Tarquin Hall
Fallet med mannen som dog skrattande Översättning Marianne Mattsson
Till barnmorskorna på Homerton Hospital i östra London
Indiska uttryck förklaras i ordlistan längst bak Tidigare utgivna titlar: Fallet med den försvunna tjänsteflickan (2010) På sidan 110 har författaren citerat ur The God Market: How Globalization Is Making India More Hindu (Random House 2009)
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel The Case of the Man Who Died Laughing Copyright © Sacred Cow Media, Ltd. 2010 Omslagsillustration John Jay Cabuay Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH, Pößneck, Tyskland ISBN 978-91-37-13661-5
Ett Förskansad i sin Ambassadors baksäte satt Vish Puri med stängda rutor och luftkonditioneringen på full styrka och höll ett vakande öga på sprickan i framrutan. Först hade det inte varit så mycket – ett stenskott som sprätt iväg från däcken på en framrusande lastbil på Mathura Road samma eftermiddag. Men trots tejpen som satt som ett plåster på glaset började sprickorna nu att breda ut sig. Delhis infernaliska hetta låg tryckande mot vindrutan och var fast besluten att hitta dess svagheter och komma åt den irriterande svala luftfickan där innanför. Privatdetektiven hade inte svårt att föreställa sig hur det kändes att vara en djuphavsforskare och höra sin lilla farkost knaka under tusentals ton tryck. Den här måndagen i början av juni hade temperaturen i huvudstaden varit uppe i 44 grader och det hade varit så varmt att asfalten på vägarna blivit mjuk och klibbig som lakrits. Så varmt att luften fortfarande, en timme efter att det hade blivit mörkt, brände som eld i lungorna. I Delhi dämpade däremot ingenting hetsen vid rusningstid. Vart Puri än tittade tog sig tusentals människor fram genom värmen, trafikbullret och de tjocka molnen av avgaser som skimrade i billjusen. Arbetare, tjänstefolk och studenter trängdes i bussar utan luftkonditionering, cyklister i svettdränkta skjortor kämpade med pedalerna, familjer på tre, fyra, rent av fem personer åkte på vespor, mödrarna i damsadel med småbarn i knäet och äldre barn inklämda framför sig. Och överallt var kommersen i full gång. Bitar av kall kokosnöt och pirattillverkade bästsäljande romaner såldes av barn som tog sig fram genom den myllrande trafiken. Vattenmeloner låg staplade på trottoar erna. Under torkarbladen fästes reklamblad där en hakim lovade att ta 5
hjälp av sina krafter och driva ut onda andar och bryta förbannelser. Puri såg alla blanka ansikten som skimrade av svett, ögon som blinkade mot avgaserna, läppar torra av törst, och han slogs av hur stoiskt Delhiborna framlevde sina dagar, till synes resignerade inför de hårda och för det mesta allt sämre villkoren i huvudstaden. Han beundrade deras snabba återhämtningsförmåga, deras förvånansvärt goda humör trots svåra motgångar, men måste även beklaga mänsklighetens förmåga till anpassning, att uppfatta alla möjliga omständigheter som normala. ”Överlevnadsinstinkten är välsignelse och förbannelse i ett”, brukade han säga. För egen del hade Puri vant sig vid luftkonditionering. En man som klädde sig i safarikostym och tweedkeps skulle inte ha klarat sig annars. Mitt i sommaren höll han sig inomhus så mycket som möjligt, men om han absolut måste ge sig ut fick hans chaufför Handbromsen gå bredvid med ett paraply för att se till att hans arbetsgivare hela tiden befann sig i skuggan. Puri hade dessutom investerat i en liten batteridriven handfläkt. Men i sådana här temperaturer fick den motsatt verkan mot den avsedda – det kändes som att sätta ansiktet framför ett avgasrör. Han kunde bara be en bön att vindrutan skulle hålla. Inte förrän i morgon kunde han undvara Handbromsen och skicka honom att byta ut den. Det skulle bli en lång natt. Puri sneglade på klockan. Tio i åtta – tio minuter tills överlämningen skulle ske vid Fun ’N’ Food Village. ”Objektet närmar sig infarten till flygplatsen, kom”, sa han i komradion. Den silverfärgade Safari som han skuggade lämnade de slutna bostadsområdena och de flotta villorna i södra Delhi och styrde ut på den nya, upphöjda trefiliga motorvägen som ringlade förbi Indira Gandhi-flygplatsen. ”På plats, chefen”, svarade en röst. Den tillhörde en av Privata detektivbyråns främsta spanare. Puri, som hade för vana att ge människor smeknamn, kallade honom Lysröret eftersom han brukade ha ”svårt att flimra till liv” på morgnarna. ”Toppen”, svarade privatdetektiven. ”Vi borde vara framme hos dig 6
snart. Om bara den här jeppen kunde sätta lite fart. Himmel, så sakta han kör!” De hade knappt börjat skugga Safarin förrän Puri skakade på huvudet åt den låga hastigheten. Till skillnad från de andra bilarna, som behandlade vägen som en formel 1-bana och åkte slalom mellan dundrande långtradare och dieselspyende bussar, följde den här helt och hållet hastighetsbegränsningarna. Det var det enda fordon på vägen som inte låg i två filer samtidigt och körde med helljusen på hela tiden. Och tutan användes inte, trots instruktionerna som målats baktill på lastbilarna: TUTA TACK! ”Herregud!” Puri frustade irriterat när Safarin lämnade företräde åt en simpel autorickshaw. ”Visst ska man ha förnuft i trafiken – höga hastigheter dödar och så vidare. Men den här karlen måste skämta, inte sant?” Handbromsen visste inte heller vad han skulle tro. ”Var har han lärt sig att köra bil, sir?” frågade han på hindi. ”På flickskolan?” ”Nej, i USA”, svarade Puri med ett skratt. Faktum var att Shanmuga Sundaram Rathinasabapathy, Privata detektivbyråns senaste klient, hade tagit körkort i Raleigh i North Carolina. Puri hade lyckats få tag i en kopia av Rathinasabapathys dossier från en lumparkompis på militärhögskolan, numera verksam inom den indiska underrättelsetjänsten. I pappren stod att ”Sam” Rathinasabapathy var son till en tamilsk hjärtkirurg och född och uppväxt i North Carolina. Han var kärnfysiker med examen från MIT och hade ”återvänt” till Indien för en månad sedan tillsammans med sin likaledes utlandsfödda hustru och deras två små barn. Tanken var att han skulle jobba på ett indisk-amerikanskt företag som höll på att bygga en ny generation kärnreaktorer, men än så länge hade det mest varit krångel med att försöka hyra en lägenhet, få barnen inskrivna i skolan och lära sig att hitta i stan. Systemet var korrupt och för att undvika en kris hade Sam Rathinasabapathy för tre dagar sedan sökt upp Puri på dennes kontor vid Khan Market och berättat om det besvärliga läget. ”Det är mina barn vi talar om! Vad ska jag ta mig till? Jag är helt desperat!” Puri hade gått med på att hjälpa till och rått den villrådige och prydlige Rathinasabapathy att låtsas gå med på kraven från den mellanhand som hade kontaktat honom. 7
”Betala den jäkla goondan och låt mig sköta resten”, hade han sagt. Efter det första mötet hade Puri skakat på huvudet och sagt till sin privatsekreterare Elizabeth Rani att han inte förstod sig på de naiva utlandsindierna. Allt fler av dem skickades till Indien av finansbolag och multinationella företag. Precis som britterna före dem levde majoriteten i ombonad lyx, ägnade en stor del av tiden åt att klaga på tjänstefolk och magbesvär, och hade inte minsta aning om hur saker och ting fungerade i Indien. ”Det är möjligt att den gode Sam är en höjdare, men här i Indien är han ute och cyklar”, hade Puri sagt. ”Vad som krävs i den här situationen är känsla och erfarenhet. Lyckligtvis kan Vish Puri enkelt erbjuda både och.” Efter att ha gett sin nye klient öknamnet Kokosnöten – ”grabben är kanske brun på utsidan, men på insidan är han etthundratio procent gora” – hade Puri skridit till handling. Samma eftermiddag hade Sam Rathinasabapathy gått till banken och tagit ut de begärda tvåhundratusen rupierna – hundratusen per barn. Därifrån hade han fortsatt till Privata detektivbyrån och Puri hade antecknat serienumren och packat sedelbuntarna i en brun duffelväska. Vid sextiden kom samtalet från mellanhanden som förklarade var överlämningen skulle ske. Lysröret hann därmed åka i förväg till Fun ’N’ Food Village och inta position. Nu återstod bara för Rathinasabapathy att överlämna pengarna. ”Beräknad tid till ankomst tio minuter … himmel, det är lika bra att vi säger en kvart, kom”, sa Puri med en suck när Safarin svängde av från motorvägen och in på en dammig enfilig väg. Förutom det vanliga kakofoniska tutandet i trafiken fick alla gropar och omärkta farthinder Rathinasabapathy att sakta ner ännu mer och det var med knapp nöd han undgick att köra på en cyklist som fraktade en hög stapel med fulla äggkartonger. Handbromsen som kämpade för att hålla avståndet, till stor förtret för föraren av en bakomliggande Bedford-lastbil, tvingades till en hastig inbromsning. Samtidigt lade han sig instinktivt på tutan. ”Ledsen, chefen!” ursäktade han sig snabbt. ”Men han kör som en gammal tant!” 8
”Alla amerikaner kör på det viset”, intygade Puri. ”Det måste ske många olyckor i Am-rii-ka”, muttrade Handbromsen. Klockan hann bli kvart över åtta innan Rathinasabapathy kom fram till Fun ’N’ Food Village. Med duffelväskan i högsta hugg skyndade han fram till biljettkontoret och ställde sig i kön. Puri samlade kraft, öppnade bildörren och kände den fuktiga värmen slå emot honom. Han blev andfådd och måste ta stöd. Det tog bara några sekunder innan de första svettdropparna sökte sig ner längs halsen. Svetten pärlade sig på överläppen nedanför hans långa mustascher. Puri fläktade sig med en tidning, betalade entréavgift och följde efter sin klient genom vändkorset. Fun ’N’ Food Village var ett typiskt indiskt vattenland med populära attraktioner och massor av uppspelta barn. Glada skrik hördes när de störtade nerför vattenrutschkanor och plaskade fram längs kanalen: ”Phir, phir! Igen, igen!” Mödrar i färgglada punjabiska bomullsdräkter hade rullat upp sina pösiga byxben till knäna och stod halvt genomblöta i den grunda delen av barnpoolen och lekte med sina små. I vågpoolen spelade en grupp sikhiska pojkar i badbyxor och patkas volleyboll. På bänkar längs kanterna doppade äldre damer tårna i det svalkande vattnet och åt starka dhokla dekorerade med färsk koriander och grön chili. Emellanåt stänkte uppnosiga barnbarn och andra yngre släktingar vatten på dem. Puri följde efter Rathinasabapathy när denne pressade sig fram genom trängseln mot en av de många gipsfigurer som stod utspridda i parken: en skräckinjagande tremetersstaty av den blodtörstige, tiohövdade demonkungen Ravana. Vildögd och flinande svingade han en stor kroksabel och beredde sig på att hugga en fruktansvärd orm. Det var framför Ravana som mellanhanden hade sagt åt Puris klient att vänta. Rathinasabapathy ställde sig i skuggan av den upptornande guden och såg sig oroligt omkring på alla förbipasserande. Puri höll hela tiden ögonen på sin klient, men gick och tog plats i den stökiga kön till en dhaba strax intill. När det blev hans tur beställde han en tallrik aloo tikka masala. Det kunde dröja flera timmar innan han fick något att äta igen, resonerade han, och den vegetariska biff som han hade ätit till lunch på Gymkhana Club hade fått honom att längta efter något mer kryddstarkt – det hade inte 9
hjälpt att han dränkt anrättningen i en kvarts flaska Maggi Chili Sauce. Maten var utmärkt och så fort han hade skrapat i sig det sista av chutneyn på tobaksbladstallriken beställde han en ny portion. Den följdes av en chuski, en jeera-cola med extra sirap, som han måste skynda sig att äta innan den smälte och fläckade ner kläderna. Han ville inte bli avslöjad av sin falkögda hustru. Klockan blev halv nio och mellanhanden syntes fortfarande inte till. Puri började undra om planen hade spruckit. Han förbannade tyst sig själv för att han inte hade räknat med klientens undermåliga föraregenskaper. Men vad var det för karl som inte höll sig med egen chaufför? Ett meddelande ropades ut i högtalarna, först på hindi och sedan på engelska. ”Namashkar”, sa en vänlig, melodisk röst. ”Våra besökare ombes vänligen avstå från urinering i poolen. Toaletter finns på baksidan. Vi uppskattar ert samarbete.” Det dröjde ytterligare fem minuter. Puri var noga med att inte möta kärnfysikerns blick ifall mellanhanden skulle finnas i närheten. En ballongwallah, som hade gjort goda affärer vid vågpoolen, kom och ställde sig någon meter till vänster om Rathinasabapathy. Sedan närmade sig en kort, kraftig man med tjock hals och svartfärgat hår. Han stod med ryggen mot dhaban och Puri kunde därför inte se hans ansikte. Men förutom det uppenbara – att mannen var i femtio-, femtiofemårsåldern, var gift, ägde hund och hade kommit till den avtalade platsen någon gång de senaste fem minuterna – förstod Puri att han hade ett utomäktenskapligt förhållande (det syntes tydliga konturer av en oöppnad kondom i ena bakfickan) och att han var uppväxt på landsbygden, på en plats där dricksvattnet varit förorenat med arsenik (hans händer var täckta av svarta fläckar). Puri tryckte hörsnäckan längre in i örat. Den var kopplad till en mikrofon dold i ett indiskt flaggmärke på klientens skjortficka. ”Herr Rathinasabapathy, stämmer det?” hörde Puri mellanhanden fråga trots barnens glada skrik och skratt omkring honom. Det fanns något självsäkert och belåtet i mannens röst. ”Ja, det stämmer”, svarade kärnfysikern och lät misstänksam. ”Vem är du?” ”Vi talades vid i telefon tidigare.” 10
”Du sa att du skulle vara här klockan åtta. Jag har snart väntat i en halvtimme.” ”Klockan åtta indisk tid, forskarsahib. Vet du vad det är, indisk tid? Alltid senare än man tror.” Mellanhanden skrockade. ”Så sett är jag väldigt punktlig. Men nog talat om den saken. Vad är det du har i väskan? Något till mig, hoppas jag?” ”Jag lämnar inte över några pengar förrän jag vet exakt vem jag har att göra med”, sa Rathinasabapathy, precis som Puri hade instruerat honom. Mellanhanden skakade retligt på huvudet och ställde sig med ryggen mot ballong-wallahn. ”Bry dig inte så noga om min identitet. Det viktiga är att jag är en man som får saker gjorda”, sa han. ”Något måste du heta. Vad ska jag kalla dig?” ”För vissa är jag herr Tio Procent.” ”Mycket lustigt”, sa Rathinasabapathy torrt. ”Det glädjer mig att du tycker det, forskarsahib. Men jag är ingen lustigkurre. Nu till affärerna. Du har hela beloppet exakt och precist?” ”Ja, jag har dina pengar”, sa Rathinasabapathy, fortfarande enligt Puris manus. ”Men hur vet jag att du håller din del av avtalet? Hur vet jag att du inte bara tar pengarna och mina barn kommer ändå inte att …” ”Hör på mig, herr Punkt och pricka!” insköt herr Tio Procent. ”I Indien är ett avtal ett avtal. Det här är inte Amerika och Enron. Allt är ordnat. Nå, tänker du ge mig stålarna eller inte?” Rathinasabapathy tvekade ett ögonblick och sträckte sedan fram duffelväskan. ”Allt finns där. Två – hundra – tusen – rupier”, sa han och uttalade orden med hög och tydlig röst. Mellanhanden tog väskan och vägde den i högerhanden. ”Mycket bra”, sa han och var av allt att döma nöjd. ”Tänker du inte räkna dem?” ”Här? På en så offentlig plats?” Han skrockade. ”Någon som ser så mycket kontanter kan få fel uppfattning. Vem vet? De kanske rånar mig. Jag säger bara det, det finns rövare och banditer överallt numera. Ett litet råd till, forskarsahib: håll i plånboken. Så sent som häromdagen ryckte en tjuv min bärbara dator ur handen på mig. Kan du fatta? Mitt ute på gatan 11
på ljusa dagen. Som tur var fick jag tillbaka den en timme senare. Tjuven lämnade själv tillbaka den. Det var när han förstod vem den tillhörde. Han bad så hemskt mycket om ursäkt.” Herr Tio Procent sträckte fram handen. ”Trevligt att göra affärer med dig”, sa han. ”Välkommen till Indien och lycka till.” ”Är det ordnat? När hör jag av dig igen?” ”Du kommer inte att höra av mig igen. Nästa gång du blir kontaktad är det av rektorn.” Därmed gick mellanhanden mot utgången och var snart försvunnen i trängseln. Ballong-wallahn följde tätt efter. Hans knippe silverfärgade heliumballonger guppade fram över huvudet på alla glada barn och föräldrar och angav hans och den förföljdes position lika exakt som en radiokompass. Puri stod kvar i några sekunder och såg dem gå. Därefter signalerade han till sin klient att stanna där han var i åtminstone tio minuter och följde sedan själv efter Lysröret och hans ballonger – och herr Tio Procent.
12
Två Kvart i sex nästa morgon anlände doktor Suresh Jha till India Gate, kronan i Lutyens koloniala New Delhi. Han verkade lugn, trots att han hade fått veta att det var i dag han skulle dö. Han ställde sin gamla Fiat på den vanliga platsen på parkeringen och började gå längs Rajpath, paradgatan som anlagts under imperialtiden och som ledde förbi parlamentsbyggnaden och kanslihuset till grindarna vid Rashtrapati Bhavan – en gång den brittiske vicekonungens hem, men numera den indiske presidentens officiella residens. Man hade inte känt en vindpust på flera dagar och utdunstningarna från sexton miljoner invånare hängde tunga i morgonluften. Det täta diset bildade en gloria runt de viktorianska gatlyktorna och ritade hårda konturer kring de förbipasserande fordonens strålkastare. Den uppåtstigande solen syntes bara som ett svagt sken på himlen och i och med att sikten var mindre än trettio meter låg de indiska maktsätenas sandstenskupoler och chuttris helt insvepta i fjärran. Den asfalterade boulevarden kantades av sandade gångar och vid sidan av dem stora gräsmattor och träd. Doktor Jha valde vänster sida, men smorde först lite eukalyptusbalsam på överläppen för att dölja den kväljande stank som kom från Jamunafloden två och en halv kilometer längre bort. Trots den tidiga timmen var han långt ifrån ensam. Många andra som plikttroget kom till Rajpath varje morgon för att träna innan det blev för varmt för sådana aktiviteter passerade honom längs vägen: det blekfeta, medelålders paret som bar matchande solskärmar och ägnade sig åt ”raska promenader” men ändå aldrig såg ut att gå ner i vikt; den långe, muskulöse muslimske arméofficeren som alltid joggade hela Rajpath fram och tillbaka i svettdränkt T-shirt; den skröplige herrn med det 13
plågade ansiktsuttrycket och tjänaren som måste skjutsa runt honom i en rullstol. Även doktor Jha var lätt att känna igen. Med sitt långa, vita skägg, sina öppna sandaler och sin dhoti var det fullt förståeligt om den som såg honom för första gången trodde att han var asket. Men den pensionerade matematikern var inte alls någon andens man, utan tvärtom grundare av Delhis institut för rationalism och utbildning, DIRE. Miljoner tittare hade sett honom avslöja Indiens gudsmän i rikstäckande TV och för dem var han känd som ”Gurufångaren”. Det nyvunna kändisskapet var något som doktor Jha varken hade strävat efter eller velat ha, utan det hade smugit sig på honom de senaste åren efter att dygnet runt-kanalerna hade börjat rapportera om så kallade mirakel som om de vore händelser med nyhetsvärde. Till slut hade han inte tyckt sig ha något annat val än att gå ut i etern och predika förnuft och logik. Följden blev att han inte längre var anonym. Idolfixerade beundrare kom alltid fram till honom och ville skaka hans hand. Och han blev ofta antastad av okunniga människor som hade sett honom visa i TV hur man kunde utföra vanliga ”mirakel” – som att gå på glödande kol eller få helig aska att strömma ur händerna – och trodde att han hade förvärvat just de krafter som han försökte undanröja tron på. Så sent som i förra veckan hade han till exempel blivit ombedd att driva ut en ond ande från en pojke på fem år som inte kunde tala. Doktor Jha hade gjort vissa efterforskningar och fått veta att pojken haft gulsot som spädbarn, led av en hörselskada och därmed inte kunde härma ljud som normala barn. Men här på Rajpath fick doktor Jha för det mesta vara ifred. De morgonpigga tillhörde den bildade medelklassen och hans reserverade kroppsspråk gjorde också sitt till. Han gick med armarna beslutsamt på ryggen och huvudet sänkt i begrundan. Just den här morgonen, medan han funderade över det dödshot som han tagit emot dagen före, gick tankarna till barndomen och den första gången som han hade satt sin fot på Rajpath. Suresh Jha hade varit sju år och fortfarande så liten att han kunnat sitta på sin fars axlar. Från den svindlande höjden hade han haft en oförglömlig utsikt åt alla håll kring murarna vid kanslihuset och parla14
mentsbyggnaden och sett ett hav av människor vars huvuden pryddes av huvudbonader av alla slag – pagris, Maharashtra-turbaner, Gandhiska topis. Det hade varit den 15 augusti 1947, den dag då Indien blev självständigt och landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru, höll sitt berömda midnattstal. ”Det sker blott sällan i historien att vi tar steget bort från det gamla och in i det nya … att nationens sedan länge kuvade själ finner ett uttryck”, hade pandit-ji sagt. ”I dag avslutas en tid av olycka och Indien upptäcker på nytt sig självt.” Nehrus entusiasm, hans tro på att ett sekulärt, socialdemokratiskt Indien skulle modernisera sig, bygga fabriker och kraftverk, skolor och universitet, kliniker och sjukhus – att det skulle återta sin rättmätiga plats som en ledare av den civiliserade världen – hade smittat av sig. Den unge Suresh Jha, sprudlande av optimism inför framtiden, hade varit en av de första studenter som börjat vid det nystartade Indian Institute of Technology i Delhi. Längre fram hade han bidragit till att utforma Indiens första inhemska telekommunikationsnätverk. Men medan Kina, Sydkorea och Taiwan pumpade in miljarder dollar i forskning och utveckling under 1970- och -80-talen hamnade den indiska teknologin långt efter. Ekonomiskt gick det inte bättre för landet. Det så kallade License Raj-systemet ledde till att ett litet antal industrifamiljer kunde monopolisera tillverkningen. Det politiska systemet präglades av en djupgående korruption. Doktor Jha, som nu var i sextioårsåldern, kände sig djupt besviken på landets misslyckanden. ”Medan medelklasseliten blir rikare och håller fast vid sin enastående tillåtande inställning till den omänskliga grad av nöd och fattigdom som omger dem, tillhör Indien fortfarande några av världens fattigaste länder – på Human Development Index strax efter Ekvatorialguinea och Salomonöarna”, hade han skrivit i det senaste numret av Proof, DIRE:s kvartalstidskrift som han var chefredaktör för. ”Indien kommer att förbli ett feodalt samhälle så länge människor fortsätter att tro att deras öde bestäms av vissa icke-existerande högre krafter, om det så är Gud, Allah eller Vishnu, och de inte själva tar makten över sina liv.” 15
Med sin kampanj hade han skaffat sig mängder av fiender. Mången byfakir och kringresande sadhu hade svurit att hämnas efter att Gurufångaren hade avslöjat deras bluffmakeri. Doktor Jha hade blivit kallad ”djävul” och ”apa” av kyrkan och mullorna. Han hade även dragit på sig den hinduistiska högerns vrede. Men hans mest berömda – och i mångas mening mäktigaste – motståndare var Hans helighet Maharaj Swami. ”Swami-ji”, som alla kallade honom, hade vunnit ryktbarhet de senaste tre åren. Gudsmannen i sin saffransgula klädnad påstod sig äga förunderliga krafter, vördades som ett levande helgon av över trettio miljoner anhängare och sågs av ytterligare miljoner i hela världen på Channel OM. Han leviterade ofta, plockade fram ädelstenar och värdefulla föremål ur tomma intet och kunde kommunicera med en forntida rishi vars ansikte tusentals påstod sig ha sett ta form mitt framför deras ögon. Genom åren hade doktor Jha kallat honom både bedragare och bluff, en David Blaine i saffransgult. Flera gånger hade han även ifrågasatt Swami-jis påståenden om att kunna bota sjuka i cancer, diabetes och HIV/aids. För en månad sedan hade de två männen slutligen konfronterats med varandra när båda, utan den andres vetskap, blivit inbjudna till samma direktsända pratshow för att medverka i något som programledaren lovade skulle bli en ”kraftmätning”. Doktor Jha hade tagit tillfället i akt och inför en publik på flera miljoner gått till ilsket angrepp mot Maharaj Swami som han kallade en charlatan som lurade allmänheten. ”Du borde dömas som en simpel brottsling”, hade han sagt och tillagt: ”Visa oss nu om du kan levitera!” Med sitt fridfulla, saliga leende hade Swami-ji lugnt förklarat att han bara utförde mirakel när ”det finns ett syfte och ett behov” och att sådana verk avsåg att ”inspirera mänskligheten till att förstå sin sanna potential”. Han hade dessutom tillagt att han inte var ”någon cirkusartist”. ”Forskarna försöker underminera vår tro på det gudomliga”, hade gurun fortsatt och fingrat på sitt radband av rudrakshfrön. ”Intellektet och den moderna teknologin står sig slätt mot kraften i den kärlek som var och en av oss bär i våra hjärtan. Ibland måste människor bli påminda om detta – man måste visa dem något verkligen mirakulöst. Det stärker dem i sin tro. Innan månadens slut ska jag därför utföra ett spektakulärt mirakel så 16
att ingen – inte ens ateister som min vän doktor Jha – ska kunna tvivla på mina krafter.” Programledaren hade försökt få gudsmannen att säga något närmare om den ”övernaturliga händelse” som han såg framför sig, men Maharaj Swami hade vägrat att säga mer. Däremot hade han lovat att doktor Jha skulle ”slås med häpnad”. Och i går hade dödshotet kommit. ÖVERALLT DÄR LAGEN FALLER SÖNDER OCH DÄR LAGLÖSHETEN BREDER UT SIG DÄR VISAR JAG MIG. FÖR DE RÄTTFÄRDIGAS FRÄLSNING OCH UTPLÅNANDET AV DEM SOM GÖR ONT, FÖR LAGENS UPPRÄTTHÅLLANDE ÅTERFÖDS JAG, TIDSÅLDER EFTER TIDSÅLDER. DU OTROGNE! I MORGON DÖR DU! Orden på hindi bestod av bokstäver som hade klippts ut ur en tidning och klistrats fast på ett papper. Doktor Jhas hustru hade blivit skräckslagen och ringt polisen. De hade i sin tur rått hennes make att stanna inomhus. Men Gurufångaren hade varit fast besluten att inte rucka på sina vanliga morgonrutiner. Doktor Jha passerade flera andra grupper på den vidsträckta gräsmatta som låg till vänster om Rajpath: först var det några spänstiga yogadamer som liknade stora sniglar där de stod med böjda ryggar. Längre fram hördes ett taktfast klapper av långa trästavar när fem barbröstade män från södra Indien ägnade sig åt kalaripayat, den uråldriga stridskonsten från Kerala. Och längst bort utförde medlemmar av den lokala Rashtriya Swayamsevak Sangh-avdelningen sin morgonexercis i Hitler Jugend-liknande khaki uniformer. Genom åren hade doktor Jha ifrågasatt RSS rätt att samlas på Rajpath. Det spelade ingen roll hur mycket socialt arbete de utförde, för i hans ögon utgjorde de ändå ett tydligt hot mot allmän lag och ordning. Swayamsevakerna hade inte sett med blida ögon på hans protester, och vid ett flertal 17
tillfällen hade det uppstått hetsiga diskussioner. Men den här morgonen passerade Gurufångaren de ”hatiska fascisterna”, som han ofta hade kallat dem, utan intermezzo. Fyrahundra meter längre fram, i skuggan av ett jamunträd, stod fyra träningsklädda män i en ring. När doktor Jha närmade sig sträckte de upp armarna i luften. En instruktör ropade ett kommando och alla sänkte händerna mot höfterna. Sedan slog alla utom en huvudet bakåt och började skratta. Inte fnittrande, skrockande eller tyst: de avfyrade skrattsalvor som om de vore berusade. I tio sekunder skakade de av ett smittande skratt, men sedan tystnade de tvärt, som om skämtet som hade utlöst den kollektiva uppsluppenheten plötsligt inte var lustigt längre. Instruktören hojtade något igen och med skiftande grad av framgång och besvärade stön böjde sig männen fram och rörde vid tårna. Sedan slog de ut brett med armarna och började gapflabba igen. ”Välkommen, doktor Sahib!” sa den glädjestrålande instruktören, professor Pandey, som var i femtiofem-, sextioårsåldern. Han hade ett stort ansikte som kröntes av massor av vitt hår som delvis blivit gult av piprök. ”Välkommen, välkommen, välkommen! Vi håller på med uppvärmningen! Häng med!” Doktor Jha hade varit medlem av Rajpaths skrattklubb i två år. Nu hälsade han på de andra männen och tog plats i cirkeln. ”Tyvärr är vi bara ett fåtal samlade i dag eftersom så många är bortresta på semester”, fortsatte professor Pandey. Till Skrattklubben kom för det mesta ett tiotal trogna medlemmar. Morgonpassen var alltid högljudda och skräniga och eftersom det hade kommit klagomål från några av de andra träningsgrupperna brukade de hålla till en bit bort på Rajpath. ”Nu när alla är samlade och på plats, god morgon!” sa professor Pandey. ”God morgon”, ropade gruppen. ”Jag är så glad att se er, mina herrar!” fortsatte instruktören och log brett medan han talade. ”Den första punkten för dagen är att vi har en nykomling. Tillåt mig att presentera herr Shivraj Sharma. Se till att han känner sig välkommen är ni snälla.” 18
”God morgon!” ropade de andra i kör och applåderade. ”Herr Sharma, vilket är ert yrke om jag får be?” frågade professor Pandey och vände sig till den distingerade medelålders herrn i lila träningsoverall. ”Jag är chefsarkeolog vid Survey of India”, svarade mannen högdraget. ”Mycket bra, herr Sharma”, sa professor Pandey och log som om han talade med ett barn som lärt sig rabbla tolvans tabell. ”Här i Skrattklubben ägnar vi oss som ni säkert vet åt skratterapi. Det är en fantastisk metod som ger oss såväl motion och andningsträning som glada skratt, något som är bra för hjärta och själ. Och vad vore vi utan hjärta och själ?” Alla utom herr Sharma stämde in i ett kollektivt: ”Ingenting!” ”Exakt! Det yttersta målet med skratterapi är att uppnå världsfred. Människor överallt och från alla kulturer kan skratta. Skrattet är det gemensamma språk som vi alla behärskar. Så hur kan vi uppnå världsfred med hjälp av skratt? Mycket enkelt! När vi skrattar …” Här föll de andra männen in och avslutade meningen i kör: ”… förändras vi. Och när vi förändras förändras hela världen med oss!” ”Mycket bra, mycket bra, mycket bra!” utbrast professor Pandey och vände sig i tur och ordning till alla deltagare i ringen. ”Nå, herr Sharma, vet ni vad en narr är?” Innan arkeologen hann svara fortsatte instruktören: ”Han är komiker och skrattar därför högst av alla. Nu blir det alltså ett narrskratt. Jag räknar till tre. Ett, två …” På tre pekade professor Pandey på mannen som stod mittemot honom i cirkeln, som om denne just hade berättat världens roligaste historia, och började fnittra exalterat. De andra männen gjorde likadant, stapplade omkring som berusade tonåringar med händerna för munnen. Sharma gjorde sitt bästa för att ta efter men såg bortkommen och besvärad ut. ”Ho ho, ha-ha-ha! Ho ho, ha-ha-ha!” sjöng gruppen mot slutet av narrövningen, tog några danssteg och klappade händer. ”Mycket bra, mycket bra, mycket bra!” tjöt professor Pandey. ”Nu, rappakaljaövningen! Vad är rappakalja, herr Sharma?” 19
Nykomlingen gav honom en sur blick som tycktes säga: ”Allt som kommer ur din mun!” Men än en gång hann professor Pandey före. ”Rappakalja är nonsens”, sa han. ”Sådant som småbarn pratar.” Han log brett igen. ”Nu låtsas vi därför att vi är två år igen.” Professor Pandey ägnade den följande minuten åt att ge ifrån sig pinsamma småbarnsläten medan han vevade med armarna i luften som en väderkvarn. Man fortsatte med fler övningar: Tyst skratt (då man blåste upp kinderna, nöp ihop läpparna med fingrarna, pep som en gammal blåsbälg och pumpade upp och ner med axlarna) och avslutningsvis Kycklingen. ”Hoho, ha-ha-ha! Mycket bra, mycket bra, mycket bra!” Mot slutet av passet, som varade en halvtimme, uppmanade professor Pandey alla som hade en rolig historia att de skulle berätta den för gruppen. ”Inga fräckisar, tack!” sa han. ”Inget som ni inte skulle berätta för er nani-ji!” ”Men, Pandey Sahib, min nani-ji berättar de snuskigaste skämten av alla!” tjöt herr Karat, en av de andra trogna deltagarna, som kunde göra en oroväckande realistisk imitation av en kyckling. Hans kommentar utlöste fler skratt – den här gången uppriktiga, naturliga och helt spontana skratt. Och sedan meddelade en annan deltagare, herr Gupta, att han hade hört ett toppenskämt kvällen före. ”Chefen frågar en Sardar-ji på anställningsintervju: ’Kan du stava till ett ord som krysantemum?’ Sardar svarar: ’Vita eller gula?’” Professor Pandey följde upp med ett knack-knack-skämt. ”Knack, knack”, sa han. ”Vem där?” ”Bunty?” ”Vilken Bunty?” ”Bunty”, upprepade Pandey och fnissade. ”Vilken Bunty?” sa de andra och försökte få ur honom poängen. Men professorn kunde inte svara. Precis som farbror Albert i Mary Poppins verkade han ha drabbats av skrattsjuka. ”Professor Pandey, ni måste berätta historien till slut. Vad ska det annars tjäna till?” sa herr Karat och log. Men sedan började även han att fnittra okontrollerat. 20
Doktor Jha och herr Gupta gjorde likadant och skrattade hejdlöst som småflickor. Den här gången var det däremot annorlunda. Den här gången kunde de inte sluta. ”Jag … jag … kan inte behärska … mig!” fick professor Pandey fram mellan skrattattackerna. ”Och jag … jag kan inte röra fötterna!” Doktor Jha sa att även han kände sig fjättrad vid marken. Karat och Gupta upplevde till sin fasa samma sak. Alla tittade ner och försökte ta reda på vad det var som höll fast dem. Samtidigt steg en dimma vid deras fotleder. Snart låg den som ett böljande täcke över marken och kring deras vader. Sharma var den ende som inte påverkades av händelserna. Ändå vågade han inte röra sig ur fläcken. De lösdrivande hundar som legat och dåsat under träden längs Rajpath hade ylande och skällande samlats kring gruppen. Mängder av hotfullt kraxande kråkor cirklade ovanför. Det var som om himlen blev mörkare. Åskan mullrade. En blixt lyste upp. Plötsligt framträdde en skräckinjagande skepnad mitt ibland dem. Hon var fruktansvärt ful, hade fyra slingrande armar, kolsvart ansikte och en stor tunga som spelade i den blodiga munnen. Runt halsen hängde dödskallar i rad. Männen skrattade fortfarande men blev fullständigt skräckslagna när de förstod att det här var gudinnan Kali. ”Du otrogne!” ylade en gäll häxröst medan dimman steg omkring henne. Gudinnan riktade ett långt, knotigt pekfinger mot doktor Jha samtidigt som hon började sväva och blev hängande gott och väl en meter upp i luften. I ena handen svingade hon ett blodigt svärd, i den andra höll hon ett avhugget manshuvud. ”Jag är Kali, Shivas maka! Jag är Återlöserskan! Jag är Döden!” En eldsflamma sköt ut ur hennes mun. ”Du! Som har vågat förolämpa mig! Du som har vågat göra narr av mina krafter! Du ska smaka blod!” Gudinnan gled fram genom luften mot doktor Jha och spydde ur sig mer eld. Kråkornas kraxande och hundarnas ylande tilltog i styrka. ”Du dödlige! Nu slås du med häpnad!” kacklade hon. 21