Bok 1_Gidlund HELA.indb 3
2013-10-11 10:48
Tidigare utgivning
I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början 2013
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright, text © Kristian Gidlund 2013 Copyright, foto (del II) © Emma Svensson 2013 Omslagsfoto © Carl Norén Omslagsdesign © Wickholm Formavd. Tryckt 2013 hos Livonia Print, Lettland ISBN 978-91-37-14263-0
Bok 1_Gidlund HELA.indb 4
2013-10-11 10:48
Innehåll Inledning 7
DEL I MARS 2013
Vägsjäl 11 Vad jag alltid kommer att göra 14 Från syndens näste 17 Det stod ett rum där och väntade på mig 21 Alla trötta hästar 25 Efter oss, bakom 28 I siktet som en dröm 29 Sluttningarna vid djävulens pass 32 Vägen till San Francisco 35 Kommande ur skogen 38 Those God damn Swedes 39 Vägen från San Francisco 40
APRIL
Kom aldrig tillbaka till Big Sur 44 Att lämna 47 Mellan Brooklyn och Borlänge 50 Hök 53 Gam 55 Fyrvaktaren 58 Mr. Bojangles tvärtom 61 Skuld 63 Mot åskans dunder 67 Resan res 68
MAJ
XXX 70 Mina drömmar tar slut 71 Sång i kropp på villovägar 75 Vaggande dån 76 För det kallnar 79
Bok 1_Gidlund HELA.indb 5
2013-10-11 10:48
JUNI
En veranda här 80 Kanske inte ska 83 Falla ner 85 Vad jag skulle 88 XXX 91 Från orkanens öga 92
JULI
Skymning över Tjärnaheden 95 Vid floden Se 97 I strålen till New York 100
AUGUSTI
Vid vakande händers vila 103 2 000 ljusår av mörker 105 Sommarens sista koltrast 107 När kroppen inte svarar 109
SEPTEMBER
Efterklang 110 Närmare nu 111 Vid vägens slut 112
Citat 114
DEL II Förord 117
Sugarplum Fairy 119 Dalarna 132 Kroppen 140 Håret 151 Sjukhuset 157 Hästar 164 USA 173 Döden 187 Kristian 205
Bildtexter till fotoutställningen I kroppen min 210
Bok 1_Gidlund HELA.indb 6
2013-10-11 10:48
Inledning
Sommaren 2013 – en sommar rikare på sol och fattigare på nederbörd får man leta efter. Tillståndet för Kristian blev samtidigt allt allvarligare. Som han så många gånger beskrev det var hans största rädsla aldrig själva döden, däremot hur vägen dit skulle te sig. Målmedvetenheten och beslutsamheten var något som aldrig svek honom. Att trots det se honom bli förhindrad att nå sina mål, stora som små, på grund av trötthet och smärta var inte lätt för oss som stod honom nära. Att följa en människa som man tycker så mycket om genom alla olika stadier av hopp och förtvivlan, medgång och motgång, samt den oåterkalleliga långsamma och brutala nedbrytningen sätter sina spår. Den monumentala oförmågan att påverka sjukdomsförloppet och samtidigt den starka önskan om att handgripligen kunna göra något blev mycket frustrerande – speciellt vid de tillfällen när vi insåg att Kristians tillstånd försämrades märkbart och att det sannolikt inte skulle komma att förbättras. Hjälplöshet och en känsla av tomhet infann sig som jag inte kan jämföra med något jag tidigare upplevt. Kristians övertygelse om att en person i hans situation har rätten till sitt eget liv och i och med det även till sin egen död, har stärkt min egen övertygelse och fått mig att förstå hur viktigt detta är. En av de saker som Kristian verkligen ville slutföra i livet 7
Bok 1_Gidlund HELA.indb 7
2013-10-11 10:48
var att ge ut en uppföljare till sin bok, I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början. Till stor del var den nya boken färdig, dock återstod en del praktiska saker. Att projektet över huvud taget existerade kom till min kännedom ungefär en och en halv vecka innan han gick bort. Detta var naturligtvis något vi ville hjälpa honom att ro i land. Vid denna tidpunkt hade Kristians förmåga att kommunicera kraftigt reducerats. Men han förmedlade till oss vad som var viktigt och efter att ha gått igenom det mest nödvändiga fick vi en bild av vad han ville, och han visade oss stor tacksamhet. Tisdagen den 17 september klockan 14.15 ringer telefonen. ”Kristian vill att vi alla ska komma”, säger rösten som tillhör mamma Eva. Det samtalet kommer jag aldrig att glömma. Jag satt på jobbet och hade precis kommit tillbaka efter att ha besökt min bror och ätit lunch i vårt föräldrahem. Pappa Jan-Olof och syster Helena var på posten för att skicka det underskrivna kontraktet till denna bok. Strax därefter samlas hela familjen hos Kristian som går ifrån oss klockan 14.52. När Kristian för sista gången åker hemifrån bär båren stänk av ett långsamt regn. Mattias Gidlund, bror till Kristian
8
Bok 1_Gidlund HELA.indb 8
2013-10-11 10:48
Bok 1_Gidlund HELA.indb 9
2013-10-11 10:48
Bok 1_Gidlund HELA.indb 10
2013-10-11 10:48
MARS 2013
Vägsjäl
Långt där nere ser jag en båt på väg mot hamn. Ensam skärva på enormt hav. Jag ser avståndet. Ser månlandskapet och de självsäkert lugna bergen på fast mark. Det kommer att dröja minst någon timme innan båten är i land. Jag undrar hur besättningens hemlängtan känns. Om de är på väg för att hålla om kärleken. Om de är på väg mot tryggheten. Om de ens är på väg att komma hem – eller om hemma för dem är ett rasande hav? Vad väntar där framme? Ibland känner jag mig som en sjöman. Som en harpunerare. Som den som stod längst fram i valjägarnas skorv. Ena handen krampaktigt hållande ett rep från fören som stöd, med vänstra foten spjärnande mot någon planka. Den andra handen smekande harpunens skaft. Sylvasst blad. Helvetiska hullingar. I ansiktet mitt det sluga leendet. Egentligen borde hela min kropp skaka av skräck. Valarna som vi söker kan krossa vår båt. Och i kaoset och utmattningen kan jag mycket väl drunkna. Snart kan mitt liv vara över. Trots det känner jag ingen rädsla. When you ain’t got nothing, you got nothing to loose. Tanken på mig själv som harpunerare är märkligt bekant. Kanske var det mitt yrke i ett tidigare liv. Varje promenad mot Södersjukhuset känns som färden från 11
Bok 1_Gidlund HELA.indb 11
2013-10-11 10:48
moderskeppet i ekan mot djuret som siktats från mastens utkikspost. Men längs trottoarerna mot behandlingen ler jag aldrig. Jag har inte valt den här kampen. Jag är på väg mot min undergång. Besten vinner. Leviathan. Känslan slutar svart. För på avdelning 22 eller 23 – jag lär mig aldrig vilken – inleds alltid förbannelsen med att jag själv blir träffad. En decimeter ovanför hjärtat. Rakt in i bröstet. Nålen och giftet. Därefter är jag förlorad. Dygn där mitt väsen vrids i en kaskad av blod i mörka vatten. Som om jag själv är den vita valen, döende. Min kropp blir svagare.
Greetings from Death Valley, California.
Jag identifierar mig med kapten Ahab, Herman Melvilles fanatiska skapelse i Moby Dick: beredd att satsa allt för att nå sitt mål. Men Ahabs kamp är en han kommer att förlora. Trots det kastar han sig handlöst in i den. Han accepterar bara att falla på eget misstag. Det tilltalar. Jag måste göra det jag gör i detta nu, göra det jag gör under 12
Bok 1_Gidlund HELA.indb 12
2013-10-11 10:48
den tid som fortfarande finns kvar, även om det kanske inte är det bästa. Livet är för de levande. Därför står jag bakom mitt beslut. Bakom samtliga. Från min plats tycker jag mig se ett fastfruset skepp, ett fartyg i packisen långt där borta. Inbillning. Ett isberg. Täcket löper mil efter mil. Jag vill känna kylan. Den rytande vinden. Jag tror att jag har upplevt den förut. Min bisarra kärlek. Trygghet. Mitt hemma. Kusten närmar sig. Bergens kritvita huggtänder. Kam av snö och sten. In över landet penseldrag av frost. Jag somnar. Jag vaknar. Tittar återigen ner. Ser en glöd längs en nu annorlunda kust. Framför oss väntar äventyret, Titania. Och under oss i mörkret simmar den vita valen långsamt leende.
13
Bok 1_Gidlund HELA.indb 13
2013-10-11 10:48
Vad jag alltid kommer att göra
Farsan stod med ett leende några meter innanför entrén. Hur väl jag än försökte att komma i god tid, visade sig Ringvägen återigen vara längre än väntat. Jag borde veta bättre vid det här laget. Det är som att gatjäveln växer för varje dag som går. Farsan fortsatte att le. Det smittade av sig och vi småpratade, småskrattade när vi gick rakt fram från Södersjukhusets ingång, svängde höger och fortsatte så långt det bara gick för att komma fram till mötet med onkologen. Jag bar hatten i min hand. Fattig bonddräng inför gud. Jag lade inte märke till några detaljer. Inte till vad som hände runt omkring oss. Allt som fanns var det stundande mötet. Provresultaten. Beskedet. – Har jag gjort något fel? undrade jag efter en stund. – Nej, svarade onkologen försiktigt som en självklarhet. – Alla dessa tips driver mig till vansinne, sa jag och upprepade mig: – Vansinne. Sedan minns jag inte exakt hur hon formulerade sig, bara kontentan av att jag inte kan göra någonting för att förändra prognosen. Prognosen som säger att den ena tumören fortsätter att vara oförändrad. Prognosen som säger att den andra tumören nu verkar ha slutat att krympa. Prognosen som säger att vi kanske måste byta cellgifter, för att det som används nu inte ger optimalt resultat. Det skulle innebära att mindre 14
Bok 1_Gidlund HELA.indb 14
2013-10-11 10:48
tid finns kvar. Att den här behandlingen i så fall avslutas för att aldrig mer återupptas. Ytterligare ett av de nio liven skulle strykas. Fungerar inte en cellgiftsbehandling avbryts den. Metoden sliter för mycket på kroppen. Dessutom är det för dyrt. Så fungerar det. Leendena försvann och ersattes av motsatsen. Bakslag. Jag andades tungt. Tittade åt vänster. Såg min pappa. Tårarna. Jag minns inte när jag såg dem senast. Livet blir inte verkligare än en sådan stund. Jag är soldaten som tog mig överlevande från platsen där ingen klarar sig. Jag är soldaten som när han trodde sig bli hemskickad bara fick höra: Son, we’re pulling you back in. Nu väntar ett uppehåll i behandlingen. Min kropp måste få vila. Återhämta sig. Resa sig från chocken. Knocken. Förgiftningen. Från de hittills sjutton omgångarna. Hur lång pausen blir kan ingen svara på. Om drygt fem veckor kommer jag att genomgå fler undersökningar. Då får vi se om metoden ska bytas, om vi måste fortsätta på en gång eller om jag kanske kan få vara borta från striden ytterligare en stund. Jag vill uppleva våren stark. Pappa och jag skiljdes åt vid Södra station. Vi höll om varandra. Och jag hoppas nu att jag berättade då hur mycket jag kommer att älska honom för evigt. Jag stannade kvar utanför dörrarna, såg honom växla några ord med spärrvakten. Jag såg pappa gå fram till rulltrappan. Såg honom vända sig om, precis som jag helt övertygad visste att han skulle göra. Vi log en sista gång, vinkade. Och så såg jag honom försvinna ner där jag inte längre kunde se honom. Jag började gå, svängde av mot Högbergsgatan och lät musiken strömma ur hörlurarna. Rakt in i hjärtat. För om jag stannar för länge, kommer jag bara att vara i er 15
Bok 1_Gidlund HELA.indb 15
2013-10-11 10:48
väg. Så jag kommer kanske att gå, men jag kommer att tänka på er i varje steg som jag tar. Skratten och tårarna bär jag med mig. Gråt inte, för jag kommer inte längre att vara den som ni behöver. Jag hoppas att livet kommer att vara dig vänligt. Att du får allt som du någonsin drömt om. Jag önskar dig lycka. Och jag önskar dig glädje. Men över allt detta, önskar jag dig kärlek. And I will always love you. Så är det med det.
16
Bok 1_Gidlund HELA.indb 16
2013-10-11 10:48
Från syndens näste
Genom den snustorra öknen har skyltar skrikit Jesus saves och Jesus is Lord, men Kristus rynkar pannan på sitt träkors, för i Sin City busvisslar skyltarna något annat. Las Vegas. Silikonbröst och cowboyhattar. Spader ess och strippklubbar. Höga klackar, ät-tills-du-får-en-propp-bufféer, limousiner, milkshakes som kan mörda en laktosintolerant. Gratis drinkar för ännu en giv. Leenden mot dem som har dollar att bränna. Här är kasinot öppet dygnet runt. Här finns inga gränser. Här spelar skrynkliga pensionärer och kokainstinna börsmäklare från morgonens första andetag tills att solstrålarna ersätts av neonljus och stay-ups. Från fönstret i rum 21005 på Mirage ser jag Wynn’s bronsglänsande fasad, Palazzo, resa sig mot skyn som ett hedniskt tempel och den pumpande trafiken på boulevarden. Längre bort ser jag staden ta slut och ersättas av ännu mer öken. Här, i mitten av ingenstans, beslutades någon gång för länge sedan att byggas en stad där allt skulle kretsa kring roulette, tärningar och poker. Obegripligt, egentligen. Och vad är de ute efter, dessa människor som stirrar blint på skärmar med hjärter dam och klöver sju, som säger ”hit me” och dubblar insatsen med besparingarna – den sönderslagna spargrisen? Vad jagar de – storkovan, eller försöker de bara att tänka på något annat än de där tänkta tankarna som tynger tyngst? 17
Bok 1_Gidlund HELA.indb 17
2013-10-11 10:48
Luften gick ur mig, den där tisdagen på Södersjukhuset. Min plan var att på kvällen kryssa mellan barer och berättelser och spännande beröring. För beskedet kunde ju inte vara något annat än det förra: att behandlingen fungerar och ger mig tid. Det var min naiva förhoppning och föreställning. Jag hade fel. För jag hade också ett möte med någon annan ur den stab liknande styrka som numer på ett eller annat sätt hanterar min sjukdom, mitt fall: Kristian Gidlund, mapp 3169, kod turkos – övrig information: Han svarar sällan i telefon. Vi börjar prata om slutet – börja sluta. – Exakt hur det blir kan vi inte veta säkert, säger hon och lägger till: Det kan bli bättre än du tror. Jag avbryter henne. Snurrar på fåtöljen där jag sitter i mitt hem, mitt gryt. Mitt stöd, med ena foten mot bokhyllan, flyttar på Stridens skönhet och sorg. – Jag behöver inte höra det här, säger jag. För det är inte sant. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer att bli sämre. Jag kommer att falla sönder, mer och mer. Jag kommer att dö. Och min familj kommer att stå bredvid och se på. Hon ursäktar sig, men jag är inte arg. Jag fortsätter att prata. – Det är som att jag är ensam i en båt på ett enormt och öppet hav. Jag ser ett oväder torna upp sig vid horisonten. Det kommer mot mig. Jag kan bara knyta fast mig i relingen, ta ett ordentligt grepp om rodret, fortsätta rakt fram och hoppas på det bästa. Samtalet tar slut. På kvällen tog utmattningen över mig. Gav mig huvudvärk. Stress i en slutkörd kropp. Jag kunde inte fokusera. Inte slappna av tillräckligt för att sova. Jag lämnade lägenheten. Gick 18
Bok 1_Gidlund HELA.indb 18
2013-10-11 10:48
genom den slumrande amfiteatern. Förbi parkeringshuset där jag åkte på skateboarden som jag fick av mina syskon. Jag fortsatte framåt, upp för backen. Såg tornet ändra färg. Till vad minns jag inte nu. Baren spelade Hank Williams och mannen i svarts tolkning av If you could read my mind. Jag satt med min öl. Med mitt järn. Försökte se hård ut. Försökte dölja tårarna. Försökte låtsas att jag inte höll på att bryta ihop. Jag började tänka på samtalet som jag fick dagen innan. Det från Aftonbladet som berättade att min text om landet som jag lämnar blivit den mest lästa och delade av deras debattartiklar. Någonsin. Jag tänkte att jag har gjort mig själv till en dansande björn. Jag är major Tom, förlorad i sin rymdkapsel. Jag är ett extrainsatt program som får Dallas att utgå en sommardag 1989. Jag är lejonet på ängen i varje mans dimma. Men jag tänkte också att blottade känslor är det enda som spelar någon roll. Att hämma sig är det värsta man kan göra. Vi har bara nu. Med brutna naglar och blödande knogar har jag skapat en kolsvart katedral. Människor har hittat den. Sökt sig hit. Hamnat här. Vill inte gå härifrån. Här blandar jag det heliga med synd, kanske är det därför. Här är verkligheten, och den ber inte om ursäkt. Den är vacker och vidrig. Kärleksfull och obarmhärtig. Men någonstans i katedralen skjuter ljuset igenom. Genom sprickorna. Genom murbruket. Det gör det möjligt att se. Det skinande och smutsen. Uppenbarelser och vittnesmål. Plötsligt dök Maria och Hanna upp – de omtänksamma, de på alla sätt vackra. Jag satt ensam i baren. De såg förvånade ut. Jag var antagligen en sorglig syn. När de frågade hur det var kunde jag inte hålla mig längre. Tysta tårar, trots tyfonen i mitt huvud. Jag blev oförmögen att prata. Svepte det sista. Lämnade dem. 19
Bok 1_Gidlund HELA.indb 19
2013-10-11 10:48
Vi har bara nu, tänkte jag igen och fortsatte in i mörkret, upp i skogen. Solen sjunker i Las Vegas. Palmerna kastar svarta streck över asfalten. Jag ser en familj leka ta fatt på ett av parkeringshusens översta plan. Nu går jag ner till kasinot och satsar allt på svart nummer tretton, på en tatuerad näve tärningar, på travets tröttaste krake. Någon gång måste turen vända.
20
Bok 1_Gidlund HELA.indb 20
2013-10-11 10:48