstationen på London Road. Parkeringen var full men hon hade en egen ruta. Hon steg ur och låste bilen, gick med raska steg till bakdörren full av självförebråelser. Hon måste ta det lugnt. Hon hade inte ens träffat Fuentecilla. Det hon beundrade hos henne, vad det nu än var, utgick bara från antaganden. Hon hade sett en massa övervakningsfilm men det gav inte alls någon helhetsbild. Fuentecilla var kriminell. Glöm inte det. Vi och de. 14
Morrow passerade entrén på baksidan och ingången till häktescellerna, nickade ett hastigt hej till vakthavande. Hon skyndade fram genom omklädningsrummen och sneddade genom receptionen. När hon öppnat dörren till sitt rum langade hon in handväskan så att den hamnade vid skrivbordsbenet och sen vände hon tillbaka genom korridoren till grupprummet, där hon hittade McGrain. Han stod lutad mot ett skrivbord och smuttade på en kopp te medan han lyssnade på kriminalassistent Thankless, en skallig muskulös man med ett odrägligt sätt. Morrow gillade honom inte. ”Det var som fan.” McGrain rätade på sig när han fick syn på henne. ”Det gick undan.” ”Kom med in.” McGrain följde med henne in på rummet och stängde dörren efter sig. ”Det här är inget fik.” Hon såg på temuggen som han hade i handen. Generad backade han ut, ställde den på närmaste bord i grupprummet och smet tillbaka till hennes rum. ”Ursäkta, ma’am.” ”Var så god och sitt.” Hon pekade på stolen. ”Berätta nu.” Så han berättade: de hade tappat bort Roxanna Fuentecilla i går när hon hade kört barnen till skolan. Hon kom alltid hem från jobbet vid samma tid, men i går eftermiddag hade ingen sett henne gå in i huset. Fast det var inte särskilt illavarslande: ljuset tändes som vanligt i vardagsrummet, köket, hennes sovrum. Bilen var inte heller där, men det hände att hon parkerade på någon annan gata om det var fullt utanför. De hade spanat på henne i tre veckor; ibland tappade de bort henne men hade inte brytt sig så mycket om det. Det skulle ha varit för dyrt att skugga henne, besparingar hade tvingat dem att sköta arkiveringen själva och dra in på kulspetspennorna, så de hade förlitat sig på övervakningskamerorna. De fick kolla många band med gatuscener. Fuentecilla 15
ansågs inte flyktbenägen, på grund av barnen. De var fjorton och tolv, gick i en bra skola, de var rena och fick mat och växte. Helt klart älskade hon dem mycket. Under natten hade övervakningskamerorna på alla de vanliga ställen kontrollerats. Inte en enda bild av Fuentecilla hade förekommit i går. Men sen, vid sjutiden i morse, kom ett anonymt samtal från en telefonkiosk på centralstationen. En röst som lät svag och ung rapporterade att Roxanna Fuentecilla var försvunnen sen i går. När telefonisten frågade om den uppringande hade någon aning om var hon kunde tänkas vara blev svaret att han eller hon inte visste ”vart de hade fört henne”, vilket antydde mer än en person, således inte pojkvännen i blint raseri. Sen bröts samtalet tvärt. ”Ett av barnen”, sa Morrow. ”Ja. Engelskan lät överklassig, liksom släpig. Kan väl inte vara så vanlig häruppe.” ”Övervakningskamerorna på stationen?” ”Jag har bett om bandet och det är på väg.” ”Bra. Skicka inspelningen av samtalet till mig. Meddela chefen. De ordnar ett möte.” ”Ja, ma’am.” Och så var McGrain borta. Hon stängde dörren och slog på datorn. Långsamt kom den igång. Hon kände sin vanliga glada serotoninkick, som vanligt varje morgon nu, vid tanken på att spana på Roxanna Fuentecilla, men rättade sin kemiska reaktion: i dag skulle det inte finnas någon film. Roxanna var borta. Det kändes som om hennes favoritprogram på teve hade blivit inställt. Fallet hade blivit som en såpa, en historia med en massa pengar och fantastiska människor som gjorde roliga saker och grälade. Fuentecilla själv var rent dråpligt grälsjuk. Hon kom från Madrid, familjen var rik och hade slösat bort en förmögenhet. Av olika skäl, alla berodde inte på henne själv, hade Fuentecilla lämnats utfattig och tycktes försöka ordna något slags mystiskt och brottsligt svindleri som inbegrep 16
sju miljoner pund av andras pengar. Hon förmodades ligga lågt, men slog ständigt sönder burkar i butiker som ådragit sig hennes vrede, vrålade åt pojkvännen på stormarknaden och skällde ut andra föräldrar, på spanska, för att de parkerat på ett ansvarslöst sätt utanför skolan. Relationen med pojkvännen, som bodde hos henne, var stormig. Det verkade oundvikligt att den skulle vara det, även om det sannolikt inte förekommit något direkt våld. Fuentecilla hade problem när det gällde att lösa tvister. Hur som helst, stod sju miljoner på spel var det allvarligt, vilket antydde att hon samarbetade med folk som menade allvar. Morrow borde inte vara svag för henne. Skrivbordet dök upp på skärmen. Dystert kastade hon en blick på de nya banden från övervakningskamerorna. I regel klickade hon allra först på dem, men i dag var det meningslöst. I stället öppnade hon sin e-post och såg att samtalet till räddningstjänsten redan hade kommit. Hon anslöt sina hörlurar, klickade och lyssnade. Det var ett barns röst, engelsk överklassaccent. Till en början talade han eller hon lugnt och rösten dränktes nästan i bakgrundsljudet från stationen. När telefonisten bad om en bokstavering av ”Roxanna Fuentecilla” kom svaret flytande, och den som ringde tvekade inte heller om adress och postnummer. ”Hon har varit borta sen i går morse”, uppgav rösten. ”Jag är orolig att hon har blivit dödad eller nåt.” Vid ordet ”dödad” darrade rösten och lät osäker under resten av samtalet. Telefonisten frågade om den uppringande visste vart Fuentecilla kunde ha tagit vägen. ”Jag vet inte … jag vet inte vart de har fört henne.” ”Kan jag få ditt namn och adress?” frågade telefonisten än en gång. Men den här gången lades luren på. Morrow var säker på att det var ett av barnen. Hon mindes händelsen i bageriet. Inte pojken, snälla rara, inte den lille 17
pojken. Orsaken till att Police Scotland besökt bageriet var bara för att ta reda på varför Fuentecilla hade förts därifrån i ambulans till akuten på sjukhuset. Misstänkt bruten fotled, i själva verket bara en mycket besvärlig stukning. Morrow och hennes medarbetare hade tittat på bandet från övervakningskameran bakom disken gång på gång, bara för att det var så kul: mor och son kom in, pojken kuvad, modern rasande, han måste ha gjort något riktigt dumt. Roxanna bad att få och betalade en Victoriatårta, tog fram den ur kartongen och tryckte in den i pojkens ansikte. Mor och son stod i butiken och skrattade åt varandra medan bitar av tårtan rann från hans kinder ner på kakelgolvet. Sedan torkade pojken bort en stor bit från kinden och kastade den på henne, och hon skrattade så våldsamt att hon halkade på det gräddkladdiga golvet, föll omkull och gjorde sig illa. Morrow tänkte på pojkens ansikte, täckt av grädde och sylt, och på skrattårarna som rann nedför kinderna på honom. Snälla rara, inte den lille pojken. McGrain stod i dörren. ”Vi har fått bandet från stationen. Jag kan inte skicka filmen utan att komprimera den. Föredrar ma’am att i stället komma med och titta?” ”Självklart.” Morrow var ganska okunnig om vad en del tekniska termer betydde, däribland ”komprimera”. Hon oroade sig för att det kanske kunde underminera hennes auktoritet om hon ständigt måste erkänna detta, så hon bara följde efter honom till hans skrivbord.
18
3
Boyd Fraser hackade färsk mynta med en stor dubbelbladig örtvagga. I Italien var örtvaggan det redskap som juniorkocken använde, han som inte lärt sig att hantera knivar, men det visste ingen här. I Helensburgh, en mycket liten skotsk kuststad, var vaggan en sofistikerad nyhet. Boyd kände sig iakttagen av en av kunderna på kaféet och hackade längre än myntan behövde, blev ett med den rullande rytmen och arbetade in den gröna myntaoljan mot en stor skärbräda av olivträ. Han ville titta upp och förvissa sig om att kunden verkligen betraktade honom, men avstod. Kunden kanske inte tittade, hade kanske bara ansiktet vänt åt hans håll. Hur som helst behövde han inte något jävla godkännande från någon för att blanda ihop en skål tabbouleh. Han visste att en massa människor kom hit och åt, betalade de höga priserna, på grund av det som var underförstått när man åt på Paddle Café: Ekologiskt, närproducerat, bondens marknad. Nos till svans. Årstidsaktuellt. Alla de ihåliga inneorden som han förut gav fan i. När Boyd anslöt sig till rörelsen stod den för ett ännu inte accepterat nytänkande. En tid brann han lika febrigt övertygat för den som hans far prästen gjort för sin tro. Fadern brukade säga att den nuvarande ortodoxin hade nått bortom kätteriet: matrevolutionärerna hade upptäckt att de blivit ovilliga överstepräster för ett tomt nytt samförstånd. En gång blev hans fru Lucy mycket berusad på en god väns bröllop. Precis innan hon kräktes i en rhododendronbuske, 19
som var äldre än hennes mormor, sa hon att ett kafé med ett budskap bara var skitprat. Boyd gillade henne den kvällen. Inte bara älskade henne, han älskade henne alltid, utan verkligen gillade henne. Om de hade träffats för första gången den kvällen skulle han ha blivit kär i henne, just där och då. Budskapet hade tryckts på Paddles menyer. Till och med på hämtmatsmenyn stod ett budskap. Med ekologiska ägg bla bla bla. Stöder vår lokala bla bla bla. Han visste att i detta blaha låg deras vinstmarginal. Kunder betalade fem och femtio för sex ägg enbart på grund av blaha. Boyd riskerade en titt upp. Den vaksamma kunden riktade fortfarande blicken mot honom genom skyltlådans glas. En äldre kvinna, men alla i den här stan var gamla. Kort page, grånande hår, blåklintsblå ögon, dyr tröja i senapsgul kashmir. Näsan var mycket lång och rak, hopklämd längst ut. Den blå scarfen satt ihop med en viktoriansk brosch, opaler och diamanter, arvegods. Hon log mot honom och signalerade igenkännande med höjda ögonbryn. Han kände henne inte. Hon uppfattade deras korta ögonkontakt som en uppmaning, steg upp och makade sig sidledes förbi en låda med årstidens ekologiska, närodlade tomater. ”Boyd. Susan Grierson.” Han hajade till när han hörde rösten. ”Miss Grierson? Men vad i all …” Han vacklade runt disken fram till henne, åter en liten pojke, uppspelt av att återse sin gamla vargungeledare från scouterna, hans allra första lärare i segling. Han kramade hennes hand mellan båda sina, ville krama henne men visste att det skulle vara att ta i för mycket. ”Ni är tillbaka!” ”Så är det”, sa hon och log lika varmt mot honom. ”Min mor dog.” Boyd hade inte hört det, trots att han i regel kände till sådana saker: kaféet var navet för ortens nyhetsförmedling. ”Å, så tråkigt”, sa han. ”Samma här. Min far.” ”Din far? Det var nog en välbesökt begravning.” Hon 20
menade att faderns församling varit där, inga vänner, och verkligen inte familjen. I själva verket hade mycket få personer kommit. Och de flesta hade varit mycket gamla. ”Min mors begravning var beklämmande.” Miss Grierson fick tårar i ögonen och såg ner i golvet, ryste lite som om hon hade tvingat modern att bli gammal och ensam genom att ge sig ut i världen. Många människor kom tillbaka hit efter ett dödsfall. Sorg och vilsenhet berörde folk på olika sätt, men alla kände skuld. Sorg och skuld. Det var helt meningslöst. Boyd försökte hjälpa henne. ”Men var har ni varit?” ”I Staterna. I tjugo år bodde jag i The Hamptons.” ”Hur var det då?” ”Ganska likt Helensburgh, faktiskt. Underbara, vänliga människor. Fast nu har det förändrats mycket.” Hon såg ledsen ut men lät glad på rösten som om hon försökte tvinga sig att bli på bättre humör. ”Sen London en tid.” Sorgen dröjde sig kvar, ihop med något slags tårfylld oro. ”Så …” ”Jaha, jag har också bott i London”, sa Boyd vänligt. ”Femton år. Var det skönt att komma därifrån till slut?” Han gav henne en chans att fördöma London, så som människor ofta gjorde när de flyttade därifrån. Det brukade muntra upp folk, men hon nappade inte. ”Var i London bodde du, Boyd?” ”Crouch End.” ”Jag visste väl det!” Hon log och betraktade inredningen i kaféet. ”Hamble and Hamble?” ”Aha.” Boyd log odygdigt. ”Miss Grierson har avslöjat mig.” ”Jag visste väl det! Jag bodde helt nära i Highgate. När jag steg in här visste jag att det var en efterapning. På grund av löftet om närproducerat på menyerna.” ”Jag kan föreställa mig er på Hambles.” ”Du har till och med använt samma nyans av Farrow 21
and Ball-färg.” Hon nickade mot väggarna. ”Har de inget emot det?” ”Hm …” Han såg på trähyllorna med olivoljekrus i retrostil, korgen med störtexponerat surdegsbröd och snöret med bruna papperspåsar som hängde från en enkel spik inslagen i väggen. ”De vet inte om det. De skulle se det om de kom hit, men det gör de inte.” För ingen kom hit – i alla fall ingen som Boyd var intresserad av. ”Jag är så glad över att ha kommit tillbaka nu, i tid till folkomröstningen om självständighet …” Då förstod Boyd att hon kommit tillbaka helt nyligen. Det var tre veckor kvar till folkomröstningen och ingen annan var glad. De som förespråkade självständighet stod knappt ut med att vänta ett ögonblick längre, medan den andra sidan bara önskade att det skulle vara över. Miss Grierson höjde på ögonbrynen och väntade på att han skulle säga om han var för eller emot. Boyd sa ingenting. Han drev ju en rörelse, för helvete. Han hade inte råd att ta ställning offentligt och stöta bort kunder som tyckte tvärtom. Han svarade med att höja på ögonbrynen tillbaka och hon bytte samtalsämne: ”Och jag blev så glad när jag såg att du har glutenfritt bröd …” Då fick miss Grierson den där glimten i ögat, den lätt martyriska, som Boyd kände igen som upptakten till en allergibeskrivning. Detaljerna lät han gå sig förbi men hon verkade inte missa någonting i berättelsen. ”… kom på att jag egentligen inte var glutenintolerant men verkligen reagerade mycket starkt …” Boyd gled bort i tankarna igen. Han funderade på att sluta med det glutenfria sortimentet. En stor Waitrosebutik hade öppnats i närheten och de sålde brödet billigare. Han hade ingen lust längre att lyssna på den här historien tre gånger om dagen. ”Allergijävlarna”, kallade han dem, för sig själv och inför Lucy. ”Allergijävlarna köpte allt brödet i dag”, kunde han säga när de såg på teve. Eller också: ”Fick langa 22
allt det glutenfria för det kom inte tillräckligt många allergijävlar.” De tycktes inte kunna köpa grejerna utan att berätta för honom om sin väg till Damaskus. Han hade upptäckt en lucka i marknaden. Det innebar inte att han ville skapa ett diagram över deras tarmfunktioner. Miss Grierson hade slutat prata. Hon såg frågande på honom, anade likgiltigheten. ”Men hur länge har miss Grierson varit tillbaka här?” frågade han. Hon tvekade, förmodligen hade hon tänkt be honom säga Susan, men avstod, av någon anledning. ”Jag kom helt nyligen – jag går igenom hennes grejer.” ”Sorgligt?” Hon såg ledsen ut. ”Nej. Hon var väldigt gammal. Men det är mycket att göra i huset. Och det är ingen ordning på trädgården.” Familjen Griersons trädgård var stor, ungefär tretusen kvadratmeter, och låg mitt i stan. Som ett litet gods, faktiskt. På sommaren, när han som tonåring var ute på stan, hade han ofta sprungit förbi. Jättelika skotska tallar med stammar som liknade pepparkakor i färgen. En gräsmatta på trehundra kvadratmeter och längst in ett muromgärdat grönsaksland. Han hade gått förbi där igen alldeles nyligen när han varit ute och sprungit eller gått med Jimbo, men muren var hög och till och med hålen i häcken hade vuxit igen. Det gick inte att se in längre. ”Ja”, sa han, ”miss Grierson vet väl att de flesta av de där stora trädgårdarna har styckats och sålts till nya husbyggen. Tänk på det när ni säljer –” ”Å, men jag ska inte sälja. Jag flyttar tillbaka.” Boyd log. ”Jag har flyttat tillbaka.” ”Det gör visst alla, eller hur? Det gamla gänget.” ”Det verkar så. Jag möter många välbekanta ansikten härinne.” 23
Hon rörde vid hans armbåge på ett kamratligt sätt. ”I vår ålder …” Fast han var bara trettiofem, minst femton år yngre än hon. Plötsligt blev han medveten om allt som måste göras före lunchen, vägde över på hälen och flyttade sig bakom disken. ”Seglar miss Grierson fortfarande?” ”Nej, båthuset står tomt nu. Mor sålde båtarna när jag flyttade till Amerika.” ”Vi har en båt, ifall ni skulle vilja ta en tur?” Knappt hade han uttalat erbjudandet förrän han ville ta tillbaka det. Han såg hur hennes ögon vidgades, hur hon häpnade och arkiverade inbjudningen till något tänkbart, senare tillfälle. Boyd seglade inte för att få sällskap. Han fasade för den stund då hans pojkar var gamla nog att följa med honom ut. ”Kanske en annan gång”, sa hon. ”Tack, Boyd, det var snällt av dig.” Han ville byta samtalsämne. ”Var miss Grierson vargunge ledare i Staterna också?” ”Nej”, sa hon, ”jag slutade när jag flyttade. Fast jag gillade det mycket medan jag höll på. Gav mig ett bra självförtroende.” ”Gängledaren?” ”Inte är jag mycket till ledare, men visst –” hon försjönk i minnet – ”jag blev modig av att bara ge mig av och göra nånting. Jättebra att ha det, för en ung kvinna, ett sånt självförtroende. Bra för mig. Mor övertalade mig till det, för jag läste inte på universitetet med kamraterna, förstår du. ’Gör nåt, Susan!’ ” Miss Grierson kastade sig in i tråkiga minnen om hur modern kommit med goda råd och huruledes de var goda, eller inte, men Boyd lyssnade inte längre. Han tog upp örtvaggan igen, höll den löst i ena handen. Det var en signal till henne, en signal att säga hej då, men hon pratade på utan att bry sig om lyssnaren, drog en historia för sitt eget nöjes skull, så som gammalt folk gjorde. 24
Boyd höjde långsamt örtvaggan och väntade på att historien skulle ta slut. Hon kom till slutet, såg på kniven och lät sen blicken svepa över butiken. ”Jaha”, sa hon vagt, ”och har du ett jobb åt mig?” Mycket amerikanskt. Rakt på sak och ogenerat. Rätt otrevligt. ”Men inte behövs väl pengarna?” Han såg bort på de tonåriga servitriserna ute bland borden och sänkte rösten till mummelnivå. ”Miss Grierson, det är en skitlön jag kan betala.” Hon log. ”Säg Susan, är du snäll. Nej, men jag måste ha nåt att göra. Jag står inte ut med tanken att arbeta med välgörenhet. Alla som jobbar med sånt är i min ålder. Jag gillar när det är blandat.” Boyd log mot henne: varannan butik i stan höll på med välgörenhet. Personalen bestod av pensionärer som arbetade utan betalning några timmar i veckan. Varorna kom oftast från dödsbon och från ringen av vårdhem som omgav staden, det handlade om prydnadssaker och personliga tillhörigheter som familjen inte ville ha, efteråt. Han lutade sig fram och viskade: ”Det är de halvdöda som säljer de dödas krimskrams till de nästan döda.” De fnissade båda två, hon förfärad över hans elakhet, han illa till mods. Han hade sagt så ofta men han önskade att han inte hade sagt det nu. Det var ganska tarvligt och hon var hygglig, så det spelade roll. ”Så säger man i alla fall här.” Han ljög. Repliken var hans egen. Hon såg besvärad ut. ”Det är rätt nedrigt.” Boyd låtsades tänka närmare på det för första gången. ”Egentligen är det ganska nedrigt. Jag skulle behöva extra hjälp i morgon kväll, om det kunde passa?” Hon verkade lite ställd och såg sig om i kaféet. ”Har du öppet på kvällarna?” ”Nej. Vi står för maten under en dans på Victoria Halls. 25
Välgörenhet. Samlar in pengar till ett hospis för barn. Jag behöver ha någon som står med en skrivskiva och bockar av borden vartefter de har blivit serverade, tar tid så att ingen behöver vänta alltför länge mellan rätterna. Tror ni att ni skulle kunna göra det?” Han såg hur fingrarna slöts om en tänkt skrivskiva. ”Ja”, sa hon, ”det tror jag att jag klarar, ja då.” ”Men så bra, miss Grierson. Var här klockan halv sex, då. Svartklädd.” ”Snälla Boyd, säg Susan.” ”Nej”, sa han beslutsamt, ”jag gillar ’miss Grierson’.”
26