Tidigare utgivning I de lugnaste vatten (2008) I den innersta kretsen (2009) I grunden utan skuld (2010) I natt är du död (2011) I stundens hetta (2012)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Viveca Sten 2013 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Omslagsdesign Johan Pettersson Tryckt 2013 hos ScandBook AB, Falun ISBN 978-91-37-14038-4
Till minne av Sascha Birkhahn 1911–2012
Onsdagen den 24 december 2008
Kapitel 1
Bara hon kom ut till Sandhamn skulle allt bli bra. Ingenstans kände hon sig så trygg som där. Jeanette Thiels upprepade orden som ett mantra när hon körde i snömodden på motorvägen. Flera gånger fick hon blinka bort tårarna för att kunna se ordentligt. Vid Skurubron höll hon på att få sladd. Hon åkte förbi golfbanan vid Fågelbro och Strömma kanal. Båten skulle gå om några minuter, kvart i tre. Hon måste hinna, det var sista turen för dagen. Efter en evighet öppnade sig hamnen i Stavsnäs framför henne och hon svängde in på den halvfulla parkeringen. Hon fumlade med larmbrickan men lyckades till sist låsa Forden. Vinden bet i kinderna, temperaturen hade fallit ordentligt och det måste vara minst tio minusgrader ute, om inte mer. En bit bort slog linorna på en tom flaggstång och utanför fjärden skummade gäss på vågorna. Ett svagt illamående steg i strupen, men hon hade inte tid att oroa sig för det. Med nerböjt huvud skyndade hon sig mot kajen där den stora båten väntade i grå halvdager. Hon var sist ombord, bakom henne drogs landgången in och bara några sekunder senare lade båten ut. Ändå kunde hon inte låta bli att vända sig om för att se om det var någon där. Jeanette kurade ihop sig i ett hörn i den bakre delen av båten och drog huvan över håret så att ansiktet knappt syntes. Hon visste att hon borde äta något men var för trött för att gå till cafeterian på övervåningen. Istället sjönk hon in i ett slags halvdvala medan motorn dunkade i bakgrunden. Det rytmiska ljudet lugnade. 7
Mobilen vibrerade i fickan och hon stack automatiskt ner handen men drog snart upp den igen. Ville inte veta vem det var som sökte henne. ”Nästa brygga är Sandhamn”, hördes det från en sprakande högtalare. ”Kapten och besättningen får passa på att önska alla en riktigt god jul.” Jeanette såg bilden av Alice framför sig och försökte låta bli att gråta. Vid det här laget höll hon och Michael säkert på med de sista förberedelserna. Julklapparna låg inslagna under granen och det doftade skinka och köttbullar i köket. Snart skulle Michaels föräldrar komma, fullastade med paket. Alice hade bett henne fira jul med dem. Det var det sista hon sagt innan hon gick sin väg. ”Snälla mamma. Bara en liten stund, ett par timmar åtminstone?” Jeanette hade skakat på huvudet och försökt trycka en kyss mot Alices panna. Men hon vek undan huvudet och Jeanettes mun hann knappt snudda vid håret. Det dåliga samvetet brände till. Varför blev det alltid så fel? De skulle vara framme om några minuter och hon reste sig för att leta rätt på toaletterna. När hon öppnade dörren hajade hon till vid anblicken av den likbleka kvinnan i spegeln. Det tog flera sekunder innan hon förstod att det var hennes eget ansikte hon hade framför sig. Hon hade mörka cirklar under ögonen och var grå i hyn. Djupa streck gick från näsa till mun. Jag ser ut som en gammal kvinna, tänkte hon. Vart tog tiden vägen? När hon tvättade händerna undvek hon att se sig i spegeln. Motorljudet minskade, det betydde att kaptenen hade dragit ner på farten för att gå genom sundet in till Sandhamn. Hon tog upp väskan från det sörjiga golvet och hängde axelremmen över skuldran. De var inte många ombord men hon dröjde sig ändå kvar så att hon blev sist i kön. ”God jul”, sa matrosen när hon lämnade biljetten. Jeanette försökte ge honom ett leende. De andra passagerarna hade redan försvunnit från bryggan, det var för kallt för att vara kvar i onödan. Jeanette ställde ändå ner väskan och såg sig om i den välbekanta omgivningen. 8
Högar med snö låg utmed den plogade strandpromenaden mellan ångbåtsbryggan och Seglarhotellet. På den breda strandremsan var dussintals båtar upplagda för vintern under snötäckta presenningar. I den västra delen av hamnen skymtade värdshusets gula byggnad med ljusslingor på fasaden. De tindrande ljusen fick henne nästan att gråta igen. Hon tog sin väska och började gå. Det doftade starkt av hyacinter inne på Seglarhotellet. Bakom den höga disken stod en blond receptionist som hade på sig en tomteluva. Jeanette presenterade sig. ”Jag ringde och bokade rum i förmiddags.” Tjejen log glatt mot henne och Jeanette kunde inte låta bli att notera hur illa det rosa läppstiftet passade till tomtemössans röda färg. ”Just det”, sa receptionisten. ”Välkommen. Du ska bo i en av lägen heterna bakom poolen. Du är inte mörkrädd, hoppas jag?” Hon log igen, som om hon sagt något lustigt. ”Det är tyvärr fullt i huvudbyggnaden den här helgen, det är bara lägenheterna som finns kvar.” Innan Jeanette hann säga något fortsatte hon: ”Middagen serveras från klockan nitton, du måste boka bord. Klockan tjugo, passar det?” Jeanette nickade. ”Det är ett jättefint julbord”, sa receptionisten. ”Allting du kan önska dig, femton sorters sillinläggningar. Och tomten kommer förstås på kvällen till alla snälla barn.” Hon blinkade mot Jeanette. Hon tycktes inte fundera över om en ensam medelålders kvinna skulle vara intresserad av tomtens besök. ”Behöver du hjälp med bagaget?” frågade hon sedan. ”Det är inte farligt långt, knappt hundrafemtio meter. Du går nerför yttertrappan och tar sedan till höger. Följ den skottade gången förbi minigolfbanan och ta höger igen där poolområdet börjar. Du bor två hus efter ingången.” ”Jag klarar mig nog”, mumlade Jeanette. Det susade i öronen när hon sträckte sig efter väskan. ”Hoppas du får en trevlig julhelg hos oss. Det är julotta i Sandhamns 9
kapell i morgon klockan sju, om du vill gå dit. Det brukar vara väldigt stämningsfullt.” Äntligen räckte hon över nyckelkortet och Jeanette lyfte upp väskan för att gå. Men hejdade sig. ”Är det bara jag som bor där borta?” sa hon lågt. ”Vänta så ska jag se efter.” Receptionisten vände sig om mot skärmen så hastigt att tomteluvan gungade till. Hon rynkade pannan innan hon lyfte blicken igen. ”Ja, du är helt ensam där.”
10
Kapitel 2
Kriminalinspektör Thomas Andreasson log när han såg sin dotter nyfiket peta på paketen under den drygt meterhöga granen. Nästan alla presenter var till Elin, fastän hon var så liten. Först i mars skulle hon fylla ett. Pernilla och han hade kommit överens om att dra ner på julklapparna med tanke på vad det hade kostat att bygga till sommarhuset under hösten, men att döma av pakethögen hade ingen av dem lyckats hålla sig till överenskommelsen. Dessutom hade de fått med sig en stor kasse från farmor och farfar som firade med Thomas bror och hans familj. Pernillas mamma var hos hennes syster i USA, så de var ensamma i huset på Harö. Inte för att det gjorde Thomas någonting. En grov misshandel kring lucia hade fyllt hans tid fram till ledigheten och nu såg han fram emot att få koppla av tillsammans med familjen. Det skulle bli skönt att stänga ute en verklighet som ibland var mer påfrestande än han ville erkänna. Thomas såg ut genom fönstret, nere vid bryggan glimmade två lyktor som han hade ställt ut samma eftermiddag. Ett kraftigt snöfall under de senaste dagarna hade bäddat in kobbar och skär i ett mjukt vitt täcke. När de kom ut till ön hade kylan förvandlat de kala träden till glimmande stammar med kronor som glittrade av rimfrost. Isen hade lagt sig längst inne i viken – fortsatte det så här skulle det bli som förr om åren, då isen låg tjock i skärgården i månader och man kunde åka sparkstötting mellan öarna. Var stod förresten den gamla sparken? Med lite tur var den kvar hos hans föräldrar. Deras fullproppade vedbod rymde allt möjligt, decennier av sparade grejer som någon gång kunde vara bra att ha. Elin avbröt hans tankar. Hon vaggade där hon satt och sträckte upp armarna mot honom. Han lyfte upp henne och hon satte sig belåtet till rätta, lutade pannan mot hans bröstkorg. 11
Pernilla höll på att plocka undan det sista av det lilla julbordet. Skinkan, korven och sillen hade redan åkt in i kylskåpet. Nu värmde hon glögg och bryggde kaffe inför paketutdelningen. Det här var nog sista året utan tomte, tänkte Thomas, nästa år hade farfar en viktig roll att spela. ”Behöver du hjälp?” sa han och släppte Elin med blicken. ”Det är lugnt”, sa Pernilla medan hon böjde sig för att ta fram en bricka ur ett underskåp. ”Du fixade ju maten, jag kan röja undan.” De hade huggit den lilla granen på ön och klätt den kvällen innan. På morgonen hade Elin ramlat in i den och den hade trillat med kulor, glitter och allt. Tårarna hade flödat. Men det var inte värre än att det gick att göra granen fin igen. Elin hade fått eget glitter som hon lekt med tills det gick sönder. Thomas satte ner Elin på golvet och föll på knä bredvid henne. Han snuddade vid den lena kinden med läpparna. Doften av småbarn. Det ljusa håret var dagen till ära friserat med en liten tofs i pannan, som vippade när hon gungade till av förväntan. ”Vad säger du?” sa han. ”Ska vi öppna ett litet paket bara du och jag, medan mamma gör klart i köket?”
12
Kapitel 3
När Jeanette öppnade ögonen tog det några sekunder innan hon förstod att hon låg i hotellrummet. Illamåendet hade inte gått över och det ilade i naveltrakten, korta kramper som kom och gick. Sängen där hon sjunkit ner var mjuk och bred, ändå var det svårt att hitta en bekväm ställning. Hon hade en ruggig känsla i kroppen och frös, trots den tjocka tröjan. Hur länge hade hon sovit? Jeanette såg på klockan, snart fem i åtta. Om hon skulle få något i sig den här kvällen måste hon gå bort till restaurangen. Det värkte i lemmarna av trötthet, hon förstod inte hur hon skulle kunna ta sig upp. I bakgrunden stod tv:n på. Det hade gått automatiskt, som gammal reporter var nyheterna det första hon slog på när hon steg in i ett hotellrum. Men det var meningslöst att lyssna, det var bara ett tjatter om julfirandet på olika platser i landet. Som om ingenting av vikt hade hänt på jordklotet just denna dag. En annan gång hade det gjort henne upprörd, nu fick det vara. Hon såg sig om, noterade att någon försökt skapa skärgårdskänsla genom tavlorna på väggen: svartvita foton från Sandhamn i början av nittonhundratalet. Smäckra segelbåtar, kvinnor i bredbrättade hattar och herrar i mörkblå paletå på strandpromenaden. Jeanette blundade och kom på fötter. Det krampade i magen igen, hon försökte ignorera det och istället framkalla den gamla känslan, att Sandhamn var den tryggaste platsen på jorden. Mormor, tänkte hon och fick en klump i halsen när hon mindes barndomens somrar i huset på andra sidan ön. Hon hade varit där alldeles för sällan de senaste åren, men nu skulle det bli ändring. Till våren skulle hon ta med sig Alice och stanna hela sommaren. I morgon skulle hon gå bort till huset. Där borde hon kunna tänka efter, 13
fatta ett beslut. Som förr i tiden. Det var alltid mormor hon hade vänt sig till, mormor som kom med varm choklad och goda råd när hon behövde det som mest. Jeanette gick in i badrummet och sköljde ansiktet med kallt vatten. Men obehaget ville inte ge vika, händerna darrade när hon torkade av dem. Förra året hade hon varit i Mellanöstern så här dags, på reportageresa. Insvept i en mörk fotsid burka hade hon gjort hemliga intervjuer med arga och rädda kvinnor i Iran. De hade resulterat i flera långa artiklar om kvinnosituationen i landet. En av dem hade fångats upp av kvälls nyheterna och redaktionschefen hade blivit lika belåten som om det varit han som smugit omkring i de trånga gränderna under varma, dammiga tygsjok. Hon hade gjort skillnad, tänkte hon den gången när hon kom tillbaka till hotellet. Då hade det varit för sent för att ringa Alice och önska henne god jul. Det här var första gången på åratal som hon var i Sverige under helgdagarna. Hon hade varit tvungen. Minnesbilderna kom tillbaka och pulsen rusade. Jeanette gick ut i vardagsrummet för att ta fram sin Macbook. Måste tänka på något annat, få bort allt som vevades runt i huvudet. Men när fingrarna sökte igenom väskan hittade hon inte datorn. Stressad öppnade hon väskan på vid gavel och rotade igenom den igen. Till slut tömde hon innehållet i fåtöljen, ut föll trosor, jeans och medicinburkar om vartannat. Med något som liknade panik stirrade hon på röran framför sig. Hon var säker på att hon hade stoppat ner Macen innan hon gav sig iväg. Det måste hon ha gjort, ändå var den inte där. För säkerhets skull såg hon efter i väskan ännu en gång, men bara en gammal tändsticksask från Frankfurt låg kvar i ett hörn där den för länge sedan hade kilat in sig. Hade hon glömt datorn i lägenheten? Det var inte möjligt, hon tog ju alltid med sig den. Jeanette strök undan håret från pannan som nu var alldeles klibbig. Var kunde den vara? 14
Inte på båten, hon hade inte öppnat väskan ombord. Och hon borde ha sett om den ramlat ur i bilen. Eller skulle hon det? Hon hade varit så upprörd när hon gav sig iväg, så chockad och förvirrad, att hon bara slängt ner det allra nödvändigaste och rusat ut. Det var knappt hon hunnit låsa ytterdörren. Hon snyftade till. Hur kunde hon ha glömt kvar sin dator, efter allt som hänt? Plötsligt längtade hon efter en cigarett, trots att hon verkligen bestämt sig för att sluta. Det fanns nog kvar ett par i paketet på botten av hand väskan. Hon fick hålla sitt löfte en annan dag. En liten skylt på väggen upplyste om att hon bodde i en rökfri lägenhet. Då måste hon ändå gå ut. Orkade hon det? Ett ljud från andra sidan väggen fick henne att rycka till, det lät nästan som en dörr som slog igen. Eller var det bara snö som rasade från taket? Hade inte receptionisten sagt att hon var ensam här? Jeanette vände sig om. Det var fullkomligt tyst. Hon hade inbillat sig, så var det nog. Nu kom illamåendet igen, det smakade metall i munnen. Gardinerna var fördragna. När hon sköt den ena åt sidan märkte hon att det blivit kolsvart ute, inte ens det tjocka vita snötäcket på marken lättade upp mörkret. Sakta lossade hon fönsterhaspen, nästan som om någon hade sagt åt henne att öppna. Någon meter nedanför började taket till nästa etage och det var täckt av ett lika tjockt vitt lager som det på marken. Jeanette öppnade en aning, och rös till när en iskall vindpust kom rusande. Hon ignorerade den och försökte lyssna efter bruset från havet. Vattnet låg bara ett trettiotal meter bort, precis som vid mormors hus. Hon mindes ljudet av vågorna, fräsandet när de rullade in mot stranden. Hon hade alltid älskat känslan av att vara längst ut i havsbandet, att betrakta havet som aldrig var riktigt stilla. Ibland drömde hon om vattenmassorna, att hon sakta sjönk till botten, somnade bland vajande sjögräs, omgiven av fiskar som pilade fram och tillbaka. Men hon var aldrig rädd, inte hos mormor. 15
Kylan gjorde sig påmind och Jeanette huttrade till. Hon vred på huvudet, såg ut genom det andra fönstret som vette mot ingången. Det var svart i grannlägenheterna och lampan ovanför ytterdörren förmådde inte lysa upp omgivningen. Utanför den runda ljuskäglan fanns bara mörker och skugga.
16
Kapitel 4
Nora Linde slog sig ner på glasverandan i Brandska villan med en kopp kaffe i handen. Som vanligt hade hon ätit för mycket. När hon väl lassat på tallriken var det för sent att ångra sig. Och det var ju så gott allting. På radion spelade ”Stilla natt” men ljudet av klirrande disk nådde henne från köket. Pojkarna gnabbades om vem som skulle ta hand om det sista. Nora lät det vara, de fick göra upp det där på egen hand. Istället spejade hon ut genom det stora verandafönstret. Vinden som börjat blåsa upp på eftermiddagen tjöt nu runt knutarna. De hade eldat i alla de gamla kakelugnarna som fungerade ypperligt trots att de var från artonhundratalet. Det tog bara några timmar, sedan kom värmen, stadig och pålitlig bara man regelbundet matade ugnarna med ved. Nora smuttade på kaffet. Hittills hade allting gått över förväntan. Hon hade lyckats skjuta ifrån sig alla tankar på jobbet, oron som hängde över henne. Spänningen hade långsamt lättat under dagen. Med en suck ställde hon ifrån sig koppen, hon ville inte tänka på banken nu. I morgon skulle de pulsa iväg till julottan tidigt på morgonen, det gladde hon sig åt även om Adam och Simon nog skulle knorra. Särskilt Adam som led av svår morgontrötthet i likhet med alla andra tonåringar. När de väl kom dit skulle de tycka om det, det visste hon, det lilla kapellet där ljuslågorna flämtade medan grannar och bekanta önskade varandra god jul. ”Här sitter du bra.” Nora såg upp. I dörröppningen stod Henrik, med två halvfulla konjakskupor i händerna. Något nötfärgat gungade i de utsirade kristallglasen som funnits i det stora vitrinskåpet i matsalen så länge Nora kunde minnas. ”Armagnac, som du tycker om”, sa Henrik med ett leende. 17
Han räckte henne den ena kupan och slog sig ner mittemot, i korg fåtöljen. Han lade det ena benet över det andra och lutade sig tillbaka. Det luktade starkt och sött från glaset. Nora tog en klunk och kände hur det stack i gommen, sedan kom eftersmaken. ”Så gott det var”, sa hon. ”Tack.” Noras blick sökte sig mot havet, dröjde kvar i det svarta utanför fönstret. ”Mamma.” Simon nästan skuttade in och pekade ivrigt på julgranen i det bortre hörnet av matsalen. Där brukade det stå ett litet sideboard i mahogny som de flyttat undan för att få plats. ”Nu får vi väl öppna julklapparna!” Nora drog honom till sig och rufsade om honom i håret. ”Vad sägs om att vänta ett tag till?” För en sekund såg han osäker ut, sedan förstod han att hon bara skojade med honom. ”Hur ser det ut i köket?” sa Nora. ”Törs man gå dit utan att hamna i ett bombnedslag?” Han nickade så energiskt att det ljusa håret föll fram i pannan. Det började bli dags för en klippning. ”Det är jättefint, jag lovar. Pappa har också städat. Jättemycket.” ”Då så.” Nora släppte honom. Genast for han bort till Henrik och gav också honom en kram. ”Hämta Adam så kör vi igång”, sa Henrik. Han sträckte ut handen som för att ge Nora en klapp på kinden, men avbröt sig när killarna i nästa sekund var tillbaka. ”Jaha”, sa han. ”Vem är det som ska få första paketet i år?”
18
Kapitel 5
Jeanette tvingade sig att andas lugnare. Hon drog på sig jacka och mössa, men tvekade med handen på dörrhandtaget, lyssnade igen efter ljud utanför. Ingenting. Ändå ryste hon till. Det hade säkert bara varit inbillning. Hon var ensam i längan, det hade receptionisten sagt. Vid det här laget njöt de andra hotellgästerna av det dignande julbordet som receptionisten så entusiastiskt berättat om. Mot bättre vetande slängde hon en sista blick ner i väskan där datorn borde ha legat. Sedan försökte hon mana fram bilden av den senaste gången hon använt den. I morse vid köksbordet, när hon läste Financial Times på skärmen. Innan det ringde på dörren. Sedan hade allting gått så fort. Hon hade inte haft tid att tänka. Måste bort, inte vara kvar. Ge sig iväg, nu med en gång. Som om lägenheten blivit besudlad av besöket. Chocken satt fortfarande i, de ömsom hårda, ömsom vädjande orden ringde i öronen. ”Jag kommer inte att tillåta det här.” Jeanette visste inte riktigt vad hon hade väntat sig. Men aldrig de hätska meningar som vällde fram, som glödgad lava som brände och förtärde sanningen. ”Du kommer att ångra dig om du inte låter bli, förstår du det. Jag kommer att krossa dig.” På något sätt hade hon inte gett efter för hoten. Ilsket fräst tillbaka, trots att hon grät inombords: ”Det finns en kopia i arbetsrummet, och Alice har också fått en. Det spelar ingen roll vad du gör. Jag skickar in det på måndag.” Till slut blev rösten bönfallande, tiggande. Men det var inte därför hon 19
hade bestämt sig för att berätta, det handlade inte om utpressning eller pengar. Sanningen, hon ville bara få fram sanningen. Så småningom stod de i hallen, det fanns ingenting mer att säga. Det var när Jeanette öppnat ytterdörren som hon sett blicken, så full av hat att hon blev knäsvag. Den skrämde henne mer än allting annat. Det var nätt och jämnt att hon förmådde stänga och låsa innan hon sjönk ner på golvet, med ryggen mot väggen och skakande händer. Det hade varit ett fruktansvärt misstag att berätta. Men hon hade känt sig förpliktigad, av många olika skäl. Efter alla år tillsammans. Jeanette strök sig över pannan. Varför hade hon ens nämnt att Alice fått en kopia? Det hade bara flugit ur henne i den hetsiga diskussionen. Hon måste ta tillbaka USB-minnet så snart hon var tillbaka i Stockholm. Med ens kändes rummet klaustrofobiskt. Som om väggarna höll på att tryckas ihop, med henne i mitten. Lugna ner dig, tänkte hon. Det är inte så farligt, man säger så mycket i stundens upphetsning. Det kommer att ordna sig. Det måste det göra. En oväntad våg av yrsel fick henne att famla mot väggen efter stöd. Magen drog ihop sig och det kom en sur uppstötning, smaken av galla i munnen. Det var länge sedan hon åt någonting, hon borde ge sig iväg till restaurangen, tänkte hon, fastän hon fortfarande kände sig matt och illamående. En cigarett skulle nog få igång henne, och sedan lite mat. Hon visste att det skulle lugna de spända nerverna att få tända en cigarett, känna nikotinet som spred sig i kroppen. Det hade tröstat henne många gånger då hon befunnit sig på utmattningens gräns, hjälpt henne i farliga situationer i länder där hon inte talat språket men kommunicerat genom ett gemensamt bloss i lönndom. Med darrande händer stoppade hon ner cigarettpaketet i fickan. Handväskan fick vara kvar i rummet, hon behövde inte ta med den. Utan att dröja längre släckte Jeanette taklampan och gick ut i mörkret.
20
Kapitel 6 ”Mamma, den här julklappen är till dig”, ropade Simon. Han låg på knä på den slitna men äkta mattan vars färger knappt gick att urskilja. Ett arv från tant Signe, husets förra ägare och Noras avlidna granne. Signe brukade sitta på verandan precis som Nora nu gjorde, med hunden Kajsa vid fötterna. Nora kunde fortfarande höra ljudet från svansen som slog mot det nötta trägolvet. Belåtet drog Simon fram ett litet paket som verkade ha legat långt inne under granen, nästan som om någon försökt gömma det. ”Den är från pappa”, strålade han, röd i ansiktet av lika delar värme och upphetsning. Nora lade ifrån sig nötknäpparen och skalet från en valnöt som hon just knäckt. Simon hade verkligen sett fram emot julafton och knappt pratat om något annat de senaste dagarna. Det var länge sedan han hade varit på så gott humör. Munnen hade gått i ett i morse när de satte sig vid köksbordet för att äta risgrynsgröt med kanel och socker. Nu kom han fram och räckte Nora julklappen. Han pekade på den sirliga etiketten. ”Till Nora. God jul önskar Henrik”, läste han högtidligt. Sedan kröp han upp bredvid henne i korgsoffan, så nära att hans ben snuddade vid hennes. Nora betraktade julklappen. Det var ett platt fyrkantigt paket, omsorgsfullt inslaget i silverpapper. Hon kände igen logotypen på det lilla märket som satt fast ovanpå. Det tillhörde en känd juvelerare vars butik låg på en elegant affärsgata i Stockholm. Hon gick förbi den ibland men hade aldrig varit inne. ”Ska du inte öppna?” sa Simon uppspelt. ”Det ser jättefint ut.” Det knäppte till från kakelugnen, elden glödde innanför mässingsluckorna. Adam, som satt i den andra korgstolen, lutade sig intresserat fram. 21
I profil såg han ut som en yngre kopia av Henrik. Han hade också börjat låta likadant, sättet han betonade orden, en antydan till släpighet i rösten. Nora såg frågande på sin exman. Hon hade bara köpt en bok till honom, en roman om en utsatt kvinna i Afghanistan. Bokvalet hade roat henne med tanke på hur ojämn arbetsfördelningen varit i deras äktenskap. Det satt fortfarande kvar en liten tagg. ”Öppna nu”, sa Simon och petade på paketet. Henrik följde hennes rörelser. Han började bli grå runt tinningarna såg hon när han ställde ifrån sig konjakskupan. Nora vägde paketet i handen, försvann i tankarna. De hade kommit överens om att fira jul tillsammans för barnens skull, ingenting mer. Men det var tydligt att han ansträngde sig, sedan de kom ut till Sandhamn hade Nora knappt behövt röra ett finger. Henrik hade till och med handlat det mesta av maten. En helt ny människa, i varje fall jämfört med den han varit under deras sista år tillsammans. Kanske hörde det ihop med att han nyligen separerat från Marie, kvinnan han träffat medan de fortfarande var gifta och som han flyttat ihop med direkt efter skilsmässan. Den där taggen gjorde sig påmind igen. De första tonerna av ”I’ll be home for Christmas” hördes från skiv spelaren. Lågan i takets fotogenlampa fladdrade till. Varsamt lossade Nora på snöret, det var ett vackert sidenband med invävda guldtrådar. Hon lade det åt sidan och vecklade ut det eleganta omslagspappret. Till slut kom en ask i mörkrött läder fram. Nu hängde Simon över hennes axel. ”Vad är det?” sa han. ”Öppna då.” Nora lyfte på locket. På en grön sammetsbotten vilade ett hängsmycke i vitt guld med en liten diamant i mitten. En tunn, smal kedja blänkte bredvid. ”Oj”, viskade Nora utan att riktigt våga se på Henrik. Det var alldeles för mycket, så dyrt. ”Det är jättefint”, andades Simon i hennes öra. Henrik log varmt. ”To new beginnings”, sa han och lyfte konjakskupan i en skål. 22