melanie gideon
Kvinna 22 Översättning Katarina Jansson
T ILL BHR – Man 1
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Melanie Gideon 2012 Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslag HarperCollins Publishers Ltd Illustration © Madeline Meckiffe Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 isbn 978-91-37-14217-3
”Se sambandet …” E.M. Forster
DEL 1
1 29 april 17:05 Googlesökning ”Hängande ögonlock” Ungefär 54 300 resultat (0,14 sekunder) Hängande ögonlock: MedlinePlus Medical Encyclopedia Hängande ögonlock beror på att senan till den muskel som lyfter ögonlocket har blivit lite förslappad … Hängande ögonlock kan göra att man ser medtagen eller sömnig ut. Hängande ögonlock … Naturliga botemedel Håll hakan uppåt när du pratar. Försök låta bli att rynka pannan, eftersom detta bara förvärrar dina problem … Droopy Dog … Hängande ögonlock Amerikansk tecknad filmfigur … påtagligt hängande ögonlock. Efternamn: McPoodle. Klassisk replik … ”Vet du vad? Nu blir jag galen.”
7
2
Jag stirrar in i badrumsspegeln och undrar varför ingen har talat om för mig att mitt vänstra ögonlock har blivit lite hängigt. Länge såg jag ung ut för min ålder. Men nu har alla år plötsligt gått till samlad attack och jag ser tvärtom ut att vara det jag är – fyrtiofyra. Om inte mer. Jag lyfter den överflödiga huden med ett finger och låter den dallra obehindrat. Finns det någon kräm jag kan köpa? Eller möjligen någon sorts push-up för ögonlocken? ”Vad är det med ditt öga?” Peter sticker in huvudet i badrummet, och trots min irritation över att bli spionerad på är jag glad att se min sons fräkniga ansikte. I egenskap av tolvåring är hans behov fortfarande små och lätta att tillgodose: frusna våfflor och boxershorts från Fruit of the Loom – sorten med midjelinning i bomull. ”Varför sa du inget?” säger jag. Jag förlitar mig på Peter. Vi står varandra nära, särskilt i frågor rörande personvård. Vi har en deal. Hans ansvarsområde är mitt hår. Han talar om för mig när rötterna börjar synas så att jag kan boka tid hos min frisör Lisa. Och i utbyte tar jag ansvar för hans odör. Så att han inte utsöndrar någon. Av okänd anledning kan tolvåriga killar inte lukta sig till sin egen underarmsstank. Han passerar med lyfta armar varje morgon och viftar i förbifarten en armhåla åt mitt håll, så att jag får ett luktprov. ”Duscha”, säger jag nästan alltid. Vid sällsynta tillfällen ljuger jag och säger ”du behöver ingen dusch”. En pojke bör ju ändå lukta som en pojke. ”Sa inget om vad då?” ”Mitt vänstra ögonlock.” 8
”Vad då, menar du – att det hänger ner över hela ögat?” Jag stönar till. ”Fast bara lite.” Jag ser mig i spegeln igen. ”Men varför sa du inget?” ”Ja, varför sa du inget till mig om att Peter är slang för penis?” ”Det är det inte alls.” ”Jo, det är det tydligen visst. En peter och två kulor.” ”Jag lovar och svär, det uttrycket har jag aldrig nånsin hört förr.” ”Okej, men nu fattar du varför jag vill byta namn till Pedro, då.” ”Vad hände med Frost?” ”Det var ju i februari. När vi läste Robert Frost i skolan.” ”Men nu har vägen alltså delat sig och du vill vara en Pedro?” frågar jag. Jag har fått höra att det här stadiet runt trettonårsåldern går ut på just att experimentera med identiteten. Det är vårt jobb som föräldrar att låta ungarna testa olika personligheter, men det börjar bli svårt att hänga med. Frost ena dagen, Pedro nästa. Tack och lov att Peter inte är ett emo, eller skriver man det imo? Jag begriper inte ens vad emo/imo står för – som jag har fattat det handlar alltihop om en underordning av depprockare, hårda kids som färgar håret svart och använder eyeliner. Och nej, detta är inte Peters stil. Peter är en romantiker. ”Okej”, säger jag. ”Men har du funderat på Peder? Det är den norska formen för Peter. Du kunde underteckna allt du skriver till kompisarna med ’eder Peder’. Pedro är det ju inget som rimmar på. Har vi nån tejp hemma?” Jag vill tejpa upp mitt ögonlock – se hur det skulle bli om jag gjorde ett ögonlyft. ”Bred-dro”, säger Peter. ”Och förresten gillar jag det där hängande ögonlocket. Det får dig att se ut som en hund.” Jag bara gapar. Vet du vad? Nu blir jag galen. ”Nej, som Jampo alltså”, säger han. Peter pratar om vår två år gamla blandras, hälften tibetansk spaniel och hälften gudvetvad: en sex kilos, nervöst lagd Mussolini till hund som äter sitt eget bajs. Äckligt, ja, men väldigt praktiskt om man tänker efter. Man behöver aldrig bära med sig sådana där små plastpåsar. 9
”Släpp den, Jampo! Din lilla skit!” vrålar Zoe nerifrån bottenvåningen. Vi kan höra hunden maniskt skena fram över trägolven, förmodligen med en toarulle i munnen eftersom sådana – efter bajs – är hans absoluta favoritgodis. Jampo betyder ”mild” på tibetanska och det visade sig förstås vara raka motsatsen till hans hundpersonlighet, men det gör mig inget: jag gillar viljestarka jyckar. De här senaste tjugofyra månaderna har varit som att ha småbarn i huset igen, och jag har älskat varenda minut. Jampo är min baby, det tredje barn jag aldrig kommer att få. ”Han behöver gå ut nu. Raring, kan du ta ut honom? Jag måste göra mig i ordning till ikväll.” Peter gör en grimas. ”Snälla?” ”Visst.” ”Tack så mycket. Förresten, vänta lite – innan du går, hade vi nån tejp eller inte?” ”Tror inte det. Men jag såg lite pakettejp i lådan med skrot.” Jag begrundar mitt ögonlock. ”En grej till?” ”Vad då?” suckar Peter. ”Kan du komma upp med pakettejpen när du har varit ute med hunden?” Han nickar. ”Du är min favoritson”, säger jag. ”Jag är din ende son.” ”Och suverän på matte också”, tillägger jag och ger honom en puss på kinden. Ikväll ska jag göra William sällskap till lanseringsfesten för FiG vodka, ett reklamuppdrag som han och hans team på KKM Advertising har jobbat med i flera veckor nu. Jag har sett fram emot det. Det kommer att bli livemusik. Något glödhett nytt band, tre kvinnor med elfioler från antingen Adirondackerna eller Ozarkplatån – jag minns inte riktigt vilket. ”Affärsmässig klädsel”, sa William, så jag plockar fram min gamla klarröda Ann Taylor-dräkt. På 90-talet, när även jag jobbade med reklam, var detta min mest imponerande mundering. 10
Jag sätter den på mig och står där framför fullängdsspegeln. Dräkten ser lite passé ut, men om jag använder det kraftiga silverhalsbandet som Nedra gav mig i födelsedagspresent ifjol så kanske det maskerar att min klädsel har sett bättre dagar. Nedra Rao träffade jag på en mammagrupp för femton år sedan. Hon är min bästa väninna och råkar dessutom vara en av de främsta skilsmässoadvokaterna i hela Kalifornien – jag kan alltid lita på att hon ger mig mycket förnuftiga och sofistikerade 425-dollari-timmen-råd helt gratis eftersom hon älskar mig. Jag försöker se min dräkt med Nedras ögon. Jag vet precis vad hon skulle säga: ”Du kan ju för helvete inte mena allvar, darling”, detta uttalat med hennes överklassiga engelska accent. Men otur då. Jag har inget annat i garderoben som kvalar in som ”affärsmässig klädsel”. Jag drar på mig pumpsen och går nerför trappan. Där på soffan sitter min femtonåriga dotter Zoe med det långa, bruna håret hopsamlat i en slarvig chignon. Hon är av-och-tillvegetarian (för närvarande av), rabiat återvinnare och dessutom tillverkar hon sitt eget ekologiska läppbalsam (pepparmint och ingefära). Som de flesta flickor i den åldern är hon också proffs på att vara före detta: före detta ballerina, före detta gitarrist och före detta flickvän till Nedras son Jude. Jude är aningen berömd här i krokarna. Han klarade sig ända till Hollywood-omgången av American Idol men sparkades sedan ut för att han ”lät som ett kaliforniskt eukalyptusträd som fattat eld. Visst, det sprakar och fräser och exploderar, men när allt kommer omkring har det inga kaliforniska rötter utan är hämtat utifrån, alltihop är hämtat utifrån”. Jag hejade på Jude – det gjorde vi allihop – när han klarade första och andra uttagningen. Men alldeles före Hollywoodavsnittet blev han styv i korken av den plötsliga berömmelsen, bedrog Zoe, dumpade henne och krossade på så vis min flickas hjärta. Sensmoralen? Tillåt aldrig din tonåring att dejta din bästa väninnas son. Det tog månader innan jag – jag menar förstås Zoe – kom över det. Jag sa en del hemska saker till Nedra. Saker jag förmodligen aldrig borde ha sagt, i stil med: Jag hade väntat mig mer av sonen till en feminist, en pojke med två mammor. Ett tag pratade vi inte ens med varandra. Numera är allt bra igen, 11
men varenda gång jag hälsar på hemma hos henne är Jude lägligt nog ute. Zoes högra hand rör sig med blixtens hastighet över knapparna på hennes mobil. ”Tänker du ha den där dräkten?” säger hon. ”Hur så? Den är vintage.” Zoes fnysning låter road. ”Zoe, raring, vill du vara snäll och titta på mig istället? Jag behöver ditt ärliga omdöme.” Jag slår ut med armarna. ”Är den verkligen så illa?” Zoe lägger huvudet på sned. ”Det beror på. Hur mörkt kommer det att vara?” Jag suckar. För bara ett år sedan stod Zoe och jag varandra så nära. Nu behandlar hon mig precis som hon behandlar sin bror – som en familjemedlem som måste tolereras. Jag låtsas att jag inget märker men överkompenserar oupphörligen i mina försök att vara trevlig för bådas räkning, och det slutar med att jag låter som en blandning av Mary Poppins och miss Truly Scrumptious från Chitty Chitty Bang Bang. ”Det finns pizza i frysen, och var bussig att se till så Peter är i säng vid tio. Vi borde vara hemma ganska snart efter det”, säger jag. Zoe fortsätter sms:a. ”Pappa väntar på dig ute i bilen.” Jag snor runt i köket på jakt efter handväskan. ”Ha så kul. Och titta nu inte på Idol utan mig!” ”Jag har redan googlat resultatet. Ska jag tala om vem som ryker?” ”Nej!” skriker jag och rusar ut genom dörren. ”Alice Buckle. Det var alldeles för länge sen. Och vilken frisk fläkt du är! Varför släpar inte William med dig på de här tillställningarna lite oftare? Fast han gör dig väl en tjänst genom att låta bli, va? Ännu en kväll, ännu en vodkalansering. Bonjour tristesse, misstänker jag?” Frank Potter, som är högste kreative chef på reklambyrån, spanar diskret över mitt huvud. ”Du ser underbar ut”, fortsätter han, medan hans blickar pilar runt bakom mig. Han vinkar åt någon längst bort i lokalen. ”Och vilken fin dräkt du har.” 12
Jag tar en stor klunk vin. ”Tack.” När jag ser mig omkring och noterar de tunna blusar, rem sandaler och snäva jeans som nästan alla andra kvinnor har valt, inser jag att ”affärsmässig klädsel” egentligen betyder ”affärsmässigt sexig klädsel”. Åtminstone i det här sällskapet. Alla ser fantastiska ut. Så rätt-just-nu. Jag lägger ena armen om midjan och håller vinglaset i närheten av hakan – ett lamt försök att kamouflera min dräktjacka. ”Tack ska du ha, Frank”, tillägger jag, medan en svettdroppe sakta rinner längs ryggen. Att svettas är min stressreaktion när jag känner att jag hamnat fel. Min andra stressreaktion är att upprepa mig. ”Tack ska du ha”, säger jag en gång till. Men hjälp, Alice. En trippel i tack? Han klappar mig på armen. ”Jaha, hur är det hemma då? Berätta nu. Är allt som det ska? Med ungarna och så?” ”Alla mår bara bra.” ”Är det alldeles säkert, det?” frågar han, och ansiktet är förvridet av oro. ”Hm, ja, jo då, alla har det finfint.” ”Underbart”, säger han. ”Riktigt kul att höra. Och vad har du för dig nuförtiden? Undervisar du fortfarande? Vilket ämne var det nu igen?” ”Drama.” ”Drama. Så var det, ja. Det måste ju vara så … givande. Men rätt stressigt, kan jag tänka mig.” Han sänker rösten. ”Du är ett helgon, Alice Buckle. Själv skulle jag verkligen inte ha tålamod nog.” ”Det tror jag säkert att du skulle, om du bara såg vad de här ungarna kan åstadkomma. De är så entusiastiska. Så sent som häromdagen var det en av mina elever …” Frank Potter ser över mitt huvud en gång till, höjer ögonbrynen och nickar. ”Förlåt mig, Alice, men jag är rädd att man vill prata med mig därborta.” ”Aha, javisst. Förlåt mig. Jag menade inte att uppehålla dig. Jag är övertygad om att du har andra …” 13
Han kommer lite närmare och jag lutar mig en aning framåt i tron att han ska ge mig en kindkyss. Men istället rätar han på ryggen, tar min hand i ett fast grepp och skakar den. ”Hej då, Alice.” Jag ser ut över lokalen, på alla som så obekymrat dricker sina litchifruktbaserade FiGtinis. Sedan småskrattar jag lite som om jag tänker på något lustigt och försöker verka lika obekymrad själv. Var är min man? ”Frank Potter är en tönt”, viskar en röst i mitt öra. Tack gode gud, en vänligt sinnad själ. Det är Kelly Cho, långvarig medlem av Williams kreativa team – långvarig med reklammått mätt, åtminstone, för där är omsättningen oerhört hög. Hon har en dräkt som inte är så väldigt olik min (bättre kavajslag), men på henne ser den utmanande och modern ut. Hon har kombinerat den med stövlar som går över knäna. ”Wow, Kelly, du ser strålande ut”, säger jag. Kelly viftar undan min komplimang. ”Jaha, hur kommer det sig att vi inte ser till dig lite oftare?” ”Äh, du vet. Det är ju så jobbigt bara att ta sig över bron. Trafiken. Och så känner jag mig fortfarande inte helt trygg med att lämna ungarna hemma hela kvällen. Peter är ju bara tolv, och Zoe är en typisk tanklös tonåring.” ”Hur är det på jobbet?” ”Jättebra. Bortsett från hundra detaljer som hopar sig: scenkostymer, käbblande föräldrar, och alla spindlar och smågrisar som inte har lärt sig sina repliker än. Tredje årskursen ska framföra Min vän Charlotte i år.” Kelly ler. ”Den boken älskar jag! Ditt jobb låter så idylliskt.” ”Tycker du verkligen det?” ”Absolut. Jag skulle väldigt gärna hoppa av allt vad karriär heter. Varenda kväll är det nåt på gång. Jag förstår att det kan verka glamoröst – klientmiddagar, loger på basebollmatcher, backstagepass på konserter – men efter ett tag blir det bara tröttsamt. Ja, du vet ju hur det är. Du är trots allt reklamänka sen många år nu.” Reklamänka? Jag visste inte att det fanns ett namn för det. För mig. Men Kelly har rätt. Med tanke på Williams resor och klientsmörjande sällskapsliv är jag praktiskt taget en ensamstå14
ende mamma. Vi har tur om vi lyckas få till familjemiddagar två eller tre gånger i veckan. Jag ser ut över lokalen och fångar Williams blick. Han är på väg mot oss. En lång, stilig man med mörkt hår som börjat gråna vid tinningarna, på det där trotsiga sättet somliga män grånar (som om de vill säga att åt helsike med att jag är fyrtiosju år gammal – jag är fortfarande jäkligt sexig och det grå gör mig bara ännu sexigare). Jag känner en stöt av stolthet när han letar sig fram genom folkmängden i sin mörkgrå kostym och ginghamrutiga skjorta. ”Var hittade du de där stövlarna?” frågar jag Kelly. William är framme hos oss. ”Bloomingdale’s. Jaha, William, din fru känner alltså inte till termen reklamänka. Hur kan det vara möjligt, när det är vad du har gjort henne till?” frågar Kelly och blinkar mot mig. William rynkar pannan. ”Jag har letat efter dig överallt. Var har du hållit hus, Alice?” ”Hon har stått precis här och uthärdat Frank Potter”, svarar Kelly. ”Har du pratat med Frank Potter?” säger William bestört. ”Var det han som kom fram till dig eller gick du fram till honom?” ”Han kom fram till mig”, säger jag. ”Sa han nåt om mig? Eller om den här kampanjen?” ”Vi diskuterade inte dig”, svarar jag. ”Och vi pratade faktiskt inte ens särskilt länge.” Jag ser Williams käkar bli spända. Varför är han så stressad? Klienterna är ju muntra och berusade. Det är mycket media på plats. Såvitt jag kan avgöra är lanseringsfesten en succé. ”Kan vi åka härifrån nu, Alice?” frågar han. ”Nu? Men bandet har ju inte ens börjat än. Jag såg verkligen fram emot lite livemusik.” ”Jag är trött, Alice. Vi smiter hem.” ”William!” En trio tilldragande unga män bildar cirkel runt oss – de ingår också i Williams team. När William har presenterat mig för Joaquin, Harry och Urminder, säger Urminder: ”Alltså, jag egosurfade lite idag.” ”Och igår”, säger Joaquin. 15
”Och i förrgår”, säger Kelly. ”Får jag kanske prata färdigt?” frågar Urminder. ”Låt mig gissa”, säger Harry. ”1 234 589 träffar.” ”Dumjävel”, säger Urminder. ”Så ska han tas, Har”, berömmer Kelly. ”Nu låter ju 5 881 bara patetiskt”, plutar Urminder. ”10 263 låter däremot inte det minsta patetiskt”, säger Harry. ”Inte 20 534 heller”, tillägger Kelly. ”Ni ljuger allihop”, säger Joaquin. ”Inte bli avundsjuk nu, herr 1 031”, svarar Kelly. ”Det är inte klädsamt.” ”50 287”, uttalar sig William och får tyst på samtliga. ”Wow”, säger Urminder. ”Det är ju bara för att du vann den där Clio-utmärkelsen”, säger Harry. ”Och hur länge sen var det, chefen? Nittonhundraåttio…?” ”Bara fortsätt så där, Harry, så flyttar jag dig från halvledande material och raka vägen till kvinnlig intimhygien”, säger William. Jag kan inte dölja den häpna minen i mitt ansikte. De tävlar om hur många träffar deras namn genererar. Och det handlar om tusentals? ”Bara se vad ni har ställt till med nu. Alice är äcklad”, säger Kelly. ”Och jag klandrar henne inte. Vi är ett gäng egotrippare, hela bunten.” ”Nej, nej, nej. Jag menade inte alls att verka dömande. Jag tycker det är kul. Egosurfande. Alla gör det ju, egentligen. De har bara inte modet att erkänna det.” ”Du då, Alice? Har du googlat dig själv på sista tiden?” frågar Urminder. William skakar på huvudet. ”Alice har ingen anledning att googla sig själv. Hon har ju inget offentligt liv.” ”Inte det? Vad har jag för sorts liv, då?” frågar jag. ”Ett bra liv. Ett meningsfullt liv. Bara ett lite mindre liv.” William nyper sig i huden mellan ögonen. ”Sorry ungdomar, det här var kul men nu måste vi gå. Vi har en bro att korsa.” ”Måste ni verkligen det?” frågar Kelly. ”Jag träffar Alice så sällan.” 16
”Han har rätt”, säger jag. ”Jag lovade ungarna att vi skulle vara hemma vid tio. Skola imorgon och hela köret.” Kelly och de tre unga männen sätter kurs mot baren. ”Ett lite mindre liv?” säger jag. ”Jag menade inget med det. Var inte så överkänslig”, säger William och skannar lokalen med blicken. ”Dessutom har jag rätt. När googlade du dig själv senast?” ”Förra veckan. 128 träffar”, ljuger jag. ”Verkligen?” ”Varför låter du så häpen?” ”Snälla Alice, jag har inte tid med det här just nu. Bara hjälp mig hitta Frank. Jag måste säga till honom innan jag går.” Jag suckar. ”Han är därborta vid fönstren. Sätt fart, då.” William lägger handen på min axel. ”Vänta här. Jag kommer tillbaka på direkten.” Det är ingen trafik på bron, men jag önskar att det hade varit det. Hemfärden är oftast något jag uppskattar: jag brukar njuta i förväg av tanken att få byta om till pyjamas och krypa upp i soffan med fjärrkontrollen, medan ungarna sover i sina rum (eller låtsas sova samtidigt som de förmodligen sms:ar och mms:ar för glatta livet) – men just nu skulle jag helst stanna kvar i bilen och bara åka någonstans vart som helst. Kvällen har varit desorienterande, och jag kan omöjligt skaka av mig känslan att William skäms över mig. ”Varför är du så tyst? Har du druckit för mycket?” frågar han. ”Trött”, mumlar jag. ”Frank Potter är en riktig typ.” ”Jag gillar honom.” ”Gillar du Frank Potter? Han som är en sån lismande smilfink.” ”Ja, men han är ärlig. Han försöker inte låtsas vara nåt annat. Och han har alltid varit trevlig mot mig.” William trummar med fingrarna i takt till radion. Jag blundar. ”Alice?” ”Ja?” ”Du har varit lite konstig på sista tiden.” 17
”Hur då konstig?” ”Jag vet inte. Håller du på att få nån sån där fyrtioårskris?” ”Jag vet inte. Håller du på att få nån sån där fyrtioårskris?” William skakar på huvudet och vrider upp volymen. Jag lutar mig mot fönstret och blickar ut över de miljontals ljusen som glittrar över hela East Bay-kullarna. Oakland ser ut att ha försetts med festbelysning, nästan som inför en större helg – det får mig att tänka på min mamma. Hon dog två dagar före jul. Jag var femton år gammal. Hon gav sig ut för att köpa tre liter äggtoddy och blev påkörd av en man som körde mot rött. Jag försöker tänka att hon aldrig hann inse vad som hände. Först det isande ljudet av stål mot stål, och sedan ett milt brusande ljud, som från en flod, och så ett persikofärgat ljus som intog hela bilen. Det är det slutet jag har föreställt mig för henne. Jag har upprepat historien om hennes död så många gånger att detaljerna har förlorat all mening numera. Ibland när folk frågar efter henne kan jag fyllas av en underlig och inte alltigenom obehaglig nostalgi. Jag kan så levande föreställa mig gatorna i Brockton, Massachusetts, som den decemberdagen måste ha varit prydda av glitter och ljus. Det bör ha varit långa köer i spritbutiken, folk med vagnar fyllda av ölflak och vinflaskor, och doftade nog granbarr med tanke på julgransförsäljningen utanför. Men den nostalgin inför scenen strax innan utplånas snart av det dunkla efter. Sedan fylls mitt huvud av den fåniga signaturmelodin till Magnum. Det var vad min pappa tittade på just när telefonen ringde och en kvinna i luren varsamt talade om för oss att det hade inträffat en olycka. Varför tänker jag på det här ikväll? Är det, precis som William undrar, en sådan där fyrtioårskris? Klockan tickar ju onekligen på. När jag fyller fyrtiofem nu i september kommer jag att vara exakt lika gammal som min mamma var när hon dog. Detta år är min kritiska punkt. Fram tills nu har jag alltid kunnat trösta mig med att även om min mamma var död så var hon alltid före mig hela tiden. Jag hade ännu inte nått fram till alla de milstolpar hon hade passerat, och därför var hon på sätt och vis fortfarande vid liv. Men vad 18
händer när jag överlever hennes ålder? När inga fler av hennes milstolpar finns kvar? Jag kastar en blick på William. Skulle min mamma ha godkänt honom? Skulle hon ha godkänt mina barn, min karriär – mitt äktenskap? ”Vill du stanna vid 7-Eleven?” frågar William. Att dyka in på 7-Eleven och köpa en Kit Kat efter utekvällarna är något vi har som tradition. ”Nej. Jag är proppmätt.” ”Tack för att du följde med på lanseringsfesten.” Är det hans sätt att be om ursäkt för att han varit så avfärdande ikväll? ”Mmm.” ”Hade du kul?” ”Visst.” William gör en kort paus. ”Du ljuger väldigt dåligt, Alice Buckle.”
19
3 30 April 01:15 Googlesökning ”Alice Buckle” Ungefär 26 resultat (0,1 sekunder) Alice in Wonderland Belt Buckles Vi har bl.a. the Mad Tea Party buckle, the Tweedle Dee, Tweedle Dum buckle, the White Rabbit buckle, the Humpty Dumpty buckle … Alice BUCKLE Boston Globe-arkivet … Ms Buckles pjäs Barflickan på Great Cranberry Island på Blue Hill Playhouse “blek, trist, absurd” … Alice BUCKLE Alice och William Buckle, med barnen Zoe och Peter, beundrar solnedgången ombord på … Googlesökning ”Fyrtioårskrig” Ungefär 2 333 000 resultat (0,18 sekunder) Slanglexikon: Fyrtioårskrig Ett annat ord för ”långt och lyckligt äktenskap” Googlesökning ”FyrtioårsKRIS” Ungefär 3 490 000 resultat (0,15 sekunder) Medelålderskris/Fyrtioårskris – Wikipedia, den fria encyklopedin Medelålderskris, ibland fyrtioårskris … begreppet myntades 1965 … 20
Fyrtioårskris: Depression eller normal övergångsfas? Övergångsfaserna i medelåldern kan innebära perioder av enorm utveckling. Men vad gör man när medelåldern istället blir en kris som utvecklar sig till depression? Googlesökning ”Zoloft” Ungefär 31 600 000 resultat (0,12 sekunder) Zoloft (Sertralin) Läkemedelsinformation: Användningsområden, biverkningar Information om det receptbelagda läkemedlet Zoloft (sertralinhydroklorid), dess användningsområden, dosering, biverkningar, läke medelsinteraktioner, varningar och patientföreskrifter … Sertralin … Zoloft Låt mig berätta lite om mina erfarenheter av Zoloft. Jag skrevs ut från psyket igår eftermiddag … Googlesökning ”Nycklarna i kylen Alzheimers” Ungefär 1 410 000 resultat (0,25 sekunder) Alzheimer: symptom Alzheimerföreningen har uppdaterat listan över de … lägga nycklarna i kylskåpsdörrens ägghylla. Googlesökning ”Gå ner i vikt kvickt” Ungefär 30 600 000 resultat (0,19 sekunder) FETTFÖRBRÄNNING för imbecilla Jag har gått ner tolv kilo! Att jag känner mig svimfärdig nästan jämt är ett lågt pris att betala för … Googlesökning ”Lyckligt äktenskap?” Ungefär 4 120 000 resultat (0,15 sekunder) På jakt efter hemligheterna bakom ett lyckligt äktenskap – CNN Ingen utom de två inblandade parterna kan någonsin riktigt veta vad 21
som händer inom ett äktenskap, men forskarna får allt bättre aningar om … Slank fru nyckeln till lyckligt äktenskap! Times of India Forskarna har hittat hemligheten som leder till ett lyckligt äktenskap – att frun väger mindre än sin livsledsagare. INGREDIENSER FÖR ETT LYCKLIGT ÄKTENSKAP 1 kopp vänlighet, 2 koppar tacksamhet, 1 matsked dagligt beröm, 1 hemlighet noggrant bevarad.
22
4
Mappen SKRÄPPOST (3) Från: Medline Ämne: Billigast på Citodon, Oxykontin, Ritalin, Zoloft, diskret avsändare Skickat: 1 maj, 09:18 Till: Alice Buckle <alicebuckle@rocketmail.com> TA BORT Från: Hoodia Shop Ämne: Nyhet! Binnikemask-bantningspiller, späda asiatiska kvinnors egen … Skickat: 1 maj, 09:24 Till: Alice Buckle <alicebuckle@rocketmail.com> TA BORT Från: Netherfield Center för äktenskapsstudier Ämne: Ni har blivit utvald att delta i en äktenskapsundersökning Skickat: 1 maj, 09:29 Till: Alice Buckle <alicebuckle@rocketmail.com> FLYTTA TILL INKORGEN
23