LYCKLIGA MÄNNISKOR LÄSER OCH DRICKER K AFFE
AGNÈS MARTIN-LUGAND
LYCKLIGA MÄNNISKOR LÄSER OCH DRICKER KAFFE Översättning Anna Petronella Foultier
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Franska originalets titel Les gens heureux lisent et boivent du café Copyright © Éditions Michel Lafon 2013 Översättning copyright © Bokförlaget Forum 2016 Utgiven enligt avtal med Literary Agency Wandel Cruse, Paris Omslagsbild © Lucie Pearl/INA Agency (kvinna), Marcaux/ Getty Images (fönsterspegling) Omslagsdesign Marina Mattsson Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016 ISBN 978-91-37-14465-8
Till Guillaume och Simon-Aderaw, mitt liv
Vi räknar med att den kommer att ha övervunnits inom en viss tid, och vi anser att det vore olämpligt och rentav skadligt att störa den. Sigmund Freud om sorg, ”Sorg och melankoli” i Metapsykologi
1 – Mamma … snälla? – Nej, Clara, jag har sagt nej. – Men Diane. Låt henne följa med mig. – Colin, jag är väl inte dum. Om Clara följer med dig så kommer allt att ta jättelång tid och vi missar halva semestern. – Kom med du också, så kan du hålla koll på oss! – Absolut inte, ser du inte hur mycket det är kvar att göra? – Då är det ju ännu bättre att Clara kommer med mig, så får du lugn och ro. – Mamma! – Okej, stick då. Skynda på så att jag slipper se er! De hade stojat i trappan på väg ner. Jag fick veta att de fortfarande höll på och busade i bilen i det ögonblick lastbilen brakade in i dem. Jag tänkte att de dog skrattande. Jag tänkte att jag skulle ha velat vara med dem. Och i ett år hade jag om och om igen sagt till mig själv att jag hellre skulle ha velat dö med dem. Men mitt hjärta slog envist. Och höll mig vid liv. Till min stora olycka. 9
Jag låg i soffan och betraktade rökringarna från cigaretten när lägenhetsdörren öppnades. Félix väntade inte längre med att komma tills jag bjöd in honom. Han dök bara upp, utan förvarning eller nästan åtminstone. Han kom varje dag. Vad tänkte jag på när jag gav honom en extranyckel? Jag ryckte till när han kom in i vardagsrummet och askan ramlade ner på pyjamasen. Jag blåste ner den på golvet. För att slippa se på när han satte igång att städa gick jag ut i köket och fyllde på med koffein. När jag kom tillbaka såg allt ut som förut. Askkopparna svämmade fortfarande över, soffbordet var täckt med tomma koppar, flaskor och hämtmatskartonger. Félix satt med korsade ben och betraktade mig. Han såg så allvarlig ut att jag under bråkdelen av en sekund tappade fattningen, men det som förvånade mig mest var hans klädsel. Varför hade han kostym på sig? Var hade han gjort av sina trasiga jeans och sina åtsittande t-tröjor? – Vart är du på väg? På bröllop eller begravning? – Hur mycket är klockan? – Det är inte ett svar på min fråga. Jag skiter i vad klockan är. Har du klätt ut dig så där för att ragga upp en börsmäklare? – Det hade varit roligare. Klockan är två och du måste gå och tvätta dig och klä på dig. Du kan ju inte se ut så där. – Vart har du tänkt att jag ska gå? – Skynda dig. Dina och Colins föräldrar väntar på oss. Vi måste vara där om en timme. En skälvning gick genom kroppen, händerna började darra, jag fick en sur smak i munnen. 10
– Aldrig i livet, jag tänker inte gå till begravningsplatsen. Är det uppfattat? – För deras skull, sa han försiktigt. Kom och hedra dem, det är i dag du måste gå, det var ett år sedan, alla kommer att stötta dig. – Jag vill inte att någon stöttar mig. Jag vägrar gå på den där idiotiska minnesceremonin. Tror ni att jag vill fira deras död? Min röst sviktade, och dagens första tårar började rinna. Genom dimman såg jag hur Félix reste sig och gick fram till mig. Hans armar omfamnade mig och han tryckte mig hårt mot sitt bröst. – Snälla du, kom för deras skull. Jag sköt våldsamt bort honom. – Jag har sagt nej, är du helt blåst? Försvinn härifrån! vrålade jag när jag såg att han gjorde en ansats att gå fram mot mig igen. Jag sprang in i sovrummet. Trots att händerna skakade lyckades jag låsa med dubbla slag. Jag föll ihop med ryggen mot dörren och tryckte knäna mot bröstet. Tystnaden som fyllde lägenheten bröts av Félix suckande. – Jag kommer förbi i kväll. – Jag vill inte se dig mer. – Försök i alla fall tvätta dig, annars blir det jag som lyfter in dig i duschen. Hans steg avlägsnade sig och smällen från ytterdörren fick mig att fatta att han till sist hade gått. Jag satt med huvudet mellan knäna en lång stund utan att veta vad jag skulle ta mig till, sedan lyfte jag blicken mot sängen. På alla fyra släpade jag mig dit. Jag klättrade upp på den och rullade in mig i täcket. Precis 11
som alltid när jag sökte skydd där började min näsa leta efter Colins doft. Den hade försvunnit till slut, fast jag inte hade bytt lakan. Jag ville fortfarande känna den. Jag ville glömma lukten av sjukhus, av döden som hade trängt in i hans hud sista gången jag begravde huvudet mot hans hals. Jag ville sova, sömnen skulle få mig att glömma. Ett år tidigare, när jag kommit till akutmottagningen tillsammans med Félix, hade man meddelat mig att det var för sent, att min dotter dött i ambulansen. Jag hade knappt hunnit kräkas förrän läkarna lät mig veta att det bara var en fråga om minuter eller i bästa fall några timmar för Colin. Om jag ville ta farväl av honom hade jag ingen tid att förlora. Jag ville vråla, skrika att de ljög, men det var omöjligt. Jag hade hamnat i en mardröm och ville tro att jag skulle vakna. Men en sjuksköterska ledde oss till Colins sängplats. Från det ögonblick jag steg in i rummet etsades varje ord, varje gest in i mitt minne. Colin låg där på en säng, utsträckt, ansluten till en massa brummande, blinkande apparater. Hans kropp rörde sig knappt, ansiktet var täckt av blåmärken. Jag stod som förstenad i flera minuter inför den synen. Félix hade följt med, och hans närvaro hindrade mig från att bryta samman. Colins huvud vändes en liten aning mot mig och hans blick fångade min. Han fann kraft att le svagt. Leendet gjorde att jag lyckades gå fram till honom. Jag tog hans hand, han kramade min. – Du borde vara med Clara, sa han med stor svårighet. – Colin, Clara är … – Hon är i operationssalen, avbröt Félix. 12
Jag såg upp mot honom. Han log mot Colin och undvek min blick. Det brusade i öronen, varje liten partikel av min kropp började darra, synfältet blev dimmigt. Jag kände hur Colins hand kramade min ännu hårdare. Jag betraktade honom medan han lyssnade på Félix som berättade hur det var med Clara, och att hon skulle klara sig. Lögnen förde mig tvärt tillbaka till verkligheten. Med sprucken röst sa Colin att han inte sett lastbilen, att han sjungit tillsammans med Clara. Jag var helt stum. Jag böjde mig mot honom, drog handen genom hans hår, över hans panna. Hans ansikte var på nytt vänt mot mig. Mina tårar suddade ut hans anletsdrag, han hade redan börjat försvinna. Jag höll nästan på att kvävas. Han lyfte handen och lade den mot min kind. – Såja, min älskling, sa han. Lugna dig, du hörde vad Félix sa, Clara kommer att behöva dig. Jag lyckades inte undvika hans blick som var fylld av hopp om vår dotter. – Men du då? fick jag till sist fram. – Det är hon som räknas, sa han och torkade en tår från min kind. Jag började snyfta ännu högre och lade huvudet i hans handflata som fortfarande var varm. Han fanns fortfarande här. Fortfarande. Jag klamrade fast mig vid detta fortfarande. – Jag kan inte förlora dig, mumlade jag. – Du är inte ensam, du har Clara, och Félix kommer att ta hand om er. Jag skakade på huvudet utan att våga se på honom. – Min älskling, allt kommer att bli bra, du måste vara tapper för hennes skull … 13
Hans röst slocknade plötsligt, jag greps av panik och lyfte på huvudet. Han såg så enormt trött ut. Han hade uttömt sina sista krafter för min skull, som alltid. Jag tryckte mig mot honom för att kyssa honom, och han svarade med den lilla livslåga som återstod. Sedan sträckte jag ut mig bredvid honom, jag hjälpte honom att vila huvudet mot min kropp. Så länge han låg i mina armar kunde han inte lämna mig. Colin mumlade en sista gång att han älskade mig, jag hann precis svara innan han fridfullt somnade in. Jag låg kvar i flera timmar med honom tryckt mot mig, jag vaggade honom, jag kysste honom, jag andades in honom. Mina föräldrar försökte få mig att gå därifrån, men jag bara vrålade. När Colins föräldrar kom för att se sin son lät jag dem inte röra vid honom. Han var bara min. Félix tålamod fick mig till sist att ge vika. Han tog sig tid att lugna mig innan han påminde mig om att jag också måste säga farväl till Clara. Min dotter hade alltid varit den enda varelse på jorden som kunde skilja mig från Colin. Döden hade inte förändrat någonting. Mina händer mjuknade och släppte hans kropp. Jag förde en sista gång mina läppar mot hans och sedan gick jag. Ett töcken svepte in mig på vägen som ledde till Clara. Det var först framför dörren som jag reagerade. – Nej, sa jag till Félix. Jag kan inte. – Du måste gå in och se henne, Diane. Utan att lämna dörren med blicken backade jag några steg och rusade sedan iväg genom sjukhuskorridorerna. Jag vägrade att se min döda flicka. Jag ville bara minnas hennes leende, hennes ljusa, trassliga lockar 14
som virvlade kring ansiktet, hennes spjuveraktiga blick samma morgon som hon åkte iväg med sin pappa. I dag, precis som för ett år sedan, härskade tystnaden över vår lägenhet. Ingen mer musik, inga fler skratt, inga ändlösa diskussioner. Mina ben tog mig reflexmässigt till Claras rum. Där var allt rosa. Så fort jag fått veta att vi skulle få en dotter hade jag deklarerat att rummet helt och hållet skulle inredas i den färgen. Colin hade försökt med ett osannolikt antal knep för att jag skulle ändra uppfattning. Det lyckades inte. Jag hade lämnat allt orört, hennes ihopknölade täcke, hennes nattlinne på golvet, hennes lilla resväska med hjul där hon lagt sina dockor inför semestern. Två mjukdjur var borta, det hon haft med sig när de åkte och det som jag hade i sängen då jag sov. Efter att tyst ha stängt dörren gick jag mot Colins garderob. Jag tog fram en ny skjorta. Jag hade precis stängt in mig i badrummet för att ta en dusch när jag hörde att Félix kom tillbaka. Därinne täckte ett stort lakan spegeln, alla hyllor var tomma sånär som på Colins parfymflaskor. Inga kvinnliga attiraljer, inget smink, inga krämer, inga smycken. Jag reagerade inte ens på det kalla kakelgolvet, jag brydde mig inte om det. Vattnet rann över kroppen utan att ge mig något som helst välbefinnande. Jag fyllde handen med Claras jordgubbsschampo. Den söta doften pressade fram några tårar som blandades med en morbid känsla av tröst. Min ritual kunde börja. Jag stänkte Colins parfym 15
över huden, ett första skyddslager. Jag knäppte hans skjortknappar, andra lagret. Jag drog på mig hans munktröja, tredje lagret. Jag gjorde en knut av mitt blöta hår för att jordgubbsdoften skulle finnas kvar, fjärde lagret. I vardagsrummet hade mina sopor försvunnit, fönstren stod öppna och köket såg ut som ett slagfält. Innan jag gick in till Félix drog jag återigen för i vardagsrummet. Skuggan var min bästa vän. Félix stod med huvudet i frysen. Jag stödde mig mot dörrposten och betraktade honom. Han hade tagit på sig den vanliga uniformen igen och vickade på rumpan medan han visslade. – Kan du tala om varför du är på så gott humör? – Du skulle ha varit med i går natt. Jag ska bara fixa middagen så ska jag berätta. Han vände sig om och spände ögonen i mig. Han kom närmare och andades in djupt flera gånger. – Sluta att nosa på mig som en hund, sa jag. – Du måste sluta med det där. – Vad klagar du på? Jag har tvättat mig. – Det tog du ju ingen skada av direkt. Han placerade en kyss på min kind och började greja i köket igen. – När lärde du dig laga mat? – Jag lagar inte mat, jag använder en mikrovågsugn. Fast jag måste ju hitta något spännande att käka. Ditt kylskåp är värre än Gobiöknen. – Beställ en pizza om du är hungrig. Du kan inte laga mat. Du vet ju inte ens hur man kokar pasta. – Det är ju därför ni har utfodrat mig de senaste tio 16
åren, Colin och du. Men det var en genialisk idé du fick, jag kommer att få mer tid för dig. Jag sjönk ner i soffan. Jag skulle bli tvungen att höra om hans fantastiska natt. Ett glas rödvin dök med ens upp framför näsan på mig. Félix satte sig till rätta mitt emot och skickade över sitt cigarettpaket. Jag tände en omedelbart. – Dina föräldrar hälsar. – Så roligt för dem, svarade jag och blåste ut rök åt hans håll. – De är oroliga för dig. – Det behöver de inte vara. – De skulle vilja komma förbi. – Det vill jag inte. Förresten kan du vara glad över att vara den enda jag fortfarande står ut med. – Jag är oersättlig, du kan inte klara dig utan mig. – Félix! – Okej, om du insisterar så ska jag berätta vad som hände i går kväll in i minsta detalj. – Åh nej, vad som helst bara jag slipper ditt sexliv! – Du måste bestämma dig. Antingen mina oanständigheter eller dina föräldrar. – Okej, sätt igång, jag lyssnar. Félix snålade inte med snuskiga detaljer. För honom var livet en gigantisk fest, kryddad med ohämmat sex och intagande av diverse substanser som han testade före alla andra. När han väl börjat hålla låda förväntade han sig inte att jag skulle svara, han pratade och pratade oavbrutet. Han slutade inte ens när ringklockan skrällde. Pizzabudet fick också veta hur Félix burit sig åt för att 17
hamna i samma säng som en tjugoårig student. Ännu en vars uppfostran han tagit hand om. – Du skulle ha sett hans min i morse, den lilla gullungen, det var nästan så att han bönföll mig om att komma tillbaka och ta hand om honom. Det gjorde mig ont att se honom, lade han till och låtsades torka bort en tår. – Du är verkligen vedervärdig. – Jag hade varnat honom, men det finns inget att göra, när man smakat på Félix så blir man beroende. Jag hade bara petat i mig ett par tuggor medan han såg ut som om han höll på att sprängas. Han gjorde fortfarande ingen ansats att gå. Han hade blivit märkligt tyst, han samlade ihop resterna och försvann ut i köket. – Diane. Du har inte ens frågat hur det gick i dag. – Jag är inte intresserad. – Du går för långt. Hur kan du vara så likgiltig? – Håll klaffen, jag är allt annat än likgiltig. Du har inte rätt att säga så till mig! skrek jag och reste mig häftigt upp. – Men vad fan, se på dig själv, du är ju bara en trasa. Du gör ingenting. Du jobbar inte längre. Ditt liv går ut på att röka, dricka och sova. Er lägenhet har förvandlats till nån sorts helgedom. Jag står inte ut med att se hur du sjunker djupare för varje dag. – Ingen kan fatta. – Det är väl klart att de kan, alla fattar vad du måste gå igenom. Men det är inte något skäl till att tyna bort. Det har gått ett år sedan de försvann, det är dags att börja leva. Kämpa, gör det för Colin och Clara. – Jag vet inte hur man kämpar, och i vilket fall som helst har jag ingen lust. 18
– Kan jag inte få hjälpa dig? Jag klarade inte av att höra mer, så jag slöt ögonen och höll för öronen. Félix tog mig i sin famn och tvingade mig att sätta mig ner. Jag fick än en gång känna på hans kvävande kramar. Jag hade aldrig förstått varför han måste pressa mig mot sig med all kraft. – Du kan väl följa med mig ut i kväll? frågade han. – Du har inte fattat något, svarade jag och tryckte mig motvilligt mot honom. – Gå ut någon gång, träffa folk. Du kan inte fortsätta att leva som en eremit. Följ med mig till Lyckliga männi skor i morgon. – Jag struntar i kaféet! – Men då tycker jag att vi ska åka på semester. Jag kan hålla stängt. Kvarteret kan klara sig utan oss … eller jag menar mig, några veckor. – Jag har ingen lust att åka på semester. – Jag vet att det inte är sant. Vi kommer att få kul ihop, jag tar hand om dig dygnet runt. Det är vad du behöver för att må bra igen. Han märkte inte hur förskräckt jag blev vid tanken på att ha honom i hasorna dagarna i ända. – Hör du, låt mig fundera, sa jag för att lugna honom. – Lovar du? – Ja, jag ska gå och lägga mig, gå nu. Han gav mig en högljudd kyss på kinden och tog sedan fram telefonen ur fickan. Han scrollade genom sin imponerande adressbok och ringde sedan någon Steven, Fred eller kanske Alex. Upprymd över att ägna ännu en kväll åt utsvävningar släppte han mig äntligen. Jag tände en cigarett stående och gick sedan mot ytterdörren. Han 19
övergav killen i telefonen för att ge mig en sista kindpuss och viskade i mitt öra: ”Vi hörs i morgon, men räkna inte med mig för tidigt, det kommer att bli grymt i kväll.” I stället för att svara himlade jag med ögonen. Kaféet skulle inte öppna i tid i morgon heller. Jag hade inget med det att göra. Det var i ett annat liv jag drev ett bokkafé. Félix hade gjort mig helt utmattad. Gud vet att jag älskade honom, men jag orkade inte med honom längre. Hans ord malde i huvudet när jag låg i sängen. Han verkade fast besluten att få mig att reagera. Jag måste till varje pris hitta något sätt att slippa ifrån honom. När han hade fått sådana idéer i huvudet kunde ingenting stoppa honom. Han ville att jag skulle må bättre, det ville inte jag. Vad skulle jag kunna hitta på?
20