9789137144818

Hannah richell

Skuggan av ett ür Översättning Lisbet Holst

Tidigare utgivning

Systrarna Tides sista sommar 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Hannah Richell 2013 Engelska originalets titel: The Shadow Year Omslag: Eva Lindeberg Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14481-8

Till Matt

En insjö utgör ett landskaps vackraste och mest karakteristiska drag. Den är jordens öga; och blickande in i detta mäter betraktaren djupet av sin egen natur.

Henry David Thoreau, Walden, 1854 Översättning Frans G. Bengtsson

PROLOG

Det är de obetydligaste detaljer hon lägger märke till: markens fuktiga gräs med de inströdda smörblommorna, luften som surrar av insekter, nattlinnet som snärtar i vinden. När hon går ut ur stugan och ner mot sjöns blänkande yta är hennes sinnen förhöjda. Hon hör ett plask från en and i vassen och sitt hjärtas långsamma trummande i bröstet. Bara några ögonblick för mig själv, tänker hon. För att tvätta sig – för att simma – för att göra sig beredd inför det som ligger framför henne. Snart kommer hon att vara borta härifrån.

Halvvägs nerför sluttningen snubblar hon på en ojämnhet i marken men återfår balansen och fortsätter till vattenbrynet.

Framför henne ligger sjön, ett blått öga som stirrar oavvänt upp mot himlen. Skuggor från sakta drivande moln vandrar över dess yta, och medan hon följer dem med blicken flimrar bilden som värmedaller en het sommardag. Hon blinkar och synen klarnar.

Först doppar hon tån i det kalla, grunda vattnet och sedan vadar hon ut. Det tjocka lagret av gyttja och bottenslam tränger upp mellan tårna, och en mörk vattenrand vandrar uppför nattlinnet från fållen. Runt henne krusas och bryts vattnet, och det måste bero på det bländande solskenet att det plötsligt känns som om hon betraktar sjön genom ett softat kameraobjektiv – som om hon vadar ut inte i en sjö utan i en dröm. Små­stenarna känns nog så verkliga under fotsulorna, liksom det kalla ­vattnet 9

som stiger upp mot bröstet och runt omkring henne breder nattlinnet ut sig på vattenytan, flyter som kronblad på en blomma. Verkligt men ändå inte verkligt. Hon skakar på sig. Är det en dröm?

Så skjuter hon ifrån mot bottnen, simmar ut dit där vattnet är mörkt och djupt, stannar och ser vinden leka över ytan och lyfta den i små, krabba vågtoppar. Hennes blod svalnar och hon känner sin egen tyngd – armarna, benen, det tunga, trassliga nattlinnet, hennes hjärta som slår sakta. Hon trampar vatten och ser stugan som fått slagsida långt där borta och ljuset som fladdrar över trädtopparna. Det är en dröm, säger hon sig och lägger huvudet mot vattnet, svävar mellan jord och himmel, flyter en kort stund på sjöns yta.

10

1 LILA Juli

Lila sitter på ena änden av en picknickbänk med en pappersmugg med kaffe framför sig. Trots att det är varmt ute – varmare än på ett bra tag – finns det nästan inget folk i parken. Det är den där egendomliga tiden på dagen då kontors­människorna har gått tillbaka till sina jobb efter lunchen men barnen ännu inte har strömmat ut genom skoldörrarna. Från bänken kan hon se panoramafönstret till en park­servering där en kvinna fyller på kylen med drycker, och lite längre bort en parkarbetare som böjer sig över en rabatt med spretiga ringblommor.

En tomburk skramlar förbi i en vindby. Närmare, i skuggan under en platan, står en barnvagn.

Det ligger ett barn och sover i den. Lila kan precis urskilja ansiktets rundning ovanför en ljusrosa filt. Flickans kinder är skära och en ensam tott av mörkt hår sticker ut under bomullsmössan. Lila iakttar fascinerat hur barnet grimaserar i sömnen och hur ögonfransarna fladdrar till en gång och sedan en gång till innan hon blir stilla igen. Mamman är borta vid plaskdammen. Hon har tagit av sig skorna och strumporna och vadar genom det grunda vattnet med en liten pojke på två tre år. Lila sitter på bänken och betraktar dem genom mörka solglasögon medan hon snurrar kaffemuggen mellan händerna. ”Titta, mamma, ett bi.” Pojken pekar på någonting i vattnet. Mamman går närmare och böjer sig ner bredvid honom.

Lila dricker en klunk kaffe och låter blicken vandra tillbaka 11

till barnvagnen. Hon känner till modellen. Hon vet att den är bromsad. Hon vet att för att lossa bromsen måste man vrida det vita handtaget 180 grader. Hon provade på att göra det för bara några veckor sedan i affären. Hon sväljer ner den bittra kaffesmaken i munnen. Herregud, det skulle vara hur enkelt som helst.

Mamman och hennes son plaskar till den andra sidan av dammen. Där kliver de upp och går till ett buskage nära serveringen för att leta reda på någonting att fiska upp biet ur vattnet med. Pojken kilar iväg över betongen, sedan skriker han till och tar sig åt foten. Mamman går fram till honom, borstar bort smutsen från hans fotsula, ger honom en kram och kavlar sedan upp hans redan våta byxben.

Blekt solsken silar ner mellan trädets grenar så att ett m ­ önster av ljus dansar över Lilas bara armar. Långt borta hörs ljudet av en fotboll som träffas av en känga, ett hisnande skrik från ett barn som blir gungat, mullret från ett passerande flygplan.

Mamman och pojken går in i serveringen. Hon ser dem be om något – en pappersmugg. Lila stirrar på barnvagnen, sedan reser hon sig.

Hon går närmare, bryr sig inte om smärtan i bröstkorgen utan koncentrerar sig på sina hjärtslag. Nu snörper barnet på munnen, öppnar och stänger den, suger i sömnen. En fluga surrar ovanför barnvagnssuffletten, sedan landar den på den rosa filten och förflyttar sig mot barnets ansikte. Lila tar ytterligare ett steg framåt, kämpar mot impulsen att vifta bort den.

Någonstans inom sig registrerar hon det kalla hål som är hennes hjärta. Det skulle vara så enkelt.

Hon sträcker ut handen och låter den snudda vid barn­ vagnens handtag. Plasten känns varm. Barnet rör på sig. Bakom sig hör Lila plask av fötter i dammen och fniss från den lille pojken. ”Ta det, mamma.” Lila stirrar på den sovande babyn och ryser. Sedan släpper hon ut ett långt andetag och avlägsnar sig från vagnen och barnet. Hon vänder sig bort och går där­ 12

ifrån längs med gången som går runt dammen, där mamman och pojken hjälps åt med att fiska upp biet ur vattnet. ”Det lever”, hör hon pojken förtjust utropa. ”Rör det inte”, förmanar mamman, ”det kan sticka dig.”

När Lila passerar dem kastar kvinnan en blick på henne och ler. Lila nickar nästan omärkligt mot henne. De heta, svidande tårarna döljs av hennes solglasögon medan hon går längs parkgången och ut genom grindarna, korsar gatan på övergångs­ stället och fortsätter uppför backen. Hjärtat slår hårt hela vägen hem. Skärp dig, Lila, uppmanar hon sig själv. För helvete, skärp dig.

Mannen står utanför hennes ytterdörr när hon kliver in genom grinden. Han står med ryggen mot henne, iförd skinnställ och hjälm, med fingret envist tryckt mot dörrklockan. ”Här är jag”, säger hon.

Allt hon kan se av hans ansikte när han vänder sig om är två mörka ögon som kikar ut genom hjälmens visir. En kommunikationsradio på hans jackslag knastrar till. ”Är ni Lila Bailey?” ”Ja.” ”Expressbrev. Det ska kvitteras.”

Hon nickar och tar emot den elektroniska skrivplattan, krafsar dit sin namnteckning tvärs över skärmen och räcker tillbaka den till honom. I stället får hon ett styvt, gräddvitt kuvert med prydligt handskriven adress av honom. Utan att säga något mer går han tillbaka till sin motorcykel som står utanför på gatan.

Den startar med ett häftigt vrål och försvinner med hög fart nerför backen. Lila stoppar kuvertet under armen och fumlar med nyckeln i låset.

När hon kommer in böjer hon sig försiktigt ner för att plocka upp matsedlarna från hämtmatsställena och räkningarna som ligger utspridda över dörrmattan, sedan lägger hon både dem och kuvertet som kuriren överlämnat på den växande högen av oöppnad post på hallbordet. Det visar sig bli ett kuvert för 13

mycket och alltihop faller i en kaskad av papper till golvet. Hon är frestad att låta det ligga tills hon erinrar sig att pappershögen kommer att vara det första Tom ser när han kliver in genom dörren senare på kvällen. Med ett försiktigt tag om bröstkorgen hukar hon sig ner och samlar ihop breven som hon sedan placerar i två prydliga travar på bordet, det sista är det gräddvita kuvertet som kuriren lämnade. När hon placerar det på den ena traven känner hon någonting konstigt och tungt flytta sig inuti det. Hon tvekar, sedan skakar hon på det. Det är absolut någonting inuti, någonting litet men tungt som åker omkring där. Förbryllad flyttar hon sig från högen med kuvertet i handen och tar det med sig upp på övervåningen.

Lila går in i badrummet och tappar upp ett bad, så varmt hon står ut med. Hon betraktar ångan som stiger från vattnet, ser den fällas ut som imma på spegeln ovanför tvättstället. Så tar hon ett djupt andetag, sträcker sig efter sina tabletter och sväljer två stycken innan hon plockar upp kuvertet igen.

Handstilen är obekant och poststämpeln suddig. Hon sprättar upp det med fingret och plockar ut ett maskinskrivet brev och flera hopvikta dokument. När hon skakar på kuvertet en sista gång ser hon en tung, silverblank nyckel falla ut på handflatan. Hon stirrar på den en stund, vänder på den, känner den trygga, runda formen mellan fingrarna, och när hon är redo tar hon brevet och börjar läsa det.

Tom kommer en timme senare. Hans ansikte framträder med förvridna drag genom en tunn hinna av badvatten. Hon ser hans ögon vidgas och hans mun förskräckt öppnas innan hon stiger upp genom ytan, flämtar efter luft och stryker håret ur ansiktet. ”Men för helvete!” utbrister han med handen tryckt mot bröstet. ”Ett ögonblick … trodde jag …” Han skakar på huvudet, sedan stirrar han på henne. ”Vad har du för dig?” ”Vad ser det ut som? Jag tar ett bad.”

Tom drar händerna genom håret. ”Förlåt. Du skrämde mig 14

bara.” Han tar ett djupt andetag och lossar på slipsen, sedan gör han ett nytt försök, med stadigare röst. ”Hur har du haft det i dag?” ”Bra.” Hon sträcker sig efter tvättlappen. ”Och du?” ”Bra.” Han tvekar. ”Har du varit ute?” ”Ja, jag gick till parken. Det var skönt.” Hon förmår inte riktigt möta hans blick och tar itu med att tvätta ansiktet. ”Bra.” Han ler. ”Har du pratat med Suzie om jobbet?”

Lila nickar. ”Och?” ”Det är ganska lugnt just nu.” Vattnet börjar bli kallt. Lila sätter sig upp och slår armarna om knäna, lutar hakan mot dem. ”De flesta av våra klienter skär ner på utgifterna … Hon säger att jag ska ta så lång tid på mig som jag behöver.” ”Det är ju bra.” Tom tittar sig omkring i badrummet och upptäcker nyckeln på hyllan vid tvättstället. ”Vad är det här?” frågar han samtidigt som han sträcker sig efter den och sedan väger den i handen. ”Den kom i dag.” ”Vart går den?” Han tar kuvertet och papperen som ligger bredvid det. ”Jag vet inte.” Lila försöker att inte bli irriterad för att han läser hennes privata brev utan att be om lov. ”Vilka är Firma Gordon & Boyd?” ”En advokatbyrå, tror jag.”

Han tittar upp från det maskinskrivna papperet. ”Har det någonting med din fars testamente att göra?” ”Det vet jag inte”, svarar hon och försöker låta lugn. ”Fast jag tror inte det. Det är en annan firma.”

Tom stirrar på henne, exakt så som hon ser honom stirra på en främling när han försöker bilda sig en uppfattning, räkna ut om det är en vän eller fiende. Han rycker på axlarna och lägger tillbaka nyckeln på hyllan där han hittade den. ”Okej.

Vi ses där nere då?”

15

”Visst”, svarar hon och följer honom med blicken när han går. Hon väntar tills dörren har stängts bakom honom innan hon vrider på varmvattnet igen och på nytt glider ner under ytan.

De äter middag tillsammans i köket, Lila fuktig i håret efter badet och iförd pyjamas; Tom böjd över sin tallrik, fortfarande i sin skrynkliga skjorta och de byxor han haft på jobbet. Till slut bryter han tystnaden genom att fråga: ”Har du träffat någon i dag?” ”Nej.” ”Har du några planer för i morgon?”

Hon skakar på huvudet. ”Mamma sa att hon tänkte ringa dig. Hon undrade om du och hon skulle kunna träffas i stan senare den här veckan.”

Lila betraktar honom ingående. ”Du behöver inte planera saker åt mig, Tom.” ”Det är inte frågan om det. Hon vill träffa dig.”

Lila höjer på ena ögonbrynet innan hon återgår till maten på tallriken. Hon är inte hungrig, skjuter kycklingen hit och dit, försöker få den att försvinna genom att skära den i allt mindre bitar.

Han suckar. ”Lila, jag förstår. Först din pappas hjärt­ infarkt … och sedan …” Han förmår inte säga det och hon förmår inte möta hans blick. Tom klarar strupen och försöker igen. ”Jag tror bara inte att det är bra för dig att stänga dig inne hela dagarna. Du sörjer, ja, men du skulle kanske må bättre om du kom ut och rörde lite på dig igen, om du träffade några vänner.”

Hon skakar på huvudet. ”Jag mår bra. Jag sa ju att jag gick till parken.” ”Ja, men att bara driva omkring ensam är inte …” ”Tom”, säger hon varnande, ”sluta upp med att försöka organi­sera mitt liv. Sluta försöka fixa mig.”

16

Han slår ut med händerna och de återgår båda till sina tallrikar. Bara ett och annat klirr från besticken bryter tystnaden. ”Vad tänker du göra med det där brevet?” frågar han till slut. ”Det verkar väldigt konstigt om du frågar mig.”

Lila nickar. ”Jag vet. Varför skulle någon ge mig en bit mark?” ”Det skulle kanske kunna ha med arvsskiftet efter din far att göra?”

Lila skakar på huvudet. ”Jag tror knappast det. Det var klart för flera veckor sedan. Jag fick lite pengar, men det sas ingenting om någon mark. Dessutom står det i brevet att det är en gåva från en anonym person.”

Tom rynkar pannan. ”Har du tittat på kartan? Det är en ansenlig jordbit. Känner du till området?” ”Nej. Det verkar ligga väldigt avsides, i utkanten av Peak District. Jag har aldrig varit där, och jag känner definitivt inte någon därifrån.”

Fårorna i Toms panna djupnar. ”Du borde ringa advokat­ byrån i morgon – försöka få reda på lite mer. De måste ju kunna berätta någonting för dig.” ”Ja.” Hon skrapar maten som hon inte ätit mot kanten av tallriken och placerar sedan besticken omsorgsfullt på mitten. ”Jag antar att om det misslyckas kan jag bara åka dit upp och titta efter själv.”

Toms händer stannar i rörelsen, kniv och gaffel svävar över tallriken. ”Varför ser du så förvånad ut? Jag har kartan och den där nyckeln. Vad skulle det vara för fel med det?”

Tom snörper på munnen. ”Alltihop verkar bara lite konstigt.” ”Vi skulle kunna åka båda två”, försöker hon. ”Nu i helgen … eller nästa. Det vore skönt att komma bort, om så bara för ett par dagar.”

Tom tvekar. Hon ser att han blir förvånad över hennes plötsliga lust att göra någonting och vet att det måste förefalla under17

ligt. Hon har ju tillbringat de senaste två veckorna instängd här hemma och inte gjort mycket över huvud taget utom att sova och gråta och vanka planlöst omkring i huset. Men en ny plats långt borta … någonstans där ingen känner dem … någonstans där ingen vet vad som hänt – det är egendomligt lockande.

Men han skakar på huvudet. ”Jag kan inte resa någonstans – inte förrän mitt senaste projekt spikats.” ”Då”, säger hon och tittar i bordet, ”kan jag alltid åka ensam.” ”Nej”, säger han hastigt. ”Jag vill åka. Ge mig en vecka eller två så följer jag med.” Han skjuter ifrån sig tallriken och ler mot henne. ”Du har rätt. Det kan bli roligt. En totalt ny miljö …

Ett äventyr.” ”Okej”, säger Lila. ”Då väntar jag.” Hon sträcker sig efter hans tallrik och ställer den ovanpå sin egen, sedan bär hon bort dem till sophinken där hon slänger maten som de knappt har smakat på. Ingen av dem verkar vara särskilt hungrig.

Senare, när de har gått och lagt sig, tar Tom hennes hand och försöker dra henne till sig. Hans fingrar kolliderar med blåmärkena på hennes revben och hon drar häftigt efter andan. ”Förlåt”, säger han. ”Gör det fortfarande ont?” ”Ja.” Hon vänder sig bort från honom och stirrar ut i mörkret. Naturligtvis gör det fortfarande ont. Hon är rädd för att det alltid kommer att göra ont, att smärtan som slagit sig ner i hennes bröst aldrig kommer att försvinna. ”Förlåt”, viskar han igen.

Hon känner att han ändrar ställning i sängen och vet att han ligger på rygg och stirrar upp i taket. Det är bara några centimeter mellan dem, men av någon anledning känns avståndet oerhört. Det är fortfarande så mycket som de inte har pratat om – så mycket som de inte har tagit itu med. Ord och scener dyker oönskade upp i hennes huvud. Hon skjuter dem ifrån sig och försöker att i stället fokusera på Toms andhämtning som sakta blir allt långsammare.

18

Hon vet att hon inte kommer att somna. Hon är spänd, rastlös i kroppen och tankarna galopperar, men hon är också rädd – rädd för att somna, rädd för känslan av att falla över kanten ner i mörkret; rädd för att falla ner i glömskan. Hon väntar tills Tom snarkar lätt, då glider hon tyst ur sängen och tassar ut i badrummet.

Tablettburken är halvfull. Läkaren har varit frikostig med utskrivningen. Hon hade föreslagit att Lila skulle sluta ta dem efter en vecka ungefär, när ångesten börjat släppa. Men hon har vant sig vid den där dämpande känslan som kommer smygande och lindrar smärtan, som suddar ut de skarpa kanterna i psyket, så hon skruvar av locket på burken och tar ytterligare två piller, dricker direkt ur kranen och sväljer dem.

På bottenvåningen ligger brevet kvar på middagsbordet, och bredvid det blänker nyckeln i skenet från en gatlykta. Medan hon väntar på att tabletterna ska börja verka drar hon ut en stol och tar nyckeln, håller den försiktigt mitt på handflatan. Runt henne hörs stadens ljud – en siren långt borta, höga klackar som klapprar snabbt utmed en trottoar, ett avlägset hundskall – och när de mörkaste skuggorna inom henne sakta mjukas upp och bleknar kommer hon på sig med att undra över den mystiska nyckeln – och låset den går till – och vad som kan finnas innan­ för dörren den öppnar.

19

2 JULI 1980

De dyker upp i köket en efter en, lockade av klirret från flaskor och den tunga marijuanalukten tills alla fem sitter och hänger runt det skeva träbordet, halsar öl och låter en joint vandra mellan sig. Någon trycker på play på det gnissliga kassettdäcket och inledningsackorden till ”Going Underground” skräller ut i den varma, stilla natten. En tändarlåga slår upp i mörkret.

En askkopp skickas runt. En flaska öppnas. I rökmolnet ovanför dem svävar en atmosfär av väntan: väntan på vind, väntan på att flyga ut, väntan på att det riktiga livet ska börja. ”Då är det väl sommar, alltså”, säger Kat och snurrar runt den sista ölskvätten på botten av flaskan. Hennes bara fötter vilar på kanten av bordet; nu sträcker hon upp armarna, lyfter det fuktiga kastanjebruna håret från nacken och snor ihop det till en knut innan hon låter det falla tungt tillbaka ner på axlarna. ”Det är inte klokt vad varmt det är.” ”Jag såg några ungar steka ägg på en motorhuv tidigare”, säger Ben och strör en sträng från en tobakspung längs ett cigarettpapper. ”Det såg ganska fint ut. Jag hade kunnat äta upp det.” ”Hur kommer det sig att jag inte blir förvånad?” undrar Carla och himlar med ögonen.

En fladdrande låga brinner på bordet mellan dem; ljuset bryts i de tomma ölflaskorna som står överallt och får dem att skimra med ett sällsamt, grönt sken. Kat leker med de uppfransade trådarna på sina avklippta jeans. ”Vi borde väl vara tack20

samma, antar jag. Troligen kommer det att ösregna nästa vecka igen.” Hon skakar frustrerat på huvudet. ”Vi borde fira … göra någonting … inte bara sitta här och titta på ägg som steks.”

Simon ger till ett lågt skratt från bordets kortända och sätter fart på en ölkapsyl framför sig som en snurra. ”Du menar en sista ansträngning innan vi åker hem och ställer oss i kö på arbetsförmedlingen?” ”Titta på oss”, säger Ben, slickar längs kanten på cigarettpapperet och viker det med väl inövad precision. ”Utexaminerade akademiker, årgång 1980. Tre år på det här stället, och vi har inte förkovrat oss i mycket mer än att rulla en ynklig joint och öka vår alkoholtolerans.” Han vrider ihop änden av jointen och river sedan av en liten bit kartong från paketet med cigarettpapper och rullar ihop den till ett filter. ”Tala för dig själv”, säger Kat. Hon har ägnat de senaste veckorna åt att fylla i jobbansökningar och hittills inte fått någon annan respons än de mest korthuggna avslag, men hon är ändå hoppfull. ”Dessutom är jag inte säker på att allas vår Mac har lärt sig tåla alkohol.” Simon nickar mot Mac som sitter hopsjunken i hörnet med sitt mörka hår som en gardin framför ansiktet.

Ben skrattar och slår eld på sin Zippo, håller lågan mot änden på jointen och bränner bort det hopvridna papperet. Belåten med sin skapelse lyfter han jointen till läpparna och drar in, två gånger, tills glöden lyser röd. Han tar ett bloss till och räcker den sedan till Simon. Kat ser på Simon när han drar in röken, rörelsen gröper ur hans ansikte och får de höga kindbenen att framträda ytterligare. Han lyfter hakan mot taket och blåser ut röken i en enda lång, oavbruten ström ovanför huvudet.

Han tar ett bloss till och räcker sedan jointen till Carla. Kat ser fortfarande på honom när han vänder sig mot bordet igen och fångar hennes blick. Han ler mot henne i dunklet.

Bandet stannar med ett klick. Kat reser sig för att vända kassetten och när hon kommer tillbaka till sin stol lägger hon 21

märke till att ljusskenet har inneslutit dem alla fem i en gyllene bubbla medan halvdagern döljer en del av de mer motbjudande detaljerna i deras studentlya. I skymundan längs kökets utkanter finns den skeva elspisen med den igengrodda ovansidan, de fula gröna fläckarna som slagit ut på väggarna och de lortiga skåpen med dörrarna som hänger snett och inte går att stänga riktigt. Ena hörnet av Bens smaklösa affisch med en trikåklädd Kate Bush har börjat lossna från väggen medan tomma chipspåsar och ölflaskor ligger och dräller på den klibbiga linoleummattan runt en överfull sophink intill den öppna bakdörren. Bakom henne vacklar en stapel av odiskade grytor och kastruller som de för länge sedan slutat orka bråka om.

Kat vet att någon till slut kommer att ge upp, och erfarenheten säger att det blir antingen hon själv eller Carla. Allt skräp och förfall i deras ruffiga studentlya lurar utanför ljuskretsen, men just nu existerar bara hon och hennes vänner och musiken och röken som svävar ovanför deras huvuden. Kat ser sig omkring på sin provisoriska studentfamilj och ler. En gyllene bubbla: hon antar att det är inuti en sådan de har levt under de här åren vid universitetet. ”Sover han?” frågar Carla och nickar i riktning mot Mac. ”Vet inte. Mac!” Simon böjer sig fram och petar honom i bröstet. ”Vad är det?” Mac slänger håret ur ansiktet och gnuggar sig i ögonen. ”Jag är vaken.” ”Visst.” ”Sov inte”, vädjar Carla. ”Det är en av våra sista kvällar tillsammans. Det vore synd att slösa bort den.”

En av deras sista kvällar tillsammans. ”Ja”, skyndar sig Kat att instämma. ”Det vore synd att slösa bort en enda minut. Vi kan väl göra någonting.” Hon drar bort en lång strimla av etiketten på sin ölflaska. ”Jag menar, ni är ju rena pesten att bo ihop med och så, men till och med jag måste medge att jag kommer att sakna det här.”

22

”Okej”, säger Simon. ”Vad hade du tänkt dig?” ”Det ska bli varmt i morgon också … Skulle vi inte kunna åka till havet?” Carla lutar sig mot armen som Ben lagt om henne. ”Bada … äta fish and chips … glass. Du kan väl köra, Mac?” Mac gäspar. ”Visst.”

Simon skakar på huvudet. ”Varenda människa kommer att ha fått samma idé. Det blir outhärdligt. Dessutom skulle det ta större delen av dagen att komma till kusten.” ”Vi har ju alltid kanalen här bakom”, säger Ben med ett flin och tar ett djupt bloss på den krympande jointen innan han skickar den vidare. ”Om ni verkligen vill bada, alltså.”

Kat skrattar förfärat till. ”Du är faktiskt ett djur, Ben. Bara du skulle kunna komma på något sådant som att hoppa i den kloaken.” Hon vänder sig till Carla. ”Och du ligger med den där typen?”

Från Ben kommer en hög, öldoftande rapning och sedan gnuggar han sitt gulröda bockskägg mot Carlas hals. ”Låt er inte bedras av hennes ladylika yttre, hon gillar det lite primitiva.” ”Du säger det.” Carla boxar honom i huvudet.

Kat viftar jointen vidare när den fortsätter runt ringen. Hon har redan druckit för mycket; den gräsliga linoleummattan som de har levt med de senaste två åren har börjat röra sig och snurrar nu alarmerande framför hennes ögon. Alla tiger medan de begrundar sina minskande valmöjligheter. Till slut tar Mac till orda där han sitter vid bordsändan, men han talar så tyst att de måste böja sig fram för att höra vad han säger. ”Det finns ett ställe …”, säger han svävande, ”en sjö. Ute på landet. Jag var där en gång när jag var liten.” Han harklar sig. ”Det var okej … Schyst, alltså.” ”En riktig sjö?” frågar Kat och kisar med ögonen. ”Javisst.” Mac nickar och skakar håret ur ögonen. ”Jag skulle antagligen hitta dit.”

23

”Hur långt?” frågar Simon. Ölkapsylen ligger nu stilla på hans handflata.

Mac rycker på axlarna. ”En timme eller två norrut härifrån.” ”Vad tycker ni?” undrar Simon och ser på de andra; hans mörka ögon glimmar i ljusskenet.

Carla tar tag i halskanten på sin T-shirt och flaxar med plagget mot huden. ”Kanalen känns nästan frestande i den här värmen. Jag är med.”

Ben nickar. ”Jag också.” ”Jag med”, säger Kat och trycker ölflaskans svala glas mot pannan.

Alla tittar på Simon. Han stirrar tillbaka; ögonen är svarta och outgrundliga. När Kat ser på honom känner hon den välbekanta klumpen i halsen. Säg ja, försöker hon styra honom med sin vilja.

Med en enda snabb rörelse slänger han upp kapsylen i luften, fångar den med ena handen, vänder upp den på handryggen och studerar den som om han singlat slant. ”Vi gör det”, säger han med ett flin och kastar sitt mörka hår ur ögonen. ”Vi har gjort oss förtjänta av att fira lite, eller hur, innan vi packar ihop och sticker härifrån …?” ”I morgon?” frågar Kat. ”I morgon”, bekräftar han och Kat känner hur hon slappnar av och ler.

Nästa morgon väntar hon sig halvt om halvt att de andra ska ha glömt planerna, så hon är fylld av förvåning när allihop sitter inklämda i Macs risiga Fiesta på väg till landet precis när klockan på torget slår tio. Simon har satt sig där fram bredvid Mac. Carla, Ben och Kat får tränga ihop sig i baksätet. Allihop, verkar det som, bärs av tanken på att komma bort. Carla har till och med hunnit bre ostsmörgåsar och fylla en kylväska med öl och läsk. Glasflaskorna klirrar muntert medan de kör ut ur staden.

24

”Håll tassarna i styr”, säger Kat varnande när hon ser Bens hand smyga sig uppåt längs insidan av Carlas lår. Hon vrider sig bort från dem och stirrar i stället på kurvan av Simons nacke som skymtar genom öppningen i nackstödet. Hon ser den tunna hinnan av svett på hans olivfärgade hy och det hjärtformade födelsemärket alldeles nedanför den vänstra örsnibben där håret lockar sig. Hon skulle kunna sträcka ut handen och röra vid det, men hon vågar inte.

Staden börjar redan uppvisa effekterna av ännu en oväntat varm sommardag, ungefär som en solbränd turist. Vägarna flimrar i hettan och den svarta, klibbiga asfalten blöder medan gräset på vägkanterna börjar bli sprött och brunt som bränt socker. Efter en stund är det olidligt varmt, trots att rutorna är nerrullade; det är som att sitta i en hårtork. Kat stirrar på en stor annonstavla med reklam för pulvermos, sedan riktar hon blicken avundsamt mot en grupp småbarn som sprutar på varandra med vattenpistoler i ett gathörn. Två kvinnor med scarfar om håret sitter på en tegelmur och plockar ut choklad­ överdragna glassar ur vita pappersomslag medan de följer de stojande barnen med blicken. Sakta, sakta kryper bilen genom trafiken och kommer ut på den öppna vägen.

Kat hade trott att det skulle kännas bra att göra någonting, att åka till en annorlunda plats, men ju längre hon sitter i baksätet på den pyttelilla bilen, desto obekvämare känns det. Bikinibehåns band skär in i nacken och Carlas gropiga lår trycker varmt mot hennes; ett skikt av svett bildas mellan dem och ibland snuddar deras armar vid varandra med varm och klibbig hud. Kat makar sig närmare fönstret, retlig på grund av baksmällan som infunnit sig och smaken av gårdagskvällens öl som en dammig matta på tungan. ”Du är väldigt tyst”, säger Simon och vrider på sig för att betrakta henne genom sina svarta Ray-Bans. ”Är du okej?”

Hon nickar. ”Bakis?”

25

Hon nickar igen och Simon ler. ”Förvånar mig inte. Jag får ont i huvudet bara av att titta på Bens skjorta.” ”Men hallå, vad är det för fel på den? Det är semesterklädsel, eller hur?” säger Ben förnärmat och drar i hawaiiskjortans skrikiga tyg, men det är för varmt för att någon av dem ska bry sig om att svara och Simon vänder sig bara framåt igen. Vägens grå asfaltband sträcker sig i all oändlighet framför dem; en väg till ingenstans, tänker Kat och lutar huvudet mot bilens sida för att slumra lite. ”Exakt vart är det vi är på väg?” hör hon Ben fråga en timme eller så senare när de kör igenom ännu en pittoresk by med stenstugor som står lite hur som helst och slingrande, smala vägar. ”Vi är nära Peak District, eller hur?” ”Jajamän. På väg norrut.” ”Ska vi in i nationalparken?”

Mac rycker på axlarna. ”Det vet jag inte riktigt. Sjön ligger kanske i nationalparken, eller också kan det vara ett jordbruksområde.” ”Underbart”, säger Kat och öppnar ena ögat lite. ”Jag insåg inte att det stod på dagordningen att bli skjuten av en ilsken bonde.” ”Du ville ju ha äventyr”, säger Simon och vrider på sig igen. ”Mac vet säkert vad han gör. Eller hur, Mac?” Men Mac säger inte ett ord. Han koncentrerar sig på vägen, kör dem längre och längre ut på den lummiga landsbygden, förbi rapsfält som lyser intensivt gula i solskenet och förbi betesmarker överströdda med svartvita kor.

En timme till går. De distraherar sig med ”ett skepp kommer lastat” och käbblar som småungar om vilken musik de ska spela. Flickorna vill höra Blondie, men de är i minoritet så det blir Bens val. ”The Clash?” stönar Carla. ”Inte en gång till.”

Kat blundar igen och försöker stänga ute de skrällande gitarrerna. Huvudvärken blir värre och värre.

26