9789137136912

Förord

Den här bokens tillkomst är en roman i sig. På 1950-talet var jag en ung, okänd författarinna i New York, som hade skrivit sedan hon var två och ett halvt år gammal. Som nioåring började jag skicka in noveller till The New Yorker som jag prompt fick i retur. Redaktörerna tog mig för en vuxen människa som inte kunde skriva.

När jag var nitton och hade tagit examen vid Radcliffe arbetade jag på Fawcett Publications i nära fyra år och avancerade från kontorist till biträdande chefredaktör. Under den tiden fick jag äntligen några noveller publicerade i de stora veckotidningarna och till slut sa jag upp mig för att bli författare på heltid, i hopp om att kunna avsluta romanen jag höll på med. Jag hade inga pengar och bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar.

En dag gick jag till Simon & Schusters förlag för att hälsa på min skolkamrat Phyllis, som var sekreterare åt Jack Goodman, förlagschefen. Av en händelse var den kände Hollywoodproducenten Jerry Wald samtidigt där för att tala med hennes chef. Goodman sa till Wald: ”En vacker dag kommer Rona att skriva en jäkligt bra bok.” ”Och då ska vi ge ut den”, tillade Phyllis.

Wald, som var i stan för att få option på filmrättigheterna till en bok, sa: ”Jag är på jakt efter en modern Kitty Foyle. En bok om kontorsflickor i New York.” Jag blev nyfiken, gick till biblioteket och letade reda på Christopher Morleys bok som hade filmats 1940 med Ginger Rogers i huvudrollen. Jag tyckte att den var urfånig. Jag sa till mig själv: ”Han vet ingenting om kvinnor. Jag vet allt om kvinnor. Dessutom jobbar jag på kontor.” Men trots det gjorde jag ingenting åt saken förrän Phyllis och jag åkte på semester till Hollywood och Jerry bjöd oss på lunch.

7

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 7

2011-07-22 15:49:31

Jag ville verka intressant och sa liksom i förbigående: ”Jag tänker skriva den där boken om kontorsflickor.” Han sa att i så fall tänkte han göra en film av den.

När tåget från Kalifornien rullade in i New York fick jag en idé om hur jag skulle inleda boken, med ”hundratals och åter hundratals flickor” som är på väg till sina jobb. Titeln infann sig samtidigt, den kom från en platsannons i The New York Times som började: ”Ni förtjänar det bästa av allt.”

Jag var inte på det klara med om det jag själv och mina väninnor upplevde avvek från det normala, så jag intervjuade femtio andra unga kvinnor för att få reda på om de hade samma erfarenheter av män och kontorsarbete och allt som man inte talar om i bildat sällskap. På den tiden avslöjade man nämligen inte om man var oskuld eller ej. Man berättade inte om man hade en historia med en gift man. Man diskuterade inte abort. Inte heller talade man om sexuella trakasserier, som för övrigt inte hade fått den benämningen ännu. Men när jag hade talat med flickorna visste jag betydligt mera om vad som förekom. Jag tänkte att om boken bara kunde hjälpa en enda ung kvinna som satt i sitt lilla hyresrum och kände sig ensam och som en dålig flicka, skulle det vara värt besväret. Jag anade inte att miljoner kvinnor skulle känna igen sig.

Så fick Jack Goodman en hjärtinfarkt och dog och i hans ställe kom Simon & Schusters nya stjärnskott Robert Gottleib. Han sa åt mig att se mig om, inte i vrede utan i skräck, och skriva ned det jag såg, och det gjorde jag. Vi hade regelbunden telefonkontakt då jag upplyste honom om hur långt jag hade kommit. Under tiden drev Jerry Wald en jättestor PR-kampanj för en bok som jag inte hade skrivit färdig och han inte hade läst. Det var en surrealistisk och ganska nervpåfrestande tid.

Jag skrev som besatt, varenda dag i fem månader och fem dagar, på en manuell skrivmaskin, tills det 775 sidor långa manuset var färdigt och jag hade blåmärken under naglarna på de två fingrarna jag använde för att skriva maskin. Jag var stolt över att förläggaren inte gjorde några ändringar alls utom av grammatik- och stavfel. Men eftersom jag hade skrivit utan kopia och det inte fanns några kopieringsapparater ännu, måste förlaget skicka manuset till en skrivbyrå för att få de extra exemplar de behövde. Det första tecknet på att boken skulle göra succé var att flickorna på skrivbyrån började ringa till mig. Eftersom det var bråttom 8

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 8

2011-07-22 15:49:31

med kopiorna hade man fått hyra in extra maskinskriverskor och ge dem varsin del av manuset. Flickorna var så fascinerade av kapitlen de hade skrivit ut att de inte kunde bärga sig tills boken kom ut och de fick veta hur det gick, utan ringde till mig och frågade. Jag minns att jag tänkte: Här har jag min publik.

Boken kom ut mindre än ett år efter att jag hade flyttat hemifrån, skaffat egen lägenhet och börjat skriva den. Jag var tjugosex år gammal.

Så fort Det bästa av allt kom ut blev den en bestseller. När jag satt och signerade böcker kunde det komma flickor med ett vältummat kontorsexemplar och be mig att skriva: ”Till alla flickorna på fyrtionionde våningen”. Än i dag händer det att kvinnor kommer fram till mig och säger att boken förändrade hela deras liv, den fick dem att flytta till New York och börja arbeta i förlagsbranschen. Det förvånar mig visserligen lite eftersom jag själv betraktar Det bästa av allt som ett varnande exempel. Men givetvis är ett spännande liv, om än aldrig så påfrestande, mera givande än en slätstruken tillvaro, även om det medför att man blir en helt annan människa.

Jag fick så mycket publicitet och allting hände så fort att det kändes overkligt. Intervjuer och foton av mig syntes ständigt i tidningarna och jag fick till och med åka till Hollywood flera gånger för att hjälpa till med filmen. När jag gick förbi en bokhandel och såg alla exemplaren av min debutroman med mitt eget foto på omslaget ligga travade i skyltfönstret undrade jag vad jag skulle tycka om den här människan, som så plötsligt hade blivit så berömd, om jag inte hade varit hon. Det enda jag var riktigt säker på var att nu var jag professionell författare och kunde inleda min karriär. Öppenheten i Det bästa av allt jämnade vägen för andra författare.

Och i många avseenden är boken relevant än i dag. Vissa företeelser lever kvar och andra har kommit tillbaka. Det bästa av allt är ett sociologiskt dokument, men den handlar också om förändring: att drömmar kan förändras, att livet kan förändras, att allting som händer en människa påverkar hennes omgivning.

Och det är något som aldrig kommer att förändras.

Rona Jaffe 2005

9

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 9

2011-07-22 15:49:31

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 10

2011-07-22 15:49:31

1

Varje morgon klockan kvart i nio ser man dem komma skyndande upp ur tunnelbanans mörka gap eller troppa ut i gåsmarsch från Grand Central Station och skynda vidare längs Lexington och Park, Madison och Fifth Avenue, hundratals och åter hundratals kontorsflickor.

Somliga ser pigga och glada ut, andra surmulna, och några rör sig som sömngångare. En del har varit uppe sedan halv sju på morgonen, det är pendlarna från Brooklyn och Yonkers och New Jersey, Staten Island och Connecticut. De bär på tidningar och fullproppade handväskor.

Några kommer i rosa eller chartreusefärgad ulster, omoderna pumps med vristrem och håret upprullat på papiljotter under scarfen. Andra har en liten svart dräkt (möjligen från i fjol, men vem kan avgöra det?) och skinnhandskar och lunchsmörgåsen dold i en violmönstrad papperskasse från Bonwit Teller. Ingen av dem har några pengar att tala om.

Klockan åtta och fyrtiofem på onsdagsmorgonen den andra januari 1952 kom en tjugoårig flicka vid namn Caroline Bender ut från Grand Central och började gå åt väster i riktning mot Radio City. Hon var mycket söt, med mörkt hår och ljusa ögon och ett ansikte som vittnade om både mjukhet och intelligens. Hon var klädd i en grå tweeddräkt som hade varit hennes gåbortsplagg under collegetiden och i handen höll hon en liten attachéväska som innehöll en plånbok med fem dollar, ett häfte pendeltågsbiljetter, puderdosa och läppstift och tre veckotidningar, The Cross, Unveiled och America’s Woman. Det var en råkall och dimmig vintermorgon i New York, av det slaget som för tankarna till lungsjukdomar. Caroline skyndade fram tillsammans med de andra utan att se på någon särskild i mängden, nervös, skrämd och upplivad.

11

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 11

2011-07-22 15:49:31

Det var första dagen på hennes livs första arbete och hon hade aldrig på allvar trott att hon skulle bli tvungen att försörja sig själv. Förra året hade hon utgått från att i januari i år skulle hon vara gift. Eftersom hon var förlovad verkade det logiskt. Nu hade hon ingen fästman längre och inte heller någon pojkvän, och det nya arbetet var inte bara ett ekonomiskt plus utan en emotionell nödvändighet. Hon trodde inte att arbetet på en skrivcentral på ett stort förlag var särskilt fängslande, men hon var tvungen att försöka gå helt upp i det. Annars fick hon för mycket tid att tänka och alldeles för många minnen skulle tränga sig på.

Fabian Publications förfogade över fem luftkonditionerade våningsplan i ett av de moderna husen i Radio City. Under denna den första veckan på det nya året hade de just klarat av nyanställningarna. Tre flickor hade lämnat skrivcentralen, en skulle gifta sig och de två andra hade fått bättre anställningar. Tre nya flickor skulle börja onsdagen den andra januari. Caroline Bender var en av dem.

Klockan var fem i nio när Caroline kom till sin nya arbetsplats och till sin förvåning upptäckte att den stora lokalen var mörk och alla skrivmaskinerna fortfarande prydligt övertäckta. Hon tände takbelysningen och började se sig omkring medan hon väntade på att någon skulle dyka upp. Mitt i rummet stod rader av skrivbord och längs väggarna såg hon en rad stängda dörrar som ledde till redaktörernas rum. På ett par av dem satt silverglittrande bjällror och luggslitna röda rosetter kvar sedan i julas, vilket gjorde ett vemodigt intryck nu när helgerna var över.

Hon tittade in i några av rummen och såg att storleken och inredningen varierade efter innehavarnas betydelse, från små krypin med nakna golv och två skrivbord till större rum med ett enda skrivbord och slutligen två stora rum med matta på golvet, läderfåtöljer och väggpaneler. Att döma av de böcker och tidningar som låg framme i de två sista rummen gissade hon att de tillhörde chefredaktörerna för Derby Books respektive The Cross. Så hörde hon röster ute i det stora rummet, skratt och glada hälsningar. Med ens blyg och försagd gick hon sakta tillbaka ut.

Nu var klockan nio och hela rummet höll på att fyllas av flickor, varav ingen såg åt henne. Flickan som skötte teleprintern hade tagit papiljotterna ur håret och höll på att kamma ut det och en av maskinskriverskorna gick runt och samlade ihop tomma kaffemuggar och tog upp 12

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 12

2011-07-22 15:49:31

beställning på nya. Skrivmaskinerna befriades från sina huvar, kappor hängdes upp, några flickor satte sig att läsa morgontidningen och varje nykomling hälsades med glada tillrop. Det verkade som om de hade varit skilda åt i fyra veckor och inte fyra dagar. Caroline visste inte vilket skrivbord som var hennes och vågade inte sätta sig vid någon annans så hon förblev stående och iakttog de andra, med känslan av att vara en utböling på en privat klubb.

En man kom in med snabba steg och road men samtidigt generad uppsyn, ungefär som den ende herrn på en dambjudning. När han kom stramade några av flickorna upp sig och försökte se mera affärsmässiga ut. Han var närmare de femtio och av medellängd, men så smärt och senig att han verkade kortare än han var, med ett blekt och härjat ansikte, som framstod som ännu mer härjat eftersom det var tydligt att han en gång hade sett mycket bra ut. Vid dricksvattenfontänen stannade han och drack en lång stund och sedan rätade han på sig igen och gick in på ett av redaktörsrummen. Han hade en kamelhårsulster med ett stort brännhål efter en cigarrett på ena uppslaget. ”Vem var det?” frågade Caroline flickan som stod närmast henne. ”Mr Rice, redaktören för The Cross. Du är ny här, eller hur?” sa flickan. ”Jag heter Mary Agnes.” ”Jag heter Caroline.” ”Hoppas du kommer att trivas här”, sa Mary Agnes. Det var en mager flicka, extremt plattbröstad, med alldagligt utseende och lockigt mörkt hår, svart yllekjol och genomskinlig, vit nylonblus. ”Det hoppas jag också”, sa Caroline. ”Du kan ta vilket som helst av de två skrivborden där borta om du vill lägga undan dina saker. Du ska jobba åt miss Farrow den här veckan, för hennes sekreterare har sagt upp sig. Hon brukar komma vid tiotiden, och då går hon runt och presenterar dig för allihop. Vill du ha en kopp kaffe?” ”Ja, tack”, sa Caroline. Hon lade sin attachéväska och handskarna i en tom låda i ett av skrivborden och hängde sin dräktjacka över ryggstödet på stolen.

Mary Agnes vinkade åt flickan som tog upp kaffebeställningarna. ”Brenda, det här är Caroline.” ”Hej”, sa Brenda. Hon var en fyllig och riktigt söt blondin, men 13

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 13

2011-07-22 15:49:31

när hon log syntes det att hon saknade en kindtand på vardera sidan i överkäken vilket fick henne att påminna lite om en varulv. ”Hur vill du ha kaffet? Det är bättre att ta det i mugg än i pappbägare.” ”Då tar jag det så, tack”, sa Caroline.

Brenda gick tillbaka till sitt skrivbord med svajande höfter. ”Henne får du se upp med”, sa Mary Agnes konspiratoriskt när Brenda var utom hörhåll. ”Hon tar betalt för både kaffet och muggen, för den är det pant på, men sedan behåller hon panten själv. Det ska du inte finna dig i.” ”Jag ska försöka låta bli”, sa Caroline. ”Har du fått nyckel till damrummet?” ”Nej.” ”Då kan du låna min tills du får en egen. Det är bara att säga till. Såg du hennes tänder?” ”Vems?” ”Brendas. Hon är förlovad och ska snart gifta sig och nu låter hon dra ut alla sina dåliga tänder så att hennes man får betala för de nya.

Har du hört på maken?” Mary Agnes fnittrade, satte brevpapper och karbonpapper i valsen på sin maskin och började skruva in dem. ”Hurdan är mr Rice – var det Rice han hette?” undrade Caroline.

Mary Agnes ansikte fick ett uttryck av äkta vemod. ”Det är så sorgligt”, sa hon. ”Jag tycker verkligen synd om folk som har det som han.

Jag önskar att någon kunde hjälpa honom.” ”Vad är det för fel på honom?” ”Vänta tills du får se tidningen han ger ut. Det är så man kan må illa.” ”Menar du att han faktiskt tror på allt det där han skriver?” ”Värre än så”, sa Mary Agnes. ”Han skriver det för att han inte tror på något alls. Han låter väldigt from, men det är bara nys alltsammans.

Jag tycker synd om de stackars människorna som tror på det. Men jag tycker ännu mer synd om mr Rice. Han är nog väldigt ensam.” Hon log lite. ”Men nu ska jag inte prata mer om mr Rice, för jag blir alltid så ledsen när jag tänker på honom och jag måste se till att få de här breven utskrivna.” ”Du och jag kan kanske äta lunch tillsammans?” föreslog Caroline. ”Åh, det skulle ha varit roligt, men det går tyvärr inte. Jag äter alltid lunch tillsammans med min pojkvän. Det vill säga, ibland kommer han hit upp och äter tillsammans med mig och ibland tar jag med mig 14

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 14

2011-07-22 15:49:31

mina smörgåsar ned i city och äter dem hos honom. Han jobbar i city.

På ett möbelsnickeri. Vi håller på att spara till vårt bröllop. Vi ska gifta oss i juni om ett år.” ”Blir det inte lite långt att vänta?” sa Caroline. ”Jo”, sa Mary Agnes sakligt. ”Men det kunde ha varit värre.” ”Ja. Jag får önska er lycka till”, sa Caroline, gick bort till sitt skrivbord och satte sig. Hon hade kommit hit för att slippa tänka på äktenskap och nu var de första två flickorna hon träffade förlovade. Nåja, nu skulle hon tömma skrivbordslådorna och sedan skulle miss vad-hon-nu-hette komma och förmodligen ge hennes fler uppgifter än hon kunde klara av, nervös som hon var på sin första arbetsdag, och snart skulle hon ha huvudet så fullt av kontorsproblem att hon inte hade tid att minnas saker hon inte ville komma ihåg.

Vid det här laget hade hon en hel lista på saker hon inte fick tänka på, men det var inte så lätt att låta bli eftersom de var vardagsmat för alla andra och ideligen dök upp i olika sammanhang. Män som hette Eddie.

Paris. Alla Noel Cowards sånger. Tre fyra restauranger. Alla romaner och noveller av F. Scott Fitzgerald. Chianti. W.B. Yeats. Passagerarångare till Europa. Passagerarångare från Europa.

Naturligtvis ville hon inte glömma dem för alltid, eftersom de trots allt representerade stunder av lycka. Det enda hon ville var att en dag kunna tänka på dem utan ett styng i hjärtat. Det var så man måste göra, försöka glömma allt det plågsamma och bara minnas det roliga.

Hon hade gått andra året på Radcliffe när hon träffade Eddie Harris. Han gick sista året på Harvard. Han var underbar, både rolig och snygg, han spelade piano och älskade jazz, han läste böcker som ingen av hennes vänner någonsin hade hört talas om och hans humor kunde få henne att skratta hela kvällarna. Han hade dystra perioder också, då han barfota vankade omkring i sitt rum i polotröja och kakibyxor, spelade Noel Coward på grammofon och vägrade att tala med någon annan än henne på flera dagar. Han fick högsta betyg i alla ämnen, synbarligen utan att anstränga sig det minsta, och hans familj var förmögen. Hon kunde knappt tro att det var sant att hon, som bara var arton år och aldrig hade träffat en pojke som hon brydde sig det minsta om, hade mött Eddie Harris och att han var kär i henne.

Hon dyrkade honom. Hon var säker på att hon älskade honom högre 15

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 15

2011-07-22 15:49:31

än han henne, men när det kom till kritan var han ju en man, och män hade också andra saker att syssla med.

Meningen var att de skulle gifta sig på hösten efter att han hade tagit sin examen. Själv skulle hon gå en sommarkurs så att hon fick sin studentexamen. Det var något hennes föräldrar insisterade på, eftersom hon bara var nitton år. De sa att annars skulle hon komma att ångra att hon hade kommit så långt med sin utbildning utan att få papper på den. Flickor på nitton år behövde inte ha så brått att gifta sig, sa de, fast de annars var lika glada åt hennes förlovning med Eddie som hon själv.

Eddie uppmuntrade henne också och naturligtvis ville hon göra allt för att vara honom till lags, trots att hon egentligen inte tyckte att ett par månaders undervisning kunde göra någon skillnad, eftersom bara att vara tillsammans med Eddie gjorde henne så mycket mer medveten om allt hon läste och hörde och såg att hon kände sig som en helt annan människa. Studier förmodades lära en att tänka, eller hur? Men Eddie fick henne också att tänka, och allt hon önskade sig i livet var att bli en god och intressant hustru som kunde göra honom lycklig, inte att trycka i sig ytterligare några hundra rader Shakespeare.

Men hon började på sin sommarkurs. Och Eddies föräldrar gav honom en Europaresa i examenspresent. Caroline tyckte att det hade varit bättre om de i stället bjudit henne och Eddie till Europa på sin smekmånad, men tanken slog henne som så självisk att hon inte sa något om den till honom. Utlandsresor var mycket i ropet, alla ville till Europa eftersom det var en ny erfarenhet för ungdomar som inte hade kunnat resa dit under krigsåren, och Caroline tröttnade snart på det eviga partyskrytet om främmande platser med exotiska namn. När folk sa: ”Du har förstås redan varit i Europa, eller hur?” teg hon bara. Hon tyckte att collegestudenterna som stack till Paris för att sitta på kaféer och spana efter amerikanska flickor som de kände igen hemifrån var lite konstiga.

Hon visste att Eddie skulle få ut bra mycket mer än så av sin resa.

När hon vinkade av honom vid båten gav hon honom en flaska champagne och ett tappert leende fast hon hela tiden medan de kysste varandra adjö ville skrika: ”Ta mig med, res inte ensam!” Han sa till henne att det var ju bara sex veckor det rörde sig om, tiden skulle gå fort och han skulle tänka på henne hela tiden. Han sa (med ett leende): ”Se nu till att sakna mig lite”, eftersom båda visste att hon skulle komma att 16

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 16

2011-07-22 15:49:31

sakna honom mycket och dessutom utan tillsägelse. På däck fick han syn på föräldrarna till Helen Lowe, en flicka han hade känt för åratal sedan när han gick sin förberedande kurs, och slöt sig till fadern. Titta, sa hans tröstande leende till Caroline, här står jag tillsammans med en anständig medelålders herre, titta så fint jag sköter mig!

Helen var också med på resan men just då var hon nere i sin hytt och drack champagne tillsammans med fyra klasskamrater från Sarah Lawrence. Hon var lång och slank och hade fyllig byst och den sortens askblonda hår som ser nästan grått ut, en färg som inte skulle bli på modet förrän ett par år senare. Dessutom hade hon en vit fransk pudel och hade tagit lektioner i franska innan hon gav sig av.

När de sex veckorna äntligen var över fick Caroline ett brev samma dag som Eddies fartyg löpte in till New York utan honom. ”Jag vet inte hur jag ska kunna berätta det här”, började det. ”Det är fjärde gången jag försöker skriva till dig, de andra tre breven fick jag riva sönder.” Det verkade som om han tyckte synd om sig själv för att han måste ge henne klart besked. Förmodligen tänkte han: ”Vilket elände med allting!” Det är mycket lättare att förklara någon sin kärlek än att tala om för henne att det är slut, särskilt om man fortfarande tycker väldigt bra om henne. Han lät faktiskt mer ledsen för det otrevliga predikament han själv befann sig i än för hennes skull, hon som bara behövde läsa hans brev för att se sin framtid och sin lycka rasa samman som ett korthus.

Eddie hade alltid avskytt allt vad obehag hette. Kanske trodde han att ett äktenskap med Helen Lowe skulle lösa hans problem för livet eftersom hon var sofistikerad, världsvan, intelligent och söt och hennes far ägde ett flertal oljekällor. Oljekällorna vägde tungt. Eller också var han precis som de andra ensamma collegestudenterna i Paris som satt på kaféerna (eller i hans fall på däck) och spejade efter ett bekant ansikte.

Kanske hade Caroline överskattat honom. Helen, hennes föräldrar och Eddie återvände med ett annat fartyg och en månad senare firade de ett hejdundrande bröllop i Dallas.

När Caroline var klar med sommarkursen hade hon inget annat att distrahera sig med, och då gick hon en kurs i maskinskrivning och stenografi. Så fort hon hade fått sitt diplom tog hon det första arbete som erbjöd sig. Vad det handlade om frågade hon inte stort efter så länge 17

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 17

2011-07-22 15:49:31

det var ett nio till fem-jobb som gav henne åtta timmar mindre per dag att grubbla. Men det gladde henne ändå att det var i förlagsbranschen.

Hon köpte tre Fabiantidningar och läste dem från första sidan till den sista dagen innan hon skulle börja där, och kunde inte avgöra vad hon reagerade mest på – människor som kunde läsa sådant skräp eller människorna som gav ut det. Det verkligt egendomliga var att hon på sista tiden inte hade kunnat läsa en historia med lyckligt slut utan att få tårar i ögonen. ”Är ni den nya flickan? Jag heter Amanda Farrow.”

Caroline vaknade upp ur sina dagdrömmar och flög upp från stolen.

Kvinnan som stod framför skrivbordet var mellan trettiofem och fyrtio, också hon lång och slank och med det ljust kopparröda håret samlat i en stor knut i nacken. Hon gjorde ett välvårdat, svalt och behärskat intryck och var elegant klädd. Hon hade till och med en liten hatt, egentligen inte stort mer än två burriga små fjädrar och ett pyttelitet svart flor. ”Jag heter Caroline Bender.” ”Ni kan komma in till mig om ett par minuter. Nummer nio.”

Caroline såg efter Amanda Farrow när hon gick in i rum nio och letade sedan hastigt reda på ett stenogramblock och några pennor som hon hade sett i skrivbordslådorna. Efter sin upptäcktsfärd på morgonen visste Caroline att Amanda Farrow hade ett av de bättre kontorsrummen, bara ett snäpp under dem med matta på golvet. Hon såg taklampan tändas där inne, väntade några ögonblick till och öppnade sedan dörren och gick in.

Amanda Farrow satt bakom sitt stora skrivbord, fortfarande med hatten på sig, och höll på att måla naglarna. Vid väggen mittemot fanns ett stort arkivskåp och framför skrivbordet stod två fåtöljer. ”Ni kan börja med att beställa kaffe åt mig, med socker men utan grädde”, sa Amanda Farrow. ”Allt som ska arkiveras ligger i lådan här.

Min sekreterare slutade i förra veckan och allting är i en enda röra.

Posten kommer fyra gånger om dagen, och då öppnar ni den och lägger allt som kräver ett personligt svar i In-korgen. En del av dem besvarar ni på egen hand, om de är från någon tokstolle eller så. Men visa mig allt ni har skrivit innan ni postar det. Har ni ert sjukkassebesked med er?” ”Jag har inte hämtat ut det ännu.” ”Då får ni göra det på lunchen. Mr Fabian är mycket noga med att 18

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 18

2011-07-22 15:49:31

personalen lämnar in alla försäkringsuppgifter. Ni har en timmes lunch och jag vill att ni kommer tillbaka i tid så att ni kan svara i min telefon.

Och om ni hinner kan ni titta in på Saks och köpa en burk talkpuder åt mig.”

Caroline började fatta motvilja mot den andra kvinnan, delvis för att hon talade så fort att det var svårt att följa med. Hon satte sig i en av besöksfåtöljerna och tog telefonen för att ringa ned till kaféet. ”Inte härifrån!” sa miss Farrow förargat och skruvade på korken på nagellacksflaskan. ”Ni får använda er egen telefon där ute. När någon ringer till mig svarar ni vid ert skrivbord och säger: ’Miss Farrows kontor.’

När ni har beställt kaffet kan ni komma tillbaka in och ta diktamen.”

Caroline skyndade tillbaka till sitt skrivbord, ringde och beställde upp kaffe, gick tillbaka in för att ta diktamen, började sortera posten men blev avbruten för att ta ännu ett brev, och medan hon höll på att skriva ut dem måste hon avbryta sig för att återgå till sorteringen. Amanda Farrow var allt annat än metodisk och i samma sekund hon kom att tänka på något som måste göras omedelbart slog det henne att något annat var ännu mera brådskande. Och om telefonen ringde medan Caroline höll på med posten måste hon skynda ut och ta samtalet vid sitt eget skrivbord. Ett par gånger spatserade miss Farrow också ut från sitt rum och ställde sig att titta över Carolines axel medan hon skrev.

Första gången blev hon så nervös att hon gjorde två stavfel. ”Jag trodde att ni var en bra maskinskriverska”, sa miss Farrow.

På slaget tolv, efter att ha varit på kontoret i två timmar, gick miss Farrow ut på lunch. ”Vad tycker du om din nya chef?” frågade Mary Agnes. ”Jag hoppas att hon inte ska förbli min chef för all framtid”, sa Caroline dystert. ”Hon har haft tolv fasta sekreterare på tre år”, sa Mary Agnes, tog fram ett smörgåspaket i brunt omslagspapper ur en skrivbordslåda och krängde på sig en vit orlonkofta med pärlbroderier. ”Kom så tar vi hissen ned tillsammans.” ”Vet du var jag kan hämta ut ett sjukkassebesked?” ”Det finns en sjukkassa två kvarter härifrån. Men det är bäst att du äter först, för det kommer att ta timmar att få ut det.” ”Men jag har bara en timmes lunch”, sa Caroline.

19

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 19

2011-07-22 15:49:31

”Hon kommer inte tillbaka förrän halv fyra. Hon får inte veta det. Se bara till att du är här klockan tre.” ”Hur lyckas hon någonsin få något gjort?” undrade Caroline. ”Eller är det en dum fråga?” ”Redaktörer gör aldrig något”, sa Mary Agnes. ”Ju högre upp på stegen man kommer desto mindre behöver man jobba. Om man inte blir chef förstås. Då måste man fatta en massa beslut och det är svårt. Det är folket på näst översta pinnen som har det bäst.”

När Mary Agnes hade försvunnit i riktning mot tunnelbanestationen strövade Caroline nedför Fifth Avenue medan hon såg sig omkring.

Alla människor tycktes ha brått att komma någonstans, träffa någon, uträtta något. Kontorsflickorna försökte hinna med att shoppa lite på varuhusen under lunchrasten, expressbuden ökade takten för att hinna lämna brevet eller paketet innan mottagaren gick på lunch, och chefspersoner störtade iväg för att äntligen få dagens första dry martini. På trappan utanför St Patrickskyrkan stod några turister med kameror i läderfodral och tog snapshots av varandra, brett leende, framför den historiska byggnaden. En flock duvor lyfte från översta trappsteget som om någon slängt upp en näve vita hyvelspån i den kyliga luften. Solen hade kommit fram och alla gator och byggnader glänste.

Caroline kände sig återigen lätt om hjärtat. Det var hennes första dag på ett nytt jobb och hon skulle tjäna femtio dollar i veckan. Det kändes som en hel förmögenhet. Hon bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar i Port Blair och hade nästan inga andra utgifter än för kläder, luncher och tågbiljetter. Till sommaren skulle hon kanske få löneförhöjning och då skulle hon kunna hyra en lägenhet inne i stan tillsammans med en annan flicka. Det måste finnas hundratals flickor på Fabians och hon skulle säkert hitta någon hon gillade som ville dela lägenhet med henne. Hon fortsatte framåt genom vimlet, kisande i det ovana vintersolskenet, och att hon gick och log för sig själv märkte hon inte förrän en springpojke i läderjacka flinade mot henne och sa: ”Hallå där, snygging!”

Nu tyckte han nog att han var fräck, tänkte hon. Om jag vände mig om och sa: ”Hej på dig själv!” skulle han väl svimma. Hon skrattade.

Hon var ju så van vid den vänliga, informella stämningen i en liten universitetsstad där man under den kvart det tog att gå från studenthem20

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 20

2011-07-22 15:49:32

met till föreläsningssalarna kunde få kramp i kinderna av att le mot alla sina bekanta. I Port Blair kände alla givetvis alla, om inte personligen så i varje fall via skvallret.

Hon letade reda på den smutsiga, grå byggnaden där sjukkassan residerade och gick in. Nu insåg hon att hon hade glömt lunchen, men kände sig ändå för uppspelt för att äta något. Det lilla rummet var fullt av människor som apatiskt satt och väntade på de hårda trästolarna.

Hon intog sin plats i kön och såg sig omkring.

Så många dystra miner! Allihop såg ut som om de bara väntade på att få dela med sig av sina sorger och bekymmer. Det kunde förstås bero på att de hade suttit där länge. Tristess kunde påverka folk på det sättet. Hon granskade deras kläder. Det var gott om fransiga ärmar och nedkippade skor. Det gjorde henne generad för sin sjubbskinnskrage och sina rena handskar. Var fanns alla glada, någotsånär välsituerade människor? Arbetade de inte? Eller hade alla här i rummet varit arbetslösa länge? Hade hon kommit till avdelningen för folk som misslyckats på arbetsmarknaden och borde hon ha gått till ett annat ställe, ett för dem som lyckats?

Jag kommer aldrig att se ut så där, tänkte hon beslutsamt. Vad som än händer ska jag aldrig låta det gå så långt. Så länge jag måste arbeta ska jag se till att få ut något av det. De här människorna ser ut som om de har – ja, ett kneg. De ser inte ut som om de uppskattar sitt jobb utan som om de helt enkelt arbetar för att de är tvungna till det. Jag vill inte bli som de. Jag vill att arbetet ska vara en av ljuspunkterna i min tillvaro. ”Nästa”, sa den uttråkade mannen bakom disken. Kön flyttade sig en plats framåt. Det är som Hela havet stormar, tänkte Caroline, utom att ingen har roligt och alla vill härifrån så fort som möjligt så att de inte får sparken. Hon såg på klockan och började sedan bläddra i en broschyr som kvinnan framför henne i kön hade lämnat på stolen.

Skydda Er framtid, stod det. När kvinnan fyller sextiofem … Den tiden verkade oerhört avlägsen. Caroline kunde knappast föreställa sig ens hur det skulle vara att bli tjugofem. Förra året, ja, så sent som för ett halvår sedan, hade hon vetat precis hur hennes framtid skulle gestalta sig. Nu var den ett mysterium. Hon undrade om den någonsin skulle bli ens i närheten av vad hon hade tänkt sig.

Klockan två var hon tillbaka vid sitt skrivbord med lunchen i en 21

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 21

2011-07-22 15:49:32

papperspåse, beskedet i plånboken och miss Farrows talkpuder (presentförpackat) i en randig pappkartong i vitt och guld. Mary Agnes satt och gjorde ingenting med belåten min. Brenda pratade ivrigt i telefon – hon passade på att ringa från kontoret för att spara in på sin egen telefonräkning. På skrivbordet närmast Carolines, som hade stått tomt på morgonen, låg en handväska av bast med broderade blommor och ett par vita bomullsvantar med hål på ett av fingrarna. ”Hej”, sa Mary Agnes. ”Hann du med vad du skulle?” ”Ja”, sa Caroline. ”Är miss Farrow tillbaka ännu?” ”Skojar du?”

Caroline slog sig ned och började äta sin smörgås. Pappmuggen med kaffe läckte lite och satte runda ringar på hennes nya läskpappersunderlägg. Hon började känna det som om hon hade suttit vid det här skrivbordet länge nu. ”Det har kommit en ny flicka till”, sa Mary Agnes med en gest mot bastväskan. ”Hon sa till mr Rice att hon inte hade mått riktigt bra i morse och han var väldigt snäll mot henne. Men till mig sa hon att hon hade glömt att sätta väckarklockan på ringning. Vilken liten virrhjärna!

Jag låg minsann vaken hela natten innan jag började mitt första jobb.” ”Jaså, är det första jobbet för henne också?” ”Ja, och hon har bara bott i New York ett par veckor. Hon är från Springs i Colorado. Hon har också gått på college.”

Mary Agnes, trettiofemte våningens egen skvallerkrönikör, tänkte Caroline. ”Hon heter April Morrison”, fortsatte Mary Agnes. ”Är det inte ett gulligt namn – April? Det är hon där borta med det långa håret.”

Hon nickade mot en flicka som var på väg över trälhavet, som det stora rummet kallades, med ett stenogramblock i handen, en flicka med det mest uppseendeväckande yttre Caroline någonsin hade sett. April Morrison var så vacker att det nästan tog andan ur en och hade ingen makeup utom lite rosafärgat läppstift. Men det glänsande gyllenbruna håret hängde löst halvvägs ned på ryggen på henne och var så tjockt och så lockigt att hon såg ut som Rebecka från Solbäcksgården. Hon hade en blekblå dräkt av glansig gabardin, stora blå ögon och fräknar på den utsökt välformade lilla näsan, och Caroline var halvt beredd på att få se en solhätta dingla i handen på henne.

22

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 22

2011-07-22 15:49:32

”Tur för henne att hon inte fick ditt jobb”, viskade Mary Agnes medan April gick in på ett av kontoren och stängde dörren efter sig. ”Miss Farrow skulle sluka henne levande.” ”Tack för det”, sa Caroline. ”Menar du att jag ser ut som om jag kunde hävda mig mot miss Farrow?” ”Du om någon. Men om hon frågar dig ifall du vill bli hennes sekreterare så säger du nej, det är mitt råd.”

Vad skulle jag ha gjort om ingen hade gett mig några tips och goda råd min första dag här? tänkte Caroline tacksamt. ”Har du varit hennes sekreterare?” ”Nej, jag har bara jobbat för henne några gånger här utifrån centralen.

Men alla vet hur hemsk hon är.” ”Hurdana var hennes andra sekreterare?” ”Sofistikerade typer”, sa Mary Agnes. ”Lite som du. Collegeflickor.

Oftast söta. Hon brukar välja flickor som har anlag för att göra yrkeskarriär och sedan kör hon med dem det värsta hon kan.” ”Det låter som helvetesveckan som man måste gå igenom för att bli antagen i en studentförening.” ”Nästan närapå”, sa Mary Agnes. ”Är det ingen annan här som behöver en egen sekreterare just nu?” ”Nej. Alla de andra trivs med sina chefer. Du förstår, att bli fast sekreterare här betyder en hel del för somliga, för då kan man få riktigt redaktionsjobb. Om man är intresserad av det, alltså. Själv skulle jag inte vilja bli lektör en gång, även om de tjänar sjuttiofem dollar i veckan.

Jag gillar att läsa veckotidningar men jag har ingen aning om hur man bedömer materialet.”

Det har jag, tänkte Caroline. Jag skulle börja med Unveiled och säga till ledningen att ”Mina två dagar instängd på vinden med en sexdåre” är den värsta smörja jag någonsin har läst. Och att jag är säker på att lösnummerförsäljningen skulle öka om de inte gjorde sådana omslag att folk skäms för att låta tidningen ligga framme i vardagsrummet. ”Pass på nu”, sa Mary Agnes och lutade sig över sitt arbete med plikttrogen min. Miss Farrow, avspänd och skär om kinderna, kom inseglande med en drömsk blick i ögonen. Caroline tog asken med talkpuder och följde efter henne in på kontoret. ”Här är pudret, miss Farrow. Jag satte det på ert konto.”

23

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 23

2011-07-22 15:49:32

”Var det nödvändigt? Hade ni inga kontanter?” Det framgick tydligt att miss Farrows luncheufori inte sträckte sig så långt som att vara vänlig mot personalen. ”Nej, det hade jag faktiskt inte.”

Miss Farrow höjde på ögonbrynen. ”Det var lustigt. Jag tog er för en av de där flickorna från Vassar som vill bli tidningsredaktörer bara för att de har haft engelska som huvudämne.” ”Jag gick på Radcliffe. Men jag har faktiskt läst engelska.” Caroline log. ”Ni tror förmodligen att det är en småsak att vara redaktör?” ”Jag vet inte ens om det är lätt att vara sekreterare.”

Miss Farrow såg skarpt på henne för att avgöra om hon var sarkastisk eller ej. Caroline försökte se så lugn ut som möjligt, lätt road men samtidigt ödmjuk, och absolut inte skrämd. ”Det är inte det lättaste att vara min sekreterare”, sa miss Farrow efter en paus. ”Jag ska försöka göra mitt bästa tills ni får en ny ordinarie.” ”Hur mycket tjänar ni nu?” ”Femtio dollar i veckan.” ”Ingen tidigare yrkeserfarenhet?” ”Jag har just avslutat en sex veckors kurs på ett handelsinstitut. Så jag kan säkert ta diktamen snabbare än en flicka som inte har arbetat på ett tag.” ”De fasta sekreterarna här har en ingångslön på sextiofem dollar. Är ni ambitiös?” En sådan ogillande, misstrogen min hon har, tänkte Caroline förbluffat. Vad i himlens namn tror hon att jag kan göra henne? ”Sextiofem låter ju bättre än femtio”, svarade hon bara.

Miss Farrow ljusnade en aning. ”Jag har inte börjat leta efter en ersättare ännu. Nu kanske jag inte behöver göra det. Det beror på om er maskinskrivning förbättras eller ej.”

Det kommer den att göra så fort du slutar titta över axeln på mig, tänkte Caroline. ”Jag har några brev som ni ska underteckna”, sa hon. ”Jag går och hämtar dem. Är det något annat jag kan uträtta?” ”Nej”, sa miss Farrow med ett litet leende. ”Inte för ögonblicket.”

Resten av dagen gick lika fort som förmiddagen, då miss Farrow ideligen gav henne nya order och Caroline försökte att utföra dem så 24

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 24

2011-07-22 15:49:32

bra hon kunde. Hon kände sig som en flicka som vet att hon kommer att bli bjuden på skoldansen av en fotbollshjälte som samtidigt råkar vara klassens värsta flickjägare och måste bestämma sig för hur hon egentligen vill ha det. Och hon visste inte vad hon ville. Ett trevligt arbete, ja, men att hamna i samma hjulspår som Mary Agnes, nej.

Idealet skulle vara något mittemellan, men det började redan gå upp för henne att arbetslivet var mera komplicerat än hon hade kunnat drömma om. Hon förstod att även om hon just nu fann arbetet spännande och lade alla sina krafter på det berodde det bara på att det var så nytt för henne och att om några veckor skulle hon tycka att det var tråkigt. Hon ville ha ett mera kreativt arbete. Och det värsta var att om hon fastnade i ett jobb som tråkade ut henne skulle hon bara tänka på Eddie och vad som kunde ha varit, och det var ju just det hon hade kommit hit för att slippa.

Kvart i fem kom miss Farrow ut från sitt rum och sa medan hon drog på sig handskarna: ”Det ligger ett lektörsutlåtande på mitt skrivbord.

Skriv ut det åt mig med dubbelt radavstånd. Det var allt för i dag, om ni inte har något annat kvar att avsluta. Tack för i dag.” ”Tack, miss Farrow.” ”Åh … vad ska hon hitta på härnäst?” viskade Mary Agnes indignerat. ”Hon är den enda redaktören här som inte själv skriver ut sina lektörsutlåtanden. Hon är väl rädd om nagellacket kan jag tro.”

Caroline skrattade och gick in på miss Farrows rum. Utanför den stora fönsterrutan som gick från golv till tak och bildade rummets fjärde vägg var det redan mörkt och genom den nedfällda persiennen kunde Caroline skymta stadens ljus. Hon drog upp persiennen och stod några ögonblick och tittade ut. Bakom alla upplysta fönster låg ett kontor och på alla kontor över hela staden, som nu låg i skymning, höll flickor i samma situation som hon själv – förhoppningsfulla, besvikna, ambitiösa, uttråkade – på att sätta huven på sin skrivmaskin innan de antingen skyndade sig hem till sina familjer eller dröjde sig kvar ännu några minuter eftersom ”hemma” betydde en lång, mörk och ensam kväll. Hennes strupe började värka. Hon svalde mödosamt, gick tillbaka till skrivbordet och tog manuskriptet som låg där.

Det var en tjock trave maskinskrivna A4-papper, löst sammanhållna av ett kraftigt gummiband. Nyfiket bläddrade hon igenom de första 25

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 25

2011-07-22 15:49:32

sidorna. Det översta bladet hade en tryckt rubrik: Derby Books. Lektörsutlåtande.

Caroline läste miss Farrows utlåtande som var skrivet med stor och yvig handstil. Det var synnerligen positivt: ”Begåvad intrig, fascinerande från början till slut.” Sedan skrev hon ut det på ett nytt formulär och fäste det vid manuset med ett gem. I St Patrickskyrkan utanför slog tornuret fem.

Mary Agnes stack in huvudet genom dörren. Hon hade redan tagit på sig koftan och kappan och höll sin väska i handen. ”Hej då, Caroline.” ”Hej då.” ”Stanna inte kvar hela kvällen nu.” Mary Agnes vinkade åt henne och började gå mot dörren. ”Mary Agnes?” ”Ja?” ”Tror du att det gör något om jag tar det här manuset med mig hem och läser det i kväll? Jag menar, är det mot reglerna eller så?” ”Vill du läsa det? På din lediga tid?” ”Jag tycker att det skulle vara spännande att läsa en bok som tydligen är så bra som den här innan den ens kommer i tryck.”

Mary Agnes ryckte på axlarna. ”Varsågod. Det finns mappar i arkivskåpet där borta.” ”Tack, snälla du.” ”Hej då!”

Dörren föll igen och Caroline letade fram en mapp av tjock kartong och lade omsorgsfullt ned manuskriptet i den. Sedan tog hon sin väska och gick mot hissen. Fem minuter över fem låg skrivcentralen öde, den hade tömts lika snabbt som om det hade varit flyglarm. Från ett rum längre ned i korridoren hördes ljudet av en ensam skrivmaskin. Det hade varit en lång dag och nu började hon känna hur trött hon var. När hon for ned i hissen kom hon att tänka på att miss Farrow inte hade gått runt och presenterat henne som Mary Agnes sagt att hon skulle göra.

Det spelade ingen roll. Hon hade ändå fått en introduktion som inte gick av för hackor. Och hon såg verkligen fram emot att få läsa boken hon tagit med sig. Med manuset under armen ökade hon takten för att hinna med fem och tjugonio-tåget.

26

I_Jaffe_Det bästa av allt.indd 26

2011-07-22 15:49:32