johan kinde
Passera denna natt
Tidigare utgivning Någon sorts extas 2008
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Johan Kinde 2014 Omslag Wickholm Formavd. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-37-14256-2
Till min far.
Is this darkness in you, too? Have you passed through this night? James Jones
1
Vad är det där för ljud? Jag försöker övertyga mig själv om att det bara är inbillning, men jag hör verkligen något. Det kommer från badrummet. Har det slutligen hänt? Har jag till sist helt tappat förståndet? Jag går långsamt mot toaletten och tittar in. Det finns ingen där. Men ljudet är starkare nu, det kommer stötvis och det verkar komma ovanifrån. När min blick finner ventilationshålet på väggen förstår jag vad det är jag hör. Någonstans i byggnaden älskar två människor med var andra. Kvinnans stön är extra tydliga, det låter som om hon när som helst kommer att nå orgasm. Eller så spelar hon väldigt bra. Till och med nu, när jag vet vad det är, upplever jag ljudet som kusligt. Det färdas genom ventilationstrumman som bildar ett eko vilket skapar denna udda klang, en obehaglig symbios av människa och djur. Min nästa reaktion är avundsjuka. Någonstans i detta hus älskar två människor med varandra, jag vet inte vilka de är eller hur de ser ut, men jag hatar dem ändå. De gör säkert det här var och varannan kväll och de vet inte hur bra de har det. Snart kommer de stiga upp och äta middag eller gå ut och träffa några vänner och för dem är det vilken kväll som helst. Era lyckliga jävlar. Badrummets milda färger valdes för att skapa harmoni, men det var länge sedan de hade avsedd effekt. Mitt älskade djupa badkar står där det alltid har stått, men det är 9
många månader sedan jag kunde njuta av det. Jag undrar hur många gånger jag och någon flicka har legat i det, lika sorglösa som paret jag nu hör, medan det varma vattnet omslöt våra kroppar? Det står fortfarande några utbrända värmeljus på mosaikavsatserna. De tändes säkert i något sådant sammanhang, nu är de fyllda med smuts och damm. Badkarets senaste reemaljering har redan börjat flaga på sina ställen. Fick jag inte det gjort alldeles nyss? Nej, herre gud, det är snart fem år sedan. Vid åsynen av toalettstolen känner jag genast smaken av galla i munnen och spolar, trots att jag har kontrollerat flera gånger att inga av nattens uppkastningar finns kvar i den. När jag vänder mig om får jag syn på mig själv i spegeln. Jag förstår varför mina vänner verkar så oroliga när vi träffas någon enstaka gång. Det är ett jagat ansikte som tittar tillbaka på mig. Ser jag verkligen ut så här nu? Det är egentligen inte särskilt underligt. Det är så jag känner mig. Plötsligt upptäcker jag något konstigt. Det har bildats någonting som liknar rynkor under den nedre halvcirkeln av min navel. Min första tanke är att detta måste vara det slutliga beviset på att inte bara mitt sinne utan även min kropp är på väg mot det totala förfallet. Jag betraktar uppgivet spåren i huden innan jag åter går in i vardagsrummet och sätter mig i soffan. I samma stund förstår jag att förklaringen till de märkliga rynkorna är enkel. Jag har blivit extremt smal. Genom min svarta T-shirt avtecknar sig mina revben och jag inser att jag nog aldrig har varit så här mager sedan jag blev könsmogen, kanske aldrig någonsin. Den sista tiden har jag levt nästan uteslutande på en diet av vin och avokado och räkor i majonnäs, om jag överhuvudtaget äter något alls, och det måste vara skälet till denna transformation. För ett ögonblick blir jag glad över att vara så otroligt smal. Om jag skulle dö inatt kommer jag åtmin stone att lämna ett smärt lik efter mig. 10
Jag ser mig om i lägenheten. Det är här jag lever nu. Trettiosex kvadratmeter – ett vardagsrum, en sovalkov, ett kök och ett badrum som jag nästan aldrig använder, annat än för toalettbesök. Det är egentligen en fin liten lya, jag har bott här länge och vi har delat både mycket glädje och en hel del sorg, men dess väggar sluter sig nu kring mig – inte omfamnande, endast kvävande. Lägenhetens tillstånd är en utmärkt metafor för livet: man behöver inte göra någonting alls för att det ska förfalla, men det krävs konstant ansträngning för att hålla det i ordning. Parketten är på sina ställen så nednött att man ser mer av det gråsvarta slitaget än själva träet. Jag har låtit måla väggarna vita, men den förra hyresgästens glasfibertapet sitter fortfarande kvar. Den är av den typ som var så populär på åttiotalet, den har små gropar i sig och ser mer ut att höra hemma på en pizzeria. Jag avskyr den och kan inte förstå att jag under alla dessa år inte har lyckats bli av med den. En ful list som delar väggen mitt itu löper som en smaklös horisont framför mina ögon och får rummet att kännas ännu trängre. Längs ovansidan av listen har det samlats gråsvart smuts och när jag tittar ner på parketten ser jag dammråttor smita in under möblerna så fort jag rör mig det minsta. Jag har tänkt ringa städerskan flera gånger, men om hon kom hit skulle jag vara tvungen att lämna lägenheten i flera timmar och det vågar jag inte. Att städa själv är en alltför monumental uppgift. Allting utanför framstår som skrämmande och det här känns som en cell. Jag har aldrig varit rädd för döden, men för första gången är döden inte något vid en avlägsen horisont, något som kommer att hända om så många år att den känns overklig. Nu är den något högst reellt, en inkräktare som står utanför min dörr och bultar på den och vill in, det är inget jag kan skjuta upp till morgondagen. Jag har nyss överlevt den värsta natten i mitt liv. Kom11
mer jag att överleva även denna? Vill jag det? De säger att det kan vara lika svårt komma över en separation som ett dödsfall i familjen. De har fel – det är mycket värre. Jag var tjugofem år när jag förlorade min mor och tjugosju när jag förlorade min far, men hur mycket jag än älskade dem och hur mycket jag än saknar dem idag hade jag på något sätt alltid varit förberedd på deras död. Alla människor vet att deras föräldrar kommer att – eller åtminstone borde – dö före dem. En separation är en större chock. Den påverkar min framtid på ett annat sätt. Den avgör om det ens kommer att finnas någon. Natt efter natt har jag fantiserat om att göra slut på allt. Jag föreställer mig att jag tar en spruta heroin – en drog jag aldrig någonsin provat – och tömmer den i mitt hjärta. Jag lägger mig på rygg i min säng, greppar sprutan så att jag har tummen mot den övre, platta delen av kolven och fingrarna runt glasröret – eller är det plaströr nuförtiden? – riktar kanylen mot min bröstkorg och hugger ner mot hjärtat som om sprutan vore en dolk. Ett euforiskt rus, en hjärtkollaps, sedan skulle allting vara över. Men jag känner ingen som säljer heroin. Eller sprutor, för den delen. Men det finns ju andra sätt. Jag vet att jag inte förtjänar någon medkänsla. Jag har haft det ganska lätt för mig i livet, förutom min oförmåga att tjäna pengar. Jag var duktig i skolan, jag var ung när jag slog igenom med mitt band – vilket i förlängningen kanske var mer av en förbannelse. Framför allt är jag född i ett land där jag har haft alla möjligheter att göra något av mitt liv. Jag vet att jag är privilegierad – jag är man, jag är vit, jag bor i Västeuropa. Men de stunder när jag inte har några som helst pengar, när jag har varit tvungen att sätta in några växelmynt på mitt bankkonto för att kunna ta ut den sista hundralappen, när jag inte haft en tillstymmelse till karriär och helt saknat kärlek har detta inte känts som 12
ett privilegium. Det har bara gjort misslyckandet så mycket större. Jag vet att det egentligen inte finns något skäl att ha medlidande med en bortskämd medelklassunge som jag, men förtjänar jag verkligen att dö redan nu? Kanske det. Jag skulle så gärna vilja finna något existensberättigande, en anledning att fortsätta, men just nu kan jag inte komma på något. Det vore fel att kalla det jag hör inom mig för demoner. Det är röster från de allra sämsta sidorna av mig själv som påminner mig om alla fel jag gjort och de oförätter jag begått mot andra människor. Hur i helvete hamnade jag här? En sommarnatt, några vänners bröllop, en vacker flicka. Men det var en flicka som jag varit tillsammans med, gjort slut med och egentligen inte alls var kär i längre. Några minuters förhoppning, några minuters dramatik och sedan en oändlig, panisk saknad från min sida. En patetisk tonårsångest som nu, tre månader senare, lett fram till detta. Man talar om brustna hjärtan och visst, själva den fysiska smärtan strålar ut från mitt hjärta, dov och molande, likt en själens tandvärk, omöjlig att fly ifrån, men det är min hjärna som har gått sönder. Likt en gammal vinylskiva som hakat upp sig spelar den samma sak om och om igen, men det är inte ljuden som upprepar sig, det är bilderna. Jag ser oss gå där tillsammans i den ljusa natten, hennes solbrända hy efter en sommar vid havet, hennes vanligtvis mörka, nu solblekta hår, den ljuvliga crèmerosa klänningen och min lyckliga förvåning. Jag ser det hela som utifrån, om och om igen, men trots att jag försöker ändra händelseförloppet när jag regisserar scenerna i mitt huvud vaknar jag alltid upp i samma tillstånd. Inget kan förändra det som har hänt och inget kan förändra hur jag mår. Det är en vidrig paradox – när jag vaknar på morgonen, om jag överhuvudtaget har sovit, vill jag inte alls stiga upp. 13
Jag vill bara att dagen ska försvinna, att jag ska få sjunka tillbaka in i den dvala som äntligen, efter fem, sex, ibland sju sömntabletter har välsignat mig. Men när jag väl är uppe kan jag inte sitta still, inte se en film eller läsa en bok eller lyssna på musik, allt cirkulerar kring Hanna och hur jag ska få henne tillbaka. Det som gör det hela fullständigt perverst är att jag vet att det egentligen inte alls är det jag vill. Mitt förstånd inser att jag inte älskar henne, att jag accepterade mycket när vi var ihop endast för att jag var så attraherad av hennes utseende, men det är till ingen nytta. Det är inte det jag minns när jag tänker på oss tillsammans i våras. Det jag minns är hur jag kunde titta på hennes ansikte i evigheter medan hon pratade om vad som helst och fascineras av hur dragen i det förändrades hela tiden. I ena ögonblicket var det en flickas, i nästa en kvinnas, den ena sekunden lättsamt, den andra i sin egen bekymrade värld och var och en av dessa skiftningar var precis lika vacker på sitt eget speciella sätt. Jag minns hur hennes mörka hår föll ner framför de sorgsna gröna ögonen som sedan plötsligt glittrade när hon berättade något hon tyckte var spännande och hur hennes leende fyllde hela rummet med ljus. Jag har vissa artistiska talanger. Jag är bra på att hands kas med ord, både när jag talar och när jag använder dem i sångtexter. Jag har komponerat några vackra melodier. Men jag har aldrig varit duktig på att teckna eller måla. Det har egentligen aldrig stört mig. Inte förrän då. När jag såg in i hennes ansikte, denna ständigt skiftande källa av skönhet och mystik, tänkte jag att det här är något som ingen kamera kan göra rättvisa. En kamera kommer aldrig kunna fånga allt detta vemod och all denna glädje på den hundradels sekund som det tar för en slutare att öppna och stänga sig. Det krävs en konstnär. Det krävs någon som är lycklig nog att få tillbringa tid med henne och begåvad 14
nog att kunna återskapa det han upplever. Jag skulle få rätt. Jag lyckades aldrig ta ett riktigt bra fotografi av henne och jag hade inte förmågan att avbilda henne på något annat sätt, så under de två månader vi var tillsammans lyckades jag aldrig fånga hennes innersta väsen. Det är sådana saker som förföljer mig nu. Jag försöker tvinga mig själv att minnas hur jag redan då ofta undrade om jag verkligen skulle ha uthärdat att lyssna lika länge om hon inte varit så bedövande vacker – hennes berättelser var ofta både banala och pretentiösa – men det fungerar inte heller. Logiken har för länge sedan gett vika för filmen i min hjärna och ersatts av en besatthet av att få leva om de där få ynka minuterna i slutet av augusti. Att en gång till få vara där i sommarnatten med henne och den här gången fatta rätt beslut. Men är det egentligen inte bara det sista i lång rad av felaktiga beslut? De säger att man ska hålla ögonen öppna, söka efter signalerna, för de finns överallt och de leder oss alltid rätt om vi bara lyssnar till våra hjärtan och bla-bla-bla. De säger att man ska följa sina drömmar, att det är de som kommer att leda dig till lyckan och det låter ju fint, men jag är inte längre säker på det. Jag har alltid följt mina drömmar, om det så var en livslång dröm om att skapa vacker musik som att få stå på scen, ge ut en skiva eller mer kortsiktiga fantasier om att tillfredsställa ett begär av någon sort. Begär efter alkohol eller någon annan kemisk stimulans och ett begär efter sex. Varje nyck, var åtrå, varje excentrisk impuls har jag försökt stilla. Så sent som i somras trodde jag aldrig att jag skulle bli mätt, men nu är hungern död på samma sätt som jag har dött inom mig. Hur lyder citatet? ”Stjärnan som lyser dubbelt så starkt brinner bara hälften så länge.” Jag tycks ha överskattat min egen energi. Jag har imploderat. 15
Det började så oskyldigt. Tack för din fina hälsning. Det piggade upp en tråkig alla hjärtans dag. Kram Hanna. Vilken skandal! Om jag hade vetat att en vacker flicka som du var ensam på alla hjärtans dag skulle jag självklart ha bjudit dig på middag. ;-) Då skulle man alltså kunna säga att jag har en middag med dig tillgodo? :) Absolut! Var som helst, när som helst. Vad sägs om nästa lördag? Du får välja ställe. Toppen! Kl. 20? Återkommer med plats. Kram. Moderna tider, moderna seder. Med dessa enkla rader sända från två mobiltelefoner inleddes historien som har fört mig hit. Jag har sparat vartenda meddelande vi skickade till varandra och jag läser dem ofta. Det är givetvis helt idiotiskt, jag borde ha raderat dem för länge sedan, men jag gillar att plåga mig själv. Så här i efterhand undrar jag om jag inte blev förälskad i Hanna innan jag ens hade sett henne. En av mina bästa vänner är förlovad med hennes syster Sonja och det var hon som första gången nämnde Hannas namn. Sonja talade inte ens till mig, hon berättade om Hanna för en gemensam kamrat, men det var något i beskrivningen som fick min fantasi att skena iväg. Det var också via Sonja som jag senare skickade min första hälsning till Hanna, i förbifarten, när vi pratade med varandra om något helt annat. Idag skulle jag kanske kunna säga att allt var Sonjas fel. Men hon hade 16
ingen tanke på att sammanföra oss, det skiljer mer än tjugo år mellan Hanna och mig och Sonja trodde aldrig att min oskyldiga hälsning skulle leda till någonting romantiskt. När jag mötte Hanna för första gången förvånades jag över hur anspråkslös hon verkade. Det var på något sätt som att hon försökte betvinga sin skönhet genom att klä ner sig, som om hon försökte kamouflera den med sin flanell skjorta, de slitna jeansen och sitt rufsiga hår, men ingenting hjälpte. Hon fick de vardagliga plaggen att framstå som eleganta istället för tvärtom. Inga slarviga kläder eller oredigt hår kunde dölja den där kroppen eller det där ansiktet. Den enda effekt som kontrasten mellan hennes utseende och hennes attribut skapade var att jag kom på mig själv med att tänka: Så där måste Modesty Blaise se ut i verkligheten. Varken Sonja eller Patrik var närvarande på den här festen, men Hanna förstod direkt vem jag var när vi presenterades och hon var mild och vänlig och för första gången i livet tittade jag in i de där gröna ögonen och såg det där leendet och jag borde gått därifrån redan då. Men eftersom jag ändå inte trodde att jag hade någon chans så tänkte jag: Vad spelar det för roll om jag pratar med henne några minuter? Det kan väl inte göra någon skada? Kanske var det därför jag vågade be Sonja hälsa till henne några veckor senare? Det vore likt mig. Kanske vågade jag ta en risk eftersom jag inte trodde att jag riskerade någonting? Jag minns inte längre, jag trodde inte ens att Sonja skulle framföra hälsningen och glömde bort det hela så fort jag lagt ifrån mig telefonen. En vecka efter att jag fick Hannas sms åt vi vår första middag tillsammans. Hon följde med mig hem, vi älskade med varandra och jag kunde inte riktigt fatta varför just jag var så lyckligt lottad. Det har bara gått åtta månader sedan vår första natt, men det känns som ett annat sekel. Ibland kommer undergången i den ljuvligaste skepnad. 17
I fredagskvällens mörker visar novembervädret upp sin allra värsta sida. Vinden från inatt ligger fortfarande på, trottoarerna är både snöslaskiga och istäckta och varje steg är en balansakt, men eftersom vinet tagit slut har jag inget annat val än att ge mig ut. Behovet av det lilla lugn som alkoholen erbjuder är så totalt att det övervinner både väder, illamående och min förlamande motvilja mot världen utanför. Man måste vara försiktig i varje gathörn, bilarna sprutar upp sörja på trottoarerna och runt omkring mig ilar människor upp ur eller ner i tunnelbanan, eller kurar ihop sig på hållplatser för att sedan stiga på bussar som andra stiger av. Så duktiga de alla är. Så mycket bättre människor än mig det finns. De flesta har säkert precis lika stora problem som jag, men de deltar ändå i samhället. De har jobbat hela dagen och nu trotsar de det snöblandade regnet för att ta sig hem eller till gymmet eller för att hämta barn på dagis och på måndag kommer de att göra om allting igen. Jag kurar ihop mig ännu mer och går först till systembolaget, vilket jag sedan inser var idiotiskt eftersom jag nu tvingas släpa alla flaskor till livsmedelsaffären som ligger längre bort från lägenheten. Jag har ingen aptit så jag tänker inte handla någon mat, bara cigaretter, men jag måste gå runt hela butiken för att nå kassorna där de säljer dem, och när jag skyndar förbi alla de dugliga människorna som är där för att storhandla inför helgen får jag syn på något annat. I den skarpt upplysta frysdisken ligger en trave djupfrysta, portionsförpackade jultallrikar, förberedda för mikrovågsugnen. En portion Janssons frestelse, några köttbullar, lite brunkål, några prinskorvar och risgrynsgröt med jordgubbsylt. För en enda människa. Det är det mest deprimerande föremål jag någonsin har sett. Den totala torftigheten, ensamheten inslagen i papp och plast – färdig att värmas i en mikrovågsugn och konsumeras framför Kalle Anka när hela livet är över och bara minnena finns kvar. 18
Jag står fastfrusen och stirrar på de översta förpackningarna med fasa. Den har Findus standardutförande i rött, fast de har försökt att göra det hela lite mysigare med ett vintermotiv i bakgrunden och en bild på tomtefar, omgiven av texten: ”En riktigt God Jul önskar Findus.” Inte ens den skickligaste konstnär skulle ha kunnat skapa ett mer ikoniskt verk för att symbolisera den absoluta ensamheten. Jag känner paniken närma sig och tårarna välla fram. Jag vill inte sluta som den konsument som tillverkarna har tänkt sig ska äta den här produkten. Jag vill inte dö så här. Jag sliter blicken från frysdisken och tränger mig förbi kön mot utgången. På vägen stöter jag i flera människor och jag mumlar mina ursäkter till dem och till tanten i kassan när jag passerar den utan att handla något och så äntligen är jag ute på gatan och kippar efter luft. Det snöblandade regnet som faller mot mitt ansikte känns nu behagligt svalkande och efter några minuter har jag lyckats skaka av mig det mest akuta obehaget. Jag samlar mig tillräckligt för att ta mig ner till pressbyrån i tunnelbanan där jag köper mina cigaretter. I rulltrappan upp ur underjorden hör jag hur människor hostar, nyser och snörvlar runt omkring mig. Löpsedlarna har under hösten förkunnat att halva stan ligger däckad i kräksjuka eller influensor med det ena osmakliga namnet efter det andra och att varje nytt utbrott är värre än det föregående. Jag har inte haft den minsta förkylning och inte känt något illamående. Det är som att varken virus eller bakterier biter på mig. Kanske vågar de inte vistas i min kropp. De vill inte bli smittade. På vägen tillbaka till lägenheten passerar jag en grupp flickor i tjugoårsåldern som står och röker och pratar utanför ett café. Trots mina stressade steg och att min blick är riktad ner i gatan lägger jag märke till en av dem. Hon är väldigt snygg. Våra blickar möts för en sekund innan hon 19
börjar skratta åt något som en av de andra flickorna har sagt och åter vänder sig mot dem. När jag väjer undan för att inte att krocka med en kvinna på den hala trottoaren ser jag hur hon blänger på mig föraktfullt. I samma stund förstår jag att jag aldrig mer kommer att kunna se åt en flickas håll utan att människor i min egen ålder klandrar mig för det. När jag själv var ung förväntades det av mig – ja, mer än så, det uppmuntrades – nu är jag ett sjukt kräk för att jag uppskattar samma självklara skönhetsideal som förr. Jag känner mig nu inte bara ynklig utan även oändligt gammal. Jag viker ner blicken och skyndar på mina steg ytterligare. Så fort jag kommer in i lägenheten tar jag fram några iskuber ur frysfacket och lägger dem i ett glas. Det knastrar om isen när jag häller upp vinet och den rumstempererade vätskan möter de kalla kuberna. Med darrande händer låter jag vinet sila in mellan mina läppar och pressar det mellan tunga och gom så att jag riktigt ska känna den milda, bedövande smaken i hela munhålan. Något lugnad packar jag in de övriga flaskorna i kylskåpet och tänder en cigarett. Redan tidigt i livet lär man sig de grundläggande reglerna för vilken partner man har en realistisk chans att få och vilka som befinner sig i en helt annan division. Man lär sig att de flesta strävar högre än vad de kan nå och jag minns högstadiet som en lång kedja av unga människor som var förälskade i någon precis utom deras räckhåll. Men där mitt ibland oss gick också några utvalda få, de som var högst upp i hierarkin. De vars enda problem var att avspisa de lägre stående som mot bättre vetande åtrådde dem ändå. En del gjorde det så milt som möjligt, andra njöt av att såra och förnedra uppvaktarna offentligt. Det fanns en flicka i min parallellklass som var den som alla tjejer ville vara och den som alla killar ville vara med. 20
Hon var blond och snygg på det precis lagom kaxiga sätt som fjortonåriga pojkar var beredda att dö för och med precis den koll på kläder, smink och musik som fjortonåriga flickor såg upp till. Två nya musikstilar hade precis slagit igenom samtidigt: disco och punkrock. Flickan i min parallellklass var den självklara discodrottningen och jag var den ende punkaren i hela Bergaskolan. Mitt epitet var inte på något sätt eftertraktat, utan ledde snarare till att de klasskamrater som redan vänt mig ryggen och börjat frysa ut mig nu med lätthet fick stöd från de fruktade femtonåriga niondeklassarna. På helgerna lämnade discoflickan och hennes tjejkompisar den hopplöst efterblivna hålan Åkersberga och tog Roslagsbanan in till Stockholm. Där gick de på riktiga diskotek som Village, Tramps och Phonograph medan de vanliga dödliga som stannat i förorten fick nöja sig med hemmafester eller ungdomsgården. Jag var inte längre bjuden på de fåtaliga hemmafesterna, de där det fanns alkohol och en och annan tjej. Ungdomsgården var inget alternativ. Det skulle vara förknippat med, om inte livssfara, så åtmin stone närmast hundraprocentig risk att åka på stryk. Bergagården var tillhållet för Åkersbergas motorburna ungdom, raggarna, och de hade inget till övers för vare sig popoffer, bögar eller punkare som jag. De enda tillfällen jag hade att komma nära flickan i min parallellklass var de få lektioner vi hade tillsammans. I korridoren utanför klassrummen fick jag chansen att växla några ord med henne om de senaste låtarna på radion, för även om hon mest gillade disco så fanns det en del new wave-låtar som låg någonstans mittemellan punk och disco: ”Watching the Detectives”, ”Sex and Drugs and Rock and Roll” och framför allt: Blondie’s ”Heart of Glass”. Jag försökte alltid föra in samtalet på dessa gemensamma favoriter. Allt för att komma henne lite närmre, allt för att hon 21
skulle inse hur speciell jag var. Hur jag bestod av så mycket mer än de säkerligen bildsköna, men också förhoppningsvis ytliga killar hon träffade under helgerna i Stockholm. Om jag någon gång föreslog en låt som hon sedan sa att hon gillade eller om hon bad mig översätta en engelsk textrad från någon aktuell hit trodde jag i min enfald att det kanske, kanske betydde någonting mer. Jag var så besatt av tanken på denna perfekta varelse att jag ärligt talat inte hade en aning om vad jag skulle göra om hon som genom ett mirakel plötsligt blev kär i mig. Trots att febriga onanisessioner fyllde mina kvällar var hon aldrig en del av dem, jag inbillade mig redan då att det förde otur med sig. Jag fantiserar aldrig sexuellt om en flicka jag är kär i, det är som att ta ut någonting i förskott. Jag vill att den första gången jag ser henne naken ska det vara på riktigt. Jag var fortfarande oskuld och det kändes som om jag alltid skulle förbli det. Jag hade tungkysst två flickor i hela mitt korta liv och det närmaste jag hade kommit att ligga med någon var med en av dem. Året dessförinnan hade jag fortfarande varit del av ett gäng med de tuffaste killarna i skolan. Vi var de som rökte, lyssnade på den bästa musiken och samlades på helgerna hemma hos den kompis vars föräldrar inte var hemma och drack häxblandning eller stulen mellanöl. Vi lärde känna några blandmissbrukare i Banankåkarna – de nybyggda men redan nedgångna höghusen där de finska och chilenska invandrarna och Åkersbergas fattigaste invånare bodde – och vi började hänga i deras lägenheter. Området hade fått sitt namn eftersom betongbyggnaderna, sedda från ovan, påminde om gigantiska deprimerande grå bananer. Där fanns det alltid någon som var villig att köpa ut starköl eller surt vin till oss trettonåriga killar och det var där jag träffade en flicka som var ett år äldre än jag – något närmast osannolikt spännande för en kille i sjuan. Hon gick i den mycket ruffigare 22
Hackstaskolan och var kaxig och stenhård, men hon var också den som för första gången lät mig känna en flickas mjuka hemlighet. Vi ligger i soffan i hennes finska mammas lägenhet och hånglar samtidigt som hennes bisarra blandband spelar i bakgrunden. På kassetten, inspelad från radion, samsas sånger som Flamingokvintettens ”Varför” med sådana som David Bowies ”Speed of Life”. Det sämsta med det bästa skulle många säkert tycka, men sedan den dagen har jag alltid haft en svaghet för just ”Varför” och detta är skälet. För första gången någonsin får jag föra ner min hand under hennes tajta Puss & Kram-jeans, under bomulls trosorna, förbi det lena håret och när mina fingertoppar nuddar det varma, mjuka och hala är upplevelsen mirakulös. Visst hade jag hört skryt från kompisar som påstod både det ena och det andra, men de hade mest ljugit om att de hade legat med tjejer, aldrig detta, aldrig hur det kändes att röra någon där nere. Jag kunde inte tro att det fanns något sådant på jorden. Det var mitt första möte med det sublima. Men längre än så kom jag aldrig, året gick, hon försvann, mina vänner vände mig ryggen och i årskurs åtta var jag en persona non grata, utfryst av alla utom de pojkar som ansågs vara töntar och flickorna som inte riktigt verkade bry sig om maktkampen bland killarna. Inte så att de tog mitt parti eller försvarade mig, men de deltog inte heller aktivt i förföljelsen. I ett försök att undkomma mina mobbare och för att inte riskera att skada mina händer – som jag tänkte använda till att spela gitarr och därför inte ville förstöra i en svarv eller bandsåg – bytte jag från trä- till syslöjd. Där gick endast flickor som lät mig vara ifred och jag undvek farligare redskap än nålar. Jag är i grunden en rätt blyg person. Jag har fortfarande svårt att gå fram till en flicka jag inte känner, 23