marie-helene bertino
Miraklet på Richmond Street Översättning Åsa Brolin
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel 2 A.M. at The Cat’s Pajamas Copyright © Marie-Helene Bertino 2014 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslag Vendela & Valentin Tryckt hos CPI books GmbH, Leck, Tyskland 2016 isbn 978-91-37-14223-4
Mamma, Du sa: Vissa människor satsar på slagskämpar, jag tänker satsa på dig. Det var en sådan där grå kväll när (alla följde minsta motståndets lag) jag inte kände mig stark. Den här boken är till dig (Helene Bertino), för att du gjorde mig till en slagskämpe med värdighet.
”Ja, [Philadelphia var] hemskt, men på ett väldigt intressant sätt. Där fanns platser som hade tillåtits förfalla, där rädslan och kriminaliteten var så stora att en annan värld för en stund öppnade sig.” David Lynch
Det är en mörk, mörk morgon klockan sju, dagen före julafton. Snöflingor faller över staden. Skådespelare på väg hem från en fest på Broad Street försöker fånga dem på tungan. Det unga stjärnskottet får en flinga att landa på sin varma kind och bryter ihop av skratt. I Fishtown skälver en mardröm genom nosen och tassarna på en hund som ligger och sover under en hög med bygg material. Fontänen på Rittenhouse Square vaknar upp med en kaskad vatten medan en grupp musiker, för senade till genrepet på Curtis Hall, glider genom parken. Flingorna gör kullerbyttor, snurrar, leker. Gränderna längs Ninth Street ser på när de smidigt byter riktning. Mrs Rose Santiago har schaletten knuten under hakan och använder kvasten för att försöka få bort dem från dörröppningen. De vägrar landa. Hon sopar hjälplöst i luften. Hemma i sitt rum i sin pappas lägenhet övar Madeleine Altimari på att dansa shimmy. Axlar, axlar, axlar. Med koncentrerat ansiktsuttryck står hon framför spegeln och granskar sig själv. Det är tidernas mest seriösa shimmy. Efter trettio sekunder börjar en timer i form av en flamingo ringa och hoppa på sina plastfötter. Madeleine slutar dansa och återgår till en ask mentholcigaretter som ligger och slöar i ett askfat på sminkbordet. Hon andas ut. ”En gång till.” Från skivspelaren säger Blossom Dearie att hon lever, 9
hon är vaken, hon är med. Axlar, axlar, axlar. Efter trettio sekunder ringer timern igen. Madeleine rynkar ögonbrynen mot sin spegelbild. ”Hemskt.” På en lista som ligger vid askfatet skriver hon en minut bredvid Shimmy, följt av ett prydligt C minus. Hon drar ett bloss på cigaretten. De andra spalterna – Sång, Skalor, Gitarr – är tomma. Om två dagar fyller hon tio. Hon har en klädnypa på näsan och är klädd i den skoluniform som gäller på Saint Anthony: en rödbrun tröja över en grå klänning över en guldblus över en flickbehå med citrongula sömmar. Tjocka, rödbruna strumpbyxor. Hon står på tredje plats när årskurs fem ställer upp sig i storleksordning, bakom Maisie, vars ryggrad har formen av ett frågetecken, och Susan, som är dotter till ballerinor. Någonstans har hon läst att en klädnypa, använd med religiös nit, skulle kunna krympa hennes indiskreta näsa. Hon tror att de plötsliga glitterbitar hon ser genom fönstret är snöflingor. Hon tycker det är svårt att stava till rytmiskt. Hon gillar när folk i en film går och ser en film. Hon förstår inte varför en dime är mer värd än en tjockare, bredare nickel. Hon borde klippa sig. Hennes favoritsångerska är Blossom Dearie och hennes favoritbas är kontrabasen. I går natt drömde hon om äpplen. Hon röker Newport Menthols ur den ask som hennes mamma rökte från när hon dog året innan. Äggen svär och fräser på spisen i köket. Den inofficiella regeln på Saint Anthony-skolan är att Madeleine aldrig mer kommer att tillåtas sjunga i kyrkan eller vid någon annan samling. Aldrig, aldrig, en 10
hel sida med aldrig. Trots att hon inte hade något med det att göra, det som inträffade vid förra årets Vintersamling. Men det kommer ändå att bli en guldkantad dag. Hon ska pina sig igenom Clare Kellys sång under morgonmässan, hennes nasala toner och hårda p:n som fyller kyrkan med gudlöst oljud medan hon spottar ner första raden med vartenda kätterskt t, MEN EFTER DET så ska klassen göra kolaäpplen. Madeleine har aldrig smakat ett kolaäpple och längtar mer efter det än hon längtar efter Guds kärlek. Clare låter som Madeleines toalett när den är torr. Madeleine måste jämt fylla på med vatten när den gnäller, hon har ställt en specialkanna under handfatet. Som en komet, en fruktansvärd eftertanke, rasslar en kackerlacka nerför väggen. Vägvalet följer en outgrundlig logik. Madeleine tjuter till i höga C och fimpar cigaretten. Hon snurrar runt, sliter av en bit hushållspapper från hållaren på nattduksbordet. Kackerlackan gör halt, känner av koordinaterna med sina antenner. Den uppfattar hennes närvaro och blir handlingsförlamad av alla möjligheter. Madeleine blundar, piper som en tågvissla ute på prärien och trycker till. Kackerlackorna från marknaden på Ninth Street är välgödda och runda som tomater. Den här lämnar ett märke på väggen men det mesta av den blir nedspolad i toaletten. Hon tvättar händerna. Andas in och ut. Det blir fler kackerlackor för varje dag. Varje gång hon dödar en känner Madeleine att hon kanske är en dålig människa. Sluta oroa dig, beordrar hon sig själv. Det är dags att sjunga. Hon byter skiva och tar av klädnypan från näsan. 11
Hon stirrar stint på sig själv i spegeln och väntar på att musiken ska börja. Madeleine sjunger. My name is Blossom I was raised in a lion’s den. Hon har ena handen på höften medan den andra rör sig fram och tillbaka, håller takten. I kanten av smink bordets spegel har hon stuckit in en bild på sin sjungande mamma: ena handen på höften medan den andra rör sig fram och tillbaka, håller takten. Hennes mamma var både dansare och sångerska och hennes röst kunde förändra humöret hos alla i rummet. My nightly occupation Is stealing other women’s men. När cancern hade spridit sig till lymfkörtlarna fyllde Madeleines mamma en receptkortslåda med instruktioner till hur man gjorde sådant som hon inte skulle hinna lära Madeleine. HUR MAN KNYTer handen bäst, HUR MAN BYTER DÄCK, HUR MAN SKRIVER ETT TACKKORT FÖR EN PRESENT MAN INTE GILLAR, HUR MAN JOBBAR EFFEKTIVT: Så fort du gör något, fråga dig själv: finns det något annat jag kan göra samtidigt? På ett receptkort skrev Madeleines mamma ner sångreglerna. Regel nr 1: KÄNN DIG SJÄLV. Madeleine vet att hon rynkar ögonbrynen i tystnaden mellan raderna. Hon vet att hon kan nå fler höga toner 12
om hon rätar på ryggen, jämfört med om hon står hopsjunken. Hon vet att hennes fylliga röst kompenserar för det hon saknar i teknisk kompetens. Hon kan sjunga stämmor med vad som helst, med folk som pratar, vet att stämman är det som ligger i melodins ficka. Hon kan gräva ner sig i ett stycke musik och hitta oväntade melodislingor. Hon kan sjunga scat. Hon vet att det går bättre om hon har ätit en lätt frukost. Hon vet att det finns ett tomrum inom henne, nära det ställe där äggledarna sitter enligt utviksbilden i hennes biologibok: diafragman. I diafragman är det alltid tjugofem grader varmt och soligt. Den låter sig inte skakas även om hon gör det. Madeleine har övat sig på att ta tag i diafragmans tyglar och dra åt när hon är på väg att missa en hög ton. Sången är slut. Madeleine tar sin anteckningsbok med flamingor på och skriver Blossom’s Blues bredvid Sång. Scatsången var lite falsk men med rätt känsla. B minus, skriver hon. Äggen är klara. Hon häller upp dem på en tallrik tillsammans med en skiva rostat bröd och en sked sylt. Hon håller andan och går in sin pappas sovrum. Han sover med ryggen mot henne. Hon skjuter undan medicin burkar, ett askfat och ett halvtomt vattenglas och ställer tallriken på hans byrå. I vanliga fall lämnar hon bara frukosten och drar, men den här morgonen vill hon känna någon sorts närhet. Hon lägger handen på hans arm. Den rör sig upp och ner i sömnen. Madeleine följer rytmen med sin andning. ”Ägg”, viskar hon. 13
Tillbaka i sitt rum kikar hon genom gardinen för att försäkra sig om att glittret är snöflingor. Med hjälp av vantar, stövlar, halsduk och ett paraply förvandlar sig Madeleine till ett varmt, torrt hus.
14
7:10 I det innersta sovrummet i familjen Kellys radhus flätar Clare Kelly sin andra, perfekta fläta. Hon delar ut råd till sin yngre syster, som fullkomligt fascinerad sitter på sängen. Clare är stolt över att hon låter Elissa vara med så mycket. På så sätt kan hon lära sig av Clares misstag – inte för att hon gjort särskilt många – och hennes framgångar – som tack och lov är desto fler. De diplom hon fått som veckans, månadens och årets student hänger på väggen. Clare avslutar flätan med ett rosa hårspänne och beundrar sig själv. Hårspännena kommer att återspegla ljuset från Saint Anthonys färgade glasfönster när Fader Gary säger: ”Och nu ska Clare Kelly leda oss i församlingssången.” Hon ska svassa fram till altaret inför sin årskurs beundrande blickar. Svassa fram för att knäböja vid Mariastatyn, lugnt röra vid sin panna, bröstbenet, vänstra nyckelbenet, högra nyckelbenet. Svassa fram till mikrofonen. När Clare Kelly sätter upp håret i hästsvans blir det aldrig några spretiga slingor och flätorna är alltid jämna. Hennes mamma står i dörren och ser på sina döttrar. ”Dags att gå till skolan.” Clare är stolt över att vara den sortens dotter som inte revolterar mot sina föräldrar. Inte ens när de berättade att hon skulle få en lillasyster, trots att de hade lovat att hon skulle förbli enda barnet. Hon kunde ha svarat ”skit” när de pekade på hennes mammas runda mage 15
och frågade vad hon trodde fanns därinne. Men svarade hon skit, eller en bajskorv eller en ödla? Nej. Clare Kelly sa: ”Min lillasyrra”, och lade sig vinn om att läspa sött på ”syrra”. Clare hjälper Elissa att få på sig ryggsäcken innan hon tar på sig sin egen. Flickorna Kelly glider nerför de mattbeklädda trappstegen, förbi den provisoriska baren med en skylt där det står Kellys Pub, fram till sin pappa, som står och väntar på att få en puss på kinden av sina flickor. Varenda dag samma puss, sedan den korta promenaden till skolan. Först pussar Clare, sedan Elissa pappa på hans släta kind varpå mamma öppnar dörren. Flingorna faller in i gatlyktans gloria. Clare armbågar sig förbi Elissa. Hon vill komma först ut i den underbara snövärlden. Det är hennes sista medvetna tanke innan hon blir påkörd av en snabb cyklist. Clare slungas upp i den ljusnande himlen när styret körs in i hennes lår. Cyklisten glider åt sidan och tar, lutad mot foten av en ledningsstolpe, emot hennes fallande kropp. Som om de hade planerat det. Elissas tjut når avundsvärda höjder. Vilket röstomfång hon har, den där lilla flickan!
16
7:15 Kafé Santiago håller till på bottenplanet av ett två våningshus med överdrivet många blomlådor på Ninth Street. Butiken består av ett bord med plats för åtta personer och tre montrar med sötsaker och färdig mat som varierar dagligen och återspeglar Mrs Santiagos humör. Julkaktusar står i tomma såsförpackningar på fönsterbrädena. Ovanför kassan hänger ett porträtt som föreställer Mrs Santiagos framlidne make Daniel i naturlig storlek. Mrs Santiago bor på övervåningen med sin hund Pedro, som för tillfället, dagen före julafton, är borta. Hon står bakom kassan och matar in korvmix i en korvskinnsmaskin, tar emot de spolformade korvarna i andra änden. Butiken luktar fänkål, kyla och kaffe. Sarina Greene, som är bildlärare i årskurs fem på Saint Anthony-skolan, kikar in i en glasmonter, jämför tre sorters kola. Hon gungar i takt med den instrumentala jazzmusik som spelas i högtalarna och pekar på ett ståtligt kolaberg. ”Är den här kolan söt eller mer salt?” ”Söt”, säger Mrs Santiago. ”Då skulle den bli bra åt den ena Brianna men inte åt den andra Brianna”, säger Sarina. ”Hur många behöver du?” ”Bara en, egentligen, men det är ett vanligt namn. Vi kallar den ena för Brie för att hålla isär dem.” ”Hur många sorters kola?” frågar Mrs Santiago. 17
Sarina grimaserar. ”Min hjärna funkar inte som den ska i dag. Jag fick leta efter nycklarna i tio minuter. Medan jag höll dem i handen.” ”Du måste vara kär.” ”Ha!” utropar Sarina. Mrs Santiago kommer åt en hög med kaffefilter med armbågen. Hon böjer sig fram för att plocka upp dem. ”Jag vet inte hur många olika sorter jag behöver”, säger Sarina. ”Jag har tjugofyra elever. Leigh är allergisk mot allt och Duke har diabetes. Han skulle bli knallröd i ansiktet om han åt ett kolaäpple. Sluta svara på tilltal och dö.” Mrs Santiago blinkar. ”Det vill vi ju inte.” ”Vad skulle du välja för kola?” ”Mellanmörk.” ”Okej.” Sarina nickar. Det är hennes första år tillbaka i hemstaden sedan hon gick ut high school, och orsaken är hennes mammas död och den stora värkande tomhet som följer på en skilsmässa. Hon trycker tillbaka känslan av vara misslyckad genom att handlöst kasta sig in i alla arbetsuppgifter. I dag: köpa kola. I går kväll: skriva sina elevers namn på tjugofyra jultomtemössor med glitterbokstäver. ”Fem hekto?” säger Mrs Santiago. ”Sju?” Sarinas telefon börjar ringa på sitt pinsamma sätt längst nere i handväskan: ”Wonderwall”. Hon rotar igenom väskan, hittar vad hon tror är telefonen och tar upp den – en miniräknare. Hon letar sig fram genom näsdukar, ett sykit, plånboken, piprensare, ett parker ingstillstånd som hon fick på virkningskursen, där hon tillverkade den här axelremsväskan av gamla t-shirtar – den är snygg men har alldeles för många små hål. 18
Sången fortsätter sin attack och nu – äntligen – får hon tag i telefonen. Det är hennes kollega som ringer, en kvinna som kan bli hysterisk över vilken småsak som helst. Sarina låter samtalet gå till röstbrevlådan. Dörrklockan pinglar. Georgina McGlynn kommer in från mörkret och skakar snöflingorna av kappan. Sarina och Georgina, som alltid kallas för Georgie, gick på high school tillsammans. ”Hämtar bara en paj till i kväll”, säger Georgie ursäktande. Som om hon behövde en ursäkt för att komma hit så här dags. Mrs Santiago försvinner genast ut genom bakdörren. ”Och det är en …”, säger Sarina. De båda kvinnorna ser åt varsitt håll. Radion har tystnat. Gatan utanför har fastnat mellan natt och gryning. Det här är andra gången de sprungit på varandra här i kvarteret, och båda gångerna har den artiga konversationen haltat sig fram. ”Key lime”, säger Georgie. ”Härligt.” ”Du kan väl komma!” Georgie pratar så högt att båda rycker till. ”Det är det gamla gänget.” Sarina har aldrig varit med i något gäng. ”I kväll?” säger hon, innan hon kommer på att det var just det Georgie sa, i kväll. En bortglömd snöflinga gör sig påmind på hennes panna. Den bränner fuktigt. ”Jag kan inte i kväll.” ”Du måste.” Georgie låter nästan panikslagen. ”Alla vill så gärna träffa dig. Michael, Ben …” Mrs Santiago kommer tillbaka med pajen. 19
”Du vill väl inte ha en sådan här gammal soffpotatis hemma”, säger Sarina. Rummet blir dubbelt så tyst. Sarina förstår inte varför hon i denna ex-punkdrottnings sällskap känner ett sådant behov av att förminska sig själv. Mrs Santiago fnyser till medan hon slår in pajen. ”Du är ingen soffpotatis”, säger Georgie. ”Är det där ’Wonderwall’?” Sarina letar återigen igenom väskan. Den här gången är det Marcos, hennes före detta make. ”Det måste vara Ring Sarina-dagen”, skämtar hon och låter samtalet gå till röstbrevlådan. Sedan inser hon att Georgie inte var här när hon fick det första samtalet. Så skämtet faller platt och Sarina framstår som en person som blir överlycklig över att alls bli kontaktad, en enda gång, av vem som helst. ”Key lime.” Mrs Santiago ger Georgie pajen och hon betalar. Hon tar upp ett kort ur plånboken och ger det till Sarina. ”Ring om du ändrar dig.” Dörren pinglar när hon går ut på gatan med pajen under armen. ”Ett kilo”, säger Sarina. Mrs Santiago väger och förpackar kolan. Är det som Sarina inbillar sig, eller tog Georgie en kort paus innan hon sa Bens namn? På trottoaren utanför butiken står en mekanisk karusellhäst och svajar. ”Vad är grejen med den där hästen?” säger hon. Mrs Santiago tittar frågande upp från vågen. ”Grejen?” Sarinas kollega ringer igen. Hon svarar. ”Clare Kelly … har blivit attackerad av en cyklist!” 20
Sarina ber Mrs Santiago om ursäkt med blicken, tar sin påse med kola och går ut ur butiken. Flingor singlar efterklokt ner i gränderna. ”Är hon död?” ”Hon är på sjukhuset, den lilla stackaren. Jag ringde rektor Randles. Vi måste hitta en ersättare som kan sjunga på mässan nu på morgonen. Men vem? När hon sjunger är det som om självaste Gud kramar en.” Sarina lutar väskan mot karusellhästen och himlar med ögonen. Hennes åsikt om Gud: Du sköter ditt så sköter jag mitt. Inom sig går hon igenom sina elever i jakt på en sångare. Tvillingarna James och Jacob, två versioner av samma tråkiga pojke. Brianna och den andra Brianna. Maxwell, Devon, Mackenzie. Ett klassrum fullt av flickor som drömmer om att bli baddräktsmodeller. Ingen borde bestämma sitt barns namn utan att först ha ätit ordentligt. Hon dröjer sig kvar vid Madeleine, en flicka med rufsigt hår i tredje raden. Hon minns något som de andra lärarna skvallrade om: Madeleine, samling, sång. ”Madeleine, kanske?” säger hon. ”Herregud, nej”, stönar hennes kollega. ”Hon sjöng i fjol men det var … obehagligt. Jag tror inte rektorn minns det med någon större glädje.” ”Var hon så dålig?” ”Dålig sa jag inte”, svarar den andra kvinnan. ”Det hände vissa saker.” ”Om vi behöver en sångare är det henne jag har”, säger Sarina. ”Hon vill nog inte sjunga efter det som hände sist.” ”Vad var det som hände?” ”Det var obehagligt. Mer säger jag inte.” 21
”Jag kan alltid fråga henne själv”, säger Sarina med irritation i rösten. ”Ja, det kan du.” ”Det ska jag göra också.” Sarina lägger på. Mrs Santiago har väntat på att samtalet ska ta slut. Kvinnorna vinkar adjö åt varandra genom fönstret. Sarina mimar orden: Tack så mycket. ”Det var så lite”, säger Mrs Santiago, klart och tydligt. Sarina inser att man hörs genom fönstret. Hon har gjort ännu en förbluffande felbedömning.
22
7:30 Under en hög med byggmaterial i Fishtown vaknar hunden Pedro ur en mardröm. Den björn som jagade honom förvandlas till en reklambild som sitter i botten av en låda, en skattejurist med rimliga arvoden. Pedro är en byracka som trivs ute i friska luften och inte har något till övers för hemmakvällar. Han rör sig smidigt och har ett enastående luktsinne. Föregående kväll ägnade han åt att följa lukten av en tik, rosa toppnoter, hortensia och dynga. Jakten ledde honom ut ur hans kött- och kaffedoftande hemkvarter och in i Fishtowns mintdoftande skräp. I utkanten av hans hjärna rör sig en idé som är både knivskarp och samtidigt så vag att den inte är en bild, utan snarare en förhoppning. När han rör sig från en gata till nästa känns det som om han rör sig i riktning mot sig själv. Han är ensam, och det vet han. Han är förälskad men vet inte i vem. Staden vaknar i samma takt som hunden. Med frost på vindrutorna, hungrig. Frustrerade rökmoln från hamnen. Enerverande trafik på motorvägen. Nerkyld in i märgen och sur, ända från sportarenorna till pendeltågsstationerna. Ett efter ett gör sig tågen redo för avfärd mot stadens centrum. Lamporna som lyser upp spåren i gryningsljuset är lika meningslösa som rika flickor. God morgon, säger staden. Dra åt helvete. Hunden tycker inte att den har gått vilse, men dess oro över att trots allt befinna sig åtskilliga kvarter hemifrån 23
tar sig uttryck i matfokus. Feta korvar och sött bröd. Den snöiga trottoaren gör honom blöt om tassarna när han sniffar runt en brandpost. Hon? Hon? En gatubrunn. Hon? En trädstam som under den varma årstiden kan skryta med körsbärsblommor. Hon? En bit dimfärgad panel som tvärt avbryts – cementtrappan som leder in till Red Lion Diner. Vid bardisken därinne har polisen Len Thomas just avslutat sin frukost. Den sista munsbiten, en bit rostat bröd doppad i ketchup och med det sista av ägget ovanpå, är resultatet av tio minuters planering. Servettbehållarna på bardisken: glupska, glänsande fåglar. Han tuggar trettio gånger, torkar av sig om munnen med en servett och ber med en tydlig gest om notan. Servitrisen, som två gånger tvingats försäkra honom om att hon förstod vad torrt betydde, tittar på den teve som hänger uppe i hörnet. En berömd skådespelerska ska komma till staden. Servitrisen uppfattar inte Lens gest och hör inte hans vissling när han upprepar den. Hon håller på att förrätta vigseln mellan två ketchupflaskor; hon vänder den ena uppochner och balanserar den på den andra så att den kan tömma sig på skit. Mannen visslar igen. Servitrisen vänder sig om och byter med en enda smidig rörelse ut hans tomma tallrik mot notan. Len, som fortfarande njuter av äggetsbrödets-ketchupens färd genom strupen, slås av tanken att servitrisen och skådespelerskan påminner en del om varandra. Om servitrisen gick ner åtta kilo och använde plattång skulle hon kunna vara skådespelerskans tjockare, inte lika snygga kusin. Len tar upp plånboken och räknar sedlarna. Servitrisen gör inget för att dölja sitt 24
intresse för hans polisbricka och bilden i plånboken: ett porträttfoto av Margaret med deras vettskrämda son i famnen. ”Din fru?” säger hon. ”Ex.” Len stänger plånboken. ”Visst ligger The Cat’s Pajamas i det här kvarteret?” ”Nästa.” Eftersom han har ignorerat hennes vänligheter tittar hon surt på honom. ”Men det är inte öppet så här tidigt.” ”De öppnar nog för mig.” Len tvingar fram ett skratt. ”Ursäkta mig, herr president.” ”Du ser ut som hon.” Han räknar ut dricksen. ”Den där skådisen.” ”Näe”, säger hon. ”Växel?” påminner han. Hon slår in betalningen i kassan och lägger växeln i hans hand. ”Lycka till med Lorca.” ”Ursäkta?” ”The Cat’s Pajamas, var det väl?” Hon återgår till att titta på teve. Därute tar Len fram ett tuggummi ur det paket som han har i bröstfickan. Han är van vid att folk inte gillar honom. Servitrisen, varenda människa på den polisstation i Boston som han lämnade, och antagligen den främmande klubbägare vars dag han strax ska förstöra. Morgonen känns renskrubbad. Han viker ihop pappret till en prydlig fyrkant och slänger det i en soptunna. Han vet att numren på hans registreringsskylt blir fjorton om man lägger ihop dem. Han vet att spännet på hans bälte sitter exakt i mitten eftersom han har kollat två gånger. En hund som sniffar på ett tidningsstånd 25
lägger märke till honom. Perfekta snöflingor darrar i morrhåren. ”Tjena hunden”, säger Len. Hunden ser inget som den har något behov av i Len Thomas gestalt och återgår till att leta.
26