Folk dör ständigt. Ofta på sjukhus. Därför var planen genial. Enkel, nästan banal: Alla de nära döden-upplevelser som läkarna hörde talas om skulle beläggas. Hur då? På akutmottagningarna, naturligtvis. För det fanns ett mönster i det som folk berättade – de människor som hade förklarats kliniskt döda när andningen upphört och hjärtat inte längre slog: de svävade uppåt. De hängde uppe under taket och såg ned på sig själva. Ofta kunde de beskriva detaljer som hjärnan omöjligen hade kunnat fantisera ihop i ett sista dödsrus: Hur en läkare hade vält omkull en vas, vad han eller hon hade ropat till sjuksköterskorna, vem som hade kommit in och ut ur salen – och när. En del kunde även berätta vad som hade hänt i salen bredvid. Men det var inte vetenskapligt bevisat. Det skulle det rådas bot på nu. Akutmottagningar, intensivvårdsavdelningar och trauma enheter – de ställen där man brukade återuppliva människor – skulle tas i bruk. Som ett led i en världsomspännande undersökning satte man upp hyllor, små hyllor ända uppe under taket. På hyllorna lade man bilder, illustrationer som var vända uppåt – omöjliga att se nedifrån. Bara om man svävade i luften uppe under taket kunde man se bilderna. Agnes Davidsen ingick i den danska gruppen. Läkarna hade 11
Den sista goda människan_inlaga.indd 11
2011-07-08 09:11:08
skrattat åt planen men hade inte satt sig på tvären. Bara de själva betalade vad det kostade att sätta upp hyllorna. Agnes var med när man satte upp hyllan på Rigshospitalet i Köpenhamn. Hon hjälpte till att hålla i stegen när vaktmästaren klättrade upp med det förseglade kuvertet i handen, och det var hon som släckte ljuset innan förseglingen bröts och teckningen placerades på hyllan. Bara i högkvarteret visste man hur teckningen såg ut. Ingen annan hade någon aning. En tv stod på i bakgrunden. Det handlade om förberedelserna inför klimattoppmötet i Köpenhamn. Den franske presidenten Nicolas Sarkozy sa att Europa inte tänkte acceptera att jordens temperatur steg med mer än två procent. Agnes skakade på huvudet och hjälpte till med att fälla ihop stegen. Det lät helt vansinnigt när det sades på det sättet, tänkte hon. Inte acceptera. Som om vi människor kunde höja och sänka jordklotets temperatur likt en termostat. Hon tackade vaktmästaren och betraktade hyllan uppe under taket. Nu återstod bara att vänta på att sjukhuset skulle ringa och meddela att någon i salen dött. Och återvänt.
12
Den sista goda människan_inlaga.indd 12
2011-07-08 09:11:08
1.
Yonghegongtemplet, Peking – Kina Det var inte markens skakningar som väckte honom. Dem var han van vid – tunnelbanan gick precis under Yonghegongtemplet och hotade ständigt att välta det trehundrafemtio år gamla komplexet mitt i den kinesiska huvudstaden. Han hade vaknat därför att någon eller något hade stått böjd över honom medan han sov. Betraktat honom. Det var han säker på. Munken Ling satte sig upp i sängen och tittade sig omkring. Solen hade just börjat gå ned, smärtorna hade tvingat honom i säng tidigt. – Är det nån där? Smärtan flyttade sig; han blev inte klok på om det var i ryggen, magen eller bröstet som något inte stod rätt till. Han hörde de unga munkarna prata nere på tempeltorget – de sista västturisterna var på väg ut. Ling trotsade smärtorna och steg upp. Han hade fortfarande en känsla av att det var någon i rummet. Men ingen syntes till. Han hittade inte sina sandaler och vacklade barfota fram över stengolvet. Det var kallt. Kanske håller jag på att få en blodpropp, tänkte han. Han hade svårt att andas. Hans tunga hade svullnat och han vinglade. För ett ögonblick höll han på att tappa fotfästet men visste att han måste stå på benen. Om han föll nu skulle han inte kunna resa sig igen. Han tog ett djupt andetag som skickade 13
Den sista goda människan_inlaga.indd 13
2011-07-08 09:11:08
en brännande ilning genom luftrören och lungorna. – Hjälp mig, försökte han ropa, men hans röst var för svag och ingen hörde honom. – Hjälp mig. Ling klev ut i en smal, fuktig korridor och gick in i ett annat rum. Diskret, brandgult solljus trängde ned genom takfönstret. Han granskade sin kropp. Det syntes ingenting. Varken på armarna, magen eller bröstet. Ett kraftigt styng gjorde honom alldeles yr. Han blundade ett ögonblick. Slutade kämpa emot och försvann in i ett mörker av oändligt obehag. Sedan kände han ett ögonblicks lugn. Plågorna kom i små stötar som hela tiden blev våldsammare. Nu hade han fått ett andrum. Hans händer darrade när han drog ut lådan och sökte igenom den med famlande rörelser. Till slut hittade han vad han letade efter: en liten, repig fickspegel. Han såg sig i den. Ett ansikte fullt av rädsla. Ling drog ned höftskynket lite grann och höll upp spegeln så att han kunde se nedre delen av sin rygg. Sedan drog han efter andan. – Vad är det där? viskade han och släppte taget om spegeln. Det enda svar han fick var ljudet av spegeln som krossades mot golvet. Den gammaldags mynttelefonen på väggen såg långtifrån ut som någon räddande ängel, men den var hans enda möjlighet. Han släpade sig fram till den. En ny våg av smärta fick honom att stanna. Det kändes som en evighet. Han öppnade ögonen och såg på mynttelefonen som han hade varit en så innerlig motståndare till att man satte upp. Det var ett krav från myndigheterna på grund av de besökande turisterna – om det hände någon av dem något skulle man kunna tillkalla hjälp. Av samma skäl stod numret till larmcentralen skrivet med stora siffror på väggen, och bredvid fanns en skål med mynt. Ling sträckte fram handen och försökte nå skålen; han fick tag i ena kanten men tappade balansen och 14
Den sista goda människan_inlaga.indd 14
2011-07-08 09:11:08
blev tvungen att släppa den och stödja sig mot väggen. Skärvor och mynt på golvet. Ling tvekade. Att böja sig ned verkade oöverstigligt. Och skulle en av hans sista handlingar i denna värld verkligen vara att böja sig efter de blänkande små mynt han hade ägnat större delen av livet åt att försaka? Men han ville inte dö än och plockade med darrande händer upp ett mynt, stoppade det i telefonen och slog de tre siffrorna som stod skrivna på väggen. Sedan väntade han. – Men skynda på då, viskade han besvärat. Till slut hördes en kvinnoröst: – Larmcentralen. – Ni måste hjälpa mig! – Vad rör det sig om? Varifrån ringer ni? Rösten i luren var lugn och sansad. Nästan mekanisk. – Jag brinner. Jag … Ling tystnade och vände sig om. Det var någon där, det var han helt säker på. Någon höll honom under uppsikt. Han gnuggade sig i ögonen, men det hjälpte inte, han såg ingen. Vem kunde vilja göra honom illa? – Jag måste veta var ni är, sa kvinnan. – Hjälp mig … För varje ord han uttalade löpte ett styng av smärta från ryggen upp genom halsen till munnen och den svullna tungan. Kvinnan avbröt honom vänligt men bestämt: – Hur var namnet? – Ling. Ling Cedong, jag … Hjälp mig! Min hud, den brinner! – Herr Cedong, sa hon otåligt. Var befinner ni er just nu? – Hjälp mig! Han hejdade sig tvärt. Plötsligt var det som om någonting inom honom rasade ihop. Som om världen runt omkring honom tog ett steg tillbaka och lämnade honom i ett tillstånd av overklighet. Ljuden försvann. De spridda skratten från gården. Och rösten i luren. Tiden stod stilla. Han befann sig i en ny värld. Eller på 15
Den sista goda människan_inlaga.indd 15
2011-07-08 09:11:08
tröskeln till en annan värld. Det rann blod ur näsan på honom. – Vad är det som händer? viskade han. Det är så tyst. I samma stund släppte han luren. – Hallå? lät den mekaniska rösten från luren som hängde och dinglade från telefonen. Hallå? Men Ling hörde inte. Han tog ett par vacklande steg mot fönstret. Han såg på de tre glasen på fönsterbrädan. Det fanns vatten i ett av dem – kanske skulle det hjälpa. Han sträckte sig efter det men fick inte riktigt grepp om det. I stället försvann det ut genom fönstret och krossades mot stenarna på gården. Munkarna därute tittade upp. Ling försökte signalera till dem. Han såg hur deras munnar rörde sig men hörde ingenting. Ling kände hur blodet rann ur näsan. Han kände smaken också. – Vad är det som händer med mig? stönade han. För ett ögonblick kändes det som om han höll på att utplånas. Som om han hade reducerats till ett inslag i en annan människas dröm, en människa som nu var i färd med att vakna. Och han kunde inte kämpa emot. Ljuden runt omkring honom var borta. Han föll. Landade på rygg och tittade upp. Det var alldeles tyst runt honom. Sedan log han och sträckte upp handen i luften. Där taket nyss varit hade han nu fri sikt mot de första svaga stjärnorna på natthimlen. – Det är så tyst, mumlade han. Venus. Och Vintergatan. *** De andra munkarna stormade in i rummet och böjde sig ned över honom. Men Ling såg dem inte. Hans framsträckta hand föll slappt till marken. Han hade ett leende på läpparna. – Han har försökt ringa, sa en av munkarna med luren i handen. Till larmcentralen. – Ling! 16
Den sista goda människan_inlaga.indd 16
2011-07-08 09:11:08
En av de andra munkarna – den yngste, inte mer än en pojke – försökte komma i kontakt med honom. – Ling. Hör du mig? Inget svar. Den unge munken tittade upp på de andra. – Han är död. Alla var tysta. Böjde på huvudet en stund. Flera hade tårar i ögonen. Den äldste munken bröt tystnaden: – Hämta lopön. Vi har ont om tid. En av de andra ville skicka pojken, men de äldste stoppade honom. – Nej, hämta honom du. Pojken har aldrig upplevt det. Låt honom stanna här och göra det. Munken sprang i väg och pojken såg på den äldste av munkarna. – Vad kommer att hända? frågade han ängsligt. – Phowa. Vi ska skicka hans sinne vidare. Strax kommer lopön. – Phowa? – Phowa hjälper sinnet på vägen. Genom kroppen och ut genom huvudet. Vi har bara några minuter på oss. – Vad händer om vi inte hinner? – Vi hinner. Lopön är snabb. Kom, hjälp mig. Han kan inte ligga här. Ingen reagerade. – Ta tag här. Pojken och de båda andra munkarna tog tag i Lings ben. De lyfte upp honom och lade honom på sängen. Han låg lite på sidan. När den äldste munken skulle rulla över honom ordentligt på rygg fick han syn på något. – Vad är det där? frågade han. De andra kom närmare och tittade. – Se där. På hans rygg. Alla stod nu böjda över den döde munken. – Vad är det? frågade pojken. Ingen svarade. De stod bara tysta och stirrade på det besyn17
Den sista goda människan_inlaga.indd 17
2011-07-08 09:11:08
nerliga märket som hade vuxit fram på munken Lings rygg. Det bredde ut sig från axel till axel och gick halvvägs ned på ryggen. Som en tatuering eller ett brännmärke. Eller som om ryggen hade brunnit.
18
Den sista goda människan_inlaga.indd 18
2011-07-08 09:11:08
2. Suvarna Hospital, Bombay – Indien Giuseppe Locatelli hade tagit emot mejlet för tre dagar sedan. Kunde han hjälpa till att lokalisera en nyligen avliden indisk ekonom? Giuseppe hade ingen större lust, men han ville innerligt gärna få lämna Indien och hoppades att en god, pliktuppfyllande insats här kunde vara en språngbräda till en bättre tjänst på en annan italiensk ambassad. Kanske i USA. Det drömde han om. Washington. Eller konsulatet i New York som hade hand om allt som rörde FN. Vad som helst utom dessa stinkande gator. Därför hade han inte tvekat att svara ja. Färden var lång och tröttande fastän det var tidigt på morgonen. Taxin kunde bara köra långsamt genom den täta slummen. Giuseppe hade redan den första veckan i Indien lärt sig att man inte skulle se på de fattiga. Inte se dem i ögonen – det var så förstagångsresenärerna fick en svans av tiggande barn efter sig. Höll man däremot blicken stint riktad framåt och var iskall lät de en vara i fred. I Indien handlade det om att förtränga fattigdomen när man gick på gatan och inte gråta förrän man var ensam. Annars blev man skinnad. Taxin stannade. – Suvarna Hospital, sir. Giuseppe betalade chauffören och klev ut. Det var kö framför sjukhuset. Det var tamejfan kö precis överallt i det här landet. Kö 19
Den sista goda människan_inlaga.indd 19
2011-07-08 09:11:09
på stranden, kö hos polisen, kö framför varenda liten klinik som hade lite gips och gasväv. Giuseppe trängde sig fram utan att se någon i ögonen. Utan att över huvud taget ta notis om vad som skedde runt omkring honom. Han talade engelska med receptionisten. – Giuseppe Locatelli, italienska ambassaden. Jag har ett avtalat möte med doktor Kahey. Doktor Kahey lät sig inte påverkas av arbetsbördan. Han gjorde ett lugnt och sansat intryck och pratade om Italien, om Sardinien, där Giuseppe aldrig hade varit, medan de gick nedför trapporna och till slut kom fram till bårhuset. Giuseppe kunde inte låta bli att uttrycka sin beundran för den jäktade doktorn. – Alla människorna därute. Hur hinner ni? – De har inte kommit hit för att bli behandlade, sa doktor Kahey och skrattade överseende. Det är ingen fara. – Varför har de kommit då? – För att visa honom sin respekt. – Honom? Doktor Kahey såg förvånat på Giuseppe Locatelli. – Mannen ni har kommit för att se. Raj Bairoliya. Såg ni inte att de hade blommor med sig? Giuseppe rodnade. Han hade inte sett någonting alls. Han hade stirrat stint framför sig av rädsla för att få ögonkontakt och bli utsatt för tiggeri. Kahey pratade vidare med sin karakteristiska sjungande indiska brytning: – Bairoliya was one of the closest advisers to mister Muhammad Yunus, the inventor of the micro loan. You know mister Yunus? Giuseppe skakade på huvudet. Men han hade hört talas om mikrolånet, det hade gjort det möjligt för tusentals och åter tusentals människor att ta initiativet till nya små affärsrörelser. – Yunus fick Nobelpriset 2006, sa doktor Kahey och drog ut den 20
Den sista goda människan_inlaga.indd 20
2011-07-08 09:11:09
avlidna ekonomen ur likskåpet. Men de hade lika gärna kunnat ge det till Bairoliya. Giuseppe nickade. Läkaren drog undan svepningen. Den döde ekonomen såg fridfull ut. Askgrå i huden. Giuseppe kände igen färgen från sin mormors lit de parade. Han harklade sig och förklarade att han nu skulle ringa den italienska polismyndighet som hade skickat honom. – Sure, sure. Han ringde upp. Luren i andra änden lyftes omedelbart. – Tommaso Di Barbara? – Si. – Giuseppe Locatelli. Chiamo dall’ambasciata a Mumbai. – Si. Si! – Som ni bad mig står jag nu bredvid Raj Bairoliyas lik. Rösten i telefonen lät förkyld och upphetsad: – Kan ni se hans rygg? Giuseppe vände sig till läkaren som hade dragit sig undan för att röka. – De italienska myndigheterna frågar om ryggen. – Ah. Ni vill se märket. Kahey ryckte på axlarna och lade cigaretten på fönsterbrädan så att glöden nådde ut över kanten. – Kanske kan ni berätta för mig vad det är, sa han och såg uppfordrande på Giuseppe. Ni måste hjälpa mig. Giuseppe stod med telefonluren i handen och visste inte vad han skulle göra. – Vi ska vända på honom. – Ring tillbaka, blev han beordrad på italienska och sedan lades luren på. – Come on. Don’t be afraid. He won’t hurt anyone. On three! Ready? Doktor Kahey småskrattade när Giuseppe tog tag i liket. – One, two, three! 21
Den sista goda människan_inlaga.indd 21
2011-07-08 09:11:09
Liket damp över på sidan, en styv arm föll ut över kanten. Giuseppe Locatelli stirrade förundrat på den dödes rygg. Ett märke löpte från axel till axel. – What is it?
22
Den sista goda människan_inlaga.indd 22
2011-07-08 09:11:09
3. Polizia di Stato, Venedig – Italien Tommaso Di Barbara hade väntat på samtalet hela dagen. Han hade i det närmaste suttit och stirrat på telefonen alltmedan han kurerade en begynnande influensa. Och nu kom samtalet – vid en väldigt oläglig tidpunkt. Tommaso såg på telefonen medan hans chef betraktade honom med anklagande min. – Du vet ingenting om det? frågade chefen strängt. Ett paket beställt med diplomatpost från den här stationen, skickat från Kina? Tommaso svarade inte. Han undrade vad hans chef, commissario Morante, gjorde på polisstationen så här dags. Chefen visade sig annars bara när de hade fint besök. Tommaso hade en obehaglig känsla i kroppen. En känsla av att hans dagar på stationen snart var räknade. Chefen upprepade: – Är du säker? Nån har använt officiella kanaler för att få de kinesiska myndigheterna att skicka paketet med bandet. Genom Interpol. Förbi mig. Chefens andedräkt luktade chianti och vitlök. – Mitt pass börjar nu, svarade Tommaso undvikande. Han reste sig och flydde ut i regnet. Bron som gick från polisstationen och ut till polisbåtarna var det första som mötte alla prominenta gäster i Venedig. Efter att ha kört från fastlandet togs de emot av commissario Morante, led23
Den sista goda människan_inlaga.indd 23
2011-07-08 09:11:09
des genom det gamla polishuset där det en gång i tiden hade bott munkar och ut till Canal Grande längs polisens bro. I natt hade de inga gäster. Bara regn. Tommaso hoppade ned i båten och ringde upp ”senaste mottagna samtal”. – Hallå? – Det är Tommaso igen. Är ni fortfarande där? – Ja. Ja! Giuseppe Locatelli lät uppriven. Tommaso svor för sig själv. Jävla regn. Det gick inte att höra något. Han tryckte handen mot det fria örat. Lyssnade. – Jag är fortfarande på bårhuset. – Har ni vänt på honom? – Ja. Det är … – Prata högre, ropade Tommaso. Jag hör er inte. – Han har ett märke. Det ser inte klokt ut. Som en … Tommaso bröt tystnaden. – Som en tatuering? – Ja. Flavio och den nye från Puglia kom springande genom regnet. De delade nattpasset med Tommaso. – Kan ni ta bilder med er telefon? frågade Tommaso. – Ja. Men jag har tagit med en kamera också. Som ni bad mig i mejlet. Tommaso tänkte snabbt. Om han tolkade chefens humör på rätt sätt skulle han kanske inte få vara kvar på stationen så länge till. För kort tid för att vänta på att några fotografier skulle komma med post från Indien. – Ta bilder av hans rygg med er telefon. Hör ni mig? Det är bråttom. Ta både bilder av hela ryggen och närbilder – så nära det går utan att skärpan går förlorad. Flavio och den nye öppnade dörren och klev in i båtens styrhytt. De hälsade på Tommaso som nickade. – Har ni förstått? frågade Tommaso. 24
Den sista goda människan_inlaga.indd 24
2011-07-08 09:11:09
– Ja, sa Giuseppe. – Och skicka dem till mig via MMS. Tommaso lade på. Han grävde efter pillerburken i fickan och svalde två utan annan vätska än sitt eget spott medan han försökte komma på vem som hade smittat honom. Kanske någon på hospiset. Sjuksköterskorna och systrarna som skötte om hans mor var i ständig kontakt med sjukdom. Tanken på den döende modern fick honom att känna ett styng av dåligt samvete som ilade genom kroppen.
Järnvägsstationen Santa Lucia, Venedig Hans pass angav att han kom från Guatemala. Det minsta pass som Tommaso någonsin hade sett: bara en liten bit papp som vikts på mitten. Knappt plats för stämplar eller visum, bara ett solkigt fotografi av innehavaren, som såg ut som en indian, och några tvivelaktiga officiella stämplar från en lika tvivelaktig myndighet på andra sidan Atlanten. – Poco, poco, svarade passets innehavare när Tommaso frågade om han kunde italienska. – Franska? Inte det heller. Mannen kunde bara prata lite engelska, och det var absolut inte Tommasos starka sida. Men det var Tommaso inte ensam om i Italien. Inte ens hans engelsklärare i skolan kunde engelska. I gengäld piskades franska språket in i dem. Tommaso hade hellre velat lära sig engelska men nu var det för sent, tyckte han. När man är över tjugofem är det för sent att lära sig något nytt – så hade hans far uppfostrat honom. Och när man är över trettio ska man vara sin egen läkare. Tommasos far, som aldrig hade lämnat Cannaregio i Venedig, dog därför att han vägrade söka läkare när han fick problem med lungorna. Tommaso visste en sak: fäder borde prata mindre. Men han visste också att han på många sätt var en trött kopia av sin far. Tommaso sträckte på sig och såg sin egen spegelbild i tågkupéns 25
Den sista goda människan_inlaga.indd 25
2011-07-08 09:11:09
fönster. I vanliga fall skulle han ha mött ett skarpskuret, välrakat ansikte med intensiva ögon, gråsprängt hår och ett kraftigt käkparti. Men i kväll såg han ut som någon som borde ligga hemma under täcket. Tommaso var den förste att erkänna att hans fördelaktiga yttre hade varit ett hinder för ett stabilt förhållande. Det fanns helt enkelt för många frestelser. Men inte på senare år – efter det att han kommit upp i fyrtioårsåldern och lugnat sig. Inte för att hans utseende hade förändrats i nämnvärd grad. Men människorna runt omkring honom hade förändrats. De hade gift sig och njöt av närheten det gav. Tommaso sa nästan varenda dag till sig själv att han borde hitta en hustru. Men det skulle nog inte bli i kväll, konstaterade han när han åter fick syn på sin spegelbild. – Grazie. Tommaso nickade till indianen från Guatemala och klev ut på perrongen. Han kollade genast telefonen. Inga nya meddelanden. Inga bildfiler. Tommaso tittade på stationsklockan. Tisdagen den 15 december 2009. 01.18. Han visste att det kunde ta flera minuter, ibland timmar, innan ett meddelande nådde mobilen när det skickats från Asien. Deras underrättelsetjänster fördröjde signalen så att de kunde kontrollera vad som skickades in och ut. De hade sträng uppsikt över folks samtal. – Flavio, ropade Tommaso på sin kollega. Flavio! Allt som allt var de bara tre poliser på detta nattpass som hade börjat i hällregn för sjutton minuter sedan. Polisens högkvarter låg snett mittemot järnvägsstationen. De visste att tåget från Trieste kom in halv två och ofta förde med sig illegala invandrare från Östeuropa som sökte lyckan i väst genom att arbeta för dåliga löner i något uselt kök. Flavio kom fram ur regnet och in under perrongtaket av stål. Han var tvungen att skrika till Tommaso för att överrösta allt oväsen: – Vi låter dem gå. 26
Den sista goda människan_inlaga.indd 26
2011-07-08 09:11:09
– Varför det? – Självmord på Murano. – Självmord? – Eller mord. Vem vet på de öarna? Flavio snöt sig hårt tre gånger och stoppade tillbaka näsduken i fickan. Tommaso tittade på telefonen igen. Fortfarande ingenting från Indien. Är jag rädd för svaret? frågade han sig på väg ned i båten. Nästan alla andra gånger hade han haft rätt. För ett par månader sedan var det i Hanoi man hade hittat en person. Som dött på samma sätt. Samma märke. Också en välgörare. Innan Flavio vände båten i kanalen upptäckte Tommaso att det lyste på chefens kontor. Tommaso visste bara alltför väl vad det betydde: commissario Morante hade rivit upp himmel och jord för att ta reda på vem som hade fått de kinesiska myndigheterna att skicka paketet med bandet. Snart skulle han veta – commissario Morante var en grundlig herre – och han skulle också få reda på att Tommaso hade använt Interpol för att skicka varningar till en rad europeiska polismyndigheter. Bland annat den i Köpenhamn.
27
Den sista goda människan_inlaga.indd 27
2011-07-08 09:11:09
4. Köpenhamn – Danmark Iskalla timmar i Nordvest. Regnet trummade hårt mot polisbilens tak i en lugnande, monoton rytm. Dropparna hade blivit tyngre. Snart skulle regnet över Köpenhamn kristalliseras och landa som mjuk snö i stället, tänkte Niels Bentzon medan han med darrande fingrar försökte få upp den näst sista cigaretten ur paketet. På andra sidan de immiga rutorna var världen runt omkring honom en ogenomtränglig slöja av vatten, mörker och skiftande ljus från förbipasserande bilar. Han lutade sig bakåt. Stirrade ut i intet. Han hade huvudvärk och tackade högre makter för att insatsledaren hade bett honom sitta kvar i bilen och vänta. Niels hade svårt för Dortheavej. Kanske på grund av områdets förmåga att dra till sig bekymmer. Det skulle inte heller förvåna honom om det i natt var torrt väder i resten av Köpenhamn. Niels försökte minnas vem som hade kommit dit först: Islamiska trossamfundet eller Ungdomshuset. Två organisationer som fungerade som en öppen inbjudan till bråkmakare. Alla poliser visste det: ett anrop över polisradion om att det behövdes assistans på Dortheavej i Nordvest betydde antingen bombhot, demonstrationer, anlagda bränder eller helt enkelt våldsamheter. Niels hade varit med när de skulle utrymma det gamla ungdomshuset; nästan varenda polis i landet hade kallats in. Det hade varit en smutsig historia. Han gillade det inte. Niels hade hamnat på en 28
Den sista goda människan_inlaga.indd 28
2011-07-08 09:11:09
sidogata där han försökte lugna två mycket unga män med mycket stora påkar. Niels blev träffad över vänster arm och de nedersta revbenen. Hatet lyste om ungdomarna; en supernova av frustration som riktades mot Niels. När han till slut lyckades trycka ned en av dem i asfalten och sätta handklovar på honom skrek den unge mannen de värsta glåpord rätt i ansiktet på honom. Dialekten gick inte att missta sig på: Nordsjælland, Rungsted. Rikemansbarn. I natt var det emellertid varken den arga ungdomen eller islamisterna som vållade oro på gatan utan en hemskickad soldat som lät sin frustration gå ut över sin familj. – Niels! Niels hörde att någon bankade på rutan. Han hade fortfarande tre fjärdedelar av cigaretten kvar. – Niels. Du måste komma nu. Två djupa bloss innan han steg ut i regnet. Polismannen, en mycket ung kille, såg på honom. – Vilket väder. – Hur mycket vet vi? sa Niels, kastade ifrån sig cigaretten och banade sig väg genom avspärrningarna. – Han har avlossat tre eller fyra skott och har tagit gisslan. – Vad vet vi om gisslan? – Ingenting. – Några barn? – Vi vet ingenting, Niels. Leon är inne i trappuppgången. Han pekade.
Tisdagen den 15 december 2009 Fuck dig!! hade någon frispråkig person ristat in i väggen strax ovanför namnskyltarna. Trappuppgången var både en ruin och ett testamente över de senaste årens politiska beslut: bevara Christiania, fuck Israel och döda snutarna hann Niels läsa innan den rostiga porten gick i lås bakom honom. Han hade blivit genomblöt på ett ögonblick. 29
Den sista goda människan_inlaga.indd 29
2011-07-08 09:11:09
– Regnar det? Niels kunde inte avgöra vem av de tre poliserna i trappan som försökt vara rolig. – Är det två trappor upp? – Yes sir. Kanske flinade de bakom hans rygg när han fortsatte uppför trappan. På vägen passerade han ytterligare några ungtuppar med skottsäkra västar och automatvapen. Världen hade inte blivit bättre sedan Niels hade blivit antagen till polisskolan för mer än tjugo somrar sedan. Tvärtom. Man såg det i ögonen på de unga poliserna. Hårda, kalla, ovänliga. – Ta det lugnt, grabbar, vi ska nog klara oss levande ur det här, viskade Niels när han gick förbi dem. – Leon? ropade en av polismännen. Förhandlaren är på väg upp. Niels visste precis vad Leon gick för. Om man skulle tvinga Leon att välja ett motto skulle det lyda: Operationen lyckades men patienten dog. – Är det min gode vän Damsbo? ropade Leon uppifrån avsatsen innan Niels rundade hörnet. – Jag visste inte att du hade några vänner, Leon. Leon hoppade ned två trappsteg och såg förvånat på Niels med båda händerna om den lilla kulsprutepistolen av märket Heckler & Koch. – Bentzon? Var tusan har de grävt upp dig nånstans? Niels såg Leon i ögonen: döda, gråa – en avspegling av genomsnittsvädret i november. Det var länge sedan Niels hade sett Leon. Niels hade varit sjukskriven i sex månader. Leons skäggstubb hade blivit vit och hårfästet hade krupit uppåt och anlagt en parkeringsplats för rynkor. – Jag trodde de skulle skicka Damsbo. – Damsbo är sjuk. Munkholm har semester, svarade Niels och 30
Den sista goda människan_inlaga.indd 30
2011-07-08 09:11:09