9789137140292

tr acey garvis gr aves

På ön Översättning Katarina Jansson

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel On the Island Copyright © Tracey Garvis Graves 2011 Svensk utgåva enligt avtal med Ulf Töregård Agency AB Omslag Nils Olsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 isbn 978-91-37-14029-2

Till Meira

1

ANNA Juni 2001 Jag var trettio år gammal när sjöflygplanet som T.J. Callahan och jag färdades med kraschade i Indiska oceanen. T.J. var sexton och höll sedan tre månader på att hämta sig från Hodgkins sjukdom. Piloten hette Mick, men han var död redan innan vi slog i vattnet.

Min pojkvän John körde mig till flygplatsen trots att han bara var mitt tredjeval för den uppgiften, efter både mamma och min syster Sarah. Vi släpade på varsin stor resväska med hjul och fick kämpa oss fram i trängseln, och jag undrade om hela Chicago skulle ut och flyga just den dagen. När vi slutligen var framme vid incheckningsdisken log US Airways-representanten, satte lappar på väskorna och gav mig ett boardingpass. ”Tack, miss Emerson. Nu har jag checkat in er hela vägen till Male. Ha en trygg och trevlig resa.”

Jag lade ner boardingpasset i handväskan och vände mig sedan om för att säga hej då till John. ”Tack för skjutsen.” ”Jag följer med och väntar, Anna.” ”Det behöver du inte göra”, sa jag och skakade på huvudet.

Han ryckte till. ”Men jag vill det.”

Vi släntrade fram under tystnad i takt med den långsamma strömmen passagerare. Vid gaten frågade John: ”Hur ser han ut?”

7

”Tunn och skallig.”

Jag sökte med blicken i folkmängden och när jag fick syn på T.J. måste jag le, för numera täcktes hans huvud av kort, brunt hår. Jag vinkade och han nickade till svar, medan pojken som satt intill gav honom en menande puff i sidan. ”Vem är den där andre killen?” undrade John. ”Jag tror det är hans kompis Ben.” De satt hopsjunkna på stolarna och var klädda som vilka sextonåriga pojkar som helst: långa, rymliga friluftsshorts, T-shirtar och oknutna tennisskor. En marinblå ryggsäck stod på golvet vid T.J:s fötter. ”Är du riktigt säker på att du vill göra det här?” frågade John. Han stack händerna i bakfickorna och såg envist ner på vänthallens nötta golvmatta.

Någon av oss måste ju göra något. ”Ja.” ”Men snälla, fatta inga slutgiltiga beslut förrän du kommer hem igen.”

Jag påpekade inte det ironiska i hans vädjan. ”Det sa jag ju att jag inte skulle.”

Fast egentligen fanns det inte mer än ett alternativ. Jag valde bara att skjuta upp det till slutet av sommaren.

John lade armarna om min midja och kysste mig, många sekunder längre än han borde på en offentlig plats. Jag drog mig generat ur hans grepp. I ögonvrån såg jag att T.J. och Ben följde alltihop. ”Jag älskar dig”, sa han.

Jag nickade. ”Jag vet.”

Han lyfte resignerat upp mitt handbagage och lade remmen över min axel. ”Då hoppas jag att resan går bra. Ring när du kommer fram.” ”Okej.”

John gick därifrån. Jag följde honom med blicken tills han försvann i folkmängden, och sedan slätade jag till kjolen och satte kurs mot pojkarna. När jag närmade mig tittade de ner.

8

”Hej, T.J. Du ser ut att må jättebra. Är du klar för avfärd?”

Hans bruna ögon såg helt kort in i mina. ”Ja då, absolut.”

Han hade lagt på sig lite och ansiktet var inte lika blekt längre. Jag såg att han hade tandställning – det hade jag inte noterat tidigare – och ett litet ärr på hakan. ”Hej. Jag heter Anna”, sa jag till killen som satt bredvid T.J. ”Och du måste vara Ben. Blev din fest lyckad?”

Han kastade en förvirrad blick på T.J. ”Hm, javisst, den var okej.”

Jag tog fram min mobil för att se vad klockan var. ”Jag kommer strax tillbaka, T.J. Jag ska bara kolla upp vår flight.”

När jag avlägsnade mig hörde jag Ben säga: ”Wow, din barnvakt är ju supersexig, alltså.” ”Hon är min stödlärare, dumjävel.”

Orden rann av mig. Jag undervisade på high school, och en och annan kommentar från hormonstinna tonårspojkar tyckte jag tillhörde yrkets mer oskyldiga prövningar.

När jag hade fått bekräftat att allt fortfarande löpte enligt tidtabellen återvände jag till T.J. och satte mig på den tomma platsen bredvid honom. ”Har Ben åkt?” ”Ja. Hans morsa tröttnade på att bara köra varv efter varv runt flygplatsen. Och han ville inte låta henne följa med oss in hit.” ”Vill du ha nåt att äta?”

Han skakade på huvudet. ”Jag är inte hungrig.”

Vi satt där under besvärande tystnad tills det var dags att stiga på planet. T.J. följde mig längs den smala mittgången, fram till våra platser i första klass. ”Vill du ha fönsterplatsen?” frågade jag.

T.J. ryckte på axlarna. ”Okej. Tack.”

Jag steg åt sidan och väntade tills han hade slagit sig ner, och sedan spände jag fast mig i stolen intill. Han plockade fram en bärbar cd-spelare ur ryggsäcken och satte på sig 9

hörlurarna: hans subtila sätt att tala om att han inte var intresserad av att fortsätta prata. Jag tog upp en bok ur min väska, planet lyfte och vi lämnade Chicago bakom oss.

Det var i Tyskland allt började krångla. Det borde ha tagit drygt arton timmar att flyga från Chicago till Male – Maldivernas huvudstad – men tekniska problem och förseningar på grund av vädret gjorde att den ursprungliga resplanen inte höll. Det slutade med att vi fick tillbringa resten av dagen och halva natten på Frankfurts internationella flygplats, i väntan på att flygbolaget skulle boka om vår resa.

Klockan tre på morgonen satt T.J. och jag på ett par hårda plaststolar, efter att äntligen ha garanterats plats på nästa plan. Han gnuggade sig i ögonen.

Jag pekade på en rad tomma stolar. ”Lägg dig ett tag, om du känner för det.” ”Nej då, jag klarar mig”, sa han och kvävde en gäspning. ”Det är ju flera timmar kvar till avgång. Du borde försöka sova lite.” ”Är du inte trött själv?”

Jag var helt utmattad, men T.J. var säkert i ännu större behov av vila. ”Ingen fara. Passa på att sova en stund, du.” ”Menar du det?” ”Absolut.” ”Okej.” Han log lite. ”Tack.” Han sträckte ut sig på stolarna och somnade genast.

Jag såg ut genom fönstret och betraktade planen som landade och sedan lyfte på nytt, medan deras röda lampor blinkade mot natthimlen. Den iskalla luftkonditioneringen gav mig gåshud på armarna, och jag huttrade i min kjol och ärmlösa blus. Inne på en närbelägen toalett bytte jag om till jeansen och den långärmade T-shirten jag hade lagt ner i handbagaget, och sedan köpte jag en kaffe. Så satte jag mig bredvid T.J. igen, tog upp min bok och började läsa, 10

och tre timmar senare när de ropade ut vår flight väckte jag honom.

Det uppstod nya förseningar när vi hade anlänt till Sri Lanka – den här gången beroende på att flygbesättningen inte var fulltalig – och när vi till sist landade på Males internationella flygplats på Maldiverna återstod fortfarande en två timmars resa med sjöflygplan till sommarstället som familjen Callahan hade hyrt. Jag hade varit vaken i trettio timmar. Det bultade i tinningarna och sved i mina grusiga, ömmande ögon. När man sa att det inte fanns någon bokning i våra namn fick jag blinka bort tårarna. ”Men jag har ju bokningsnumret här”, sa jag till mannen bakom disken och sköt fram den lilla papperslappen mot honom. ”Jag uppdaterade bokningsuppgifterna innan vi lämnade Sri Lanka. Två platser, T.J. Callahan och Anna Emerson. Vill ni vara snäll och se efter en gång till?”

Han kontrollerade med datorn igen. ”Nej, tyvärr”, sa han. ”Era namn är inte med på listan. Sjöflygplanet är fullsatt.” ”Men nästa plan, då?” ”Det blir snart mörkt. Sjöflygplanen får inte flyga efter solnedgången.” Han noterade min förtvivlade uppsyn, gav mig en medkännande blick, knappade lite på tangentbordet och lyfte telefonluren. ”Men jag ska se vad jag kan åstadkomma.” ”Tack så mycket.”

T.J. och jag gick till en liten presentbutik, och jag köpte två flaskor vatten. ”Vill du ha en?” ”Nej tack.” ”Men du kan väl lägga ner den i ryggsäcken?” sa jag och gav honom trots allt ena flaskan. ”Du kanske kan behöva den senare.”

Jag grävde fram en burk huvudvärkstabletter ur handväskan, skakade ut två i handen och svalde dem med lite 11

vatten. Vi satte oss ner på en bänk, och jag ringde till T.J:s mamma Jane och talade om att vi inte skulle anlända förr­ än nästa dag. ”Det fanns visst en chans att de skulle hitta nån lösning åt oss, men jag tror inte vi kommer härifrån ikväll. Sjöflygplanen får inte flyga efter solnedgången, så vi kanske tvingas tillbringa natten här på flygplatsen.” ”Jag är hemskt ledsen, Anna. Du måste vara alldeles slut”, sa hon. ”Nej då, ingen fara. Och imorgon kommer vi, helt säkert.”

Jag lade handen över mobilen. ”Vill du prata med din mamma?” T.J. gjorde en grimas och skakade på huvudet.

Jag fick se att mannen bakom datorskärmen vinkade åt mig och log. ”Men Jane, nu tror jag att vi kanske …”

Och sedan tappade min mobil kontakten. Jag lade ner den i handväskan igen, gick fram till disken och höll andan. ”En av charterpiloterna kan flyga er till ön”, sa mannen vid datorn. ”Passagerarna han skulle plocka upp har fastnat på Sri Lanka och kommer inte hit förrän imorgon bitti.”

Jag andades ut av lättnad och log tillbaka. ”Men så underbart. Tack för att ni löste det här åt oss. Jag uppskattar det verkligen.” Jag försökte ringa till T.J:s föräldrar igen, men mobilen fick ingen kontakt med nätet. Förhoppningsvis skulle den ha täckning när vi äntligen kom till ön. ”Redo då, T.J.?” ”Visst”, sa han och lyfte ryggsäcken.

En minibuss släppte av oss vid taxiflygcentralen. Vi blev incheckade vid disken i avgångshallen och återvände sedan utomhus.

Maldivernas klimat påminde mig om ångbastun på mitt gym. Jag fick genast svettdroppar i pannan och nacken.

Jeansen och den långärmade T-shirten höll kvar den varma, fuktiga luften mot min hud, och jag önskade att jag hade bytt tillbaka till något svalare igen.

12

Är det alltid så här tryckande varmt?

En flygplatsanställd stod på bryggan intill ett sjöflygplan som mjukt gungade upp och ner på vattnet. Han vinkade åt oss att komma dit. När T.J. och jag nådde fram till planet öppnade han dörren, och vi duckade lite och klev in. Piloten satt i förarstolen och log mot oss med munnen full av cheeseburgare. ”Hej. Jag heter Mick.” Han tuggade och svalde. ”Hoppas ni inte har nåt emot att jag äter färdigt min middag.”

Han såg ut att vara närmare sextio och var så överviktig att han knappt rymdes i stolen. Han bar cargoshorts och den största batikfärgade T-shirt jag någonsin sett. Fötterna var bara, och överläppen och pannan täcktes av svettdroppar.

Han tog den sista tuggan cheeseburgare och torkade sig i ansiktet med en servett. ”Jag heter Anna och det här är T.J.”, sa jag med ett leende och sträckte fram handen. ”Naturligtvis har vi inget emot det.”

Twin Otter-planet hade plats för tio passagerare och lukt­ ade flygplansbränsle och lite unket. T.J. spände fast säkerhetsbältet och stirrade ut genom fönstret. Jag satte mig på andra sidan gången, stuvade in handväskan och hand­ bagaget under sätet och masserade ögonen. Mick startade motorerna. Oljudet dränkte hans röst, men när han vände huvudet i sidled såg man munnen röra sig då han kommunicerade med någon annan över sitt radio-headset. Vi vrålade iväg från bryggan och ökade farten, och så befann vi oss i luften.

Jag svor över min oförmåga att sova på flygplan. Jag hade alltid avundats folk som bara föll i sömn i samma minut som planet lyfte, och så inte vaknade förrän hjulen slog ner på landningsbanan igen. Jag försökte slumra lite, men solljuset som strömmade in genom sjöflygplanets fönster och min förryckta dygnsrytm gjorde det omöjligt att dåsa till.

13

När jag gav upp och öppnade ögonen kom jag på T.J. med att titta på mig. Om minen i hans ansikte och rodnaden i mitt var något att gå efter, så blev vi generade båda två. Han såg bort, tryckte ihop ryggsäcken till en huvudkudde och somnade några minuter senare.

Rastlöst spände jag upp säkerhetsbältet och gick för att fråga Mick hur lång tid det skulle ta innan vi landade. ”Kanske nån timme till eller så.” Han gjorde en gest mot andrepilotens stol. ”Slå dig ner om du vill.”

Jag satte mig och spände fast säkerhetsbältet. Så skuggade jag ögonen med handen och betraktade den sagolika utsikten. Himlen ovanför oss var molnfri och klarblå, Indiska oceanen under oss utgjorde ett virvlande mönster av mintgrönt och turkosblått.

Mick började knåda ena knytnäven mot mitten av bröstkorgen och tog fram en rulle magsyretabletter. Han stoppade en i munnen. ”Halsbränna. Det är mitt straff när jag äter cheeseburgare. Men nog smakar det bra mycket bättre än nån jäkla sallad, va?” Han skrattade, och jag nickade instämmande. ”Jaha, varifrån kommer ni två, då?” ”Chicago.” ”Och vad pysslar du med där borta i Chicago?” ”Jag undervisar i engelska på high school.” ”Ah, ledigt hela somrarna, alltså?” ”Inte i mitt fall. Jag ger oftast stödundervisning på sommarloven.” Jag gjorde en gest mot T.J. ”Hans föräldrar anställde mig för att hjälpa honom hinna ikapp resten av klassen. Han har varit sjuk och missat en massa i skolan.” ”Jag tyckte väl att du verkade alldeles för ung för att vara hans mamma.”

Jag log. ”Hans föräldrar och systrar flög i förväg för några dagar sen.”

Jag hade inte kunnat åka lika tidigt som familjen Calla14

han, eftersom den allmänna skolan där jag undervisade tog sommarlov några dagar senare än den privata high school där T.J. var elev. När T.J. upptäckte det övertalade han föräldrarna att låta honom stanna kvar i Chicago över helgen och sedan göra flygresan tillsammans med mig istället. Jane Callahan hade ringt för att höra vad jag tyckte om saken. ”Hans kompis Ben ska ha fest och han vill väldigt gärna vara med på den. Är det säkert att det går bra för din del?” frågade hon. ”Inga problem alls”, sa jag. ”Då får vi ju chans att lära känna varandra.”

Jag hade bara träffat T.J. en enda gång, vid anställningsintervjun med hans föräldrar. Det skulle ta ett tag för honom att acceptera mig fullt ut. Så var det jämt när jag arbetade med nya elever, särskilt tonårspojkar.

Micks röst avbröt mina tankar. ”Hur länge blir du kvar här?” ”Hela sommaren. Familjen har hyrt ett hus där på ön.” ”Så då mår han bra igen nu?” ”Ja. Hans föräldrar berättade att han var riktigt dålig ett tag, men nu är han frisk sen några månader.” ”Inget dumt ställe att sommarjobba på.”

Jag log stort. ”Nej, det slår ju läxläsning på biblioteket.”

Vi satt tysta ett tag. ”Är det verkligen tolvhundra öar där nere?” frågade jag. Jag hade bara räknat till tre eller fyra som legat utströdda över vattenytan som enorma pusselbitar. Jag väntade på hans svar. ”Mick?” ”Va? Aha, javisst, på ett ungefär. Bara runt tvåhundra är bebodda, men det tror jag nog kommer att ändras med alla de här projekten som är på gång. Det öppnas nya hotell och turistanläggningar varje månad.” Han skrockade. ”Alla vill uppleva lite av paradiset.”

Mick knådade bröstkorgen igen, och lyfte sedan vänstra armen från kontrollspaken och sträckte den rakt framåt.

15

Jag såg hans plågade min och att pannan blivit ännu svettigare. ”Hur är det med dig?” ”Ingen fara alls. Jag har bara aldrig haft så här kraftig halsbränna förr.” Han stoppade två nya magsyretabletter i munnen och knycklade ihop omslagspapperen.

En känsla av oro svallade upp inom mig. ”Vill du kanske kontakta nån? Om du visar mig hur man använder radion kan jag göra anropet åt dig.” ”Nej då, jag kommer att må finfint när de här tabletterna väl börjar verka.” Han tog ett djupt andetag och log mot mig. ”Men tack i alla fall.”

Han verkade må bättre en stund, men tio minuter senare tog han höger hand från kontrollspaken och masserade vänster axel. Svetten sipprade ner längs kinderna. Andhämtningen lät ansträngd, och han skruvade rastlöst på sig i stolen som om han inte kunde hitta någon bekväm ställning. Min känsla av oro övergick till ren panik.

T.J. vaknade. ”Anna”, sa han, högt nog för att jag skulle höra honom över motorljudet. Jag vände mig om. ”Är vi framme snart?”

Jag lossade på bältet och gick och satte mig bredvid T.J. Jag ville inte skrika, så jag drog honom lite närmare och sa sedan: ”Hör du, jag är ganska säker på att Mick har en hjärtattack just nu. Han har bröstsmärtor och ser inte ut att må bra, men han skyller alltihop på halsbränna.” ”Va? På allvar, menar du?”

Jag nickade. ”Min pappa överlevde en stor hjärtinfarkt ifjol så jag vet vilka tecken som avslöjar sånt. Jag tror att han är rädd för att inse att det kan vara nåt fel.” ”Men vad händer med oss, då? Kan han fortsätta flyga det här planet?” ”Jag vet inte.”

T.J. och jag gick fram mot cockpit. Mick höll båda knytnävarna tryckta mot bröstet och ögonen var slutna. Hans 16

headset satt på sniskan och ansiktet hade fått en gråaktig nyans.

Jag satte mig på huk intill hans stol och kände fasan välla upp inombords. ”Mick.” Min röst var intensiv. ”Vi måste tillkalla hjälp.”

Han nickade. ”Jag ska få ner oss till vattenytan först, och sen måste en av er skicka ut ett larm på radion”, flämtade han och kämpade för att få fram orden. ”Sätt på er flytvästarna. De finns i förvaringsutrymmet vid dörren. Och så sätter ni er på era platser och spänner fast er ordentligt.”

Han grimaserade av smärta. ”Skynda på!”

Mitt hjärta dundrade i bröstet och adrenalinet svämmade över alla gränser. Vi rusade fram mot förvaringsutrymmet och rotade igenom det. ”Varför måste vi sätta på oss flytvästar, Anna? Det här planet har väl pontoner?”

Därför att han är rädd att han inte ska få ner oss till vattenytan i tid. ”Jag vet inte, det är kanske rena rutinen i såna här situationer. Vi kommer ju att landa mitt i oceanen.” Jag hittade flytvästarna inklämda mellan en cylinderformad behållare med texten RÄDDNINGSFLOTTE och åtskilliga filtar. ”Här”, sa jag, gav en till T.J. och satte på mig en själv. Vi återvände till våra platser och spände fast säkerhetsbältena, och mina händer darrade så kraftigt att jag fick göra två försök innan bältet äntligen var på plats. ”Om han blir medvetslös måste jag börja med hjärtlungräddning omedelbart. Så då får du försöka lista ut hur radion fungerar, T.J. Okej?”

Han nickade med uppspärrade ögon. ”Det ska jag göra.”

Jag grep tag om armstöden och såg ut genom fönstret, där den böljande havsytan ständigt kom allt närmare. Men istället för att sakta ner ökade vi farten och färdades neråt i brant vinkel. Jag kastade en blick mot främre delen av 17

planet. Mick satt hopsjunken över kontrollspaken utan att röra sig. Jag lossade säkerhetsbältet och kastade mig ut i mittgången. ”Anna”, skrek T.J. Nedersta kanten av min T-shirt gled ur hans grepp.

Innan jag hann fram till cockpit slungades Mick bakåt i stolen av en häftig ryckning – hans händer vilade fortfarande på kontrollspaken, men bröstkorgen hade drabbats av ett kraftigt krampanfall. Planets nosparti ändrade tvärt riktning uppåt, och vi kraschade i vattnet med stjärtpartiet först och studsade hit och dit över vågorna. Sedan smällde yttersta tippen av ena vingen hårt emot ytan och planet slog runt helt okontrollerat.

Det var som om någon hade knutit ett rep runt mina vrister och sedan ryckt till med full kraft. Ljudet av krossat glas skar i öronen, och jag upplevde att jag flög genom luften innan allt förbyttes mot brännande smärta då planet bröts sönder.

Jag slungades ut i havet och havsvattnet forsade ner i min hals. Jag var fullkomligt desorienterad, men flytvästens bärkraft lyfte mig sakta uppåt. Mitt huvud bröt igenom vattenytan, och jag hostade våldsamt i mina försök att få i mig luft och ur mig vatten.

T.J.! Gode Gud, var är T.J.?

Jag föreställde mig hur han satt fast i sin fåtölj och inte fick upp säkerhetsbältet, och jag spanade frenetiskt ut över vattnet, kisade mot solen och skrek hans namn. Just som jag trodde att han med säkerhet måste ha drunknat dök han upp, spottande och frustande.

Jag simmade fram mot honom och kände smaken av blod, medan mitt huvud bultade av sådan smärta att jag trodde det skulle explodera. När jag var framme vid T.J. grep jag hans hand och försökte tala om för honom hur lättad jag var över att han hade klarat sig, men mina ord 18

vägrade formas till något vettigt och jag gled hela tiden in i och ut ur en suddig dimma.

T.J. vrålade åt mig att kvickna till. Jag kommer ihåg höga vågor och att jag svalde mer vatten, men efter det minns jag ingenting alls.

19

2

T.J. Havsvattnet svallade vilt omkring mig, det kom in i näsan och ögonen och ner i halsen. Jag kunde inte andas utan att få vatten i vrångstrupen. Anna simmade emot mig, hon grät och blödde och skrek. Så högg hon tag i min hand och försökte säga något, men allt lät helt jävla obegripligt och jag fattade inte ett ord. Sedan tappade hennes huvud all styrsel och föll rakt i vattenytan. Jag drog upp henne i håret. ”Vakna, Anna. Vakna!” Vågorna var höga, och jag var rädd att vi skulle slitas ifrån varandra, så jag körde in högerarmen under axelremmen på hennes flytväst och höll fast henne.

Så lyfte jag hennes ansikte ur vattnet igen. ”Anna, Anna!” Åh, Gud. Hennes ögon öppnades inte och hon visade ingen reaktion alls, så jag stack vänster arm under den andra axelremmen och sträckte mig bakåt med henne liggande på mitt bröst.

Strömmen förde oss bort från det kraschade planet.

Vrakdelarna försvann under ytan och ganska snart syntes ingenting alls. Jag försökte låta bli att tänka på Mick som varit fastspänd vid sin stol.

Jag låg och flöt och kände mig helt däckad, medan hjärtat dunkade hårt i bröstet. Runt oss fanns bara böljande vågor så långt ögat kunde nå. Jag försökte hålla våra huvuden över vattnet och tvingade mig själv att inte drabbas av panik.

Kommer man att förstå att vi har kraschat? Följde man oss på radar?

20

Kanske inte, för ingen kom.

Himlen mörknade och solen gick ner. Anna mumlade. Jag trodde att hon kanske höll på att vakna, men hennes kropp skälvde till och så kräktes hon på mig. Vågorna sköljde bort det, men hon darrade och jag tryckte henne närmare intill mig och försökte dela med mig av kroppsvärmen. Jag var också frusen, trots att vattnet hade känts varmt alldeles efter kraschen. Det var inte månsken och jag kunde knappt se ytan på vattnet som omgav oss och som hade skiftat färg från blått till svart nu.

Jag var rädd att det kunde finnas hajar här. Jag lirkade helt kort loss ena armen och satte handen under Annas haka och lyfte hennes ansikte från mitt bröst, för jag hade känt något varmt strax under min hals där hennes kind hade vilat. Blödde hon fortfarande? Jag försökte väcka liv i henne, men enda sättet att få henne att reagera var att skaka på hennes huvud. Hon pratade inte, men hon jämrade sig lite. Jag ville inte göra henne illa, men jag ville veta om hon fortfarande levde. Hon rörde sig inte på väldigt länge och det gjorde mig riktigt skrämd, men så kräktes hon igen och darrade till i min famn.

Jag försökte hålla mig lugn och andas långsamt. Det var lättare att klara vågorna om jag flöt på rygg, och jag och Anna följde med dem i den riktning strömmen ville. Sjöflygplanen fick ju inte flyga i mörkret, men jag var säker på att de skulle skicka ut ett när solen gick upp. Vid det laget måste någon ha insett att vi hade kraschat.

Mina föräldrar visste inte ens om att vi befann oss på det där planet.

Timmarna gick och i mörkret kunde jag inte se några hajar. De fanns kanske där utan att jag märkte det. Jag var utmattad och dåsade till en stund, jag lät benen hänga neråt istället för att med all kraft försöka hålla dem nära vatten­ ytan. Jag försökte låta bli att tänka på hajarna som kanske kretsade runt oss.

21

När jag skakade Anna på nytt reagerade hon inte. Jag tyckte att jag kände hennes bröstkorg höjas och sänkas men var inte helt säker. Så hördes ett ljudligt plask och jag ryckte till och satte upp överkroppen. Annas huvud föll lealöst åt sidan och jag tryckte det intill mig igen. Plaskandet fortsatte, det var nästan rytmiskt. Jag föreställde mig inte bara en haj utan fem, tio eller ännu fler, och vände hastigt på huvudet. Något stack fram ur vattnet, och det tog någon sekund innan jag begrep vad det var.

Plaskandet berodde på att vågorna slog emot ett rev som omgav en ö.

Jag hade aldrig känt en så enorm lättnad i hela mitt liv, inte ens när läkaren talade om för oss att behandlingen slutligen hade haft effekt och min cancer var botad.

Strömmen förde oss närmare ön, men vi var inte på väg rakt emot den. Om jag inte gjorde något skulle vi bara färdas förbi.

Jag kunde inte använda armarna för de satt fortfarande under axelremmarna på Annas flytväst, så jag låg kvar på rygg och sparkade med benen. Mina skor ramlade av men det brydde jag mig inte om, jag borde ha tagit av dem för flera timmar sedan.

Det var fortfarande femtio meter till land. Vi var mer ur kurs än tidigare så jag hade inget annat val än att börja ta simtag med ena armen, trots att Annas ansikte då automatiskt drogs med genom vattnet.

Jag såg upp. Vi var nära. Jag sparkade frenetiskt och simmade allt jag orkade, och lungorna brände som eld.

Vi nådde det lugna vattnet i lagunen innanför revet, men jag slutade inte simma förrän mina fötter nuddade vid den sandiga havsbottnen. Jag hade bara energi nog för att dra Anna ur vattnet och upp på stranden, innan jag själv tappade medvetandet och föll ihop bredvid henne.

22

Den stekande solen väckte mig. Jag var stel och öm och kunde bara se med ena ögat. Jag satte mig upp och tog av flytvästen, och så kastade jag en blick på Anna. Hennes ansikte var svullet och fullt av blåmärken, och rispor gick kors och tvärs över kinderna och pannan. Hon låg alldeles stilla.

Mitt hjärta bultade vilt i bröstet men jag tvingade mig till att sträcka fram handen och nudda vid hennes hals. Huden kändes varm och lättnaden svallade igenom mig en andra gång när jag kände hennes pulsslag under fingrarna. Hon levde i alla fall, men även om jag inte visste något om skallskador misstänkte jag att hon förmodligen hade en. Tänk om hon aldrig vaknade mer?

Jag skakade försiktigt på henne. ”Hör du mig, Anna?”

Hon reagerade inte, så jag skakade henne en gång till.

Jag väntade på att hon skulle öppna ögonen. De var helt otroliga, stora och mörkt gråblåaktiga. Hennes ögon var faktiskt det allra första jag hade lagt märke till när jag träffade henne. Hon kom hem till oss för att göra en anställningsintervju med mina föräldrar, och jag blev generad för att hon var så snygg och jag var mager och skallig och såg ut som skit.

Kom igen, Anna, få se dina ögon nu.

Jag skakade henne hårdare, och det var inte förrän hon äntligen slog upp ögonen som jag slutade hålla andan och sakta kunde andas ut.

23