De gick hand i hand. För första gången på flera år. Pojken hade fyllt elva och blivit noga med att markera att han inte var en barnunge längre. Helst ville han gå flera meter bakom sina föräldrar. Hans pappa hade saknat den lilla näven och när han sträckte ut sin vuxna hand var det utan förhoppningar. Nu i vildmarken, långt från vardagens blickar var de far och son igen. Stor och liten som förr. Med varsin ryggsäck som slog mot svanken. Ett tält, två rullade sovsäckar, konserver och fiskeredskap. Packningen var tung men stegen lätta. De såg fram emot äventyret som väntade. Vårens speciella doft strömmade från marken och ur trädens kronor. Fuktig jord och skör grönska. De stannade, delade vattenflaska och vecklade ut kartan. Jo, nu kunde de faktiskt se kullen resa sig ur skogen, snart var de framme vid sjön där de skulle slå läger. – Pappa, är det verkligen säkert att vi kommer få fisk? – Så säkert som att Jesus aldrig svor i kyrkan. Den stora gåtan är hur vi ska orka bära hem all fisken. – Vilka fiskar räknas då? – Alla räknas såklart. Men för att vinna tävlingen ska vi kroka upp abborrar. Pojken log och drack några klunkar ur vattenflaskan. Därefter, på pojkens initiativ den här gången, gick de hand i hand igen. 5