9789137139807

John Verdon

Blunda hårt

Översättning Jan Malmsjö

Prolog Den perfekta lösningen Han stod framför spegeln och log med djup tillfredsställelse mot sin egen leende spegelbild. I just det ögonblicket kunde han helt enkelt inte ha varit mer nöjd med sig själv, med sitt liv, med sin intelligens – nej, det var mer än så, mer än bara intelligens. Hans mentala status kunde bättre beskrivas som en genomgripande förståelse av allting. Det var precis så det var – en genomgripande förståelse av allting, en förståelse som gick långt utöver vanlig mänsklig visdom. Han såg hur leendet i spegel blev bredare när han tänkte på hur passande den beskrivningen var, en tanke som han hade anpassat efter italienska förhållanden i samma ögonblick som han formulerade den. Inom sig kände han – bokstavligt talat kände – hur stark hans förståelse var för allt mänskligt. Världen skulle snart bli varse den styrkan, det skulle framtiden utvisa.

För det första, om man skulle uttrycka det enkelt, så hade han inte åkt fast. Nu hade det gått tjugofem timmar, praktiskt taget på minuten, och under resan runt den nästan fullbordade cirkeln hade han själv bara blivit tryggare. Men det var ju förutsägbart; han hade bemödat sig om att det inte skulle finnas något spår att följa, ingen logik som kunde leda till honom. Och faktum var att ingen hade kommit honom på spåren. Ingen hade avslöjat honom. Därför var det rimligt att anta att elimineringen av den arroganta slampan var en framgång i alla avseenden.

Allt hade gått enligt plan, smidigt och slutgiltigt – ja, slutgiltigt var ett utmärkt ord. Allt hade gått som han hade förutsett, inga misstag, inga överraskningar … med undantag för det där ljudet. Brosk? Det måste det ju ha varit. Vad annars?

En sådan liten småsak, det var förbryllande att en så obetydlig liten detalj skulle ha etsat sig fast så i minnet. Men kanske var den styrkan, det kvardröjande intrycket, bara en naturlig konsekvens av hans övernaturliga 7

känslighet. Det kostar på att ha så välutvecklade sinnen.

Visst skulle minnet av det lilla krasande ljudet en vacker dag vara lika svagt som bilden av allt blod som redan började blekna. Det var viktigt att behålla perspektivet, att minnas att allt går över. Till slut lägger sig varenda liten våg och vattenytan blir åter spegelblank.

8

FÖRSTA DELEN Den mexikanske trädgårdsmästaren

1 Livet på landet Det fanns en stillhet i septembermorgonen, en stillhet som den i hjärtat av en ubåt som med tysta motorer glider fram för att undvika fiendens lyss­ nande öron. Landskapet vilade i det totala lugnets osynliga grepp, lugnet före stormen, lugnet som var lika djupt och oberäkneligt som havet.

Det hade varit en märkligt återhållsam sommar där torkan sakta hade tagit livet av gräs och träd. Nu bleknade löven och skiftade från grönt till brunt och de hade redan tyst börjat falla från lönnar och bokar och chansen att det skulle bli en färggrann höst minskade.

Dave Gurney stod precis innanför de franska dörrarna i sitt lantliga kök, tittade ut över trädgården och den klippta gräsmatta som skilde det stora bostadshuset från den vildvuxna äng som sluttade ner mot dammen och den gamla röda ladan. Han kände sig en smula obekväm och ofokuserad och blicken pendlade mellan sparrislandet i den enda änden av trädgården till den lilla gula schaktmaskinen bredvid ladan. Han smuttade med butter min på morgonkaffet som börjat svalna i den torra luften.

Att gödsla eller inte gödsla – det var frågan när det gällde sparrisen. Det var åtminstone den första frågan. Om svaret var ja, måste han ta ställning till fråga nummer två: i lösvikt eller i säck? På de hemsidor som Madeleine visat honom hade han läst att gödning var nyckeln till framgång när det gällde sparris, men om han nu behövde komplettera vårens insats med ytterligare ett lass hade inte framgått riktigt.

Under de två år som de hade bott i Catskills hade han försökt, åtmin­ stone halvhjärtat, att fördjupa sig i allt sådant som hade med hus och träd­ gård att göra, allt det som Madeleine hade börjat ägna sig åt med sådan entusiasm. Men det som ständigt gnagde i honom var köparens ånger – en ånger som egentligen inte handlade om köpet av just det här huset och de femtio tunnlanden med den vackra utsikten som han fortsatte att betrakta 11

som en god investering, utan det bakomliggande att förändra livet, beslutet att lämna New York-polisen och gå i förtidspension vid fyrtiosex. Den obehagliga frågan var om han hade bytt sin fina polisbricka och tjänsten som kommissarie mot en blivande lantjunkares sysslor alltför tidigt?

Det fanns olycksbådande tecken på att det kunde vara så. Efter flytten till det pastorala paradiset hade han utvecklat ticks som då och då fick vänster ögonlock att rycka. Till sin egen förargelse och Madeleines harm hade han börjat röka ibland, efter femton års uppehåll. Och, naturligtvis, beslutet att året efter att det var meningen att han skulle ha lagt polisarbetet på hyllan, engagera sig i utredningen av det förskräckliga mordet på Mellery.

Det var en upplevelse som han bara nätt och jämnt hade klarat sig ifrån med livet i behåll. Dessutom hade han utsatt Madeleine för fara och i det ögonblick av klarhet som närkontakt med döden ofta framkallar hade han under en period känt sig motiverad att helt och hållet ägna sig åt det nya lantlivets enkla nöjen. Det är rätt lustigt det där att man kan ha en kristall­ klar bild av hur man bör leva sitt liv. Men om man inte tänker på det varje dag bleknar bilden bort. Stundens lycka är bara en stunds lycka. Om man inte tar till sig upplevelsen på allvar blir den ett slags andevarelse, en oskarp bild som sakta försvinner som minnet av en dröm som drar sig tillbaka tills den inte blir mer än en falsk ton i livets melodi.

Gurney upptäckte att det faktum att han förstod hur processen fungerade inte gav honom makt att backa bandet – och resultatet blev att det bästa han kunde åstadkomma var ett slags halvhjärtad inställning till deras idylliska tillvaro. Det var en attityd som gjorde att han kom på kant med sin hustru.

Dessutom började han undra om någon över huvud taget egentligen kunde förändras, eller kanske snarare om han någonsin kunde förändras. I sina mörka stunder kände han sig modfälld över sitt eget stelbenta tankesätt, över sitt eget sätt att vara.

Den där schaktmaskinen var ett bra exempel. Han hade köpt den gamla begagnade maskinen för sex månader sedan och beskrivit den för Made­ leine som ett praktiskt hjälpmedel som de behövde för att sköta den femtio tunnland stora fastigheten med skog och äng och en fyrahundra meter lång grusväg. Han såg den som ett verktyg för att klara det nödvändiga underhållet och för att kunna förbättra saker och ting – en bra och nyttig 12

apparat. Men det verkade som om hon redan från början inte såg maskinen som ett positivt tecken på att han faktiskt började engagera sig mer i deras nya liv, utan som en bullrig dieselstinkande symbol för hans missnöje – hans otillfredsställelse med den nya omgivningen, hans olust efter flytten från staden till bergen, hans kontrollbehov som tog sig uttryck i att han ville ge sig på en oacceptabel ny värld och forma den efter sitt eget huvud.

Hon hade bara gett luft åt sitt missnöje en enda gång och dessutom ganska kortfattat: ”Varför kan du inte bara betrakta allt här som en gåva, en ofatt­ bart vacker gåva, och sluta försöka fixa till allting?”

När han stod där vid glasdörrarna och med viss olust tänkte tillbaka på den kommentaren och hörde hennes lätt uppgivna tonfall igen från en plats i bakhuvudet, trängde samtidigt hennes verkliga röst igenom från en plats någonstans bakom honom. ”Tror du att du hinner med att laga bromsen på min cykel tills i mor­ gon?” ”Jag sa ju att jag skulle ordna det.” Han smuttade lite till på kaffet och gjorde en grimas. Det var obehagligt kallt. Han tittade på den gamla klock­ an som hängde på väggen ovanför sidobordet av furu. Han hade nästan en timme på sig innan han måste ge sig iväg till en av de gästföreläsningar som han då och då höll på polisakademin i Albany. ”Du borde följa med mig nån dag”, sa hon, som om tanken precis hade dykt upp. ”Det ska jag”, sa han – det var hans vanliga svar på hennes periodiskt återkommande förslag om att följa med på någon av hennes cykelturer genom det böljande jordbrukslandskapet och genom skogarna som täckte större delen av västra Catskillsbergen. Han vände sig mot henne. Hon stod i dörröppningen till matsalen klädd i slitna tajts, en säckig sweatshirt och en skärmmössa med färgfläckar på. Plötsligt kunde han inte låta bli att le. ”Vad?” sa hon och lade huvudet på sned. ”Det var inget.” Ibland var hennes närvaro så omedelbart underbar att den tömde hans sinne på alla tilltrasslade, negativa tankar. Hon var i san­ ning en mycket ovanlig varelse: en mycket vacker kvinna som inte verkade bry sig så mycket om sitt utseende. Hon gick fram och ställde sig bredvid honom.

13

”Hjortarna har varit på fågelmaten”, sa hon och lät road snarare än irri­ terad.

På andra sidan gräsmattan hade de tre tunna järnstolparna med fröau­ tomater till småfåglarna krökts. När Gurney tittade på dem insåg han att han, åtminstone i viss mån, delade Madeleines välvilliga inställning till hjortarna och inte brydde sig så mycket om de relativt blygsamma skador som de ställde till med – vilket var en smula märkligt, eftersom han hade en helt annan åsikt än hon när det gällde ekorrarna som till och med nu var fullt sysselsatta med att sätta i sig de frön som hjortarna inte hade lyckats få ut ur automaterna. Ryckiga, snabba och aggressiva såg de ut att drivas av ett slags besatthet, en råttliknande drift, giriga och koncentrerade på att sätta i sig varje gnutta föda.

Gurneys leende slocknade sakta. Han betraktade ekorrarna med en lätt irritation som han i sina mer klarsynta ögonblick misstänkte hade blivit hans normala reaktion inför ganska mycket – en irritation som orsakades av och underströk det som var mindre bra i deras äktenskap. Madeleine såg ekorrarna som fascinerande, smarta och driftiga och beundrade deras energi och beslutsamhet. Hon verkade älska dem ungefär på samma sätt som hon älskade det mesta i livet. Han, å andra sidan, ville helst skjuta dem.

Kanske inte skjuta dem precis, inte döda eller skada, men kanske skjuta på dem med ett luftgevär så att de trillade ner från fågelautomaterna och kilade tillbaka ut i skogen där de hörde hemma. Att döda hade aldrig varit en lösning som han uppfattat som särskilt tilltalande. Under alla år vid New York-polisen, under alla åren på våldsroteln, under tjugofem år där han hade upplevt våldsamma män i en våldsam stad, hade han aldrig dragit sitt vapen och knappt ens rört vid det annat än på skjutbanan och han hade ingen lust att börja nu. Oavsett vad det kan ha varit som lockat honom till polisyrket, som hade fängslat honom så under alla år, så var det sannerligen inte vapenromantik eller den bedrägligt enkla lösning som ett vapen kan tyckas erbjuda.

Han blev medveten om att Madeleine betraktade honom med den nyfikna värderande blick som var så typisk för henne – hon hade antagligen gissat sig till hans tankar om ekorrarna när hon såg hans spända käk­ muskler. Som svar på hennes intuition ville Gurney säga något som kunde 14

rättfärdiga hans fientliga känslor mot de fluffsvansade råttorna, men han avbröts av en telefonsignal – faktum var att två telefoner ringde samtidigt, dels den fasta telefonen i arbetsrummet och dessutom hans mobiltelefon som låg på sidobordet i köket. Madeleine gick mot arbetsrummet. Gurney lyfte mobilen.

15

2 Den slaktade bruden Jack Hardwick var en obehaglig, oresonligt aggressiv cyniker med vattniga ögon. Han drack för mycket och betraktade praktiskt taget allt i livet som ett missriktat skämt. Han hade några få entusiastiska beundrare och var inte en man som inbjöd till förtroenden. Om man kunde trolla bort alla Hardwicks tveksamma motiv så var Gurney övertygad om att mannen inte skulle ha några motiv kvar.

Men dessutom ansåg Gurney att Hardwick var en av de smartaste och mest insiktsfulla kriminalare som han någonsin jobbat med. Så när han lyfte mobilen till örat och hörde den omisskännliga sandpapperssträva rösten genomfors han av blandade känslor. ”Tjenare, grabben!”

Gurney grinade illa. Han var ingen ”grabb” och skulle aldrig bli det hel­ ler och han antog att det var just därför som Hardwick valde just den lätt hånfulla beteckningen. ”Vad kan jag hjälpa dig med, Jack?”

Polismannens gnäggande skratt var lika irriterande och irrelevant som någonsin. ”När vi höll på med utredningen om mordet på Mellery brukade du skryta med att du var uppe med tuppen. Jag tänkte bara ringa och kolla om det var sant.”

Man måste alltid stå ut med ett visst mått av trams innan Hardwick bevärdigade lyssnaren med att komma till saken. ”Vad vill du, Jack?” ”Har ni riktiga höns som springer runt där på gården och kacklar och skiter, eller är det där ’uppe med tuppen’ bara ett slags ordspråk?” ”Vad vill du, Jack?” ”Varför i helvete skulle jag vilja nåt? Får man inte ringa en gammal kompis och bara säga hej?”

16

”Skit i det där med ’gammal kompis’ nu, Jack, och kom till saken.”

Det gnäggande skrattet igen. ”Men det är så burdust, så ouppfostrat.” ”Du, jag har inte fått min andra kopp kaffe än. Om du inte klämmer fram med det du vill inom fem sekunder så lägger jag på. Fem … fyra … tre … två … ett …” ”En kvinna som blir mördad på sitt eget bröllop. Jag tänkte bara att du kanske skulle vara intresserad.” ”Varför skulle jag vara intresserad av det?” ”Fan alltså. Nog måste väl en topprankad gammal kriminalare som du bli intresserad av en sån sak? Jag sa visst att hon blev ’mördad’? Jag borde nog ha sagt sönderhackad. Mordvapnet var en machete.” ”Den gamla kriminalaren har gått i förtidspension.”

Ett långt och ihärdigt gnäggande. ”Jag skämtar inte, Jack. Jag har slutat.” ”Ungefär som du hade gjort när du hoppade in och löste fallet med Mellery?” ”Det var en engångsföreteelse.” ”Menar du verkligen det?” ”Du, Jack …”, Gurney började tappa tålamodet. ”Okej, du har slutat. Jag fattar. Ge mig två minuter för att förklara det här.” ”Herregud, Jack …” ”Två ynka minuter. Två. Är du så förbannat upptagen med att massera golfbollarna att du inte kan offra två minuter på en gammal kollega?”

Den bilden aktiverade den lilla ryckningen i Gurneys ögonlock. ”Vi har aldrig varit kollegor.” ”Hur fan kan du säga så?” ”Vi har jobbat med ett par utredningar tillsammans. Kollegor har vi aldrig varit.”

Om Gurney skulle vara helt och hållet uppriktig så måste han ändå tillstå att han och Hardwick hade en åtminstone delvis unik relation. För tio år sedan, när de arbetade i varsitt polisdistrikt som låg över tio mil ifrån varandra och med olika delar av en och samma utredning, hade de hittat varsin halva av offrets söndersågade kropp. Den typen av slumpmässiga 17

händelser kan skapa starka om än bisarra band.

Hardwick sänkte röstläget till det allvarliga, patetiska registret. ”Får jag två minuter eller inte?”

Gurney gav upp. ”Sätt igång.”

Hardwick återgick till sitt karaktäristiskt forcerade röstläge à la inkastare med strupcancer. ”Du är tydligen en upptagen kille och därför ska jag faktiskt gå rakt på sak. Jag vill göra dig en kolossal tjänst.” Han gjorde en paus. ”Är du kvar?” ”Prata fortare.” ”Din otacksamma typ! Okej, det här är vad jag har åt dig. Sensatio­ nellt mord för fyra månader sen. Bortskämd liten rik flicka gifter sig med märkvärdig kändispsykiater. En timme senare under mottagningen på psykiaterns eleganta gods, hugger hans galne trädgårdsmästare huvudet av henne med en machete och försvinner från platsen.”

Gurney hade svaga minnesbilder av skvallertidningsrubriker som antagligen haft med saken att göra: FRÅN FEST TILL BLODBAD och BRUDEN SLAKTAD. Han väntade på att Hardwick skulle fortsätta. Istället hostade han så gräsligt att Gurney var tvungen att ta telefonen från örat. ”Är du kvar fortfarande?” frågade Hardwick till sist. ”Japp.” ”Tyst som ett lik. Du borde ge ifrån dig små pipljud var tionde sekund så att folk vet att du fortfarande lever.” ”Jack, varför i helvete ringer du till mig om det här?” ”Jag erbjuder dig ditt livs utredning.” ”Jag är inte polis längre. Och du snackar bara skit.” ”Du har kanske börjat höra dåligt på gamla dar? Hur gammal är du egentligen? Fyrtioåtta eller åttiofyra? Lyssna nu. Här kommer själva kär­ nan i det hela. Dottern till en av världens rikaste hjärnkirurger gifter sig med en kontroversiell psykiater med hög profil, en psykiater som har varit med i Oprah för tusan! En timme senare, bland tvåhundra gäster, kliver hon in i trädgårdsmästarens stuga. Hon har tagit ett par glas och vill att trädgårdsmästaren ska vara med och skåla. När hon inte kommer ut igen skickar hennes nyblivne make nån efter henne, men dörren till stugan är låst och hon svarar inte. Då går maken, den välkände doktor Scott Ashton 18

dit och bankar på dörren och ropar på henne. Ingen reaktion. Han hämtar en nyckel, öppnar dörren och hittar henne sittande i bröllopsklänningen med avhugget huvud – ett fönster står öppet på baksidan och inte en skymt av trädgårdsmästaren. Det dröjer inte länge förrän varenda polis i hela distriktet är där. Om du inte har fattat det än så handlar det alltså om verkligt betydelsefulla personer. Utredningen hamnar i knäet på BCI, i mitt knä faktiskt. Det ser enkelt ut, till att börja med. Hitta den galne trädgårds­ mästaren. Men sen börjar det bli lite mer komplicerat. Det visar sig att det inte var nån vanlig trädgårdsmästare precis. Den berömde doktor Ashton hade liksom tagit honom under sina vingar. Hector Flores – det är alltså trädgårdsmästaren – visade sig vara en papperslös mexikansk daglönare.

Ashton anställde honom och insåg snart att karln var smart, riktigt smart, och började testa honom, driva på och utbilda honom. Under en period av två eller tre år blir den här Hector doktorns protegé snarare än en lövkrat­ tare. Nästan som en medlem av familjen. I kraft av sin nya status verkar det faktiskt som om han till och med hade en affär med hustrun till en av Ashtons grannar. En intressant figur, den där señor Flores. Efter mordet försvinner han från jordens yta, tillsammans med grannfrun. Det sista konkreta spåret efter Hector är den blodiga machete som han lämnade i skogen hundrafemtio meter därifrån.” ”Och vad ledde alltsammans till?” ”Ingenting.” ”Vad menar du?” ”Min klipske chef hade en speciell åsikt om det här fallet – du kanske minns Rod Rodriguez?”

Gurney mindes mannen med en rysning. För tio månader sedan – ett halvår före mordet som Hardwick pratade om – hade Gurney varit halvof­ ficiellt inblandad i en utredning som leddes av BCI, Bureau of Criminal Investigation, och den rigide och ambitiöse Rodriguez. ”Han tyckte att vi skulle förhöra varenda mexikan inom tre mil från brottsplatsen och hota dem med allt möjligt tills nån av dem tipsade oss om Hector Flores och om det inte funkade så skulle vi utöka radien till åtta mil. Det var så han ville använda resurserna – allihop, hundra procent.” ”Men det höll inte du med om?”

19

”Det fanns annat som verkade värt att undersöka. Den här Hector var kanske inte den han utgav sig för. Det verkade en smula märkligt alltihop.” ”Men hur gick det då?” ”Jag sa till Rodriguez att han var värdelös.” ”Jaså?” Gurney log för första gången. ”Ja, faktiskt. Och därför blev jag tvungen att lämna utredningen och den hamnade hos Blatt.” ”Hos Blatt!?” Namnet gav en fadd smak i munnen. Han mindes utredare Arlo Blatt som den ende BCI-polis som till och med var ännu jobbigare än Rodriguez. Blatt hade samma attityd som de som Gurneys favoritprofes­ sor på college hade kallat ”okunskapen personifierade och beväpnade till tänderna”.

Hardwick fortsatte. ”Och Blatt gjorde exakt vad Rodriguez sa att han skulle göra och kom ingenstans. Nu har det gått fyra månader och vi vet mindre nu än när vi började. Men jag förstår att du undrar på vilket sätt allt det här har med dig att göra?” ”Tanken dök onekligen upp.” ”Brudens mor är inte nöjd. Hon misstänker att utredningen är illa skött.

Hon har inget förtroende alls för Rodriguez och tycker att Blatt är en idiot.

Däremot anser hon att du är ett geni.” ”Hon anser vad då?” ”Hon sökte upp mig i förra veckan, på dan fyra månader efter mordet, och undrade om jag inte kunde få börja arbeta med utredningen igen, eller om det var omöjligt, om jag inte kunde göra det utan att nån visste om det, i hemlighet så att säga. Jag förklarade att det inte skulle fungera, att jag hade händerna bakbundna och att mina kontakter med byrån redan var ganska ansträngda – men att jag råkade känna den mest dekorerade kriminalpolisen i New Yorks historia, en man som nyligen slutat, som fortfarande var i sin krafts dar, en man som mer än gärna skulle ställa upp som alternativ till Rodriguez och Blatt och deras sätt att arbeta. Som pricken över i råkade jag visa henne den där förtjusande lilla artikeln som stod i en New York-tidning strax efter att du hade löst fallet med Djävulstomten. Vad var det de kallade dig – supersnuten? Hon blev riktigt imponerad.”

20

Gurney gjorde en grimas. Flera tänkbara reaktioner kolliderade i huvu­ det och tog liksom ut varandra.

Hardwick blev tydligen uppmuntrad av tystnaden. ”Hon skulle verkli­ gen vilja träffa dig. Och jag sa väl kanske aldrig hur hon ser ut? Hon är rena bombnedslaget, drygt fyrtio men ser tio år yngre ut. Och hon gjorde helt klart för mig att kostnaderna i sammanhanget var helt ovidkommande.

Du kan begära nästan vad som helst. Allvarligt alltså – tvåhundra dollar i timmen skulle inte vara nåt som helst problem. Men du låter dig förstås inte motiveras av nåt så simpelt som pengar?” ”Apropå motiv, vad skulle du tjäna på det här?”

Hardwicks försök att spela oskyldig lät nästan komiskt. ”Att rättvisa skipas? Hjälpa en familj som fått ett helvete? Att förlora ett barn måste väl vara det värsta man kan råka ut för?”

Gurney blev alldeles kall inombords. Det räckte med att någon pratade om döda barn för att blodet skulle frysa till is i ådrorna. Det var mer än femton år sedan Danny, som inte ens fyllt fyra, hade klivit ut i gatan när Gurney tittade åt ett annat håll. Och han hade upptäckt att sorg inte var en erfarenhet som man upplevde vid ett enstaka tillfälle och sedan glömde och ”gick vidare” som man idiotiskt nog sa alltför ofta. Sanningen var den att sorgen återvände i vågor – vågor som åtskildes av perioder av lätt bedöv­ ning, perioder av glömska, perioder av vanligt liv. ”Är du kvar?”

Gurney muttrade något. ”Jag vill gärna göra vad jag kan för de här människorna. Dessutom ...” ”Dessutom”, avbröt Gurney snabbt och sköt undan de deprimerande tankarna, ”skulle det väl reta Rodriguez till vanvett om jag gav mig in i det här? Men det tänker jag inte göra. Men om jag gjorde det och hittade nåt nytt, nåt viktigt, skulle det väl se väldigt illa ut för honom och Blatt? Skulle det möjligen kunna vara ett av dina motiv?”

Hardwick harklade sig igen. ”Det är ju också ett jäkla sätt att se det.

Faktum är att vi har en sörjande mor här som har drabbats av nåt oerhört tragiskt och som inte är nöjd med hur polisen hanterar utredningen – och det kan jag faktiskt förstå eftersom den inkompetente Arlo Blatt och hans mannar har trakasserat varenda mexikan i hela countyt och inte hittat så 21

mycket som en tacofjärt. Hon är desperat angelägen om att få tag i en riktig polis. Och därför lägger jag det här guldägget i knäet på dig.” ”Trevligt av dig, Jack, men jag är ingen privatdeckare.” ”Du kan väl åtminstone prata med henne? Det är allt jag begär. Prata med henne bara. Hon är ensam, sårbar, vacker och har massor av pengar som hon gärna gör sig av med. Och djupt därinne, grabben, djupt där inne finns det nåt vilt i den där kvinnan. Det kan jag garantera dig. Jag lovar, på heder och samvete!” ”Jack, det sista jag behöver just nu ...” ”Visst, visst, du är lyckligt gift och kär i din fru och bla bla bla. Visst. Jät­ tebra. Och du kanske inte ens bryr dig om att du får chansen att klä av Rod Rodriguez och en gång för alla avslöja honom som det rövhål han är. Okej.

Men det här är ett invecklat fall.” Han uttalade ordet som om det hade en djupare mening, som om det var den allra värdefullaste egenskapen. ”Det finns massor av lager här, Davey. Alltihop är som en jäkla lök.” ”Och?” ”Du är en naturbegåvning när det gäller att skala lök, Davey. Den bäste som nånsin funnits.”

22