9789137142982

En rosett på snöret

Två unga fiskar är ute och simmar. De möter en äldre fisk som kommer simmande från andra hållet.

Den äldre fisken nickar: God morgon, pojkar, hur är vattnet?

De två unga fiskarna simmar vidare innan den ene tittar på den andre och säger: Vad tusan är vatten?

Från den amerikanske författaren David Foster Wallaces tal till avgångseleverna vid Kenyon College 2005

Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att de var livet.

Stig Johansson

De två citaten på föregående sida, David Foster Wallaces och Stig Johanssons, handlar om samma sak. De handlar om livet, det som omsluter dig varje dag, som finns överallt och alltid, och som du just därför så sällan lägger märke till.

Tänk dig ditt liv som en lång, rak tidslinje. Du föds, du lever ditt liv, många år senare dör du. Du lever i ett land där det finns tillräckligt av allt. Den grundläggande kampen för tillvaron, den som utgör merparten av så många människors liv på den här planeten, är knappast något som engagerar dig.

Men i takt med att du blir äldre slår det dig att dagarna börjar likna varandra. Veckorna liknar varandra. Åren. Kanske kan du inte längre skilja dem från varandra?

Du har allt du behöver. Allt är egentligen helt okej.

Det mesta har gått hyggligt.

Du har säkert upplevt både toppar och dalar, men det mesta flyter ihop. Ändå är det något som fattas. Kanske.

Tänk dig ditt liv som en lång, rak linje. Tänk dig att du bestämmer dig för att bryta den här linjen, knyta en rejäl rosett på snöret, en ögla som representerar en vecka där du kliver ur de dagliga rutinerna, alla vanor och föreställningar som du lever efter. Kanske är det just det du behöver, något annorlunda, utmaningar som gör att du måste sträcka dig längre än du gör i vanliga fall. Kanske skulle det vara bra att bryta upp vardagen i något som du kommer ihåg, något som du kan dra lärdom av, något du kan se tillbaka på med stolthet, något du kan använda som referens, något som ger dig någonting mer än vad vardagen hittills har gjort. Det är lätt att hamna i slentrian, en lunk, ett mönster.

10

Jag har haft tur, jag har kunnat jobba i många olika miljöer.

Miljöer som har varit extraordinära inom sina respektive branscher, näringsgrenar, segment och delar av samhället.

Jag har varit anställd i företag inom telekom och finans, och som headhunter. Jag har fått jobba med aktiva och tränare från femton olika landslag i Norge och utomlands, i allt från brottning, golf och segling till längdskidåkning och taekwondo. Jag har erfarenhet av arbete med Navy Seals, SAS 22 och norska specialstyrkor. Jag har huvudsakligen jobbat i Norge, men de senaste åren också mycket internationellt.

Som mental tränare reser jag numera jorden runt för att dela med mig av mina kunskaper om mental träning. Varje vecka pratar jag med många ledare och specialister från olika miljöer.

De flesta miljöer som jag har erfarenhet av och lärt mig av har varit stolta miljöer, befolkade av stolta människor. Stolta människor med trygghet, självförtroende och en härlig inställning. Ändå finns det en miljö som skiljer sig från alla andra, och det är specialstyrkorna, både i Norge och utomlands. När jag här talar om stolthet menar jag yrkesstolthet, inställning och syn på arbetet, på sig själv, sina medarbetare och sina chefer. Inom specialstyrkorna har man lyckats skapa något som i min värld är unikt. Både individerna och organisationskulturen präglas av det, och orsaken är i hög grad den stora medvetenheten kring det jag kallar mental träning. Här är helvetesveckan ett viktigt inslag. Jag kan prata med garvade officerare från brittiska specialstyrkor, och tar man några öl och stämningen är god är det slående hur många av historierna och erfarenheterna som är hämtade just från helvetesveckan. Det är anmärkningsvärt hur ofta många tänker tillbaka på helvetesveckan, även många år efter att de har genomfört den. Och den skildras för det mesta med humor, glädje, skratt – och stolthet. Går man lite djupare är de flesta överens om att den har gett dem något mer än en 11

fysisk utmaning. Den har gett något som vi alla kan ta del i, dra lärdom och nytta av. Något djupare.

Jag skulle vilja göra en civil variant av Försvarets helvetesvecka. En helvetesvecka som alla kan delta i, oavsett vad du ägnar dig åt. Du ska göra det som du gör i vanliga fall, men du ska göra allting väldigt mycket bättre.

Jag kallar den här veckan Bertrands helvetesvecka. Den börjar när du stiger upp klockan 05.00 på måndag morgon.

Den slutar klockan 22.00 på söndag kväll, när du går och lägger dig. I tidsperioden mellan de två klockslagen ska du ersätta ditt gamla jag med en bättre och mer medveten version av dig själv. Du ska vara den bästa upplagan av dig själv i en vecka. Inte hoppas och tro att allting ordnar sig och att du blir bättre, bara så där. Jag rekommenderar att du tar en sådan vecka ganska snart. För att se, lära, skapa framåtrörelse och genomföra en vecka som du kan komma ihåg och ha nytta av senare, i så många avseenden att du är glad att du genomförde den.

Vi vet ju så oerhört väl vad vi bör göra för att vi ska må bättre, prestera bättre, trivas bättre. Men vi gör det inte. Min erfarenhet är att om du genomför en helvetesvecka kommer du att märka att det inte alls är så svårt att göra saker i vardagen som du varit rädd för. Enkla tankar ska införlivas under en vecka. Enkla handlingar. Du ska äta nyttigt. Du ska träna varje dag. Du ska vila effektivt. Du ska lyssna på människorna runt omkring dig. Du ska arbeta koncentrerat. Du ska gå upp tidigt. Du ska lägga dig tidigt. Du ska vara grundlig i allt du företar dig. Du ska sålla bort det oväsentliga. Du ska prioritera rätt. Du ska vara en god medmänniska. Du ska ge. Du ska vara positiv och glad. Du ska vara framåt, offensiv, proaktiv och handlingskraftig. Du ska vara den bästa versionen av dig själv under en vecka. Bara en vecka. Är det lång tid eller kort?

Erfarenheten bär du med dig under resten av livet.

12

Den här boken bygger på många sätt vidare på min första bok, Bli bäst med mental träning. Om du har läst den kommer du att känna igen många begrepp och perspektiv. För dig som inte har läst den har jag försökt förklara begreppen efter hand som jag använder dem. Böckerna kan så klart läsas oberoende av varandra, men det är nog en fördel om du läser båda två, helst Bli bäst med mental träning först. Böckerna har självklart mycket gemensamt eftersom båda handlar om mental träning och båda är skrivna av mig. Ibland kommer du att stöta på avsnitt och punkter som du känner igen om du har läst den första boken. Andra gånger kommer innehållet att vara helt nytt. Det finns likheter och det finns skillnader. Den största skillnaden är nog att Helvetesveckan är mer praktiskt inriktad än Bli bäst med mental träning.

Båda böckerna ger klart uttryck för min livsfilosofi, ”The Bertrand Way”. Många har kanske fått uppfattningen att jag är typen som menar att om man bara stiger upp tidigt på morgonen och ger järnet kommer man att klara sig bra här i livet.

Det är inte så enkelt, det är betydligt mer nyanserat än så.

Naturligtvis. Det lustiga är att det ändå stämmer ganska bra.

Men inte helt. Trots allt. Det handlar inte bara om att ge järnet. Det handlar om något mer, något djupare. Det handlar bland annat om att vara närvarande, hitta balans, om att ge till andra och vara en bra människa. Det handlar om att hantera livet, förstå livet, leva så fullt ut som möjligt.

Livet ter sig förstås väldigt olika från individ till individ.

För vissa är det bara tufft, för andra är det mest solskensdagar, för en del är det en bergochdalbana, för andra är det relativt jämnstruket. Ändå tror jag att alla, oavsett utgångspunkt, kan må bättre, leva mer och uppleva fler toppar. Det handlar om att leva sitt bästa liv, ta vara på det och aktivt påverka sin omgivning i positiv riktning. En önskan om att förbättra sig själv och människorna runt omkring sig.

Vissa ser på egen utveckling som något själviskt. Men att 13

vara sitt bästa jag handlar också i hög grad om att ge sig själv möjligheten att vara en bra person mot andra. Det är ingen slump att flygresenärer uppmanas att först placera syrgasmasken över sin egen mun och näsa innan de hjälper någon annan.

Du behöver alltså inte vara rädd att du ska genomföra min helvetesvecka och förvandlas till ett monster. Snarare tvärtom. Du ska avsluta den och ha blivit en bättre person.

Du ska bli mer harmonisk, mer nöjd med dig själv. Ja, prestera bättre, men även bli ett bättre du.

De tekniker, verktyg, synpunkter och medvetandegöranden som jag beskriver i den här boken och i den förra, och som jag själv till stor del har lärt mig av andra, är enkla.

Faktiskt så enkla att det i sig ofta är orsaken till att många inte använder sig av dem. Det verkar för enkelt för att det ska fungera. Nästan banalt enkelt, kan man tycka, och därför blir många skeptiska: Hur kan något så enkelt förändra något som kan kännas svårt, krävande, komplext eller direkt hopplöst?

Välutbildade män i fyrtioårsåldern och uppåt, med fina jobb i näringslivet, är den grupp som jag känner är mest kritisk till det jag försöker förmedla vidare. Jag förstår deras skepsis. Från början skulle jag nog också varit en typisk kritiker av mitt eget fackområde. Jag är på många sätt konservativ och rationell, och jag kommer från ett hem som också präglades av detta. Dessutom har jag jobbat i miljöer som på många sätt har förstärkt den inställningen. Men av olika skäl, som helt säkert är ganska sammansatta – en salig blandning av personlighet, miljö, intressen och en del tillfälligheter som vilka jag har träffat och vad jag har upplevt i livet – så har jag sakta men säkert förstått vilken enorm kraft som kan ligga i de här enkla teknikerna. Och det är först när man tror på dem, helhjärtat går in för och använder dem som de ger effekt. Att det enkla skulle ha större effekt än man från 14

början tror gör självklart att man blir skeptisk och kritisk. En skeptiker som försöker halvhjärtat kommer ju att i sin värld få sin redan bestämda uppfattning bekräftad därför att han eller hon försöker just – halvhjärtat.

Napoleon Hills bok Tänk rätt bli framgångsrik! från 1937 byggde på ett mycket omfattande arbete att kartlägga varför vissa människor når framgång. Det var stålmagnaten Andrew Carnegie som tog initiativet och hjälpte Hill att komma i kontakt med och djupintervjua några av Amerikas mäktigaste. I första fasen av projektet intervjuade han över 500 framgångsrika personer, bland andra Thomas Edison, Graham Bell, King Gillette och president Theodore Roosevelt.

Resultatet av intervjuerna presenterades redan 1928 i boken The Law of Success, som var föregångaren till Tänk rätt bli framgångsrik. Hill ville ta reda på om det finns en formel för framgång, något som alla människor kan använda. Det slutade med att han skrev en fantastisk bok som säljer än i dag, mer än sjuttio år efter den första upplagan.

Boken har sålts i sammanlagt över tjugo miljoner exemplar, och det är sådana böcker som jag kan luta mig mot när kritikerna blir för högröstade. Böcker som bjuder på flera decenniers insamlade data och skänker tyngd åt idéerna, påståendena, verktygen och metoderna. De är bruksanvisningar till hur du ska få ut mer av din potential, men det är med dem som med de flesta andra bruksanvisningar: de studeras inte tillräckligt noga. Folk tänker: Jag behöver inte läsa bruksanvisningen för att kunna fotografera med den här kameran, montera den här byrån eller använda den här datorn. De har säkert rätt. De får sakerna att fungera och sätter sedan otåligt igång att använda dem. Men ingen kommer att tala om för dem hur de kan använda dem mer optimalt och korrekt, hur de ska hantera dem i olika situationer och bära sig åt med de tekniska finesserna – kort sagt, hur de kan utnyttja kamerans potential.

15

Likadant är det i livet. De flesta reder sig jättebra. Det fungerar. Bruksanvisningarna till livet finns där ute. Det har skrivits väldigt bra böcker om hur man kan leva mer, mer optimalt, utnyttja sin potential, komma i balans, uppleva större lycka – kort sagt hur man kan få det bättre. Men ingen ska komma och tala om för mig hur jag ska bära mig åt. Jag kastar mig ut och hoppas på det bästa. Jag säger inte att det finns en bok som innehåller allt som passar för just dig. Men min poäng kvarstår: det finns några enkla verktyg för hur du ska få det bättre. Vem du än är och var du än står.

Många har hört av sig till mig efter min första bok. I stort sett har de varit väldigt positiva, men de som har varit kritiska har ofta sagt att bokens innehåll inte rör dem eftersom de har det så svårt. De kan ha haft en tuff barndom, drabbats av sjukdom eller arbetslöshet. Men kom ihåg: det här handlar inte om att bli den bästa, det handlar om att bli ditt bästa.

Det är din definition av framgång som gäller. Det är du som måste komma fram till vad som är det goda livet.

Metoderna för att lyckas står i bruksanvisningen. Den här boken är en sådan bruksanvisning. Och kom ihåg, det här är inte något som bara jag, Erik Bertrand Larssen, anser, det är vad jag på det hela taget har lärt mig av andra. Av andra som har kunnat hantera de olika aspekterna i livet på ett fantastiskt sätt.

Det är enkelt, men samtidigt är det inte enkelt. Du kan antingen finna det motiverande, eller så kan du göra som de flesta gör, lägga ifrån dig bruksanvisningen, lyfta kameran och hoppas att du tar hyggligt bra bilder.

Det är kanske sporrande att veta att de flesta inte använder sig av bruksanvisningen. De flesta av er som har köpt den här boken kommer inte heller att genomföra helvetesveckan.

Och med all respekt: de flesta som ger sig på helvetesveckan bryter halvvägs. Likadant är det under den militära helvetesveckan. De flesta som har tillräckligt mycket krut i sig 16

för att delta fullföljer inte. De ids inte. De ids inte, trots att det är ett faktum att de flesta som genomför den får väldigt mycket tillbaka.

Att genomföra en helvetesvecka kommer att ge dig något.

Du kommer att lära dig något. Du kan använda dig av erfarenheten resten av livet. Det är upp till dig om du ska genomföra helvetesveckan eller ej. Det är upp till dig om du satsar hel- eller halvhjärtat. Boken kommer att fungera lika bra som många andra sådana böcker fungerar, du stannar förhoppningsvis upp, tänker efter lite och kanske till och med lär dig lite om ditt liv. Du måste inte genomföra en helvetesvecka för att få ut något av den här boken. Men det underlättar.

Läs först boken i sin helhet, helst inom loppet av en till tre veckor. Du behöver inte längre tid, det är en kort och enkel bok. Efter att du har läst den börjar du förbereda dig för din helvetesvecka. Förberedelserna bör ta minst en vecka, maximalt en månad. Sedan genomför du veckan. Använd boken som uppslagsbok både under förberedelserna och under själva helvetesveckan.

Den enda lätta dagen var gårdagen.

Navy Seals Dagarna går. Veckorna går. Åren går. Vi lever ofattbart många veckor, om vi har tur. Hur många veckor minns du?

Vilka veckor lärde du dig mest av? Vilka veckor fick du något uträttat? Vilka veckor var viktiga? Vilka förde dig närmare ditt mål, din dröm?

Det här är mitt recept till dig, en civil variant av Försvarets mytomspunna helvetesvecka. Den ska lära dig att trampa upp dina egna stigar. Den ska ge dig en del svar på vad du egentligen klarar av.

Om du lever tills du är 80 år kommer du att ha levt sammanlagt 4 160 veckor.

17

Kanske blir den h채r veckan den du l채rde dig mest av i hela ditt liv? Kanske blir det den som du ska minnas b채st?

V채lkommen till Bertrands helvetesvecka.

Oslo, augusti 2013 Erik Bertrand Larssen

18

Del I

Bakgrund

TRANDUMS MILITÄRFÖRLÄGGNING, SOMMAREN 1992

Av alla strider som en Navy Seal-soldat måste utkämpa är ingen viktigare än den första: tankens strid mot och seger över kroppen.

Okänd Jag är en av väldigt många människor i Norge som har deltagit i Försvarets helvetesvecka. Jag gjorde den på Befälsskolan. Jag har även deltagit i andra liknande övningar, som kanske har varit minst lika hårda och lärorika, bland annat fallskärmsjägarnas överlevnadskurs. År 1993 deltog jag i jägarsoldaternas stenhårda övning Oslofjord på Befälsskolan för kavalleriet. Genomförandet av övning Oslofjord är kanske det som jag själv har upplevt som det tuffaste, även om antagningen till Arméns jägarskola (som i dag heter Försvarets Specialkommando/Arméns Jägarkommando) var tuffare fysiskt. Jag gjorde antagningsprovet till den skolan två gånger. Jag var med i Nordnorge på övning Gråben, även den känd för att vara hård. Jag har genomfört fem sex olika helvetesveckor, men också brutit en. Jag har upplevt den berusande känslan av att fullfölja, men jag har också upplevt det svidande nederlaget att vara tvungen att ge upp längs vägen.

I dag tycker jag mig absolut ha tillräckligt stor erfarenhet för att kunna uttala mig om Försvarets helvetesvecka. Jag 21

klarade de hårda övningarna ganska bra, men oj så många som gjort bättre ifrån sig på antagningsproven, övningar och så kallade helvetesveckor än jag. Jag har heller inte varit med på de antagningsprov som kanske är de tuffaste, nämligen till marinjägar- och specialjägarutbildningen. (Flera specialjägare som jag har talat med har visserligen sagt att de upplevde antagningen till fallskärmsjägarutbildningen som hårdare än den till specialjägare, men sådant kan ju vara väldigt individuellt.) Personligen tror jag att antagningen till marinjägar- och specialjägarutbildningen är tuffare än den till fallskärmsjägare. Även om jag vid flera tillfällen kommer in på min försvarserfarenhet i det jag skriver ser jag inte mig själv som särskilt tuff. En del av poängen är att det här är något som är fullt möjligt att genomföra för de flesta.

Jag har mött väldigt många bra killar som har varit bättre, uthålligare, starkare och mer skärpta under de här övningarna. Men det är nog mina förutsättningar som gjort mig så enormt stolt över att ha fullföljt. Jag var den klena, lite osäkra killen som inte kände sig särskilt lämpad att bli en bra soldat eller officer. Det är alltså den kontrasten, den utgångspunkten, som jag kanske har lärt mig extra mycket av. Och kanske är det detta som har betytt så mycket och som ger mig lust att dela med mig av mina erfarenheter. I dag är jag tacksam för mina erfarenheter. Jag är tryggare, har mer självförtroende, och jag har växt. Helvetesveckan är en av orsakerna till detta.

Men sommaren 1992 var situationen en annan, när jag som artonåring stod uppställd på Trandums kaserngård tillsammans med de andra aspiranterna. Står du där nu? Har du lust att genomföra en helvetesvecka?

Jag vet inte. Jag känner mig osäker. Spänd, men samtidigt redo att sätta igång. Väntan har varit lång och på många sätt svår. Står nu uppställd, i ledig ställning. Händerna bakom ryggen, cirka en fot mellan hälarna. Känner mig lugnare än 22

för bara några minuter sedan. Märker att jag andas djupare, att pulsen gått ner lite grand. Har all utrustning, och rätt uniform är på. Fältuniformen. Mössan är på. Fältmössan.

Skorna är putsade. Jag står där. Tittar rakt fram. Svettas lite.

Väntar. Samlar mig.

Hundratjugo aspiranter står så småningom uppställda utanför kasernen. Jag känner fortfarande pulsen. Allt hände så snabbt. Kvällen före somnade jag sent. När jag äntligen hade fallit i djup sömn väcktes vi av ett befäl som skrek: ”Alarm!”

Gryning på Trandum. Efter bara någon minut var sängen bäddad och utrustningen framplockad, och jag hade sprungit ut ur byggnaden och ställt upp. Det är fortfarande dagg i gräset.

Alla officerare ser på oss från sidan. De sneglar. De iakttar. De ser allvarliga ut. Vi aspiranter är stressade. Försöker verka samlade. Många har fallit ifrån de senaste veckorna.

Stora ögon, flackande blickar. Det springs, mössor rättas till, skosnören stoppas ner i stövlarna, kanvassäcken dras åt och stropparna träs tillbaka. Uniformsknapparna ska vara knäppta. Utrustningen kollas. Är magasin, spade, skyddsmask, första förband, bajonett och skrivmateriel med? Vapenremmen ska vara korrekt justerad.

De sista, de som fortfarande inte har hunnit ställa upp på sin plats, grimaserar. De kämpar hårt för att inte bli sist. Tittar frustrerat upp för att se om befälet lägger märke till dem.

Ingen säger något. Det enda som bryter tystnaden är ljudet av militärstövlar som träffar asfalt, vapen som slår i gruset, tunga säckar som ställs ner.

Jag är osäker, men jag är också klartänkt, lite upprymd och glad för att vi äntligen är på gång. Men rädslan finns där. Jag är rädd. Och osäker på vad jag ska fokusera på, tänka på. Jag vet inte om jag har det som krävs för att genomföra det som nu väntar mig.

23

Helvetesveckan. Namnet talar för sig självt. En vecka i helvetet har just börjat. Jag vet att de följande dagarna kommer att avslöja så mycket. Jag tror att det kommer att handla om vilja, mod, uthållighet, styrka och karaktär. Förmågan att tänka klart i stressade lägen, att fortsätta när man är trött, uppgiven och hungrig. De följande dagarna kommer att visa om jag förmår leda mina mannar i strid, om jag kan ta vara på mig själv i krävande situationer. De ska ge antagnings­ officerarna underlag att avgöra om jag är lämpad att börja på befälsskolan.

Aspirantperioden är snart över. Den avslutas med den här veckan. Framför mig ser jag lera, ett evigt marscherande och skrikande befäl. Jag föreställer mig att det blir jobbigt, besvärligt, frustrerande och svårt. En officer kommer fram och ställer sig framför oss. Han ger oss några korta instruktioner innan vi lastas upp på lastbilar. Nästa stopp: Helvetet.

Några dagar senare: ”Fältlöpning. Följ de gula snitslarna.

Stanna inte.”

Instruktionerna var klara, men lämnade oss ändå med många frågor. Hur länge skulle vi springa? Hur långt skulle vi springa? Vad skulle hända längs vägen?

Det var intervallstart, så varje aspirant sprang ensam. Jag sprang och sprang. Kände mig faktiskt ganska pigg. Passerade några av dem som hade startat före mig. Sprang över myrar, genom skog och öppna områden. Brydde mig till slut inte om att hålla mig torr på benen. Vet inte hur länge jag sprang.

En timme. Eller två. Kanske tre.

Längst upp i en lång uppförsbacke stod idrottsofficeren, bättre känd som ”I-Off”, en äkta nordlänning och en man som verkligen gav allt i sitt arbete. På kraftig Nordlandsdialekt sa han: ”Du har en bra tid, nu måste du skjuta bra.”

Jag utrustades med Försvarets standardvapen, automatgeväret AG-3, och blev tillsagd att skjuta ner de fem ballonger 24

som var placerade i den andra änden av skjutbanan. Jag träffade två. ”Det var som fan, nu måste du springa tre straffrundor”, sa I-Off. Han var inte imponerad av min skjutning. Straffrundan var en lerig hinderbana att krypa igenom. Det var iskallt. Jag förundrades över hur kall leran var, trots att det var mitt i sommaren. Jag kippade efter andan när jag lade mig ner. Leran var tjock, seg, brun och fruktansvärt kall. Det gick trögt. Jag måste kämpa för varenda meter. Kändes som jag låg och sprattlade.

Jag låg länge i den iskalla leran. Det var som att simma i sirap. Jag hade aldrig varit så kall förut. När jag äntligen hade gjort mina tre rundor blev jag tillsagd att springa vidare.

Uniformen var tung, musklerna stela, jag lunkade iväg. Jag hackade tänder och darrade. Jag kände krampen komma i båda låren. Fortsätt, tänkte jag, rörelse ger värme. Allt hade ändrats i och med rundorna i leran. Från att ha känt mig relativt pigg i kroppen och skärpt i huvudet drogs jag plötsligt ner i något som fick mig att känna mig lite misslyckad. Jag var kall och stel.

Med böjd nacke och små steg fullföljde jag loppet. Jag kom till tältlägret och blev tillsagd att byta om. När jag stod stilla blev jag ännu kallare. Jag hade aldrig varit med om det tidigare, men jag kunde inte kontrollera darrningarna. Hela kroppen skakade. Fingrarna var så stela att jag nästan inte kunde knäppa upp uniformsknapparna. Jag snorade, dreglade, kämpade med varje knapp. Fingrarna lydde inte.

Till slut stod jag där i kalsongerna med armarna i kors över bröstkorgen och lätt böjda knän för att försöka hålla värmen i stående fosterställning. Jag var apatisk. Tyckte inte att jag hade vare sig kraft eller kontroll för att leta reda på min säck och ta fram torra kläder. Framför mig såg jag en aspirant som måste ha kommit i mål en bra stund tidigare. Han hade bytt om och kom gående mot mig. Han hade på sig ”tjock25

tröjan”, Försvarets varma stickade tröja. Han log och rörde sig med lätthet, slängde ur sig en kommentar till en annan aspirant som stod en bit ifrån oss. Han hade nog precis fått upp värmen i kroppen igen. Jag kände honom inte, men jag hade sett honom förut.

Jag stod där i kalsongerna och måste ha sett vilsekommen ut. Smal, darrande, huttrande. Snart stod han precis framför mig, vi fick ögonkontakt och hans leende förbyttes i en mer allvarlig min. Jag måste ha haft något vädjande i blicken för jag såg att han plötsligt verkade slås av en tanke. Sedan tog han av sig sin egen tjocktröja och hjälpte mig på med den. ”Lämna tillbaka den när du har fått upp värmen”, sa han. Än i dag händer det att jag tänker på vilken fantastisk gest det var. Ingen av officerarna märkte något. Det var en absolut osjälvisk handling från aspirant Horns sida. En handling som visade empati och medmänsklighet. Det var bara han och jag, han kunde ha valt att gå vidare och tänkt att jag måste klara mig själv. I stället lämnade han ifrån sig sin egen varma tröja för att jag skulle bli varm. Jag fick en klump i halsen när jag nyligen berättade historien för en kvinna från Bergen som kände till den här Thomas Horn. En enkel handling, men i sammanhanget hade den stor betydelse.

Några dagar senare blev vi indelade i grupper. Varje grupp fick en stor, avlång låda. Lådorna var fyllda med sand. Befälet sa till oss att vi måste frakta med oss lådorna. Vi visste inte hur långt det var, men vi visste att det var många mil.

Vissa menade att det var omöjligt. Det här går inte, lådan är för tung, sa de, vi orkar inte bära den särskilt länge. Andra viskade: ”De gör det bara för att skrämmas. Vi ska säkert bära lådan en liten bit och sedan tippa ut innehållet borta på vägen.”

Vi fick order om att börja marschera och fick en ny slutpunkt på kartan. Sedan började vi fundera: Hur ska vi få med 26

oss den här stora, tunga och otympliga lådan? Vi kom överens om att fästa några långa störar på sidorna, så att vi kunde bära lådan på axlarna. Två störar sattes fast i längdriktningen.

De stack ut både framför och bakom lådan, så att två man kunde bära den på axlarna. Tillsammans med vapen, säck och grundutrustning blev det fruktansvärt tungt.

Jag inbillar mig att lådan vägde mellan 60 och 80 kilo, ungefär lika mycket som en vuxen man.

Det var tungt för axlar och ben, men vi började ändå stappla iväg. Efter en stund sa de två som bar: ”Det här går inte, det är omöjligt att bara vara två.” Vi placerade två störar vinkelrätt mot de andra, så att ytterligare två man kunde vara med och bära. Då började det fungera. Då märkte vi att vi äntligen kunde röra oss relativt snabbt trots att vi måste frakta den tunga lådan.

Jag försökte hela tiden att sätta upp väldigt kortsiktiga mål.

Bara tänka en timme eller två fram i tiden, max en dag. Vi visste att helvetesveckan skulle pågå i ungefär en vecka, men vi visste inte exakt hur länge.

De följande dagarna har i efterhand kommit att framstå som själva helvetesveckan för mig. Jag tror att vi gick i tre dygn, men jag vet inte exakt eftersom tidsuppfattningen försvinner.

Jag minns smärtorna i lår och axlar. Det var en smärta som var helt ny för mig, starkare och mer intensiv än någonting annat jag hade känt tidigare. Jag började förstå vad helvetesveckan är. Men i bakhuvudet hade jag hela tiden tanken att vi tål mer än vad vi tror. Det hjälpte mig. Mitt uppe i all smärta var jag nyfiken på hur långt jag kunde pressa mig. Jag tänkte: Det här är ett helvete, men jag dör inte. Så länge jag orkar sätta den ena foten framför den andra är det bara att fortsätta.

Timmarna gick. Efter hand började aspiranter att försvinna från gruppen. På grund av skador, överansträngning och utmattning. Eller kanske bara ”ont i viljan”, som officerarna uttryckte saken. De föll ifrån, eller de gav upp. Och 27

därmed blev det ständigt färre som kunde turas om att bära lådan. Längs vägen blev vi hela tiden utsatta för gasattacker.

Förutom allt annat måste vi sätta på oss skyddsmask. Med skyddsmask får du mindre mängd luft. Jag minns fortfarande andningen inne i masken. Du hör din egen uppjagade andning och ser bara personen som går precis framför. Du stirrar på honom och litar på att han har koll på kursen.

Smärtorna i ben och axlar blev intensivare. Det fanns tillfällen när jag måste räkna ner tio steg i taget för att orka gå vidare. Tio, nio, åtta, sju … Tio, nio, åtta, sju … Varje gång jag hade räknat ner tänkte jag: Jag klarar tio steg till.

Med tiden hade vår grupp förlorat så många man att vi fick veta att vi kunde få en extra från en annan grupp som fortfarande var manstark. Fänrik Johansen sa att vi fick välja en man från en grupp som var större än vår. Jag fick välja.

Aspiranterna stod uppställda på rad och jag pekade på Peterson eftersom han var den störste av dem och såg stark ut.

Thomas Peterson och jag är fortfarande nära vänner. Där ute i skogen började vi bära lådan, Peterson och jag. Nu kunde vi bara vara två i taget som bar, eftersom vi var så få.

I det läget hade vi ett och ett halvt dygn kvar av helvetesveckan, men det visste vi inte då. Vi var bara några få som bar lådan nu, och jag måste erkänna att jag var inne på tanken att det inte skulle fungera. Nu måste vi närma oss slutet om vi ska klara det, tänkte jag. Om jag orkar ett steg till kommer jag hela tiden att närma mig målet. Allt har ett slut. En dag tar det här slut. Men när?

I efterhand minns jag en sak bättre än allt det andra. Att när du tror att det inte kan bli värre så kan det faktiskt det. Du undrar om du klarar av att hantera all smärta och allt obehag, att bära tungt, vada i kallt vatten, alltid vara hungrig, alltid vara trött. Under helvetesveckan i Försvaret befinner du dig hela tiden utanför din egen bekvämlighetszon, det är 28