9789137139777

sahar delijani

Jakarandaträdets barn Översättning Hanna Axén

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Originalets titel Children of the Jakaranda Tree Copyright © Sahar Delijani 2013 www.sahardelijani.com Omslagsdesign Anders Timrén och Weidenfeld & Nicolson Omslagsfoto Getty Images Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 isbn 978-91-37-13977-7

Till mina föräldrar

1983 Evinfängelset, Teheran

azar satt på det korrugerade plåtgolvet i skåpbilen, hopkrupen mot väggen. Vägen var slingrig, och bilen krängde så att hon kastades fram och tillbaka. Med ena handen höll hon ett hårt tag om någonting som kändes som ett räcke. Den andra handen vilade på hennes stora, spända mage, som hade dragit sig samman så att den var alldeles hård. Hennes andetag var korta och oregelbundna. En våg av smärta löpte från ryggslutet och upp genom kroppen. Azar flämtade till och höll så hårt i sin chador att knogarna vitnade. För varje gång bilen krängde till kastades hon mot väggen. För varje gupp eller grop flög hon upp i taket, medan barnet i hennes mage låg alldeles stilla och hopkrupet. Ögonbindeln var fuktig av svett.

Hon förde handen till ögonen och torkade svetten. Även om hon var ensam bak i bilen vågade hon inte ta av sig ögonbindeln.

Hon visste att det fanns ett fönster bakom henne. Hon hade råkat känna glasrutan under fingrarna när hon klättrade in. Syster kunde vända sig om och få syn på henne genom fönstret, eller så kanske de stannade så plötsligt att Azar inte hann få bindeln på plats igen.

Hon visste inte vad som skulle hända om de kom på henne med att ha tagit av sig bindeln, och hon ville inte veta det heller.

Ibland försökte hon övertyga sig själv om att den rädsla som hade smugit sig på och envist klamrade sig fast vid henne inte var befogad. Ingen hade någonsin höjt en hand, ingen hade knuffat 9

eller hotat henne. Hon hade ingen anledning att vara rädd för dem, Systrarna och Bröderna, i alla fall ingen anledning som gick att ta på. Men så var det skriken som ekade mellan fängelseväggarna, drog genom de tomma korridorerna och väckte fångarna om nätterna, skar genom deras småprat medan de delade upp lunchen och tvingade dem till en sammanbiten, spänd tystnad som varade resten av dagen. Ingen visste var skriken kom ifrån.

Ingen vågade fråga. Men de förstod så mycket som att det handlade om skrik av smärta. Ingen kan förväxla ett vanligt skrik med ett av smärta, och det här kom från en kropp utan något jag, en övergiven kropp som hade brutits ner till en formlös fläck, och vars enda livstecken var den styrka med vilken den kunde bryta tystnaden innanför fängelsemurarna. Ingen visste när det skulle bli deras tur, när det var de som skulle försvinna bort i korridoren och inte lämna någonting annat efter sig än sina skrik. Så de levde på, väntade och lydde order i skuggan av det hotfulla moln som de visste att de inte kunde undkomma hur länge som helst.

Från en öppning någonstans ovanför Azars huvud trängde de dämpade ljuden från den uppvaknande staden in: rasslande jalusier, tutande bilar, skrattande barn, köpslående gatuförsäljare. Och genom fönsterrutan kunde hon höra brottstycken av pratet och skrattet i framsätet, även om hon inte kunde urskilja några ord. Men hon hörde att Syster gapskrattade åt någonting som en av Bröderna just hade berättat. Azar försökte stänga ute deras röster genom att koncentrera sig på sorlet från staden utanför – Teheran, hennes älskade stad, som hon varken hade sett eller hört på flera månader. Hon undrade hur staden hade förändrats i och med kriget mot Irak, som nu var inne på sitt tredje år. Hade krigets lågor nått Teheran? Var folk på väg att lämna staden? Av ljuden att döma lät allting som vanligt; samma kaos, samma larm från människor som kämpade för sin överlevnad. Hon undrade vad hennes föräldrar gjorde i den stunden. Mamma stod förmodligen och köade utanför bageriet, 10

medan pappa klev upp på motorcykeln för att ta sig till jobbet.

Hon blev tjock i halsen vid tanken på föräldrarna. Hon höjde huvudet, öppnade munnen och glupade i sig luften som sipprade in genom den smala öppningen.

Hon lutade huvudet bakåt och andades så häftigt att det började svida i halsen. Snart började hon hosta. Hon lossade den hårda slöjknuten under hakan och lät chadorn glida ner från huvudet. Hon spände kroppen, tog ett hårt tag om räcket och försökte parera skåpbilens krängningar så gott det gick. Ytterligare en våg av smärta for genom kroppen likt en glödhet kula.

Hon försökte hålla sig upprätt; tanken på att behöva föda här, på plåtgolvet i en skåpbil, på en gropig väg och med Systers genomträngande skratt i öronen, fyllde henne med vrede. Hon klamrade sig fast vid räcket, andades djupt och försökte ignorera kroppens signaler. Hon var fast besluten att förlösa barnet först när de nått sjukhuset.

Med ens började någonting rinna mellan benen på henne, och hon drog efter andan när vätskan, som omöjligt gick att kontrollera, fortsatte ner längs låren. Hon förde chadorn åt sidan, och medan hon försiktigt kände på byxorna växte paniken inom henne. Hon visste att vattnet gick förr eller senare när man var gravid, men hon visste inte vad som hände sedan. Betydde det att förlossningen var nära? Var det farligt? Azar hade just börjat läsa om graviditeten när de kom och hämtade henne. Hon skulle just börja på kapitlet om vad man gör när vattnet går, om sammandragningar och om vad man ska packa med sig till sjukhuset, när de knackade så hårt på dörren att det lät som om de skulle slå in den. När de släpade ut henne var hennes mage redan så stor att den inte gick att dölja.

Hon bet ihop käkarna. Hjärtat bultade i bröstet. Hon önskade att hennes mamma hade varit där och kunnat förklara vad som hände. Mamma med sin djupa röst och sitt vänliga ansikte. Hon önskade att hon hade haft någonting från sin mamma att hålla i 11

handen; ett klädesplagg eller hennes slöja. Det hade gjort allting enklare.

Hon önskade att Ismael hade varit där så att han hade kunnat hålla hennes hand och säga att allt skulle bli bra. Hon visste att han skulle ha blivit rädd om han hade sett henne så här, att han skulle ha blivit sjuk av oro. Han skulle ha sett på henne med sina klara, bruna ögon, sett på henne som om han hade velat sluka hennes smärta, göra den till sin. Det fanns ingenting han avskydde mer än att se henne plågas. Som den gången hon trillade ner från en stol när hon hade klättrat upp för att plocka vindruvor. Han blev så chockad när han såg henne ligga på marken och vrida sig av smärta att han nästan grät när han tog henne i sin famn. Jag trodde att du hade brutit ryggen, sa han sedan. Jag skulle dö om det hände dig någonting. Hans kärlek fick henne att känna sig lika orubblig och odödlig som ett berg.

Hon behövde hans oroliga ögon och omslutande kärlek, för när hon lugnade och uppmuntrade honom lyckades hon också alltid lugna sig själv.

Hon önskade att hennes pappa hade varit där så att han hade kunnat bära ut henne till bilen och köra henne till sjukhuset i ilfart.

Skåpbilen stannade till och Azar, som med ens väcktes ur sina tankar, vände sig hastigt om, precis som om hon kunde se.

Motorn hade tystnat men bakdörrarna öppnades inte. Hennes händer sökte sig upp mot slöjan, drog åt knuten och rättade till chadorn. Ett nytt gapskratt hördes från Syster. Efter ett tag förstod Azar att de väntade på att den ene av Bröderna skulle avsluta sin historia. Medan hon väntade vilade hon sina skakiga händer mot den blanka fållen på chadorn.

Efter en stund öppnades och stängdes bildörrarna. Någon fingrade med låset till bakdörrarna. Med handen på räcket drog sig Azar fram mot dem. När de öppnades satt hon redan vid kanten. ”Ut med dig”, sa Syster och satte på henne handbojor.

12

Azar kunde knappt stå på benen. Hon gick bredvid Syster med långsamma steg, uppslukad av mörkret omkring henne, och med de våta byxorna klibbande mot låren. Efter ett tag kände hon att någon lossade på hennes ögonbindel, och med ens befann hon sig i en svagt upplyst korridor med långa rader av stängda dörrar.

Längs väggarna stod plaststolar, och där hängde också affischer med skrattande barn samt en inramad bild på en sjuksköterska som höll ett finger mot läpparna som för att uppmana folk att vara tysta. Azar kände hur lättnaden spred sig i kroppen när hon förstod att de äntligen nått fängelsesjukhuset.

Några yngre sjuksköterskor skyndade förbi. Azar följde dem med blicken när de försvann bort i korridoren. Det var någonting vackert med att kunna se igen, och hennes blick fladdrade obehindrat från de gröna väggarna till dörrarna och vidare till de platta neonlamporna som var infällda i taket, till sjuksköterskorna i sina vita uniformer och skor som skyndade fram och tillbaka med ansikten röda av ansträngning medan de öppnade och stängde dörrar. Nu när Azar kunde se kände hon sig mindre utsatt och på sätt och vis mer jämlik med dem omkring henne. Bakom ögonbindeln kände hon sig ofullständig och stympad, försjunken i en värld av fysisk sårbarhet där precis vad som helst kunde hända utan att hon hade en chans att försvara sig. Nu kändes det som om hon genom en endaste blick kunde göra sig av med den underliggande rädsla som bröt ner henne, som fick henne att känna sig mindre hel, mindre människa. Hon stod med öppna ögon i den svagt upplysta korridoren, omgiven av all den rörelse som omsluter liv och födelse, och kände sakta att hon blev människa igen.

Från det angränsande rummet hördes en dämpad kör av gråtande bebisar. Azar lyssnade uppmärksamt, som om det i deras oupphörliga, hungriga gråt fanns ett budskap riktat till henne, ett budskap från andra sidan tiden, från andra sidan hennes kropp.

En sjuksköterska hejdade sig framför dem. Det var en bastant kvinna med klara, nötbruna ögon. Hon synade Azar uppifrån 13

och ner och vände sig sedan mot Syster. ”Vi har mycket att göra i dag. Det är Eid-Ghorban, och jag vet inte om vi har något ledigt rum. Men följ med upp. Vi får åtminstone se till att läkaren tar sig en titt på henne.”

Sjuksköterskan visade dem mot en trappa, och Azar började gå uppför den med stor möda. Med jämna mellanrum blev hon tvungen att stanna och hämta andan. Sjuksköterskan gick en bit framför dem, som om hon helst av allt ville undvika den kvinnliga fången med sitt barn och sin smärta, och med sitt magra ansikte som blänkte av svett.

De gick uppför den ena trappan efter den andra, och Azar släpade sig från en korridor till en annan, en stängd dörr till en annan. Till slut vinkade en läkare in dem i ett rum. Azar lade sig ner och lät sig undersökas av hans skickliga, opersonliga händer.

Barnet i hennes mage kändes lika hårt som en knut. ”Som jag sa förut kan vi inte behålla henne här”, sa sjuksköterskan så snart läkaren hade gått. Dörren svängde tyst igen bakom henne. ”Hon hör inte till det här fängelset. Ni får åka någon annanstans.”

Syster tecknade åt Azar att resa sig upp. De gick ner igen, trappa efter trappa, våning efter våning, medan Azar höll ett krampaktigt tag om ledstången, spänd, stel, flämtande. Så med ens förändrades smärtan. Nu höll den hennes rygg och mage i ett järngrepp. Hon flämtade till när det kändes som om ett par enorma händer försökte trycka ut barnet ur henne. Till hennes stora skam fylldes ögonen för en kort sekund av tårar. Hon bet ihop och svalde hårt. Det här var inte en plats för tårar – inte i den här trappan, inte i de här långa korridorerna.

Innan de lämnade sjukhuset såg Syster till att ögonbindeln satt som den skulle över Azars blodsprängda ögon.

Nu satt hon återigen på det korrugerade plåtgolvet. Dörrarna smällde igen bakom henne. Utrymmet luktade värme och våld14

samt lidande. Så snart motorn startade tog de i framsätet upp samtalet där de hade slutat. Syster lät uppspelt. Det var någonting flirtigt över hennes röst och gälla skratt.

Azar sjönk utmattad ihop. Medan skåpbilen sicksackade sig fram genom den högljudda trafiken kom hon att tänka på första gången Ismael besökte hennes hem. Det hade varit varmt ute, precis som i dag. Han doftade sött av tvål och lycka där han gick bredvid henne på den smala gatan. Hon ville visa honom var hon kom från, hade hon sagt. Visa honom huset med de låga tegelväggarna, den blå springbrunnen och jakaranda­trädet, som reste sig över allt det andra. Han hade tvekat; tänk om hennes föräldrar kom hem när han var där? Men han följde med ändå.

Bara ett kort besök, lovade Azar skrattande och tog hans hand.

De rusade från rum till rum, utan att släppa taget om stunden, varandra eller blomdoften som omgav dem.

Hon undrade var Ismael befann sig och om han hade det bra.

Det var flera månader sedan hon hört från honom, och hon visste inte ens om han fortfarande var i livet. Nej, nej, nej. Hon skakade häftigt på huvudet. Hon fick inte tänka på det. Inte nu.

Hon hade hört från de nyanlända fångarna att männen också hade flyttats till Evinfängelset. De flesta männen. Om de kom till Evin betydde det att de hade klarat sig igenom förhören och allt det andra som hon inte ens vågade tänka på, men som försiggick på säkerhetsfängelset Komiteh Moshtarak. Hon var övertygad om att Ismael var en av dem. Hon var övertygad om att han var i Evinfängelset precis som hon. Han måste vara det.

Skåpbilen stannade på nytt och dörrarna slogs upp. Men den här gången tog de inte av henne ögonbindeln. Med stor möda lyckades hon ta sig ur skåpbilen, och snart trängde det in lite solljus genom tyget. Med stapplande steg gick hon bredvid Syster och Broder, in i en byggnad och vidare genom en korridor. Förmodligen befann de sig på ytterligare en förlossningsavdelning, för snart hördes stönande och skrikande kvinnor. Azar fylldes 15

av en förhoppning. Kanske skulle de äntligen lämna henne i läkarnas trygga händer. Kanske skulle hennes vånda äntligen vara över. Ögonbindeln hade glidit ner en aning på ena sidan och hon kikade nyfiket genom glipan, ner på den långa korridorens grå golvplattor och på metallbenen på stolarna som stod utmed väggarna. Hon uppfattade att folk passerade förbi med snabba steg – kanske var det sjuksköterskor – och hörde ljudet av deras mjuka skor försvinna bort i korridoren. Deras kroppar rörde upp en hastig vindfläkt i hennes ansikte.

Snart leddes Azar uppför ännu en trappa. Kvinnornas stön blev allt avlägsnare. Hon spetsade öronen och förstod att de förde henne bort från förlossningsavdelningen. Det ryckte i hennes ögonvrår. De stannade till, en dörr öppnades och hon leddes in i ett rum där hon blev tillsagd att sätta sig ner. Utmattad slog hon sig ner på den hårda trästolen. I samma stund genomfors hon av en plötslig smärta. Svetten rann från hennes panna, ner i ögonen. Snart kommer doktorn, försökte hon trösta sig.

Men när hon bakom den stängda dörren hörde det kippande ljudet från ett par plastsandaler närma sig insåg hon att det inte var en läkare hon väntade på. Fotstegen kom allt närmare. Hon visste vad det innebar och att hon måste förbereda sig mentalt.

Hon tog ett hårt tag om de varma, svettiga handbojorna och blundade i hopp om att det kippande ljudet skulle passera förbi dörren och lämna henne ifred. Men när stegen hejdade sig utanför hennes dörr sjönk hjärtat i bröstet på henne; det var hennes tur.

Dörren öppnades med ett gnisslande ljud. Genom glipan i ögonbindeln skymtade hon ett par svarta byxor och ett par mansfötter med smala tår och långa, spetsiga naglar. Mannen närmade sig med långsamma steg, drog till sig en stol och satte sig. Azar blev stel i kroppen bara av att befinna sig i närheten av denna olycksbådande människa. För även om hon inte kunde se honom kunde hon känna honom med varenda molekyl i hela 16

kroppen. Barnet i hennes mage sparkade och rörde på sig. Hon ryckte till och kröp ihop i sin chador. ”För- och efternamn.”

Med darrande röst sa Azar vad hon hette. Därefter svarade hon på vilket politiskt parti hon tillhörde och vad hennes man hette. Hon kände ett hugg av smärta och vek sig dubbel, samtidigt som ett kvidande undslapp hennes läppar. Mannen verkade varken höra eller se vad som hände. Frågorna rann mekaniskt ur hans mun, som om han läste från en lista han hade fått i sin hand och inte begrep innebörden av. Det fanns en aggressivitet i hans röst som skvallrade om den djupa, livsfarliga ledan hos en utfrågare som har tröttnat på sina egna frågor.

Det var varmt i rummet. Azar svettades under sin chador och sin kraftiga manteau. Lager på lager av grovt tyg. Mannen frågade när hennes man hade blivit gripen. Hon svarade och berättade också vilka hon kände och vilka hon inte kände. Rösten skälvde varje gång hennes kropp genomfors av en våg av smärta.

Jag måste hålla mig lugn, sa hon till sig själv. Jag får inte utsätta barnet för något lidande. Hon skakade på huvudet för att göra sig av med bilden som envisades med att dyka upp i hennes tankar: bilden av ett barn, hennes barn, vanställt och nedbrutet, som en sinnebild för den eviga plågan. Precis som Biafrabarnen.

Hon stönade. Svetten rann längs med ryggraden.

Var höll de sina möten? undrade mannen. Hur många hade närvarat vid varje möte? Hon höll ett hårt tag om stolen i hopp om att kunna hantera den våg av smärta som nu sköljde genom hela kroppen, samtidigt som hon försökte minnas de rätta svaren. Alla de svar hon hade gett vid olika förhör. Inte ett datum, inte ett namn, inga upplysningar eller utelämnanden fick skilja sig från de tidigare gångerna. Hon visste varför hon var där, varför de ansåg att det här var den perfekta stunden att förhöra henne, att komma åt henne. Håll dig lugn, upprepade hon tyst för sig själv medan hon svarade. Under tiden som hon undvek 17

namn, datum, platser och möten försökte hon behålla lugnet genom att föreställa sig barnets fötter, händer, knän, ögonform och ögonfärg. Ännu en våg av smärta steg upp genom hennes kropp. Hon vred på sig, förvånad över dess kraft. Det var en smärta hon inte hade kunnat föreställa sig. Hon var på väg att förlora sig i den. Fingrar, knogar, näsborrar, örsnibbar, hals.

Var hade hon tryckt flygbladen? Mannen upprepade frågan.

Hon försökte svara men kunde inte eftersom sammandragningarna fullkomligen slukade henne. Hon kastade sig fram och tog tag i bordet. Hon hörde sina egna stön. Navel, svart hår, en rund liten haka. Hon tog ett djupt andetag. Det kändes som om hon skulle svimma. Hon bet sig i tungan. Hon bet sig i läpparna.

Blodsmaken blandades med saliven. Hon bet i sina vitnade knogar.

I takt med att smärtorna växte sig starkare var det som om omvärlden försvann. Hon kunde knappt höra längre och var inte medveten om vad som hände omkring henne. Det var som om vågorna av smärta hade slungat henne ut i ett tomrum där ingenting existerade, ingenting mer än en smärta så skarp och osannolik att den inte längre kändes som en del av henne utan som ett livsvillkor, ett tillstånd. Hon var inte längre en kropp, hon var ett tomrum där allting våndades och vred på sig, där det var den rena och oändliga smärtan som härskade.

Hon visste inte hur länge mannen väntade på hennes svar om flygbladen, men det kom aldrig. Hon var knappt vid medvetande när hon äntligen hörde honom slå igen något som lät som en anteckningsbok. Hon förstod att förhöret var över. Lättnadskänslan var nästan svindlande. Hon hörde inte att han reste sig men uppfattade ljudet från hans kippande plastsandaler, som sakta avlägsnade sig. Efter en stund hörde hon att Syster sa åt henne att resa sig. Azar lämnade rummet med vacklande steg och fortsatte ner genom korridoren med Syster och någon som förmodligen var en sjuksköterska på var sida om sig. Hon kunde 18

med nöd och näppe hålla jämna steg med dem. Hon stapplade efter dem i stort sett dubbelvikt, kippande efter andan. Hand­ bojorna kändes outhärdligt tunga mot hennes handleder. De gick nerför en trappa. Återigen hördes kvinnornas skrik. ”Då var vi framme”, sa sjuksköterskan när de stannade till.

Syster låste upp Azars handbojor och tog av henne ögonbindeln.

Hon lade sig på en smal säng i ett rum med flera sjuksköterskor och en läkare. Väggen på hennes högra sida glittrade i eftermiddagssolen. Mellan sammandragningarna var hon så utmattad att hon bara låg med armarna slappt hängande längs med sidorna och betraktade den mjuka slöjan av solljus, medan läkaren undersökte henne.

Syster stod intill läkaren och såg på under tystnad. Azar vägrade se på henne. Hon vägrade tillstå Systers närvaro i rummet och önskade att hon hade kunnat glömma bort henne helt och hållet. Och inte bara Syster, utan allt det som Syster stod för: Azars fångenskap, ensamhet, rädsla och det faktum att hon skulle bli tvungen att föda i ett fängelse. Hon var en främling, omgiven av människor som betraktade henne som en fiende som de måste kuva och besegra, som betraktade hela hennes existens som ett hot mot deras makt, deras uppfattning om rätt och fel, moraliskt och omoraliskt. Människor som avskydde henne eftersom hon vägrade acceptera att det hon hade kämpat för skulle vara samma sak som det de nu erbjöd henne, människor som såg henne som sin motståndare eftersom hon vägrade acceptera att deras Gud satt inne med alla svar.

Azar ville bara sluta ögonen och föreställa sig att hon var någon annanstans, i en annan tid, på en annan plats, i ett annat sjukhusrum, där Ismael stod vid hennes sida och smekte hennes ansikte, såg på henne med sina oroliga ögon, höll hennes hand och vägrade släppa taget, där hennes föräldrar väntade utanför; pappan som vankade av och an i korridoren medan mamman 19

satt längst ut på stolskanten och kramade Azars väska mellan sina spända fingrar, redo att rusa in i rummet så fort det behövdes.

Här kunde hon sträcka ut handen i fast förvissning om att den skulle komma tillbaka utan någonting. Tomhet. Hon var verkligen ensam. ”Barnet har vänt sig.” När Azar hörde läkarens ord tittade hon ner på magen. Den hårda bula som tidigare hade befunnit sig någonstans vid hennes navel såg ut ha flyttat sig upp mot hennes bröst.

Läkaren vände sig om mot de båda kvinnorna. ”Vi måste få ner det.”

Azar blev torr i munnen. Få ner det? Hur då? Kvinnorna, som såg ut att vara barnmorskor, kom närmare. Deras rynkiga ansikten och händer stank av landsort, av avlägsna byar längs en smal och lerig väg. I händerna höll de sönderrivet lakanstyg.

Azar flämtade till av skräck. Vad skulle de göra med det sönderrivna lakanstyget? Vad skulle de göra med henne? Förse henne med munkavle så att hennes skrik inte skulle höras? Kvinnorna såg på Syster, som rev åt sig ett av tygstyckena och visade hur de skulle binda fast Azars ben vid sängen. Azar ryckte till vid känslan av hennes svettiga, valkiga händer. Kvinnorna såg först tveksamma ut men satte sedan igång. En av dem tog tag i Azars ben medan den andra tog tag i hennes armar. Azar skakade till som om hon hade fått en kraftig stöt. Vilan var över och smärtan tillbaka.

Läkaren bredde ut en filt över Azars ben och lutade sig fram. ”Då sätter vi igång.”

När barnmorskorna hade bundit fast henne flätade de samman sina fingrar och placerade händerna i närheten av Azars bröst. Azar såg på dem, hjälplös av smärta, medan hjärtat dunkade vilt i hennes bröst. Hon var rädd för dem och för vad de kunde tänkas göra med henne och hennes barn. Var det här ens 20

ett riktigt sjukhus? Vilka var de här kvinnorna och varifrån kom de? Visste de ens vad de gjorde?

Hon hörde sig själv stöna. Kvinnorna tog ett djupt andetag och gjorde sig redo, likt en boxare som samlar sig inför en match.

Med uppspärrade ögon och hopsnörpta läppar och med händer, som kanske hade tryckt på en kos spända mage eller dragit i ett lamms skakiga ben, tryckte de till på bulan, på hennes barn.

Den oerhörda kraften i deras tryck gjorde att Azar stelnade till.

Sedan kom ett ursinnigt och främmande skrik ur hennes mun.

Skriket var så kraftfullt att hela hon vibrerade. Hon kastade sig framåt i ett försök att knuffa bort kvinnorna från magen, från barnet. Tänkte de klämma ihjäl hennes barn? Strypa det? Azar kunde inte röra händerna men sträckte fram huvudet och försökte bita dem, men i samma stund tvingades hon ner i sängen av ännu en värk. ”Tryck!” beordrade läkaren.

Bulan gav inte med sig. Kvinnorna tryckte sina grova, sammanflätade händer mot den med ansikten som glödde av ansträngning. Svetten glittrade i deras ögonbryn och på deras näsrygg.

Det ryckte i mungiporna varje gång de tryckte till.

Azar kände med ens hur hon blev alldeles kall i kroppen när ytterligare ett tjut undslapp henne. För en kort sekund kunde hon inte se någonting. När blicken äntligen klarnade stod den ena kvinnan vid hennes sida. Hon var yngre än de andra, förmodligen i Azars ålder, strax över tjugo. Hennes mandelformade ögon lyste vänligt mot henne. ”Det är ingen fara”, viskade hon uppmuntrande och lade sin svala hand på Azars brännheta panna. ”Vi har lyckats vända barnet, så nu ligger det med huvudet nedåt.

Det enda du behöver göra nu är att krysta.” Efter nästa värk sa hon: ”Snart är barnet ute.”

Kvinnan log men Azar såg på henne med vild blick. Hon förstod inte vad det betydde, vad kvinnan försökte säga till henne.

Det var någonting inom henne som pressade på, någonting som 21

var helt utom kontroll. Hon spände kroppen och skrek. ”Så ja, krysta på. En gång till.”

Syster tog tag i Azars hand. ”Skrik! Kalla på Gud! Kalla på Imam Ali! Gör det nu åtminstone!”

Smärtan vällde upp genom Azar, kall och mörk. Hon skrek och höll i kvinnans arm. Men hon kallade inte på någon. ”Nu kommer det”, ropade läkaren. ”Duktig flicka, krysta på!”

Någonting slets sönder inom henne. Slets upp och isär.

Med sina sista krafter krystade Azar ytterligare en gång. Sedan blev allting svart. Och med ens fylldes rummet av de avlägsna, späda skriken från ett litet barn.

När hon slog upp ögonen var det tomt i rummet. Från det öppna fönstret kom en sval vind som fick henne att skaka av köld.

Hon var fortfarande fastbunden vid sängen och hade förlorat all känsel i benen. Hennes fuktiga hår låg klistrat mot ansiktet och hon hade så ont i fötterna att det kändes som om hon hade trampat på glasskärvor.

Hon hade ingen aning om hur länge hon hade legat där. Timmar, dagar, en evighet. Hennes blick sökte sig ivrigt, ängsligt mot dörren. Var är mitt barn? Snart öppnades den gnisslande dörren och Syster släntrade in med ett fast tag om sin svarta chador. Azar öppnade munnen för att säga något, för att fråga om barnet, men var så torr om läpparna att huden i mungiporna sprack. Bakom Syster kom de båda barnmorskorna. ”Din dotter är i rummet intill”, sa Syster som om hon hade läst Azars tankar eller sett frågan på hennes torra läppar. ”Jag vet inte när de kommer hit med henne.”

Azar slöt ögonen. Det är en flicka, tänkte hon. Ett utmattat men jublande leende skälvde till på hennes läppar, samtidigt som hon fylldes av oro. Hon vågade inte riktigt tro på Syster. Tänk om barnet hade dött och Syster bara ljög? Tänk om det här bara var ännu ett elakt spratt? Tänk om de skrik hon hade hört i rummet 22

hade tystnat så snart de hade brutit fram? Hon såg på den unga barnmorskan, som log och nickade tillbaka. Azar hade inget annat val än att tro på dem.

Barnmorskorna rullade ut Azars säng ur rummet, ner längs korridoren och in i ett annat rum, där fönstret var stängt. Det var någonting i de här kvinnornas ansikten som fick Azar att tänka på mammorna till de barn hon hade undervisat i byarna utanför Teheran det första året efter revolutionen. Tysta och ödmjuka hade de stått bredvid sina enkelt klädda barn och lyssnat till allt som Azar sa. Deras ögon hade varit fulla av beundran och av en vördnad som nästan gränsade till rädsla inför stadsflickan som öppnade och stängde böcker med en sådan lätthet, talade helt perfekt farsi och var klädd i stadskläder som inte passade in i den lilla skolan, som bara bestod av ett enda klassrum med lerväggar.

Det värkte i hjärtat på Azar vid tanken på de där dagarna då hon så ivrigt hade kämpat för ett nytt land, för ett bättre och rättvisare land. Hur glad hon hade varit när hon tog bussen in till Teheran igen på kvällen. Hon hade känt sig som ett med staden, hade sjudit och sprakat av upphetsning och varit full av entusiasm för vad såväl nuet som framtiden bar i sitt sköte.

Hon längtade hem för hon visste att Ismael väntade på henne i deras lilla lägenhet. Hon minns fortfarande hur skenet från vardagsrumslampan som sipprade ut genom gardinerna fick det att spritta av lycka i hennes kropp. Kväll efter kväll fick det där lampskenet, som betydde att Ismael var hemma och att hon snart skulle vila i hans famn, henne att le och hennes hjärta att bulta i bröstet när hon sedan skyndade uppför trappan. Hon kom in i lägenheten, drog in doften av ångat ris genom näsan, och så kom Ismael fram till henne, tog henne i sin famn och sa: ”Khaste nabaashi azizam.” Måtte du aldrig bli trött. Hon brukade koka te, och medan de drack sitt te, sittande framför det smala fönstret som vette ut mot träden och gården, som vid det laget var uppslukad av natten, berättade han om Karl Marx för 23

henne medan hon läste Forugh Farrokhzads dikter för honom.

Det hade gått knappt ett år sedan revolutionen, och både Azar och Ismael brann av entusiasm. Deras ögon tårades fortfarande av glädje och deras röster brast av sinnesrörelse när de talade om sin seger, om landets seger i att ha avsatt shahen, den en gång i tiden så oantastlige kungen; allt detta fyllde dem med hopp.

Men samtidigt kände de att någonting hade gått fel. Alla de män med stränga ansikten och munnar fulla av vrede och oförsonlighet och Guds namn som hade tagit över landet och som gjorde anspråk på att förkunna det sanna ordet och de heliga lagarna gjorde dem rasande. Vad är det som händer? sa hon ibland och vände sig förtvivlad mot Ismael. Sakta men säkert gick det upp för dem att dessa män betraktade sig som revolutionens rättmätiga ägare, som dess otvivelaktiga segrare. De rensade universiteten från vad de kallade antirevolutionär verksamhet, lade ner tidningar och förbjöd politiska partier. Deras ord blev lag och folk tvingades gå under jorden, så även Azar och Ismael.

Azar drog ihop armarna och benen. Hon kunde inte sluta skaka. Den yngre kvinnan gick och hämtade en filt som hon bredde över henne. Azar kröp ihop till en liten boll och försökte behålla så mycket värme som möjligt. Kvinnan lämnade rummet och stängde försiktigt dörren efter sig.

Azar drog filten över huvudet och andades in värmen. Hon slöt ögonen och vaggade från sida till sida i väntan på att värmen skulle få fäste, att lugnet skulle lägga sig. Hon låg där likt en formlös massa.

När värmen började sprida sig i kroppen stack hon först ut huvudet och därefter axlarna. En bit bort stod en tom säng med skrynkliga lakan och en fördjupning i huvudkudden. Den som hade legat där måste ha lämnat rummet helt nyligen. På golvet intill stod en tallrik med ris och gröna bönor, som bara var till hälften uppätna. I samma stund kände Azar hur hungrig hon var. Hon hade inte ätit sedan i går kväll. Med blicken fäst vid 24

tallriken vek hon undan filten från benen. Det här var hennes chans. Maten måste bli hennes. Hon försökte ställa sig upp, men benen skakade så att de vek sig under henne. För att inte falla omkull tog hon tag i sängkanten och sänkte sig sedan försiktigt ner mot golvet. Hjärtat bultade i bröstet på henne medan hon kämpade för att återfå balansen. Hon började krypa över de kalla golvplattorna.

Ju närmre tallriken hon kom desto djärvare kände hon sig och desto mer fast besluten att hon minsann skulle trycka i sig vartenda riskorn. Hon skulle äta och hon skulle göra det utan Systers tillåtelse. Hon skulle slita åt sig tallriken och vräka i sig varenda smula. Maten skulle bli hennes, en del av hennes kropp, hennes jag. Hon skulle ta precis allt: riset, bönorna, till och med tallriken. Hon skulle gömma undan tallriken och ta med den tillbaka till fängelset. Hon mådde illa av hunger, fräckhet och tanken på att få äta, av rädsla för att bli påkommen innan hon hann fram till tallriken, till skatten, som i den stunden kändes som livet självt. Hon pressade armbågarna mot golvet i hopp om att kunna dra sig fram lite snabbare.

Riset var kallt och torrt, och de vassa kornen rev i halsen när hon kastade i sig maten. Det förde tankarna till de ämbar Syster brukade dela ut till fångarna vid lunchtid. Hennes fingrar arbetade snabbt, samlade ihop riset och bönorna, förde dem till munnen, till de värkande tänderna, till tungan som inte kände någon som helst smak. Hon tuggade så fort att riskornen föll ur hennes fingrar. När som helst kunde det här försvinna och då skulle hon återigen vara tillbaka i den verklighet där ingenting var hennes, varken att ge eller ta. När som helst kunde Syster komma in i rummet och ta ifrån henne tallriken. Men nu kunde hon äta. Det här var hennes stund.

Den vitklädda läkaren log mot Azar medan hon mätte hennes blodtryck. De blåaktiga påsarna under hennes ögon passade 25