9789137142258

Översättning: Lena Torndahl

Citat i svensk översättning: s. 128: A. A. Milne. När vi var mycket små. Översättning Lennart Helsing och Claes Hogland. Stockholm: Kooperativa Förbundets Bokförlag, 1945.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Emma Healey 2014 Engelska originalets titel: Elizabeth is Missing Omslag: Emma Graves Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 isbn 978-91-37-14225-8

Till farmor, Vera Healey, och mormor, Nancy Rowand, som inspirerade mig till att skriva den här boken.

Inledning

”Maud! Tråkar jag ut dig så mycket att du hellre står där ute i mörkret?”

En kvinna ropar på mig från fönstret där lampan sprider ett varmt sken över en överlastad matsal. Min andedräkt ringlar våt och spöklik mot henne, men följs inte av några ord. Ljuset reflekteras i hennes ansikte av det tunna, bländvita snölagret på marken. Dragen är spända av ansträngning när hon försöker urskilja mig i dunklet, men jag vet att hon inte ser särskilt bra ens i dagsljus. ”Kom in”, säger hon. ”Det är iskallt. Jag lovar att inte säga ett enda ord till om grodor, sniglar eller majolika.” ”Jag var inte alls uttråkad”, säger jag och inser alltför sent att hon bara skojade. ”Jag kommer om en stund. Jag letar efter en sak.” Jag håller föremålet som jag redan har hittat i handen.

Det är fortfarande jordigt. Ett litet föremål som man lätt skulle kunna missa, nämligen det trasiga locket till en nött puderdosa.

Silverfärgen är avskavd och den marinblå emaljen har förlorat sin glans och blivit repig och matt. Den fläckiga spegeln är som ett fönster mot det förflutna, som en hyttventil som vetter ut mot en hemlig värld under havsytan. När jag ser på puderdosan fylls jag av plågsamma minnen. ”Vad har du tappat för något?” På darrande ben kliver min goda vän försiktigt ut på den kringbyggda gården. ”Kan jag hjälpa till? Jag kan nog inte få syn på vad det nu är, men det 7

kan ju hända att jag snubblar över grejen om den inte är alltför väl gömd.”

Jag ler, men står kvar på gräsmattan. Snön har samlats i konturerna av ett skoavtryck. Det ser ut som ett litet, nyligen frilagt dinosauriefossil. Jag kramar locket till puderdosan hårt i handen. Jordklumparna håller på att torka och får huden att strama. Jag har saknat det här lilla föremålet i nästan sjuttio år. Och nu har jorden, som blivit sörjig och tuggbar av den smältande snön, spottat ut en relik. Spottat den i min hand.

Men varifrån, det begriper jag inte. Var låg locket innan det blev brosket i jordens måltid?

Ett uråldrigt ljud, som låter som ett rävskall, ekar svagt i hjärnans utkanter. ”Har du någonsin odlat märgpumpor, ­Elizabeth?” frågar jag.

8

1

”Vet du om att en gammal tant blev rånad här i närheten?” säger Carla. Den långa svarta hästsvansen ormar sig över ena axeln. ”Det skedde visserligen i Weymouth, men det kunde ha hänt här. Man kan inte vara nog försiktig. Hon hade fått skallen inslagen när man hittade henne.”

Carla viskar de sista orden, men jag har inget problem med hörseln. Jag önskar att Carla lät bli att berätta sådant för mig, för jag blir illa till mods långt efter det att jag har glömt själva historierna. Jag ryser till och kastar en blick genom fönstret.

Jag har ingen aning om åt vilket håll Weymouth ligger. En fågel flyger förbi. ”Har jag tillräckligt med ägg hemma?” ”Massor. Du behöver inte gå ut i dag.”

Carla tar upp hemvårdspärmen och nickar åt mitt håll. Hon ser mig i ögonen tills jag nickar tillbaka. Jag känner mig som en skolflicka. För en stund sedan tänkte jag på något, en saga, men nu har jag tappat tråden. Det var en gång, var det så den började? Det var en gång en liten gumma som hette Maud som bodde i en stor mörk skog. Jag har inte minsta aning om hur sagan fortsatte. Kanske något om att hon väntade på att dottern skulle komma på besök. Det är synd och skam att jag inte bor i en trevlig liten stuga i en mörk skog, det skulle jag tycka om.

Då kunde min dotterdotter komma med mat i en korg till mig.

Det skräller till någonstans i huset och då ser jag mig omkring 9

i vardagsrummet. Ett djur, ett djur som man bär utomhus, hänger över soffkarmen. Det är Carlas. Hon hänger aldrig upp det, antagligen är hon rädd att hon ska glömma det. Jag kan inte låta bli att titta på djuret, det kommer säkert att röra på sig och kila in i en vrå eller äta upp mig och inta min plats. Då blir Katy tvungen att säga att djuret har så stora ögon och så vassa tänder. ”Å, du har mängder av burkar med konserverad persika”, ropar Carla från köket. Carla, hemvårdaren. De kallas så. ”Du måste sluta köpa mat”, fortsätter hon. Jag hör hur det skrapar av konservburkar mot den plastlaminerade ytan på arbets­bänken. ”Du har så mycket burkar att det räcker till en hel armé.”

Tillräckligt med mat. Man kan aldrig få nog. Men det mesta av maten försvinner och jag kan inte hitta varorna när jag väl har köpt dem. Jag vet inte vem som äter all denna mat. Min dotter är likadan. ”Inga fler burkar, mamma”, säger hon och letar igenom mina skåp så fort hon får tillfälle. Jag tror att hon förser någon med mat. Hälften av alla varor försvinner hem till henne och sedan undrar hon varför jag behöver gå och handla igen. Jag har inte särskilt mycket att roa mig med längre. ”Jag har inte särskilt mycket att roa mig med längre”, säger jag och rätar på mig i stolen så att orden ska höras ut i köket.

På ömse sidor av stolen har någon kilat in hopkramade blanka godispapper. De vrider sig över stolsdynan. Jag föser bort dem.

Min man, Patrick, brukade gräla på mig för att jag åt karameller. Jag åt väldigt mycket sötsaker när jag var hemma. Det var härligt att kunna ta sig lite tomtebrus med citronsmak eller en kola när jag kände för det eftersom vi inte fick äta godis i växeln – ingen vill tala med en telefonist som har munnen full.

Patrick påstod att sötsakerna förstörde mina tänder, men jag tror snarare att han oroade sig för min figur. Vi gjorde en kompromiss och kom överens om att jag fick äta mint­karameller.

Jag gillar fortfarande sådana, men nu för tiden är det ingen som hindrar mig från att äta en hel påse med kolor om jag vill. Jag 10

kan rentav äta kolor det första jag gör på morgonen. Nu är det morgon. Jag vet det, för solen lyser på fågelbordet. Den lyser på fågelbordet om morgnarna och på tallen om kvällarna. Jag måste ta mig igenom en hel dag innan solen når fram till det där trädet.

Carla kommer lätt hukande in i vardagsrummet och börjar plocka upp godispapperna runt mina fötter. ”Jag visste inte att du var här, vännen”, säger jag. ”Jag har lagat lunch till dig.” Hon sliter av sig plast­ handskarna. ”Den står i kylen. Jag lade dit en lapp också. Nu är klockan tjugo i tio, ät inte maten förrän klockan är tolv. Är vi överens om det?”

Hon låter som om jag alltid glufsar i mig allting så fort hon har gått. ”Har jag ägg så det räcker?” frågar jag och känner mig plötsligt hungrig. ”Massor”, säger Carla och lägger hemvårdspärmen på bordet. ”Nu går jag. Helen kommer hit om en stund. Hej då.”

Ytterdörren slår igen och jag hör att Carla låser efter sig. Hon låser in mig. Jag iakttar henne genom fönstret när hon med knastrande steg korsar trädgårdsgången. Hon har en kappa med pälskantad huva över uniformen. En hemvårdare i ulvakläder.

När jag var liten flicka skulle jag ha blivit glad över att få huset för mig själv, så att jag kunde nalla mat i skafferiet, sätta på mig finkläder, spela skivor på grammofonen och ligga på golvet och lyssna på musik. Nu skulle jag hellre vilja ha sällskap. Jag går till köket för att flytta om i skåpen och se efter vad Carla har lagat till lunch åt mig. Lampan är fortfarande tänd och bordet och stolarna ser ut som dekoren på en tom scen.

Jag väntar mig nästan att någon ska komma in genom dörren, mamma med sina inköp eller pappa med famnen full av fisk och pommes frites, och att de ska säga något dramatiskt, precis som i en teaterpjäs. Pappa kan säga: ”Din syster är försvunnen”, och så skulle man höra en trumvirvel eller en trumpetstöt, och 11

mamma kan säga: ”Och kommer aldrig hem igen”, och därpå kan vi se sorgset på varandra till publikens uppbyggelse. Jag tar ut en tallrik ur kylen och undrar hur min replik skulle låta.

På tallriken sitter en lapp: Lunch till Maud att ätas efter klockan tolv. Jag virar av plastfolien. Under den ligger det en smörgås med ost och tomat.

När jag har ätit färdigt traskar jag tillbaka till vardagsrummet. Det är så tyst här. Inte ens klockan tickar högt. Men den visar tiden och jag betraktar visarna som långsamt rör sig runt.

Jag har många timmar kvar på dagen som jag måste fylla med aktiviteter och vid något tillfälle har jag uppenbarligen knäppt på teven. Där pågår ett sådant där soffprogram. Två personer i en soffa lutar sig fram mot en annan person i soffan mitt emot. De ler och skakar på huvudet och till slut börjar kvinnan som sitter för sig själv att gråta. Jag lyckas inte lista ut vad det handlar om. Sedan följer ett program där människor springer genom en massa hus på jakt efter saker att sälja. Sådana där fula saker som är häpnadsväckande värdefulla.

För några år sedan skulle jag ha blivit förfärad över mitt beteende – se på teve mitt på blanka dagen! Men vad ska jag annars göra? Jag läser emellanåt, men numera förstår jag inte handlingen i romanerna och jag minns aldrig hur långt jag har kommit i boken. Jag klarar av att koka ett ägg, äta ett ägg och se på teve. När det är gjort sitter jag bara och väntar. På Carla, på Helen och på Elizabeth.

Elizabeth är den enda vän jag har kvar. De andra sitter på hemmet eller ligger i graven. Hon är förtjust i de där programmen där folk ränner runt och säljer saker och hon hoppas på att en dag hitta en klenod som ingen annan har upptäckt. Hon köper mängder av hiskliga fat och vaser i lumpbodarna och håller tummarna för att de ska vara värda en förmögenhet. Ibland köper jag saker till henne, oftast porslin i pråliga färger. Det är en sorts lek: vem hittar den fulaste vasen i hjälporganisationen Oxfams affär? Det är rätt barnsligt, men jag har så småningom 12

insett att de enda tillfällen då jag tycker om mig själv är när jag är tillsammans med Elizabeth och vi skrattar ihop.

Jag har på känn att det är något som jag borde komma ihåg angående Elizabeth. Hon vill kanske att jag ska ta med något till henne, som en chokladbit eller ett kokt ägg. Den där sonen hon har håller henne på svältkost. Han lägger inte ens ut pengar på nya rakhyvlar till sig själv. Elizabeth säger att hans hud är full med skråmor efter rakningen och att hon är rädd att han ska skära halsen av sig. Ibland önskar jag att han skulle göra det. Den där snåljåpen! Om jag inte kom förbi med en liten munsbit då och då skulle hon tyna bort. Jag har en lapp här där det står att jag inte ska gå ut, men jag begriper inte varför. Det skadar inte att ta en tur till affären.

Jag skriver en inköpslista och sedan sätter jag på mig kappan, rotar fram mössan och nycklarna, förvissar mig om att jag har stoppat nycklarna i högra fickan och kontrollerar än en gång att ytterdörren är låst. På trottoaren finns vita fläckar efter sniglar som har blivit tillplattade under natten. Hundratals offer skördas på den här gatan efter en regnig kväll. Undrar just vad det är för ämne som gör att det blir sådana där fläckar. Vilken del av snigeln får fläcken att bli vit? ”Blekna ej, kära snigel”, säger jag och lutar mig ner så långt jag vågar för att se bättre. Jag har ingen aning om varifrån de orden är hämtade, men det är möjligt att de handlar om just detta. Jag måste försöka komma ihåg att slå upp det när jag kommer hem.

Det är inte långt till affären, men när jag väl kommer dit är jag trött och av någon anledning svänger jag in på fel tvärgata hela tiden vilket gör att jag måste gå tillbaka runt kvarteret igen. Jag känner mig likadan som jag gjorde i slutet av kriget.

Jag gick ofta vilse när jag var på väg in till stadens centrum eftersom de bombade husen låg i ruiner. Plötsligt fanns det öppna platser som inte hade funnits där förut och gatorna blockerades av tegel, byggnadssten och trasiga möbler.

13

Carrow’s är en liten affär, fullproppad med saker som jag inte vill ha. Jag önskar att de flyttade alla dessa hyllor med ölburkar så att man fick plats med något nyttigt och användbart. Men affären har alltid legat här, ända sedan jag var liten. De ändrade skylten för några år sedan, men det är också allt. Nu står det ”Coca-Cola” på skylten och ”Carrow’s” är inklämt nedanför, som om man i sista sekunden hade kommit på att det skulle vara med. Jag läser orden högt för mig själv när jag kliver in genom dörren och sedan läser jag inköpslistan högt där jag står vid en hylla med kartonger med etiketten ”Rispuffar” respektive ”Vetekuddar” – vad det nu är för något. ”Ägg. Mjölk – frågetecken – choklad.” Jag vrider på lappen så att ljuset faller på den. Det luktar trevligt kartongaktigt i affären och det känns som att stå i skafferiet där hemma. ”Ägg, mjölk, choklad. Ägg, mjölk, choklad.” Jag säger orden, men vet inte riktigt hur varorna ser ut. Kan de finnas i kartongerna framför mig? Jag fortsätter och muttrar halvhögt orden på inköpslistan medan jag vandrar omkring i affären, men orden börjar förlora sin mening och förvandlas till ett mässande. Jag har skrivit ”märgpumpa” också på lappen, men jag tror inte att de går att köpa här. ”Vad får det lov att vara, mrs Horsham?”

Reg lutar sig över disken. Hans grå kofta pöser ut, sveper över chokladpengarna i plaströren och lämnar kvar löst ludd på dem. Han iakttar mig medan jag går omkring. Vilken nyfiken typ! Jag vet inte vad det är han bevakar. Vid något tillfälle råkade jag gå ut ur affären med någon vara. Än sen då? Det var bara en påse sladdrig sallad. Eller var det en burk hallonsylt?

Det har jag glömt. Hur som helst fick han tillbaka varan, inte sant? Helen lämnade tillbaka den och så var det med det. Och det är inte så att han aldrig gör misstag – under de gångna åren har jag ofta fått för lite växel tillbaka. Han har haft den här affären i decennier och det är på tiden att han drar sig tillbaka.

Men hans mamma stod bakom disken tills hon blev nittio, så 14

han kommer antagligen att fortsätta ett tag till. Jag blev glad när gumman äntligen gav upp. Hon brukade retas med mig när jag kom in i affären eftersom jag hade bett henne att ta emot ett brev till mig när jag var flicka. Jag hade skrivit till en mördare, men ville inte att svaret skulle skickas hem till mig och jag hade använt en filmstjärnas namn i stället för mitt eget. Det kom aldrig något svar, men Regs mamma trodde att jag hade väntat på ett kärleksbrev och hon brukade skämta om det långt efter det att jag hade gift mig.

Vad kom jag hit för? När jag rundar de överfulla hyllorna blänger de ner på mig och det blåvitmönstrade linoleumgolvet stirrar uppåt, smutsigt och fullt av sprickor. Korgen är tom, men jag tror att jag har varit här ett bra tag. Reg iakttar mig.

Jag sträcker mig efter något. Föremålet är tyngre än jag trodde och armen dras plötsligt ner av tyngden. Det är en burk med persiko­halvor. Det får duga. Jag lägger några burkar till i korgen och trär handtagen över min böjda arm. De tunna metalltrådarna skrapar mot höften när jag går bort till kassan. ”Är ni säker på att det är det här som ni letade efter?” frågar Reg. ”Ni köpte faktiskt en massa burkar med konserverade persikohalvor när ni var här i går.”

Jag kastar en blick ner i korgen. Stämmer det? Köpte jag verkligen samma sak i går? Han hostar och jag ser att han har en road glimt i ögonen. ”Tack, det är jag alldeles säker på”, säger jag högdraget. ”Om jag vill köpa persikohalvor så gör jag det.”

Reg höjer på ögonbrynen och börjar knappa in priserna i kassaapparaten. Jag sätter hakan i vädret och ser på medan konservburkarna stoppas i plastgrejen som man bär saker i, men kinderna hettar. Vad skulle jag ha egentligen? Jag trevar i fickan och hittar en blå papperslapp där det står skrivet med min handstil: Ägg. Mjölk? Choklad. Jag tar en chokladkaka och låter den glida ner i korgen så att jag åtminstone har köpt något som står på inköpslistan. Men nu kan jag inte ställa till15

baka burkarna med konserverade persikohalvor, för då skulle Reg skratta åt mig. Jag betalar för burkarna i plastkassen och skramlar gatan fram med dem. Det går sakta eftersom kassen är tung och jag har ont i axeln och i knävecket. Jag minns att husen brukade susa förbi när jag gick – eller sprang, snarare – hem och bort igen. Mamma brukade fråga mig efteråt vad jag hade sett, om den och den grannen var ute och vad jag ansåg om någons nya trädgårdsmur. Jag lade aldrig märke till något.

Allt hade bara blixtrat förbi. Numera kan jag ägna hur mycket tid som helst åt att titta på allt möjligt, men jag har ingen som jag kan berätta för om det som jag har sett.

När jag rensar garderoberna och röjer bland pinalerna hittar jag ibland foton från min ungdom och det är en chock att se allting i svartvitt. Jag tror att min dotterdotter har fått för sig att vi faktiskt var grå i hyn och hade glanslöst hår och alltid poserade i skugglandskap. Men som jag minns det var staden så bländande ljus att man knappt kunde se på den när jag var liten. Jag minns den djupblå himlen och de mörkgröna tallarna som skar rakt igenom den, de klarröda tegelhusen i staden och den apelsinfärgade mattan med tallbarr under våra fötter. Nu för tiden ser färgerna urblekta ut, som om jag lever i ett fotografi från förr – även om jag är säker på att himlen fortfarande är blå ibland och de flesta husen finns kvar och träden än i dag fäller sina barr.

När jag kommer hem hör jag att väckarklockan ringer. Jag ställer den på ringning ibland för att påminna mig själv om att jag har stämt möte med någon. Jag ställer ifrån mig kassen innanför dörren och stänger av väckarklockan. Jag har ingen aning om varför den ringde den här gången. Jag ser inte något som kan hjälpa mig på traven. Det är kanske någon som ska komma på besök. ”Har fastighetsmäklaren varit här?” ropar Helen. Rösten tystnar och så hörs skrapet av hennes nyckel i dörren. ”Han 16

lovade att komma hit vid tolvtiden. Gjorde han det?” ”Jag vet inte”, säger jag. ”Hur mycket är klockan nu?”

Hon svarar inte. Jag hör att hon klampar omkring i hallen. ”Mamma!” ropar hon. ”Var kommer de här konserv­ burkarna ifrån? Hur många burkar med persikohalvor behöver du egentligen?”

Jag säger till henne att jag inte vet hur många det är. Carla måste ha tagit hit dem. Jag säger att jag har varit hemma hela dagen och sedan ser jag på klockan och undrar hur jag lyckades klara av allting. Helen kommer in i vardagsrummet och andas ut söt kall luft och med ens är jag liten igen och ligger i min varma säng och min syster Sukey trycker sin iskalla kind mot min en stund och hennes andedräkt susar över mig medan hon berättar om restaurang Pavilion och dansen och soldaterna.

Sukey var alltid frusen när hon kom hem från en danstillställning, till och med på sommaren. Helen är ofta frusen hon med eftersom hon ägnar så mycket tid åt att gräva i andras trädgårdar.

Hon håller upp en plastkasse. ”Varför skulle Carla lämna en massa burkar med persikohalvor i hallen?” Hon sänker inte rösten trots att vi befinner oss i samma rum. Hon håller upp kassen högt i luften. ”Låt bli att gå och handla. Jag har ju sagt att jag kan skaffa allt som du behöver. Jag kommer hit varje dag.”

Jag är övertygad om att jag inte träffar henne så ofta, men det tänker jag inte bråka om. Hon sänker armen och jag betraktar plastkassen som vajar av och an och sedan blir stilla mot hennes ben. ”Lovar du det? Att du inte går och handlar mat igen?” ”Jag tycker inte att jag har någon anledning att lova det.

Carla måste ha tagit med sig konservburkarna. Och förresten, om jag vill köpa persikohalvor så gör jag det.” Orden låter bekanta men jag förstår inte varför. ”Var är bästa stället att odla märgpumpor om jag får lust till det?” säger jag och vrider och 17

vänder på en inköpslista så att ljuset faller på den.

Helen suckar sig ut ur rummet och jag märker att jag har rest mig och följt efter henne. Jag stannar till i hallen. Någonstans ifrån hörs ett brusande. Jag har ingen aning om vad det är för ett ljud, jag kan inte lista ut varifrån det kommer, men när jag går in i köket hörs det knappt. Allting är rent och prydligt här inne. Porslinet står i diskstället, men jag tror inte att jag har ställt allting där och kniven och gaffeln som jag tycker om att använda har blivit diskade. Jag öppnar en skåpdörr och då singlar två papperslappar till golvet. Den ena är ett recept på vit sås och på den andra står Helens namn och ett nummer nedanför.

Jag tar fram en rulle med klibbigt band, långt limband, ur en låda för att sätta upp lapparna igen. Jag ska kanske göra en vit sås i dag. Efter att jag har druckit en kopp te.

Jag knäpper på vattenkokaren. Jag vet vilken stickpropp det är eftersom någon har märkt den med en etikett där det står VATTENKOKARE. Jag tar fram koppar och mjölk och en te­påse ur en burk som det står TE på. Ovanför diskbänken sitter en lapp: Kaffe är bra för minnet. Den är skriven med min handstil.

Jag tar med mig koppen till vardagsrummet och stannar till på tröskeln. Det dånar i huvudet. Eller också kommer ljudet från övervåningen. Jag tar några steg mot trappavsatsen, men jag klarar inte av att gå i trappan utan att hålla i ledstången på bägge sidor och därför går jag ner igen och ställer tekoppen på en hylla i hallen. Det här tar bara någon minut.

Det är soligt i mitt sovrum och här är det lugnt och fridfullt bortsett från ett brummande ljud någonstans i huset. Jag drar igen dörren och sätter mig framför toalettbordet vid fönstret.

Några bijouterier ligger utströdda bland spetskantade tabletter och porslinsskålar. Jag bär inte några äkta smycken nu för tiden, bortsett från vigselringen förstås. Jag har aldrig behövt ändra den, inte på femtio år. Patricks ring grävde in sig i huden så att knogen svällde upp ovanför den. Han vägrade att klippa av ringen och den gick inte att rubba, hur mycket smör jag än 18

smorde in fingret med. Han brukade säga att ringen satt fast och det var tecken på att äktenskapet var stabilt. Och jag brukade svara att det var tecken på att han inte tog hand om sig ordentligt. Patrick sa åt mig att jag borde vara mer orolig för att jag skulle tappa min egen ring eftersom mina fingrar var så smala, men ringen satt perfekt och jag tappade den aldrig.

Helen påstår att jag tappar mina smycken numera och hon och Katy har tagit hand om de flesta av de fina smyckena så att ”de är i tryggt förvar”. Jag bryr mig inte om det. På det viset finns smyckena i alla fall kvar i släkten, och för övrigt är de inte särskilt värdefulla. Det dyrbaraste smycket jag ägde var ett besynnerligt hängsmycke av guld, utformat som drottning Nefertites huvud, som Patrick hade med sig hem från Egypten.

Jag sticker in handen genom en smutsig armring av plast och ser mig i spegeln. Jag får alltid en chock när jag ser min spegelbild. Jag trodde aldrig på allvar att jag skulle åldras och absolut inte på det här viset. Huden runt ögonen och näsryggen har rynkat sig på ett högst oväntat sätt. Det gör att jag ser ut som en ödla. Jag minns knappt hur mitt ansikte såg ut förut, utom i snabba glimtar. En rundkindad flicka framför spegeln som tar ur papiljotterna för första gången, en blek ung flicka i parken som tittar ner i den gröna floden, en trött mor med okammat hår, halvt bortvänd från det mörka fönstret ombord på ett tåg, som försöker sära på sina barn som slåss. Jag rynkade alltid pannan som jag minns det, så det är inte att undra på att fårorna har blivit permanenta. Mamma hade slät persikohy hela livet trots att hon hade all anledning att bli rynkigare än de flesta. Det har kanske något att göra med att hon inte målade sig. Det sägs ju att nunnor har så fin hy.

Numera sminkar inte jag mig heller och jag har aldrig använt läppstift, för det har jag aldrig tyckt om. Flickorna i växeln retade mig för det och när jag var ung provade jag ibland att måla läpparna. Jag lånade läppstift av en väninna eller tog ett som jag hade fått i julklapp, men jag stod bara ut med att vara 19

sminkad i några minuter. Jag har ett läppstift i lådan som jag har fått av Helen eller Katy och jag tar fram det, vrider upp stiftet och målar mig mycket noga. Jag lutar mig tätt intill spegeln och kontrollerar att jag inte har fått läppstift på tänderna.

Man ser då och då gamla kvinnor med fläckar på löständerna, sotsvarta ögonlock, rouge smetat över hela ansiktet och ögon­ brynen målade alldeles för högt upp. Jag dör hellre än blir sådan. Jag pressar ihop läpparna. Nu är de fina och granna, men en smula spruckna och jag är väldigt törstig. Det är dags att koka en kopp te.

Jag lägger tillbaka läppstiftet i lådan och drar ett långt pärlhalsband över huvudet innan jag reser mig upp. Pärlorna är naturligtvis inte äkta. När jag öppnar dörren hör jag ett dån. Jag har ingen aning om vad det är. Oljudet blir allt högre ju längre ner i trappan jag kommer. Jag stannar till på nedersta trapp­ steget men ser inte något särskilt. Jag tittar in i vardagsrummet.

Oväsendet ökar i styrka. Jag undrar om ljudet kommer från mitt eget huvud, om något har lossnat inuti. Dånet blir högre och högre och börjar vibrera. Och sedan blir det tyst. ”Så där ja. Då var jag klar med dammsugningen.” Helen står vid dörren till matsalen och virar ihop sladden till dammsugaren. Läpparna dras till ett skälvande leende. ”Ska du ut någonstans?” undrar hon. ”Nej, jag tror inte det”, säger jag. ”Varför har du satt på dig pärlhalsbandet då? Du har ju snofsat upp dig.” ”Har jag?” Jag lägger handen mot nyckelbenet. Jag har ett pärlhalsband på mig och något om handleden och jag känner smaken av läppstift. Läppstift med dess stinkande vaxlukt och kvävande feta konsistens. Jag drar handen över munnen för att torka bort det, men då smetas färgen ut och allt blir ännu värre. Jag gnider mig i ansiktet och drar ner koftärmen och använder den som tvättlapp, spottar på den och gnuggar som om jag på en och samma gång är mamma och smutsigt barn.

20

Det tar några minuter innan jag känner mig ren igen och då märker jag att Helen iakttar mig. ”Ge mig koftan”, säger hon. ”Det är bäst att jag lägger den i tvätten.” Hon frågar om jag vill ha något att dricka. ”Ja, gärna”, säger jag och drar av mig koftan och lägger den på stolen. ”Jag är hemskt törstig.” ”Inte att undra på”, säger Helen och gör helt om och tar några steg mot dörren. ”Det stod en rad koppar med kallt te på hyllan i hallen.”

Jag säger att jag inte förstår hur de har hamnat där, men jag tror inte att hon hör mig för hon har redan försvunnit ut i köket och jag har böjt ner huvudet eftersom jag letar igenom handväskan. Det låg några maltkex här vid något tillfälle. Var det i går? Åt jag upp dem? Jag tar upp portmonnän, en kam och några skrynkliga pappersnäsdukar. Jag hittar inte några kex men i ett av facken ligger en lapp där det står Inga fler persikohalvor. Jag berättar inte det för Helen. I stället lägger jag den under lappen med dagens datum. Hemvårdaren lämnar kvar sådana där lappar varenda dag. Det är därför som jag vet att det är torsdag i dag. Jag brukar hälsa på min goda vän Elizabeth på torsdagarna, men det verkar som om vi inte har bestämt träff den här veckan. Hon har inte ringt. Jag skulle ha skrivit upp det om hon hade gjort det. Jag skulle ha skrivit några rader om vad hon hade sagt eller en del av det i alla fall.

Jag skulle ha skrivit upp hur dags jag skulle gå hem till henne.

Jag skriver upp allting.

Det ligger papperslappar överallt i huset, de ligger i högar och är uppklistrade på olika ställen. Hastigt nedrafsade inköpslistor och recept, telefonnummer och möten, noteringar om sådant som redan har hänt. Mitt pappersminne. Det ska förhindra att jag glömmer saker. Men min dotter berättar för mig att jag tappar bort lapparna. Det har jag också skrivit upp.

Hur som helst, om Elizabeth hade ringt skulle jag ha gjort en anteckning om det. Jag kan inte ha tappat bort varenda lapp.

21

Jag skriver upp saker gång på gång. Alla lappar kan inte ha ramlat ner från bordet eller arbetsbänken eller spegeln. Jag har en lapp instucken i ärmen där det står Inte ett ljud från Elizabeth.

På ena sidan står ett datum för länge sedan. Jag har en otäck känsla av att hon har råkat ut för något. Vad som helst kan ha hänt. Det var något på nyheterna i går, tror jag. Om en gammal dam. Något obehagligt. Och nu är Elizabeth försvunnen. Tänk om hon har blivit rånad och lämnats kvar för att dö! Eller tänk om hon har ramlat och inte kan få tag i en telefon! Jag tänker på henne där hon ligger på golvet i vardagsrummet och inte kan resa sig men fortfarande hoppas att ett värdefullt föremål ska ligga någonstans på mattan. ”Du minns kanske inte att du har pratat med henne, mamma. Tror du att det kan vara på det viset?” Helen ger mig en kopp te. Jag hade glömt att hon var här.

Hon lutar sig ner och kysser mig på hjässan. Jag känner hennes läppar genom de tunna stråna som burrar upp sig från hårbotten. Hon luktar kryddor. Rosmarin, kanske. Hon har kanske planterat lite. För minnet. ”För du glömde faktiskt att vi var ute i lördags, eller hur?”

Jag balanserar koppen på stolskarmen och håller ena handen om den som stöd. Jag tittar inte upp när Helen drar sig tillbaka.

Hon har förmodligen rätt. Jag har inget minne av lördagen, men jag har inget minne av att jag inte minns det heller. Tanken får mig att dra häftigt efter andan. Det är skrämmande med de här minnesluckorna. Mer än skrämmande. Hur kommer det sig att jag inte minns vad som hände i lördags? Jag känner att hjärtat tar ett skutt och jag blir röd av skam och rädsla. Som vanligt. I lördags. Kommer jag ens ihåg vad som hände i går? ”Så du har kanske pratat med Elizabeth.”

Jag nickar och tar en klunk te. Jag har redan glömt vad samtalet handlar om. ”Det har du nog rätt i.” Jag vet inte riktigt vad jag håller med om, men jag tycker om att bli tom i huvudet för då är det slut på att oroligt försöka minnas saker 22

och ting. Helen ler. Är leendet en smula triumferande? ”Då så. Nu måste jag vidare.”

Helen är alltid på väg någonstans. Jag tittar ut genom fönstret åt gatan och följer henne med blicken medan hon kliver in i bilen och kör i väg. Jag kommer aldrig ihåg när hon kommer. Det borde jag kanske skriva upp. Men de här papperslapparna på bordet bredvid stolen, det här minnessystemet, är inte fulländat. Många av anteckningarna är gamla och inte längre relevanta och jag blandar ihop dem. Inte ens de nya anteckningarna verkar innehålla korrekt information. Här är en lapp där bläcket fortfarande blänker: Har inte hört något från Elizabeth. Jag drar fingrarna över texten så orden blir otydliga. Är det sant? Jag måste ha skrivit det alldeles nyligen. Jag kan verkligen inte påminna mig att jag har hört något från henne på sista tiden. Jag sträcker mig efter telefonen. Knapp fyra är till Elizabeth. Det ringer och ringer. Jag gör en anteckning om detta.

23