9789137144214

anne b. r agde

Jag har ett täcke i tusen färger Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning

Berlinerpopplarna 2006 Eremitkräftorna 2007 Vila på gröna ängar 2008 Arseniktornet 2010 Nattönskningen 2011 Jag ska göra dig så lycklig 2012 En tiger för en ängel 2013

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Jeg har et teppe i tusen farger Copyright © 2014, Forlaget Oktober A/S Omslag Egil Haraldsen & Ellen Lindeberg/Exil Design Svensk omslagsproduktion Jojo Form Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14421-4

Till Eva

I

”det måste ha varit alldeles hemskt för dig att ha mig till mamma, Anne. När du var liten.” ”Jaså?” ”Ja. Stackars du.”

Det var sommar och eftermiddagssol på min altan hemma i Ila i Trondheim, jag hade så smått börjat bära in fat och assietter till diskmaskinen efter att först ha tagit mig ett bloss.

Vi hade haft storfrämmande på altanen och i min trädgård med grannar från förr i tiden. Från min barndom, från mammas ungdom och vuxna liv. Jag hade bjudit på Daimglasstårta, våfflor med jordgubbar, brownies proppfulla med nötter och choklad, plus några små glas torr madeira åt dem som kunde unna sig sådant – de som inte körde och de som inte stod på blodförtunnande. Det hade varit en alltigenom lyckad och munter eftermiddag. Äkta och fin och avspänd.

Sedan mamma flyttade till Oslo brukade jag bjuda hem hennes gamla väninnor till mig när hon var på sommarbesök i Trondheim, detta trots att hon alltid satte sig till motvärn och hävdade att det skulle bli alldeles för mycket för mig. Som vanligt underskattade hon min dagliga aktivitetsnivå, eller kanske koketterade hon och menade egentligen att jag inte borde göra mig besvär med att underhålla hennes gamla väninnor.

Men jag hade i alla fall hållit denna självpåtagna tradition 9

vid liv i många år, ända sedan mamma i desperation flydde söderöver för att slippa ifrån klimatet i Trondheim och sitt jobb som maskinoperatör på en plastpåsefabrik full av kommunister, för att bli en fri fågel och arbeta på Manpower, femtio mil bort från sitt enda barnbarn, min vid den tiden fyraårige son – ett mormoderligt svek som jag egentligen aldrig förstod att hon orkade leva med. ”Ja, du ska slippa tycka om mig, Anne, det ska du verkligen.” ”Jaså. Det var det värsta. Varför kom du på det just nu?”

Hon satt i en äggskalsgul blus som var lite för trång kring de stora brösten, en blus som jag hade strukit åt henne tidigare under dagen av tacksamhet över att hon hade gått till affären åt mig så snart de öppnade klockan nio.

Det var faktiskt egoistiskt sett det bästa med att ha henne på besök, den omtanke hon visade mig på morgonkvisten, långt innan jag själv steg upp. Jag var van vid att alltid göra allt, åt alla andra i huset, men när mamma var här kunde jag stiga upp till färska frallor, nykokt kaffe, tidningar och allt som stod på min inköpslista inhandlat till punkt och pricka. Hon tog också alltid med de tomflaskor hon hittade under köksbänken; hon visste hur intensivt jag avskydde tomflaskor som hopades, hon visste också att jag då och då slängde dem i soptunnan, till hennes stora förtret. Dessutom hade hon tömt diskmaskinen från gårdagskvällen och torkat av alla köksbänkar och bord. Och hon började inte prata med mig förrän hon hörde mig tända dagens första cigarrett.

Morgnar med mamma på besök var verkligen härliga, jag kände mig som en riktig dotter, kände att hon brydde sig om mig.

Så jag var på gott humör medan jag staplade assietter och likörglas i varandra och uttalandet kom, som en blixt från klar himmel. Fast ändå inte överraskande, jag var rätt van vid blixtar 10

från klar himmel när det gällde mamma. Inte minst när vi hade tillbringat några timmar tillsammans med andra och andras liv, och hon hade haft mörka tankar puttrande på huvudets bakers­ ta kokplatta medan samtalet rullade på. ”Jag kommer ju att tänka på en del när jag är tillsammans med tanterna. De var kärleksfulla mödrar, Anne. Det var inte jag.” ”Vilka dumheter. Alla mödrar var likadana på den tiden, alla städade och lagade mat och hade inte tid med barn. Det var inga som var kärleksfulla mödrar. I dag kretsar universum kring varenda unge. Ni hade inte tid med sådant.” ”Är det så du minns det?”

Hon såg rakt på mig, med de grågröna ögonen kraftigt förstorade bakom de tjocka glasögonlinserna. ”Vänta lite, jag ska bara bära in det här sista, och sedan ska du få ett nytt glas madeira. Och jag måste ha en öl, madeiran och jordgubbarna står mig upp i halsen.” ”Jag klarar inte av mer madeira jag heller.” ”En ägglikör kanske?” ”Ja, det var ingen dum idé. En liten en.”

Jag plockade in i diskmaskinen, tryckte ner den lilla plastförpackade diskmedelstabletten i facket och startade maskinen.

Bruset av det rena vattnet som omedelbart började strömma in i det sinnrika spolsystemet lugnade mig en smula. Helst hade jag velat sitta alldeles tyst med en kall öl nu, de senaste timmarna hade varit fulla av röster som bröt in i varandra, skratt, ett gemensamt förflutet, gamla historier, det skulle vara skönt att få låta det sjunka in, jag började alltid minnas de märkligaste saker från min barndom tillsammans med de här tanterna. De hade sett mig som liten flicka, en flicka jag inte var längre, och jag sög i mig varenda anekdot där den där flickan utgjorde en del av handlingen, det skulle sitta bra att få bearbeta det en liten, liten stund.

11

Jag önskade plötsligt att en oväntad gäst skulle ringa på dörren där nere, för det här samtalet orkade jag nästan inte med, jag visste vad som skulle komma. Hon satt där ute och väntade på mig nu, i sin äggskalsgula blus, snart med lika gul likör framför sig, sprängfylld av ånger och gammalt välbekant bekännelsebehov.

Jag hällde en liten skvätt konjak i likören, det skulle hon inte märka även om hon inte tålde mycket eftersom hon nästan aldrig drack alkohol. Men kanhända skulle konjaken knuffa henne ur den här melankolin och in på ett annat samtalsämne så att hon blev glad igen. Jag ville göra henne glad, allt jag gjorde var för att göra henne glad, och visst var hon glad så länge det roliga varade, men efteråt kom melankolin därför att det var över, att det var borta, att det hörde till det förgångna.

Mamma var specialist på att sörja frikostigt över alla goda ting som var slut. Och nu handlade det alltså om den här fina eftermiddagen i solen med gamla väninnor och våfflor och jordgubbar.

Jag ställde likörglaset framför henne på bordet och ölen framför mig själv och tände en cigarrett. Hennes hår var mörkt och fuktigt längs hårfästet, det var varmt, säkert tjugofyra grader i skuggan, håret ovanför svettranden låg i klassisk pudelfrisyr, hon permanentade sig var sjätte vecka och kammade bara håret torrt varje dag efter duschen. ”Vet du vad jag läste någonstans en gång, Anne?” ”Nej, mamma.” ”Det är ens plikt att älska sina barn men inte att älska sina föräldrar.” ”Du ska hedra din fader och din moder, står det i Bibeln.” ”Vilket trams, Anne. Är du full?” ”På tre mikroskopiska glas madeira? Nej. Inte direkt.” ”Bibeln … Herregud, jag har då aldrig hört på maken. Hedra är dessutom inte samma sak som att älska. Hedra är bara att hålla mun och göra som man blir tillsagd.”

12

”Hör du, mamma, var det inte du som en gång i tiden hjälpte till att smuggla in biblar i det gamla Sovjetunionen? Hallå?” ”Det är väl en helt annan sak. Det handlade ju om uppror mot regimen! Om det inte hade varit biblar skulle det ha varit badringar eller dammsugare. Allting som var förbjudet. Det begriper du väl?” ”Tja … Men ändå.” ”Jag hatade ju min mor.” ”Ja, det vet jag. Skål, mamma, för en jättetrevlig eftermiddag.”

Jag höjde glaset mot henne, hon fumlade med likörglaset, ville inte se på mig. ”Vi har blivit så gamla allihop …” ”Lite över sjuttio? Det är väl inte gammalt.” ”Jo, Anne. Det är gammalt. Klart att det är gammalt. Självklart är det gammalt! Allting är för sent. Allt.”

Hon lyfte likörglaset, jag trodde för ett ögonblick att hon skulle slänga det rakt i ansiktet på mig, och jag var på väg att ducka när hon tömde det i en enda klunk. Hennes struphuvud var spetsigt och solbränt, hon stekte sig i solen så ofta hon kunde, insmord med Spenol, och solade solarium två gånger i veckan hela vintern igenom. Jag drog in cigarrettrök så att det sved i munhålan, min man skulle inte komma hem på minst två timmar än, det här kunde verkligen bli en lång eftermiddag.

Som tur var kom jag på det där med middag och sa: ”Jag gör i ordning en potatisgratäng med persilja och vitlök och koriander till middag, och med sommarskinka och små gröna ärter, låter det bra? Och jag har en jättegod rödvinssås i frysen. Den är gjord på hönsbuljong, men den passar ändå väldigt bra till.” ”Det blir säkert utmärkt, Anne. Mat är du bra på.” ”Har lärt mig av dig, vet du.” ”Ja, ni fick god mat, du och Elin, det kan jag vara stolt över.” ”Det kan du.” ”Trots att jag inte hade mycket pengar att röra mig med.”

13

”Du lyckades ändå, eftersom du var så duktig på att få det att smaka bra, vad det än var.” ”Rikligt med fett och salt, Anne. Smör om jag hade råd, margarin om inte. Världens bästa smakförstärkare.” ”Det är så fint att prata om mat med dig, mamma.” ”Laga mat, äta mat, prata om mat. Men minns du att jag någonsin tog dig i knäet och kelade med dig? Var nära dig?”

Jag hann precis dra åt mig min egen blick innan den mötte hennes. ”Inte direkt minns, men du läste väldigt mycket för mig”, sa jag.

Nu hade jag kommit ut på djupt vatten, jag insåg det så snart orden var ute ur munnen. ”Herregud … Vilken mamma jag har varit. Läste! Som om det kan ersätta kärlek.” ”Jag har ju blivit författare. Det kan säkert ha en del med det där läsandet att göra.” ”Författare har du blivit helt på egen hand, Anne. Det tar jag inte åt mig någon ära för.” ”Men det kan du gott göra. Jag växte upp med böcker omkring mig.” ”Jag klarade av det lite bättre med Elin. Kanske därför att hon så ofta var sjuk och var nära att dö i händerna på mig med jämna mellanrum. Jag gosade och kelade med henne, säkert ända tills hon började skolan. Det gjorde jag aldrig med dig. Jag ammade dig tills du var sex månader, då var du nära intill mig, men efter det … Jag läste inte lika mycket för Elin, jag hann inte med det.

Kanske ligger svaret där, att det antingen är böcker eller kärlek.”

Hon började gråta, tog av sig glasögonen, den lilla skvätten konjak hade uppenbarligen slagit åt alldeles fel håll. Hon gned sig i ögonen med knytnäven, jag hade alltid tyckt att det var plågsamt att se på när hon gnuggade sig i ögonen på det där sättet, som ett litet barn. ”Usch, nu lipar jag också …”

14

”Jag begriper inte att du orkar tänka på det där just nu. Och det droppar på din fina blus. Ska jag hämta en kopp kaffe åt dig?

En ny ägglikör? En Captain Morgan?” ”Anne! Jag ska väl inte dricka rom nu, ovanpå allt annat!” ”Kan du inte helt enkelt ta fasta på att vi hade en jättetrevlig eftermiddag med gänget från kvarteret?” ”Nej. Det kan jag inte. Du får ursäkta. Jag går ner och vilar mig en stund. Och tusen tack för att du ordnade allting så fint.

Jag är otroligt tacksam, ska du veta.”

Jag hörde hennes steg i spiraltrappan, de var tunga. Jag fimpade cigarretten och bar in hennes glas, diskade av det för hand eftersom maskinen redan var i gång, sköljde ur disktrasan ordentligt och gick ut och torkade av altanbordet och trädgårdsbordet.

Hon hostade nere i gästrummet, men jag hörde tack och lov ingen gråt i hostan. När hon vaknade skulle hon få njuta av en god middag och konversera glatt med min man och sedan glädja sig åt något program på TV. Eller också kunde vi spela Trivial Pursuit, då brukade hon klå oss efter noter, det njöt hon av att kunna göra, och det gjorde henne alltid på bättre humör.

15

tyckte jag om mamma? kan jag fråga mig själv, om och om igen.

När jag såg fram emot att träffa henne berodde det på att jag hade planerat att göra något för henne, något som hon skulle uppskatta, något som skulle göra henne glad. Jag levde med det där evighetslånga hoppet om att tillfredsställa henne, göra hennes dag lycklig, ge henne ett fint minne att leva vidare på.

Framför allt när hon blev äldre var det så.

När hon var yngre var det liv och rörelse omkring henne, det gällde att hänga med, och hon begärde inte mycket, hon levde sitt eget liv, på sina egna villkor. Men när hon slutade göra det, ungefär när hon hade fyllt sextiosex, blev det annorlunda.

Från och med då pratade mamma om döden, hon hade blivit pensionär och flyttat in i en kommunal lägenhet för äldre. Allting i skåp och lådor låg alltid prydligt travat och överskådligt placerat, och allt som inte var nödvändigt kastades. ”Så att det blir enklare för dig och Elin att hitta bland mina saker när jag dör.”

Det skulle gå femton år innan Elin och jag behövde ta ställning till de där skåpen och lådorna. I femton år var mamma redo.

Hon kastade bort saker för jämnan och hade absolut ingenting längst in i skåp och lådor. Det enda hon lät bli att kasta trots att hon inte behövde det inom en nära framtid var kläder för olika årstider, en liten kartong med julprydnader, och så böcker.

16

Vad kläder beträffar är det en sanning med modifikation.

Vintern överrumplade henne alltid som ett plötsligt bombnedslag, vinterkläderna från fjolåret var utslitna eftersom hon köpte det billigaste av allting, från stövlar till jackor. Hon köpte aldrig vinterkläder på rea om våren, då förträngde hon helt tanken på en ny vinter och vägrade förhålla sig till den innan hon hade fördärvat diverse sommarskor i höstens slask och snö.

Först då började hon modlös och motvillig använda de utslitna plaggen från året innan, ända tills hon blev tvungen att krypa till korset och köpa nya stövlar och ny jacka, de billigaste hon hittade.

Hon frös konstant vintern igenom eftersom kvaliteten på det hon hade köpt var så dålig. Hon led sig igenom varenda vinter och gick svärande omkring i stövlar som sög åt sig vatten som svampar, fram och tillbaka till veckans två extravaganta solariebesök. Dessutom gick hon barbent och barfota, sommar som vinter, bara fötter ner i stövlarna, och aldrig strumpor eller långkalsonger under långbyxorna förrän kvicksilvret kröp under tio minusgrader.

Det var lätt att tömma hennes lilla lägenhet, fördela det hon hade mellan sopcontainer, kartonger som vi skulle ta med hem och sådant som vi tänkte ge bort, till grannar, vänner och lite danska släktingar.

En del av husgerådet gav vi till vaktmästaren i Stovner Senter 14, han var vaktmästare i nummer 16 också, och han tyckte om att ha ett litet lager av nödvändighetsartiklar eftersom nya boende i nummer 16 ofta blev tilldelade en lägenhet utan att äga någonting alls, inte ens en kaffemugg. De beviljades lägenhet allteftersom folk dog eller hamnade på sjukhus eller blev tvångsintagna, här bodde narkomaner och psykiskt sjuka, och brandlarmet gick i ett kör.

Vaktmästaren skulle få muggar och tallrikar och bestick, strykbräda och strykjärn, kastruller och stekpanna och värme­ 17

ljusstakar och sänglinne som han kunde ge vidare, och till och med mammas säng. Han kom nynnande ut ur hissen med en stor handkärra på släp och lastade den full, noggrant och omsorgsfullt så att ingenting skulle ramla av på den långa färden fem våningar ner.

Elin och jag hade tillräckligt av allt. Och mamma hade varken vinds- eller källarförråd, bara några små garderober. Här fanns sannerligen inga kartonger med barndomsminnen för Elins och min del, inga gamla morsdagskort eller små barnkläder eller dockor och leksaker som vi kunde sucka nostalgiskt över.

En gång när jag fick lite tid över i samband med ett arbetsbesök i Oslo – det var säkert en inställd intervju mitt ibland många andra – kom jag på oanmäld snabbvisit med taxi i båda riktningarna, medförande sushi och wienerbröd från Deli de Luca. Det stod en svart sopsäck i trappuppgången bredvid rollatorn.

Jag kastade en snabb blick ner i den. ”Album?” sa jag. ”Hm …?” ”Du tänker väl inte kasta fotoalbum?”

Jag tog upp det översta. Det var från Englandsresan som mamma och Elin hade gjort när Elin var femton. Mamma hade sparat i två år, de behövde bara betala för själva resan och kunde i övrigt bo och äta gratis hemma hos mammas barndoms­ väninna Audrey i Southampton. ”Låt det ligga. Kan vi ta te till sushin? Går det för sig? Om jag bara hade vetat att du kom skulle jag ju ha köpt lite läsk.

Eller vin.” ”Mamma! Du kan väl inte kasta album!” ”Jag blir bara ledsen av att titta i dem. Förresten tittar jag aldrig i dem längre, jag blir ledsen bara av att se dem ligga där.

Livet som har gått, hur glada vi var, hur bra vi hade det.” ”Har du frågat Elin om hon kanske vill ha dem?” ”Nej.” 18

”Då tycker jag att du ska göra det.” ”Jovisst. Men hon har ju så mycket att göra, jag träffar henne så sällan.”

Faktum var att Elin ringde eller tittade in till henne nästan varje dag, hon bodde inte långt därifrån. Elin och jag brukade skratta åt det där i telefon, vi kunde inte låta bli, vi bara måste skratta, det fanns inget annat att göra, och det är nästan ofattbart att mamma inte insåg att hennes bluff var genomskådad, att den var avslöjad för alltid, varje gång hon sa så där.

Jag ringde till Elin från taxin tillbaka till Bristol och berättade om albumen, hon lyckades rädda dem dagen därpå, tog med dem hem till sig, men när mamma dog upptäckte vi att även andra album hade försvunnit.

Om en främling hade kommit in i lägenheten för att gissa vad för slags människa som bodde där skulle gissningen säkert ha gått i riktning mot en mycket yngre person. Mamma ägde inte mer än en välutrustad gäst i ett hyresrum, men lägenheten var hemtrevlig och inbjudande, med ett hopträngt överflöd av gröna växter i det lilla vardagsrumsfönstret ut mot balkongen och med böcker från golv till tak. Böcker och växter, och en fungerande TV där bilden inte rullade eller ljudet strejkade, det var det viktigaste för henne.

Av mattallrikar med identiskt mönster fanns maximalt tre, stekpannan var bucklig i bottnen och av billigaste sort, hon ägde tre små kastruller, men så kunde hon inte ha särskilt mycket gäster i en lägenhet på trettioåtta kvadratmeter heller. Främlingen skulle antagligen också ha påpekat att detta var en ovanligt ren lägenhet och därav dragit slutsatsen att det kanske inte var en ung människa som bodde här trots allt.

Böcker var det hon hade mest av. De var hennes käraste ägo­ delar, hon levde och andades för skönlitteratur, både romaner och poesi. Hon älskade klassisk lyrik, favoriterna var Herman 19

Wildenvey, Karin Boye, Emily Dickinson, Steen Steensen Blicher. Medan jag skrev en biografi för unga läsare om Sigrid Undset upptäckte jag att Sigrid Undset också hade Blicher som en av sina favoritlyriker, och det fann mamma ytterst smickrande. ”Där ser du, Anne”, sa hon. ”Jag är inte helt fel ute i min litteratursmak, hon fick faktiskt Nobelpriset.”

Dessutom ägde och älskade mamma faktaböcker om allt från Konungarnas dal i Egypten till mayafolket och Petra i Jordanien, men det måste vara varmt på de platser hon läste om.

Hennes avsky för kyla gjorde att även flera av mina romaner, som hon alltid fick läsa i manusform, gav henne oväntade rysningar. Hon kunde inte fatta att jag ens iddes skriva om kyla, än mindre ständigt söka mig till den, och antydde något om en tänkbar förväxling på BB. Hon samlade också på böcker om bildkonst. Marc Chagall var hennes stora lidelse, hon identifierade sig starkt med honom, detta att alltid vara en hemlös, detta att alltid vilja befinna sig någon annanstans, detta att ständigt frossa i och sörja över ljusstarka minnen från barndomen. När jag vid ett tillfälle på nittio­ talet var i Berlin samtidigt med en stor Chagallutställning och berättade för henne att jag hade vänt om när jag såg den långa kön i solgasset utanför, slängde hon på luren och svarade inte i telefon på flera dagar.

Hon flyttade om i bokhyllorna med jämna mellanrum, nya hyllor monterades där det fanns plats, och en efter en damm­ sögs volymerna och torkades försiktigt av med några få månaders mellanrum. Det kunde hon ägna flera dagar åt, hon blev drömskt sittande med en del av böckerna och bläddrade fram och tillbaka tills hela berättelsen stod klar för henne igen. Hon slängde aldrig böcker, men hon kunde få för sig att ge bort en bok och säga: ”Den här har jag läst fyra gånger, så nu kan du få den.”

20

Det hände till exempel med Marc Chagalls Mitt liv.

Men det var före Berlin.

Det skulle inte ha förvånat mig om hon hade krävt att få tillbaka den efteråt. Men det hände inte, hon tänkte säkert att jag inte hade läst den än, då skulle jag inte ha vänt om vid anblicken av den osannolikt långa kön.

Hon hade rätt.

Jag hade inte hunnit läsa den.

Nu har jag gjort det. Och jag skäms. I stället för att andlös ställa mig i kö bänkade jag mig godmodigt med två väninnor utanför Hotel Adlon för att äta ostron. Mitt i sommaren, i det tyska inlandet, när ostron är som allra sämst. Vi blev inte sjuka, men det blev mamma, av att tänka på det, även om hon tack och lov inte visste vad jag satt och mumsade i mig.

Men jag tog igen det lite när mamma och jag var på MoMAutställningen i Wien i december 2009 och hon blev tvungen att sätta sig på en brun, platt skaisoffa mitt i salen där Chagalltavlorna hängde och sa: ”Jag vill bara gråta. När jag tittar på de här tavlorna. Ser du, Anne? Förstår du nu?” ”Ja, mamma. Det gör jag. Förlåt.”

Och jag lyckades ge henne en kram, det var inte så svårt att slå armarna om en liten gumma som hon, svårigheten låg i om hon skulle våga luta sig mot mig, in i omfamningen, det var hennes största skräck, för i just det ögonblicket skulle omfamningen antagligen upphöra. Men det gjorde den inte, jag höll kvar greppet. Ändå kände jag motståndet. Inte ens sin egen dotter vågade hon lita på tillräckligt för att bli omfamnad.

Eftersom hennes lägenhet var så liten lånade hon också en hel del böcker på Deichmanska biblioteket i Stovner, hon lusläste alla recensioner i Dagbladet, VG och Aftenposten och satte upp sig på väntelista för dem hon ville läsa, sekunderna innan de kom ut. När Merethe Lindstrøm vann Nordiska rådets litteraturpris blev hon alldeles ställd eftersom hon aldrig hade läst 21

någonting av henne och skällde ut mig i telefon för att jag inte hade gjort henne uppmärksam på henne. ”Jag slipper ifrån mitt liv när jag läser. Det är minsann skäl nog.”

När jag började tjäna bra med pengar 2005 började jag samtidigt försöka ge henne en del av dem. Men det resulterade i gråt. ”Det borde ju vara åt andra hållet, Anne, om jag hade skött mig i livet och resonerat lite förståndigt!” snyftade hon. ”Jag kan inte ta emot pengar från dig, jag klarar inte av det, då skäms jag.”

Så i stället köpte jag vinterkläder och stövlar i god tid, på sensommaren, och skickade dem i stora Norgepaket. Det slutade också i gråt. Därför att hon var så tacksam, hävdade hon, men mest därför att hon blev påmind om att vintern väntade alldeles om hörnet. ”Allting du har köpt är så fint, Anne, och jag är så tacksam.” ”Har du provat kapporna och stövlarna då?” ”Nej …” ”Varför inte det?” ”Nej, för då är det precis som om det är vinter. Och den tanken är outhärdlig.”

När årets första snö föll i Oslo satt mamma framför TV:n med en pläd över axlarna och kastade föraktfulla sidoblickar ut på de dalande flingorna medan jag brukade sjunga Nalle Puhs tiddelipom-sång och börja plocka fram julprydnaderna. ”Nu slipper du åtminstone frysa. Det är bra stövlar, vattentäta, och båda kapporna har tjockt foder.” ”Ja, jag ser det, Anne. Det är kvalitet. Jag ser det. Jag är inte dum. Det är alldeles uppenbart hög kvalitet.”

Som för att trotsa dessa fakta och omständigheter kunde hon ändå anlända hos Elin mitt i vintern iförd skodonen och en av kapporna som jag hade skickat medan hon samtidigt hackade tänder och var blå om läpparna därför att hon hade glömt att ta på sig halsduk, eller handskar, eller någonting på 22

huvudet, eller gick barfota och barbent i stövlarna i alltför många minusgrader.

Som ett barn.

Men när det gällde böcker tog hon emot. Med båda händer och extra bärkassar. Ett par gånger om året, från 2005 och fram tills hon dog 2012, stämde vi möte för att äta lunch i Bibliotekbaren på Bristol. Hon visste vad som var på tapeten, även om det aldrig uttalades mellan oss i förväg, vi pratade bara om det faktum att jag skulle bjuda henne på lunch. Till att börja med protesterade hon mot det också, men den protesten fick jag tyst på från början genom att koka ihop en lögn om att förlaget Oktober betalade absolut alla mina löpande utgifter när jag bodde på Bristol. Sanningen var den att jag själv betalade allt utom rummet.

Hon var galen i tårtor och desserter och allting sött men kämpade sig ändå först igenom en skyhög räksmörgås, alltid med samma kommentar: ”Herregud, vad mycket de lägger på en enda brödskiva, det måste vara en hel burk! Jag hade säkert kunnat göra fem räksmörgåsar hemma med den här mängden!”

Efteråt trippade hon upprymt bort till tårtbordet och fyllde en assiett med godsaker i trygg förvissning om att allt detta skulle förlagschef Berdahl på Oktober stå för, hon kunde till och med övertalas att ta en pytteliten ägglikör till kaffet. Röd om kinderna och mätt i magen lutade hon sig sedan tillbaka, och jag sa, som jag brukade: ”Då ska vi väl ta oss en sväng till Tanum.” ”Till Tanum?” sa hon medan hennes blick flackade lite med spelat ointresse. ”Ja, för du har väl tagit med en lista?” ”En lista?”

Det hade hon. Och urklippta recensioner i ett kuvert. Allt fanns med i väskan, däribland en plastpåse med en ren, fuktig 23

trasa som hon nu tog upp och omsorgsfullt torkade av händerna på, likgiltig inför blickarna från grannborden. ”Man får inte sätta flottfläckar på böckerna, vet du, Anne.

Det ser illa ut.”

Hon var så glad när vi gick mot Tanum, hon var så glad som hon nästan aldrig var annars, det var en ohämmad glädje som varade, faktiskt i veckor, det var den största gåva jag kunde ge henne, tusen gånger större än varma vinterkläder.

Kvinnorna på Tanum sprang runt och hämtade böcker allteftersom hon uppgav titlarna, jag plockade också på mig lite av varje, för att ge besöket en prägel av vardaglighet, av att jag ändå hade tänkt bege mig till Tanum, det ingick i spelet. Då och då tittade hon upprymt och frågande på mig. ”Om du har fler på din lista, mamma, så kör på!” ”Men jag kan ju inte bära allt som jag …”

Det var stickrepliken till nästa, rituella yttrande från min sida: ”Det är klart att du tar en taxi, du får med dig femhundra kronor, och sedan postar du kvittot till mig. Allt sådant får jag tillbaka från Oktober, vet du.”

Därmed var Tanumdamerna i fyrsprång igen.

Bara en gång gick hon på en nit med en bok, en tegelsten till arabisk ordbok som kostade över tusen kronor. Hon var förkrossad vid tanken på priset, och det gick veckor innan hon erkände det, i telefon. ”Den blev nog lite för … tung för mig. Vad ska vi göra, Anne?

Jag har knappt öppnat den. Och den har inga fingermärken på omslaget, jag har till och med slagit in den i cellofan.” ”Du byter den bara.” ”Gud, nej, det vågar jag inte. Något så pinsamt. Jag sa ju till den trevliga kvinnan att jag kunde lite arabiska, och hon blev så imponerad. Så det går inte!” ”Då gör jag det. Inga problem.” ”Men hur …” ”Jag kan ta med den nästa gång jag är hemma hos dig, eller 24

också kan du lämna in den på Bristol om du är inne i stan.” ”Jag ska till optikern nästa vecka. Då lämnar jag in den!” ”Lägg med en lapp om vilka du vill ha i stället. Så ordnar jag det.” ”Kan jag det?” ”Ja, mamma. Det är din bok.” ”Men det här är ju något som du själv … Det här är inte Oktober?” ”Nej. Men böcker har man alltid råd med. Oavsett.”

Och det höll hon med om, här såg hon logiken alldeles solklart och kunde ta emot med vidöppna armar. För mig var det en lycka att finna denna mottaglighet hos henne. Men när jag så småningom kunde övertala henne att låta mig köpa en ny säng åt henne, den säng som vaktmästaren till sist nynnande rullade i väg med sedan hon hade dött, lyckades hon med konststycket att låta bli att köpa en bäddmadrass.

Jag blev förvånad när hon förde över femtonhundra kronor tillbaka till mig men tänkte att hon kanske hade gjort ett klipp. Ända tills jag själv blev tvungen att sova i den där sängen när jag bodde i Stovner de tre sista månaderna hon levde och upptäckte att hon i sex år hade legat direkt på den hala och föga följsamma sängmadrassen. För att undvika ryggskott och sneda axlar och än värre saker tvingades jag mödosamt palla upp med filtar och extratäcken under lakanet, och när jag frågade henne hur det hela hängde ihop svarade hon bara att en sådan där extra madrass överst hade verkat tämligen sökt, som en onödig lyx.

Böckerna överlät Elin till mig när mamma var död. Och med stor respekt för mammas kärlek till dem tog jag ställning till volymerna en och en. Inte en enda bok stod slumpmässigt placerad, och jag kände värmen i händerna när jag tog i dem, här var hon, det här var hennes liv och hennes lycka. Alla mina egna signerade Till mamma!-böcker stod fina och prydliga på 25

en alldeles egen och stolt hylla, dem tänkte jag ta med hem själv.

Eldsjälarna på Deichmanske i Stovner blev lyckliga när jag fyllde en kundvagn som jag tjuvlånade från Meny i Stovner­ senteret och baxade in den genom dörrarna på biblioteket. ”Vi saknar henne så. Hon var så kunnig. Det var en fröjd att prata böcker med henne.”

I två omgångar fyllde jag kundvagnen. Det var en stor glädje för mig att rulla den över den skrovliga asfalten, som fort­farande täcktes av vinterns sandning, det var i början av april, och det kunde fortfarande komma snö och frostnätter, så gångvägarna var inte sopade än, och kundvagnar har inga stötdämpare. Färden över det grova gruset lät som åskmuller, mamma skulle ha älskat att hennes böcker åstadkom sådant oväsen. Nu skulle de bli lånade och lästa och älskade av andra.

När febern kring den trilogi jag verkligen slog igenom med stod på sin höjdpunkt och jag levde i en kakofoni av resor och uppdrag som få kan ana vidden av ringde mamma mig en dag i september. ”Kan du inte komma hit till biblioteket, Anne. Vi har något som vi kallar boktorsdagar. Jag har lovat att fråga. Alla som jobbar på biblioteket vet ju att jag är din mamma.” ”Jaha? Är det bokbad kanske, eller? Någon som intervjuar mig?” ”Nej, det har vi … de inte råd med. Det är nästan bara paki­ stani­­­er och andra invandrare och pensionärer som bor här, vet du, biblioteket får inte särskilt mycket pengar. Så du måste göra allting själv. Det är mest norska pensionärer som kommer, inte så många invandrare, de ids ju inte lära sig norska och har nog tyvärr ingen aning om vem du är, de tittar inte på norsk TV eller läser norska böcker eller tidningar. Dessutom är det gratis att komma in. Så då blir det säkert för dyrt med någon som ska intervjua dig.”

Bokbad med en intervjuare är alltid mest avspänt, jag kan 26