9789137143972

K arin Fossum

Helveteselden Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning Evas öga 1998 Se dig inte om! 1998 Den som fruktar vargen 1999 När djävulen håller ljuset 2000 De galnas hus 2001 Älskade Poona 2001 Svarta sekunder 2002 Jonas Eckel 2003 Natt till den fjärde november 2004 Mordet på Harriet Krohn 2005 Brott 2007 Den som älskar något annat 2008 Den onda viljan 2009 Döden skall du tåla 2010 Jag kan se i mörkret 2012 Carmen och döden 2013

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Helvetesilden Copyright © Cappelen Damm AS 2014 Omslag: Anders Timrén Tryckt 2015 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-14397-2

Allra käraste Finn.

Tack.

Femte juli 2005, varmt.

Kvinnor och barn var blossande röda, männen visste bättre och höll sig i skuggan, med skärmen neddragen framför ögonen. På gärdena uppe vid Skarven, nere i en liten dalsänka med en dunge mörka granar, stod en gammal husvagn från Fendt med rost kring fönstren. I ett av dem en trasig gardin, några insekter hade låtit sig fångas och låg döda i nätet av nylon bland täta, fina trådar och vita spetsar. Omedelbart innanför dörren låg barnet, ett litet pyre på fyra fem år. På en smal soffa under fönstret en vuxen kvinna. I mungipan hade hon ett stort sår, varifrån blodet hade sipprat nedför hakan. Kommissarien stod i dörren, hjärtat bultade.

Husvagnen var i dåligt skick, kunde de verkligen ha bott här de båda, modern och barnet, nej, det trodde han inte.

Kanske var de bara här för att leka en lek. På promenad över gärdena i det vackra vädret, och där stod det lilla s­önderrostade huset. I natt ska vi sova ute i en husvagn! Åt väster låg Geirastadir, åt öster låg Haugane, men här alltså, i den mörka träddungen, modern och barnet. Sejer gick in. Adrenalinet gjorde honom torr i munnen. Han klev över barnkroppen, var noga med att inte trampa i blodet, fick syn på en kniv som låg på golvet framför bänken. En kniv med träskaft och nitar och ett långt, smalt blad, en sådan som man använde för att filea med, kött eller fisk. På det blanka bladet strimmor av blod, det hade runnit i strida 7

strömmar och det luktade fränt. På bänken en handväska med en plånbok i, den var röd med många fack. En ryggsäck och en halväten pizza, lite kläder på en hylla. I plån­boken tusen kronor i kontanter. Inte ett rånmord alltså, tänkte han, och det hade han inte trott heller. Det finns alltid en relation, tänkte han, en bevekelsegrund, ett motiv. Eller ett frö sedan långt tillbaka. Den som hade dödat modern och barnet visste vilka offren var. Och var de var. Han hade varit på jakt efter dem, han hade tagit sig över gärdena och hittat deras gömställe. Om det nu var ett gömställe. Det var en bedrövligt plats att bli hittad på, ett krypin med fläckar och fukt och dålig lukt. Regn som hade trängt in genom taket, döda insekter. Barnet hade på sig en träningsoverall i de norska färgerna, röd och blå och vit, det var omöjligt att avgöra om det var en pojke eller en flicka. Kroppen låg på rygg på golvet med utsträckta armar, som kastad över ända av någonting vid dörren. Några ljusa lockar låg klistrade vid pannan. Huvudet var böjt bakåt från nacken, strupen var smal och vit. Sejer öppnade plånboken som han just hade hittat, tog fram körkortet. Bonnie Hayden, det var alltså modern. Men än så länge var barnet namnlöst. Nej, sa han till de andra som ville in, rör ingenting. Det är inte länge sedan det här hände, det är fortfarande vått. Ring till Snorrason på rättsmedicinska och be honom infinna sig omedelbart.

Han måste ut igen och få frisk luft, stod en stund i gräset och andades. Han noterade ett fåtal kristallklara fakta, att fåglarna fortfarande sjöng, att granarna vajade i brisen med sina svarta kjolar, att en trast ute på gärdet hade hittat en mask som den slet och drog i. Stora delar av området spärrades genast av. Plastremsorna fladdrade i vinden som färggranna presentsnören.

Männen följde den torra stigen upp mot Geirastadir.

Samtalet dem emellan bestod av korta, lågmälda kommen8

tarer. Här hade han antagligen gått, här hade han traskat fram efter illdådet. Den ena måste ha sett den andra dö, sa Sejer vänd till sin yngre kollega. Han visste inte vilket som var värst. Om barnet hade varit vittne till moderns död, eller om modern hade varit vittne till barnets död. Det allra, allra värsta hade drabbat båda två. En djävul hade tagit sig över gärdena och stuckit kniven i dem. Det var något metodiskt över morden också, något överlagt, han kunde inte se det på annat sätt. Jag hoppas vid Gud att det har gått fort, tänkte han. Han bytte några ord med bonden som hade hittat dem. Denne stod förskrämd på behörigt avstånd, flyttade sig varken framåt eller bakåt, ville inte hem, ville inte stanna. Det var han som ägde husvagnen, den hade inte använts på många år, hade bara stått där inne bland granarna och rostat.

Vi återkommer till dig, sa Konrad Sejer. Har du sett någon här i området de senaste dagarna? Någon som inte hör hemma här?

Nej, sa han, jag har inte sett till en levande själ. Jag har polacker som jobbar på gården, tillade han, och de kände till modern och pojken, att de bodde i husvagnen. Men det var ju bara för en natt, de kom i går. Jag vägrar tro att någon av dem är inblandad i det här. Om det är så kommer jag inte över det, de är ju mina anställda.

Det ligger en kniv på golvet där inne, sa Sejer, såg du den?

Bonden drog efter andan. Knappt hörbart.

Jag vill att du ska titta närmare på den. Om du har sett den förut.

Måste jag gå in igen?

Han värjde sig.

Ja. Han tog de två stegen upp till dörren och såg rakt fram.

Den är inte vår. Kan jag gå?

Ja, vi kommer strax. Tala inte med pressen.

9

Sejer var på väg in igen för att fortsätta sina undersökningar när han fick syn på något i gräset bredvid den smala dörren. Ett kullvält tårtfat. En äppelkaka hade glidit över kanten och låg på marken. Den var orörd. Fyndet av kakan förvånade honom, och han förvissade sig om att den blev fotograferad. De feta kråkorna skulle otvivelaktigt kasta sig över den och äta upp den inom kort om de inte tog den med sig. Teknikerna tog sina bilder. Kröp ihop inne i den trånga husvagnen, böjde på knäna. Det fanns flera blodiga skoavtryck på linoleummattan efter sulor modell större, de flesta var svaga eller ofullständiga, men ett av dem var tydligt. Sejer gick försiktigt omkring mellan de döda kropparna. Den fräna lukten av kött och blod stack i näsan.

Samtidigt var hans hjärna klar. Genom fönstret såg han det igenvuxna kärret med mogna hallon. * December 2004.

Strax före jul kom äntligen snön.

Måste du verkligen ut, sa Eddie, det är snöoväder!

På radion sa de att det är halt, de sa att det är besvärligt väglag, och de rådde folk att hålla sig hemma, se bara hur det snöar! Det är nästan ingen sikt alls!

Mass lade handen på hans arm, hennes röst var lugn och bestämd.

Eddie, sa hon vänligt, jag har ju dubbdäck. Och det är klart att jag kör försiktigt, jag ska köra som en väglus. Jag vill ju hem till dig igen välbehållen. Men jag är tvungen att åka till affären, vi måste ju ha mat. Eller hade du kanske tänkt klara dig utan?

Vid tanken på att vara utan mat skakade Eddie på sitt tunga huvud.

Du får stanna hemma och vänta tillsammans med S­hiba, 10

sa hon. Vad vill du ha i affären? Du är säkert hungrig.

Eddie Malthe torkade snor med baksidan av handen. Han hade figur som ett gigantiskt päron, vaderna var tunna och spinkiga, fötterna i de grova kängorna som han alltid gick omkring i var smala längst bak vid hälen och blev sedan betydligt bredare framåt tårna. Han hade fötter som en fet gås. Händerna var stora och vita, fingrarna korta och tjocka.

Kanelgifflar, sa han bestämt.

Kanelgifflar blir det, sa modern, nu åker jag. Var snäll mot Shiba, dra henne inte i svansen. Jag vet att du gör det när du är ensam hemma.

Lovar på heder och samvete, sa Eddie, hedersord. Samtidigt som han belåtet planerade att göra just det. När han drog henne i svansen började hon alltid gnälla medan hon krafsade med de långa klorna i golvet för att ta sig undan.

Kom ihåg säkerhetsbältet, sa han bestämt.

Modern trädde in armarna i en kappa.

Glöm inte mobilen, fortsatte han. Ring om du kör av vägen, ring nödcentralen. Åtminstone om du inte har förlorat medvetandet.

Eddie, sa hon, nu får du ge dig. Så där, gå och sätt dig i soffan, jag är hemma om trekvart, värre är det inte. Eddie såg långt efter modern.

När du åker blir det kallt i hela huset, klagade han, du vet ju hur det är. Glöm inte kanelgifflarna. Har de inga gifflar får du köpa kex. Pepita med citron.

Han stirrade med svidande ögon genom fönstret, rutorna var blanka och klara, modern höll snyggt. Han såg bilen backa ut ur garaget och svänga ut på riksvägen. Snön vräkte ner och drev bort i den kraftiga vinden, nere vid vägen låg det stora drivor. Inom sig bad han en bön om att allt skulle gå bra. Att modern skulle komma helskinnad hem med mjölk 11

och kakor. Hunden låg och sov framför gjutjärns­kaminen med huvudet på tassarna. Genast gick han bort och ryckte henne hårt i svansen som han brukade göra. Hunden började gnälla, reste sig och sprang över golvet, flydde ut i köket för att komma undan. Eddie satte sig i soffan, sträckte sig efter dagens tidning och slog upp näst sista sidan där det fanns ett korsord. Han brukade klara dem. Han saknade minsann inte förstånd. Han tog blyertspennan och började läsa. Lodrätt, tänkte han, avundsjuk på tio bokstäver. Han skrev in ordet ”jalu” i de fyra rutorna.

Hunden låg orörlig i hörnet ute i köket, det susade i kaminen. Hon var en åtta år gammal labrador med viss övervikt, och hon hade inte långt kvar, det hade modern sagt. Hennes kropp var full med knutor, han kunde känna dem genom den gula pälsen, men de hade ingen försäkring och inte råd att låta operera henne.

Livet fick bara ha sin gång, brukade modern säga, och du vet, ingen varar för evigt.

Jag vet det, svarade Eddie då. Sedan tänkte han på moderns död, för den skulle ju komma en dag. Och även om hon bara var femtiosex, och han själv var tjugoett, var det så skrämmande för honom att tänka på slutet att han blev varm och uppriven. Ofta blev han tvungen att lägga handen över hjärtat för att tvinga det att lugna ner sig. Zigenare, läste han, och den andra bokstaven fick han från ”jalu”, det var ett a. Han skrev in ordet ”tattare” i de sju rutorna. Han tog alltid de lätta först. Sedan tittade han på väggklockan som tickade på. Om tjugo minuter skulle modern vara tillbaka med kanelgifflarna. Redan nu kunde han känna smaken av dem i munnen. Hoppas, hoppas att de hade! Hoppas att de var goda och färska! Vindriktning på fyra bokstäver, det kunde vara ”väst”. Eller ”nord”. Och om det var ”nord” kunde han kanske få ut nästa ord också, som var runda. På sex bokstäver. Det kunde vara ”omgång”. Sedan följde de 12

svåra, och han unnade sig en paus. Gick fram till fönstret och stirrade ut på snödrevet medan han bad en bön till Jesus Kristus, var han än befann sig. Låt mamma klara sig igenom ovädret. För här sitter jag ensam och väntar på kaffebröd.

Det är ju bara vi två. Du måste ta hand om oss!

Han gick ut i köket till Shiba igen, ryckte henne hårt i svansen och storskrattade när hon for upp och flydde tillbaka ut i vardagsrummet. Där kröp hon in under soffan, låg och flämtade.

Din fega jycke, sa han och skrattade högt, att du inte ger igen. Har du inte tänder i mun?

Sedan satte han sig med korsordet igen, sög på blyertspennan. Ordet avslutning störde honom väldigt, det var på tre bokstäver.

Fyrtiofem minuter hade gått, och modern hade inte kommit än. Orolig tog han mobilen och tryckte hennes nummer med de feta fingrarna. Men det enda han möttes av var en röst som sa att ”den du ringer kan inte nås just nu”. På nytt gick han fram till fönstret och stirrade ut på snödrevet, det var tätt och vitt, solen var bara ett blekt, anspråkslöst ljus. Han viss­ te att modern senare skulle skicka ut honom för att skotta, och var det något han avskydde så var det snöskottning. För säkerhets skull ringde han en gång till men möttes fortfarande av samma främmande röst som sa att hon inte gick att nå.

Femtio minuter hade gått. Nu har det hänt, tänkte han förtvivlad, hon har kört av vägen och krockat med ett träd. Nu sitter hon med näsan begravd i krockkudden. Ett ögonblick funderade han på att dra på sig jackan och börja gå längs vägen för att leta efter henne. Men så, medan han stod där vid fönstret, medan hans nävar knöt sig i oro, fick han syn på hennes bil som svängde in. Framlyktorna lyste mot honom, och han skyndade ut i hallen och vidare ut på trappen.

Du sa fyrtiofem minuter, klagade han, jag blev rädd.

13

Eddie, sa hon, var inte så dramatisk. Jag kan inte svara i telefon när jag kör, och jag var nästan hemma.

Hade de gifflar?

Ja, sa hon, det hade de, jag köpte två påsar. Titta, här är de, nu kan du kalasa en stund. Ställ mjölken kallt, jag ska sopa bort snön från trappen. Efteråt, när du har ätit gifflarna, får du ge dig ut och skotta.

Hon räknade upp sju gifflar och lade dem på en assiett.

Till kvällen ska du få resten. Vi måste vara ärliga mot varandra, du är rätt tjock. Jag vet att du är en storvuxen pojke, men hundratrettio är för mycket, bara så att du vet det. Övervikt är farligt, Eddie. Mjölken och kakorna lagras i ådrorna. Och plötsligt lossnar en stor propp som följer med blodet till hjärtat. Eller till hjärnan, för den delen, och då blir det inte fler korsord för dig.

Men då får jag väl de sista gifflarna till kvällen, vädjade han.

Ja, sa hon, jag lovar. Men du vet, jag är tvungen att vara sträng. Någon måste hålla ordning på dig, det är vi väl överens om.

Vi måste till CC, sa han, jag behöver kläder. Jag vill ha den där tröjan som jag såg i tidningen. I love New York.

På natten drömde han om kycklingar. Gula, duniga och mjuka kilade de omkring på smala ben. Han tog upp dem och släppte ner dem i en gryta med vitlök och smör. Han drömde att de låg där och puttrade medan de pep och bar sig åt i det kokande vattnet. När drömmen var slut vaknade han tvärt, låg där och lyssnade in mot moderns rum. Ibland pratade hon i sömnen, andra gånger låg hon och stönade, men oftast var det tyst där inne natten igenom. Han tyckte inte om när modern sov. När hon inte var där och tog hand om honom, när hon inte svarade på tilltal utan bara låg och andades ut i mörkret, utom räckhåll.

14

Det var alltid han som vaknade först och låg kvar i sängen och lyssnade efter modern, om hon kanske var vaken. Han låg där ända tills han hörde att det brusade i toaletten, då klev han upp ur sängen och gick in i vardagsrummet, drog gardinen åt sidan och tittade ut på den nya dag som hade förunnats honom. Därefter gick han ut i köket, ena handen var nere i kalsongerna, den andra var i brödburken. Han skar upp två skivor bröd och bredde tjockt med smör på, sträckte sig efter sockerskålen. Borstade bort några smulor från den blanka vaxduken. Sedan kom modern ut ur badrummet och såg honom sitta där med bröd och socker.

Det var alltid samma tjat, hur ofta ska jag behöva säga att du måste tvätta händerna innan du äter, du har inte varit i badrummet. De där händerna har varit överallt.

Eddie tänkte det han tänkte. Han visste att hon ofta sov med ena handen mellan de svettiga låren, och ibland, på nätterna, kunde han höra att hon stönade. Jag är ju för fan ingen idiot, sa han till sig själv. Och även om modern körde ut honom i badrummet för att tvätta händerna kände han sig på topp. Modern tittade ut genom fönstret på det täta snödrevet.

Vi tar bussen i dag, sa hon och såg på sonen, det går lika bra. Och vi måste få dig till frisören, du ser ut som en flicka.

Eddie fnös. Han var en och nittio lång, och hans röst var grov som ett rivjärn. Han såg absolut inte ut som en flicka, att hon kunde säga något sådant. Men håret lockade sig i nacken, tjockt och brunt och mjukt, och han tyckte inte om när saxen ven kring öronen på honom.

Snart satt hon på sätet bredvid honom med händerna knäppta runt den bruna handväskan.

Vi går till Dressmann, sa hon myndigt, där har de extra extra large. Du måste sluta med socker på smörgåsarna, upprepade hon, du kan få diabetes.

Han svarade inte på det. Han satt där på sätet bredvid 15

henne och kände lukten av tvål. Han tyckte om att sitta så här och skumpa på bussen, det låga, sövande brummandet från motorn, lukten av de nya sätena i röd plysch. Lukten av främmande människor som han inte behövde förhålla sig till.

Dressmann låg på andra våningen i köpcentret, och de tog rulltrappan upp. Utanför butiken stod ställningar med plagg till salu, en del av dem gamla och till nedsatt pris.

Jag ska ha ett par byxor och en tröja, sa han högt och tydligt till den unga flicka som kom gående för att hjälpa dem.

Byxorna ska vara svarta. De ska ha många fickor både framtill och baktill och på benen. Inte jeans, det måste vara ett annat tyg. Stela kläder är obehagligt. Storlek extra large, jag är en storväxt pojke.

Hon log med vita tänder. Hennes hud var mörk som choklad, och håret var svart.

Du är inte norsk, sa Eddie bestämt.

Det är jag visst, sa hon snabbt. Min far är etiopier, men jag är född och uppvuxen i Norge. Titta, här har jag ett par byxor med många fickor. Sex framtill och två baktill, det är väl inte så illa?

De är inte svarta, sa Eddie och var missbelåten.

Nej, men det är det närmaste jag kommer. I din storlek.

Om det är väldigt viktigt med de där fickorna. Annars har jag ju andra svarta byxor, men då blir det jeans. Och det har du just sagt att du inte vill ha.

Jaha, sa Eddie. Det här blir alltså dagen då jag kommer hem med mörkblå byxor. Tänk att det inte ska gå att få några enkla önskemål uppfyllda. Och så ska jag ha en tröja, fortsatte han, och den ska också vara svart. Har du någonsin varit i Etiopien för att leta efter dina rötter? frågade han nyfiket.

Modern ingrep och lät irriterad.

16

Nu ska du inte prata dumheter. In i provhytten bara, du måste prova kläderna. Under tiden går jag ut och hämtar en tröja. Fråga inte folk var de kommer ifrån, du har inte med det att göra. Skulle du gilla om folk snokade och frågade om ditt ursprung?

Ja, det skulle jag gilla, sa han.

Han drog förhänget åt sidan och gick in i den trånga provhytten, krängde av sig de gamla byxorna och tog på sig de nya. Modern kom gående med en tröja, hon hade hittat den med New York på ställningen, men den tänkte han inte prova, han kunde se att den passade. Mass betalade sjuhundratjugo kronor, och Eddie bar ut kassen ur butiken.

De stod framför disken inne på Christiania kafé på andra våningen.

Du kan få en smörgås, sa Mass, och en bakelse. Jag ska ha våfflor med sylt. Eddie, du får inte fråga utlänningar varifrån de är.

Etiopien är säkert fint, sa han. Det är väl ingenting att skämmas över.

De satte sig vid ett fönsterbord. Eddie mosade napoleon­ bakelsen mot assietten, försökte dela locket i små bitar.

Kommer du ihåg när vi kom från Las Palmas, sa han, minns du den där negern som ramlade i rulltrappan på G­ardermoen? Han bröt båda benen. På flera ställen. Det är det värsta jag har sett.

Du ska inte säga neger, sa Mass. Varför tänker du på honom nu?

För nu måste vi åka rulltrappa ner vi också. Var försiktig.

Håll dig i ledstången. Jag tar kassarna.

Han slickade sig om munnen.

I kväll ska jag se på Tore på sporet, sa han, du vet att jag undrar väldigt över farmor och farfar. Och alla de andra på 17

pappas sida. Var de kom ifrån. Och alla före dem. Och hur de hade det. Och vad de gjorde.

Mass drack av kaffet.

De är ju döda, invände hon, det spelar ingen roll. Nu är det du och jag, och jag tycker att vi har det bra.

Hon tog en tugga av sin våffla.

Jag tycker du ska skaffa dig en flickvän, sa hon. Jag kommer inte att finnas här för alltid.

Eddie satte upp en förskräckt min.

Vad ska jag med tjej till, sa han, jag har ju dig. Blev du ledsen när pappa gav sig i väg?

Nej, sa hon, egentligen inte, jag var förberedd. Han var en kvinnojägare, Eddie, bara så att det är sagt. Jag har ju talat om för dig att han hittade en annan, och hon var självklart mycket yngre än jag, det är sådana män är. Men sedan blev han sjuk, han dog nittiotvå, så hon fick inte mycket glädje av honom hon heller. Jag vet inte om de fick några barn, det är inte säkert. Det här har vi pratat om förut, Eddie, jag har inte mer att säga.

Det låter som om du tycker det var helt okej, sa Eddie och lät sårad. Tänkte du inte på mig?

Klart att jag gjorde. Men jag ville ju inte heller att du skulle växa upp med en far som inte ville ha oss.

Senare samma eftermiddag satt Eddie i soffan med tidningen. Han tyckte om att läsa dödsannonserna, han sög på dem som på godsaker, många var gamla damer, de smakade som kamfer. Somliga var söta som karameller, det var de små barnen. En del dödsfall var starka som turkisk peppar. Det var kanske mord eller självmord, och det var många som förlorade kampen mot cancern. Han försjönk helt i egna tankar. Sedan tog han itu med korsordet. Corona. På fem bokstäver, det sista var ett s. Han visste att Corona var ett ölmärke, han visste att det var en stad. Och sedan hade det 18

ju något med solen att göra också. Han reste sig och sökte på nätet och upptäckte till sin stora överraskning att det också var ett virus. Vad jag kan! tänkte Eddie belåtet. Jag har koll. * Blåkollen, december 2004.

Barnet sov bredvid henne med en fuktig hårlock i pannan. Fyra och ett halvt år gammalt med stora, ljusa lockar och små, vita händer med naglar som pärlemor.

Simon, viskade hon lågt, är du vaken? Den nya dagen har börjat och vi måste stiga upp.

Barnet vred sig i sängen, vände sig över på sidan och ville sova vidare.

Då stiger jag upp utan dig, sa hon uppgivet och satte ena foten i golvet. Och sedan ska jag laga gröt åt dig. Havregrynsgröt med smör och russin och socker och kanel.

Från barnet hördes en suck, som om den varma gröten hade trängt in genom sömnen. Hon kysste honom på kinden och kände att den var varm och mjuk. Sedan drog hon på sig en tjock tröja, gick över det kalla golvet och ut i köket. Hon hällde upp mjölk i en kastrull och fyllde på med gryn, strödde över en tesked salt. Och så en näve s­ultanrussin till sist. Därefter gick hon in och lyfte upp barnet ur sängen. Pojken klippte sömnigt med ögonen och slog armarna om hennes hals. Han vägde nästan ingenting, han var en spenslig pojke. Hon bar ut honom i badrummet och hjälpte honom på med kläderna medan han tog stöd mot tvättstället. Efteråt klättrade han upp i tripptrappstolen vid köksbordet. Precis som alla andra dagar satte han sig helt på tvären, jag vill inte till dagis, skrek han och slog skeden i bordet så att gröten stänkte. Bonnie blev gråtfärdig.

Men det blir ju så bra, sa hon ivrigt. Du kanske kan leka 19

med Märta. Ni kanske får varm choklad med marshmallows, sa hon och smekte honom över kinden. Han fortsatte banka med skeden i bordet. Det enda han ville var att vara hos mamma, allra helst ville han tillbaka till sängen och det varma täcket. Bonnie sockrade hans gröt och fyllde på med mjölk.

I eftermiddag är jag tillbaka, sa hon, då ska vi ha det mysigt. Vi kan bygga ett tält med soffpläden och två stolar, så kan du bo där inne i tältet, och jag kan komma med middag åt dig, det blir väl bra?

Barnen hade var sin symbol, och Simon hade en snigel på sin plats. Snigeln bar sitt lilla hus på ryggen, känselspröten stod upp som två antenner. Han sjönk tungt ner på furubänken medan modern drog av honom jackan, och mössan och halsduken och vantarna och de varma stövlarna. Lite av luften hade gått ur honom, han orkade inte protestera längre, han visste att modern måste gå. Nu tog hon honom i handen och ledde in honom till de andra barnen som stimmade omkring. Det här är inte rätt, tänkte Bonnie, att överlåta honom åt andra. Vara borta hela dagen. Det borde ha varit han och jag dygnet runt. Barnet tätt intill kroppen, barnet inom räckhåll, så att hon genast kunde trösta pojken när något hände. Ynka tre timmar hade de tillsammans på kvällen. Det dåliga samvetet gnagde, men hon måste jobba.

Hon hjälpte gamla i hemmet, städade och skurade och putsade, skakade filtar, piskade mattor och serverade mat. I dag hade hon Erna först, och hon var en prövning.

God morgon, Simon, sa Kaja, som var föreståndare. Vad har du lust att göra i dag?

Han hade inget svar. Den lille pojken var inte van vid att få sina önskningar uppfyllda, han tassade sakta över golvet och satte sig i den stora hörnsoffan, tog fram en bilderbok.

Började bläddra med smala fingrar. Han kunde läsa några 20

få ord, modern hade lärt honom, ordet glass och ordet apa, och sitt eget namn. Där såg han moderns rygg försvinna ut genom dörren, och strax efteråt sprang han fram till fönstret. Såg baklyktorna försvinna ut genom grinden och bort på vägen. Nu måste han vänta i nio timmar. Han bläddrade sakta igenom boken. Kaja satte sig bredvid honom.

I dag har du kökstjänst, sa hon med ett leende, det blir väl kul? Vi ska baka småfranska. Du kan få knåda degen.

Inte heller det svarade Simon på. Anblicken av den lille olycklige parveln på bara fyra och ett halvt år tog nästan knäcken på Kaja. Ingen borde behöva lämna ett gråtande barn. Alltsammans var fel, och hon kände med Bonnie H­ayden. Sedan försökte hon tänka på allt det som var bra.

Att han aldrig behövde svälta eller frysa, att han var ett älskat barn, för det gällde ju inte alla.

Bonnie satt en stund i bilen för att samla sig. Det var samma smärta varenda morgon, samma dåliga samvete, och hon slog det ifrån sig. Körde ut genom grinden på väg till Erna, som var ytterst krävande och som hon gruvade sig inför att träffa. Hon förbannade sitt eget liv därför att det var så futtigt, kampen varenda morgon med det gråtande barnet. Ont om pengar och så denna förtvivlan över att vara ensam med barnet. Andra var så mycket gladare än hon, de var så uppåt, hade planer och drömmar för sig själva och sina barn. Hon tänkte ofta om Simon att han kanske inte skulle klara sig, att han alltid skulle komma till korta och hamna utanför. Livet var en ändlös rad av förpliktelser och krav. Han var tvungen att reda sig själv på daghemmet, måste skaffa sig vänner. Komma överens med personalen och de andra. Sedan måste han klara sig i skolan, hävda sig kunskapsmässigt och skapa relationer. Så småningom skulle han bli vuxen, behöva hitta ett jobb, gärna väl­betalt, något som var tryggt. Helst borde han skaffa sig en flickvän, och helst skulle de få barn. Och om de inte fick barn 21

måste de förklara varför. Nej, vi vill inte ha några eller vi kan inte få några. Och om de slutligen fick barn måste även de klara sig bra genom den ändlösa raden av samhällets många förväntningar. Min lille Simon, tänkte hon med svidande ögon, hur ska det gå? Bilen hackade när hon lade i fyran, och det var hål på avgasröret. Den skulle rasa ihop vilken dag som helst, och om den gjorde det kunde hon inte köpa en ny. Och om hon inte hade bil kunde hon inte arbeta inom hemtjänsten längre. Hjärtat for upp i halsgropen vid blotta tanken. Hon bet ihop tänderna och gav gas. Hon visste att Erna satt vid fönstret och spejade efter henne som en hök.

Hennes profil var som huggen i sten där hon väntade innan­ för fönstret. Bonnie såg den vassa näsryggen genom glas­ rutan. Som vanligt tog hon tid på sig med att öppna, släppte bara in henne som på nåder, hon måste alltid göra sådana där markeringar. Så snart Bonnie hade kommit in kände hon lukten av en gammal människa som inte längre klarade av att sköta sig själv.

Det är kallt i dag, klagade Erna, du måste elda här. Jag fryser så hemskt om fötterna, hur är det med dig?

Tackar som frågar, sa Bonnie. Simon var alldeles blå­ frusen när vi åkte till dagis.

Ni som är mödrar i dag lämnar bort era barn, sa hon strängt. Det gjorde inte vi, vi var hos dem för jämnan. Varför har du ställt till det så för dig att du saknar en karl? Fick han inte det han behövde, kanske? Du vet ju hur män är.

Men han gav sig i väg, svarade Bonnies förtvivlat, det har jag ju förklarat. Han träffade en annan som var mycket yngre, det fanns ingenting jag kunde göra. Du skulle ha sett honom, han var fullkomligt besatt. Och jag vill inte ha någon ny, nu får det räcka.

Hon reste sig och gick till Ernas sovrum. I ett hörn stod 22

en korg med sockor, de var inte sorterade i par. Bonnie blev trött bara vid åsynen av de där sockorna. Hon stod en stund bredvid sängen och hängde med huvudet. Den som kunde få slänga sig ner på den mjuka madrassen. Huvudet värkte av trötthet, och hon orkade inte med tanken på att börja städa, ändå vände hon sig om med sockkorgen i armarna.

På vägen ut kastade hon en blick upp på väggen för att se på ett fotografi som alltid hade hängt där. Det var Erna som ung konfirmand i en hellång klänning. Varje gång hon såg på den där bilden blev hon förvånad. Kunde det verkligen vara Erna, man kunde nästan inte tro det, för det här var en vacker flicka som log ett strålande leende. Hon gick ut i vardagsrummet igen, drog ett djupt andetag och satte i gång.

Erna satt i en öronlappsfåtölj med en filt över knäna, hon följde henne som en hök, den skarpa blicken stack B­onnie i ryggen. Hon tog en socka ur korgen och böjde sig ner, lyfte på det tunga soffbordet av ek och trädde den tjocka sockan utanpå bordsbenet. Sedan det andra och det tredje och det fjärde. Därefter tog hon itu med fåtöljerna, även de var tunga som bly. I andra änden av rummet hade Erna ett stort matbord med sex stolar, också de av solid ek. Snart hade alla Ernas möbler vita tennissockor med en röd och blå rand på benen. Sedan var det in i skrubben efter den tunga Nilfiskdammsugaren. Nu var träet i möblerna skyddat mot både dammsugarmunstycket och långborsten, som annars kunde stöta emot och göra märken. Erna var rädd för slitage, sockorna var en fast ritual. Hela tiden följde hon B­onnie med blicken. Händerna vilade som klor i knäet, och det magra ansiktet rörde sig från sida till sida som en rovfågels.

Vi måste ta fönstren i dag, bestämde hon, de har flera fläckar. Kan du aldrig lära dig att använda skrapan utan att det blir ränder?

Bonnie svarade högt över brummandet från dammsugaren.

23

Det är för kallt, Erna, sa hon trött.

Men Erna visste på råd.

Häll lite rödsprit i tvättvattnet, sa hon, den finns i skåpet under bänken.

Bonnie orkade inte svara. Hon lirkade in dammsugarmunstycket mellan bordsbenen, livrädd för att komma i närheten av det dyrbara träet. Då skulle Erna fara upp, ringa till kontoret och klaga, påstå att Bonnie var vårdslös och inte tog hänsyn. Inte för att Ragnhild på hemtjänsten lyssnade på det örat, men det var ändå outhärdligt. Ernas radio stod på, hon hörde på nyheterna. En handläggare på ett socialkontor i Oslo hade hotats till livet.

Det är säkert en utlänning, trodde Erna, antagligen en afrikan. De där människorna är omöjliga att ha att göra med, de kommer för att snylta.

Bonnie rätade på sig för att vila ryggen. Hon hade själv varit på socialkontoret och tagit en kölapp, det var medan hon saknade arbete och fick försörjningsstöd. Hon hade lagt märke till att många var utlänningar, och hon hade tänkt en del bittra tankar som hon inte var stolt över. Hon böjde sig fram över dammsugaren igen. Simon, var är du nu? Sitter du inne i det lilla huset i lekhörnan, eller är du i soffan med en bok? Eller du kanske är ute och åker pulka tillsammans med de andra. Gråt inte, för jag kommer snart, jag måste bara städa. Varenda dag måste jag städa. Och kanske, om jag jobbar hårt och sparar så mycket jag kan, så kan vi ge oss ut och flyga. Söderut. Och du ska få bada i ljummet vatten och leka i fin sand.

Jag hoppas afrikanen blir hemskickad, tillkännagav Erna bortifrån öronlappsfåtöljen.

Om han är afrikan, sa Bonnie. Norrmän hotar folk de också, när andan faller på.

Hon flyttade på en golvlampa och en korg med tidningar, då och då sneglade hon bort mot fönstren, de var blan24

ka som speglar. Rödsprit i vattnet, ja, hon skulle nog inte slippa undan. Bli tvungen att stå på en trappstege i snön för att komma åt på utsidan. De stora vardagsrumsfönstren gick inte att öppna. Hon ställde in Nilfisken på plats i skrubben, slog igen dörren och satte sig i en fåtölj, tänkte pusta ut lite. Det hördes orgelbrus från radion. Erna hade slutit ögonen.

Nu var det golven. Hon reste sig igen efter hinken, fyllde den med varmt vatten, men inte så varmt att det skulle förta ekparkettens glans. Det var Erna noga med. Därefter tog hon köket och sovrummet och till sist badrummet. Fogarna mellan de vita kakelplattorna hade blivit grå, och Erna hade föreslagit att hon kunde använda en tandborste för att få dem rena igen.

Bonnie skakade mattor. Hon tvättade kläder och hon bytte lakan. Efteråt satt hon vid köksbordet och putsade en femarmad silverljusstake som Erna en gång hade köpt i Egypten. Enligt reglementet skulle hon inte utföra den sortens arbete över huvud taget, men det här var en välkommen uppgift, en omväxling. Hon kunde sitta alldeles stilla och vila ryggen. Ljusstaken blev så vacker. Men efteråt blev hon tvungen att balansera ute i snön framför de stora fönstren medan Erna stod innanför och noga följde henne med blicken. Det fick absolut inte bli några ränder efter skrapan, då var det ute med henne. Hon frös om händerna inuti g­ummihandskarna, och hon frös om öronen. Efteråt bar hon med sig trappstegen in och ställde den på plats.

Hon vattnade blommor och hon torkade damm, bar ut de gamla tidningarna till soptunnan, bytte en glödlampa som hade gått i köket, satte fem vita ljus i den nyputsade staken. Därefter tittade hon igenom maten i kylskåpet. Mycket var utgånget, både mjölken och pålägget. Till sist sjönk hon ner i en fåtölj. Halva dagens arbete var avklarat, hon skulle 25

vidare till Marie. Där var det mycket enklare, hon hade en liten lägenhet på ett äldreboende. Då reste sig Erna ur öronlappsfåtöljen och stultade över golvet i riktning mot sovrummet. Bonnie satt och väntade medan hon tänkte på Marie. Efter en stund kom Erna in igen med en skokartong.

Du ska få med dig den här, sa hon bryskt, det är något jag har sparat. De har legat här i flera år, för jag får dem till jul.

Och sådant här har jag inte användning för längre.

Bonnie såg på kartongen. Ett snöre höll locket på plats, och kartongen var ganska lätt. Hon hade aldrig fått någonting av Erna, Erna var förfärligt snål. Till nöds samlade hon ihop några brödsmulor och gav dem till fåglarna. Men Bonnie tackade så hjärtligt för presenten, bar den i båda händerna till dörren och sa adjö.

Marie satt på en stol medan Bonnie duschade henne.

Bonnie hade tagit på sig en plastrock över kläderna, ändå blev hon plaskvåt, det blev hon alltid. Det svåraste var att ställa in vattentemperaturen, för Marie var så känslig, hon måste börja med att försiktigt duscha fötterna. Än var det för varmt, än var det för kallt, och sedan var det för varmt igen, men till slut kom de överens. Efteråt, när den magra kroppen frotterats och Marie hade satt sig på sängkanten, smorde Bonnie in henne med lotion. Hennes gamla hud var så torr att den flagade. Medan Bonnie masserade den gamla kvinnan satt Marie själv och funderade över människans ondska, så som hon hade för vana. En man hade strypt sin fru med ett rep. Han hade rullat in henne i en matta och lagt henne i bilen, sedan hade han kört ut till ett stenbrott och tippat henne utför kanten.

Tror du att han kommer hit? sa Marie oroligt.

Bonnie kunde inte hålla tillbaka ett leende. Hon hade kommit till Maries fötter, de var små som på ett barn.

Nej, kära vän, varför skulle han göra det? De hade säkert 26

grälat, sa hon, och det gör ju aldrig du. Dessutom kommer han att få sitta i fängelse i många år.

Men han slipper ju ut igen, sa Marie. Och då letar han säkert efter en ny. Jag kommer inte att öppna dörren. Ring tre korta signaler när du kommer, så att jag vet att det är du. * Simon satt och spanade efter henne genom fönstret.

Bonnie svängde in utanför daghemmet, och hon var lycklig, för nu var det bara de två hela kvällen och hela natten igenom. Allt han inte hade fått under dagen skulle han få nu, hon hade köpt en flaska ingefärsdricka och ett paket dinosauriekex. Han kom springande när hon tog i dörren, hans kinder var röda, han hade varit länge ute i kylan.

Han satte sig genast på plats under snigeln, och hon hjälpte honom på med kläderna.

Nu ska vi hem och bygga ett tält. Vi gör ett stort ett, vi tar lakan och filtar och jag har många klädnypor.

Simon klättrade in bak i bilen, och hon spände fast honom med säkerhetsbältet.

Jag skulle hälsa från Marie, sa hon mjukt. Hon kommer aldrig ihåg hur gammal du är, hon tror att du går i skolan.

Vad har du i den där kartongen? frågade han nyfiket.

Bonnie hade ställt skokartongen med snöret om i baksätet.

Hon satte sig i bilen igen och startade, som vanligt måste Opeln hosta flera gånger innan den gick i gång.

Ingen aning, sa hon, jag fick den av Erna. Vad tror du att det är, ska vi gissa?

Simon sträckte sig efter kartongen och lyfte upp den i knäet. Skakade på den några gånger, men det hördes ingenting. Är det inte skor? frågade han förvånat.

Bonnie blev full i skratt.

27

Nej, sa hon och tittade på honom i backspegeln, jag kan inte använda Ernas skor, hon har så stora fötter.

Hon tänkte lite och svängde ut på vägen efter att först ha tittat åt höger och vänster och sett att det var klart.

Jag har funderat på om det kanske kan vara en blomvas, sa hon, eller några kaffekoppar som hon inte behöver. Hon sa att hon hade fått det i julklapp och att hon inte behövde det. Att hon var för gammal.

Blir man för gammal för kaffekoppar? frågade Simon förvånat.

Nej, det är klart, nu var jag allt bra dum. Det kanske är choklad, det är vad gamla damer brukar få till jul. Och i så fall är den säkert gammal, och då kan vi inte äta den.

Och så får de tofflor, sa Simon förnumstigt, mormor har flera par, och hon har fått dem av oss.

Det kanske är en liten aftonväska, sa Bonnie efter en paus. Det skulle vara bra. Erna går ju aldrig på middagsbjudningar. Och då tänkte hon att jag behövde den bättre än hon.

Simon böjde sig fram och tog tag i framsätets ryggstöd.

Du går inte på middagsbjudningar du heller, sa han.

Bonnie såg på honom i backspegeln igen.

Nej, sa hon, det gör jag aldrig. Jag vill mycket hellre vara tillsammans med dig.

När de hade kommit hem och tagit av sig kläderna i hallen frågade Bonnie om de skulle äta först eller om de skulle öppna kartongen med detsamma. Simon blev tvungen att tänka efter.

Vad blir det? frågade han nyfiket.

Pastaskruvar, svarade Bonnie, vi tar tomatsås till. Simon satte sig i soffan med knäna uppdragna under sig, och B­onnie ställde skokartongen på bordet. På nytt lyfte han upp den och började skaka den.

28