9789137141862 by Smakprov Media AB

MELLAN FYRA Ã&#x2013;GON

Tidigare utgivning Elegant Crime: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så På Bonnier Carlsen: Trilogin Tillsammans Trilogin Baristas

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Denise Rudberg 2014 Omslag Helena Hammarström Omslagsfotograf Carolina Byrmo Tryckt 2014 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-14186-2

Till Henrik – för att du gör mig så lycklig

Persongalleri

Marianne Jidhoff: Änka som har återtagit sitt gamla jobb som åklagarsekreterare. Har ett rikt socialt liv med många vänner, bland annat galleristen Lola. Älskar konst, balett, opera, goda viner, sudoku och att laga mat. Är lika stolt som orolig över barnen Nina, Sigrid och Peder. Torsten Ehn: Luttrad och erfaren utredare vid Rikskriminalen. Gillar såväl blommor som mat och båtar. Gammal tävlingssimmare. Frånskild. Sonen som studerar balett har flyttat hem till pojkvännen. Torsten har inlett ett förhållande med kollegan Pia. Augustin Madrid: Polisassistent vars skräddarsydda klädstil är lika kontroversiell i polisens korridorer som hans udda namn. Nära relation till sin far. Är tillsammans med Elise som nyligen skilt sig, men deras förhållande har blivit allt mer spänt.

Olle Lundqvist: Råbarkad riksåklagare som håller koll på huset. Nära vän till Mariannes bortgångne make Hans Larson. Känner starkt behov av att skydda Marianne eftersom han såg mellan fingrarna när det gällde Hans alla otrohetsaffärer. Alexandra Baranski: Chefsåklagare. Frånskild med tre barn. Umgicks mycket med Marianne när hon återvände till åklagarmyndigheten men det fick ett abrupt slut när Hans gamla älskarinna Irene Sundberg utsågs till länspolis mästare. Under Mariannes första tid på åklagarmyndigheten tog någon sig in i hennes dator och man misstänker att det var Alexandra på uppdrag av Irene. Irene Sundberg: Stockholm nya länspolismästare. Beredd att gå över lik för att nå sina mål. Tidigare älskarinna till Mariannes make Hans Larson. Annelie Hedin: Åklagarsekreterare som nästan direkt kommer på kant med Marianne när hon återvänder till åklagarmyndigheten. Lillemor ”Rooten” Rootander: Åklagare. En av Hans Larsons många älskarinnor. Nykter alkoholist.

Nina Larson: Mariannes äldsta dotter som är nybliven sambo med konstnären James Nelson. Har länge haft en ansträngd relation till modern Marianne. Sigrid Larson: Mariannes mellanbarn. Konstnärssjäl. Driver ett fashionabelt damskrädderi. Harry Jidhoff: Mariannes far. Pensionerad militär, officer vid flygvapnet. Pigg och energisk. Sitter i många styrelser. Lola Carlsdotter: Gallerist och en av Mariannes allra närmaste vänner. Lyckligt nyförlovad.

Det var inte slaget i sig som chockade honom. Inte heller smärtan. Istället var det blodets värme, hur det långsamt och mjukt lade sig som en mask över honom. Han hörde hur det ringde någonstans, ett ljud som växte i styrka. Så såg han barnen framför sig. Atalie. Mamma. Kitty. När han sedan sveptes iväg allt längre bort var det Jane han såg. Hur hon sträckte ut armarna mot honom och log. Ville att han skulle komma till henne. Han log tillbaka och tog hennes hand.

ÅN DA

S DA G

N S DAG

ÖN

ÖR

Marianne Jidhoff slog upp ögonen. David Bowies ”Heroes” spelades någonstans. Långsamt insåg hon att det var en mobiltelefonsignal. Hon vände sig om i sängen och såg på mannen som lugnt snarkade vidare trots att hans telefon fortsatte ringa. Hon studerade kaskaden av mörkt lockigt hår och den vidöppna munnen. Han snarkade till vid varje andetag. Marianne sjönk ner på kudden och slöt ögonen. Äntligen tystnade telefonen. Marianne tog ett djupt andetag, kände parfymdoften från mannen intill och började så sakteliga minnas gårdags kvällen. Vernissagen hade varit Lolas största hittills. Mariannes bästa väninna drev med framgång ett galleri på Skepps holmen, granne med Moderna museet. Den här gången hade två tyska konstnärers samarbete resulterat i en spektakulär utställning. Konstkritiker världen över hade ringt ner Lola för att få komma på öppningskvällen och alla i Lolas omgivning hade fått ställa upp. Marianne hade till och med tagit ut semester för att hjälpa till med förberedelserna. 15

Under eftermiddagen hade endast pressen varit på plats men strax efter fem hade de väl valda gästerna börjat strömma till. Marianne hade ingen aning om hur många champagneflaskor hon öppnat, men det var tresiffrigt. Konstnärsduon var också internationellt kända dj:s som turnerade världen över. Givetvis stod de redo med musikanläggningen lagom tills lokalen nådde bristningsgränsen. Utanför köade hundratals människor eftersom det spritt sig även i klubbvärlden att duon var i Stockholm. När det var som stökigast smet Marianne ut på terrassen för en i hennes tycke välförtjänt rökpaus. – Marianne? Först såg Marianne bara det mörka håret som stod som en sky runt det karismatiska ansiktet. Sedan insåg hon vem det var och minnen från tonåren ramlade över henne. – Magnus Dreger? Helt otroligt. Hon skakade på huvudet men mannen framför henne bara skrattade och drog henne intill sig. – Här har jag undrat vad du har haft för dig i alla år och så träffar jag dig här. Känner du Lola? – Absolut, hon är faktiskt en av mina bästa vänner. Vill du ha? Marianne sträckte fram Davidoffpaketet men Magnus Dreger skakade leende på huvudet. – Jag har slutat. Eller vad fan, jag tar en. Jag kan sluta imorgon igen. Han tog en cigarill, tände den och drog några njutningsfulla bloss. – Var har du hållit hus då? sa Marianne. 16

Magnus såg på henne med den där intensiva blicken hon mindes alltför väl. – Jag flyttade ju till Köpenhamn och undervisade på universitetet där. Men sedan ett par år är jag professor på Konstfack. – Och din fru? – Vi var aldrig gifta, och vi separerade för tio år sedan. Själv då? Gift? Skild? – Änka. Sedan nästan ett och ett halvt år. Magnus såg plötsligt deltagande ut. – Oj, förlåt. Det var inte meningen att vara osmidig. – Det är ingen fara. Jag är över den värsta puckeln nu. Det första året är alltid värst, säger de. Jag är benägen att hålla med. Hon tog ett djupt bloss. – Han var bara femtionio, kände hon sig tvungen att lägga till. Prostatacancer. – Åh, fy fan. Hur mår du nu, då? Jag vet hur jag själv mådde när min mamma dog, det var fruktansvärt. – Att han dog var fruktansvärt. Men vi hade … ja, vi hade tänkt gå isär just som hans cancer upptäcktes. Magnus tog hennes hand och hon lät honom hålla den. – En vän till mig hamnade faktiskt i samma situation, sa han. Vad gör man? Man kan knappast lämna varandra i ett sådant läge när man behöver varandra som mest. Ni gjorde nog helt rätt. Marianne suckade. – Förlåt, här kommer jag och pratar tråkigheter. Jag mår faktiskt ganska bra nu. 17

– Jag kan se det. Du ser strålande ut. Dyr. Men det har du ju alltid gjort. – Sluta med det där. Du är inte arbetarklassgrabben och jag är inte överklasshoppan som du alltid försökte utmåla mig som. – Jo, men du är en snygg överklasshoppa. Och vild. Jäklar vad stökiga vi var. De stod tysta en stund och sedan började Magnus plötsligt skratta. – Kommer du ihåg när vi snodde bilen? Och körde rätt ut på åkern efter den där festen i Sörmland? Marianne log. – Sch, inte så högt. Jag jobbar på åklagarmyndigheten nu. – Fast bilstöld och rattfylla borde väl vara preskriberade brott efter fyrtio år. – Fyrtio? Du behöver inte överdriva. Magnus flinade bakom rökmolnet från ännu ett hetsigt bloss. – Vi var inte så gamla, jag tror du precis hade fyllt sjutton. Jag minns att du hade någon bjudning hemma hos dig och din pappa serverade vin. Jag drack alldeles för mycket och kräktes från balkongen. – Mmm, jag minns det också. Jag bor faktiskt kvar där. – Skojar du? Bor du kvar i det där gamla kråkslottet? Men lilla Marianne, du har inte tagit många steg i livet. Marianne såg på honom. – Det har jag väl visst? Magnus himlade med ögonen och Marianne knuffade till honom i sidan. 18

– Som om du varit så wild and crazy då, bara för att du bott i Köpenhamn. Verkligen exotiskt. Och jobbar med konst, precis som dina föräldrar. Hon hade buffat till honom igen och då hade han åter tagit hennes hand. Han hade sett henne i ögonen och lett. Marianne lyfte nu försiktigt på täcket och försökte så diskret som möjligt ta sig till badrummet. Tack och lov var det fortfarande mörkt ute. Hon vred dimmern i badrummet till lägsta läget och såg sig i spegeln. Det var en bedrövlig syn. Sminket hade lagt sig under ögonen och letat sig in i varenda fåra och rynka. Huden var pussig. Håret hade tussat ihop sig på ena sidan och såg mer ut som stålull än går dagens blankfönade frisyr. Med en djup suck smetade hon in ansiktet med den fetaste rengöringskrämen och gnuggade omilt bort sminket med hjälp av rykande hett vatten. Hon försökte göra tandborstningen så ljudlös det var möjligt. Sedan svepte hon sin frottérock om sig innan hon smög ut mot köket. I skenet av lampan från en lägenhet på andra sidan gården tog hon fram ett glas och tvingade i sig lite vatten innan hon tog sig tillbaka till sovrummet. Efter viss tvekan kröp hon in under täcket. Hon drog ett djupt andetag och konstaterade att det var ren och skär tur att hon tagit ut semester även den här dagen. Att jobba i det här skicket hade knappast varit lämpligt. De hade festat till rejält igår. Musiken hade varit fantastisk, trots att den kanske inte var sådan som Marianne själv hade valt. Champagnen hade fortsatt flöda och Lola hade kommenderat Marianne att släppa sysslorna och tillåta sig att ha lite roligt. Magnus hade slitit till sig en flaska som de 19

sedan halsat ur. Marianne kunde knappt minnas när hon gjort det senast. De hade dansat sig genomsvettiga och Marianne hade försökt ignorera det faktum att hennes två döttrar fanns i närheten. Magnus hade skuttat omkring som ett bättre Riverdanceproffs och fått med sig Marianne i krumsprången. De hade flamsat omkring och Marianne hade noterat flera av de yngre kvinnornas blickar på den tokige konst kritikern. Magnus hade alltid haft en stark attraktionskraft på det motsatta könet. När han dragit med henne ut och tiggt om ännu en cigarill bara för att sedan kyssa henne hade hon tillåtit sig att ryckas med. Hon behövde kyssas, hade saknat det alltför mycket. Att hans kyssar var förvånansvärt fumliga gjorde inget. Hon tyckte energin och passionen han utstrålade betydde mer. Utan att tveka hade hon följt med honom in i taxin han vinkat till sig och de hade fortsatt hånglandet i baksätet utan hänsyn till taxichauffören. Marianne visste inte om det var för att de känt varandra i så många år eller om han bara var galet charmig, men han fick henne att slappna av och ge sig hän. Hemma i hennes hall hade de slitit av sig kläderna och lagt sig mitt på golvet. Mattan hade skavt mot hennes rygg och skinkor och Magnus hade smakat både rök och alkohol. Han hade dock inte varit tillräckligt styv och efter ett tag hade de utmattade hamnat i köket. – Har du en macka, kanske? hade han frågat. Jag fick inte i mig så mycket middag. Marianne hade skrattat och gått in i badrummet och 20

hämtat varsitt badlakan att svepa in sig i, trots att naken heten faktiskt inte bekymrade henne tillsammans med Magnus. De hade rostat mackor och druckit te innan de till slut stupat i säng. Där hade det fumliga och fnissiga försvunnit i takt med att de nyktrat till. Istället hade de legat stilla mitt emot varandra och kyssts på ett helt annat sätt. Försiktigt och mjukt. Marianne hade känt hur han hårdnat och när han till slut trängde in i henne hade hon suckat av både tacksamhet och lättnad. Hon hade saknat att ha sex och hon tyckte om Magnus sätt att röra sig i henne. Det kom ännu en hög snarkning från Magnus och hon kunde inte låta bli att le. Han var rätt charmig där han låg och snarkade.

Jag minns första gången jag såg dig. När du talade spreds ett lugn i min kropp. Du gör så med människor. Får dem att vilja ha dig. Jag önskar att jag får tillfälle att säga det till dig. Jag vill se ditt ansikte när jag säger det. Säger som det är. Att jag älskar dig. Mer än någonting annat. Precis som du älskar mig. Förutsättningslöst och utan gränser.

Jane Eden stramade till blusen och knäppte den grå tunna yllekavajen. Hon kunde höra de ivriga skrapen inne i aulan men tänkte låta dem vänta i en minut till, det mådde de inte dåligt av. Genom glipan i det tunga draperiet såg hon att styrelsen satt på första raden. Den var alltid reserverad för dem, de mest inflytelserika familjerna. Bakom dem satt valberedningen och stiftelsen som skulle dra in ännu mer pengar till skolan. Att deras barn skulle få en högklassig utbildning rådde det ingen tvekan om. De var vana att styra sin tillvaro och tänkte inte kompromissa när det kom till något så viktigt som barnens framtid. Eller vilken rad man satt på. Jane såg honom sitta där längst fram, med sin hustru bredvid sig. Hon log för sig själv. Den där dumma kossan. Som trodde att livet var lekande lätt och att allt föll rätt om man bara ville. Hon förstod inte vilken motståndare hon hade i Jane. Hade ingen aning om att Jane suttit naken ovanpå hennes make så sent som kvällen innan. Att hon somnat med hans andedräkt mot sin hals. Makten var hennes och hon kunde inte låta bli att njuta av hur ont det skulle 23

göra när allt uppdagades. När han gick ut offentligt med deras kärlekshistoria. När det skulle bli känt för omvärlden att det var Jane Eden han älskade. Tungspetsen for över tänderna och sekunden efter tog hon klivet fram och log mot applåderna. Scenen var hennes. – Välkomna! Alla som är samlade här idag är det av en speciell orsak. Ni är utvalda. Utvalda. Det var helt tyst i lokalen, alla såg spänt på henne. – Det ni får på den här skolan kommer ni att bära med er resten av livet. Men även ni föräldrar får någonting. Ni får nämligen vetskapen att ni skänker era barn den bästa möjliga utbildningen som Sverige har att erbjuda och därmed en plattform starkare än något annat. Tillsammans kan vi skapa det ouppnåeliga, tillsammans kan vi skapa underverk. Tillsammans kan vi förändra världen. Jane Edens kropp nästan lättade när hon lät sig dras med i flowet. Hon hade publiken med sig, de åt ur hennes hand. Applåderna som följde efter talet var lika höga som de var väntade. När hon klev ner från scenen kom Ludvig Breiner leende emot henne. – Jane, fantastiskt! Som vanligt. Jane mötte hans leende. Ludvig levererade alltid vad han lovat. Annars brukade Jane avsky att delegera, hon stod inte ut med att människor svek henne och det hon ville åstadkomma. Med Ludvig var det annorlunda. När hon kom till sitt rum imorse hade han ställt fram en vas med några av hennes favoritblommor på bordet. Hortensior. Pioner. Ludvig förutsåg hennes behov, honom kunde hon lita på. 24

Torsten Ehn drog händerna genom håret med en suck. Pappershögen på skrivbordet verkade inte ha minskat trots att han suttit där sedan sju på morgonen. Tankarna gick hela tiden till ett fall som spökade, om en ung kvinna från södra Sverige som försvunnit utan ett spår. Pia hade det tidiga skiftet och han hade passat på att sticka till jobbet när hon ändå var uppe. Hon hade inte barnen den här veckan och kände sig uppåt över att åter vara inne i stan och slippa spenaten i Nacka. Hon och hennes exman turades om att flytta in i och ut ur radhuset vid Skurusundet för att deras två gemensamma barn inte skulle behöva byta miljö. Torsten hade till en början hållit med om att det verkade vara en optimal lösning, men nu några månader senare var han benägen att ändra sig. Barnen verkade om möjligt än mer förvirrade över att båda föräldrarna inte längre bodde under samma tak. Pias exman, Lasse, hade nästan omgående träffat en ny kvinna som bodde söder om stan med sina tre tonårsbarn. Lasse hade uttryckt sin irritation över att barnen verkade ha svårt att acceptera den nya kvinnan. Torsten var tacksam över att Pia inte propsat på att han skulle träffa barnen, de skulle inte tvingas träffa ännu en vuxen som de själva inte valt. Han mindes mer än väl sin egen skilsmässa från Katrin och hur lång tid det tagit honom att hantera sorgen efter den. Pias barn kunde knappast ha det så mycket enklare. Även om Pia inte sa så mycket om sin situation visste han att hon hade det tufft. Lasse ansåg att eftersom skilsmässan var hennes val var allt kring den hennes ansvar, så hon fick ta alla smällar. De veckor hon var utan barnen bodde hon 25

hemma hos Torsten och första natten de sov tillsammans brukade han känna hennes tårar mot axeln när hon trodde att han somnat. Hon ville inte belasta honom, som hon uttryckte det, och sa sällan hur hon mådde. Efter de första dagarna brukade axlarna sjunka och hon sov bättre, bara för att mot slutet av veckan bli orolig igen. Torsten önskade att han kunde hjälpa henne mer, men han visste att hon behövde det här stålbadet, hon var tvungen att gå igenom sorgearbetet och hitta en form för sig och sina barn. Än så länge trivdes han och Pia med att ligga tätt omslingrade i soffan och se Kristian Luuk och Fredrik Lindström briljera över sina gäster i På spåret och sitta vid köksbordet och diskutera Rikskriminalens erbarmliga personalpolitik. Han längtade efter att komma hem och öppna en flaska vin samtidigt som han tillredde kvällens middag. Sedan ville han klä av Pia och få henne att gny av vällust. Han tyckte om att få henne att må bra. Men först måste han gå igenom åtminstone halva högen. Med en grymtning sträckte han sig efter nästa papper.