KAPITEL 1
Uppvaknandet De var slödder och visste om det. Mänskligt avfall från ett utbombat ingenmansland i det krigshärjade England. Missanpassade individer från de sotiga kvarteren i stadsdelen Aston i Birmingham, utan framtid och med ett förflutet som inte gick att fly undan. Ett gäng objudna gäster i musikbranschen som alltid skulle bli påkomna, avslöjade för vad de var: småkryp av lägsta sorten. De var ett skämt som ingen skrattade åt, allra minst clownen som ledde föreställningen. Det fanns inte en antydan till leende i Ozzy Osbournes min när han sa: ”Vi var fyra nollor från Birmingham, vad fan hade vi att komma med?” De hade ständigt dålig tajming. Var för sent ute för den syratrippande hippievågen, för tidigt för rock’n’rollens kollektiva självmord under glamvågen. De hette Black Sabbath, och oavsett vad musikens historieförfalskare en dag skulle säga om dem, när det för länge sedan hade tappat all betydelse, så var de världens mest avskydda rockband. Folk viskade om Led Zeppelin, om deras hemliga magiska ritualer och omättliga ambitioner, andra beundrade Deep Purple för deras telepatiska ekvilibrism. Hendrix levde fortfarande, liksom Brian, Jim och Janis. Rocken var på sin absoluta höjdpunkt, men Black Sabbath stod ändå lågt i kurs. Kritikerna – folk utifrån, idioter, oftast från London – fattade helt enkelt inte. Men de unga älskade dem så som bara unga kan. Det var som att smygröka genom fönstret i pojkrummet, stjäla mynt ur morsans handväska när hon gick ut eller att hitta en porrblaska under farsans säng: som en första glimt av helvetets isande eldar, medan kroppen skälvde av ett smutsigt och oemotståndligt begär. 11