9789137138381

Tidigare utgivning Ut ur skuggan 2007 Nattfjäril 2009

Den bästa dagen är en dag av törst är en litterär fantasi om Karin Boye. Som författare har jag tagit mig friheten att ändra verkligheten, och texten ska ses som skönlitterär, inte biografisk.

Jag har även lånat Karins egen röst ibland.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Jessica Kolterjahn 2013 Omslagsfoto Anna Riwkin-Brick/Scanpix Omslagsdesign Sara R. Acedo Tryckt 2013 hos CPI books GmbH i Leck isbn 978-91-37-13838-1

Till Hanna min syster, min bästa vän

del ett Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur dikten Ingenstans i diktsamlingen För trädets skull

i slutet av januari reser jag till Berlin. Det lilla rökiga caféet på Lehrter Bahnhof blir mitt för en stund. Fortfarande med kappa, basker och handskar på beställer jag in kaffe och smörgås. Lederna ömma och tunga efter ryckig sömn. Kvinnan på britsen ovanför min sov oroligt och varje gång hon rörde sig, vände sin tunga kropp, knakade och gnisslade britsen som om den hade ont. Hela tiden detta ljud, med kvinnans ansträngda andhämtning som entonigt ackompanjemang.

Jag slår mjölk i kaffet, alltjämt med handskarna på.

Häller sedan i socker och rör om. Stirrar på den lilla virvel som skeden skapar. Jag sörplar det heta kaffet och äter min smörgås. Resenärernas steg ekar i samma takt som mitt hjärta – oregelbundet och hastigt. Den stora klockan i vänthallen närmar sig halv sju och mina ögon följer minutvisaren tills den landar där. Jag rör i kaffet trots att det kallnat. Tänker att jag bara ska ta en påtår, och sedan ta en bil till pensionatet där jag ska bo tills jag har hittat ett rum. Först när klockan närmar sig åtta reser jag mig från stolen och lägger 9

några mynt på bordet. Jag har inte gjort något annat än suttit på den här pinnstolen med röd lädersits och stirrat ut i väntsalen. Jag är dränerad på liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Tröttheten. Det är det som har drivit mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.

Det är så kallt att passagerardörren på taxin har fryst fast. Chauffören har att göra en bra stund innan han kan öppna den. Under tiden trampar jag på stället för att hålla kroppsvärmen och min andedräkt blir till tjocka moln.

Utanför bilfönstret far en kal och smutsig stad förbi.

Träden spretar längtande mot en tvär och skygg himmel och ljuset från gatlyktorna faller handlöst mot gat­ stenen. I mina tankar vandrar en skugga av ett outhärdligt Stockholm jag nyss lämnat. Skuggbilder av Victor.

Av Leif. Och Josef. Outhärdligt.

Jag hade bett Victor att följa med mig. Samma gift som flyter i mig, flyter i honom. Jag blundar. Ser hans ansikte framför mig. Jag tycker så mycket om hans mun.

Han ville inte komma med mig, ville inte samma sak som jag. Strävsamt försöker jag tvinga honom ut ur mitt medvetande. Han har förrått mig och sveket når så djupt in i mig att min hud känns alldeles genomskinlig. Ett tag höll jag krampaktigt fast vid tanken på ett normalt liv tillsammans med honom. När jag trodde att ett liv växte i mig upplevde jag att jag var nära ett slags mänsklig frälsning. Att det skulle hända även mig – det 10

vanliga livet. Nu sitter jag här utan Victor i en bil mitt i Berlin. Uppluckrad i kanterna av känslor som håller på att förgöra mig.

Chauffören är vänlig mot mig. Han ser snäll ut och bär in väskorna åt mig. Sedan nickar han adjö och beger sig ut i kylan igen.

Pensionatet är väldigt enkelt. Mjuka mattor på hårda trägolv. Överallt ser jag grå damer med pärlhalsband gå hit och dit, fram och tillbaka. Mitt rum har röda medaljongtapeter och luktar skurmedel. Jag orkar inte ens ta av mig kappan och krypa ner under täcket utan lägger mig ovanpå överkastet och somnar.

Det är sen eftermiddag när jag vaknar och jag får genast brått. Redan nu på kvällen är jag bortbjuden på middag hos min vän Vilhelm Scharp. Egentligen är vi väl snarare bekanta eftersom han är Leifs vän och oftast har befunnit sig i min utkant. Men just nu är han och hans syster Ulla de enda jag känner i Berlin.

Jag tvättar av mig med en tvättlapp. Åtminstone hjälpligt. Packar sedan ur väskan, hänger in klänningar i garderoben och lägger resten av kläderna i byrån. Bors­tar med hårda tag håret och tar fram den himmelsblå klänningen. Tittar hastigt i spegeln. Jag vet hur jag ska se på mig själv i en spegel. Vet hur jag ska undvika att möta det fula. Det räcker med att vinkla ansiktet några få grader till höger så försvinner det. Jag gör det alltid innan jag möter min spegelbild. Men ibland glömmer jag det.

Ibland kan jag råka få se en skymt av det i ett skyltfönster jag passerar och då vänder jag bort ansiktet i avsmak.

11

I dag ser jag inte det fula. Ser bara min släta hy som är blek i vinterljuset. Mitt mörka hår borde egentligen tvättas men jag hinner inte nu. Det är blankt och slätt.

Jag målar läpparna röda. Gnider och smackar dem mot varandra.

Kostar på mig att återigen ta en bil. En extravagans jag aldrig skulle ha unnat mig i Stockholm. Jag lutar mig fram och säger Scharps adress till chauffören. Det är inte särskilt långt och jag skulle säkerligen kunna ta en spårvagn eller till och med gå dit, men min kropp är fortfarande fylld av trötthet. Det är samma trötthet som har belägrat mig sedan några månader. Samma desperata trötthet som fört mig till Berlin. Till psykoanalytikern doktor Walter Schindler. Scharp, som är den som rekommenderat honom, säger att doktor Schindler ser ut som en råtthund, en mongoloid pudel, men att han är mycket skicklig. Jag bryr mig inte om hur han ser ut. Jag är här för att rena min kropp från det som förgiftar mitt blod och mitt sinne. Det gift som har funnits i mig så länge nu.

När chauffören tilltalar mig inser jag att vi har stått stilla en stund och han redan måste ha sagt något till mig som jag inte hört. Jag känner mig förvirrad och trött men betalar och går ur bilen.

Det har gått en tid sedan jag träffade Scharp. Han har mest befunnit sig här i Berlin alltsedan han fick ett lektorat vid Unter den Linden-universitetet. Men när han öppnar dörren ser jag att han är sig lik. Han kysser mig på kinden och omfamnar mig.

12

”Gick resan bra, Karin?” Han håller mig på armlängds avstånd och betraktar mig. ”Den gick bra, men jag sov dåligt på tåget.” ”Jaså, själv sover jag alltid som en stock. Vaggad till sömns.” Han skrattar. ”Men det är härligt att du äntligen är här och utökar vår lilla nordiska klan.”

Ulla kommer också fram och kramar om mig. Det slår mig att jag inte har sett henne sedan våra samkväm i Atlaskvarteren och vår tid i Clarté. Jag brukar le åt att Ulla kallade Leif för salongskommunist. Han tål henne inte för det, men ibland tror jag att hon har rätt. Hon för mig in i den lilla matsalen. Middagen var bestämd redan innan jag åkte. Scharp och Ulla vill väl att jag inte ska känna mig ensam nu när jag precis har kommit till Berlin, men jag hade inte förväntat mig så många människor. Scharp lägger en arm om min rygg, föser mig runt och presenterar mig.

Det blir en ganska stillsam kväll och samtalet kretsar främst kring politik. Flera av gästerna är styva beundrare av Sovjetunionen. En kvinna som jag inte talar med men som är kvällens mittpunkt i sin blodröda klänning håller ett brandtal för den sovjetiska modellen. Jag håller inne med vad jag tycker, att jag blev förfärad och beklämd av det förtryck jag såg när jag besökte landet.

Jag vet att Scharp inte är kommunist men han befinner sig precis vid sidan av och många av hans vänner är mycket röda. Samtidigt umgås han flitigt med en del nazister i höga befattningar. Till och med Göring själv.

Han simmar genom de politiska strömmarna som en hal ål. Men jag har bara kommit för att äta i sällskap med 13

dessa människor. Inget mer. Vinet har gjort mig än tröttare och en huvudvärk har tagit plats bakom högra ögat.

Vid kaffet kommer jag i samspråk med en frau doktor Lachmann. Hon är en lång, gänglig kvinna med stora, vänliga ögon. Det måste se lustigt ut när vi står bredvid varandra. Hon så lång och jag så kort. Hon ställer ner kaffekoppen på fatet och böjer sig ner mot mig. ”Ni måste vara trött efter resan från Sverige, frau Boye.”

Jag tar en mun kaffe och tittar på henne. Min tyska är fortfarande i otakt. Ibland flödar orden, ibland hackar de fram. ”Mycket.” ”Hur känner ni Vilhelm?” ”Åh, det är egentligen genom min man, Leif Björk.

Min före detta man, vi är inte gifta längre …”, säger jag klumpigt. Ovant. När frau Lachmann inte ser ut att reagera fortsätter jag: ”Han hyrde ett rum hos Vilhelm och hans systrar. Och ni själv? Hur känner ni Vilhelm?”

Hon nickar mot en äldre, fetlagd man med tunn mustasch. ”Det är också genom min man. De arbetar tillsammans på universitetet.” ”Jag förstår.” ”Det har varit mycket prat om Sovjetunionen i kväll.”

Hon sänker rösten till en viskning: ”Jag tror att damen i rött vill värva oss alla, inte sant?” Hon blinkar långsamt och fixerar mig med sina stora ögon. Det känns som om hon prövar mig på något sätt som jag inte förstår.

Jag tar en mun kaffe till. Känner mig ännu mindre nu bredvid denna kvinna.

14

”Och jag som klär så illa i rött.” Hon släpper fram ett leende på sina läppar.

Jag kan inte annat än skratta. Vi tittar båda bort på damen i blodröd klänning som strålar i mitten av sällskapet. ”Vad ska ni göra här i Berlin, frau Boye? Vilhelm nämnde att ni är författare. Ska ni skriva?”

En lätt obehagskänsla far genom mig. Jag vill inte bli för förtrolig och dessutom har jag upptäckt att många blir besvärade om man berättar att man ska gå i psyko­ analys. Jag inser att jag inte behöver säga så mycket.

Inget alls egentligen. Jag bara nickar. En nickning som blir kort och tvär och inte alls som jag tänkt mig.

Jag har inte hunnit tala med Scharp på hela kvällen och jag ursäktar mig och går och sätter mig vid honom.

Han sträcker sig över bordet och klappar mig på handen. ”Hur känns det att vara här nu?”

Jag söker efter rätt ord. ”Förväntansfullt, antar jag”, säger jag och ler. ”När är din första session hos Schindler?” ”I morgon.” ”Jag hoppas verkligen att han ska kunna hjälpa dig.”

Han knackar omsorgsfullt ur pipan och under tiden han stoppar den på nytt frågar han ut mig om de där hemma. ”Och Kajsa? Vet du om hon fick det där lånet så att hon kan göra oss sällskap här?” ”Jag träffade henne precis innan jag åkte, men vi pratade inte om hennes affärer då. Bara om att hon skulle försöka komma hit hon också.”

15

”Det skulle vara roligt om hon gjorde det. Då skulle vi bli en liten ö av svenska clartéister här i Berlin. Försök övertala henne, är du snäll.”

Jag bestämmer mig för att skriva till Kajsa redan nästa dag. Livet skulle te sig bra mycket roligare om hon var här.

Jag lämnar middagen först av alla. Ulla kramar om mig i dörren. ”Vi ses snart igen, Karin. Välkommen till Berlin.”

16

frau lachmann erbjöd sig på middagen att följa med mig och leta efter ett rum och vi träffas på ett konditori vid klockan nio. Hon dricker hastiga små klunkar av sitt kaffe samtidigt som hon metodiskt går igenom annonserna i dagens tidning. Mumlar nej och kanske sam­ tidigt som hon stryker och ringar in med pennan. Jag har knappt hunnit dricka upp mitt kaffe när hon reser sig. ”Nå, frau Boye, ska vi skynda oss?”

Jag förstår snabbt att frau Lachmann är en ovärderlig ledsagare i detta sökande. Hon granskar de rum vi besöker, ställer frågor och ser förnärmad ut när hon hör priserna. Jag känner mig mest som ett onödigt bihang.

Dessutom ger hon mig goda råd när vi skyndar från det ena rummet till det andra. ”Den där slaktaren ska ni inte handla av, frau Boye, han visar ett färskt stycke men packar ett som är skämt.

Nej, då ska ni bege er till slaktaren på Niebuhrstrasse, honom kan man lita på. Och ost ska ni köpa här runt hörnet. Bäst i Berlin. Och det är så enkelt att ta sig fram, det finns spårvagnar, bussar, underjordisk elekt­ risk bana och Stadtbahn som går över jord.”

17

Jag försöker memorera allt när jag småspringer vid hennes sida. Vid lunchtid avslutar vi dagens sökande med att äta på en restaurang strax intill mitt pensionat. ”Det var visst svårare än jag trodde att få tag i ett hyggligt rum i den här stadsdelen, frau Boye.” ”Snälla, kalla mig Karin”, avbryter jag henne.

Hon tittar hastigt upp från sin soppa och ler men erbjuder mig inte detsamma och jag kan inte bedöma om det är av arrogans eller förvirring. Hon tar en sked soppa och fortsätter: ”Och det trots att det finns ett överflöd av bostäder här på grund av depressionen. Jag trodde att priserna skulle vara lägre …”, hon tar ytterligare en sked soppa, ”men vi fortsätter i morgon, inte sant, frau Boye?” ”Gärna, frau Lachmann. Ni har varit mycket vänlig.” ”Då ses vi i morgon.”

Det slår mig att hon liknar ett svajande kornstrå där hon går med sin långa, gängliga kropp och sin hatt med spretande fjädrar.

18

det är tack och lov tyst och tomt på pensionatet när jag kommer tillbaka. Om jag skyndar mig hinner jag arbeta ett par timmar innan jag ska på min första session hos doktor Schindler. Men när jag sätter mig ner vid bordet har jag för mycket oro i kroppen. Jag kan inte ens förmå mig att skriva brevet till Kajsa. Tänker på Victor, formar hans ansikte framför mig.

Tvingar mig att arbeta en stund. Matar in ett nytt papper i skrivmaskinen. Det lyser tomt och vitt och jag tar fram min anteckningsbok som jag alltid bär med mig.

Skriver av meningarna jag kastat ner i den på det vita papperet, stirrar på dem. Vill att de ska frammana någon känsla i mig. Men de studsar inom mig utan att få fäste.

Efter en timme måste jag resa på mig. Dricker lite vatten, tar på mig kappan och går ut. Jag har så höga förväntningar på doktor Schindler. Kanske alltför höga.

Min kropp är alldeles spänd och hård inför detta första möte. Tankarna gör så att jag vandrar fel och jag måste småspringa hela vägen till praktiken för att inte komma för sent. En språngmarsch som jagar upp röda rosor på mina kinder. När doktor Schindler tar emot mig säger han 19

leende att jag ser frisk ut med de där glödande kinderna.

Jag tycker inte alls att han ser ut som en råtthund.

Snarare som en hjärtlig, intensiv, borgerlig Lenin. Hans praktik består av ett rum vars väggar är klädda med en dunkel brun tapet med ett oidentifierbart mönster. Det doftar rök och kaffe. Intill en av väggarna står en divan i mörkgrön sammet och i ett hörn sprakar en eld i en kakelugn. Jag får sätta mig i en mjukt stoppad fåtölj och doktor Schindler betraktar mig tyst en stund innan han plockar upp en penna. ”I era brev är ni väldigt tydlig med vad ni vill åstadkomma, frau Boye.” Hans röst är mjuk. Den får mig att tänka på bröstkarameller. ”Ja, jag ser ingen annan utväg. I min tidigare analys har jag i ögonblick anat en räddning, eller åtminstone en lindring av mina besvär. Precis innan jag åkte ner hit drabbades jag av en djup depression. Det öppnade mina ögon för vad det är jag behöver göra.”

Han lyfter upp ett papper från skrivbordet som jag känner igen. Det är mitt brev. ”Ni anser att ert verkliga problem är av homoerotisk karaktär och att ni vill befria er från detta för att kunna leva ett liv i sexuell harmoni.”

Jag nickar. ”Ni förstår att man även utan homoerotiska besvär sällan lever ett liv i sexuell harmoni?”

Jag nickar igen. ”Det jag menar är att konflikten inom mig är alltför stor. Om jag lyckas radera ut den ena sidan, kanske åtminstone den konflikten kan upphöra. Jag är rädd att jag inte längre orkar leva med den. Jag har åtskilliga 20

gånger varit på väg att ta livet av mig för att den så starkt hindrar mig från att leva.” ”Konflikten är alltså en del av det som styr det ni i ert brev kallar Dödsmakterna?” ”Ja.” ”Dödsmakterna i plural. Är det flera?” ”Det är inte en rörelse inom mig som driver mig mot döden. Jag har alltid uppfattat det som flera rörelser. Åtskilda från varandra. När jag var yngre började jag urskilja ett mönster i dem och började benämna dem vid färger. Depressionen som drabbade mig före jul var den kraftigaste, den blå makten. Sedan jag kom hit har jag mest känt av den röda makten.” ”Hur många finns det?” ”Jag vet inte. Jag vet inte om jag har upplevt dem alla.” Jag är oförberedd på detta förhör. Vrider händerna om varandra. Känner att mina ord är stolpiga och känslolösa. Men jag är alltför nervös för att kunna frambringa något annat. ”Känner ni alltid av någon av Dödsmakterna?” ”Den gula är den lindrigaste, men, ja, jag följs alltid av en eller flera Dödsmakter. Jag har i hela mitt liv känt att jag inte förtjänar att leva …” Jag tvekar. Han säger inget, skruvar av och på korken på reservoarpennan medan han väntar på att jag ska fortsätta. Jag stryker mig över pannan. ”Jag känner att mitt liv inte är värt något.”

Doktor Schindler gör ytterligare några anteckningar och ber mig sedan att lägga mig på den gröna divanen. ”Varsågod.”

Jag lägger mig tillrätta och han sätter sig på en stol 21

en bit bakom mitt huvud, men ändå så nära att jag kan känna tobaksdoften från honom. ”Då så, frau Boye. Börja var helst ni vill.” ”Jag vill börja med Victor. Jag måste börja med Victor.”

• victor • Jag är trettioett år. Jag har förlorat mig till en man som älskar sig själv mer än mig. En gång älskade hans bror Nils mig. Nils och Victor Svanberg. Bröder. Rivaler.

Egentligen är Nils den mer begåvade men Victor är äldre och Nils har alltid fallit i hans skugga. Han föll även i min skugga – handlöst. Han följde mig som en hund och erbjöd mig ord som föll tomma ner mellan oss.

Visst kunde vi ha vackra, intellektuella samtal men jag kunde inte ta emot hans kärlek. Den var plågsam. Till slut avvisade jag honom med orden ”Om du ändå vore som din bror”. Ord som jag genast ångrade men som det inte gick att ta tillbaka. Hur skulle jag kunna älska den valpen, med sina tafatta smekningar och slappa, fuktiga handslag?

Victor är helt annorlunda, självsäker och tydlig i konturerna. Jag har alltid tyckt om Victor. Hans intelligens är ovanligt klar samtidigt som det finns något skört hos honom.

Jag har inte träffat Victor sedan tiden i Uppsala och nu står Leif och jag utanför hans hotellrum. Leif försöker finna sig tillrätta i sin nya kostym innan han knackar på.

Han drar i kavajärmarna och jag inser att han är nervös för att träffa Victor.

22

”Du är rädd för honom”, viskar jag förtjust. ”Struntprat”, säger Leif. ”Det är den här kostymen.

Den är obekväm.” Han drar i slagen, drar åter i kavajärmarna och låter sedan en tung knackning landa på dörren. ”Du kan säga vad du vill, Leif. Jag ser att du är nervös.” ”Jag kommer”, ropar någon på andra sidan dörren och ett par sekunder senare öppnas den. Han ler mot oss. Han är lite magrare, lite tunnhårigare än sist jag såg honom. Vi skakar hand och han bjuder in oss. Det finns bara två fåtöljer i rummet och Victor sätter sig själv på sängen. En tystnad breder ut sig mellan oss. Den är besvärande och jag ser att Leifs ena fot darrar. ”Hur har du haft det?” frågar jag Victor.

Han knäpper händerna i knäet. ”Tack, bra.” ”Vi, det vill säga vi som står bakom den nystartade tidskriften Spektrum, skulle gärna vilja att du skrev något åt oss. Ämne får du välja själv”, säger jag och kastar en blick på Leif. ”Tack. Jag fick Erik Mestertons brev om era planer.

De verkar storslagna. En avantgardistisk litterär tidskrift. Ni siktar högt.” ”Då kan du alltså tänka dig att skriva något?” ”Jag måste naturligtvis tänka på saken. Jag har inget liggande som skulle passa i en sådan tidskrift. Vad betalar ni för honorar?”

Leif och jag byter blickar. Det är han och Josef som står bakom den ekonomiska idén. Leif harklar sig. ”Förläggaren och ansvarig utgivare Josef Riwkin har 23

rest mycket i Sovjetunionen. Hans idé är att alla bidrag till tidskriften ska vara frivilliga och således betalar Spektrum inga arvoden. Han och vi hoppas att skribenterna förstår värdet i att dela med sig av sina idéer till alla. Gratis. I sann socialistisk anda.” ”Inga arvoden? Och det tror ni ska få intellektuella människor att skriva i Spektrum?” Han ser skeptisk ut men när han har betraktat våra allvarliga miner en stund drar han handen genom håret. ”Ja, tanken är ju tillräckligt provocerande för att lyckas. Jag har faktiskt velat skriva en sak om Strindberg som jag vet att ingen annan skulle publicera.”

Han skissar snabbt med ivriga rörelser sin idé om artikeln, och redan då vet jag att han kommer att göra det.

Han kommer att skriva något storartat och skandalöst som passar oss. Min blick fastnar plötsligt på Victors mun när han talar. Jag finner den erotisk. ”Ja, då är allt klart då?” säger Leif efter att vi lyssnat på Victors tankar som jag ytterst försiktigt petat i. Jag vill ju inte skrämma bort honom.

Victor sträcker fram handen, först till Leif och sedan till mig.

När Leif reser sig för att gå sitter jag kvar. Victor tittar förvånat upp på Leif. ”Vågar du lämna henne ensam med mig?” ”Hon är väl en fri människa”, svarar Leif och går.

Jag märker att Victor är nervös, kanske även lite rädd för mig. ”Jag har läst i tidningen om din bok om Viktor Rydberg”, säger jag. ”Det är vågat av dig att skriva så om honom. Att påvisa de homofila dragen hos honom.”

24

”Ja, men så stormar det i pressen därefter. Det har varit hett om öronen, må du tro.” ”Likväl är det vågat. Och modigt. Precis sådant som vi vill ha i Spektrum.” ”Har du inte tänkt på att jag kanske talade i egen sak, när jag skrev så om Rydberg?” frågar han och stryker sig över mungiporna. ”Ett ögonblick kanske”, svarar jag förvånat. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet att Victor har närmat sig flera kvinnliga elever. Men så förstår jag att han vill markera att han inte är intresserad av mig, och jag låter honom vara.

••• ”Ni var erotiskt attraherad av Victor?”

Doktor Schindlers röst får mig att rycka till. Den kommer så oväntat. ”Ja.” ”Är Leif er make?” ”Vi ligger i skilsmässa.” ”Är det på grund av den här Victor?”

Jag dröjer med svaret. Tankarna känns kletiga inuti huvudet. ”Jag tror inte det. Men jag visste där i hotellrummet att jag ville ha Victor.”

••• På hösten söker jag åter upp Victor. Han har funnits i mig som ett kliande sår. Jag har vunnit lite pengar för min första bok och jag ringer honom för att bjuda ut honom på middag på Strand. Han tackar ja.

25

Jag står under ett paraply när han kommer. Det är redan mörkt ute och gatlyktornas ljus glänser på marken där jag står. Han är tafatt när han kysser mig på kinden. ”Gratulerar till priset.” Han håller avvärjande upp händerna. ”Jag måste bekänna att jag inte har läst Astarte.”

Jag skrattar till. ”Det gör inget. Det var inte därför jag bjöd dig.”

Han tar mig under armen, lösgör paraplyet ur min hand och håller det över oss båda.

Vi får ett bord vid fönstren och utanför ser vi ljusen från båtarna. ”Jag blev förvånad när du bjöd ut mig.” ”Varför det?” Jag sätter handen under hakan och betraktar honom.

Han rycker på axlarna. ”Det var så … oväntat.”

Jag lägger min hand över hans. ”Jag tycker om dig, Victor”, och samtidigt som jag säger det drar han undan handen. ”Förlåt”, säger jag snabbt. Så kommer maten och vi ägnar oss åt den. Den hjälper oss att skjuta undan den tryckta stämning som invaderade oss när jag rörde vid honom. När den är helt borta anförtror jag honom att mitt och Leifs äktenskap är i upplösning. Jag berättar även att jag har en kärlekshistoria med Josef Riwkin, vilket jag tror chockerar honom en smula. Sitt eget kärleksliv vill han inte tala om. När jag frågar honom skakar han bara på huvudet.

Jag inser att jag vill vinna honom. Han lockar mig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Då vi skiljs åt står jag länge och tittar efter hans gestalt.

26

En kort tid efter middagen på Strand bjuder han ut mig.

Jag kan inte koncentrera mig på det jag har beställt att äta. Flyttar maten planlöst från sida till sida på tallriken.

Victor talar om en recension han håller på att skriva och jag stirrar hela tiden på hans mun. Efteråt går vi till hans rum. När han hjälper mig av med kappan stryker han mig försiktigt över axeln och den lätta beröringen färdas snabbt längs nervtrådarna ner till mitt sköte. ”Sätt dig, Karin, så hämtar jag lite vin. För du vill väl ha ett glas?” Han gör en gest mot en av fåtöljerna. Han öppnar omsorgsfullt flaskan och undviker att möta min blick. Jag stryker nervöst händerna över kjolen. Jag har förberett mig för det här men nu vet jag inte om jag längre vågar. Men när han räcker mig glaset och våra fingrar nuddar vid varandra viskar jag: ”Klä av dig!” Och min röst färdas från min mun som ett sprött höstlöv som singlar ner på marken.

Han reser sig sakta. Jag sitter kvar. Mina ögon vilar hela tiden på honom när han lösgör plaggen från sin kropp. Till slut står han naken framför mig. Hans penis som en mörk skugga mot den vita huden. Han faller på knä framför mig och kysser mina händer.

Det är första gången han ligger i en kvinnas armar.

Händerna otåliga och fumliga. Jag visar honom vägen. Öppnar mitt kön för honom.

••• ”Jag ville leva med Victor. Ville söka bot för giftet som rann genom min kropp. För hans skull, min skull, vår skull.” ”Vad hände?”

27

”När jag i ett kort ögonblick trodde att jag var gravid och vi väntade på besked gick det upp för mig att han inte ville vara med mig på det sättet. Och när jag frågade om han ville följa med mig hit till Berlin och gå i analys skyllde han på att han inte hade några pengar.

Det var efter det jag drabbades. Jag sjönk ner i en djup depression.” ”Och nu? Hur känner ni för Victor nu?” ”Han har förrått mig. Jag måste driva honom ur mitt medvetande.” ”Ni talade om att ni hade ytterligare en kärleksförbindelse?” ”Josef. Mellan honom och mig är det mer en demonisk kraft. Mellan mig och Victor var den jordisk.”

••• Efteråt går jag hemåt. Fingrarna domnar av kylan, trots att jag bär tjocka handskar och har kört ner händerna i fickorna på min kappa. Det har börjat nu. Mitt liv ska läggas i ordning, läggas på plats. Victor. Han är fortfarande ett kliande sår i mig, men jag tror, jag hoppas, att tiden här kan läka det.

Jag frestas av dofterna från restaurangerna och snart kan jag inte hejda en ingivelse att öppna dörren till en av dem, slå mig ner och beställa lite varmt vin och en bit mat.

Händerna skakar när jag äter. Inte av kylan utan av anspänning, av förväntningarna på analysen som jag härbärgerar. Jag frågade doktor Schindler om det var till nackdel att jag redan gått hos en annan analytiker.

Det kändes som om jag ville vara ren inför detta. En 28

vit jungfru på en gyllene bädd. Schindler skakade på huvudet och försäkrade mig om motsatsen. Min hud är sprängfylld och svullen av allt inom mig som måste komma ut. Jag är rädd.

29