9789137137476

Antti Tuomainen

Helaren Översättning Marjut Hökfelt

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 3

2012-07-12 11:17:40

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Finska originalets titel Parantaja Copyright © Antti Tuomainen 2010 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Boken har beviljats översättningsstöd av Nordiska ministerrådet Omslagsdesign Nils Olsson, Katslosa design Tryckt 2012 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13747-6

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 4

2012-07-12 11:17:40

Till Anu

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 5

2012-07-12 11:17:40

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 6

2012-07-12 11:17:40

T VÅ DAGAR FÖRE JUL

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 7

2012-07-12 11:17:40

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 8

2012-07-12 11:17:40

1

Vilket skulle jag välja: en fullkomlig visshet om att det värs­ ta hänt, eller den här stund för stund tilltagande rädslan? En snabb skräll eller ett långsamt tärande sönderfall?

Jag vinglade till av kraften i undanmanövern, vaknade upp ur mina tankar som irrat iväg och lyfte blicken.

Gulsvarta lågor sköt upp ur en skåpbil, som kört in i en av stödpelarna till gångbron på Sörnäs strandväg. Bilen såg ut att ha gått av på mitten och omfamnade pelaren som en tiggande älskare. Inte en enda av de förbipasserande bilarna saktade in, än mindre stannade: i flygande fläng bytte de till det yttersta körfältet för att köra förbi den brinnande bilen på så långt avstånd som möjligt.

Så gjorde också bussen som jag satt i.

Jag knäppte upp anoraken, som var genomblöt av regnet, hittade ett paket näsdukar i innerfickan, fick med mina stelfrusna fingrar loss en näsduk och torkade med hjälp av den av ansiktet och håret. Näsduken blev dyngsur på ett ögonblick; jag kramade ihop den till en boll och stuvade ner skräpet i fickan. Ur jackfållen skakade jag loss vattendroppar ner i springan mellan knäet och väggen och rotade sedan fram mobilen ur jeansfickan. Jag försökte ännu en gång ringa Johanna.

Numret gick fortfarande inte att nå.

På grund av översvämningarna var tunnelbanan avstängd mellan Sörnäs och Kägeludden. Tåget hade stannat vid Fiskhamnen, där jag i tjugo minuter hade väntat 9

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 9

2012-07-12 11:17:40

på bussen under en himmel som dröp av vatten.

Vi lämnade den brinnande bilen bakom oss och jag tittade återigen på nyheterna på skärmen som var fastsatt på förarens pansarglasbur: Spaniens och Italiens södra delar hade officiellt lämnats åt sitt öde. I Bangladesh, som var på väg att sjunka ner i havet, hade pest utbrutit och den hotade att sprida sig till hela Asien. Indiens och Kinas tvist om Himalayas vattenförråd drev länderna till krig. Efter att USA stängt gränsen till Mexiko svarade Mexikos knarkkarteller med missiler: med Los Angeles och San Diego som mål. Skogsbranden i Amazonas gick inte att släcka ens genom att spränga fram nya flodsträckningar för att isolera brandområdet.

Pågående krig eller beväpnade konflikter inom Europeiska unionen: 13, varav de flesta vid olika gränstrakter.

Beräknat antal klimatflyktingar på jorden: 650–800 miljoner människor.

Pandemivarningar: H3N3, malaria, tuberkulos, ebola, pest.

En lättsam slutkläm: den nyvalda Miss Finland tror att allt blir mycket bättre till våren.

Jag vände blicken ut mot regnet, som redan hade pågått i flera månader. Vattenflödet hade börjat i september och bara hållit upp i korta stunder. Av stadsdelarna som låg vid havet hade åtminstone Busholmen, Gräsviken, Hertonässtranden och Marudd upprepade gånger hamnat under vatten, och många av de boende hade slutgiltigt gett upp och lämnat sina hem.

Bostäderna stod inte tomma länge. De dög som mögliga, fuktiga och också delvis under vatten åt de hundratusentals flyktingar som kommit in i landet. På kvällarna lyste de strömlösa stadsdelarna som stod under vatten av klara och höga mateldar och lägereldar.

Jag klev av bussen vid Järnvägstorget. Det hade varit kor10

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 10

2012-07-12 11:17:40

tare att gena igenom Kajsaniemiparken, men jag beslöt att gå runt Järnvägsstationen via Brunnsgatan. Det fanns inte tillräckligt med poliser för att övervaka både gator och parker. Att gå i stationsområdet innebar ett ständigt väjande för människomassorna. Människor som drabbats av panik lämnade staden och reste i fullproppade tåg norrut med hela sin egendom i ryggsäcken eller resväskan.

Framför stationen sov orörliga gestalter insvepta i sovsäckar under plasttak. Det var omöjligt att säga om de där personerna var på väg någonstans eller om de bodde där. De höga strålkastarstolparnas pärlklara ljus blandades i ögonhöjd med avgasernas och gatlyktornas gulaktiga skimmer samt med neonskyltarnas grälla röda, blå och gröna sken.

Det halvt nedbrunna Posthuset stod som ett gråsvart skelett mittemot stationen. Jag passerade det samtidigt som jag försökte ringa Johanna igen.

Jag kom fram till Sanomahuset, köade i säkerhetskontrollen i en kvart, lämnade över min väska och min mobil för granskning, tog av mig jackan, skorna och bältet och tog sedan på mig dem igen och gick fram till receptionen.

Jag bad receptionisten att ringa till Johannas chef, som av någon anledning inte hade besvarat mina samtal. Jag hade träffat mannen några gånger och antog att om samtalet kom från samma byggnad så skulle han svara, och när han fick höra vem jag var låta mig framföra mitt ärende.

Receptionisten var en kvinna i trettioårsåldern med kylig blick, av det korta håret och de kontrollerade gesterna att döma en före detta yrkessoldat, som nu med ett vapen vid midjan vaktade den fysiska integriteten vid landets sista dagstidning.

Hon såg mig i ögonen samtidigt som hon pratade rakt ut i luften. ”En man som heter Tapani Lehtinen ... Jag kontrollerade hans identitet ... Ja ... Ett ögonblick.”

11

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 11

2012-07-12 11:17:40

Kvinnan nickade åt mig, huvudrörelsen var som ett yxhugg. ”Ert ärende?” ”Jag får inte tag på min fru Johanna Lehtinen.”

12

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 12

2012-07-12 11:17:40

2

Jag hade halvt av misstag spelat in mitt telefonsamtal med Johanna och kunde det nu utantill: ”Jag jobbar länge i dag”, inledde Johanna. ”Hur länge är länge?” ”Över natten, antagligen.” ”Ute eller inne?” ”Jag är redan ute. Jag har med mig en fotograf. Oroa dig inte. Vi ska prata med människor, hålla oss bland folk.”

Brus, ljudet av bilar, brus, ett lågt buller, och så brus ett tag till. ”Är du kvar?” frågade Johanna. ”Vart skulle jag ha tagit vägen, från skrivbordet.”

Paus. ”Jag är stolt över dig”, sade Johanna sedan. ”Över att du fortsätter.” ”Det gör ju du med”, sade jag. ”Jag gör visst det”, sade hon plötsligt tyst, nästan viskande. ”Jag älskar dig. Kom hem helskinnad.” ”Självklart”, viskade Johanna, och orden kom fort nu, nästan som i en kedja. ”Vi ses senast i morgon bitti. Jag älskar dig.”

Brus. En smäll. Ett mjukt klick. Tystnad.

13

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 13

2012-07-12 11:17:40

3

Redaktionschef Lassi Uutelas uppskattningsvis fyrtioåriga ansikte uppvisade en blågrå skäggstubb och blicken irritation, som han inte kunde eller ens ville dölja.

Lassi stod rakt framför mig när hissdörrarna gled upp på fjärde våningen. Han var klädd i en svart skjorta, en tunn grå stickad tröja som dragits över skjortan, mörka jeans och gymnastikskor. Armarna låg i kors över bröstet och lösgjorde sig överdrivet mödosamt när jag gick emot honom.

Lassi Uutelas mindre smickrande drag – avundsjuka gent­emot duktigare journalister, en benägenhet att undandra sig ansvar, långsinthet och ett behov av att alltid ha rätt – var förstås via Johanna bekanta också för mig. Johannas och Lassis uppfattning av journalistarbetet och tidningens linje hade på sistone kolliderat allt oftare. Vågorna efter kollisionerna hade drivit ända hem till oss.

Vi skakade snabbt hand och presenterade oss, fastän vi visste vilka vi var. För ett förbiilande ögonblick kändes det som om jag var med i en dålig pjäs. När Lassi hade frigjort sin hand vände han sig genast om och öppnade en dörr genom att endast nudda lätt vid den med fingertoppen. Jag följde efter honom medan han ilsket sparkade benen framför sig, som om han var missnöjd med deras förmåga att röra sig framåt. Vi kom till slutet av en lång korridor, där han hade ett eget, några kubikmeter stort hörnrum.

Lassi satte sig bakom sitt bord i en svart, hög stol och gjorde en gest − återigen som mot sin vilja − åt mig att sätta 14

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 14

2012-07-12 11:17:40

mig i rummets enda gäststol, en vit plastskål. ”Jag tänkte att Johanna har varit hemma och skrivit i dag”, sade Lassi.

Jag skakade på huvudet. ”Ärligt talat hoppades jag att jag skulle hitta henne här.”

Nu var det Lassis tur att skaka på huvudet. Huvudskakningen var otålig och kort. ”Min sista iakttagelse av Johanna är från gårdagens gemensamma redaktionsmöte, som alltid börjar klockan sex. Vi gick som vanligt igenom alla pågående jobb, sen skingrades alla åt varsitt håll.” ”Jag pratade med Johanna vid niotiden i går kväll.” ”Var var hon då?” frågade Lassi ointresserat. ”Ute”, sade jag, och sedan efter en kort paus med lägre röst: ”Jag hade bara inte vett nog att fråga var.” ”Så du har inte hört nåt från henne på ett dygn?”

Jag bekräftade med en nickning och betraktade samtidigt Lassi. Den bakåtlutade uttråkade ställningen, ansiktets oäkta uttryck och pauserna mellan orden avslöjade vad han egentligen tänkte: det här var slöseri med hans tid. ”Vadå?” frågade jag som om jag inte hade lagt märke till eller åtminstone inte förstått Lassis kroppsspråk. ”Jag tänkte bara”, sade han, ”om det har hänt tidigare?” ”Nej. Hur så?”

Lassi trutade med underläppen och höjde på ögonbrynen som om de vägde ett ton var och han borde ha belönats för att få igång dem. Han sade: ”Inget. I dessa tider så bara ... händer det allt möjligt.” ”Inte oss”, sade jag. ”Det är en lång historia, men det händer inte oss.” ”Självfallet inte”, sade Lassi med ett tonfall som inte övertygade med sin uppriktighet. Han bemödade sig inte heller om att se mig i ögonen. ”Självfallet inte.” ”Vilken artikel jobbade hon på?” frågade jag.

15

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 15

2012-07-12 11:17:40

Lassi svarade inte på en gång, han vägde pennan i handen och kanske också något i sitt sinne. ”Vilken artikel?” upprepade jag när jag såg att Lassi inte skulle börja av sig själv. ”Det här är förutom fånigt också konfidentiellt, men fånig var också själva artikeln”, sade Lassi, lutade arm­ bågarna mot bordet och såg nu på mig snett underifrån, som om han bedömde min reaktion. ”Uppfattat”, sade jag och väntade. ”Den där Helaren.”

Det kan hända att jag spratt till. Johanna hade berättat om Helaren.

Hon hade fått det första mejlet direkt efter familjemordet i Hagalund. Helaren, en signatur, tog på sig ansvaret för morden. Han tillkännagav att han hämnades för de vanliga människornas skull, meddelade att han var den sista sanna rösten i en värld som gick mot sin undergång, den sjuka jordens helare. Därför hade han mördat direktören för ett industriföretag och dennes familj. Och därför skulle han fortsätta att mörda dem som han påstod hade fått klimatförändringarna att accelerera. Johanna underrättade polisen. Polisen utredde och gjorde vad de kunde. Mördade direktörer och politiker med familjer fanns det nu sammanlagt nio av.

Jag suckade. Lassi ryckte på axlarna och såg belåten ut över den reaktion han fått av mig. ”Jag sa att det inte skulle leda nånvart”, sade Lassi, och jag kunde inte undgå att urskilja en hårfin nyans av triumf i hans röst. ”Att Johanna inte kommer att få fram nåt som inte polisen får fram. Och vår snabbt krympande läsarskara vill inte läsa om sånt. Det är bara deprimerande. De vet redan att saker och ting är åt helvete.”

Jag vände mig om för att se ut över den mörka Tölöviken.

Jag visste att det fanns byggnader där, men kunde inte se dem.

16

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 16

2012-07-12 11:17:40

”Hade Johanna redan börjat på artikeln?” frågade jag när vi hade lyssnat tillräckligt på våra egna och husets andetag.

Lassi lutade sig bakåt i stolen, lade huvudet mot nack­ stödet och såg på mig med halvöppna ögon som om jag befann mig långt borta i horisonten istället för på andra sidan hans smala skrivbord. ”Hur så?” ”Johanna och jag är ständigt i kontakt med varann”, förklarade jag. I det skedet visste jag redan att Lassi var totalt ointresserad. Jag kom att tänka på att det ibland finns andra skäl att gå igenom saker och ting än att försöka övertyga andra människor. ”Jag menar inte hela tiden. Men om inte annat så messar eller mejlar vi varann med minst några timmars mellanrum.

Också när vi inte har nåt särskilt ärende. Ofta bara ett par, tre ord. Ibland nåt roligt, ibland nåt litet ömt ord. Det är så vi brukar göra.”

Jag betonade avsiktligt den sista meningen. Lassi lyssnade med tillbakalutat huvud, uttryckslös, och om jag tolkade rätt, totalt ointresserad. ”Nu har jag inte hört nåt från henne på ett dygn”, fortsatte jag och insåg att jag riktade mina ord till min egen spegelbild, som reflekterades i rummets fönster. ”Det är den längsta tiden under alla de tio år som vi har varit tillsammans.”

Jag gjorde en kort paus innan jag i enlighet med alla klichéer och medan jag struntade fullkomligt i dem sade: ”Jag är säker på att det har hänt nåt.” ”Att det har hänt nåt?” frågade Lassi efter en paus på några sekunder, vilket jag redan hade vant mig vid. Sådana pauser hade endast ett enda syfte: att undergräva samtalspartnerns fråga och att få allt den andre sade att låta dumt och betydelselöst.”Ja”, konstaterade jag torrt.

17

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 17

2012-07-12 11:17:40

Lassi sade inget på en stund. Sedan lutade han sig framåt, väntade och sade: ”Vi utgår från att det är så. Vad tänker du göra?”

Jag behövde inte spela fundersam. Jag sade omedelbart: ”Det är lönlöst att anmäla henne som försvunnen. Polisen kan inte göra annat än att registrera det hela. Försvinnande nummer femtusentjugoett.” ”Det är sant”, medgav Lassi. ”Och ett dygn är inte särskilt lång tid.”

Jag höjde handen som för att även fysiskt tillbakavisa det här specifika påståendet. ”Som jag sa så är vi ständigt i kontakt med varann. Och för oss är ett dygn lång tid.”

Lassis irritation var inte särskilt svår att locka fram. Samtidigt som rösten höjdes fick den en allt kyligare kärvhet och han pratade också fortare: ”Vi har journalister som är ute på fältet i en hel vecka.

Sen kommer de tillbaka med en artikel. Det är så det är.” ”Är Johanna nånsin ute på fältet i en vecka utan att meddela det?”

Lassi höll blicken fäst vid mig, trummade med fingrarna mot stolens armstöd, trutade med läpparna. ”Det medger jag att hon inte är.” ”Det är helt enkelt inte likt Johanna”, sade jag.

Lassis otålighet fanns nu i hela kroppen. Han vred på sig på sin stol och pratade fort som för att skynda sig och för att försäkra sig om att han hade rätt: ”Tapani, vi försöker ge ut en tidning här. Vi har i princip inga reklamintäkter alls, och tumregeln är att ingen är intresserad av nånting. Förutom sex och porr och skandaler och avslöjanden som handlar om sex och porr förstås.

Gårdagens tidning sålde mest för första gången på länge.

Och vi hade verkligen inget djupreportage om de tusentals försvunna kärnstridsspetsarna eller nån undersökande 18

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 18

2012-07-12 11:17:40

journalism om hur länge kranvattnet är drickbart. På tal om det så är min gissning en halvtimme. Vår förstanyhet i går var en djursexvideo med en sångerska. Det är sånt folk vill ha, det är det de betalar för.”

Lassi drog efter andan och fortsatte, om möjligt, med ännu kärvare och otåligare röst än nyss: ”Sen har jag journalister, som till exempel Johanna, som vill berätta sanningen. Jag frågar dem alltid vilken jävla sanning. Och de har inget bra svar på det. Förutom att folk måste få veta. Och jag frågar om de verkligen vill veta.

Framför allt, vill de betala för att få veta mer?”

När jag var säker på att Lassi var klar frågade jag: ”Så nu skriver man om sångerskor som inte kan sjunga och travhästar?”

Lassi såg återigen på mig som på avstånd, från någonstans dit oförstående idioter som jag inte hade tillträde. ”Nu försöker man hålla sig vid liv”, konstaterade han torrt.

Vi satt tysta ett tag. Sedan öppnade Lassi munnen: ”Får jag fråga en sak?”

Jag nickade. ”Skriver du fortfarande dikter?”

Jag hade gissat rätt. Lassi kunde inte motstå frestelsen.

Frågan innehöll också ett frö till nästa fråga. Dess syfte var att peka på hur fel ute jag var både när det gällde Johanna och allt annat. Varför inte. Jag beslöt att ge Lassi möjligheten att fortsätta på den linje han valt. Jag svarade ärligt: ”Ja, det gör jag.” ”När gav du senast ut nåt?”

Jag behövde fortfarande inte fundera över svaret. ”För fyra år sen”, sade jag.

Lassi frågade inget mer, han såg på mig med sina rödkantade, belåtna ögon som om han precis hade bevisat någon 19

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 19

2012-07-12 11:17:40

egen omtvistad teori. Jag ville inte fortsätta på ämnet. Det skulle ha varit rent slöseri med min tid. ”Var sitter Johanna?” frågade jag. ”Hur så?” ”Jag skulle vilja se hennes arbetsplats.” ”Normalt sett skulle jag inte tillåta det”, sade Lassi och såg ut att i samma veva tappa den sista gnuttan intresse för hela saken. Han kastade en nonchalant blick förbi mig mot det öppna kontorslandskapet, som han hade full uppsikt över genom glasväggen. ”Men läget är väl inte helt normalt nu och våningsplanet är tomt. Så varsågod.”

Jag reste mig och tackade, men Lassi hade redan vänt sig mot sin dator och knappade på den både koncentrerat och som om han hela tiden längtade någon annanstans.

Det var lätt att hitta Johannas plats i höger utkant av det stora kontorslandskapet. Mitt eget foto guidade mig till rätt plats.

Något rörde sig inom mig när jag kastade en blick på det några år gamla fotot och föreställde mig hur Johanna tittade på det. Såg hon samma skillnad i mina ögon som jag gjorde?

Arbetsplatsen var trots de höga pappershögarna välordnad. Den bärbara datorn stod avstängd mitt på bordet. Jag satte mig vid skrivbordet och såg mig omkring. Kontorslandskapet bestod av ett tjugotal bordsgrupper i form av så kallade fyrklöver, var och en med plats för fyra personer.

Johannas plats låg på fyrklöverns fönstersida och hade också fri sikt över Lassis rum. Eller egentligen bara över rummets översta meter, den nedre delen doldes av kartonger som staplats upp mot väggen. Landskapet utanför fönstret var inte heller mycket att skryta med. Kiasmas flera gånger lappade och välvda tak såg i regnet ut som ett stort skeppsvrak: svart, trasigt, grundstött.

Bordsytan var sval vid beröring, men blev snabbt fuktig 20

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 20

2012-07-12 11:17:40

under handflatan. Jag kastade en blick mot Lassi Uutelas rum och sedan runt omkring mig. Kontorslandskapet var tomt. Jag stoppade ner Johannas dator i min väska.

På skrivbordet fanns ett tiotal komihåglappar, på vissa fanns bara ett telefonnummer eller ett namn och kontaktuppgifter; några var fullklottrade med Johannas sirliga och omsorgsfulla handstil.

Jag gick igenom lapparna en i taget. Bland de sista fanns en som drog till sig min uppmärksamhet: ”H – Väst–Öst / Norr–Söder – jfr Hagalund, Drumsö, Kampen, Brändö eller Domarby, Baggböle, Gumtäkt, Gloet, Rödbergen – datumen.”

H betydde säkert Helaren. Jag stoppade ner lappen i fickan.

Därefter gick jag igenom pappershögarna. Större delen bestod av material till artiklar som Johanna redan hade skrivit: artiklarna om ryska kärnkraftverk som påstods vara nedlagda, statens tynande skatteintäkter och den kollapsade matkvaliteten.

En hög handlade helt och hållet om Helaren. I högen fanns också alla mejl utskrivna. Johanna hade gjort egna anteckningar på pappren, på en del täcktes den ursprungliga texten nästan helt av Johannas handskrivna text. Jag proppade ner hela bunten i väskan utan att läsa igenom den, reste mig och ställde mig att titta på den övergivna arbetsplatsen. Det var som vilket skrivbord som helst, opersonligt och omöjligt att skilja från miljoner liknande. Ändå hoppades jag att det skulle säga mig något, avslöja vad som hade hänt. Jag väntade ett tag, men skrivbordet förblev ett skrivbord.

För ett dygn sedan hade Johanna suttit vid det.

Och skulle ha gjort det nu också om inget hade hänt.

Jag kunde inte förklara varför jag var så säker på det.

Lika svårt var det att förklara det band som fanns mellan 21

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 21

2012-07-12 11:17:40

Johanna och mig. Jag visste att om Johanna bara kunde så skulle hon ringa mig.

Jag tog ett steg bort från arbetsplatsen utan att genast kunna släppa Johannas papper, handstil, små föremål på bordet med blicken. Sedan kom jag på något.

Jag gick tillbaka till Lassi Uutelas dörr. Han lade inte märke till mig, så jag knackade på dörrkarmen. Karmen gav ifrån sig ett plastigt knäppande mot mina knogar. Jag överraskades av det höga och ihåliga ljudet. Lassi hejdade sina fingrar som susade över tangenterna, höll kvar händerna i luften och vred på huvudet. Den rödkantade irritationen kring hans ögon såg i alla fall inte ut att vara på väg att avta.

Jag frågade vad fotografen som var med Johanna hette, fastän jag redan anade. ”Gromow”, grymtade Lassi.

Jag kände till mannen, självklart. Jag hade till och med träffat honom. Lång, mörk och stilig. Enligt Johanna något slags kvinnokarl och tvångsmässig åtminstone i jobbet, sannolikt också i allt annat. Johanna satte värde på Gromows yrkesskicklighet och tyckte om att jobba ihop med honom.

De hade tillbringat mycket tid ihop på såväl inrikes- som utrikesuppdrag. Gromow om någon skulle veta något om Johanna.

Jag frågade Lassi om Gromow hade synts till. Lassi förstod genast vad jag menade. Han plockade upp telefonen, valde ett nummer, väntade ett tag och slängde ner telefonen på bordet igen. ”Numret går inte att nå?” frågade jag fastän jag redan visste svaret.

Lassi nickade först kort, skakade sedan på huvudet, lade ner händerna på armstöden, lutade bakhuvudet mot nackstödet och riktade ögonen upp mot taket, ventilationsrören eller himlen. ”Fy fan för den här världen”, sade han tyst.

22

Tuomainen_Helaren_CS5.indd 22

2012-07-12 11:17:40