9789137136363

amanda hellberg

döden på en blek häst

forum

Citat ur Madonnas låt Borderline (Reginald Lucas) © Careers-BMG Music Publishing, Inc.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Amanda Hellberg 2010 Omslagsfoto Nicola Filardi / Getty Omslagsdesign Jens Magnusson Tryckt 2011 hos GGP Media GmbH i Pössneck, Tyskland ISBN 978-91-37-13636-3

Birgittas sista dag i livet var inte anmärkningsvärd. Utom själva slutet då.

Hon hade fått sova hyggligt den natten, lugn i vetskapen om att det snart skulle vara fullbordat. Hennes roll var utagerad och hennes spelbricka skulle snart försvinna från brädet. Hur? Detaljer? Det var inte tydligt.

Hon hade vaknat någorlunda utsövd. Skjutit upp fönstret för att släppa in den tunna höstsolen fast bågen kärvade och kved. Gatan där nere låg fortfarande i skugga men när hon lutade sig ut för att dra in den salta havsluften kunde hon ana en mörk gestalt, mer som en utbuktning i fasaden än en fristående form, alldeles intill husväggen. Någon som stod nästan onaturligt stilla. Någon som inte hade bråttom.

För att slippa tänka ägnade sig Birgitta åt att skura diskbänken, kylskåpet och de nu nästan tomma köksskåpen. Rev lakanen ur sängen och knölade ner dem i en soppåse, men lät överkastet ligga kvar på det nakna täcket. Hon dammade. Dammsög med den klumpiga maskinen som fanns att låna i städskrubben på andra 5

våningen. Ingen annan i trapphuset. Som hon kunde se i alla fall.

Hon blev stående en stund med en kopp kaffe och log svagt åt de lortiga stadsduvorna som kuttrade och vänslades nere i Dorset Gardens innan hon stängde sitt fönster för sista gången. På eftermiddagen gick hon ut och postade ett brev som hon skrivit med omsorg och väntat i många år på att få skicka. Sedan tvättade hon håret i handfatet och målade naglarna. En enda droppe fanns kvar i parfymflaskan, sparad till den här kvällen. Liljekonvalj. Alltid liljekonvalj. Hennes signaturdoft. Droppen brände skönt på halsen, som en kyss. En avskedskyss.

När hyresvärden knackade på för att hämta veckans hyra hade Birgitta redan satt på tevatten och ställt fram pengakuvertet på sitt ärriga lilla bord. Dennis hade blivit sittande en stund hos henne. En vänlig man i övre medelåldern som levde för sina små hundar och sitt mjölkiga te i den ordningen. Ointresserad av kvinnor och den bästa hyresvärd hon någonsin haft.

Birgitta satt i värmen av deras samvaro, med bultande hjärta, och ville fråga om han också lagt märke till en gäckande skugga, en främling nere vid porten, kanske inne i huset också? Men hon lät bli. Onödigt att dra in honom. En bra man som sagt. Det hände till och med att de tog ett glas ihop på Hercules bar. Men inte denna sista kväll. ”Come on, Birgitta, sjung en sång för oss. Nåt med Abba.”

6

Men Birgitta viftade bara avvärjande med ena handen, log och såg ner i vinglaset. Vännerna runt bordet ryckte på axlarna och bläddrade vidare i listan med karaokelåtar. Det fanns gott om andra stammisar som gärna ville upp på scenen och visa sina musikaliska talanger. Eller brister. Det spelade ingen roll egentligen. På Hercules bar längst ut på den glittrande piren fick alla som hade lust känna sig som stjärnor för en kväll.

När hon lämnade vännerna var hon noga med att krama om dem alla.

Nattvinden var så brutal att Birgitta nästan blåste omkull där hon sökte sig hemåt över pirens grova plankor. Det svarta vattnet djupt där nere glimmade mellan springorna. En vidrig smärta knöt ihop magen på henne. Nerver? En föraning? Hon stängde av sig själv, lät fötterna bestämma vägen. Fötterna slog av på takten och vek undan från det upplysta huvudstråket.

Birgitta drog kappan tätare omkring sig. Nu var hon vid kanten. Nu var det snart över.

Hon stannade och lutade sig mot det snirkliga gjutjärnsräcket. Spanade över vågorna, in mot stranden.

Svårt att fokusera blicken. Råkalla dimslöjor steg upp från havet. Det var nära nu. En ensam varm tår letade sig ut ur hennes ögonvrå. Birgitta brydde sig inte om att blinka bort den. Kom nu då. Kom. Så släppte hon taget om sin kappa och lät den hänga öppen. Blåsten rev tag i bältet och snärtade det över hennes rygg som ett piskrapp.

7

Mördaren gled ner från en vitmålad trähäst. Karusellens snidade djuransikten hade varit ett utmärkt kamouflage. Kvinnan var ensam. Mördaren rundade den nedsläckta radiobilbanan och kom ut ur mörkret. Mjuka snabba fötter. En sekund under de kulörta ljusslingorna och så tillbaka in i osynligheten. Hon såg spröd ut där hon stod vid kanten. På samma gång äldre och yngre än sina fyrtioåtta år. Nära inpå nu.

Ofattbart att hon inte hörde andetagen i nacken. En doft av blommor som en sky runt hennes huvud.

Och så kom hugget, snett bakifrån. Mördaren drev in kniven djupt, ända ner till skaftet, strax ovanför Birgittas blygdben. Med vansinnig kraft fördes så bladet uppåt, genom blusen, genom mjukdelarna, tills det tog stopp mot bröstkorgen. Birgitta snyftade till men hon skrek inte. Och hon stod ännu på benen med ena handen krampaktigt om räcket när mördaren drog ut sin kniv och tog henne om pannan, nästan ömt. Böjde huvudet bakåt och öppnade hennes hals.

8

You hurt the ones that I love best and cover up the truth with lies.

One day you’ll be in the ditch, flies buzzin’ around your eyes, Blood on your saddle.

[---] You’ll never know the hurt I suffered nor the pain I rise above, And I’ll never know the same about you, your holiness or your kind of love, And it makes me feel so sorry.

Bob Dylan, Idiot Wind © Ram’s Horn Music

9

1

Mitt liv i t vå resväskor. Det skulle kunna vara en vemodig sak att tänka sig men när jag tittar ner på bagaget vid min sida känner jag mig bara lätt och fri och liksom utvädrad. Som om jag just har givit mig själv tillåtelse att börja leva det liv som det är meningen att jag ska ha.

Jag såg honom så fort jag snubblade ut i ankomsthallen och visste med en gång att det var han. Mörkhyad med marinblå kostym, kortsnaggat hår och en handtextad skylt med mitt namn på i sina nötbruna händer.

Miss Maja Grå.

Ringen över å:et är lite vind och ovan. Han skulle kunna vara en chaufför, en assistent, vem som helst från polisen i Brighton, men jag kommer inte att kontrollera hans ID-bricka. Jag vet vem han är. Vad han är.

Hans lugn omger den resliga kroppen som en nimbus.

Han är en sådan person som man kan prata med.

Den brittiska flygplatsen svämmar över av människor i rörelse. Alla drivna av sin egen agenda på sin 11

egen osynliga myrstig, navigerande utifrån ett kollektivt outtalat regelsystem utan större kollisioner och till synes utan frustration. Jag rätar på ryggen fast den nästan bågnar under tyngden från väskorna och börjar gå mot mannen med skylten. Står emot en impuls att glo lite extra på en kvinna med sidenscarf och matchande bagage.

Hon påminner om min mamma. Eller så som jag kommer ihåg att mamma såg ut. Det är förstås inte hon. Det är aldrig mamma, och speciellt inte nu.

Under de senaste tio åren har jag alltid letat efter mamma. En fjärdedel av min barndom. Hela tonåren.

I början var det målinriktat. Jag var ju så liten. Ivrig.

Optimistisk? Det blev som en hemlig lek jag lekte med mig själv. En bitter lek som aldrig kunde sluta med att vi levde lyckliga i alla våra dagar. Hur skulle hon se ut nu? Har hon bytt frisyr? Skulle hon känna igen mig?

Skulle hon bli glad om jag hittade henne?

En gång följde jag efter en mycket äldre kvinna som omöjligt skulle kunna vara min försvunna mamma (fast kanske?) i flera timmar, genom ett köpcentrum och upp på en buss och ut till en by och hela vägen hem till hennes radhusgata, för att jag kände doften av mammas liljekonvaljparfym genom en provrumsvägg.

Efteråt kräktes jag i en snödriva och gick sju kilometer för att komma hem och ingen undrade var jag hade varit och sedan fick det vara bra med sådant. Bestämde jag mig för.

Pappa blev stelfrusen inifrån och ut. Han försökte, han låtsades att han fortfarande levde i några år, men 12

han var inte där. Serverade mig kalla makaroner samma tid varje kväll, ställde samma mekaniska frågor om min skoldag. Och vi satt där stumma på våra platser och gjorde aldrig det som vi skulle ha gjort; sträckt våra frusna händer mot varandra över de där jävla makaronerna. Han klarade inte av ovissheten. Han klarade inte ens av att titta mig i ögonen. Han orkade inte fortsätta och det visste jag långt innan han visste det själv.

Jag gömde undan mina känslor och mitt sökande skedde undermedvetet, blev en del av min person. Jag letade efter henne också när jag var ensam. Letade efter spår av henne i nackens kurva. I mina händer. I naglarnas form. I min egen blick. I den immiga spegeln ovanför handfatet. Och gamla vanor dör tydligen inte så lätt för jag har ju inte slutat leta ännu. Inte ens nu. ”Miss Grå? Jag är kriminalinspektör King. Välkommen till the UK. Jag är så ledsen för omständigheterna.”

Hans engelska dialekt är lika välputsad som skorna, ansiktsuttrycket medkännande. Jag mumlar några blyga artighetsfraser på skolengelskan. Inspektör King plockar upp mina två väskor som om de vore tomma och jag försöker hålla jämna steg med honom förbi vaniljdoftande kakbutiker, valutaväxlingskontor och uniformerade konstaplar med dragna maskingevär som hälsar på honom genom att nicka nästan omärkligt.

Det ligger varken förbandslåda, karta eller bilkudde 13

i bakrutan på inspektörens dammfria bil. Däremot flera tjocka böcker. Larousse Gastronomique. The AA Guide to Food and Wine och Guide Michelin. På hans vänsterhand glänser en vigselring i platina. Han talar mjukt men snabbt och jag är tvungen att använda all min koncentration för att inte missa något. ”Det är ju inget regelrätt förhör”, säger inspektör King och gestikulerar sökande med vigselringshanden. ”... mer som ett informellt samtal bara. En chans för mig att få en del luckor ifyllda. Och tillfälle för dig att ställa frågor. Jag tycker inte ens att vi behöver åka upp till stationen. Tro mig, du missar ingenting.”

För första gången ser jag ansatsen till ett leende i hans mungipa. Men kriminalinspektören samlar sig snabbt och ansiktet blir allvarligt igen. ”Jag tycker att vi ska äta lunch tillsammans, miss Grå.” ”Snälla, säg Maja. Jag vet inte ... Jag menar, okej.

Tack.”

The Black Grouse; Den svarta orren. En luggsliten pub med brun heltäckningsmatta och den godaste thaimaten den här sidan om Bangkok, enligt inspektör King.

Dofterna från våra rykande lerskålar lovar något i den vägen och jag känner hur utsvulten jag är. ”Du måste prova mitt sticky rice. Det här stället är Brightons bäst bevarade hemlighet. Mer vatten?”

Nu när han har sett att jag varken är rödgråten eller chockad har han släppt på formaliteten en aning. Jag 14

håller fram mitt glas för påfyllning. ”Det här skulle Junior gilla”, säger min värd och tar för sig av den gröna currygrytan. Hans uttal har skiftat och är inte riktigt lika knivskarpt längre. ”Ja, det är min son”, fortsätter han. ”Bara två år men ett jäkla matvrak. Brås på pappa.”

För andra gången får jag se inspektör Kings nästanleende och kan inte låta bli att le tillbaka. Han trycker sin pappersservett mot munnen som för att gömma den spontana olämpliga glädjen. Han vill vara korrekt, professionell. Men hans medmänsklighet pressar sig igenom ändå. Jag kommer på mig själv med att sitta och vara intensivt avundsjuk på Junior som har en sådan pappa. ”Okej miss ... sorry, Maja. Du var alltså på väg att flytta till Storbritannien för studier i Oxford när du fick beskedet? Har jag förstått rätt?”

Jag sväljer ner maten utan att ha tuggat klart. ”Stämmer. Jag hade precis fått reda på att jag kommit in på en konstkurs. Börjat förbereda mig på att flytta när du ringde”, säger jag och lägger ifrån mig besticken innan jag fortsätter. ”Jag tar tåget till Oxford för att börja plugga så fort vi är färdiga här.”

Han höjer på ögonbrynen. ”Vilket sammanträffande. Och så prestigefyllt, Oxford, du måste vara väldigt begåvad.”

Jag skruvar på mig och hummar något avvärjande.

King tar en klunk från sitt vattenglas och möter min blick igen.

15

”Vi hade förstås oerhörd tur med hyresvärden. Att din mamma hade öppnat sig för honom och berättat lite om sitt gamla liv. Så att vi kunde spåra dig.”

Han suckar djupt innan han fortsätter. ”Utredningen står ganska stilla, jag vill vara ärlig mot dig. Den tekniska bevisningen var nästan obefintlig. Det kom en kraftig regnskur innan vi hann fram och ingen av hennes bekanta har haft mycket att tillföra. Men det är värdefullt att få prata med dig.

Ansikte mot ansikte.” ”Ja. Det känns bra att träffas.” ”Du verkade samlad när vi talade i telefon. Hoppas allt gick ... så bra som möjligt?” ”Bara bra”, svarar jag kort. Ingen idé att gå in på en massa personliga detaljer. Som hur det känns att begrava sin morfar och sin mamma inom loppet av två veckor. Sin sedan länge försvunna men alldeles nyss mördade mamma. ”Du såg aldrig själva ... kroppen?” ”Nej. Jag ville inte det”, säger jag. ”Det tror jag du gjorde rätt i.”

Inspektör King skjuter undan tallriken och rättar till sin odekorerade manschettknapp. ”Dina språkkunskaper imponerar. Alla svenskar jag träffar pratar så bra engelska. Vi har tre tusen av er här i stan, vet du. Brighton har alltid lockat till sig en massa olika sorters människor. Stället är egentligen rätt säreget jämfört med andra städer i Storbritannien. Nöjeslivet ...

Havet ... Mina föräldrar kom hit från Jamaica. Här, ta mitt kort. Tveka aldrig att höra av dig.”

16

Vi sitter tysta medan killen i baren kommer med kaffe och efterrätter. ”När såg du din mamma senast?” fortsätter inspektören försiktigt när bartendern försvunnit. ”Jag är inte helt säker på datum”, ljuger jag. ”Minst tio år sedan.”

I själva verket är den sista dagens datum inlött i hjärnbarken, och jag minns vartenda recept hon lärde mig under den olycksbådande sista veckan. Svartbruna rykande små gropar formar varje ojämn linje, varje barnhandsklumpig bokstav och varje siffra. ”Och du hade förstås ingen aning om var hon fanns under alla år. Ingen kontakt alls?” ”Nej. Hon blev ju dödförklarad med tiden.”

Han iakttar sin kaffekopp med klinisk intensitet. ”Mm. Och din pappa dog när du var tolv? För nästan åtta år sedan?”

Jag rör runt i mitt kallnande kaffe innan jag svarar. ”Ja. Han ... orkade liksom inte.”

King sitter tyst en halv minut och nickar långsamt.

Min mangosorbet smakar papp men jag äter ändå, per automatik. Så harklar han sig. ”Jag undrar ... Förvånade det dig, det här som jag nämnde kort på telefon? Att Birgitta arbetade som prostituerad här?”

Jag ställer ner den tomma skålen och anstränger mig för att hålla rösten stadig. ”Det är inte mycket som har med min mamma att göra som förvånar mig.”

17

2

Brightons pir är en kolossal promenadbrygga på stora pålar rakt ut i havet. Rullåsar av knubbig småsten täcker stranden och når ända ner till vattenbrynet.

Stenarna är uppblandade med grillkol och champagnekorkar. Lågvattnet har tänjt tillbaka den väldiga vattenmassan och exponerat en mjuk sandremsa där den rosalila horisonten kan spegla sig i fukten.

På den tiden då Londons fabriksarbetare fick en enda dags sommarsemester gick det en öppen rälsbuss från Brightons tågstation och hela vägen ut på piren. Jag blundar och ser randiga solstolar, stråhattar och magra barn som slickar glass från kristallskedar framför mig.

Längst ut på piren ligger ett skränigt nöjesfält, då som nu. En lika delar patetisk och förtjusande bastiljon till lättsinnets ära. Tusentals kulörta lampor blinkar i otakt med discomusiken.

Something in the way you love me won’t let me be En skabbig fiskmås som är klenare än de andra 18

och verkar ha en skada på ena benet virvlar upp från undersidan av piren på en kastvind, slungas mot mig och trasslar nästan in sig i mitt hår. Den dunsar lätt mot mitt huvud och jag hinner tänka att den väger förbluffande lite innan jag blir rädd. Den lilla måsen blir ännu räddare. Chocken får mig att ragla till och vifta instinktivt med händerna runt huvudet för att skydda ögonen. Fågeln fladdrar upp och iväg över spöktåget med ett ynkligt skrän. Jag hinner precis hitta balansen igen innan jag känner att det står någon bakom ryggen på mig.

En bunt hårtestar som lossnat från min tofs piskar ner över ögonen och skymmer sikten. Jag klöser maniskt för att få bort håret från ansiktet. Ändå får jag en vision av en stor gestalt, möjligen täckt av något slags dok eller med långt hängande hår, i utkanten av mitt synfält. En skugga, en intensiv kraft snarare än fast materia, ljudlös och nästan onaturligt stilla.

Men när jag snor runt ser jag att det är alldeles tomt bakom mig.

Blodfläckarna måste ha skurats bort av vindarna, saltvattnet och renhållningspersonalen för länge sedan.

Jag inbillar mig ändå att jag kan se konturerna runt mina skor, djupt infärgade i de grå träplankorna. Om jag har rätt så var det en ohygglig massa blod. På andra sidan räcket vältrar sig gråslammiga vågor in mot land.

Jag borrar ner hakan innanför kragen. Var den här utsikten det sista du såg, Birgitta?

Man kan smaka sältan i luften. Jag försöker kontrol19

lera min andning och hjärtat som hamrar i vansinnestakt. Tvingar mig själv att stå kvar ett par sekunder med ena handen på räcket fast jag inte vill. På västra sidan av himlavalvet syns fortfarande några rosa strimmor, resterna från en spektakulär solnedgång.

Det lavendeltonade skymningsljuset har just förlorat dragkampen mot kvällens sammetsblå. Jag blundar en liten stund, sväljer ett par gånger och lyckas tränga undan skräcken genom att tänka att det här är dygnets vackraste stund.

De flesta besökarna undviker den råa kylan och stojar inne i spelhallen eller på något serveringsställe. Fish and chips, hamburgare, öl. Borta vid Helter Skeltertornet kan jag nätt och jämnt urskilja ett omslingrat par, i övrigt är jag ensam med sjöfåglarna.

En plastskylt från Brightonpolisen som vädjar till allmänheten att träda fram med information om brottet som begåtts här sitter nödtorftigt fäst vid räcket med ståltråd. Så diskret den ser ut. Futtig.

Det tar mig mindre än en minut att gå från mordplatsen till stället där mamma syntes för sista gången.

Hercules bar, längst ut på piren. Sista utposten. Allt ser ut ungefär som inspektör King beskrivit. Jag tummar på hans visitkort i fickan. Turistkartan från hotellet ligger där också, för säkerhets skull. ”Det är lätt att hitta i den här stan”, sa King och det stämmer. ”Stranden i söder, järnvägsstationen i norr. Fint folk i väst och knasbollar i öst.” ”Var bor du själv, inspektör King?” vågade jag mig 20

på att fråga medan vi tog adjö utanför mitt hotell efter vår lunch. ”Säg Steve. Stephen King. Ja herregud, gissa om jag blev retad i skolan? Vi bor österut. Mer fart och fläkt där. Och närmare till Frankrike.”

Först är det skönt att komma in i värmen på Hercules bar, men ganska omgående börjar jag ångra mig.

Stämningen är inte direkt hotfull, men det är tydligt att man inte är överförtjust i utbölingar här. Ett par storväxta kvinnor vid bordet närmast dörren synar mig uppifrån och ner med fientliga ögonkast. Från den lilla scenen råmar en man i nylonskjorta fram sin egen unika tolkning av en Robbie Williams-ballad. ”En halv pint öl, tack.”

Samtliga i personalen ser ut att vara i min ålder eller yngre. Studenter? Trots den plågsamma ljudnivån rör de sig sömngångaraktigt, så uttråkade att det gränsar till koma. Innan min beställning är klar uppfattar jag att någon smugit sig upp bredvid mig i baren. En verklig person den här gången, och lite väl nära. Jag vrider på huvudet. ”Ha ä ... toppe ... elle hu?”

Killen är skriande mager och luktar otvättad kropp. ”Ursäkta, vad sa du?”

Jag försöker låta reserverad utan att verka direkt otrevlig. ”HAN Ä TOPPEN, ELLER HUR?!”

Killen nickar mot scenen.

21

”Visst”, ler jag sammanbitet. ”DU Ä’NTE HÄRIFRÅN VA?” ”Nä. Jag är från Sverige.” ”OJ OJ OJ, ser man PÅ, hehe, en SVENSKA! VÄLKOMMEN till Hercules!”

Han slår ut med armarna, lika stolt som om vi vore i Taj Mahal och det var han själv som byggt hela klabbet med sina bara händer. ”Tack. Jag är här för att ...” ”VA? Va SA du?!”

Jag böjer mig motvilligt närmare hans koppärriga kind, andas genom munnen och tar sats. ”Min mamma. Hon lär ha varit stammis här. Hon dog nyligen.”

Mer än så hinner jag inte få fram innan han flyger mig om halsen och ger upp ett vrål som överröstar både musik och rundgång. ”Birgittas dotter! BIRGITTAS DOTTER!” När han släpper taget för att ta en närmare titt på mitt ansikte ser jag att hans ögon svämmar över av tårar.

Bordet närmast dörren inne på Hercules bar är belamrat med ölglas, tomma jordnötspåsar och överfulla askfat trots rökförbudet. Tracey och jag reser oss och hjälps åt med att plocka undan så att Sonia kan ställa ner nästa drinkrunda. Jag har försökt betala flera gånger, men det kommer tydligen inte på frågan.

Cirkeln av pallar har svällt nästan ända bort till bardisken. Vi är minst femton personer i sällskapet nu, 22

och jag har svårt att komma ihåg namnen på alla som kramat mig, tryckt mina händer och bjudit på öl. De tre storväxta kvinnorna utgör kärnan och ryter åt folk att hålla käften när det är för många som talar i mun på varandra. Trots att jag måste ha druckit flera liter starköl är jag märkvärdigt klar och engelskan flyter på allt bättre. ”Hon var en stjärna, din mamma. Det ska du bara veta. A star!”

Sonia höjer sitt glas och manar till ännu en skål. ”Cheers! To Birgitta.”

Jag tar sats mot damrummet men hon trycker ner mig med bestämda nypor. ”Hyssj. Sitt still. Pauline ska sjunga nu! Sjunga för dig, och för din lilla mamma.”

Pauline är tyngst, blygast och möjligen sötast av de tre, trots att varje överarm verkar större i omkrets än en trädstock och är strimmig av bristningar. Två män hjälper henne att baxa sig upp på scenen. Någon vrider ner den ensamma strålkastaren. Det blir tyst i hela lokalen. När Pauline öppnar munnen och tar ton reser sig vartenda fjun på min kropp. Hon sjunger Somewhere over the rainbow helt oackompanjerad, djupare än en jazzsångerska och på samma gång sprödare än en älva. Mina tårar börjar rulla för första gången sedan jag fick dödsbudet och jag gör ingenting för att hindra dem. ”Maja, be a sweetheart, vakta dörren åt mig. Låset funkar inte.”

23

Jag håller igen glipan med foten medan Tracey skvalar som Niagarafallen i sitt bås. ”Du Tracey, får jag fråga nåt personligt”, undrar jag genom den stängda dörren. ”Visst. Shoot.” ”Jobbar du med samma sak som Birg... som mamma?”

Hon släpper ur sig ett ledset litet skratt. ”Well, jo, det händer väl. När exet ligger efter med underhållet och ungarna behöver nåt du vet. Cykel.

Nya trainers. Nån gång i månaden med andra ord.”

Hon ger upp ett glädjelöst ”ha” och jag fortsätter. ”Hade ni samma ... klientel?” ”Nä för fan!”

Det spolar inne på toaletten och Tracey slår upp dörren. ”Jag tar mest lokala grabbar, såna jag känt länge.

Din mamma var ju annorlunda ... Snygg, för det första.

Såg bra ut. Som du.”

Det är inte första gången någon tar upp den här påstådda likheten. ”Fan, inget ont om dom döda nu alltså ... Men Birgitta var mer ... ambitiös än oss andra. Eller hur man nu ska säga.”

Hon tvättar händerna och gnider dem torra mot byxbaken. ”Hur menar du, Tracey?” ”Tror du det här är lätt att prata om, eller? Med hennes egen dotter och allt. Jesus Christ. Hon var så fri på nåt sätt, kunde resa till andra städer. Och hon gjorde 24

... specialgrejer. Mer pengar, större risker. Konstiga sexgrejer. Du fattar. Kinky stuff. Kom nu, jag behöver en shot. Eller tre.”

Jag tar Traceys köttiga lena hand, drar henne lite närmare och sänker rösten. ”Vem tror du att det var, Tracey?” ”Fan vet. Tror du inte vi också undrar det? Nån galning, det är väl det polisen utgår från också. Det finns så många sjuka människor. Han kan inte vara klok, tänk på riskerna. Jag och Pauline kom ju gående samma väg bara nån minut efter.”

Tracey tystnar. Hon får upp en skrynklig pappersnäsduk ur fickan och snyter sig grundligt innan hon fortsätter. ”Den synen glömmer vi inte så länge vi lever.”

Jag kastar en blick i spegeln och ryser. ”Är ni inte rädda nu då? Att gå ut på kvällen menar jag, med en sån galning i Brighton?”

Tracey rycker på axlarna. ”Vi håller ihop, går ut i grupper. Birgitta hade inte velat att vi skulle sitta hemma på kammarn och vara rädda.” ”Du tror inte att det var nån hon kände alltså?” ”Nä, det har jag svårt att tro.”

En galning. Tänk på riskerna. Jo. Mammas vänner släpper motvilligt iväg mig. Jag avböjer manlig eskort tillbaka till hotellet.

Behöver vara själv, behöver lyssna inåt. Jag har fickorna fulla med krafsiga lappar, mobilnummer och 25

e-postadresser som jag vet att jag aldrig kommer att använda. Nattluften är överraskande mild. Vinden har mojnat och en molnfilt har lagt sig över staden. Ölet har slipat udden av min rädsla och utan att jag egentligen förstår själv hur det har gått till så står jag vid mordplatsen. Återigen placerar jag mig så som jag tror att hon stod. Ena handen på räcket, kisande in mot land. Mot de viktorianska husen i givakt längs med strandpromenaden. Ett av de där små ljusen var mammas enda rum. Hon lät alltid en liten lampa brinna i sitt fönster.

Jag bara vet det, utan att förstå eller ifrågasätta hur jag kan veta. Trevligare att komma hem när det lyser ett litet ljus. Inte lika ödsligt. Det hettar bakom ögonlocken och jag blundar och hoppas att tårarna inte ska komma igen.

Plötsligt sticker det till i magen på mig. En isande eld, precis över blygden. Sedan en vrålande smärta som skjuter upp genom mellangärdet. Jag viker mig dubbel, släpper räcket och tar mig om magen med båda armarna. Då böjs mitt huvud uppåt, bakåt, och det svider till över struphuvudet. En förnimmelse av andnöd och så en varm vätska som forsar ner över bröstet.

Jag får upp kappan och rafsar mig på halsen. Ingenting. Jag kippar efter andan. Men efter bara några sekunder släpper anspänningen och jag kan luta mig framåt och vila pannan mot det kalla räcket. Jag andas flämtande och stötigt och tar mig om magen igen. Ingenting. Jag är okej. Jag kan stå, till och med gå, det 26

märker jag när jag tar några stapplande steg mot den upplysta gångvägen mellan den sovande radiobilbanan och den nedsläckta karusellen. Där de snidade trähästarna väntar, frusna mitt i sina språng.

27