MOR MAMMA MORSAN Huvudredaktรถrer Roberth Ericsson & Sonja Schwarzenberger
Sida 87 och 99, text och musik av Britt-Marie Toje och Josef Toje ©1988, EMI Music Publishing Scandinavia AB
Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger 2012 Omslag Nina Leino Omslagsfoto Luigi Masella/Getty Images Inlaga Lotten Skeppstedt Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13756-8
Snälla mor, försök att inte dö än på ett tag. Jag behöver dig. Du är min kompass, min ledstjärna i mörkret. Om du leder mig förmår jag navigera rätt, hur illa ur kurs jag än är, varit, kommer att hamna. Ja, mamma, jag lagrar dina koordinater för de irrfärder som ska följa även efter det att du är borta. I dina upplogade fåror ska jag följa. Roberth Ericsson
innehåll
Sonja Schwarzenberger
Där allting börjar
8
Kristian Lundberg
Som en fyr i vansinnets natt
24
Fredrik Strage
Abstraktexpressionisten från Gnarp
38
Martina Montelius
K, den ensamgående ardennerhästen
62
Mari Jungstedt
Jag ska måla hela världen, lilla mamma
84
Anna Jörgensdotter
Jag minns inte min mamma 100 Nour El Refai
Inshallah Habibti 118
Jonas Brun
Sucka mitt hjärta men brist inte – en del om min mamma 134 Agneta Klingspor
Jag ska ge dig! 154 Helena von Zweigbergk
Det är ännu ingen ordning på mitt inre 172 Aase Berg
Äpplet långt från trädet faller mjukt 188 Augustin Erba
Kära mamma 208 Roberth Ericsson
Om detta vill jag berätta 226
Antje Schwarzenberger 20 책r p책 tivolit i Heidelberg 1963. N책gra m책nader innan flytten till Sverige.
SONJA SCHWARZENBERGER
där allting börjar
Du håller den här boken i handen eftersom vi saknade dem. Mödrarna. De varma, självupptagna, intelligenta och för all del, levande mödrarna. Genom två tusen år av litteratur, sagor, disneyfilmer, klassiker och hjälteskrönor verkar de försvunna. Ibland skymtar de förbi på sin dödsbädd. Efterlämnar barn som Askungen, Snövit, Theseus, Nemo och Oliver Twist. Det är så det måste börja, att vi tar livet av er. Hjältens ömma, änglalika moder drar sitt sista andetag. Hon går en kanoniserad tillvaro till mötes medan barnet tvingas ut på äventyr för att söka efter sin far, och därigenom sin identitet. Mödrarna i våra berättelser gör sig också skyldiga till sina barns olycka genom att lämna dem i klorna på sin inverterade tvillingsyster: den onda styvmodern, häxan, och den avundsjuka isdrottningen. Kanske förmår vi inte skildra allas vår längtan och besvikelse i andra nyanser än de två motpolerna? Den här boken är ett försök, kära mödrar. Till en början tänkte jag att den här boken skulle bli en hyllning, Roberth och jag satte oss ned och talade om de mammor som påverkat oss, gått före, utvecklat några av våra viktigaste egenskaper och om våra egna mödrar, naturligtvis. Vi tänkte på hur fantastiskt det vore om några av Sveriges mest älskade författare och kulturpersonlig heter ville berätta om sina egna mammor. Med uppdraget 11
att vara helt uppriktiga, även med det smärtsamma. De tog arbetet till sina hjärtan och vi upptäckte att det inte skulle bli en rosaskimrande bok. Hur skulle den kunna bli det? Mödrarnas stigar är fulla av svärta, även om den knappast beskrivits eller förväntats. Jag insåg också hur viktigt det är att vi följer de där stigarna och ser vilka sår som framträder. Vad säger smärtan om oss och vår tid? Vilka strukturer av skuld, sårbarhet och sorg har knutits mellan barn och mödrar i vårt samhälle och våra familjer? Vilka har knutits mellan dig och din mor? De där knutarna har flätats samman med kärleken, skrattet, briljansen och blivit den här boken. När jag nu sätter mig ner för att berätta om min egen mor, känner jag dem tätt intill mitt hjärta. Knutar av sorg och flätor av stolthet. Du känner till mörkret som tar mig ibland, mamma. Vi står utanför dörren till mitt första egna hem. Jag är knappt tjugo år fyllda. Det har varit tyst i flera veckor, gråten river sönder mina kvällar. Allt i mig som jag hoppats var självständigt, vackert och starkt. Men så snart jag kommer hem från jobbet vill jag domna bort i chipspåsen, fräta ut det obegripliga självmedlidandet i sprit. Nej, jag är för duktig för den lösningen, alldeles för ambitiös och lutheransk. Men jag behöver slipa av kanterna på smärtan. Jag kan inte öppna. Vet vad som gömmer sig där inne. Vedervärdiga berg av disk och jästa matrester som bildar psykotiska mönster av vita och gröna mögelprickar. – Öppna då! Jag gör mig liten, försöker smita, men mor är obeveklig. Skammen och jag lyser gemensamt när jag skjuter upp porten som fastnar i morgontidningar, ett par skor, vinflaskor, trosor och knastrigt grus. Jaså, det är så här illa? 12
Hennes skratt brölar hjärtligt och utan medlidande över möblerna, mig och den bedrövliga röra som utgör min lägenhet. Förlåtelse. Eller något som är ännu viktigare, det där skrattet hånar min skuld, det säger: Tror du inte jag gjort likadant? Att jag inte vet exakt var du är? Skrattet lyfter upp mig så att jag ser katastrofen högt ovanifrån, liten, banal och magnifik. Du känner mörkret mor, men du känner mig mer. Mor sticker ut. Jag kan hitta henne i ett folkhav på tre sekunder. Hon är för stor och för vacker för att passera som en i mängden. Högljudd, krävande och känslig. Mor registrerar en kö på tjugo personer utanför butiksdörren, hon drar in luft genom näsan som en stridshäst på väg ut i fält, och går. Skamlöst förbi alla människor, knackar symboliskt innan hon resolut öppnar dörren och kliver in. Så tar hon sig an omvärlden och livet. Min mor, Lejonhjärta. På biskopsgården i Västerås fruktar de mors idéer om Guds lagar och människans förordningar. Eftersom biskopen har den bästa parkeringen i stan (centralt, skyddad, gratis) så är den även mammas. Det händer att någon kommer utspringande högröd i ansiktet och ropar: ”Här är det förbjudet att stå”, varpå mor rynkar ihop sitt ansikte som en ledsen valp och svarar: ”Jag vet. Jag är en mycket dålig människa.” Förleds nu inte att tro att mor är en översittare. Hon är burdus (”Det är mitt tyska sätt, jag är en väldigt dålig människa”) och i alla avseenden okonventionell. (”Ska du intervjua Thorsten Flinck? Varför då? Nej, skål Tomas Bolme, för jag älskar dig! – DET är en man med sexuell utstrålning.”) Mor gav mig den vackraste gåvan någon kan skänka en dotter: Skamlöshet. Hon navigerar efter en egen kompass där Thomas Manns Doktor Faustus och Buddenbrooks 13
har samma självklara plats i bokhyllan som Ett år med kungafamiljen, Törnfåglarna och vad som helst där någon överlever två månader i ödemarken genom att förtära lite människokött. Än idag tror jag att hon skulle ha svårt att begripa varför jag ens berör det här. Hur kan det någonsin vara genant att läsa böcker man tycker om? Den inställningen, trots att jag saknar mycket av det gåsfett som rinner i mors ådror, har även välsignat mig med åren. Jag ser poängen med att kämpa för att omhulda sin märklighet, inte för dess egen skull, men för den älskvärdhet som bara kan bryta fram när vi känner oss fria. En kväll när vi sitter framför teven i våra nattlinnen tar mor ett kraftigt bett av sin morot. – Älskade barn, ska vi inte gå på bio? – Men vi ska ju sova nu, invänder jag uppspelt, vi har ju inga kläder på oss. – Äsch! Vi tar på oss ytterjackorna så ser ingen. Kom. Fem minuter senare sitter vi i bilen, med stövlar, nattlinnen och lodenrockar. I mitt knä vilar en plastpåse med blomkål, istället för popcorn. Jag älskar känslan i bröstet när vi går in på biografen, hoppas att någon ska se den vita fållen som sticker ut under kappan så att de förstår vilka äventyrare som kommit på besök. Mor däremot, brukar veteranens livs erfarna lugn. Hon kilade över till biografen i tofflor och nattlinne redan som tonåring i Heidelberg. Studentrummet låg på samma gata, och särk har alltid varit mors föredragna plagg. – Ingen bryr sig. De har nog med sig själva. Mammor. När de beskrivs i kulturen känner jag inte igen dem. De är för duktiga, för ofarliga, för osynliga. Jag söker efter de högljudda, skarpa, omättliga, märkliga mammorna som får mig att hulka av skratt. Vad är det som gör er så svårfångade? 14
Kanske har jag redan målat dig i för platta nyanser, mamma? Du är så oändligt mycket mer än en excentrisk ikon. Ingen människa har lärt mig så mycket om vad det innebär att älska som du. Det här är min kärleksförklaring till dig. Jag vill ge dig något lika oändligt som den kärlek du visat mig. Som överlever oss båda. Som kan delas i små skärvor i andra kvinnors och mäns bröst när du och jag inte finns längre. Som de pyttesmå flisorna av glas som flög in i barnens ögon i HC Andersens Snödrottningen. Fast skärvor av kärlek, inte kyla. Minns du när du läste den för mig? Rygg mot rygg i soffan. Jag tittade upp på snöflingorna som föll i evighetslånga serpentiner. Du fortsatte att berätta varifrån de kom när sagan tog slut. En vackrare drottning som tömde hela duntäcket över vårt radhus. Du lånade lite från Frau Holle, precis som alla stora berättare gjort före dig. Jag tror mamma lärde sig att fantisera av samma skäl som jag. För att det ibland inte finns någon annanstans att ta vägen. På baksidan av ett svartvitt fotografi taget 1946 har mor skrivit: ”Antje 3 år gammal. Hon AVSKYDDE den löjliga mössan.” Flickan på bilden ser verkligen inte glad ut. Hennes blick är beklämmande sorgsen och förorättad. Utstyrd för karneval i folkdräkt och en cylinderformad fez med hakrem. En sån jag sett på bilder av markattor som klätts upp för fotografering. Jag tänker att hon var väldigt ensam den där tiden, i andetaget efter andra världskrigets Tyskland. Hennes familj var skonad från det värsta, deras söner och hem slets inte sönder av flygbomber och kulor. Istället verkar isolationen ha varit det som präglade min mor. Hon växte upp i en värld som inte rymde många jämnåriga. Fotografier visar en lång tonårsflicka som sitter med när hennes vithåriga föräldrar har bjudit hem sina vänner på middag. Hennes far, min morfar, var över femtio år när 15
mor föddes. Han spelade rollen som hustyrann i villan i Weinheim – och gjorde det med pondus. Redan där ser jag mönstret av fadersdemoner i min egen och mammas berättelse ta vid. Sagan om Skönheten och odjuret som blir obegriplig för varje barn som inte förstår varför deras underbara, snälla mor fortsätter att vara gift med en lynnig, egocentrisk och brutal man – deras far. Det sker en förvandling de inte förstår, som mamma kan se i pappa, efter tårarna, efter skriken, efter tystnaden. Då återgår han till någon som mamma kan älska igen. Som hon måste få hålla i handen genom livet. Just den här sagan har inte alla växt upp med, men den är sann på samma övergripande sätt som strukturerna av skrovlig bark på ett pilträd. Mönstret bildar fåror där de flesta regndroppar letar sig in på samma sätt som de föregående. Min egen berättelse börjar precis så, i efterkrigstidens Tyskland. Mor älskar att spela piano, de svala tangenterna glider under fingertopparna i snabba passager. Att den stora, ihåliga instrumentkroppen kan trycka ut så mycket ljud. Men än mer sublim är närheten till hennes mamma, min mormor Ilse, som är pianolärare. Oftast lyssnar hon genom spjälluckan över spisen och ropar: ”Fiss! Fiss!” När hon inte kan hålla sig springer hon ut med stekspaden och sätter sig bredvid mor. De spelar fyrhändigt tillsammans. Ilse tröttnar inte, rättar bara till ibland, fångar upp och leder dem vidare genom de vackraste bitarna. Chopin, lika spröd som de gula kycklingarna som kläcks i hönshuset. Mor älskar att hålla dem i händerna, försiktigt, försiktigt. De kluckar i små andetag mot hennes bröst. Så känns det att spela kompositörens vackraste sviter. Samma skörhet. 16
Mamma har en begåvning för att berätta, hon älskar tyska och historia. Matematik får hennes huvud att stänga av, talen flyter ihop till obegripligheter och tankarna måste flyga iväg långt bort. När hon kommer hem från skolan blir hon tvungen att berätta om provresultatet. Fadersdemonen som själv är fysiker förstår inte. Det blir ett rationellt straff. Han förbjuder mamma att spela på pianot tills hon kan prestera bättre i skolan. Det gör hon inte. De små kycklingarna försvinner en efter en till höstmiddagarna. Grymheterna var fler, fysiska och skrämmande. Hon har förlåtit honom nu. Jag träffade aldrig min morfar, men att han stal musiken från henne kan jag inte förlåta. När jag växte upp hade vi ett piano som ingen spelade på. De enda tonerna jag hörde mamma ta var på lördagsmorgnar. Mors aggressiva disktrasa mot varje tangent, en i taget. Det skärande oljudet avfyrade signalen: Revelj! Dags att vakna och göra sig redo för storstädning. Putsa skorna, skura toaletterna, blanka alla speglar. Bara när min vän Marcus kom hem till oss vaknade pianot. Sju år gammal kunde han ta ut Für Elise, det var som att se Beethoven reinkarneras i vårt matrum. Själv kinkade jag och ville leka, men mamma bevekte honom alltid att sitta ned på pallen först: ”Bara ett stycke, kära barn, du spelar så oerhört vackert.” Han nekade henne aldrig. Mor fyller fjorton samma år som hennes far dör i en hjärt attack. Mamma brukar berätta att hon sprang det snabbaste hon kunde när hon fick veta det. Fria ben, utan någon som väntade hemma för att kväva syret i lungorna. Springa, alltid springa, aldrig någonsin mer gå i hela livet. Mormor gifter inte om sig, istället för att springa går hon ut till garaget och bilen hon aldrig fått köra. Sätter sig i förarsätet, vrider om nyckeln och kör ett ryckigt, förmodligen livsfarligt, varv runt stan. Hon behåller bilen. 17
Det spänner en bro från mormor till mig genom seklerna. Över samma tid och erfarenhet som delas av de andra mödrarna i den här boken. Något jag ärvt: fantasin, längtan, modet. Och samtalen. Om kvällarna brukade mamma gå in till sin mor och krypa ned skavfötters i sängen. Hon makar sig ned intill varmvattenflaskan och blundar. Mormor berättar sagor tills hon somnar, när de blir äldre talar de om livet, utbyter visdomar. Det har skrivits många porträtt av fäder. Pappor som svikit, varit alkoholiserade, grandiosa, charmerande, egoistiska, brutala, begåvade och frånvarande. Varför skildrar vi inte på samma sätt de närvarande mödrarna, de som stannade kvar, eller i några fall, övergav? Handlar det om svårigheten att återskapa det som är så tätt förbundet med vardagen? Det där uthålliga, diskbänksrealistiska, alltid närvarande och ömma som tas för givet? Hur ger man en rättvisande bild av allt jobb och slit som pågått i det tysta? Genom att upprätta en förteckning över den omsorg som las på min och tusentals andra själar? Beskriva hur oersättligt det var att någon talade om hjärtesorg och brydde sig om stämningen runt middagsbordet? Vågar jag ens nämna julafton? För många flyter mödrarna samman med deras arbete, ett grötigt livsnödvändigt putsande på våra värderingar, personligheter och empatiska resurser. De gömmer sig inte bara bakom våra förväntningar, utan också genom sin närhet. Vi verkar ha svårt att rita ut konturerna som skiljer modern från hennes barn, för att vi alltför ofta ser oss själva, andra människor, medan vi är blinda för våra mödrars specifika livsöden och personligheter. Naturligtvis gör hon sig lika bra som huvudperson för våra berättelser som vilken annan gammal träbent pirat som helst. Om vi förmår sätta ord på kärleken, arbetet, hjältemodet. Men inte utan att också tala om det andra. 18
Det blir svårt nu, kära mor, men jag måste. Jag har bett författarna till den här boken att inte väja för mörkret, och jag är tvungen att kräva lika mycket av mig själv. Därför att jag tror att det är det mest kärleksfulla vi kan skänka mödrar i en berättelse. Att inte förneka dem rätten att skildras i sin helhet. Inte beskära deras farlighet, galenskap, smärta, småaktighet och ilska. För på samma sätt som vi talar om smärtan efter en far som överger, slår eller gör sig emotionellt onåbar, finns ett mönster av mödrars skuggsidor. Det där pilträdet igen, spåren i barken som skrapar mot barnhud. Jag hade faktiskt inte sett den tidigare, den röda tråden av mödrar som lagt sin smärta och otillräcklighet i knät på sina barn. Det speciella bandet som verkade unikt men drogs åt för hårt. Mödrar som anförtrott för mycket, eller undanhållit sin kärlek. Martyrer som skapat skuld i för små hjärtan och mödrar som blivit så livströtta att de lagt sig ned för att sova så långt bort som möjligt från vardagen som gjorde dem utmattade. Jag känner igen mig. Det gör du också, det vet jag. Livet är ingen säker plats, varken för dig eller mig, kära mor. Vi sätter det på spel bara genom att försöka leva. Soffan igen. Mor vilar tungt på dynorna, omslagspappret till en Magnum mandel sitter inkilat mellan kuddarna. Hon har försökt gömma det. Jag blir både glad och orolig. Upprymd med tanke på att det kanske väntar en pinne till mig i frysen. I vanliga fall är vårt hus tömt på socker, bara såna här dagar kan mitt eviga letande bära frukt. Men först, mamma. Jag vet att hon inte mår bra såna här dagar. Hon kommer inte vilja prata med mig, inte vilja resa sig, bara soffan och vilan. Jag lägger försiktigt handen över hennes panna. Doppar en servett i vattenglaset och svalkar. Hon känner sig tjock och vederstygglig. Livstrött, slut ända in i märgen. Vill krypa ur sitt skinn. 19
– Du är så fin, mamma. Tyst, mörk jord. Sval mull som beseglar evigheten. Sömn, äntligen den välsignade sömnen. – Du kommer alltid vara vacker, det är det enda som är sant, oavsett hur du tror att det är. Ibland svarar hon, ibland är hon långt borta. Ibland gråter vi tillsammans. Jag förstår hur hemskt hon har det. Att livet är för grymt, natten för djup, kampen för lång. Faders demonen för fruktansvärd. Om det bara vore vi, hon och jag i en glaskupa, skulle vi aldrig vara olyckliga mer. Vi skulle vara som Jonatan och Skorpan i Nangilima. För ingen är så nära mor som jag. Ingen annan får höra hennes svartaste hemligheter och ingen annan kan trösta som jag. Det var smärtsamt att skiljas från min modersängel. Terapeuten sa att jag och mor borde luckra upp det förbund som var vårt och bryta en ohälsosam symbios, att vi betedde oss som två vuxna människor med delat ansvar snarare än som mor och dotter. Det gjorde så ont att jag inte trodde att jag skulle komma upp till ytan igen. En timme och tio minuter tog tågresan mellan Västerås och Stockholm. Jag lämnade mor förtvivlad över att hon skulle ha gjort mig ont. Jag var lika förkrossad över att behöva ta avstånd. Och över något annat, något litet och sylvasst, ilskan? Att den satt så långt in, så tätt invirad i skulden och sorgen. Jag har aldrig känt det som att mor har krävt och kvävt. Tvärtom. När andra mammor ringde varje dag eller vecka, kunde hon dröja i månader. Den stackars mannen som satt mitt emot på tåget hade inte valt att vara så nära livet den morgonen. Men jag kun20
de inte hålla tillbaka. Tårarna tog inte slut. En tyst, våt gråt. Tyst eftersom jag höll för munnen. Måste spärra upp för det stumma ångestskriket. Låsa käkarna i ett smärtsamt gap eller bita i det mjuka hullet mellan tummen och handflatan. Enköping, Bålsta, Sundbyberg. Gråten fortsatte. Jag försökte gömma mig bakom den vävda gardinen. Det måste ha sett komiskt ut. Om man suttit lite längre bort. Stockholm, tåget saktar in. Mannen mitt emot skjuter över en lapp, han måste ha skrivit den när jag gjorde gardinmanövern. Han ser mig i ögonen, generad, men öm, och reser sig. Jag läser: Jag vet inte vad som hänt, men vad det än är, hoppas jag att det går över snart. Jag hoppas att den här texten hittar fram till honom en dag. En omtanke från en främling jag aldrig glömmer. Delade erfarenheter försonar. Jag kände det när jag läste de första berättelserna i den här boken. Texter som kunde ha handlat om min mamma. Jag hoppas att hon kommer att känna lättnad, kanske förlösande sorg. Den här boken blev inte en enstämmig kärlekssång. Det blev en mörkare karta, något för att förstå spåren som en del i arvet från mödrarna, vad det gjort med er, vad det gjort med oss. Gör det något begripligt om oss själva? Kanske är det vad konsten alltid gjort – tröstat, försonat, pekat ut andra möjligheter, nya fåror i trädet. Nästan fyrtio år tidigare sitter min då tjugoåriga mor på ett annat tåg. Hon är på väg till 60-talets Sverige, ett land som behöver och välkomnar arbetskraft från kontinenten. Hon visste inte då att det var början på en ny tid, ett vuxenliv. Mor började jobba som sjukgymnast i Västerås, där träffar hon en stilig, snål och pålitlig man som kunde dansa. 21
Under mina syskons bröllop är det mor som håller tal. Talet, det fick jag av henne. Jag tänker ofta att det är mor som borde ha blivit programledare, skrivit artiklarna och gjort rese reportagen jag kuskat runt på. – Aldrig, jag är inte alls lika intelligent som du! Jag är skarp och rolig, jag hade blivit ståuppkomiker istället. Åh, vika roliga program jag skulle göra om jag fick leva om mitt liv. Jag skulle erbjuda människor gratis sminkkurs på stan, fast istället skulle jag måla dem helt gröna i ansiktet, och när de förfärade såg vad jag gjort, då skulle jag säga: ”Tyvärr! Det går inte att ta bort, jag är en hemskt dålig människa!” Nu sitter jag här med ett knöligt vykort i handen. Det är en liten kattunge med skära tassar på framsidan. Du har valt det eftersom de små djuren har en särskild plats i våra hjärtan. En påminnelse om kvällar när vi promenerat till prästgården och tittat på vildkatterna som bodde där, sagan du hittade på om hur de konkurrerade ut gudstjänsterna så att prästen blev arg och fördrev dem. Det slutade lyckligt med att byn gjorde uppror och katterna fick vara med i kyrkan. Djuren satt på psalmböckerna och tinade upp hjärtat hos de allra ensammaste. Det står bara fem ord på kortet. I vanliga fall skriver du långa epistlar ända upp runt frimärket. Strängt förmanar du mig att aldrig bli en sån som nöjer sig med ett ”grattis” eller ”god jul”. Men just det här kortet valde du när mörkret varit hos mig så länge att jag inte kunde ringa längre. Du har skickat mig oändligt många kort genom åren, lika många som snöflingorna i trädgården. Dyra, vackra bilder av flickor som påminde dig om mig, eller katter som påminde mig om dig. Ibland undrar jag hur vi kunde bli så bra människor som vi blev. Små barn som växte ut till egna människokrop22
par och tankar. Ofta trasiga, sköra, stukade, härdade, men trots allt, fungerande, ibland briljerande. Vi lever, förmår att stiga upp om morgonen, arbeta och älska. Säga kärleksfulla saker. Visa mod. Trots vårt förflutna, på grund av vårt förflutna? Jag tänker på de tolv författare som jag fått komma in på livet genom berättelserna de förmådde skriva. Att de växte upp till människor som inte bara utvecklade sina egna unika personligheter och uttryck, men också förmågan att skildra tillvarons flyktiga, livsavgörande ögonblick. Ja, ibland begrundar jag allas vårt lilla skapelsemysterium. När jag berättar för mor om boken säger hon att hon aldrig talade om för sin egen mamma hur tacksam hon var för de fina stunderna, de små, klara glimtarna av ljus. Hon säger att hon inte hade tid att reflektera över dem. Att chocken som det innebar att vara barn övergick i chocken att bilda familj alltför snabbt. Under de hektiska åren var mormor där, men sedan, när den dagen kom, var chansen förbi. Jag svarar att det inte är för sent. Vi gör det nu, genom varandra: begrundar våra mödrar och oss själva. Livets sträva, lena, fårade pilbark. Mödrar, är det er eller mig jag beskriver? Jag vet bara det här, jag är så ofantligt stolt över att vara min mors dotter. När jag tänker på dina tal, mina ord, ditt lidande, min smärta, dina sagor, mina minnen, våra snöflingor. Utan dig vore jag inte. På baksidan av kortet har du skrivit: Jag älskar dig, Sonja. Mor.
23