kungens hologram
dave eggers
kungens hologram Översättning Mats HÜrmark
Tidigare utgivning Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet 2001 Hur vi hungrar 2006 Vad är detta Vad 2008 Vildingarna 2009
Citatet ur I väntan på Godot av Samuel Beckett på sidan 7 är översatt av Lill-Inger Eriksson och Göran O. Eriksson.
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel A hologram for the king Copyright © Dave Eggers 2012 All rights reserved Omslagsillustration Guy Billout, Shutterstock Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2013 ISBN 978-91-37-13998-2
Till Daniel McSweeney, Ron Hadley och Paul Vida, stora män allesammans
Det är inte alla dagar nån behöver oss. samuel beckett
i
alan clay vaknade i Jidda i Saudiarabien. Det var den trettionde maj 2010. Han hade tillbringat två dagar ombord på olika flyg för att komma dit. I Nairobi hade han träffat en kvinna. De hade hamnat bredvid varandra medan de väntade på nästa flight. Hon var lång, kurvig, hade små örhängen i guld. Hennes hy var rödlätt, rösten melodisk. Alan gillade henne mer än många av de människor han kände, människor som han träffade varje dag. Hon berättade att hon bodde i norra New York. Inte så långt ifrån hans hem i en förort till Boston. Om han hade vågat skulle han ha kommit på något sätt att tillbringa mer tid i hennes sällskap. Men i stället klev han på sitt plan och flög till Riyadh och vidare till Jidda. Han blev hämtad vid flygplatsen och körd till Hilton. Med ett klick steg han in i sitt rum på hotellet tolv minuter över ett på natten. Han hade bråttom att komma i säng. Han behövde sova. Han hade en timmes bilresa norrut framför sig och måste komma i väg vid sju för att vara framme i King Abdullah Economic City klockan åtta. Där skulle han och hans team installera ett holografiskt telekonferenssystem som skulle presenteras för kung Abdullah i egen hög person. Om kungen blev tillräckligt imponerad skulle Reliant få IT-kontraktet för hela 9
den här staden, och Alans provision, på kanske en halv miljon dollar, skulle ordna upp allt som bekymrade honom. Han behövde med andra ord känna sig utvilad. Och vara väl förberedd. Men i stället hade han legat fyra timmar i sängen utan att kunna somna. Han tänkte på sin dotter Kit, som gick på college, ett mycket bra och dyrt college. Han hade inte råd att betala hennes termins avgift i höst. Han kunde inte betala hennes terminsavgift, eftersom han hade fattat en rad dumma beslut. Han hade inte planerat något vidare. Han hade inte haft mod när det som mest krävdes. Han hade fattat kortsiktiga beslut. Människor omkring honom hade fattat kortsiktiga beslut. Dessa beslut hade varit dumma och egennyttiga. Men vid den tidpunkt då besluten togs hade han inte förstått att de var kortsiktiga, dumma eller egennyttiga. Han och männi skorna omkring honom hade inte förstått att de fattade beslut som skulle göra dem, göra Alan, till det han nu var – praktiskt taget barskrapad, nästan arbetslös, ägare av ett enmansföretag i konsultbranschen som sköttes hemifrån. Han var skild från Kits mor Ruby. De hade vid det här laget levt längre som skilda än som gifta. Ruby var en jävligt jobbig sort som numera bodde i Kalifornien och inte bidrog med en cent till utgifterna för Kit. College är din grej, sa hon till honom. Det får du stå för, sa hon. Nu skulle det inte bli något college till hösten för Kit. Alan hade lämnat sitt hus till försäljning, men det var ännu inte sålt. Några alternativ fanns inte. Han var skyldig folk pengar; bland 10
annat en skuld på artontusen dollar till ett par som designade cyklar och hade tagit fram en prototyp för en ny cykelmodell, som han trodde att han skulle kunna tillverka i Bostonområdet. För det blev han kallad idiot. Han hade en skuld till Jim Wong, som hade lånat ut fyrtiofemtusen dollar till materiel och ett löpande hyreskontrakt på en lagerlokal. Han var skyldig en handfull vänner och tilltänkta partner någonstans kring sextiofemtusen dollar. Han var med andra ord pank. Och när han insåg att han inte kunde betala Kits terminsavgift var det för sent att söka någon form av bidrag. För sent att göra något. Var det en tragedi att en ung och frisk kvinna som Kit skulle vara borta en termin från studierna? Nej, någon tragedi var det inte. Den långa plågade världshistorien skulle knappast uppmärksamma att en skärpt och begåvad ung kvinna som Kit missade en collegetermin. Hon skulle överleva. Det var inte någon tragedi. Långt därifrån. Det sades att det var en tragedi det som hände med Charlie Fallon. Charlie Fallon frös ihjäl i sjön nära Alans hem. I sjön intill Alans hem. Alan tänkte på Charlie Fallon medan han låg sömnlös i rummet på Hilton i Jidda. Alan hade sett Charlie kliva ut i sjön den där dagen. Alan satt i bilen, på väg till stenbrottet. Det verkade kanske inte helt normalt att en person som Charlie Fallon skulle kliva ut i det skimrande svarta vattnet i september, men alldeles förvånande var det inte heller. Charlie Fallon hade skickat sidor ur böcker till Alan. Det hade pågått i ett par år. Charlie hade sent i livet råkat upptäcka transcendentalisterna och kände en viss släktskap med dem. Han hade observerat att Brook Farm inte låg så långt bort från 11
den förort där han och Alan bodde, och han tänkte att det måste betyda någonting. Han sökte sina rötter i Boston i hopp om att hitta någon anknytning, men han hittade ingen. Men han fortsatte att skicka sidor till Alan, med vissa stycken markerade. Ett verk av en sällsynt begåvning, tänkte Alan. Skicka inte mer av den där smörjan, sa han till Charlie. Men Charlie bara flinade och skickade mer. Så när Alan såg Charlie kliva ut i sjön en lördag vid middagstid uppfattade han det som en logisk följd av hans nya passion för landskapet. Vattnet nådde honom bara till fotknölarna när Alan körde förbi den där dagen.
12
ii
när alan vaknade på Hilton i Jidda var han redan sen. Klockan var kvart över åtta. Han hade somnat strax efter fem. Man väntade honom i King Abdullah Economic City klockan åtta. Det var minst en timmes bilresa dit. Innan han var framme, efter att ha duschat och klätt på sig och hittat någon som kunde köra honom, skulle klockan vara tio. Han skulle bli två timmar försenad sin första arbetsdag här. Han var en idiot. Han blev en större och större idiot för varje år. Han ringde Cayleys mobil. Hon svarade, med sin beslöjade röst. I ett annat liv, om ödet velat annorlunda och han varit yngre och hon äldre och båda dumma nog att våga språnget, skulle han och Cayley ha varit fantastiska ihop. – Hallå, Alan! Det är vackert här. Nja, kanske inte vackert direkt. Men vi saknar dig. Han förklarade. Han sa som det var. Han kunde inte längre mobilisera den kraft, den påhittighet som krävdes. – Var inte orolig, sa hon med ett litet skratt – den där rösten som lät antyda möjligheten av, som prisade en underbar tillvaro fylld av sinnlighet – vi håller på och förbereder. Men du måste själv ordna så att du kommer hit. Någon som vet hur Alan ska göra för att ta sig hit? Det lät som om hon hojtade till de andra i teamet. Som ett ihå13
ligt eko. Han föreställde sig en mörk och grottliknande plats där tre unga människor höll i brinnande ljus och väntade på honom och hans lykta. – Han kan inte hyra bil, sa hon till dem. Och sedan till honom: – Kan du hyra en bil, Alan? – Jag ska kolla, sa han. Han ringde receptionen. – Hallå. Det här är Alan Clay. Vad heter du? Han frågade alltid efter namnet. En rutin som Joe Trivole införde när de arbetade på Fuller Brush. Fråga efter namnet, upprepa det. Om du kommer ihåg vad folk heter så kommer de ihåg dig. Mannen i receptionen sa att han hette Edward. – Edward? – Ja, sir. Mitt namn är Edward. Kan jag hjälpa er med något? – Var kommer du ifrån, Edward? – Jakarta, Indonesien, sir. – Å, Jakarta, sa Alan. Sedan insåg han att han inte hade någonting att säga om Jakarta. – Vad tror du om möjligheten att hyra bil här på hotellet, Edward? – Har ni internationellt körkort? – Nej. – Då tror jag inte att ni ska göra det. Alan ringde hotellets concierge. Han förklarade att han behövde någon som kunde köra honom till King Abdullah Economic City. – Det kommer att ta några minuter, sa conciergen. Han talade inte med saudisk brytning. Det var tydligen inga saudier som 14
arbetade på detta saudiska hotell. Så mycket hade Alan förstått. Det var få saudier som arbetade någonstans över huvud taget, hade han hört. De importerade arbetskraft inom alla sektorer. – Vi måste hitta en lämplig chaufför, sa conciergen. – Går det inte bara att ringa efter en taxi? – Nej, inte gärna, sir. Alan kokade inombords, men det var han själv som hade ställt till det för sig. Han tackade mannen och avslutade samtalet. Han visste att man inte bara kunde ringa efter en taxi i Jidda eller Riyadh – så stod det i alla fall i guideböckerna, som alla gick till överdrift när de skulle klargöra för den utländska turisten vilka faror som lurade i kungadömet Saudiarabien. Utrikesdepartementet hade högsta beredskap när det gällde Saudiarabien. Kidnappning var ingenting osannolikt. Alan kunde riskera att bli såld till al-Qaida, hållas som gisslan, föras bort över gränserna. Men Alan hade aldrig känt sig rädd någonstans, och hans uppdrag hade ändå tagit honom till Juárez på nittiotalet och Guatemala på åttiotalet. Det ringde. – Vi har hittat en chaufför. När vill ni åka? – Så fort som möjligt. – Han är här om tolv minuter. Alan duschade och rakade sin rödflammiga hals. Han satte på sig undertröjan, den vita skjortan med buttondownkrage, kakibyxorna, ljusbruna strumpor, loafers. Klä dig som en amerikansk affärsman, hade man sagt till honom. Det fanns avskräckande exempel på västerlänningar som av överdrivet nit bar thawb och arabisk huvudbonad. Allt för att försöka smälta in, för att visa sin goda vilja. Men den goda viljan uppskattades inte. 15
Medan Alan rättade till skjortkragen kände han på knölen i nacken som han hade upptäckt en månad tidigare. Den var stor som en golfboll där den putade ut från ryggraden, som en broskbildning. Vissa dagar fick han för sig att den var en del av rygg raden, för vad skulle det annars kunna vara? Det kunde vara en tumör. En sådan knöl där på ryggraden – den måste väl vara invasiv och leda till döden. På sistone hade han haft svårt att tänka klart och hade känt sig ostadig på benen, och det visade ju med för färande tydlighet att det måste vara någonting som växte där, som tärde på honom, sög musten ur honom, berövade honom hans skärpa och tömde honom på viljekraft. Han hade tänkt konsultera någon men ändrat sig. Läkarna kunde inte operera något sådant. Alan ville inte ha någon strål behandling, och inte tappa håret. Nej, det enda sättet var att känna på knölen då och då, att vara uppmärksam på de symtom som uppstod, att känna på den lite mer och sedan låta den vara. Tolv minuter senare var Alan klar. Han ringde Cayley. – Jag åker från hotellet nu. – Bra. Vi är nog färdiga med allt när du kommer. Teamet kunde ta sig dit utan honom, teamet kunde ordna med allt utan honom. Varför var han då här över huvud taget? Orsakerna kunde diskuteras, men de hade i alla fall fört honom hit. För det första var han äldre än de andra i teamet, som alla var rena barnungarna, faktiskt. Ingen var över trettio. För det andra var Alan bekant med kung Abdullahs brorson sedan de en gång i mitten av nittiotalet hade deltagit i en satsning inom plastindustrin, och Eric Ingvall, Reliants vice vd i New York, tyckte att den kopplingen borde räcka för att vinna kungens 16
uppmärksamhet. Det stämde förmodligen inte, men Alan hade inte försökt få dem att ändra uppfattning. Alan var glad över jobbet. Han behövde jobbet. De arton månader som hade föregått Ingvalls samtal hade varit förödmjukande. Att lämna in en deklaration med en beskattningsbar inkomst på tjugotvåtusentrehundrafemtio dollar var en erfarenhet som han inte hade räknat med att behöva göra i den här åldern. Han hade haft egen konsultverksamhet i sju år, men inkomsterna hade blivit sämre och sämre för varje år. Alla höll i pengarna. Bara fem år tidigare hade affärerna gått bra. Gamla vänner försåg honom med jobb, och han hjälpte dem. Han kunde förmedla kontakt med säljare han kände, fixa förmåner och avtal, slå på stort. Han hade känt att han betydde någonting. Nu var han femtiofyra år fyllda och ungefär lika intressant för näringslivets Amerika som ett flygplan byggt av lera. Han kunde inte hitta något jobb, inte värva kunder. Han hade gått från Schwinn till Huffy och därifrån till Frontier Manufacturing Partners och sedan till Alan Clay Consulting, och nu satt han hemma och såg på dvd-filmer med Red Sox från säsongerna 2004 och 2007, då de vann basebolligan. Matchen mot The Yankees när de fixade fyra home runs i rad. Den tjugoandra april 2007. Han hade sett de där fyra och en halv minuterna säkert hundra gånger, och varje gång kände han någonting som liknade glädje. En känsla av att det var riktigt och rättvist. Det var en seger som ingen kunde ta ifrån dem. Alan ringde portiern. – Har bilen kommit? – Han är tyvärr försenad. – Är du killen från Jakarta? – Ja. 17
– Edward? – Ja. – Hej igen, Edward. Hur mycket försenad är han? – Tjugo minuter. Ska jag skicka upp någonting att äta? Alan gick fram till fönstret och blickade ut. Röda havet var lugnt, obetydligt från den här höjden. En sexfilig motorväg löpte utmed vattnet. Tre män i vitt stod och fiskade på piren. Alan tittade på balkongen intill. Han kunde se sin spegelbild i fönstret. Han såg ut som de flesta. Rakad och klädd gjorde han ett propert intryck. Men han hade blivit mörkare kring ögonen. De hade sjunkit in, och människor lade märke till det. Vid den senaste återträffen med de gamla skolkamraterna hade en av dem, en före detta fotbollsspelare som Alan hade avskytt, sagt till honom: Du verkar helt borta. Vad har hänt? En vindpust kom från havet. I fjärran rörde sig ett container fartyg över vattnet. Här och där syntes några andra båtar, som små leksaker. Han hade suttit bredvid en man på flighten från Boston till London, en man som drack gin och tonic och höll låda. Vi hade det ju bra ett tag, sa han. Hur länge varade det, trettio år eller något? Eller tjugo, tjugotvå? Men nu var det slut med det, den saken var klar, och det var bara att haka på Västeuropa i denna tid av turism och shopping. Var inte det kontentan av vad mannen i stolen bredvid hade sagt? Någonting åt det hållet. Han kunde inte hålla tyst, och det kom nya drinkar vartefter. Vi har blivit ett land av innekatter, sa han. Ett land av tvivlare, av ängsliga, grubblande själar. Gudskelov att det inte var den sortens amerikaner som koloniserade landet. Nej, det var ett annat 18
släkte det! De for tvärs över kontinenten i vagnar med trähjul! Folk kolade på vägen, men det var knappt att några stannade för det. På den tiden begravde man sina döda och drog vidare. Mannen, som var berusad och dessutom verkade en smula rubbad, var precis som Alan född in i tillverkningsindustrin och hade sedan någon gång förirrat sig in i världar som inte hade mycket med tillverkning att göra. Han bälgade i sig gin och tonic och var utled på alltihop. Han var på väg till Frankrike för att dra sig tillbaka i närheten av Nice, i ett litet hus som hans far hade byggt där efter andra världskriget. Så var det med det. Alan hade gått mannen till mötes, och de hade jämfört vad de tyckte och tänkte om Kina och Korea, om att kläder syddes upp i Vietnam, om konfektionsindustrins uppgång och fall i Haiti, om priset för ett bra rum i Hyderabad. Alan hade ägnat några decennier åt cyklar innan han började hoppa mellan en mängd olika jobb, där han sysslat med rådgivning, hjälp till företag att bli mer konkurrenskraftiga genom hårdför effektivisering, till exempel robotar inom industrin, en slimmad organisation och liknande. Och ändå fanns det bara mindre och mindre att hämta för sådana som han. Det var slut med tillverkningen på amerikansk mark. Hur skulle han eller någon annan kunna argumentera för en kostnad som var fem eller sex gånger högre än i Asien? Och när de asiatiska lönerna steg till ohållbara nivåer – säg fem dollar i timmen – fanns ju alltid Afrika. Kineserna tillverkade redan sportskor i Nigeria. Jack Welch sa att tillverkningsindustrin borde befinna sig på en pråm som hela tiden satte kurs mot den del av världen där arbetskraften för tillfället var billigast, och det var ju som om världen hade tagit honom på orden. Mannen på planet klagade bittert: Det borde vara viktigt var någonstans man tillverkade saker! Men Alan ville inte misströsta och inte låta sig nedslås av sin stolsgrannes svartsyn. Alan var ju optimist. Han sa i alla fall att 19
han var det. Svartsyn. Det var det ord mannen använde gång på gång. Det är den svarta humorn som ställer till det. Dessa skämt! klagade mannen. Jag har hört dem i Frankrike, England, Spanien. Och i Ryssland! Folk klagar på sina hopplösa regeringar, på hur grundläggande och oåterkalleligt dysfunktionella deras länder var. Och Italien sedan! Bitterheten, förfallet som bara förutsätts. Det fanns överallt, och nu hade det smittat av sig på oss också. Den bitande sarkasmen. Det är sista steget, jag svär. Det är tecknet på att man är nere för räkning och inte kan resa sig! Alan hade hört det förut, och han ville inte höra det mer. Han hade satt på sig sina hörlurar och tittat på film under återstoden av resan. Alan lämnade balkongen och återvände till dunklet och svalkan i rummet. Han tänkte på sitt hem. Han undrade vem som var där just nu. Vem som gick genom rummen, rörde vid saker, gick därifrån. Hans hus var till salu, sedan fyra månader tillbaka. Är det där sjön där den där mannen frös ihjäl? Huset var det enda som Ruby ringde och frågade om. Var det inte sålt än? Hon behövde pengarna och verkade tro att Alan skulle kunna hemlighålla att huset var sålt. Du kommer att få veta när det är klart, sa han till henne. Och du kan ju alltid kolla på nätet, sa han. Han lade på när hon började skrika. En kvinna hade stajlat hans hem. Det finns folk som gör sådant. De kommer hem till en och fixar så att det ser mer inbjudande ut än om man själv hade gjort det. De skingrar det mörker som ens mänskliga brist på ordning har lett till. Fram tills det är sålt bor man i en ny version av sitt hem, en 20
bättre version. Det är mera av gult. Det är blommor och bord av återvunnet trä. Sina egna tillhörigheter har man magasinerat. Hon hette Renee och hade tovigt hår som var kammat uppåt och liknade sockervadd. Börja med att ta bort all bråte, sa hon. Du måste packa ner och köra i väg nittio procent av det här, sa hon med en svepande gest över allt det som han hade samlat på sig under tjugo års tid. Han packade ihop. Körde i väg och körde i väg. Han lät möblerna vara, men när hon kom nästa gång sa hon: Nu måste vi byta ut möblerna. Vill du köpa nya eller hyra? Han körde i väg möblerna. Det var två soffor i vardagsrummet, och dem gav han bort. Den ena till en av Kits vänner. Den andra till Chuy, som klippte hans gräsmatta. Renee hyrde konst. Neutrala, abstrakta saker, kallade hon det. De hängde överallt, dukar med behagliga färger, diffusa former som inte sa en någonting. Nu hade det gått fyra månader. Han hade bott i huset hela tiden och begett sig därifrån vid de tillfällen då mäklarna hade visning. Några gånger hade han stannat hemma. Några gånger hade han stängt in sig i sitt arbetsrum, medan besökarna gick mellan rummen och fällde sina kommentarer. Lågt i tak, kunde de säga. Små sovrum. Är det här originalgolv? Det luktar instängt. Är det äldre människor som bor här? Ibland iakttog han de potentiella köparna när de kom och gick. Han glodde ut genom fönstret i arbetsrummet som en imbecill. Ett par var kvar så länge att Alan blev tvungen att pinka i en kaffekopp. En besökare, en kvinna i lång skinnkappa, fick syn på honom i fönstret när hon var på väg nerför infarten till huset. Hon vände sig mot mäklaren och sa: Jag tyckte jag såg ett spöke. 21
Alan betraktade vågorna som stillsamt bröts mot stranden. Hur många kände till att Saudiarabien hade en så lång och orörd kust? Alan hade inte känt till det. Han tittade på palmerna nedanför, ett trettiotal planterade på gården till hans hotell eller hotellet intill, med Röda havet som fond. Han funderade på om han skulle stanna här. Han kunde skaffa sig en ny identitet. Han kunde slippa ifrån alla skulder. Skicka pengar till Kit på något sätt, komma ur det skruvstäd som livet i Amerika var. Han hade suttit fast i det i femtiofyra år. Skulle inte det räcka? Men icke. Han hade mer att ge. Vissa dagar hade han mer att ge. Vissa dagar kunde han omsluta världen. Vissa dagar kunde han se hur långt som helst. Vissa dagar tog han sig uppför likgiltighetens branter för att med klar blick skåda det landskap som var hans liv och framtid: utstakat, framkomligt, uppnåeligt. Allt han ville göra hade gjorts förut, så varför skulle inte han kunna göra det? Han kunde. Om han bara gick in för det, konsekvent. Om han bara kunde göra upp en plan och genomföra den. Han kunde! Han måste tro på att han kunde. Det var klart att han kunde. Den här Abdullahaffären verkade vara rätt given. Ingen kunde konkurrera med Reliant när det gällde resurser, och nu hade de ett sjuhelvetes hologram också. Alan skulle ro hem det här, greja sin andel, betala tillbaka varenda en i Boston och komma i gång igen. Starta en liten fabrik, börja med tusen cyklar om året, sedan öka på vartefter. Betala Kits terminsavgift med fickpengar. Säga hej då till mäklarfirman, betala av det som återstod på huset, övervinna världen, en koloss, tillräckligt med pengar för att säga du och du och du kan dra åt helvete. Det knackade på dörren. Frukosten hade anlänt. Potatiskroketter till hans rum på fem minuter. Det var inte möjligt, såvida det inte var mat som var avsedd för någon annan. Vilket han 22
insåg att det var. Han hade inget emot det. Han lät hotellets servitör duka upp alltsammans på ett bord på balkongen, och där, tio våningar upp, kisade han mot vinden och skrev på notan med några yviga slängar. Han kände för ett ögonblick att det här var hans rätta jag. Att han förtjänade det här. Han måste kunna ge en min av äganderätt, av att det var här han hörde hemma. Om han var den sortens människa som kunde sätta i sig någon annans kroketter, som hotellet ville göra ett sådant intryck på att de skickade upp någon annans frukost till honom, var han kanske också den sortens människa som kunde få audiens hos kungen.
23