9789137141848 by Smakprov Media AB

CAROLINE ERIKSSON

INGA GUDAR JÃ&#x201E;MTE MIG

Tidigare utgivning Djävulen hjälpte mig 2013

Bilden på s. 321 är hämtad ur Brottets Krönika del II av Carl Olof Bernhardsson, 1955

Till Max och Molly Runt jordklotet och tillbaka I evigheters evighet

PROLOG Apoteket i Karlstad, 16 mars 1865 Det är det tredje mystiska dödsfallet i bygden på kort tid. Där kronolänsman Lidén travar av och an över golvet inne på apoteket torkar han sig oupphörligt i pannan. Men det är varken den tända kakelugnen i hörnet eller vårsolen utanför fönstret som får svetten att pärla över huden. Då och då stannar han upp och sneglar mot den stängda dörren i den bortre delen av apoteket. Bakom den, inne i laboratoriet, arbetar läkare och apotekare med den kemiska undersökningen av likdelarna. Graven på Silbodals kyrkogård öppnades för några dagar sedan. Länsman Lidén ryser vid minnet. Brunt, tovigt gräs och barmark närmast kyrkan, drivor av snö i skuggan mellan gravkorsen. Spadarna som stötte i marken där tjälen ännu satt som berget. Jorden som inte hade minsta lust att släppa de dödas mull ifrån sig. De slitna rockarna som stramade över kyrkovaktarnas ryggar när de till sist kunde lyfta upp och borsta av den. Kistan. Av enklaste slag, svartmålad furu, ingen grannlåt. Med tanke på vem den döde var hade man kunnat förvänta sig ett mer iögonfallande sista vilorum. Det finns fler märkliga omständigheter. Länsman Lidén torkar sig än en gång i pannan. Redan samma dag som dödsfallet ägde rum tillkallades bysnickaren för att ta mått till kistan och kyrkovaktarna fick i uppdrag att gräva graven. Någon hade inte tålamod att vänta. Någon hade brått att få den döde i jorden. Han stoppar undan näsduken och lägger händerna på ryggen. På nytt sätter han sig i rörelse. Fram och åter går han, från den ena väggen till den andra. Och så tillbaka igen. Blicken dras hela tiden mot dörren till laboratoriet. Fortfarande stängd. Vad gör de därinne? Har de 5

kommit till någon slutsats än? Han knyter nävarna så hårt han förmår. Måtte det vara ett naturligt dödsfall. Liket bar inte spår av yttre våld, åtminstone inte såvitt han själv kunde bedöma under den korta tid han tvingade sig att stirra ned i den öppna kistan. Å andra sidan såg han inte särskilt mycket av själva kroppen, ingenting alls om man skulle vara korrekt. Armar, ben och bröst var alla täckta av bomullskläden. Också den dödes huvud skyldes av en tygduk. Ändå förmådde länsman Lidén inte slita blicken från ansiktet som han tyckte avtecknade sig under den. Inte förrän han hörde det klirrande ljudet från skarpslipade verktyg bakom sig, vände sig om och uppfattade glimten av kallt stål. Synen följde honom emellertid även efter det att han visats ut från laboratoriet. Läderartad hud som stramade över hårda kindknotor, mungipor som dragits tillbaka i ett stelnat grin. Kronolänsman Lidén känner hur han blir kall under det tunna lagret av svett. Naturligtvis inbillade han sig det sista. Han vet inte särskilt mycket om döda kroppar, om vad jorden gör med en människa, men han har hört sägas att förfallet går fort. Det är tre månader sedan begravningen ägde rum. Rimligen återstår vid det här laget inte mycket av det som en gång var ett ansikte. Han sätter sig på en stol vid väggen och försöker lugna andhämtningen. Handen fladdrar upp över bröstet. I rockens innerficka ligger brevet, prydligt hopvikt. Ständigt bär han det med sig, trots att han sedan länge memorerat dess oroväckande innehåll. Det är den saliges bror och svåger som skrivit för att kräva en utredning av omständigheterna kring dödsfallet. Då ett rykte spritt sig … skall på ett onaturligt sätt ha njutit döden … hemställan att få den avlidnes lik av vederbörande läkare öppnat och besiktigat… Länsman Lidén skruvar på sig. Då ett rykte spritt sig. Även han har förstås hört hur det viskats och mumlats i bygden de senaste månaderna. Om hastiga insjuknanden och gåtfulla dödsfall. En rysning drar längs ryggraden. Om det finns ett samband. Om det här dödsfallet skulle visa sig vara den svarta öppning under vilken ett ännu större 6

mörker döljer sig ... Tanken slår rot, nästlar sig in i medvetandet. I samma ögonblick sker det. Dörren till laboratoriet slås upp och ut kliver provinsialläkaren själv. Han har tagit av sig handskarna, men bär fortfarande ett förkläde i skinn. Länsman Lidén undviker att fastna med blicken på dess mörka fläckar. Istället söker han av medicinarens ansikte, letar efter tecken på lättnad. Men den andre mannens panna är djupt rynkad. Länsman Lidén får med ens svårt att andas. Det är som om väggarna tränger närmare och apoteket blir mindre. Ändå tar det en evighet för läkaren att gå genom rummet. Till sist känner Lidén en tung hand som läggs på hans axel. Han reser sig upp och hör sig själv ställa frågan. Hör provinsialläkaren svara. Uppfattar ord som hudbitar, provrör, zink och syra. Och så. Ordet som skär ett djupt hack i tiden. Ett före. Och ett efter. Arsingas. Betydande förekomst av arsingas. Kronolänsman Lidén stirrar stint på den massiva ekdisken mitt i apoteket, utan att se den. Läkaren pratar visst fortfarande, säger att det kan ta några dagar för honom att färdigställa den skriftliga attesten. I den kommer han att ge ett utlåtande om dödsorsaken. Lidén skakar stumt på huvudet. Arsingas. Han behöver inte vänta på någon attest. Han har hört tillräckligt för att förstå att hans värsta farhågor, de allra mest fasansfulla misstankarna, är på väg att besannas. Man har funnit arsenik i den dödes kropp. Han blev förgiftad. Det går en mördare lös i församlingen. Och spåren leder rakt in i prästgården.

Silbodals socken, Värmland, november 1861 De har färdats en stund under tystnad, utan sällskap av andra ljud än det dämpade klappret av hästens hovar mot skogsvägen och knarrandet från vagnshjulen. Doften av barr omsluter dem och snötyngda grenar stänger ute morgonsolen. Damerna har dragit varsin tätstickad sjal över axlarna. Själv värms Anders Lindbäck upp inifrån av förväntan. Under större delen av färden har allt de sett varit skog och åter skog men nu passerar de, med jämna mellanrum, små gårdar och mindre byar som ligger insprängda mellan trädstammarna. Den tilltagande bebyggelsen måste betyda att de närmar sig målet. Anders böjer sig över vagnskanten och kikar förbi körsvennens ryggtavla. Är de framme snart? En stund senare glesnar äntligen träden och dalen blir synlig nedanför dem. Anders vrider på sig för att se bättre och råkar komma åt Johanna, som sitter på sätet mittemot. Deras knän trycks mot varandra men han märker det knappt. Ivrigt griper han om vagnskanten och lutar sig fram för att kunna se ut över dalen som inbjudande öppnar sig för honom, likt en längtande kvinnas famn. Höga skogsklädda berg på ena sidan, sjön Västra Silen på den andra. Inramningen hade knappast kunnat vara mer storslagen. Dagsljuset får luften att skimra och i den tunna dimman över isen glittrar det som av tusen stjärnor. Alldeles intill sjön tronar kyrkan i sin vitglänsande prakt. Kyrktornet, krönt av en lanternin med små fönster, sträcker sig i en mäktig gest mot skyn. Hänförd drar Anders efter andan. Det är lika vackert som han minns det. Körsvennen vänder sig om. – Silbodalsborna är fyllda av förväntan inför er ankomst, pastor 9

Lindbäck, säger han över axeln. Ni gjorde ett imponerande intryck vid er provpredikan i augusti. Anders ser sig om i vagnen. Johanna tittar stumt tillbaka från sätet mittemot, men Charlotta som sitter bredvid klappar honom uppmuntrande på handen. – Du kommer att bli en utmärkt kyrkoherde, käre make. De rullar genom byn, förbi små, oansenliga hus. När de passerar tittar människor nyfiket upp. Ansiktena som vänds mot dem är fårade och slitna. En hårt prövad socken, förklarade biskop Sundberg i samband med utnämnandet. Vacker med sin storslagna natur, men glest befolkad och, på grund av de dåliga landsvägsförbindelserna, ytterligt avskärmad från omvärlden. – Framförallt är det en fattig bygd, lade biskopen till med ansiktet i allvarliga veck. Något helt annat än vad komminister Lindbäck är van vid. Silbodal är inte som Skållerud, inte alls. Anders formulerade ett återhållsamt, ödmjukt svar. Tack och lov, ekade det samtidigt i honom. Trettio år av sitt liv hade han vigt åt Skållerud, åt brukspatroner, sågverksägare och välbesuttna bönder. Men hur lönade dessa hans enträgna kamp för nykterhet, bildning och ordning? Jo, med otack och misstro. Ett har han lärt sig under åren som sockenadjunkt och sedermera komminister. I varje socken finns det en man som alla lyssnar på och rättar sig efter. Vars vilja de fogar sig i, oavsett vad det gäller. Äntligen har Anders själv blivit den mannen. Kyrkoherde, med makt att råda över människors liv och välbefinnande. Med möjlighet att göra skillnad, göra gott. De senaste åren har han sökt tjänsten som kyrkoherde på flera ställen. Fram till nu har det varit utan framgång. Men den här gången. Den här gången är det han som är den utvalde. Anders sträcker sina händer mot de magra, smutsiga varelserna längs vägkanten. Mina lamm. Jag vet att ni har väntat. Här har ni mig. Jag har anlänt.

När vagnen svänger av från landsvägen och kör in genom grinden i den avlövade syrenhäcken förmår Johanna knappt slita blicken från Anders ansikte. Det råder inget tvivel om hans känslor inför ankomsten till deras nya hem. Luften runt honom skälver av upphetsning. Liksom den gjorde nyss, när de rullade genom byn och möttes av lika delar underdånighet och vördnad. Av enkla, svårt utsatta människor. Den gode prästen som skickats långt ut i avkroken för att ta sig an alla dessa stackars krakar. Johanna vet vilken mäktig påverkan den sortens tankar och bilder har på Anders. Medan hästen travar genom den lilla allén av björkar som leder upp till prästgården tänker hon på Anders sätt att tala om flytten till Silbodal med henne. Hur entusiastiskt han målat upp bilden av deras tillvaro på denna nya plats, talat om en ny början. Hur menande han sett på henne, låtit henne förstå att denna nya början på något vis handlar om dem. Om honom och henne. Här i Silbodal ska de åldras tillsammans, här kommer det till sist att stå klart att valet Johanna gjorde den gången för många år sedan, då hon ännu var en ung kvinna, var det rätta. Hon försöker bortse från tanken på det som hände för en stund sedan, när deras knän stötte till varandra i vagnen. Hur Anders verkat helt oberörd, inte haft minsta ögonkast till övers åt henne. Johanna sträcker på sig och låter blicken ta in de parkliknande omgivningarna. Det är en praktfull syn trots att fruktträdens grenar spretar nakna och gräsmattorna är täckta av ett tunt lager snö. Hon ser alltihop med Anders ögon och fylls av ny tillförsikt. Om han är en aning frånvarande må det vara hänt, en dag som denna. Andra dagar kommer att följa. Dagar för samtal och arbete och liv, sida vid sida. En ny början. Johanna sneglar på kvinnan mittemot, hon som sitter bredvid Anders med det näpna dockansiktet i profil. Charlotta. Vad har han månne sagt till dig? Björkallén övergår i en öppen gårdsplan, formad som en rundel, med två rödmålade byggnader på varsin sida. Den ena består av två våningar, den andra är en enplansbyggnad. I rundelns mitt växer en ung ek och under den väntar en kortväxt man med rödbrusigt ansikte 11

och svällande buk. När vagnen stannat till presenterar han sig som handelsman Köhlin och förklarar att han förestår handelsboden samt den gästgiveri- och utskänkningsverksamhet som är kopplad härtill. Johanna anar en rynka över Anders näsrot men den slätas omedelbart ut igen. Han stiger ur vagnen och hälsar artigt på mannen. – Storslaget, säger han och far ut med armarna i en yvig rörelse, verkligen storslaget! Flera gånger upprepar han ordet och trycker den korpulente handelsmannens hand som om prästgårdens prakt vore hans förtjänst. Johanna bjuder Charlotta att kliva först ned på marken och där blir de stående medan männen svävar iväg i diskussioner om tunnland och virke. Efter någon minut känner Johanna hur Charlotta smyger sin arm under hennes. Som om Köhlin uppfattat rörelsen i ögonvrån vänder han sig mot dem. – Välkomna till Silbodal ska förstås även ni vara, mina damer. Det lyser i hans ögon, en nyfiken, nästan lysten glans. Johanna anar hur Charlotta sänker hakan. Själv håller hon huvudet högt och möter stadigt mannens granskande blick. – Det här är min hustru, Charlotta. Anders tar tag i Charlotta och får henne att ta ett steg fram. Därmed tvingas hon ge upp sitt grepp om Johannas arm. Köhlin nickar artigt, för Charlottas hand till de tunna läpparna och kysser den. Sedan vänder han åter blicken mot Johanna. – Och vem har vi här? Johanna väntar på att Anders ska presentera henne, men när det gått flera sekunder utan att han brutit tystnaden som plötsligt lagt sig över gårdsplanen harklar hon sig och sträcker på ryggen. – Mitt namn är … – Det här är mamsell Ågren, avbryter Anders utan att se på henne. Hon är en gammal bekantskap, inkvarterad hos mig och min hustru sedan många år tillbaka. Men nu, herr Köhlin, måste jag be er att ta mig med på en tur runt ägorna. Låt oss samtidigt talas vid, män emellan, om det arbete som behöver uträttas här i socknen. 12

I nästa ögonblick är de bägge männen borta. Och Charlotta står redan i dörren till tvåvåningsbyggnaden. – Kom Johanna. Vårt nya hem väntar.

Charlotta vandrar långsamt genom rummen. På nedervåningen samsas kök, skänkkammare, förmak och matsal med ett par mindre sovrum avsedda för pigorna. Hon går uppför trappan och känner värken smyga sig på. Ena benet är inte längre vad det en gång var, smärtan kommer och går. Alldeles ovanför trappan stannar hon upp, hämtar andan och ser sig omkring. Här är ännu högre i tak än där nere, Charlotta måttar med ögonen och gissar på omkring fem alnar. Även på denna våning finns sovrum, större än de på nedervåningen och dessutom utrustade med vackert glaserade kakelugnar. Alla dessa utrymmen, denna rymd, tar andan ur henne. Här finns plats för en stor familj. Gott om plats även för Gottfrid och Alfred om de någon gång vill hälsa på. Det sticker till bakom revbenen. Charlotta kan dem utantill vid det här laget, sönernas bortförklaringar. Artigt formulerade undanflykter i stramt hållna brev som anländer med allt längre mellanrum. Men vem vore hon att klandra pojkarna för deras val? Hon som varken träffat eller talat med sin egen far på många år. Det är annorlunda, viskar det inom henne, det var far som distanserade sig från dig och inte tvärtom. Dessutom fanns det en högst konkret anledning. Charlotta skälver till och hejdar sig mitt i ett steg, får brått att fånga in tankarna innan de för henne till en plats där hon inte vill vara. Långsamt stryker hon sig över den omsorgsfulla håruppsättningen och tvingar undan allt som skaver, trycker tillbaka det djupt ned och långt in, där det hör hemma. Så rör hon sig vidare, ut ur det sista sovrummet. Övervåningen domineras av en väl tilltagen salong. Anders kommer att älska det här rummet. Hon låter blicken vandra över de profilerade listerna och påkostade snickerierna längs väggar och dörrar. Ja, Anders kommer att bli mycket förtjust. Charlotta vidgar näs13

borrarna, drar in lukten. Det luktar rent men instängt. Hon går över de breda, såpskurade golvbrädorna fram till salongens fönster, lockad att slå upp ett par av dem. Men så huttrar hon till och drar den ärmlösa kappan tätare omkring sig. Novemberkylan tränger genom väggarna och hon inser att hon, så snart tjänstefolket anländer, måste ge kammarpigorna i uppgift att elda i rummen. Genom rutan ser hon sin make som, sida vid sida med Köhlin, är i färd med att inspektera en av de många ekonomibyggnaderna i bortre änden av gården. Ett svinhus kanske, eller en ladugård? Att döma av deras minspel och gester ser männen ut att vara inbegripna i avspänt samspråk. Det bådar gott att de tycks komma överens. Charlotta nickar för sig själv. Det välskräddade snittet på handelsmannens kläder och bärarens självsäkra sätt att föra sig talar sitt tydliga språk. Köhlin är en man med inflytande och därmed någon vars gillande Anders behöver vinna för att lyckas med sitt uppdrag i Silbodal. Så erinrar hon sig introduktionen ute på gårdsplanen och gör en snabb grimas. Köhlins hälsningsfras: Jag förestår gästgiveriverksamheten här i bygden. Ordet utskänkningsverksamhet. Och så uttrycket i Anders blick. Ögonblicket innan han tog sig samman. En rörelse i ögonvrån får Charlottas blick att leta sig över gårdsplanen. Genom den unga ekens grenverk ser hon hur Johanna öppnar dörren till enplansbyggnaden mittemot boningshuset. Nyfiket sticker hon in huvudet, kliver sedan över tröskeln och försvinner in, helt uppenbart i färd med att företa en egen granskning av egendomen. Typiskt Johanna. Leendet stelnar på läpparna. En ny början, det var orden Anders använt när han berättat för Charlotta om tjänsten som kyrkoherde och flytten till Silbodal. Det hade låtit som ett löfte. Hon trycker ett par skälvande fingrar mot den iskalla rutan och för dem sedan till läpparna, har en föraning om att löftet även inkluderar Johanna. På vilket sätt återstår att se. Än en gång är det något som rusar i Charlottas blodomlopp. Något hon inte kan förklara, något som jagar henne. Som hon aldrig kan fly från. Oavsett vart eller hur långt bort de flyttar. 14

Silbodals prästgård, november 1861 När Anders öppnar ytterdörren tar en vindil tag i honom. Handen far upp till pannan och håller undan lockarna som vill blåsa ned i ansiktet. Han stänger dörren till prästgården bakom sig och drar den ullfodrade rocken tätare runt kroppen. Snön knarrar under sulorna när han korsar gårdsplanen. Vinden och de kringvirvlande snöflingorna piskar obarmhärtigt mot ansiktet och får glasögonen att imma igen. Ändå kan han inte låta bli att stanna upp i höjd med eken, vända sig om och betrakta det som nu är hans hem. Kroken, där han bott med först Johanna och hennes farbror och sedan med Charlotta, var en präktig gård. Men en prästgård är något helt annat, något väsensskilt. Förutom de två större byggnaderna, boningshuset och expeditionsbyggnaden mittemot, finns här svinhus, stall, loge, vagnshus och lusthus. Och så den parkliknande trädgården, det ska bli en fröjd att se den i full blom när sommaren kommer. Expeditionsbyggnaden rymmer flera rum, bland annat de som tillhör drängen och rättaren. Omedelbart till höger när man kliver in i förstugan ligger expeditionsrummet, Anders tjänsterum. Här finns ett par bokhyllor som han redan fyllt med travar av böcker och papper. Mellan hyllorna står en kista med svarta järnbeslag och på väggen ovanför hänger arvet efter företrädaren, en oljemålning med dystra färger. En tämligen spartansk inredning således. Men framme vid fönstret står ett rejält skrivbord, med lådor och skåp. Egentligen är det allt som behövs. Uppdraget som kyrkoherde i denna svårt prövade församling kommer att kräva Anders helhjärtade engagemang, kommer att kräva tid och tankearbete. Vid sidan av skrivbordet står en smal säng. Till 15

det här rummet kommer han att kunna dra sig tillbaka för att arbeta ostört, både dag- och kvällstid. Förutom när han är ute och besöker sina församlingsbor naturligtvis. Så snart inträdespredikan är avklarad ska han sätta igång med att resa runt socknen. Anders plockar fram ett par ark papper och doppar pennan i bläckhornet. Låter blicken vandra ut genom fönstret, förbi de nakna fruktträden och vidare mot kyrktornet. Väntar på inspiration, på att ett lämpligt tema för inträdespredikan ska komma till honom. Tankarna för honom än hit, än dit. Till sist stannar de vid minnet av ankomsten till Silbodal. Vagnen som rullade genom bygden. Trashankarna som stod leende vid sidan av vägen, barnen som sträckte sina händer mot honom. Med ens vet han. Temat för inträdespredikan blir Jesu inridande i Jerusalem. Orden flödar ur Anders och ned på papperet. Han skriver utan uppehåll, med sådan kraft och fart att handen värker när han till sist lägger ifrån sig pennan. Så skjuter han ut stolen, reser sig och ställer sig mitt i rummet. Med stolt hållning och hög stämma läser han sedan upp det han skrivit för sig själv, föreställer sig att han står uppe i predikstolen iförd mässkruden i rödbrun sammet. Snart tar inlevelsen över och han behöver inte längre papperet. Anders lyfter blicken, sveper ut med armarna och höjer rösten ytterligare. Han kan riktigt höra folkmassornas jubel när de tar emot Jesus, känna förhoppningarna och förväntningarna då de hyllar honom som en konung. Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn. Så tränger ljudet av en knackning på dörren igenom. När Anders vänder sig om är dörren redan på väg att glida upp. Johannas leende ansikte blir synligt i öppningen. Hon måste ha hört åtminstone delar av hans predikan. Kanhända har hon knackat flera gånger utan att han märkt något. Så inne har han varit i sig själv och sin predikan. – Det var fantastiskt, säger hon. Storvulet. Övertygande. Johanna har alltid haft ett gott omdöme. Sett och förstått hans potential, också i stunder av motgång och nederlag. När ingen annan trott på honom, när han motarbetats och hållits tillbaka. Så avlägset 16

det känns nu! Anders kan inte hålla tillbaka leendet som bryter fram. Kan inte motstå möjligheten att få dela sin entusiasm med någon. – Om du bara visste, Johanna, hur enkelt det går. Orden kommer till mig, så lätt, så självklart. Jag är redo att möta Silbodalsborna, redo att ta mig an den här socknen. Hon nickar. – Jag är glad för din skull. Sedan blir det tyst. Anders väntar på att Johanna ska avslöja sitt ärende. Istället sneglar hon på papperet i hans hand. – Du förbereder för inträdespredikan, kan jag tänka. Är du färdig? Eller behöver du … vill du ha hjälp? Han skrattar till. – Nej, nej, jag behöver ingen hjälp. Det är bara avslutningen kvar. Får jag till den tror jag bestämt att detta kan bli min bästa predikan någonsin. Han ger sig hän åt den kvardröjande känslan av att vara i total harmoni och samklang med sig själv och världen. Berusningen i att bemästra något på egen hand. Klara sig själv. Inte vara beroende av någon. Johanna ler fortfarande, även om det har kommit något ansträngt över hennes minspel nu. Med ens blir Anders medveten om att hon håller händerna dolda bakom ryggen. – Vad har du där? Han tar ett steg närmare. Under bråkdelen av en sekund tvekar Johanna, sedan sträcker hon ut ena handen, räcker honom en försändelse. – Det har kommit ett brev. Det är till dig. Anders tar emot brevet, med avsikten att titta som hastigast på det och sedan omedelbart lägga det ifrån sig på skrivbordet. Men så kommer de emot honom, bokstäverna utanpå kuvertet. Stora, slängiga bokstäver som han skulle känna igen varsomhelst. Han harklar sig. – Var det allt? Vill du i så fall vara snäll och lämna mig ensam. Innan Johanna hunnit protestera höjer han handen. Skakar den lätt i riktning mot dörren. Han försöker se ivrig ut, som en man angelägen 17

om att få återgå till sin gärning. Innan hon försvinner ut ur rummet ger han henne en vänlig, men bestämd tillrättavisning. – Nästa gång vill jag att du väntar med att stiga in tills jag har uppmanat dig att göra så. Det duger inte att bara knacka och kliva på. Sedan är Johanna borta och han sjunker ned vid skrivbordet igen, med brevet i handen. Stumt betraktar han det svagt gula kuvertet. Det är tredje brevet på kort tid. Ett av många i raden det senaste året. Hans namn står präntat på utsidan och Anders stryker försiktigt med fingrarna över det. Den där handstilen. Utan att behöva öppna vet han vem brevet är ifrån. Lysén. Anders värjer sig mot de motstridiga känslor som barndomsvännens namn väcker till liv. Stålsätter sig innan han sprättar kuvertet och vecklar upp brevet inuti. Han rättar till glasögonen och låter ögonen fara över texten, ta in lösryckta stycken och formuleringar som till sist bildar ett sammanhang. Allt sämre ställt med hälsan … Har måst avyttra återstoden av min verksamhet … Stadd vid kassa … men detta med tak över huvudet är en annan fråga … Nyheten om dina framgångar … Minns du löftet vi gav varandra som unga? Anders lägger brevet ifrån sig, lutar sig bakåt och stirrar tomt ut i luften. Tankarna rusar bakåt i tid och rum. Finner två barbenta och magra vallgossar utan annat sällskap än djuren och varandra. Pojkar som delar upplevelsen av värkande muskler, svidande skavsår och ständigt rivande hunger. Finner två ynglingar i en främmande stad, på väg att bryta sig loss från det som varit, på väg ut i världen. Bästa vänner. Men sedan. Det som skedde därefter. Det som förändrade allt. Minns du löftet vi gav varandra som unga? Anders reser sig och knycklar ihop brevet. Går fram till braskaminen i hörnet, öppnar luckan och låter papperet uppslukas av lågorna. Alldeles som han gjort med vart och ett av de tidigare breven.

ATTEST År 1865 den 13 mars förrättades, enligt förordnande, rättsmedicinsk besiktning och liköppning av liket efter handelsman Lysén. Förrättningen verkställdes av undertecknad i Silbodals sockenstuga. Den kemiska undersökningen förrättades den 16 mars på apoteket i Karlstad.

Förutnämnde Lysén, 56 år gammal, var sedan dryga året tillbaka bosatt i Silbodals socken, på prästgården. Han avled i mitten av sistlidne december månad, blott timmar efter att ha hittats på sitt rum med svåra smärtor. Handelsman Lyséns tidigare sjukdom, om än omvittnat plågsam, har inte bidragit till den dödliga utgången. Företeelserna vid obduktionen låter med full visshet antaga att handelsman Lysén ljutit döden till följd av arsenikförgiftning. Ovanstående intygar, så sant Gud mig hjälpe till liv och själ,

Karlstad, den 18 mars 1865 Provinsialläkare Lorenz Gustaf Örtengren