9789137137353

Harlan Coben

Livlinan Översättning Jan Malmsjö

FORUM

Tidigare utgivning Berätta inte för någon Borta för alltid Ingen andra chans Ett enda ögonblick Den oskyldige Den enda lögnen Släpp inte taget Försvunnen För evigt dömd

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Live Wire Copyright © Harlan Coben 2011 Omslagsbild Silas Manhood Omslagsdesign Studio E Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 isbn 978-91-37-13735-3

Till Anne Eftersom det b채sta 채nnu 책terst책r

1

Den fulaste sanningen, sa en gammal vän en gång till Myron, är ändå bättre än den vackraste lögnen.

Myron tänkte på det just nu när han tittade på sin far som låg där i sjukhussängen. Han tänkte också på hur det hade varit för sexton år sedan, när han senast ljög för sin far, den lögn som orsakade så mycket hjärtesorg och förödelse, den lögn som startade de tragiska händelser som, till sist, slutade med den här katastrofen.

Faderns ögon förblev slutna, andningen väsande och ojämn.

Slangar verkade sticka ut överallt. Myron tittade ner på sin fars underarm. Han mindes när han som barn hälsade på hos honom i den där lagerbyggnaden i Newark, hur han hade suttit med uppkavlade skjortärmar vid sitt jättelika skrivbord. Då hade underarmen varit så kraftig att tyget spändes och manschetterna såg ut som stasslangar. Nu verkade musklerna snarast svampiga, tärda av ålder. Den tunnformade bröstkorg som fått Myron att känna sig så trygg fanns fortfarande kvar. Men den hade blivit skör, som om man med handen kunde trycka sönder den som en hög med torra gamla kvistar. Nu såg han gråvita fläckar i faderns orakade ansikte i stället för den mörka skugga som alltid hade funnits där på eftermiddagarna, huden runt hakan verkade lös och hängde i veck som en alltför stor överrock.

Myrons mor – Al Bolitars hustru de senaste fyrtiotre åren – satt bredvid sängen. Hennes arm darrade, skakningar orsakade av Parkinsons sjukdom, och hon höll hans hand i sin. Hon såg också 7

chockerande skör ut. När hans mor var ung hade hon varit en av de första feministerna. Hon hade bränt sin behå tillsammans med Gloria Steinem och burit T-tröjor med texter som ”Kvinnans plats är i regeringen”. Nu var de där båda två, Ellen och Al Bolitar (”Vi är El-Al”, brukade Ellen alltid skämta, ”som det israeliska flygbolaget”), märkta av ålderns härjningar men vid full vigör, fram tills helt nyligen, och de hade haft bättre tur i livet än de flesta andra par – men det var nog ändå så här som turen brukade sluta.

Gud har kanske humor, trots allt. ”Då så”, sa Myrons mor till honom. ”Är vi överens?”

Myron svarade inte. Den vackraste lögnen mot den fulaste sanningen. Myron borde ha lärt sig läxan då, för sexton år sedan, efter den där sista lögnen inför den man som han älskade framför alla andra. Men nej, så enkelt var det inte. Den fulaste sanningen kunde vara förödande. Den kunde skaka om en värld.

Eller till och med döda.

Så när Al Bolitars ögon fladdrade till och öppnades, när den man som Myron högaktade mer än någon annan tittade upp på sin äldste son med ett slags vädjande, nästan barnslig förvirring, såg Myron på sin mor och nickade sakta. Sedan tvingade han sig att hålla tillbaka tårarna och förberedde sig på att ljuga för sin far en sista gång.

8

2

Sex dagar tidigare ”Snälla, Myron, du måste hjälpa mig.”

Det var nästan som en av Myrons fantasier, en fyllig och mycket vacker kvinna i nöd som släntrar in på kontoret som i en gammal Bogartfilm – frånsett, nåja, att släntrandet mest såg ut som ett vaggande och fylligheten orsakades av det faktum att den vackra kvinnan var gravid i åttonde månaden. Och tyvärr, men det fördärvade faktiskt alltihop.

Hon hette Suzze T – där T stod för Trevantino – och var före detta tennisstjärna. Hon hade varit tourens sexiga, stygga flicka som var mer känd för sina provokativa kläder, piercingar och tatueringar än för själva spelet. Men Suzze vann fortfarande en stortävling då och då och tjänade massor på att göra reklam och som taleskvinna (Myron älskade den eufemismen) för La-La-Latte, en kedja kaffebarer där servitriserna var topless och där collegepojkar älskade att be om ”extra mjölk”. Härliga tider.

Myron gjorde en gest med utsträckta armar. ”Du vet att jag ställer upp för dig, Suzze – dygnet runt, veckans alla dagar.”

De befann sig på hans kontor vid Park Avenue, i MB Reps lokaler, där M stod för Myron, B för Bolitar och Reps för att de representerade idrottare, skådespelare och författare. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”

Suzze började gå fram och tillbaka. ”Jag vet inte riktigt var jag 9

ska börja.” Myron skulle precis säga något när hon höll upp en hand. ”Och om du törs säga ’Börja från början’, sliter jag av dig ena testikeln.” ”Bara den ena?” ”Du är ju förlovad nu. Jag tänker på din stackars fästmö.”

Hon ökade både takten och kraften i stegen så att gåendet mer påminde om ett slags marscherande och Myron kom plötsligt att tänka på att hon kanske riskerade att sätta i gång förlossningen här på hans nyrenoverade kontor. ”Mattan”, sa Myron. ”Den är alldeles ny.”

Hon rynkade pannan, tog ytterligare några bestämda steg och började bita på de ytterst välmanikyrerade naglarna. ”Suzze?”

Hon stannade och deras blickar möttes. ”Berätta för mig”, sa han. ”Minns du när vi träffades första gången?”

Myron nickade. Det var bara några månader efter att han hade tagit sin examen i juridik och startat sitt företag, som ännu inte fått luft under vingarna. Då, i början, hade det inte hetat MB Reps utan MB SportsReps. Det berodde på att Myron då bara representerade idrottare. När han började arbeta med skådespelare, författare och andra inom kultur- och kändisvärlden, tog han bort ordet Sports ur namnet och då blev det MB Reps.

Ganska fantasilöst. ”Självklart”, sa han. ”Jag var väl rätt strulig?” ”Du hade verklig talang för tennis.” ”Och jag var strulig, försök inte släta över.”

Myron lyfte händerna mot taket. ”Du var arton år.” ”Sjutton.” ”Sjutton, eller vad du vill.” En snabb minnesbild av Suzze i solen med det blonda håret uppsatt i hästsvans, en snett leende och en forehand som attackerade bollen som om den hade för­olämpat 10

henne. ”Du hade precis blivit proffs. Tonårsgrabbarna satte upp affischer på dig i sovrummet. Alla räknade med att du skulle beseg­ ra det gamla gardet på nolltid. Dina föräldrar tog begreppet streber till helt nya höjder. Det var rena miraklet att du inte sprack av högfärd.” ”Det ligger nåt i vad du säger.” ”Okej, vad är det då som har gått snett?”

Suzze tittade ner på sin mage som om den just hade dykt upp. ”Jag är gravid.” ”Öh … ja, det syns.” ”Livet är väl trots allt ganska skönt?” Rösten var mjuk, drömmande. ”Efter alla struliga år … så träffade jag Lex. Hans musik har aldrig varit bättre än nu. Tennisskolan går jättebra och nu är allt så … ja, jättebra helt enkelt.”

Myron väntade. Hon fortsatte att stirra på magen som om hon egentligen tittade på det som fanns inuti den. ”Tycker du om att vara gravid?” frågade Myron, mest för att hålla i gång samtalet. ”Själva graviditeten som sån?” ”Ja.” Hon ryckte på axlarna. ”Jag springer ju inte omkring på små moln, det gör jag inte. Det känns verkligen som om det är dags att föda nu. Men det är ganska intressant det där att vissa kvinnor älskar att vara gravida.” ”Men det gör inte du?” ”Det känns som om nån har parkerat en bulldozer på blåsan. Jag tror att anledningen till att kvinnor tycker om att vara gravida är för att de känner sig speciella. Som om de blir ett slags halvkändisar. De flesta kvinnor går genom livet utan att få särskilt mycket uppmärksamhet, men när de är gravida pjoskar folk med dem. Det här låter kanske taskigt, men jag tror att gravida kvinnor gillar folkets jubel. Förstår du vad jag menar?” ”Jag tror det.” ”Och jag har väl redan fått min andel av applåderna.” Hon gick 11

fram till fönstret och tittade ut under några sekunder. Sedan vände hon sig mot honom på nytt. ”Har du förresten sett så stora bröst jag har fått?” ”Ja”, sa Myron och bestämde sig för att inte säga mer än så. ”Nu när jag tänker på det så undrar jag om du kanske skulle kontakta La-La-Latte så att de kunde ta en ny bildserie.” ”Fotografier ur väl valda vinklar?” ”Just det. De här gosingarna skulle kanske göra susen.” Hon vägde brösten i händerna som om Myron inte förstod vad det var för gosingar hon pratade om. ”Vad tror du?” ”Jag tror”, sa Myron, ”att du pladdrar för att få tiden att gå.”

Nu var hon fuktig i ögonen. ”Jag är så förbannat lycklig.” ”Jag kan förstå att det måste vara jobbigt för dig.”

Det log hon åt. ”Jag har skickat iväg demonerna. Jag har till och med blivit sams med mamma. Lex och jag kan helt enkelt inte vara mer redo för att få barn än vad vi är nu. Och jag vill att demonerna ska hålla sig borta.”

Myron rätade på sig. ”Du har inte börjat med droger igen?” ”Herregud, nej! Inte den sortens demoner. Det är Lex och jag färdiga med.”

Lex Ryder, Suzzes make, var den ena hälften av den legendariska gruppen/duon HorsePower – och om man ska vara uppriktig, den betydligt mindre framträdande halvan jämfört med den övernaturligt karismatiske förstafiolen, Gabriel Wire. Lex var en mycket duktig om än lite störd musiker, men han skulle alltid vara som John Oates till Gabriels Daryl Hall, Andrew Ridgeley till Gabriels George Michael, resten av Pussycat Dolls till Nicole Scherz i vad det nu var. ”Vad är det då för demoner du pratar om?”

Suzze trevade i handväskan. Hon tog fram något som från andra sidan skrivbordet såg ut att kunna vara ett fotografi. Hon tittade på det ett ögonblick innan hon lämnade över det till Myron. Han kastade en snabb blick på det och provade igen med att vänta ut 12

henne. Till slut, bara för att säga någonting, sa han det som var helt uppenbart. ”Det här är en ultraljudsbild på ditt barn.” ”Japp. Tjugoåtta veckor gammal.”

Ytterligare tystnad. Återigen var det Myron som bröt den. ”Är det nåt fel på barnet?” ”Nej. Han är perfekt.” ”Han?” Nu log Suzze T. ”Jag ska få en egen liten man.” ”Det är ganska häftigt.” ”Ja. Och ett av skälen till att jag är här i dag. Lex och jag har pratat om det. Vi vill, båda två, att du ska bli hans gudfar.” ”Jag?” ”Japp.”

Myron sa ingenting. ”Nå?”

Nu var det Myron som blev fuktig i ögonen. ”Jag känner mig hedrad.” ”Gråter du?”

Myron sa ingenting. ”Du är en sån mes”, sa hon. ”Vad är det för fel, Suzze?” ”Det kanske inte är nåt alls.” Men sedan sa hon: ”Jag tror att nån försöker krossa mig.”

Myron fortsatte att titta på ultraljudsbilden. ”Hur då?”

Och då visade hon honom. Hon visade honom två ord som skulle komma att eka dovt i hans hjärta under mycket lång tid.

13

3

En timme senare svassade Windsor Horne Lockwood III – känd av dem som fruktade honom (och det var nästan alla) som Win – in på Myrons kontor. Win svassade mycket elegant, som om han egentligen borde vara klädd i hög hatt och frack, snurrande en promenadkäpp mellan fingrarna. Men i stället hade han en rosa och grön Lilly Pulitzer-slips, en blå blazer med något slags vapensköld på och kakifärgade byxor med rakbladsvassa pressveck. Han hade loafers utan strumpor och såg helt enkelt ut som om han precis hade klivit av lustjakten SS Old Money. ”Suzze T tittade förbi nyss”, sa Myron.

Win nickade sammanbitet. ”Jag såg henne på väg ut.” ”Verkade hon upprörd?” ”Det tänkte jag inte på”, sa Win och satte sig. ”Men hon hade jättestora bröst.”

Win. ”Hon har råkat ut för ett problem”, sa Myron.

Win lutade sig tillbaka och lade benen i kors med sin vanliga eleganta lätthet. ”Förklara.”

Myron svängde runt datorskärmen så att Win kunde se. För en timme sedan hade Suzze T gjort samma sak. Han tänkte på de två små orden. Harmlösa vart och ett för sig, men allt beror på sammanhanget. Och i det här sammanhanget hade de två orden en påtagligt dämpande effekt på stämningen i rummet.

Win kisade mot skärmen och trevade i bröstfickan. Han fis14

kade fram ett par läsglasögon. Han hade skaffat dem för ungefär en månad sedan och trots att Myron skulle ha hävdat att det var omöjligt, fick de Win att se än mer högdragen och uppblåst ut. Dessutom gjorde de honom förbaskat deprimerad. Win och Myron var inte gamla – långt därifrån – men för att använda Wins golfanalogi när han visade fram sina glasögon för första gången: ”Nu är vi, officiellt, inne på livets sista nio hål.” ”Är det där en sida på Facebook?” frågade Win. ”Ja. Suzze sa att hon använder den för att göra reklam för sin tennisskola.”

Win böjde sig lite fram. ”Är det där hennes ultraljud?” ”Ja.” ”Och på vilket sätt kan en ultraljudsbild göra reklam för en tennisskola?” ”Det frågade jag också. Hon sa att man måste ha en personlig vinkel. Folk vill inte bara se listor över hennes sportsliga framgångar.”

Win rynkade pannan. ”Och därför lägger hon ut en ultraljudsbild av ett foster?” Han tittade upp. ”Tycker du att det verkar vettigt?”

Det tyckte han faktiskt inte. Och återigen – med en Win som bar läsglasögon och eftersom de båda två satt där och beklagade sig över den nya världens sociala nätverk – kände Myron sig gammal. ”Titta på bildkommentarerna”, sa Myron.

Win tittade på honom som om han inte var riktigt klok. ”Folks kommentarer om en ultraljudsbild?” ”Läs dem bara.”

Det gjorde Win. Myron väntade. Han mindes i stort sett allt som stod på sidan. Han visste att det fanns sammanlagt tjugosex kommentarer, de flesta olika typer av välgångsönskningar. Suzzes mor, den åldrande arketypen för en extremt pådrivande mor (i det här fallet när det gällde tennis) hade till exempel skrivit: ”Hör upp allihop! Jag ska bli mormor! Jippi!” Någon som hette Amy hade 15

skrivit: ”Åh, va gulligt!!!” Ett skämtsamt ”Han liknar bestämt sin gamle far!” kom från en trummis som hade spelat med HorsePower. En man som hette Kelvin skrev: ”Grattis!!” Tami frågade: ”När är det dags, gullet?”

Win hejdade sig när han kom till nummer tre från botten. ”Kul kille.” ”Vilken av dem?” ”En sjuk humanoid benämnd Erik skriver …”, Win harklade sig och böjde sig fram, närmare skärmen, ” ’din unge ser ut som en sjöhäst!’ och sen har den här enastående rolige Erik skrivit ’LOL’ också.” ”Det är inte han som är problemet.”

Men Win var inte blidkad än. ”Gamle Erik borde nog få en påhälsning i alla fall.” ”Fortsätt bara.” ”Okej.” Wins ansiktsuttryck förändrades sällan. Han hade övat sig, både i affärer och i strid, att aldrig visa några känslor. Men några sekunder senare såg Myron hur det mörknade i hans gamle väns ögon. Win tittade upp. Myron nickade. För nu visste Myron att Win hade hittat de två orden.

De stod där, längst ner på sidan. Det var en kommentar från en ”Abeona S”, ett namn som inte sa honom något. Profilbilden var ett slags symbol, kanske ett kinesiskt skrivtecken. Och där, med versaler, stod två enkla men ack så uppslitande ord: ”INTE HANS.” Tystnad.

Sedan sa Win: ”Aj då!” ”Verkligen.”

Win tog av sig glasögonen. ”Behöver jag ställa den uppenbara frågan?” ”Och det skulle vara?” ”Är det sant?” ”Suzze svär på att det är Lex som är far till barnet.”

16

”Tror vi henne?” ”Det gör vi”, sa Myron. ”Men spelar det nån roll?” ”Nej, inte ur moralisk synvinkel. Min teori? Det här är ett verk av nåt infertilt kräk.”

Myron nickade. ”Det fina med internet: alla kan komma till tals.” ”Den perfekta plattformen för de fega och anonyma”, instämde Win. ”Suzze borde kanske ta bort det där innan Lex får syn på det.” ”Det är redan för sent. Det är en del av problemet. Lex har liksom stuckit iväg.” ”Jag förstår”, sa Win. ”Hon vill alltså att vi ska leta rätt på honom?” ”Ja, och ta hem honom igen.” ”Det borde inte vara alltför svårt att hitta en berömd rockstjärna”, sa Win. ”Och den andra delen av problemet?” ”Hon vill veta vem det var som skrev det där.” ”Mr Infertilt Kräks rätta identitet?” ”Suzze tror att det är nåt större än så. Att det är nån som är ute efter henne.”

Win skakade på huvudet. ”Det är ett infertilt kräk.” ”Kom igen nu. Som skriver ’Inte hans’? Det är rätt sjukt.” ”Ett sjukt infertilt kräk. Läser du aldrig det nonsens som finns på internet? Titta på vilket nyhet som helst, var som helst, så hittar du massor av homofoba, paranoida ’kommentarer’.” Han gjorde citattecken i luften med fingrarna. ”Det är så att man får lust att sätta sig ner och yla mot månen.” ”Jag vet, men jag har lovat att titta lite på det.”

Win suckade, satte på sig glasögonen igen och böjde sig fram mot skärmen. ”Den som postade det där är en Abeona S. Kan vi utgå från att det är en pseudonym?” ”Ja. Abeona är namnet på en romersk gudinna. Men jag har ingen aning om vad S står för.” ”Och vad kan vi säga om profilbilden? Vad betyder symbolen?”

17

”Det vet jag inte.” ”Har du frågat Suzze?” ”Ja. Hon sa att hon inte hade en aning. Det ser nästan ut som ett kinesiskt skrivtecken.” ”Vi kanske kan hitta nån som kan översätta det åt oss.” Win lutade sig bakåt och bildade en pyramid med fingrarna. ”Såg du tidpunkten när kommentaren postades?”

Myron nickade. ”Sjutton minuter över tre, på natten.” ”Det är väldigt sent.” ”Det tänkte jag också”, sa Myron. ”Det skulle kunna vara de sociala nätverkens motsvarighet till berusat brevskrivande på småtimmarna.” ”En härsken före detta”, sa Win. ”Finns det nån annan sort?” ”Och om jag minns rätt när jag tänker på Suzzes oregerliga ungdom, kan det finnas – om jag uttrycker mig försiktigt – flera kandidater.” ”Men ingen som hon kan tänka sig skulle göra nåt sånt här.”

Win fortsatte att stirra på skärmen. ”Vad börjar vi med?” ”Ska vi börja?” ”Förlåt?”

Myron tog några steg i sitt nyrenoverade kontorsrum. Affischerna som gjorde reklam för föreställningar på Broadway var borta och likaså alla minnesföremål med anknytning till Batman.

De hade tagits ner när rummet målades om och Myron var inte helt säker på att han verkligen ville sätta upp dem igen.

Dessutom var alla bucklor och troféer från hans tid som basketspelare borta – NCAA-mästerskapet, certifikaten från All-American, utmärkelsen College Player of the Year – med ett undantag.

Strax före hans första match som proffs i Boston Celtics – just när den stora drömmen skulle bli verklighet – skadade Myron sitt knä allvarligt. Han hamnade på förstasidan på Sports Illustrated med rubriken ÄR HAN SLUT? De besvarade visserligen inte frågan, 18

men det visade sig att svaret blev ett stort och fett JAPP! Han visste inte riktigt varför han ville ha kvar den inramade förstasidan. Om någon frågade honom brukade han säga att det var en varning till den ”superstar” som klev in här om hur snabbt allt kan ta slut, men av någon anledning så misstänkte Myron att den verkliga anledningen låg djupare än så. ”Så brukar vi aldrig göra”, sa Myron. ”Inte det?” ”Det är nu som du brukar påminna mig om att jag är agent och inte privatdeckare och att du inte ser nån mening med det här eftersom firman inte kan tjäna några pengar.”

Win sa ingenting. ”Sen brukar du beklaga dig över att jag har hjältekomplex och alltid måste iväg och rädda nån för att känna mig som en hel människa. Och slutligen – eller jag kanske skulle säga på sistone – påpekar du att det jag gjort hittills har varit till mer skada än nytta, att det har slutat med att jag har fördärvat eller rentav dödat fler än jag räddat.”

Win gäspade. ”Är det nåt du vill ha sagt med allt det där?” ”Jag trodde att det var uppenbart, men okej. Varför är du plötsligt villig – entusiastisk rentav – att dra i gång just den här räddningsoperationen när du förr …” ”Förr”, avbröt Win, ”har jag väl alltid hjälpt till, eller hur?” ”Ja, oftast.”

Win tittade upp och petade på hakan med långfingret. ”Hur jag ska förklara det här?”

Han tystnade, funderade och nickade till slut. ”Vi har en tendens att tro att bra saker varar för evigt. Det ligger i vår natur.

Titta på Beatles, till exempel. Visst, de kommer att finnas för alltid. Sopranos … den teveserien kommer aldrig att läggas ner.

Philip Roths Zuckermanserie. Springsteens konserter. Men bra saker är sällsynta. Vi måste vårda dem eftersom de lämnar oss alltför snabbt.”

19

Win reste sig och började gå mot dörren. Innan han lämnade rummet vände han sig om. ”Att få göra det här tillsammans med dig”, sa Win, ”är en av de där bra sakerna.”

20

4

Det krävdes ingen större ansträngning för att spåra Lex Ryder.

Esperanza Diaz, Myrons affärskollega på MB Reps, ringde klockan elva på kvällen. ”Lex använde sitt kreditkort på Three Downing alldeles nyss.”

Myron befann sig, som han ofta gjorde, i Wins lägenhet i den legendariska Dakotabyggnaden, med utsikt över Central Park West i hörnet av Sjuttioandra gatan. Win hade ett extra sovrum, eller möjligen några till. Dakota byggdes 1884 och det syntes.

Designen förde tankarna till ett fort, vackert och mörkt och på något sätt underbart deprimerande. Konstruktionen var ett enda gytter av gavlar, balkonger, korsblommor, frontoner, balustrader, halvkupoler, gjutjärn, valv, ornamenterade räcken och mansardfönster – en bisarr kombination som på något sätt smälte ihop till en enhet som verkade genuint perfekt snarare än bara överväldigande. ”Vad är det?” frågade Myron. ”Du känner inte till Three Downing?” frågade Esperanza. ”Borde jag det?” ”Det är antagligen stans hippaste klubb, åtminstone just nu.

Uppblåsta supermodeller, kändisar, den sorten. Den ligger i Chelsea.” ”Åh.” ”Det känns nästan som en besvikelse”, sa Esperanza. ”Vad då?”

21

”Att en kille av din kaliber inte känner till de trendigaste ställena.” ”När jag ger mig ut på stan åker jag i en vit Hummer och använder de underjordiska entréerna. Namnen flyter liksom ihop.” ”Eller så påverkas din framtoning negativt av det faktum att du är förlovad?” sa Esperanza frågande. ”Men du vill alltså åka dit och hämta honom?” ”Jag har pyjamas på mig.” ”Ja, det är väl stilenligt. Är det fossingar på pyjamasbyxorna?”

Myron tittade på klockan igen. Han skulle hinna ner till centrum före midnatt. ”Jag är på väg.” ”Är Win där?” frågade Esperanza. ”Nej, han är ute fortfarande.” ”Du åker alltså ner själv?” ”Oroas du av det faktum att en snygging som jag går på nattklubb alldeles ensam?” ”Jag oroar mig för att du inte ska bli insläppt. Vi träffas där om en halvtimme. Ingången från Sjuttonde gatan. Och klä upp dig.”

Esperanza bröt samtalet. Det här förvånade Myron. När Esperanza blev mor slutade den före detta hålligångaren och bisexuella partydrottningen helt med att vara ute sent. Hon hade alltid tagit sitt jobb på största allvar – nu ägde hon 49 procent av MB Reps och hade på sistone, under Myrons märkliga resor, burit huvuddelen av arbetsbördan. Men efter ett drygt årtionde av hektiskt uteliv, så hedonistiskt att Caligula skulle ha blivit avundsjuk, hade Esperanza lagt av, gift sig med den superheterosexuelle Tom och hade en son vid namn Hector. Hon förvandlade sig från yrvädret Lindsay Lohan till helylleflickan Carol Brady innan man hann blinka.

Myron tittade i garderoben och funderade på vilka kläder som skulle passa på ett trendigt inneställe. Esperanza hade sagt att han skulle klä upp sig och därför valde han det säkra före det osäkra – jeans, blå blazer och dyra loafers – och satsade på mr Elegant 22

Ledigt Klädd, mest för att det nog var det enda han hade som kunde passa något så när. Det fanns faktiskt inte mycket i hans garderob mellan jeans och blazer och en vanlig kostym, om han inte ville se ut som en försäljare i en elektronikaffär.

Han tog en taxi nere på Central Park West. Enligt den vanliga klichén är taxichaufförerna på Manhattan utlänningar allihop och förstår knappt ett ord engelska. Klichén kan mycket väl vara sann, men det var åtminstone fem år sedan Myron hade pratat med någon som passade in på beskrivningen. Trots ny lagstiftning hade varenda taxichaufför i New York en mobiltelefon med Bluetooth i örat, dygnet runt, och pratade lågmält på sitt hemspråk med vem det nu var som fanns i andra änden. Frånsett det där med gott uppförande undrade Myron alltid vem de kände som ville prata med dem dagarna i ända. Sett i det perspektivet kunde man kanske hävda att de var mycket lyckligt lottade män.

Myron trodde att han skulle få se en lång kö, ett sammetsklätt rep eller något sådant, men när de kom fram till adressen på Sjuttonde gatan syntes inga spår av någon nattklubb. Till slut insåg han att ”Three” stod för tredje våningen och att ”Downing” var namnet på den halvhöga byggnaden framför honom. Någon hade tydligen gått i en exklusiv skola för bokstavliga företagsnamn.

Hissen stannade på tredje våningen. Så snart dörrarna gled upp kände Myron de dova bastakterna i bröstet. Den långa kön med förhoppningsfulla gäster började alldeles utanför. Folk utgav sig för att gå till klubbar som den här för att ha trevligt, men sanningen var den att de flesta bara stod i kö för att till sist få en obarmhärtig påminnelse om att de fortfarande inte var tillräckligt läckra för att sitta vid de populäras bord. VIP-folk gick bara förbi utan att ens se dem och av någon anledning fick det de andra gästerna att vilja komma in desto mer. Det fanns naturligtvis ett sammetsklätt rep som signalerade pöbelns låga status och repet vaktades av tre steroidbiffiga utkastare med rakade huvuden och väl inövade fnysningar.

23

Myron närmade sig med sin bästa imitation av Wins vaggande gång. ”Tjenare, grabbar.”

Utkastarna ignorerade honom. Den största av de tre bar svart kostym utan skjorta. Ingen alls. Svart kostymkavaj, ingen skjorta.

Bröstet var vackert vaxat och visade en imponerande metrosexuell klyfta. Just nu ägnade han sig åt en grupp med fyra flickor som kanske var tjugoett år gamla. Allihop hade löjligt höga klackar – höga klackar var definitivt inne i år – så att de vacklade fram snarare än trippade. Klänningarna var så minimala att de riskerade böter, men det var faktiskt inget nytt.

Utkastaren granskade dem som om han värderade boskap.

Flickorna poserade och log. Myron väntade sig nästan att de skulle gapa också så att han kunde kontrollera deras tandstatus. ”Ni tre är okej”, sa Klyftan till dem. ”Men er kompis här är för knubbig.”

Den knubbiga flickan, som kanske hade storlek 36, började gråta. Hennes tre utmärglade väninnor ställde sig i en cirkel och började diskutera om de skulle gå in utan henne. Den knubbiga flickan sprang snyftande därifrån. Väninnorna ryckte på axlarna och gick in. De tre utkastarna hånflinade. ”Snyggt jobbat”, sa Myron.

Hånleendena vändes mot honom i stället. Klyftan mötte Myrons blick och utmanade honom. Myron stirrade tillbaka och vek inte undan. Klyftan granskade Myron uppifrån och ner och tyckte uppenbarligen att det var något som saknades. ”Snygg svid”, sa Klyftan. ”Är du på väg till domstolen för att överklaga en parkeringsbot?”

Hans kamrater, som båda var iförda supertajta T-tröjor à la Ed Hardy, såg ut att uppskatta kommentaren. ”Jag tänkte inte på det”, sa Myron och pekade på Klyftan. ”Jag skulle förstås ha lämnat skjortan hemma.”

Utkastaren på Klyftans vänstra sida formade ett förvånat O med munnen.

24

Klyftan höll fram en uppsträckt tumme. ”Ställ dig sist i kön, grabben. Eller ännu hellre, stick härifrån.” ”Jag är här för att träffa Lex Ryder.” ”Och vem har sagt att han är här?” ”Jag säger det.” ”Och du är?” ”Myron Bolitar.”

Tystnad. En av dem blinkade. Myron var nära att ropa: ”Ta-da!” men avstod. ”Jag är hans agent.” ”Ditt namn står inte på listan”, sa Klyftan. ”Och vi vet inte vem du är”, tillade Förvånade O. ”Det betyder alltså …”, den tredje utkastaren vinkade med fem tjocka fingrar. ”Hej då!” ”Vilken ironi”, sa Myron. ”Vad då?” ”Ser ni inte det ironiska?” frågade Myron. ”Ni är dörrvakter på ett ställe som ni själva aldrig skulle bli insläppta på – och ändå, i stället för att inse det och försöka uppträda lite mänskligt, så beter ni er som överkompenserande rövhål.”

Mer blinkande. Sedan gick de fram mot honom alla tre, en jättelik mur av överarmsmuskler. Myron kände hur blodet brusade i ådrorna. Fingrarna slöt sig till knytnävar. Han rätade på dem igen och andades lugnt.

De kom ännu närmare. Myron backade inte. Klyftan, ledaren, böjde sig fram mot honom. ”Det är nog bäst att du går nu, grabben.” ”Varför det? Är jag för knubbig? Förresten, allvarligt alltså, ser min rumpa stor ut i de här jeansen? Säg som det är bara.”

Den långa kön av förhoppningsfulla tystnade inför den utmaningen. Utkastarna sneglade på varandra. Myron svor tyst åt sin egen dumhet. Snacka om kontraproduktivt. Han hade kommit för att hämta Lex, inte för att hamna i slagsmål med steroidbiffarna.

25

Klyftan log. ”Det var värst”, sa han, ”det ser faktiskt ut som om vi har en riktig komiker här.” ”Ja”, sa Förvånade O, ”en komiker. Ha ha!” ”Ja”, sa den tredje. ”Du tycker tydligen att du är väldigt lustig, eller hur?” ”Tja”, sa Myron, ”nu riskerar jag väl att låta lite skrytsam, men dessutom är jag ganska bra på att sjunga. Jag brukar börja med nåt tårdrypande och sentimentalt och fortsätta med en bantad version av ’Lady’, mer Kenny Rogers än Lionel Richie. Det brukar inte finnas ett torrt öga i hela lokalen.”

Klyftan böjde sig fram lite till och sa, rakt i Myrons öra: ”Du fattar väl att vi måste ge dig stryk för det här?” ”Och ni fattar väl”, sa Myron, ”att steroider får era testiklar att skrumpna ihop?”

Sedan hörde han Esperanzas röst bakom sig. ”Han är med mig, Kyle.”

Myron vände sig om, fick syn på Esperanza och lyckades nätt och jämnt låta bli att säga ”Oj!”, men lätt var det inte. Han hade känt Esperanza i tjugo år, hade jobbat sida vid sida med henne och ibland, eftersom han såg henne varje dag och de blivit bästa vänner, så hade han glömt vilken enastående het brud hon var. När de träffades hade Esperanza varit en lättklädd professionell wrestler med artistnamnet Little Pocahontas. Småväxt, smidig och glödhet hade hon slutat som reklamtjej för FLOW (Fabulous Ladies of Wrestling) och blivit hans personliga assistent medan hon läste juridik på kvällarna. Hon hade stigit i graderna, så att säga, och var nu Myrons partner på MB Reps.

Klyftan Kyles ansikte sprack upp i ett leende. ”Poca? Är det verkligen du? Du ser så läcker ut att man får lust att slicka på dig som om du var en glasspinne.”

Myron nickade. ”Fin komplimang där, Kyle.”

Esperanza vände kinden till så att han kunde ge henne en kyss. ”Kul att se dig också”, sa hon.

26